Lag (1990:52) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vård av unga

Lagen med sär­skilda bestäm­mel­ser om vård av unga (LVU) är en skydds­lag för barn och unga under 21 år. Lagen inne­hål­ler bestäm­mel­ser om tvångs­om­hän­der­ta­gande när nöd­vän­dig hjälp och stöd inte kan genom­fö­ras med sam­tycke från bar­net/den unge och den unges för­äld­rar. Vård enligt LVU kan antingen beslu­tas på grund av miss­för­hål­lan­den i bar­nets hem eller på grund av den unges eget bete­ende. Miss­för­hål­lan­den i hem­met kan till exem­pel vara fysisk eller psy­kisk miss­han­del av den unge. I de så kal­lade bete­ende fal­len är det istäl­let fråga om att den unge själv utsät­ter sig för risk att ska­das genom till exem­pel miss­bruk eller brotts­lig verk­sam­het. Om situ­a­tio­nen är så akut att det inte går att vänta på att för­valt­nings­rät­ten ska besluta om LVU-​vård kan soci­al­nämn­den besluta om ett ome­del­bart omhän­der­ta­gande.

SFS nr:

1990:52
Depar­te­ment/myn­dig­het: Soci­al­de­par­te­men­tet
Utfär­dad: 1990-​03-08
Änd­rad: t.o.m. SFS

2024:1209
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Inle­dande bestäm­melse

1 §   Insat­ser inom soci­al­tjäns­ten för barn och ung­dom ska göras i sam­för­stånd med den unge och hans eller hen­nes vård­nads­ha­vare enligt bestäm­mel­serna i soci­al­tjänst­la­gen (2001:453). Insat­serna ska präglas av respekt för den unges män­ni­sko­värde och integri­tet.

Den som är under 18 år ska dock bere­das vård enligt denna lag, om någon av de situ­a­tio­ner som anges i 2 eller 3 § före­lig­ger och det kan antas att behöv­lig vård inte kan ges den unge med sam­tycke av den eller dem som har vård­na­den om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv.

Vård med stöd av 3 § får även bere­das den som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med hän­syn till den unges behov och per­son­liga för­hål­lan­den i övrigt är lämp­li­gare än någon annan vård och det kan antas att behöv­lig vård inte kan ges med den unges sam­tycke.

Vissa andra åtgär­der får vid­tas utan sam­tycke enligt 22, 24, 31 a, 32 a och 32 b §§.

Vid beslut enligt denna lag ska vad som är bäst för den unge vara avgö­rande. Lag (2022:664).

Bere­dande av vård

2 §   Vård skall beslu­tas om det på grund av fysisk eller psy­kisk miss­han­del, otill­bör­ligt utnytt­jande, bris­ter i omsor­gen eller något annat för­hål­lande i hem­met finns en påtag­lig risk för att den unges hälsa eller utveck­ling ska­das. Lag (2003:406).

3 §   Vård skall också beslu­tas om den unge utsät­ter sin hälsa eller utveck­ling för en påtag­lig risk att ska­das genom miss­bruk av bero­en­de­fram­kal­lande medel, brotts­lig verk­sam­het eller något annat soci­alt ned­bry­tande bete­ende.

Vård skall också beslu­tas om den som dömts till slu­ten ung­doms­vård enligt 32 kap. 5 § brotts­bal­ken vid verk­stäl­lig­he­tens slut bedöms vara i uppen­bart behov av fort­satt vård för att inte löpa sådan risk som avses i första styc­ket. Lag (2006:896).

4 §   Beslut om vård med stöd av denna lag med­de­las av för­valt­nings­rät­ten efter ansö­kan av soci­al­nämn­den.

Ansö­kan skall inne­hålla en redo­gö­relse för
   - den unges för­hål­lan­den,
   - de omstän­dig­he­ter som utgör grund för att den unge behö­ver bere­das vård,
   - tidi­gare vid­tagna åtgär­der,
   - den vård som soci­al­nämn­den avser att anordna,
   - hur rele­vant infor­ma­tion läm­nats till den unge,
   - vil­ket slags rele­vant infor­ma­tion som läm­nats, samt
   - den unges inställ­ning. Lag (2009:804).

5 §   Rät­tens beslut om vård upp­hör att gälla, om vår­den inte har påbör­jats inom fyra vec­kor från den dag då beslu­tet vann laga kraft.

Ome­del­bart omhän­der­ta­gande

6 §   Soci­al­nämn­den får besluta att den som är under 20 år ome­del­bart skall omhän­der­tas, om
   1. det är san­no­likt att den unge behö­ver bere­das vård med stöd av denna lag, och
   2. rät­tens beslut om vård inte kan avvak­tas med hän­syn till ris­ken för den unges hälsa eller utveck­ling eller till att den fort­satta utred­ningen all­var­ligt kan för­svå­ras eller vidare åtgär­der hind­ras.

Om soci­al­nämn­dens beslut om omhän­der­ta­gande inte kan avvak­tas, får nämn­dens ord­fö­rande eller någon annan leda­mot som nämn­den har för­ord­nat besluta om omhän­der­ta­gande. Beslu­tet skall anmä­las vid nämn­dens nästa sam­man­träde.

När soci­al­nämn­den har ansökt om vård med stöd av lagen, får även rät­ten besluta att den unge ome­del­bart skall omhän­der­tas.

6 a §   Är svensk dom­stol inte behö­rig att besluta om bere­dande av vård enligt denna lag, får soci­al­nämn­den besluta att den som är under 18 år ome­del­bart ska omhän­der­tas, om
   1. åtgär­der av behö­rig utländsk myn­dig­het inte kan avvak­tas med hän­syn till ris­ken för den unges hälsa eller utveck­ling eller till att den fort­satta utred­ningen all­var­ligt kan för­svå­ras eller vidare åtgär­der hind­ras, och
   2. det är san­no­likt att den unge till­fäl­ligt behö­ver vård som avses i denna lag.

För beslut enligt första styc­ket gäl­ler 6 § andra styc­ket och, för det fall soci­al­nämn­den har ansökt om vård med stöd av lagen, 6 § tredje styc­ket.

I 9 a och 9 b §§ finns bestäm­mel­ser om fort­satt omhän­der­ta­gande för till­fäl­lig vård av den unge.

Denna para­graf anslu­ter, till­sam­mans med 7-9 b §§, till rådets för­ord­ning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behö­rig­het, erkän­nande och verk­stäl­lig­het av avgö­ran­den i äkten­skaps­mål och mål om för­äld­ra­an­svar, och om inter­na­tio­nella bort­fö­ran­den av barn (Brys­sel II-​förordningen) och lagen (2012:318) om 1996 års Haag­kon­ven­tion. Lag (2022:955).

7 §   Har soci­al­nämn­den beslu­tat om ome­del­bart omhän­der­ta­gande, skall beslu­tet under­stäl­las för­valt­nings­rät­ten inom en vecka från den dag då beslu­tet fat­ta­des. Där­vid skall beslu­tet jämte hand­ling­arna i ären­det till­stäl­las rät­ten.

För­valt­nings­rät­ten skall pröva beslu­tet så snart det kan ske.
Om det inte finns syn­ner­liga hin­der, skall pröv­ningen ske inom en vecka från den dag då beslu­tet och hand­ling­arna kom in till rät­ten.

Om beslu­tet inte har under­ställts för­valt­nings­rät­ten inom före­skri­ven tid, upp­hör omhän­der­ta­gan­det.

Har soci­al­nämn­den beslu­tat om ome­del­bart omhän­der­ta­gande efter det att nämn­den har ansökt om vård med stöd av lagen, skall beslu­tet under­stäl­las den rätt som prö­var frå­gan om vård.
Där­vid gäl­ler bestäm­mel­serna i första-​tredje styc­kena.
Lag (2009:804).

8 §   Om för­valt­nings­rät­ten fast­stäl­ler ett beslut om ome­del­bart omhän­der­ta­gande, ska soci­al­nämn­den inom fyra vec­kor från den dag då omhän­der­ta­gan­det verk­ställ­des ansöka hos för­valt­nings­rät­ten om att den unge ska
   1. bere­das vård med stöd av denna lag, eller
   2. vara fort­satt omhän­der­ta­gen för till­fäl­lig vård enligt 9 a §.

För­valt­nings­rät­ten får medge för­läng­ning av denna tid, om ytter­li­gare utred­ning eller någon annan sär­skild omstän­dig­het gör det nöd­vän­digt. Lag (2019:472).

9 §   Ett ome­del­bart omhän­der­ta­gande upp­hör
   1. om ansö­kan om vård eller ansö­kan om fort­satt omhän­der­ta­gande för till­fäl­lig vård enligt 9 a § inte har gjorts inom den tid som anges i 8 § och inte hel­ler för­läng­ning av tiden har begärts, eller
   2. när rät­ten avgör frå­gan om vård eller frå­gan om fort­satt omhän­der­ta­gande.

Ett beslut om ome­del­bart omhän­der­ta­gande får inte verk­stäl­las om den unge är häk­tad.

Om det inte längre finns skäl för ett omhän­der­ta­gande, ska soci­al­nämn­den besluta att detta genast ska upp­höra. Ett sådant beslut får med­de­las också av den rätt som prö­var en fråga om vård med stöd av lagen eller en fråga om fort­satt omhän­der­ta­gande enligt 9 a §. Lag (2019:472).

9 a §   För­valt­nings­rät­ten får medge att ett omhän­der­ta­gande enligt 6 a § ska fort­sätta om den unge fort­satt behö­ver till­fäl­lig vård och soci­al­nämn­den har ansökt om fort­satt omhän­der­ta­gande inom den tid som anges i 8 § första styc­ket, tiden för ett beslut om för­längd tids­frist enligt 8 § andra styc­ket inte har löpt ut eller tiden för ett gäl­lande beslut om fort­satt omhän­der­ta­gande inte har löpt ut.

Soci­al­nämn­den ska i ansö­kan ange hur lång tid den unge behö­ver vara omhän­der­ta­gen och vilka omstän­dig­he­ter som utgör grund för ett fort­satt omhän­der­ta­gande. Till­sam­mans med ansö­kan ska soci­al­nämn­den över­lämna hand­ling­arna i ären­det till för­valt­nings­rät­ten.

Om ansö­kan har kom­mit in till för­valt­nings­rät­ten inom före­skri­ven tid, får omhän­der­ta­gan­det fort­sätta i avvak­tan på för­valt­nings­rät­tens beslut.

Ett med­gi­vande om fort­satt omhän­der­ta­gande får läm­nas för högst två måna­der åt gången, räk­nat från den dag då dom­sto­len med­de­lar beslut i frå­gan. Ett fort­satt omhän­der­ta­gande får pågå under högst ett år i följd, såvida inte fort­satt till­fäl­lig vård är nöd­vän­dig. Lag (2019:472).

9 b §   Ett fort­satt omhän­der­ta­gande för till­fäl­lig vård enligt 9 a § upp­hör om soci­al­nämn­den inte har ansökt om att den unge ska vara fort­satt omhän­der­ta­gen innan tiden för gäl­lande beslut om fort­satt omhän­der­ta­gande har löpt ut.

Om det inte längre finns skäl för att den unge ska vara omhän­der­ta­gen, ska soci­al­nämn­den eller, i före­kom­mande fall, rät­ten besluta att omhän­der­ta­gan­det genast ska upp­höra.
Lag (2019:472).

Vår­den

10 §   Vår­den skall anses påbör­jad när den unge på grund av ett beslut om ome­del­bart omhän­der­ta­gande eller om vård har pla­ce­rats utan­för sitt eget hem.

För vår­dens inne­håll och utform­ning gäl­ler bestäm­mel­serna i soci­al­tjänst­la­gen (2001:453) och före­skrif­terna i 11-20 §§.
Lag (2001:466).

11 §   Soci­al­nämn­den bestäm­mer hur vår­den av den unge skall ord­nas och var han eller hon skall vis­tas under vård­ti­den. I fråga om den som vår­das i ett hem som avses i 12 § första styc­ket får dock Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse i sam­band med att den unge trans­por­te­ras besluta att han eller hon till­fäl­ligt skall vis­tas i ett annat sådant hem.

Nämn­den får medge att den unge vis­tas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vår­den av honom eller henne. Vård med stöd av denna lag skall dock all­tid inle­das utan­för den unges eget hem.

Om nämn­dens beslut enligt första eller andra styc­ket inte kan avvak­tas, får ord­fö­ran­den eller någon annan leda­mot som nämn­den har för­ord­nat besluta i frå­gan. Beslu­tet skall anmä­las vid nämn­dens nästa sam­man­träde.

Nämn­den eller den åt vil­ken nämn­den har upp­dra­git vår­den skall ha upp­sikt över den unge och, i den utsträck­ning det behövs för att genom­föra vår­den, bestämma om hans eller hen­nes per­son­liga för­hål­lan­den.

Nämn­den har under vård­ti­den samma ansvar som vård­nads­ha­va­ren för att den unges grund­läg­gande rät­tig­he­ter enligt 6 kap. 1 § för­äld­ra­bal­ken till­go­do­ses. Lag (2007:1312).

12 §   För vård av unga som på någon grund som anges i 3 § behö­ver stå under sär­skilt nog­grann till­syn ska det fin­nas sär­skilda ung­doms­hem. Hem­men ska vara inde­lade i säker­hets­ni­våer. Ett hem som inte till­hör den lägsta nivån har för­höjd säker­hets­nivå.

Om soci­al­nämn­den har beslu­tat att den unge ska vis­tas i ett sär­skilt ung­doms­hem ska Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse anvisa plats i ett sådant hem. I akuta situ­a­tio­ner ska Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse ome­del­bart anvisa en sådan plats.

Den unge får inte anvi­sas en plats som inne­bär mer ingri­pande över­vak­ning och kon­troll än vad som är nöd­vän­digt för genom­fö­ran­det av vår­den eller för att ord­ningen eller säker­he­ten på hem­met ska kunna upp­rätt­hål­las. Lag (2024:259).

12 a §   Om den unge är pla­ce­rad på ett sär­skilt ung­doms­hem och vår­das eller har vår­dats på sjuk­hus, ska verk­sam­hets­che­fen vid vår­den­he­ten genast under­rätta Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse om den unge öns­kar lämna eller redan har läm­nat vår­den­he­ten.

Får någon som till­hör hälso-​ och sjuk­vårds­per­so­na­len och är verk­sam vid ett sär­skilt ung­doms­hem kän­ne­dom om att den unge har en sådan smitt­sam sjuk­dom som enligt 1 kap. 3 § andra styc­ket smitt­skydds­la­gen (2004:168) utgör en all­män­far­lig sjuk­dom, ska Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse under­rät­tas, om det inte står klart att det inte finns någon risk för smitt­sprid­ning. Lag (2018:652).

13 §   Har den unge beretts vård med stöd av 2 §, ska soci­al­nämn­den minst en gång var sjätte månad över­väga om vård enligt lagen fort­fa­rande behövs och hur vår­den bör inrik­tas och utfor­mas.

Har den unge beretts vård med stöd av 3 §, ska soci­al­nämn­den inom sex måna­der från dagen för verk­stäl­lig­het av vård­be­slu­tet pröva om vård med stöd av lagen ska upp­höra. Denna fråga ska där­ef­ter prö­vas fort­lö­pande inom sex måna­der från senaste pröv­ning. Lag (2022:664).

13 a §   Soci­al­nämn­den ska noga följa vår­den av den som får vård med stöd av denna lag.

Soci­al­nämn­den ska följa vår­den främst genom
   1. regel­bundna per­son­liga besök i det hem där den unge vis­tas,
   2. enskilda sam­tal med den unge,
   3. sam­tal med den eller dem som tagit emot den unge i sitt hem, och
   4. sam­tal med vård­nads­ha­varna.

Soci­al­nämn­den ska sär­skilt upp­märk­samma den unges hälsa, utveck­ling, soci­ala bete­ende, skol­gång samt rela­tio­ner till anhö­riga och andra när­stå­ende. Lag (2012:777).

13 b §   När soci­al­nämn­den prö­var om vård som har beslu­tats med stöd av denna lag ska upp­höra för någon som är under 18 år och som är pla­ce­rad i ett hem som avses i 6 kap. 6 § första styc­ket soci­al­tjänst­la­gen (2001:453), ska soci­al­nämn­den också sär­skilt över­väga om det finns skäl att ansöka om flytt­nings­för­bud enligt 24 §. Lag (2022:664).

13 c §   När den unge har varit pla­ce­rad i samma famil­je­hem under två år från det att pla­ce­ringen verk­ställ­des, ska soci­al­nämn­den sär­skilt över­väga om det finns skäl att ansöka om över­flytt­ning av vård­na­den enligt 6 kap. 8 § för­äld­ra­bal­ken. Där­ef­ter ska frå­gan över­vä­gas årli­gen.

Vid ett sådant över­vä­gande ska föl­jande sär­skilt beak­tas:
   - den unges och famil­je­hems­för­äld­rar­nas inställ­ning till en vård­nads­ö­ver­flytt­ning,
   - den unges rela­tion till famil­je­hems­för­äld­rarna och deras för­måga att till­go­dose den unges behov av en trygg och god upp­växt,
   - famil­je­hems­för­äld­rar­nas inställ­ning till och för­måga att till­go­dose den unges behov av kon­takt med sina för­äld­rar och andra när­stå­ende,
   - den unges rela­tion till sina för­äld­rar, och
   - den unges soci­ala situ­a­tion i övrigt. Lag (2024:1175).

14 §   Soci­al­nämn­den har ett ansvar för att den unges behov av umgänge med för­äld­rar och vård­nads­ha­vare så långt möj­ligt till­go­do­ses.

Om det är nöd­vän­digt med hän­syn till ända­må­let med vård enligt denna lag, får soci­al­nämn­den
   1. besluta hur den unges umgänge med vård­nads­ha­vare och med för­äld­rar som har umgäng­es­rätt regle­rad genom dom eller beslut av dom­stol eller genom avtal ska utövas, eller
   2. besluta att den unges vis­tel­se­ort inte ska röjas för för­äld­rar eller vård­nads­ha­vare.

Soci­al­nämn­den ska minst en gång var tredje månad över­väga om ett sådant beslut som avses i andra styc­ket fort­fa­rande behövs.

Av 30 § tredje styc­ket folk­bok­fö­rings­la­gen (1991:481) fram­går när soci­al­nämn­den får ansöka om skyd­dad folk­bok­fö­ring för barn som vår­das enligt 2 § denna lag. Lag (2018:686).

14 a §   Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse skall följa upp verk­sam­he­ten enligt denna lag. Upp­följ­ningen skall omfatta tiden såväl under som efter avslu­tad vård.

Soci­al­nämn­den skall till Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse lämna de upp­gif­ter om enskilda som Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse behö­ver för att full­göra den skyl­dig­het som föl­jer av första styc­ket.
Lag (2005:468).

Sär­skilda befo­gen­he­ter

Begräns­ningar av rörel­se­fri­he­ten

15 §   Om den unge vår­das på någon grund som anges i 3 § och vis­tas i ett sär­skilt ung­doms­hem, får han eller hon hind­ras att lämna hem­met och i övrigt under­kas­tas den begräns­ning av rörel­se­fri­he­ten som är nöd­vän­dig för att vår­den ska kunna genom­fö­ras. Den unges rörel­se­fri­het får också inskrän­kas när det behövs av hän­syn till andra intag­nas eller per­so­na­lens säker­het. Lag (2024:259).

15 a §   Den som omfat­tas av bestäm­mel­serna i 15 § får, i den utsträck­ning det är lämp­ligt, vis­tas utan­för det sär­skilda ung­doms­hem­met under en på för­hand bestämd tid, dock högst fyra vec­kor.

Beslut om vis­telse utan­för hem­met fat­tas av Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse efter sam­råd med soci­al­nämn­den. Lag (2024:259).

15 b §   Den som omfat­tas av bestäm­mel­serna i 15 § får bere­das vård på en enhet på det sär­skilda ung­doms­hem­met som är lås­bar eller på något annat sätt inrät­tad för sär­skilt nog­grann till­syn (vård på en lås­bar enhet), om det är nöd­vän­digt
   1. med hän­syn till den unges eller and­ras säker­het, eller
   2. för att för­hindra att den unge avvi­ker eller för att i övrigt genom­föra vår­den.

Den som vår­das på en lås­bar enhet ska ges möj­lig­het att dag­li­gen vis­tas utom­hus och ges möj­lig­het att ägna sig åt fysisk akti­vi­tet eller någon annan fri­tids­sys­sel­sätt­ning.

Vård på en lås­bar enhet får pågå under högst två måna­der i följd. Om det finns sär­skilda behand­lings­skäl, får dock vår­den på enhe­ten pågå längre tid, för­ut­satt att någon av de omstän­dig­he­ter som anges i första styc­ket fort­fa­rande gäl­ler och att den unge sam­ti­digt ges möj­lig­het till vis­telse i öpp­nare for­mer eller utan­för hem­met.

Den som vår­das på en lås­bar enhet på ett sär­skilt ung­doms­hem med för­höjd säker­hets­nivå får hål­las i avskild­het i anslut­ning till dygns­vi­lan, om det är nöd­vän­digt
   1. med hän­syn till ord­ningen eller säker­he­ten på hem­met, eller
   2. för att för­hindra att den unge avvi­ker från hem­met.

Även om för­ut­sätt­ning­arna i fjärde styc­ket är upp­fyllda får den unge inte hål­las i avskild­het i anslut­ning till dygns­vi­lan, om det finns en påtag­lig risk för att hans eller hen­nes hälsa eller utveck­ling tar skada av åtgär­den.

Avskild­het i anslut­ning till dygns­vi­lan ska genom­fö­ras i den unges bostads­rum och får vid ett enskilt till­fälle inte pågå under längre tid än nio tim­mar. Under tiden i avskild­het ska den unge ha möj­lig­het att till­kalla per­so­nal.

Ett beslut om avskild­het i anslut­ning till dygns­vi­lan får gälla i högst 30 dagar. När det inte längre finns för­ut­sätt­ningar för beslu­tet ska det upp­hä­vas.
Lag (2024:1209).

15 c §   Den som omfat­tas av bestäm­mel­serna i 15 § får, om det är sär­skilt påkal­lat på grund av att den unge upp­trä­der våld­samt eller är så påver­kad av berus­nings­me­del att han eller hon inte kan hål­las till ord­ningen, hål­las i avskild­het. Den unge ska då stå under fort­lö­pande upp­sikt av per­so­na­len och ha möj­lig­het att till­kalla per­so­nal. Han eller hon får inte hål­las i sådan avskild­het längre tid än vad som är ound­gäng­li­gen nöd­vän­digt och inte i något fall under längre tid än fyra tim­mar i följd.

En läkare eller sjuk­skö­terska ska skynd­samt yttra sig om varje åtgärd som vid­tas enligt första styc­ket. Om läka­ren eller sjuk­skö­ters­kan begär det, ska åtgär­den genast avbry­tas. Lag (2018:652).

15 d §   Den som omfat­tas av bestäm­mel­serna i 15 § får, om det krävs med hän­syn till hans eller hen­nes spe­ci­ella behov av vård eller säker­het eller säker­he­ten vid hem­met, hind­ras från att träffa andra som vår­das där (vård i enskild­het).

Vård i enskild­het ska vara anpas­sad efter den unges indi­vi­du­ella vård­be­hov.

En fråga om vård i enskild­het ska prö­vas fort­lö­pande och all­tid omprö­vas inom sju dagar från senaste pröv­ning.
Lag (2018:652).

Begräns­ningar av använd­ningen av elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­tjäns­ter

15 e §   På sär­skilda ung­doms­hem utan för­höjd säker­hets­nivå får den som omfat­tas av bestäm­mel­serna i 15 § använda elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­tjäns­ter endast i den utsträck­ning det är lämp­ligt. Lag (2024:259).

15 f §   På sär­skilda ung­doms­hem med för­höjd säker­hets­nivå får den som omfat­tas av bestäm­mel­serna i 15 § använda elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­tjäns­ter endast för att stå i för­bin­delse med en annan per­son.

Sådan kom­mu­ni­ka­tion får bara ske med utrust­ning som till­han­da­hålls eller god­känns av Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse och i den utsträck­ning det är lämp­ligt.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om att undan­tag från begräns­ningen i första styc­ket får göras för viss verk­sam­het eller i vissa situ­a­tio­ner under för­ut­sätt­ning att använd­ningen är sär­skilt ange­lä­gen och inte även­ty­rar säker­he­ten eller ord­ningen på hem­met. Lag (2024:259).

15 g §   Den unge får, utö­ver vad som anges i 15 e och 15 f §§, väg­ras att använda elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­tjäns­ter om använd­ningen kan även­tyra vår­den av den unge, ord­ningen eller säker­he­ten på det sär­skilda ung­doms­hem­met eller vara till skada för den unge eller för någon annan, på ett sätt som inte kan avhjäl­pas genom att använd­ningen begrän­sas, avlyss­nas eller kon­trol­le­ras enligt 15 h §. Lag (2024:259).

15 h §   Den unges använd­ning av elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­tjäns­ter enligt 15 e och 15 f §§ får begrän­sas, avlyss­nas eller på något annat sätt kon­trol­le­ras om det behövs med hän­syn till vår­den av den unge, ord­ningen eller säker­he­ten på det sär­skilda ung­doms­hem­met eller för att för­hindra skada för den unge eller för någon annan.

Vid avlyss­ning eller annan kon­troll ska den unge och den som den unge ska kom­mu­ni­cera med infor­me­ras om kon­trol­len i för­väg.

Kom­mu­ni­ka­tion mel­lan den unge och en advo­kat som biträ­der den unge i en rätts­lig ange­lä­gen­het får inte avlyss­nas eller på något annat sätt kon­trol­le­ras. Lag (2024:259).

15 i §   Ett beslut enligt 15 g eller 15 h § får gälla i högst 30 dagar. När det inte längre finns för­ut­sätt­ningar för beslu­tet ska det upp­hä­vas. Lag (2024:259).

Omhän­der­ta­gande av utrust­ning för elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­tjäns­ter

15 j §   På sär­skilda ung­doms­hem utan för­höjd säker­hets­nivå får den unges utrust­ning för elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­tjäns­ter omhän­der­tas och för­va­ras för den unges räk­ning när ett beslut har fat­tats enligt 15 g eller 15 h § att vägra, begränsa, avlyssna eller på något annat sätt kon­trol­lera använd­ningen.

Utrust­ning som har omhän­der­ta­gits enligt första styc­ket ska läm­nas till­baka till den unge senast i sam­band med att beslu­tet att vägra, begränsa, avlyssna eller på något annat sätt kon­trol­lera använd­ningen upp­hör att gälla.

Utrust­ning för elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­tjäns­ter får även sam­las in under en behand­lings­ak­ti­vi­tet, sys­sel­sätt­ning eller dygns­vila. Lag (2024:259).

15 k §   På sär­skilda ung­doms­hem med för­höjd säker­hets­nivå får den som omfat­tas av bestäm­mel­serna i 15 § inte inneha eller ta emot utrust­ning för elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­tjäns­ter. Sådan utrust­ning ska omhän­der­tas och för­va­ras för den unges räk­ning.

Utrust­ning som har omhän­der­ta­gits ska läm­nas till­baka till den unge senast i sam­band med att han eller hon inte längre ska vis­tas på ett hem med för­höjd säker­hets­nivå. Lag (2024:259).

Begräns­ningar av besök

15 l §   Den som omfat­tas av bestäm­mel­serna i 15 § får ta emot besök endast i den utsträck­ning det är lämp­ligt.

I lagen (1996:981) om besöksin­skränk­ningar vid viss tvångs­vård finns ytter­li­gare bestäm­mel­ser om besök på vårdin­sti­tu­tio­ner som omfat­tas av denna lag. Lag (2024:259).

15 m §   Ett besök till den unge får, utö­ver vad som anges i 15 l §, väg­ras om det kan även­tyra vår­den av den unge, ord­ningen eller säker­he­ten på det sär­skilda ung­doms­hem­met eller vara till skada för den unge eller för någon annan, på ett sätt som inte kan avhjäl­pas genom att besö­ket till den unge begrän­sas, över­va­kas eller kon­trol­le­ras enligt 15 n §.
Lag (2024:259).

15 n §   Ett besök till den unge enligt 15 l § får begrän­sas, över­va­kas eller på något annat sätt kon­trol­le­ras om det behövs med hän­syn till vår­den av den unge, ord­ningen eller säker­he­ten på det sär­skilda ung­doms­hem­met eller för att för­hindra skada för den unge eller för någon annan.

Vid över­vak­ning eller annan kon­troll ska den unge och besö­ka­ren infor­me­ras om kon­trol­len i för­väg.

Ett besök av en advo­kat som biträ­der den unge i en rätts­lig ange­lä­gen­het får över­va­kas eller kon­trol­le­ras endast om advo­ka­ten eller den unge begär det. Lag (2024:259).

15 o §   Ett beslut enligt 15 m eller 15 n § får gälla i högst 30 dagar. När det inte längre finns för­ut­sätt­ningar för beslu­tet ska det upp­hä­vas. Lag (2024:259).

15 p §   Om det är nöd­vän­digt av säker­hets­skäl, får ett besök till den som omfat­tas av bestäm­mel­serna i 15 § vill­ko­ras av att besö­ka­ren genom­går kropps­vi­si­ta­tion.

Vid kropps­vi­si­ta­tion ska den som kon­trol­le­ras visas all den hän­syn som omstän­dig­he­terna med­ger. Kropps­vi­si­ta­tion ska, om möj­ligt, utfö­ras i när­varo av en annan per­son än den som genom­för visi­ta­tio­nen. Lag (2024:259).

Bak­grunds­kon­troll

15 q §   Vid bedöm­ningen av om kom­mu­ni­ka­tion eller besök bör väg­ras, begrän­sas eller kon­trol­le­ras enligt 15 g, 15 h, 15 m eller 15 n § ska det, om det behövs, under­sö­kas om den som den unge vill kom­mu­ni­cera med eller få besök av är dömd eller miss­tänkt för brott.

I den utsträck­ning det behövs får upp­lys­ningar också häm­tas in om per­son­liga för­hål­lan­den i övrigt i fråga om besö­ka­ren eller den som den unge vill kom­mu­ni­cera med.

Besö­ka­ren eller den som den unge vill kom­mu­ni­cera med ska i för­väg infor­me­ras om att en bak­grunds­kon­troll enligt första styc­ket kan göras och vad kon­trol­len kan omfatta. Lag (2024:259).

Otillåtna före­mål

16 §   Den som omfat­tas av bestäm­mel­serna i 15 § får inte inneha nar­ko­tika, alko­hol­hal­tiga dryc­ker, andra berus­nings­me­del, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om för­bud mot vissa dop­nings­me­del eller sådana varor som omfat­tas av lagen (1999:42) om för­bud mot vissa häl­so­far­liga varor eller injek­tions­spru­tor, kany­ler eller andra före­mål som är sär­skilt ägnade att använ­das för miss­bruk av eller annan befatt­ning med nar­ko­tika. Den unge får inte hel­ler inneha något annat som kan vara till men för vår­den eller ord­ningen vid hem­met. Om sådan egen­dom påträf­fas, skall den omhän­der­tas. Lag (2005:468).

17 §   Den som omfat­tas av bestäm­mel­serna i 15 § får, om det behövs, kropps­vi­si­te­ras eller ytligt kropps­be­sik­ti­gas vid ankomst till hem­met för kon­troll av att han eller hon inte bär på sig något som enligt 16 § inte får inne­has. Det­samma gäl­ler om det under vis­tel­sen i hem­met upp­kom­mer miss­tanke att sådan egen­dom ska påträf­fas hos honom eller henne.

En kropps­vi­si­ta­tion eller en ytlig kropps­be­sikt­ning ska genom­fö­ras i när­varo av ett vittne om inte den unge avstår från den rät­ten.

Den unge ska till­frå­gas om han eller hon öns­kar att någon sär­skild per­son ur per­so­na­len genom­för eller när­va­rar vid kropps­vi­si­ta­tio­nen eller den ytliga kropps­be­sikt­ningen. Den unges öns­ke­mål ska så långt det är möj­ligt till­go­do­ses.

All den hän­syn som omstän­dig­he­terna med­ger ska iakt­tas vid kropps­vi­si­ta­tion och ytlig kropps­be­sikt­ning. Lag (2018:652).

17 a §   Den som omfat­tas av bestäm­mel­serna i 15 § är, om inte annat moti­ve­ras av medi­cinska eller lik­nande skäl, skyl­dig att vid ankoms­ten till hem­met lämna blod-, urin-, utandnings-​, saliv-​ eller svett­prov för kon­troll av om han eller hon är påver­kad av nar­ko­tika, alko­hol­hal­tiga dryc­ker, andra berus­nings­me­del, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om för­bud mot vissa dop­nings­me­del eller sådan vara som omfat­tas av lagen (1999:42) om för­bud mot vissa häl­so­far­liga varor. Den unge får upp­ma­nas att lämna prov endast om det finns anled­ning till det.

Första styc­ket första meningen gäl­ler också om det under vis­tel­sen i hem­met kan miss­tän­kas att den unge är påver­kad av någon sådan dryck eller vara eller något sådant medel som anges i första styc­ket. Lag (2018:652).

17 b §   Om det behövs för att genom­föra vår­den eller upp­rätt­hålla ord­ningen vid hem­met, får bostads­rum och andra slutna för­va­rings­stäl­len som dis­po­ne­ras av någon som omfat­tas av bestäm­mel­serna i 15 § under­sö­kas (rumsvi­si­ta­tion). En rumsvi­si­ta­tion får endast utfö­ras för att söka efter före­mål som den unge inte får inneha enligt 16 §.

En rumsvi­si­ta­tion ska genom­fö­ras i när­varo av ett vittne. All den hän­syn som omstän­dig­he­terna med­ger ska iakt­tas.
Lag (2018:652).

17 c §   Om det behövs för att genom­föra vår­den eller upp­rätt­hålla ord­ningen vid hem­met, får säker­hets­kon­troll genom­fö­ras med metall­de­tek­tor eller annan lik­nande anord­ning på de sär­skilda ung­doms­hem som Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse bestäm­mer. Det ska för varje sär­skilt ung­doms­hem anges i vilka situ­a­tio­ner kon­trol­ler får genom­fö­ras. Sådan kon­troll får bara genom­fö­ras på unga som omfat­tas av bestäm­mel­serna i 15 § för att söka efter före­mål som den unge inte får inneha enligt 16 §. Lag (2018:652).

18 §   Bestäm­mel­serna i 16, 17, 17 b och 17 c §§ ska gälla för alla som vår­das på ett sär­skilt ung­doms­hem, om det är nöd­vän­digt för att genom­föra vår­den och upp­rätt­hålla ord­ningen på hem­met och rege­ringen, eller efter rege­ring­ens bemyn­di­gande, Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse med­ger det.
Lag (2024:259).

19 §   Den som omfat­tas av bestäm­mel­serna i 15 § får under­kas­tas över­vak­ning av sina brev och andra för­sän­del­ser, om detta behövs med hän­syn till ord­ningen vid hem­met eller till den unges sär­skilda för­hål­lan­den. För detta ända­mål får Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse öppna och ta del av för­sän­del­ser som kom­mer till eller sänds från den unge. Om en ankom­mande för­sän­delse inne­hål­ler egen­dom som den unge inte får inneha enligt 16 §, skall egen­do­men omhän­der­tas.

Brev mel­lan den unge och en svensk myn­dig­het eller advo­kat eller hans eller hen­nes offent­liga biträde skall vida­re­be­fordras utan före­gå­ende gransk­ning. Lag (2005:468).

20 §   Om nar­ko­tika, alko­hol­hal­tiga dryc­ker, andra berus­nings­me­del, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om för­bud mot vissa dop­nings­me­del eller sådana varor som omfat­tas av lagen (1999:42) om för­bud mot vissa häl­so­far­liga varor har omhän­der­ta­gits enligt 16 eller 19 § eller om sådan egen­dom påträf­fats på ett sär­skilt ung­doms­hem utan att det finns någon känd ägare till egen­do­men, ska Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse låta för­störa eller sälja egen­do­men enligt bestäm­mel­serna om beslag­ta­gen egen­dom i 2 § 1 första styc­ket lagen (1958:205) om för­ver­kande av alko­hol m.m. Belopp som har tagits emot vid för­sälj­ning till­fal­ler sta­ten.

Det­samma ska gälla i fråga om injek­tions­spru­tor, kany­ler och andra före­mål som är sär­skilt ägnade att använ­das för miss­bruk av eller annan befatt­ning med nar­ko­tika. Lag (2024:259).

Gemen­samma bestäm­mel­ser om de sär­skilda befo­gen­he­terna

20 a §   Sär­skilda befo­gen­he­ter enligt 15-15 d, 15 g-15 j, 15 m- 15 q och 17-19 §§ får använ­das endast om de står i rim­lig pro­por­tion till syf­tet med åtgär­den. Om mindre ingri­pande åtgär­der är till­räck­liga, ska de använ­das.

Den unge ska ges möj­lig­het att på lämp­ligt sätt följa vad som hän­der i omvärl­den. Lag (2024:259).

20 b §   Utö­ver vad som anges i 15 a, 17 c och 18-20 §§ fat­tas beslut enligt 15, 15 b-15 d, 15 g, 15 h, 15 j, 15 m, 15 n, 15 p och 16-17 b §§ av Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse.
Lag (2024:259).

20 c §   Den unge ska erbju­das ett upp­föl­jande sam­tal efter ett verk­ställt beslut om
   1. avskild­het enligt 15 c §,
   2. kropps­vi­si­ta­tion och ytlig kropps­be­sikt­ning enligt 17 §, eller
   3. rumsvi­si­ta­tion enligt 17 b §.

Under sam­ta­let ska den unge få infor­ma­tion om vad som var anled­ningen till att tvångs­åt­gär­den behövde till­gri­pas och ges möj­lig­het att fram­föra sin upp­fatt­ning om den vid­tagna åtgär­den. Lag (2018:652).

Upp­hö­rande av vård

21 §   När vård med stöd av denna lag inte längre behövs, ska soci­al­nämn­den besluta att vår­den ska upp­höra. Soci­al­nämn­den får inte besluta att vård enligt 2 § ska upp­höra för­rän de omstän­dig­he­ter som för­an­le­der vår­den har för­änd­rats på ett var­ak­tigt och genom­gri­pande sätt.

Nämn­den ska noga för­be­reda den unges åter­för­e­ning med den eller dem som har vård­na­den om honom eller henne.

Vård som har beslu­tats med stöd av 2 § ska upp­höra senast när den unge fyl­ler 18 år.

Vård som har beslu­tats med stöd av 3 § ska upp­höra senast när den unge fyl­ler 21 år. Lag (2022:664).

21 a §   Beslut om vård med stöd av denna lag hind­rar inte beslut om
   1. avvis­ning eller utvis­ning enligt utlän­nings­la­gen (2005:716),
   2. utvis­ning enligt lagen (2022:700) om sär­skild kon­troll av vissa utlän­ningar,
   3. utläm­ning enligt lagen (1957:668) om utläm­ning för brott,
   4. över­läm­nande enligt lagen (2011:1165) om över­läm­nande från Sve­rige enligt en nor­disk arre­ste­rings­or­der,
   5. utläm­ning enligt lagen (1970:375) om utläm­ning till Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge för verk­stäl­lig­het av beslut om vård eller behand­ling,
   6. utläm­ning enligt lagen (1994:569) om Sve­ri­ges sam­ar­bete med de inter­na­tio­nella tri­bu­na­lerna för brott mot inter­na­tio­nell huma­ni­tär rätt,
   7. över­läm­nande enligt lagen (2002:329) om sam­ar­bete med Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len,
   8. över­läm­nande enligt lagen (2003:1156) om över­läm­nande från Sve­rige enligt en euro­pe­isk arre­ste­rings­or­der, eller
   9. utläm­ning enligt lagen (2006:615) om sam­ar­bete med Spe­ci­al­dom­sto­len för Sierra Leone.

Vård med stöd av denna lag upp­hör när ett beslut enligt första styc­ket 1-9 har verk­ställts. Lag (2022:702).

Upp­följ­ning

21 b §   När vård upp­hör enligt 21 § ska soci­al­nämn­den följa upp situ­a­tio­nen för den som är under 18 år.

Om den unge ska åter­före­nas med den eller dem som har vård­na­den om honom eller henne när vår­den upp­hör men åter­för­e­ningen behö­ver för­be­re­das, ska soci­al­nämn­den följa upp den unges situ­a­tion först när åter­för­e­ningen har skett.
Lag (2022:664).

21 c §   Vid en upp­följ­ning enligt 21 b § får soci­al­nämn­den kon­sul­tera sak­kun­niga samt i övrigt ta de kon­tak­ter som behövs. Soci­al­nämn­den får sam­tala med den unge utan vård­nads­ha­va­rens sam­tycke och utan att vård­nads­ha­va­ren är när­va­rande.

När upp­följ­ningen inleds respek­tive avslu­tas ska soci­al­nämn­den under­rätta den unge, om den unge har fyllt 15 år, och vård­nads­ha­vare som berörs.

En upp­följ­ning ska avslu­tas senast sex måna­der från det att den inled­des. Upp­följ­ningen ska också avslu­tas om nämn­den inle­der en utred­ning enligt 11 kap. 1 § första styc­ket soci­al­tjänst­la­gen (2001:453). Lag (2022:664).

Andra åtgär­der

Före­byg­gande insat­ser

22 §   Om det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett bete­ende som avses i 3 § kom­mer att behöva bere­das vård enligt denna lag om bete­en­det fort­sät­ter och det stöd eller den behand­ling som den unge behö­ver inte kan ges med sam­tycke av den unge själv, om han eller hon har fyllt 15 år, och av den unges vård­nads­ha­vare, får soci­al­nämn­den besluta
   1. att den unge ska hålla regel­bun­den kon­takt med en sär­skilt kva­li­fi­ce­rad kon­takt­per­son som soci­al­nämn­den utsett, eller
   2. att den unge ska delta i behand­ling i öppna for­mer inom soci­al­tjäns­ten.

När ett sådant beslut med­de­las, ska en sär­skild behand­lings­plan fin­nas.

Bestäm­mel­serna i 13 § andra styc­ket, 13 a § första styc­ket samt 21 § första styc­ket första meningen och andra och fjärde styc­kena gäl­ler i tillämp­liga delar också i fråga om beslut enligt första styc­ket. Pröv­ning enligt 13 § andra styc­ket av om ett sådant beslut ska upp­höra att gälla ska ske första gången inom sex måna­der från dagen för nämn­dens beslut.

Första styc­ket är också tillämp­ligt om den som är under 20 år och som dömts till slu­ten ung­doms­vård enligt 32 kap. 5 § brotts­bal­ken vid verk­stäl­lig­he­tens slut bedöms vara i uppen­bart behov av fort­satta insat­ser för att hindra ett sådant bete­ende som avses i första styc­ket. Lag (2022:664).

23 §   Ett beslut enligt 22 § upp­hör att gälla, om
   1. beslut fat­tas om ome­del­bart omhän­der­ta­gande, eller
   2. ansö­kan om vård bifalls.

Flytt­nings­för­bud m.m.

24 §   För­valt­nings­rät­ten får efter ansö­kan av soci­al­nämn­den för viss tid eller tills vidare för­bjuda den som har vård­na­den om en underå­rig att ta denne från ett hem som avses i 6 kap. 6 § första styc­ket soci­al­tjänst­la­gen (2001:453) om det finns en påtag­lig risk för att den unges hälsa eller utveck­ling ska­das om han eller hon skiljs från hem­met (flytt­nings­för­bud).
Lag (2009:804).

25 §   Ansö­kan om flytt­nings­för­bud görs av den soci­al­nämnd som har läm­nat med­gi­vande enligt 6 kap. 6 § soci­al­tjänst­la­gen (2001:453) att ta emot den unge i ett enskilt hem. Samma nämnd beslu­tar om till­fäl­ligt flytt­nings­för­bud enligt 27 §.
Lag (2001:466).

26 §   Soci­al­nämn­den skall minst en gång var tredje månad över­väga om ett flytt­nings­för­bud fort­fa­rande behövs.

När ett flytt­nings­för­bud inte längre behövs, skall soci­al­nämn­den besluta att för­bu­det skall upp­höra.

27 §   Soci­al­nämn­den får besluta om till­fäl­ligt flytt­nings­för­bud, om
   1. det är san­no­likt att ett flytt­nings­för­bud behövs, och
   2. rät­tens beslut om flytt­nings­för­bud inte kan avvak­tas med hän­syn till ris­ken för den unges hälsa eller utveck­ling.

Om soci­al­nämn­dens beslut om till­fäl­ligt flytt­nings­för­bud inte kan avvak­tas, får nämn­dens ord­fö­rande eller någon annan leda­mot som nämn­den har för­ord­nat besluta om ett sådant för­bud. Beslu­tet skall anmä­las vid nämn­dens nästa sam­man­träde.

När soci­al­nämn­den har ansökt om flytt­nings­för­bud, får även rät­ten besluta om ett till­fäl­ligt flytt­nings­för­bud.

28 §   Har soci­al­nämn­den beslu­tat om till­fäl­ligt flytt­nings­för­bud, skall beslu­tet under­stäl­las för­valt­nings­rät­ten. Där­vid gäl­ler bestäm­mel­serna i 7 § första-​tredje styc­kena. Lag (2009:804).

29 §   Om för­valt­nings­rät­ten fast­stäl­ler ett beslut om till­fäl­ligt flytt­nings­för­bud, skall soci­al­nämn­den inom två vec­kor från dagen för för­valt­nings­rät­tens beslut ansöka om flytt­nings­för­bud. Lag (2009:804).

30 §   Ett till­fäl­ligt flytt­nings­för­bud upp­hör
   1. om ansö­kan om flytt­nings­för­bud inte har gjorts inom den tid som anges i 29 §, eller
   2. när rät­ten avgör frå­gan om flytt­nings­för­bud.

Om det inte längre finns skäl för ett till­fäl­ligt flytt­nings­för­bud, skall soci­al­nämn­den besluta att detta genast skall upp­höra. Ett sådant beslut får med­de­las också av den rätt som prö­var en fråga om flytt­nings­för­bud.

31 §   Om det är nöd­vän­digt med hän­syn till ända­må­let med ett flytt­nings­för­bud eller ett till­fäl­ligt flytt­nings­för­bud får soci­al­nämn­den besluta hur den unges umgänge skall utövas med vård­nads­ha­vare och med för­äld­rar som har umgäng­es­rätt regle­rad genom dom eller beslut av dom­stol eller genom avtal.
Lag (2003:406).

Utre­se­för­bud

31 a §   Ett utre­se­för­bud ska med­de­las för den som är under 18 år, om det finns en påtag­lig risk för att
   1. han eller hon förs utom­lands eller läm­nar Sve­rige, och
   2. hans eller hen­nes hälsa eller utveck­ling ska­das under utlands­vis­tel­sen på grund av
   - fysisk eller psy­kisk miss­han­del, otill­bör­ligt utnytt­jande, bris­ter i omsor­gen eller något annat för­hål­lande i boen­de­mil­jön, eller
   - eget miss­bruk av bero­en­de­fram­kal­lande medel, brotts­lig verk­sam­het eller något annat soci­alt ned­bry­tande bete­ende.

Ett utre­se­för­bud ska också med­de­las om det finns en påtag­lig risk för att den unge förs utom­lands eller läm­nar Sve­rige i syfte att ingå äkten­skap eller en äkten­skaps­lik­nande för­bin­delse. Lag (2024:272).

31 b §   Beslut om utre­se­för­bud med­de­las av för­valt­nings­rät­ten efter ansö­kan av soci­al­nämn­den.

Ansö­kan ska inne­hålla en redo­gö­relse för
   1. den unges för­hål­lan­den,
   2. de omstän­dig­he­ter som utgör grund för att den unge behö­ver skyd­das genom ett utre­se­för­bud,
   3. tidi­gare vid­tagna åtgär­der,
   4. hur rele­vant infor­ma­tion läm­nats till den unge,
   5. vil­ket slags rele­vant infor­ma­tion som läm­nats, och
   6. den unges inställ­ning.
Lag (2020:352).

31 c §   Om ett utre­se­för­bud har med­de­lats ska soci­al­nämn­den inom sex måna­der från dagen för beslu­tet pröva om utre­se­för­bu­det ska upp­höra. Denna fråga ska där­ef­ter prö­vas fort­lö­pande inom sex måna­der från senaste pröv­ning.

Om det inte längre finns skäl för ett utre­se­för­bud, ska soci­al­nämn­den besluta att utre­se­för­bu­det ska upp­höra.

Ett utre­se­för­bud upp­hör senast när den unge fyl­ler 18 år.
Lag (2020:352).

31 d §   Soci­al­nämn­den får besluta om till­fäl­ligt utre­se­för­bud, om
   1. det är san­no­likt att ett utre­se­för­bud behövs, och
   2. rät­tens beslut om utre­se­för­bud inte kan avvak­tas med hän­syn till ris­ken för att den unge förs utom­lands eller läm­nar Sve­rige.

Om soci­al­nämn­dens beslut om till­fäl­ligt utre­se­för­bud inte kan avvak­tas, får nämn­dens ord­fö­rande eller någon annan leda­mot som nämn­den har för­ord­nat besluta om ett sådant för­bud. Beslu­tet ska anmä­las vid nämn­dens nästa sam­man­träde.

När soci­al­nämn­den har ansökt om utre­se­för­bud, får även rät­ten besluta om ett till­fäl­ligt utre­se­för­bud. Lag (2020:352).

31 e §   Om soci­al­nämn­den har beslu­tat om ett till­fäl­ligt utre­se­för­bud, ska det beslu­tet under­stäl­las för­valt­nings­rät­ten inom en vecka från den dag då beslu­tet fat­ta­des. Beslu­tet och hand­ling­arna i ären­det ska till­stäl­las rät­ten.

För­valt­nings­rät­ten ska pröva beslu­tet så snart det kan ske. Om det inte finns syn­ner­liga hin­der, ska pröv­ningen ske inom en vecka från den dag då beslu­tet och hand­ling­arna kom in till rät­ten.

Om beslu­tet inte har under­ställts för­valt­nings­rät­ten inom före­skri­ven tid, upp­hör det till­fäl­liga utre­se­för­bu­det.

Om soci­al­nämn­den har beslu­tat om ett till­fäl­ligt utre­se­för­bud efter det att nämn­den har ansökt om ett utre­se­för­bud, ska beslu­tet under­stäl­las den rätt som prö­var frå­gan om utre­se­för­bu­det. Första-​tredje styc­kena gäl­ler också vid ett sådant beslut. Lag (2020:352).

31 f §   Om för­valt­nings­rät­ten fast­stäl­ler ett beslut om till­fäl­ligt utre­se­för­bud, ska soci­al­nämn­den inom fyra vec­kor från dagen för för­valt­nings­rät­tens beslut ansöka om ett utre­se­för­bud. För­valt­nings­rät­ten får medge för­läng­ning av denna tid, om ytter­li­gare utred­ning gör det nöd­vän­digt.
Lag (2020:352).

31 g §   Ett till­fäl­ligt utre­se­för­bud upp­hör
   1. om en ansö­kan om utre­se­för­bud inte har gjorts inom den tid som anges i 31 f § och inte hel­ler för­läng­ning av tiden har begärts, eller
   2. när rät­ten avgör frå­gan om utre­se­för­bud.

Om det inte längre finns skäl för ett till­fäl­ligt utre­se­för­bud, ska soci­al­nämn­den besluta att detta genast ska upp­höra. Ett sådant beslut får med­de­las också av den rätt som prö­var en fråga om utre­se­för­bud. Lag (2020:352).

31 h §   Beslut om utre­se­för­bud eller till­fäl­ligt utre­se­för­bud hind­rar inte beslut enligt 21 a § första styc­ket.

Ett utre­se­för­bud eller ett till­fäl­ligt utre­se­för­bud upp­hör när ett beslut enligt 21 a § första styc­ket har verk­ställts.
Lag (2020:352).

31 i §   Soci­al­nämn­den får för en viss resa besluta om ett till­fäl­ligt undan­tag från ett utre­se­för­bud. Sådant beslut får endast fat­tas om det inte finns någon risk för att den unge förs utom­lands eller läm­nar Sve­rige eller under resan förs eller beger sig till ett annat land och då drab­bas av eller utsät­ter sig själv för sådana för­hål­lan­den som för­an­lett utre­se­för­bu­det. Lag (2024:272).

Läkar­un­der­sök­ning

32 §   I ett ärende enligt denna lag får soci­al­nämn­den besluta om läkar­un­der­sök­ning av den unge samt utse läkare för under­sök­ningen. Om under­sök­ningen inte lämp­li­gen kan genom­fö­ras i den unges hem, får nämn­den bestämma någon annan plats för den. I ett mål enligt denna lag har rät­ten samma befo­gen­het.

Läkar­un­der­sök­ning skall, om den inte av sär­skilda skäl är obe­höv­lig, ske innan nämn­den gör ansö­kan enligt 4 §.

Prov­tag­ning inför umgänge och upp­hö­rande av vård

32 a §   Har den unge beretts vård med stöd av 2 § ska soci­al­nämn­den inför umgänge, om det finns anled­ning till det, kon­trol­lera om en vård­nads­ha­vare eller för­äl­der är eller har varit påver­kad av nar­ko­tika, alko­hol­hal­tiga dryc­ker, andra berus­nings­me­del, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om för­bud mot vissa dop­nings­me­del eller sådan vara som omfat­tas av lagen (1999:42) om för­bud mot vissa häl­so­far­liga varor. Soci­al­nämn­den får då besluta att vård­nads­ha­va­ren eller för­äl­dern ska upp­ma­nas att lämna blod-, urin-, utandnings-​, saliv-​, svett-​ eller hår­prov. Lag (2022:664).

32 b §   Har den unge beretts vård med stöd av 2 § ska soci­al­nämn­den inför pröv­ning av om vår­den ska upp­höra, om det finns anled­ning till det, kon­trol­lera om en vård­nads­ha­vare är eller har varit påver­kad av någon sådan dryck eller vara eller något sådant medel som anges i 32 a §. Soci­al­nämn­den får då besluta att han eller hon ska upp­ma­nas att lämna sådana prov som anges där. Lag (2022:664).

32 c §   Ett beslut enligt 32 a eller 32 b § får fat­tas bara i den mån åtgär­den är för­svar­lig med hän­syn till dess syfte och övriga omstän­dig­he­ter.

Soci­al­nämn­den ska i beslu­tet sär­skilt ange vad för slags prov som avses och syf­tet med åtgär­den.

Om vård­nads­ha­va­ren eller för­äl­dern inte med­ver­kar till prov­tag­ning får för­hål­lan­det till­mä­tas den bety­delse för soci­al­nämn­dens umgänges-​ eller vård­be­slut som omstän­dig­he­terna moti­ve­rar. Lag (2022:664).

Bestäm­mel­ser om hand­lägg­ningen

33 §   Mål och ären­den enligt denna lag skall hand­läg­gas skynd­samt.

34 §   Om den unge är omhän­der­ta­gen eller om ett till­fäl­ligt flytt­nings­för­bud eller ett till­fäl­ligt utre­se­för­bud har med­de­lats, ska för­valt­nings­rät­ten ta upp målet till avgö­rande inom två vec­kor från den dag då ansö­kan om vård, fort­satt omhän­der­ta­gande för till­fäl­lig vård, flytt­nings­för­bud eller utre­se­för­bud kom in. För­valt­nings­rät­ten får för­länga denna tid, om ytter­li­gare utred­ning eller någon annan sär­skild omstän­dig­het gör det nöd­vän­digt. Lag (2020:352).

35 §   I mål om bere­dande eller upp­hö­rande av vård, flytt­nings­för­bud, fort­satt omhän­der­ta­gande för till­fäl­lig vård eller utre­se­för­bud enligt denna lag ska för­valt­nings­rät­ten och kam­mar­rät­ten hålla munt­lig för­hand­ling, om detta inte är uppen­bart obe­höv­ligt. Munt­lig för­hand­ling ska all­tid hål­las, om någon part begär det. Par­terna ska upp­ly­sas om sin rätt att begära munt­lig för­hand­ling.

Om en enskild part som har kal­lats vid vite att inställa sig per­son­li­gen till en för­hand­ling ute­blir, får rät­ten för­ordna att han eller hon ska häm­tas till rät­ten antingen ome­del­bart eller till en senare dag. Lag (2020:352).

36 §   Den unge ska få rele­vant infor­ma­tion. Den unge ska ges möj­lig­het att fram­föra sina åsik­ter i frå­gor som rör honom eller henne. Om den unge inte fram­för sina åsik­ter, ska hans eller hen­nes inställ­ning så långt det är möj­ligt klar­läg­gas på annat sätt. Den unges åsik­ter och inställ­ning ska till­mä­tas bety­delse i för­hål­lande till hans eller hen­nes ålder och mog­nad.

Om den unge har fyllt 15 år, har han eller hon rätt att själv föra sin talan i mål och ären­den enligt denna lag. Den som är yngre får höras i dom­stol, om han eller hon inte kan antas ta skada av det.

Den som är för­ord­nad som offent­ligt biträde enligt 39 § för någon som är under 15 år, utan att sam­ti­digt vara biträde för vård­nads­ha­va­ren, är utan sär­skilt för­ord­nande den unges ställ­fö­re­trä­dare i det mål eller ärende som för­ord­nan­det avser. Lag (2012:777).

37 §   Vid hand­lägg­ning i kam­mar­rätt av andra mål enligt denna lag än mål om ome­del­bart omhän­der­ta­gande, till­fäl­ligt flytt­nings­för­bud och till­fäl­ligt utre­se­för­bud ska nämn­de­män ingå i rät­ten. Lag (2020:352).

38 §   Vid del­giv­ning med enskild i mål eller ärende enligt denna lag får 34-38 och 47-51 §§ del­giv­nings­la­gen (2010:1932) inte tilläm­pas. Lag (2010:1955).

39 §   I mål och ären­den om bere­dande av vård enligt 2 eller 3 §, ome­del­bart omhän­der­ta­gande enligt 6 eller 6 a §, fort­satt omhän­der­ta­gande enligt 9 a §, upp­hö­rande av fort­satt omhän­der­ta­gande enligt 9 b §, upp­hö­rande av vård enligt 21 §, flytt­nings­för­bud enligt 24 §, upp­hö­rande av flytt­nings­för­bud enligt 26 §, utre­se­för­bud enligt 31 a §, upp­hö­rande av utre­se­för­bud enligt 31 c § eller till­fäl­ligt utre­se­för­bud enligt 31 d § eller vid över­kla­gande enligt 41 § första styc­ket 1 ska offent­ligt biträde för­ord­nas för den som åtgär­den avser samt för den­nes vård­nads­ha­vare, om det inte måste antas att behov av biträde sak­nas.

Till offent­ligt biträde för den unge får endast den för­ord­nas som på grund av sina kun­ska­per och erfa­ren­he­ter och även i övrigt är sär­skilt lämp­lig för upp­dra­get.

Behövs offent­ligt biträde både för den unge och för den­nes vård­nads­ha­vare, för­ord­nas gemen­samt biträde, om det inte finns mot­stri­diga intres­sen mel­lan dem.

Vid över­kla­gande enligt 42 § ska offent­ligt biträde för­ord­nas för den som är under 15 år och som åtgär­den avser, om det inte måste antas att behov av biträde sak­nas.

Offent­ligt biträde för­ord­nas av den dom­stol som hand­läg­ger målet. I ären­den hos soci­al­nämnd för­ord­nas offent­ligt biträde av för­valt­nings­rät­ten. Lag (2020:1259).

40 §   Beslut om ome­del­bart omhän­der­ta­gande, om före­byg­gande insat­ser, om till­fäl­ligt flytt­nings­för­bud eller om till­fäl­ligt utre­se­för­bud gäl­ler ome­del­bart.

Andra beslut av soci­al­nämn­den enligt denna lag gäl­ler ome­del­bart, om nämn­den inte bestäm­mer något annat.

Rät­ten får bestämma att andra beslut som rät­ten har med­de­lat ska gälla ome­del­bart. Lag (2020:352).

Bestäm­mel­ser om över­kla­gande

41 §   Soci­al­nämn­dens beslut får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol, när nämn­den har
   1. beslu­tat om var vår­den av den unge ska inle­das eller beslu­tat i fråga om att flytta den unge från det hem där han eller hon vis­tas,
   2. beslu­tat i fråga om fort­satt vård med stöd av lagen,
   3. med stöd av 14 § beslu­tat i fråga om umgänge eller beslu­tat att den unges vis­tel­se­ort inte ska röjas,
   4. fat­tat beslut enligt 22 § eller prö­vat om ett sådant beslut ska upp­höra att gälla,
   5. med stöd av 31 § beslu­tat i fråga om umgänge,
   6. beslu­tat i fråga om fort­satt flytt­nings­för­bud,
   7. beslu­tat i fråga om upp­hö­rande av ett fort­satt omhän­der­ta­gande för till­fäl­lig vård,
   8. beslu­tat i fråga om fort­satt utre­se­för­bud, eller
   9. beslu­tat i fråga om till­fäl­ligt undan­tag från ett utre­se­för­bud.

Andra beslut av nämn­den enligt denna lag får inte över­kla­gas.

Rät­tens beslut enligt 8 och 31 f §§ i fråga om för­längd ansök­nings­tid och enligt 32 § om läkar­un­der­sök­ning får inte över­kla­gas. Lag (2020:352).

42 §   Beslut av Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse enligt denna lag får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol, om beslu­tet gäl­ler
   1. inskränk­ningar i rät­ten att använda elektro­niska kom­mu­ni­ka­tions­tjäns­ter enligt 15 g eller 15 h § eller ta emot besök enligt 15 m eller 15 n §,
   2. vård på en lås­bar enhet eller avskild­het i anslut­ning till dygns­vi­lan enligt 15 b §, avskild­het enligt 15 c § eller vård i enskild­het enligt 15 d §,
   3. kropps­vi­si­ta­tion eller ytlig kropps­be­sikt­ning enligt 17 §,
   4. skyl­dig­het att lämna blod-, urin-, utandnings-​, saliv-​ eller svett­prov enligt 17 a §,
   5. rumsvi­si­ta­tion enligt 17 b §,
   6. över­vak­ning av brev och andra för­sän­del­ser enligt 19 §, eller
   7. för­stö­rande eller för­sälj­ning av egen­dom enligt 20 §.

Över­kla­gande prö­vas av den för­valt­nings­rätt som med­de­lat beslu­tet om vård.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (2024:1209).

Handräck­ning av Polis­myn­dig­he­ten och Kri­mi­nal­vår­den

43 §   Polis­myn­dig­he­ten eller, om det gäl­ler en trans­port av någon som vår­das i ett sådant sär­skilt hem som avses i 12 §, Kri­mi­nal­vår­den ska lämna hjälp för att på begä­ran av
   1. soci­al­nämn­den eller nämn­dens ord­fö­rande eller rät­ten bereda en läkare, som avses i 32 §, till­träde till den unges hem eller för att föra den unge till läkar­un­der­sök­ningen,
   2. soci­al­nämn­den eller någon leda­mot eller tjäns­te­man som nämn­den har för­ord­nat genom­föra beslut om vård eller omhän­der­ta­gande med stöd av denna lag, och
   3. Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse efter­forska och hämta den som vår­das på ett sär­skilt ung­doms­hem på någon grund som anges i 3 §, om den unge har avvi­kit från hem­met, eller ombe­sörja någon annan för­flytt­ning av honom eller henne.

En begä­ran enligt första styc­ket får göras endast om
   1. det på grund av sär­skilda omstän­dig­he­ter kan befa­ras att åtgär­den inte kan utfö­ras utan att de sär­skilda befo­gen­he­ter som anges i 10 och 10 a §§ polisla­gen (1984:387) eller, om det gäl­ler en trans­port som utförs av Kri­mi­nal­vår­den, 4 kap. 4 § och 10 § första styc­ket häk­te­sla­gen (2010:611) behö­ver till­gri­pas, eller
   2. det annars finns syn­ner­liga skäl.

Andra styc­ket gäl­ler inte en begä­ran av rät­ten och inte hel­ler en begä­ran av Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse om efter­forsk­ning.
Lag (2024:259).

43 a §   Kri­mi­nal­vår­den ska vid en trans­port enligt 43 § tillämpa föl­jande bestäm­mel­ser i häk­te­sla­gen (2010:611):
   - 4 kap. 4 § om kropps­vi­si­ta­tion,
   - 4 kap. 10 § första styc­ket om använd­ning av fäng­sel, och
   - 8 kap. 2 a § om möj­lig­he­ten att i vissa fall begära hjälp av Polis­myn­dig­he­ten. Lag (2017:135).

43 b §   Den som begär hjälp enligt 43 § ska utan hin­der av sek­re­tess lämna den verk­stäl­lande myn­dig­he­ten de upp­gif­ter om den unge eller när­stå­ende till denne som behövs för pla­ne­ringen och genom­fö­ran­det av åtgär­den. Lag (2017:135).

43 c §   Den unge får tas i för­var, om det är nöd­vän­digt för att en trans­port enligt 43 § ska kunna genom­fö­ras. Den som är under fem­ton år får dock inte tas i för­var. Lag (2017:135).

Straff

44 §   Den som över­trä­der ett flytt­nings­för­bud eller ett till­fäl­ligt flytt­nings­för­bud ska dömas till böter.

All­mänt åtal får väc­kas endast efter med­gi­vande av soci­al­nämn­den eller Soci­al­sty­rel­sen. Lag (2009:598).

45 §   Den som för ut ett barn ur Sve­rige i strid med ett utre­se­för­bud eller ett till­fäl­ligt utre­se­för­bud döms till fäng­else i högst två år. För för­sök döms det till ansvar enligt 23 kap. brotts­bal­ken. Lag (2020:352).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1990:52
   1. Denna lag (nya lagen) trä­der i kraft den 1 juli 1990, då lagen (1980:621) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vård av unga (gamla lagen) skall upp­höra att gälla.
   2. Ett beslut om omhän­der­ta­gande enligt 6 § i den gamla lagen skall anses som ett beslut enligt 6 § i den nya lagen.
   3. Före­skrif­terna i 1 § och 2 § andra styc­ket i den gamla lagen gäl­ler fort­fa­rande när ansö­kan om vård med stöd av den lagen har kom­mit in till läns­rät­ten före den 1 juli 1990.
   4. Ett beslut om vård på någon grund som anges i 1 § andra styc­ket 1 i den gamla lagen skall anses som ett beslut om vård med stöd av 2 § i den nya lagen. Ett beslut om vård på någon grund som anges i 1 § andra styc­ket 2 eller tredje styc­ket i den gamla lagen skall anses som ett beslut om vård med stöd av 3 § i den nya lagen.
   5. Ett beslut enligt 8 a eller 16 § i den gamla lagen skall anses som ett beslut enligt 22 respek­tive 14 § i den nya lagen.
   6. Har ett flytt­nings­för­bud beslu­tats med stöd av soci­al­tjänst­la­gen (1980:620), gäl­ler soci­al­tjänst­la­gens bestäm­mel­ser om flytt­nings­för­bud även efter den 1 juli 1990. Dess­utom tilläm­pas bestäm­mel­serna om över­vä­gande i 26 § och om umgänge i 31 § i den nya lagen.
   7. Har ett till­fäl­ligt flytt­nings­för­bud beslu­tats med stöd av soci­al­tjänst­la­gen (1980:620), gäl­ler soci­al­tjänst­la­gens bestäm­mel­ser om sådant flytt­nings­för­bud även efter den 1 juli 1990. Dess­utom tilläm­pas bestäm­mel­serna om umgänge i 31 § i den nya lagen.
   8. Om det i en lag eller i en för­fatt­ning som har beslu­tats av rege­ringen hän­vi­sas till den gamla lagen, skall hän­vis­ningen i stäl­let avse denna lag. Hän­vi­sas det till en före­skrift som har ersatts av en före­skrift i denna lag, skall den nya före­skrif­ten tilläm­pas.

1993:2

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1993.

Äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas i fråga om vård som läm­nas under tiden den 1 juli 1993-​-den 1 juli 1994. Har sta­ten före den 1 juli 1994 med stöd av 23 a § soci­al­tjänst­la­gen (1980:620) tagit över ett hem som avses i 12 § tilläm­pas dock de nya bestäm­mel­serna i fråga om vår­den från och med den dag över­ta­gan­det skedde.

2001:466
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2001.
   2. Hän­vis­ningar i denna lag till soci­al­tjänst­la­gen (2001:453) skall till utgången av år 2001 i stäl­let avse mot­sva­rande bestäm­mel­ser i soci­al­tjänst­la­gen (1980:620).

2005:468
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2005.
   2. Beslut som före lagens ikraft­trä­dande fat­tats av den som före­står vår­den vid ett sär­skilt ung­doms­hem skall vid tillämp­ningen av denna lag anses fat­tade av Sta­tens insti­tu­tions­sty­relse.

2010:1955
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2011.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler om en hand­ling har skic­kats eller läm­nats före den 1 april 2011.

2024:259
   1. Denna lag trä­der i kraft den 15 maj 2024.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för beslut som med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.
   3. Ett sär­skilt ung­doms­hem som inte är inde­lat i någon säker­hets­nivå vid ikraft­trä­dan­det ska anses vara ett hem utan för­höjd säker­hets­nivå.

JP Info­nets soci­al­rätts­liga tjäns­ter

JP Info­nets soci­al­rätts­liga tjäns­ter

Job­bar du med soci­al­rätt? JP Info­net för­ser dag­li­gen ett stort antal kun­der med det juri­diska under­lag de behö­ver för att kunna fatta rätts­säkra beslut. Vi kan till­go­dose hela ditt behov av infor­ma­tion och stöd oav­sett om du arbe­tar inom kom­mu­nal soci­al­tjänst, annan myn­dig­het, dom­stol, advo­kat­byrå eller i pri­vat verk­sam­het. Se allt inom soci­al­rätt.