Lag (1988:870) om vård av miss­bru­kare i vissa fall

Lagen om vård av miss­bru­kare i vissa fall (LVM) kom­plet­te­rar soci­al­tjänst­la­gen. Lagen inne­hål­ler bestäm­mel­ser om tvångs­vård av per­so­ner över 8 år som inte fri­vil­ligt med­ver­kar till nöd­vän­dig vård. Lagen syf­tar till att moti­vera miss­bru­ka­ren till att fri­vil­ligt med­verka till fort­satt behand­ling. Här finns bland annat reg­ler om för­ut­sätt­ningar för tvångs­vård, ome­del­bart omhän­der­ta­gande, hand­lägg­ning av ären­den och över­kla­gande av beslut. 

SFS nr:

1988:870
Depar­te­ment/myn­dig­het: Soci­al­de­par­te­men­tet
Utfär­dad: 1988-​06-14
Änd­rad: t.o.m. SFS

2019:357
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   De i 1 kap. 1 § soci­al­tjänst­la­gen (2001:453) angivna målen för sam­häl­lets soci­al­tjänst skall vara väg­le­dande för all vård som syf­tar till att hjälpa enskilda män­ni­skor att komma ifrån miss­bruk av alko­hol, nar­ko­tika eller flyk­tiga lös­nings­me­del.
Vår­den skall bygga på respekt för den enskil­des själv­be­stäm­man­de­rätt och integri­tet och skall så långt det är möj­ligt utfor­mas och genom­fö­ras i sam­ver­kan med den enskilde.
Lag (2005:467).

2 §   Vård inom soci­al­tjäns­ten ges en miss­bru­kare i sam­för­stånd med honom eller henne enligt bestäm­mel­serna i soci­al­tjänst­la­gen (2001:453). En miss­bru­kare skall dock bere­das vård obe­ro­ende av eget sam­tycke under de för­ut­sätt­ningar som anges i denna lag (tvångs­vård).

För tvångs­vår­dens inne­håll och utform­ning gäl­ler bestäm­mel­serna i soci­al­tjänst­la­gen, om inte något annat anges i denna lag.
Lag (2005:467).

3 §   Tvångs­vår­den skall syfta till att genom behöv­liga insat­ser moti­vera miss­bru­ka­ren så att han eller hon kan antas vara i stånd att fri­vil­ligt med­verka till fort­satt behand­ling och ta emot stöd för att komma ifrån sitt miss­bruk. Lag (2005:467).

Bere­dande av vård

4 §   Tvångs­vård skall beslu­tas om,
   1. någon till följd av ett fort­gå­ende miss­bruk av alko­hol, nar­ko­tika eller flyk­tiga lös­nings­me­del är i behov av vård för att komma ifrån sitt miss­bruk,
   2. vård­be­ho­vet inte kan till­go­do­ses enligt soci­al­tjänst­la­gen (2001:453) eller på något annat sätt, och
   3. han eller hon till följd av miss­bru­ket
      a) utsät­ter sin fysiska eller psy­kiska hälsa för all­var­lig fara,
      b) löper en uppen­bar risk att för­störa sitt liv, eller
      c) kan befa­ras komma att all­var­ligt skada sig själv eller någon när­stå­ende.

Om någon för kor­tare tid ges vård med stöd av lagen (1991:1128) om psy­ki­a­trisk tvångs­vård hind­rar detta inte ett beslut om tvångs­vård enligt denna lag. Lag (2005:467).

5 §   För­valt­nings­rät­ten beslu­tar om bere­dande av tvångs­vård.
Lag (2009:800).

6 §   Myn­dig­he­ter som i sin verk­sam­het regel­bun­det kom­mer i kon­takt med miss­bru­kare är skyl­diga att genast anmäla till soci­al­nämn­den om de får kän­ne­dom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt denna lag. Detta skall dock inte gälla myn­dig­he­ter inom hälso-​​ och sjuk­vår­den i vidare mån än som föl­jer av andra styc­ket.

En läkare skall genast göra anmä­lan till soci­al­nämn­den, om han eller hon i sin verk­sam­het kom­mer i kon­takt med någon som kan antas vara i behov av ome­del­bart omhän­der­ta­gande enligt 13 § eller vård enligt denna lag och läka­ren bedö­mer att denne inte kan bere­das till­freds­stäl­lande vård eller behand­ling genom läka­rens egen försorg eller i övrigt inom hälso-​​ och sjuk­vår­den. Lag (2005:467).

7 §   Soci­al­nämn­den skall inleda utred­ning, när den genom anmä­lan enligt 6 § eller på något annat sätt har fått kän­ne­dom om att det kan fin­nas skäl att bereda någon tvångs­vård.

Myn­dig­he­ter som avses i 6 § första styc­ket är skyl­diga att lämna soci­al­nämn­den alla upp­gif­ter som kan vara av bety­delse för en sådan utred­ning. Lag (1994:96).

8 §   Har upp­hävts genom lag (2005:467).

9 §   När utred­ningen har inletts skall soci­al­nämn­den, om det inte är uppen­bart obe­höv­ligt, besluta om läkar­un­der­sök­ning av miss­bru­ka­ren samt utse en läkare för under­sök­ningen. Läka­ren skall i ett intyg ange miss­bru­ka­rens aktu­ella häl­so­till­stånd.
Lag (1994:96).

10 §   Av soci­al­nämn­dens utred­ning skall framgå miss­bru­ka­rens för­hål­lan­den samt tidi­gare vid­tagna och pla­ne­rade åtgär­der. Av utred­ningen skall också framgå i vil­ket hem intag­ning kan ske och vil­ken vård utan­för hem­met som pla­ne­ras, om intag­ning sker.
Lag (1994:96).

11 §   Anser soci­al­nämn­den efter utred­ning att det finns skäl att bereda någon tvångs­vård, skall nämn­den ansöka om sådan vård hos för­valt­nings­rät­ten.

Till ansö­kan skall fogas den utred­ning nämn­den gjort och ett sådant läka­rin­tyg som avses i 9 §.

Om ansö­kan inte inne­hål­ler läka­rin­tyg eller om det behövs av något annat skäl, får rät­ten besluta om läkar­un­der­sök­ning.
Lag (2009:800).

12 §   Har rät­ten beslu­tat om tvångs­vård skall soci­al­nämn­den se till att beslu­tet verk­ställs genom att miss­bru­ka­ren bereds vård i ett hem som avses i 22 § eller, i fall som avses i 24 § första styc­ket, på sjuk­hus.

Rät­tens beslut upp­hör att gälla, om vår­den inte har påbör­jats inom fyra vec­kor från den dag då beslu­tet vann laga kraft.

Beslu­tet upp­hör också att gälla om, sedan vår­den har påbör­jats, den tid som enligt 21 § inte skall räk­nas som vård­tid, upp­går till sam­man­lagt minst sex måna­der i följd. Lag (2001:464).

Ome­del­bart omhän­der­ta­gande

13 §   Soci­al­nämn­den får besluta att en miss­bru­kare ome­del­bart skall omhän­der­tas, om
   1. det är san­no­likt att miss­bru­ka­ren kan bere­das vård med stöd av denna lag, och
   2. rät­tens beslut om vård inte kan avvak­tas på grund av att miss­bru­ka­ren kan antas få sitt häl­so­till­stånd all­var­ligt för­säm­rat, om han eller hon inte får ome­del­bar vård, eller på grund av att det finns en över­häng­ande risk för att miss­bru­ka­ren till följd av sitt till­stånd kom­mer att all­var­ligt skada sig själv eller någon när­stå­ende.

Kan soci­al­nämn­dens beslut om omhän­der­ta­gande inte avvak­tas, får beslut om omhän­der­ta­gande fat­tas av nämn­dens ord­fö­rande eller någon annan leda­mot som nämn­den har för­ord­nat. Beslu­tet skall anmä­las vid nämn­dens nästa sam­man­träde.

När soci­al­nämn­den har ansökt om tvångs­vård, får även rät­ten på någon av de grun­der som anges i första styc­ket besluta att miss­bru­ka­ren ome­del­bart skall omhän­der­tas. Lag (2005:467).

14 §   Har upp­hävts genom lag (1994:96).

15 §   Har soci­al­nämn­den beslu­tat om ome­del­bart omhän­der­ta­gande, skall beslu­tet utan dröjs­mål och senast dagen efter beslu­tet under­stäl­las för­valt­nings­rät­ten eller, om beslu­tet har fat­tats efter det att nämn­den har ansökt om tvångs­vård, den rätt som prö­var frå­gan om vård.

Av under­ställ­ningen skall de för­hål­lan­den framgå som legat till grund för beslu­tet om ome­del­bart omhän­der­ta­gande och de övriga omstän­dig­he­ter som är av bety­delse för rät­tens pröv­ning av om omhän­der­ta­gan­det skall bestå. Hand­ling­arna i ären­det skall fogas till under­ställ­ningen. Lag (2009:800).

16 §   I sam­band med att ett beslut om ome­del­bart omhän­der­ta­gande under­ställs rät­ten skall soci­al­nämn­den, om det är möj­ligt, låta den omhän­der­tagne få del av hand­ling­arna i ären­det samt under­rätta honom eller henne om sin rätt att
   1. yttra sig skrift­ligt till rät­ten inom en viss angi­ven tid,
   2. begära munt­lig för­hand­ling vid rät­ten, och
   3. av rät­ten få offent­ligt biträde.

Soci­al­nämn­den skall också upp­lysa den enskilde om att rät­ten kan komma att avgöra målet även om det inte läm­nas något ytt­rande. Lag (2005:467).

17 §   Rät­ten skall så snart det kan ske och senast inom fyra dagar från det att beslu­tet under­ställ­des rät­ten eller, om beslu­tet inte är verk­ställt när det under­ställs, från det att beslu­tet verk­ställ­des, pröva om omhän­der­ta­gan­det skall bestå. Denna tid får för­längas till en vecka, om det på grund av någon sär­skild omstän­dig­het är nöd­vän­digt.

Om det inte finns skäl för omhän­der­ta­gande, skall rät­ten genast upp­häva beslu­tet.

18 §   Om omhän­der­ta­gande har beslu­tats enligt 13 § första eller andra styc­ket, skall ansö­kan om tvångs­vård ha kom­mit in till för­valt­ningss­rät­ten inom en vecka från det att för­valt­nings­rät­ten med­de­lade beslut att omhän­der­ta­gan­det skulle bestå. Lag (2009:800).

18 a §   Ett beslut om ome­del­bart omhän­der­ta­gande upp­hör att gälla
   1. om beslu­tet inte har under­ställts för­valt­nings­rät­ten inom den tid som anges i 15 §,
   2. om ansö­kan om vård inte har gjorts inom den tid som anges i 18 §,
   3. när rät­ten avgör frå­gan om vård, eller
   4. om den omhän­der­tagne häk­tas. Lag (2009:800).

18 b §   Om det inte längre finns skäl för ett omhän­der­ta­gande, skall soci­al­nämn­den genast besluta att detta genast skall upp­höra. Ett sådant beslut får med­de­las också av rät­ten.
Lag (2005:467).

19 §   Soci­al­nämn­den skall se till att den som är omhän­der­ta­gen enligt 13 § utan dröjs­mål bereds vård i ett hem som avses i 22 § eller, i fall som avses i 24 § första styc­ket, på sjuk­hus.

Vård­tid

20 §   Tvångs­vår­den skall upp­höra så snart syf­tet med vår­den är upp­nått och senast när vår­den har pågått i sex måna­der (vård­tid). Vår­den skall anses påbör­jad när miss­bru­ka­ren på grund av beslut om ome­del­bart omhän­der­ta­gande eller tvångs­vård inställt sig vid eller förts till ett hem som avses i 22 § eller ett sjuk­hus. Vår­den upp­hör genom beslut om utskriv­ning enligt 25 §.

21 §   Som vård­tid räk­nas inte den tid då miss­bru­ka­ren
   1. olov­li­gen vis­tas utan­för ett hem som avses i 22 § eller
   2. är häk­tad eller inta­gen i kri­mi­nal­vårds­an­stalt.

Vår­den

22 §   Tvångs­vård läm­nas genom hem som är sär­skilt avsedda att lämna vård enligt denna lag (LVM-​hem). Lag (2001:464).

23 §   För miss­bru­kare som behö­ver stå under sär­skilt nog­grann till­syn skall det fin­nas LVM-​hem som är anpas­sade för sådan till­syn. Lag (1993:3).

24 §   Vår­den skall inle­das på sjuk­hus, om för­ut­sätt­ningar för sjuk­hus­vård är upp­fyllda och det anses lämp­ligt med hän­syn till den pla­ne­rade vår­den i övrigt.

Om någon behö­ver sjuk­hus­vård under vård­ti­den, skall han eller hon ges till­fälle till sådan vård.

Verk­sam­hets­che­fen för den sjuk­hu­sen­het där miss­bru­ka­ren vis­tas skall se till att soci­al­nämn­den eller Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse genast under­rät­tas, om miss­bru­ka­ren öns­kar lämna eller redan har läm­nat sjuk­hu­set. Verk­sam­hets­che­fen skall besluta att miss­bru­ka­ren skall hind­ras från att lämna sjuk­hu­set under den tid som behövs för att säker­ställa att miss­bru­ka­ren kan föras över till ett LVM-​hem. Lag (2005:467).

25 §   Om beslut har fat­tats om tvångs­vård eller ome­del­bart omhän­der­ta­gande enligt denna lag ska Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse efter anmä­lan av soci­al­nämn­den anvisa plats i ett LVM-​hem. I akuta situ­a­tio­ner ska Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse ome­del­bart anvisa en sådan plats.

Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse beslu­tar om intag­ning i och om utskriv­ning från ett LVM-​hem.

Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse får besluta att en inta­gen ska flyt­tas till ett annat LVM-​hem, om det anses lämp­ligt från vård­syn­punkt. Lag (2018:651).

26 §   Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse skall fort­lö­pande hålla soci­al­nämn­den under­rät­tad om hur vår­den fram­skri­der och sam­råda med nämn­den i alla frå­gor av vikt. Före över­flytt­ning till ett annat hem och före utskriv­ning skall sam­råd all­tid ske.
Lag (2005:467).

26 a §   Får någon som till­hör hälso-​​ och sjuk­vårds­per­so­na­len och är verk­sam vid ett LVM-​hem kän­ne­dom om att en inta­gen har en sådan smitt­sam sjuk­dom som enligt 1 kap. 3 § andra styc­ket smitt­skydds­la­gen (2004:168) utgör all­män­far­lig sjuk­dom, skall Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse under­rät­tas, om det inte står klart att det inte finns risk för smitt­sprid­ning.
Lag (2005:467).

27 §   Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse skall, så snart det kan ske med hän­syn till den pla­ne­rade vår­den, besluta att den intagne skall bere­das till­fälle att vis­tas utan­för LVM-​hem­met för vård i annan form.

Soci­al­nämn­den skall se till att sådan vård anord­nas.

Om det inte längre finns för­ut­sätt­ningar för vård i annan form, får Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse besluta att miss­bru­ka­ren skall häm­tas till­baka till hem­met. Lag (2005:467).

28 §   Innan vård i annan form påbör­jas skall soci­al­nämn­den, i sam­råd med den intagne och Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse, upp­rätta en plan för den fort­satta vår­den. Lag (2005:467).

29 §   Har upp­hävts genom lag (2005:467).

30 §   Soci­al­nämn­den skall aktivt verka för att den enskilde efter vård­ti­den får bostad och arbete eller utbild­ning samt se till att han eller hon får per­son­ligt stöd eller behand­ling för att var­ak­tigt komma ifrån sitt miss­bruk. Lag (2005:467).

30 a §   Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse skall följa upp verk­sam­he­ten enligt denna lag. Upp­följ­ningen skall omfatta tiden såväl under som efter avslu­tad vård.

Soci­al­nämn­den skall till Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse lämna de upp­gif­ter om enskilda som Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse behö­ver för att full­göra den skyl­dig­het som föl­jer av första styc­ket.
Lag (2005:467).

Sär­skilda befo­gen­he­ter

31 §   Den som vår­das enligt denna lag i ett LVM-​hem får inte inneha alko­hol­hal­tiga dryc­ker, nar­ko­tika, flyk­tiga lös­nings­me­del, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om för­bud mot vissa dop­nings­me­del eller sådana varor som omfat­tas av lagen (1999:42) om för­bud mot vissa häl­so­far­liga varor eller injek­tions­spru­tor, kany­ler eller andra före­mål som är sär­skilt ägnade att använ­das för miss­bruk av eller annan befatt­ning med nar­ko­tika. Han eller hon får inte hel­ler inneha något annat som kan vara till men för vår­den eller ord­ningen vid hem­met. Om sådan egen­dom påträf­fas, skall den omhän­der­tas. Lag (2005:467).

32 §   Om det behövs, får den som vår­das enligt denna lag kropps­vi­si­te­ras eller ytligt kropps­be­sik­ti­gas, vid ankoms­ten till LVM-​hem­met, för kon­troll av att denne inte bär på sig något som han eller hon enligt 31 § inte får inneha. Det­samma gäl­ler om det under vis­tel­sen i hem­met upp­kom­mer miss­tanke att sådan egen­dom ska påträf­fas hos honom eller henne.

En kropps­vi­si­ta­tion eller ytlig kropps­be­sikt­ning ska genom­fö­ras i när­varo av ett vittne om inte den intagne avstår från den rät­ten.

All den hän­syn som omstän­dig­he­terna med­ger ska iakt­tas vid kropps­vi­si­ta­tion och ytlig kropps­be­sikt­ning.
Lag (2018:651).

32 a §   Den intagne är, om inte annat moti­ve­ras av medi­cinska eller lik­nande skäl, skyl­dig att vid ankoms­ten till LVM-​hem­met lämna blod-, urin-, utandnings-​​, saliv-​​ eller svett­prov för kon­troll av om han eller hon är påver­kad av nar­ko­tika, alko­hol­hal­tiga dryc­ker, andra berus­nings­me­del, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om för­bud mot vissa dop­nings­me­del eller sådan vara som omfat­tas av lagen (1999:42) om för­bud mot vissa häl­so­far­liga varor. Den intagne får upp­ma­nas att lämna prov endast om det finns anled­ning till det.

Första styc­ket första meningen gäl­ler också om det under vis­tel­sen i hem­met kan miss­tän­kas att den intagne är påver­kad av någon sådan dryck eller vara eller något sådant medel som anges i första styc­ket. Lag (2018:651).

32 b §   Om det behövs för att genom­föra vår­den eller upp­rätt­hålla ord­ningen vid hem­met, får den intag­nes bostads­rum och andra slutna för­va­rings­stäl­len som den intagne dis­po­ne­rar under­sö­kas (rumsvi­si­ta­tion). En rumsvi­si­ta­tion får endast utfö­ras för att söka efter före­mål som den intagne enligt 31 § inte får inneha.

En rumsvi­si­ta­tion ska genom­fö­ras i när­varo av ett vittne. All den hän­syn som omstän­dig­he­terna med­ger ska iakt­tas.
Lag (2018:651).

32 c §   Om det behövs för att genom­föra vår­den eller upp­rätt­hålla ord­ningen vid hem­met, får säker­hets­kon­troll genom­fö­ras med metall­de­tek­tor eller annan lik­nande anord­ning på de LVM-​hem som Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse bestäm­mer. Det ska för varje LVM-​hem anges i vilka situ­a­tio­ner kon­trol­ler får genom­fö­ras på intagna som vår­das enligt denna lag. Sådan kon­troll får bara genom­fö­ras för att söka efter före­mål som den intagne enligt 31 § inte får inneha. Lag (2018:651).

33 §   Bestäm­mel­serna i 31, 32, 32 b och 32 c §§ ska gälla för alla som vår­das i ett LVM-​hem, om det är nöd­vän­digt för att genom­föra vår­den och upp­rätt­hålla ord­ningen vid hem­met och rege­ringen eller, efter rege­ring­ens bemyn­di­gande, Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse med­ger det. Lag (2018:651).

33 a §   Den som vår­das enligt denna lag i ett LVM-​hem har rätt att använda elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­tjäns­ter samt ta emot besök i den utsträck­ning det är lämp­ligt. Den intag­nes rätt att använda elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­tjäns­ter och ta emot besök får dock väg­ras eller begrän­sas, om det kan även­tyra vår­den eller ord­ningen vid hem­met.

Ett beslut om inskränk­ning i rät­ten att använda elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­tjäns­ter eller ta emot besök får gälla i högst 14 dagar. När det inte längre finns för­ut­sätt­ningar för beslu­tet ska det upp­hä­vas.

I lagen (1996:981) om besöksin­skränk­ningar vid viss tvångs­vård finns bestäm­mel­ser om besök på vår­din­sti­tu­tio­ner enligt denna lag. Lag (2018:651).

34 §   Den som vår­das enligt denna lag i ett LVM-​hem för sär­skilt nog­grann till­syn får hind­ras att lämna hem­met och i övrigt under­kas­tas den begräns­ning i rörel­se­fri­he­ten som är nöd­vän­dig för att vår­den ska kunna genom­fö­ras.

Den intagne får bere­das vård vid en enhet inom hem­met som är lås­bar eller på något annat sätt inrät­tad för sär­skilt nog­grann till­syn (vård vid lås­bar enhet),
   1. om det är nöd­vän­digt med hän­syn till den intag­nes, övriga intag­nas eller per­so­na­lens säker­het, eller
   2. om det är nöd­vän­digt för att för­hindra att den intagne avvi­ker eller för att i övrigt genom­föra vår­den.

Den som vår­das vid en lås­bar enhet ska ges möj­lig­het att dag­li­gen vis­tas utom­hus och ges möj­lig­het att ägna sig åt fysisk akti­vi­tet eller någon annan fri­tids­sys­sel­sätt­ning.

Den intagne får vår­das inom en sådan enhet under högst två måna­der i följd. Om sär­skilda behand­lings­skäl för­an­le­der det, får dock vår­den vid enhe­ten pågå längre tid, för­ut­satt att någon av de omstän­dig­he­ter som anges i andra styc­ket fort­fa­rande gäl­ler och att den intagne sam­ti­digt ges möj­lig­het till vis­telse i öpp­nare for­mer eller utan­för hem­met. Lag (2018:651).

34 a §   Om det krävs med hän­syn till den intag­nes spe­ci­ella behov av vård, hans eller hen­nes säker­het eller övriga intag­nas säker­het får en inta­gen hind­ras från att träffa andra intagna (vård i enskild­het).

Vård i enskild­het ska vara anpas­sad efter den intag­nes indi­vi­du­ella vård­be­hov.

En fråga om vård i enskild­het ska prö­vas fort­lö­pande och all­tid omprö­vas inom sju dagar från senaste pröv­ning.
Lag (2018:651).

34 b §   Om det är sär­skilt påkal­lat på grund av att den intagne upp­trä­der våld­samt eller är så påver­kad av berus­nings­me­del att han eller hon inte kan hål­las till ord­ningen, får den intagne hål­las i avskild­het. Han eller hon ska då stå under fort­lö­pande upp­sikt av per­so­na­len. Den intagne får dock inte hål­las i sådan avskild­het längre tid än vad som är ound­gäng­li­gen nöd­vän­digt och inte i något fall under längre tid än 24 tim­mar i följd. Lag (2018:651).

35 §   För­sän­del­ser till den som vår­das enligt denna lag i ett LVM-​hem för sär­skilt nog­grann till­syn får kon­trol­le­ras, om det behövs med hän­syn till ord­ningen vid hem­met eller till den intag­nes sär­skilda för­hål­lan­den. Om en ankom­mande för­sän­delse inne­hål­ler egen­dom som inte får inne­has enligt 31 §, får egen­do­men omhän­der­tas.

36 §   Har alko­hol­hal­tiga dryc­ker, nar­ko­tika, flyk­tiga lös­nings­me­del, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om för­bud mot vissa dop­nings­me­del eller sådana varor som omfat­tas av lagen (1999:42) om för­bud mot vissa häl­so­far­liga varor omhän­der­ta­gits enligt 31 eller 35 § eller påträf­fats inom ett LVM-​hem utan att det finns någon känd ägare till dem, ska Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse låta för­störa eller sälja egen­do­men enligt bestäm­mel­serna om beslag­ta­gen egen­dom i 2 § 1 första styc­ket lagen (1958:205) om för­ver­kande av alko­hol m.m. Belopp som erhålls vid för­sälj­ning till­fal­ler sta­ten.

Det­samma ska gälla i fråga om injek­tions­spru­tor, kany­ler och andra före­mål som är sär­skilt ägnade att använ­das för miss­bruk av eller annan befatt­ning med nar­ko­tika. Lag (2019:357).

36 a §   Tvångs­åt­gär­der enligt 32-35 §§ får använ­das endast om de står i rim­lig pro­por­tion till syf­tet med åtgär­den. Är mindre ingri­pande åtgär­der till­räck­liga, skall de använ­das.
Lag (2005:467).

36 b §   I 25, 27, 32 c, 33 och 36 §§ finns bestäm­mel­ser om att beslut fat­tas av Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse. Härut­ö­ver fat­tas beslut enligt 31-32 b och 33 a-35 §§ av Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse.

Beslut om över­flytt­ning enligt 25 § tredje styc­ket får för­ord­nas att gälla ome­del­bart, om det behövs från vård­syn­punkt. Andra beslut av Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse gäl­ler ome­del­bart om inte något annat för­ord­nas.
Lag (2018:651).

Bestäm­mel­ser om hand­lägg­ningen

37 §   Mål och ären­den enligt denna lag skall hand­läg­gas skynd­samt.

38 §   I mål om bere­dande av tvångs­vård, där omhän­der­ta­gande har beslu­tats enligt 13 § första eller andra styc­ket, skall för­valt­nings­rät­ten ta upp målet till avgö­rande inom en vecka från den dag då ansö­kan om vård kom in eller, om beslu­tet om omhän­der­ta­gande har fat­tats efter det att soci­al­nämn­den har ansökt om vård, inom en vecka från den dag då under­ställ­ningen skedde. Om ett beslut om ome­del­bart omhän­der­ta­gande inte är verk­ställt när det under­ställs eller om för­valt­nings­rät­ten har beslu­tat om ome­del­bart omhän­der­ta­gande enligt 13 § tredje styc­ket, skall målet tas upp till avgö­rande inom en vecka från den dag då beslu­tet verk­ställ­des.

För­valt­nings­rät­ten får för­länga dessa tider, om det behövs ytter­li­gare utred­ning eller om någon annan sär­skild omstän­dig­het gör det nöd­vän­digt. Lag (2009:800).

39 §   I mål om bere­dande av tvångs­vård skall för­valt­nings­rät­ten och kam­mar­rät­ten hålla munt­lig för­hand­ling, om detta inte är uppen­bart obe­höv­ligt. I andra mål enligt denna lag prö­var rät­ten om det finns skäl att hålla munt­lig för­hand­ling.

Om någon part begär munt­lig för­hand­ling, skall sådan hål­las.
Par­terna skall upp­ly­sas om sin rätt att begära munt­lig för­hand­ling.

Om en enskild part som har kal­lats vid vite att inställa sig per­son­li­gen till en för­hand­ling ute­blir, får rät­ten för­ordna att han eller hon skall häm­tas till rät­ten antingen ome­del­bart eller till en senare dag. Lag (2009:800).

40 §   Vid hand­lägg­ning i kam­mar­rätt av andra mål enligt denna lag än mål om ome­del­bart omhän­der­ta­gande skall nämn­de­män ingå i rät­ten.

41 §   Vid del­giv­ning med enskild i mål eller ärende enligt denna lag får 34-38 och 47-51 §§ del­giv­nings­la­gen (2010:1932) inte tilläm­pas. Lag (2010:1954).

42 §   I mål i all­män för­valt­nings­dom­stol angå­ende bere­dande av vård enligt denna lag eller angå­ende ome­del­bart omhän­der­ta­gande enligt 13 § skall offent­ligt biträde för­ord­nas för den som åtgär­den avser, om det inte måste antas att behov av biträde sak­nas. Lag (1996:1645).

43 §   Beslut om omhän­der­ta­gande enligt 13 § gäl­ler ome­del­bart.

Rät­ten får för­ordna att beslut som rät­ten har med­de­lat skall gälla ome­del­bart. Lag (2005:467).

Bestäm­mel­ser om över­kla­gande

44 §   Beslut av Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse enligt denna lag får över­kla­gas av den enskilde till all­män för­valt­nings­dom­stol, om beslu­tet
   1. gäl­ler över­flytt­ning eller avslag på begä­ran om utskriv­ning enligt 25 §,
   2. inne­bär inskränk­ningar i sär­skilt fall av rät­ten för den som vis­tas i hem­met att enligt 33 a § använda elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­tjäns­ter eller ta emot besök,
   3. gäl­ler vård i enskild­het enligt 34 a § eller avskild­het enligt 34 b §, eller
   4. gäl­ler för­stö­rande eller för­sälj­ning av egen­dom enligt 36 §.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.

Andra beslut enligt denna lag av Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse får inte över­kla­gas.

Beslut om läkar­un­der­sök­ning enligt 9 § eller 11 § tredje styc­ket får inte över­kla­gas.

Beslut om omhän­der­ta­gande enligt 13 § första eller andra styc­ket får inte över­kla­gas. Över­kla­gande av rät­tens beslut om omhän­der­ta­gande enligt 13 § tredje styc­ket är inte inskränkt till viss tid. Lag (2018:651).

Handräck­ning av Polis­myn­dig­he­ten och Kri­mi­nal­vår­den

45 §   Polis­myn­dig­he­ten eller, om det gäl­ler trans­port av någon som är fri­hets­be­rö­vad, Kri­mi­nal­vår­den ska lämna hjälp för att
   1. på begä­ran av soci­al­nämn­den eller rät­ten föra en miss­bru­kare till en beslu­tad läkar­un­der­sök­ning,
   2. på begä­ran av soci­al­nämn­den föra den som ska bere­das vård eller som är ome­del­bart omhän­der­ta­gen enligt denna lag till ett LVM-​hem eller sjuk­hus,
   3. på begä­ran av verk­sam­hets­che­fen i fall som avses i 24 § tredje styc­ket föra den som ska bere­das vård eller som är ome­del­bart omhän­der­ta­gen enligt denna lag till ett LVM-​hem, samt
   4. på begä­ran av Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse efter­forska, hämta eller för­flytta någon som ska tas in i hem­met eller som vår­das där med stöd av denna lag.

En begä­ran enligt första styc­ket får göras endast om
   1. det på grund av sär­skilda omstän­dig­he­ter kan befa­ras att åtgär­den inte kan utfö­ras utan att de sär­skilda befo­gen­he­ter som anges i 10 och 10 a §§ polisla­gen (1984:387) eller, om det gäl­ler en trans­port som utförs av Kri­mi­nal­vår­den, 4 kap. 4 § och 10 § första styc­ket häk­te­sla­gen (2010:611) behö­ver till­gri­pas, eller
   2. det annars finns syn­ner­liga skäl.

Andra styc­ket gäl­ler inte en begä­ran av rät­ten och inte hel­ler en begä­ran av Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse om efter­forsk­ning. Lag (2017:136).

45 a §   Kri­mi­nal­vår­den ska vid en trans­port enligt 45 § tillämpa föl­jande bestäm­mel­ser i häk­te­sla­gen (2010:611):
   - 4 kap. 4 § om kropps­vi­si­ta­tion,
   - 4 kap. 10 § första styc­ket om använd­ning av fäng­sel, och
   - 8 kap. 2 a § om möj­lig­he­ten att i vissa fall begära hjälp av Polis­myn­dig­he­ten. Lag (2017:136).

45 b §   Den som begär hjälp enligt 45 § ska utan hin­der av sek­re­tess lämna den verk­stäl­lande myn­dig­he­ten de upp­gif­ter om miss­bru­ka­ren som behövs för pla­ne­ringen och genom­fö­ran­det av åtgär­den. Lag (2017:136).

45 c §   Miss­bru­ka­ren får tas i för­var, om det är nöd­vän­digt för att en trans­port enligt 45 § ska kunna genom­fö­ras.
Lag (2017:136).

Åtals­pröv­ning

46 §   Är någon som har beretts vård med stöd av denna lag miss­tänkt för brott, för vil­ket inte före­skrivs sträng­are straff än fäng­else i ett år och som hör under all­mänt åtal, samt har brot­tet begåtts innan vår­den påbör­ja­des eller under vård­ti­den, skall åkla­ga­ren pröva om åtal lämp­li­gen bör ske.
Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse eller, om vår­den har upp­hört, soci­al­nämn­den skall där­vid höras om det inte är obe­höv­ligt.
Lag (2005:467).

Övriga bestäm­mel­ser

47 §   Med soci­al­nämn­den avses i denna lag soci­al­nämn­den i den kom­mun som enligt 2 a kap. soci­al­tjänst­la­gen (2001:453) har ansva­ret för att den enskilde får det stöd och den hjälp som han eller hon behö­ver. Att över­flytt­ning av ären­den till en annan soci­al­nämnd kan ske i vissa fall fram­går av 2 a kap. 10 och 11 §§ soci­al­tjänst­la­gen.

Beslut om tvångs­vård enligt 5 § och beslut med anled­ning av omhän­der­ta­gande enligt 13 § fat­tas av den för­valt­nings­rätt inom vars dom­krets den ansva­riga kom­mu­nen är belä­gen. Den för­valt­nings­rätt som med­de­lade beslu­tet om vård beslu­tar också i frå­gor som avses i 44 § första styc­ket. Lag (2011:330).

48 §   Har upp­hävts genom lag (1993:3).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1988:870
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1989, då lagen (1981:1243) om vård av miss­bru­kare i vissa fall skall upp­höra att gälla.
   2. Den gamla lagen gäl­ler dock fort­fa­rande när ansö­kan om vård med stöd av den lagen har kom­mit in till läns­rät­ten före den 1 janu­ari 1989.
   3. Har ett beslut fat­tats om omhän­der­ta­gande enligt 8 § i den gamla lagen och har ansö­kan om vård inte kom­mit in till läns­rät­ten före den 1 janu­ari 1989, skall beslu­tet anses som ett beslut enligt 13 § i den nya lagen.
   4. Om det i en lag eller i en för­fatt­ning som har beslu­tats av rege­ringen hän­vi­sas till den gamla lagen, skall hän­vis­ningen i stäl­let avse denna lag. Hän­vi­sas det till en före­skrift som har ersatts genom en före­skrift i denna lag, skall den nya före­skrif­ten tilläm­pas.

1993:3

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1993.

Äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas i fråga om vård som läm­nas under tiden den 1 juli 1993-​-den 1 juli 1994. Har sta­ten före den 1 juli 1994 med stöd av 23 a § soci­al­tjänst­la­gen (1980:620) tagit över ett hem som avses i 22 eller 23 § tilläm­pas dock de nya bestäm­mel­serna i fråga om vår­den från och med den dag över­ta­gan­det skedde.

1994:96
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1994.
   2. Om ett ärende som har anhäng­ig­gjorts hos läns­rät­ten före den 1 juli 1994 inte har avgjorts slut­ligt vid lagens ikraft­trä­dande tilläm­pas äldre bestäm­mel­ser.

2001:464
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2001.
   2. Hän­vis­ningar i denna lag till soci­al­tjänst­la­gen (2001:453) skall till utgången av år 2001 i stäl­let avse mot­sva­rande bestäm­mel­ser i soci­al­tjänst­la­gen (1980:620).

2005:467
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2005.
   2. Beträf­fande beslut om ome­del­bart omhän­der­ta­gande som fat­tats före lagens ikraft­trä­dande gäl­ler bestäm­mel­serna i 15, 16 och 18 §§ i sina tidi­gare lydel­ser. Bestäm­mel­serna i 18 a § och 18 b § skall inte tilläm­pas på beslut om ome­del­bart omhän­der­ta­gande som fat­tats före lagens ikraft­trä­dande.
   3. Beslut som före lagens ikraft­trä­dande fat­tats av den som före­står vår­den vid ett LVM-​hem skall vid tillämp­ningen av denna lag anses fat­tade av Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse.

2010:1954
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2011.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler om en hand­ling har skic­kats eller läm­nats före den 1 april 2011.

JP Info­nets soci­al­rätts­liga tjäns­ter

JP Info­nets soci­al­rätts­liga tjäns­ter

Job­bar du med soci­al­rätt? JP Info­net för­ser dag­li­gen ett stort antal kun­der med det juri­diska under­lag de behö­ver för att kunna fatta rätts­säkra beslut. Vi kan till­go­dose hela ditt behov av infor­ma­tion och stöd oav­sett om du arbe­tar inom kom­mu­nal soci­al­tjänst, annan myn­dig­het, dom­stol, advo­kat­byrå eller i pri­vat verk­sam­het. Se allt inom soci­al­rätt.