Lag (2012:663) om ersätt­ning på grund av över­grepp eller för­sum­mel­ser i sam­hälls­vår­den av barn och unga i vissa fall

Ersätt­ning

1 §   Den som någon gång under peri­o­den den 1 janu­ari 1920 till och med den 31 decem­ber 1980 har varit omhän­der­ta­gen för sam­hälls­vård har rätt till ersätt­ning av sta­ten enligt denna lag om det kan antas att han eller hon har utsatts för sådana över­grepp eller för­sum­mel­ser som är av all­var­lig art i sam­band med vår­den och omhän­der­ta­gan­det har skett med stöd av
   1. lagen (1902:67 s. 1) angå­ende upp­fost­ran åt vanar­tade och i sed­ligt avse­ende för­sum­made barn,
   2. lagen (1918:422) om fat­tig­vår­den, om omhän­der­ta­gan­det skett senast den 31 decem­ber 1925,
   3. lagen (1924:361) om sam­häl­lets bar­na­vård och ung­doms­skydd, eller
   4. lagen (1960:97) om sam­häl­lets vård av barn och ung­dom.

Om över­grep­pen eller för­sum­mel­serna har varit av all­var­lig art ska bedö­mas med hän­syn till för­hål­lan­dena vid tid­punk­ten för hän­del­serna.

2 §   Ersätt­ningen upp­går för var och en till två­hund­ra­fem­ti­o­tu­sen (250 000) kro­nor.

3 §   Rät­ten till ersätt­ning är per­son­lig och får inte över­lå­tas.

Rät­ten till ersätt­ning upp­hör om sökan­den avli­der innan beslut om ersätt­ning har med­de­lats. Om sökan­den avli­der efter att ett beslut om ersätt­ning har med­de­lats, till­fal­ler ersätt­ningen döds­boet.

Ansö­kan och pröv­ning

4 §   En ansö­kan om ersätt­ning ska göras av den som avses i 1 §.
Ansö­kan ska vara skrift­lig och ges in till en sär­skild nämnd som prö­var frå­gor om ersätt­ning.

5 §   En ansö­kan om ersätt­ning får inte prö­vas om den kom­mer in till nämn­den efter den 31 decem­ber 2014. Sådana ansök­ningar ska avvi­sas.

6 §   Beslut om ersätt­ning enligt 1 § fat­tas av en avdel­ning inom nämn­den. Ord­fö­ran­den för en avdel­ning ska vara eller ha varit ordi­na­rie domare.

Rege­ringen med­de­lar före­skrif­ter om nämn­dens och avdel­ning­ar­nas sam­man­sätt­ning och arbets­for­mer samt utser leda­mö­terna i dem.

7 §   Nämn­den ska se till att ett ärende blir så utrett som dess beskaf­fen­het krä­ver. Vid behov ska nämn­den anvisa hur utred­ningen bör kom­plet­te­ras.

Nämn­den får med sökan­dens sam­tycke begära upp­lys­ningar om sökan­den från andra myn­dig­he­ter om det behövs för utred­ningen av ären­det. Utred­ning som inte behövs får avvi­sas av nämn­den.

Myn­dig­he­ters upp­gifts­skyl­dig­het

8 §   Sek­re­tess till skydd för enskild hind­rar inte att myn­dig­he­ter på begä­ran läm­nar nämn­den upp­gif­ter som är av bety­delse för bedöm­ningen av rät­ten till ersätt­ning enligt denna lag.

Munt­lig för­hand­ling

9 §   Nämn­den ska hålla munt­lig för­hand­ling om sökan­den begär det och det inte är uppen­bart obe­höv­ligt.

En munt­lig för­hand­ling ska vara offent­lig.

Om det kan antas att det vid en för­hand­ling kom­mer att läm­nas någon upp­gift för vil­ken det hos nämn­den gäl­ler sek­re­tess som avses i 26 kap. 14 a § offentlighets-​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400), får ord­fö­ran­den vid för­hand­lingen besluta att den ska hål­las inom stängda dör­rar.

10 §   Till en munt­lig för­hand­ling ska sökan­den kal­las. Sökan­den får före­läg­gas att inställa sig per­son­li­gen vid påföljd att ären­det kan komma att hand­läg­gas och avgö­ras även om han eller hon ute­blir.

11 §   Nämn­den får besluta om för­hör med vitt­nen och sak­kun­niga.
Ett sådant för­hör äger rum vid munt­lig för­hand­ling. För­hö­ret får hål­las under ed. I fråga om för­hör med vitt­nen gäl­ler 36 kap. 1, 2, 4-6 och 9 §§, 10 § första och tredje styc­kena samt 11-18 §§ rät­te­gångs­bal­ken i tillämp­liga delar. I fråga om för­hör med sak­kun­niga gäl­ler 36 kap. 9 § andra styc­ket, 15 och 18 §§ och 40 kap. 9-10 §§ rät­te­gångs­bal­ken i tillämp­liga delar.

12 §   Sökan­den, vitt­nen och sak­kun­niga får delta i en munt­lig för­hand­ling genom lju­dö­ver­fö­ring eller ljud- och bil­dö­ver­fö­ring under samma för­ut­sätt­ningar som gäl­ler enligt 5 kap. 10 § rät­te­gångs­bal­ken.

13 §   En sökande som har inställt sig till en munt­lig för­hand­ling får bevil­jas ersätt­ning av all­männa medel för kost­na­der för resa och uppe­hälle, om nämn­den fin­ner det skä­ligt att ersätt­ning beta­las ut. Vitt­nen och sak­kun­niga har rätt till ersätt­ning av all­männa medel för kost­na­der för sin instäl­lelse.

Om ett vittne eller en sak­kun­nig har kal­lats på begä­ran av sökan­den och det visar sig att sökan­den sak­nade god­tag­bart skäl för sin begä­ran, får nämn­den besluta att sökan­den ska ersätta sta­ten i fråga om vitt­nets eller den sak­kun­ni­ges kost­na­der för sin instäl­lelse.

Nämn­den får bevilja för­skott på ersätt­ning för resa och uppe­hälle.

Rege­ringen med­de­lar när­mare före­skrif­ter om ersätt­ning och för­skott.

Beslut och över­kla­gande

14 §   Nämn­dens beslut ska grun­das på det som hand­ling­arna inne­hål­ler och det som i övrigt före­kom­mit i ären­det.

De skäl som lig­ger till grund för beslu­tet ska framgå av det.

15 §   Ett beslut enligt denna lag får inte över­kla­gas.

Inkomst­prö­vade för­må­ner och avgif­ter

16 §   För den som har fått ersätt­ning enligt denna lag ska till­gångar upp­gå­ende till ett belopp om två­hund­ra­fem­ti­o­tu­sen (250 000) kro­nor anses som för­mö­gen­het och inte beak­tas vid tillämp­ning av
   1. 97 kap. 6-10 §§ och 102 kap. 10-13 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken,
   2. 17 kap. 2 och 8 §§ hälso-​ och sjuk­vårds­la­gen (2017:30),
   3. 19 § lagen (1993:387) om stöd och ser­vice till vissa funk­tions­hind­rade,
   4. 2 kap. 7 § och 4 kap. 14 § stu­di­e­stöds­la­gen (1999:1395), eller
   5. 4 kap. 1 § och 8 kap. 2 § soci­al­tjänst­la­gen (2001:453).
Lag (2017:63).

Intyg

17 §   Om ersätt­ning har bevil­jats ska ett intyg om detta utfär­das av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. Den myn­dig­het som utfär­dar inty­get ska, på begä­ran av en kom­mun eller en myn­dig­het som fat­tar beslut om för­må­ner eller avgif­ter enligt 16 §, lämna infor­ma­tion om att en viss per­son har bevil­jats ersätt­ning enligt denna lag.