Lag (2011:1165) om över­läm­nande från Sve­rige enligt en nor­disk arre­ste­rings­or­der

1 kap. All­männa bestäm­mel­ser

1 §   Denna lag inne­hål­ler bestäm­mel­ser för genom­fö­rande av kon­ven­tio­nen av den 15 decem­ber 2005 om över­läm­nande mel­lan de nor­diska sta­terna på grund av brott (nor­disk arre­ste­rings­or­der).

2 §   Med en nor­disk arre­ste­rings­or­der avses ett rätts­ligt avgö­rande, utfär­dat av en rätts­lig myn­dig­het i en nor­disk stat, som inne­bär en begä­ran om att en rätts­lig myn­dig­het i en annan nor­disk stat ska gripa och över­lämna en efter­sökt per­son för lag­fö­ring eller för verk­stäl­lig­het av en fri­hets­be­rö­vande påföljd.

3 §   Som en nor­disk arre­ste­rings­or­der betrak­tas, om den efter­sökte befin­ner sig i Sve­rige, även en arre­ste­rings­or­der som är utfär­dad av en annan nor­disk stat, antingen enligt rådets ram­be­slut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en euro­pe­isk arre­ste­rings­or­der och över­läm­nande mel­lan med­lems­sta­terna, eller enligt avta­let av den 28 juni 2006 mel­lan Euro­pe­iska uni­o­nen och Repu­bli­ken Island och Konung­a­ri­ket Norge om för­fa­rande för över­läm­nande mel­lan Euro­pe­iska uni­o­nens med­lems­sta­ter och Island och Norge.

4 §   Rege­ringen med­de­lar när­mare före­skrif­ter om tillämp­ningen av denna lag.

I fråga om över­läm­nande till Sve­rige finns sär­skilda bestäm­mel­ser.

2 kap. För­ut­sätt­ningar för över­läm­nande

1 §   Den som efter­söks enligt en nor­disk arre­ste­rings­or­der ska, om per­so­nen anträf­fas i Sve­rige och inget annat sägs i denna lag eller föl­jer av någon annan lag, över­läm­nas till den utfär­dande sta­ten.

2 §   Över­läm­nande får bevil­jas endast för en gär­ning för vil­ken det enligt den utfär­dande sta­tens lag­stift­ning är före­skri­vet en fri­hets­be­rö­vande påföljd eller för vil­ken det har dömts ut en sådan påföljd.

Om en nor­disk arre­ste­rings­or­der avser flera gär­ningar är det till­räck­ligt att det finns för­ut­sätt­ningar för över­läm­nande enligt första styc­ket för en av dem.

3 §   Över­läm­nande får inte bevil­jas om en nor­disk arre­ste­rings­or­der, trots att den utfär­dande myn­dig­he­ten har getts till­fälle att komma in med kom­plet­te­ring, till form eller inne­håll är så brist­fäl­lig att den inte utan väsent­lig olä­gen­het kan läg­gas till grund för en pröv­ning av frå­gan om över­läm­nande.

4 §   Över­läm­nande ska väg­ras om
   1. det skulle strida mot bestäm­mel­ser om immu­ni­tet och pri­vi­le­gier,
   2. det enligt 2 kap. 13 § andra styc­ket brotts­bal­ken skulle strida mot ett vill­kor som har ställts upp vid utläm­ning eller över­läm­nande till Sve­rige,
   3. den efter­sökte med tillämp­ning av 4 kap. 6 eller 7 § ska över­läm­nas eller utläm­nas till en annan stat eller till en tri­bu­nal eller inter­na­tio­nell dom­stol, eller
   4. den nor­diska arre­ste­rings­or­dern avser verk­stäl­lig­het av en fri­hets­be­rö­vande påföljd och det har beslu­tats enligt 6 § att påfölj­den ska verk­stäl­las i Sve­rige. Lag (2024:44).

5 §   Över­läm­nande ska väg­ras om
   1. gär­ningen har ägt rum innan den efter­sökte fyllt fem­ton år,
   2. gär­ningen omfat­tas av nåd eller annat beslut enligt 12 kap. 9 § rege­rings­for­men,
   3. gär­ningen har prö­vats genom en dom som fått laga kraft i en nor­disk stat eller i en med­lems­stat i Euro­pe­iska uni­o­nen och, vid en fäl­lande dom, påfölj­den har avtjä­nats eller är under verk­stäl­lig­het eller inte längre kan verk­stäl­las enligt lag­stift­ningen i doms­lan­det, eller
   4. det skulle strida mot den euro­pe­iska kon­ven­tio­nen om skydd för de mänsk­liga rät­tig­he­terna och de grund­läg­gande fri­he­terna eller de tilläggs­pro­to­koll till kon­ven­tio­nen som gäl­ler som lag i Sve­rige. Lag (2024:44).

5 a §   Över­läm­nande för en viss gär­ning får väg­ras om
   1. gär­ningen har prö­vats genom en dom som fått laga kraft i en annan stat än som anges i 5 § 3 och, vid en fäl­lande dom, påfölj­den har avtjä­nats eller

är under verk­stäl­lig­het eller inte längre kan verk­stäl­las enligt lag­stift­ningen i doms­lan­det,
   2. det enligt 20 kap. 7 § rät­te­gångs­bal­ken eller mot­sva­rande bestäm­melse i annan lag har med­de­lats ett beslut att inte åtala för gär­ningen,
   3. en för­un­der­sök­ning har inletts eller ett åtal har väckts i Sve­rige för gär­ningen, eller
   4. gär­ningen har begåtts i Sve­rige och inte mot­sva­rar brott enligt svensk lag. Lag (2024:44).

6 §   Rät­ten får besluta att den fri­hets­be­rö­vande påföljd som den nor­diska arre­ste­rings­or­dern avser ska verk­stäl­las i Sve­rige, om
   1. den efter­sökte är svensk med­bor­gare eller är bosatt i eller uppe­hål­ler sig i Sve­rige,
   2. den efter­sökte begär att påfölj­den ska verk­stäl­las i Sve­rige, och
   3. den efter­sök­tes soci­ala åter­an­pass­ning under­lät­tas om påfölj­den verk­ställs i Sve­rige. Lag (2024:44).

3 kap. Det inle­dande för­fa­ran­det

Begä­ran om över­läm­nande

1 §   En nor­disk arre­ste­rings­or­der ska vara upp­rät­tad i enlig­het med for­mu­lä­ret i bila­gan till kon­ven­tio­nen. Den ska vara skri­ven på svenska, danska, norska eller eng­elska eller vara åtföljd av en över­sätt­ning till något av dessa språk och inne­hålla upp­gif­ter om
   1. den efter­sök­tes iden­ti­tet och natio­na­li­tet,
   2. namn, adress, tele­fon­num­mer, tele­fax­num­mer och e-​postadress till den utfär­dande myn­dig­he­ten,
   3. en verk­ställ­bar dom, ett häktnings-​ eller anhåll­nings­be­slut eller ett mot­sva­rande verk­ställ­bart beslut för åtminstone ett av de brott som omfat­tas av den nor­diska arre­ste­rings­or­dern,
   4. den brotts­liga gär­ningen, med angi­vande av tid och plats för denna, en beskriv­ning av omstän­dig­he­terna kring gär­ningen samt den efter­sök­tes del­ak­tig­het i den,
   5. brotts­ru­bri­ce­ring,
   6. straff­ska­lan för gär­ningen eller, om den nor­diska arre­ste­rings­or­dern avser verk­stäl­lig­het av en fri­hets­be­rö­vande påföljd, den påföljd som har dömts ut, och
   7. om möj­ligt andra rätts­liga kon­se­kven­ser av gär­ningen.

2 §   En nor­disk arre­ste­rings­or­der får skic­kas direkt till behö­rig åkla­gare på den ort där den efter­sökte uppe­hål­ler sig.

En nor­disk arre­ste­rings­or­der får över­sän­das genom Scheng­ens infor­ma­tions­sy­stem (SIS) eller genom ett annat system för efter­sök­ning av per­so­ner som är miss­tänkta för brott.

En efter­lys­ning som är regi­stre­rad i SIS eller i ett annat system för efter­sök­ning av per­so­ner och som gäl­ler över­läm­nande till en nor­disk stat ska jäm­stäl­las med en nor­disk arre­ste­rings­or­der i avvak­tan på att en sådan order över­sänds.

Utred­ningen

3 §   Om en nor­disk arre­ste­rings­or­der har skic­kats direkt till åkla­ga­ren eller det annars är känt att den efter­sökte befin­ner sig på en viss plats i Sve­rige, ska åkla­ga­ren skynd­samt utreda om det finns för­ut­sätt­ningar för över­läm­nande från Sve­rige. Den tids­frist som gäl­ler för tings­rät­ten enligt 4 kap. 3 § andra styc­ket ska beak­tas. När den som begärs över­läm­nad för lag­fö­ring är under arton år, ska det utre­das om lag­fö­ringen kan ske i Sve­rige.

Vid utred­ningen tilläm­pas bestäm­mel­serna om för­un­der­sök­ning i brott­mål, om inte annat sägs i denna lag.

Offent­lig för­sva­rare

4 §   En offent­lig för­sva­rare ska för­ord­nas om den efter­sökte begär det, är under arton år eller i övrigt bedöms vara i behov av en för­sva­rare.

Om ett över­läm­nande bevil­jas har den efter­sökte rätt till biträde av en offent­lig för­sva­rare fram till dess att ett beslut om över­läm­nande har verk­ställts. Lag (2019:178).

Sam­tycke och med­gi­vande

5 §   Den efter­sökte ska så snart det kan ske till­frå­gas om han eller hon sam­tyc­ker till över­läm­nande samt om han eller hon med­ger att i den utfär­dande sta­ten lag­fö­ras eller straf­fas för gär­ningar som har begåtts före över­läm­nan­det men som inte omfat­tas av den nor­diska arre­ste­rings­or­dern. Den efter­sökte ska upp­ly­sas om inne­bör­den av att sam­tycke och med­gi­vande läm­nas.

En åter­kal­lelse av ett sam­tycke ska beak­tas om den görs innan beslut i fråga om över­läm­nande har med­de­lats. En åter­kal­lelse av ett med­gi­vande ska beak­tas om den görs innan beslu­tet om över­läm­nande har verk­ställts.

Tvångs­me­del

6 §   Åkla­ga­ren ska anhålla den efter­sökte om det inte sak­nas risk för att denne avvi­ker eller på annat sätt undand­rar sig ett över­läm­nande. Ett anhål­lande ska även ske om det finns risk för att den efter­sökte, genom att undan­röja bevis eller på något annat sätt, för­svå­rar utred­ningen av en gär­ning som omfat­tas av den nor­diska arre­ste­rings­or­dern.

Ett anhål­lande enligt första styc­ket får inte ske om det kan antas att för­ut­sätt­ningar för ett över­läm­nande sak­nas.

Den som inte har fyllt arton år får anhål­las endast om det finns syn­ner­liga skäl.

Om det finns skäl för anhål­lande enligt första-​tredje styc­kena men det är till­räck­ligt att den efter­sökte med­de­las ett rese­för­bud eller att det före­skrivs en anmäl­nings­skyl­dig­het, ska en sådan åtgärd beslu­tas i stäl­let för anhål­lande. I fall som avses i 24 kap. 4 § rät­te­gångs­bal­ken ska över­vak­ning ersätta ett anhål­lande.

Om det finns skäl för anhål­lande enligt första-​tredje styc­kena får en polis­man, en tull­tjäns­te­man eller en kust­be­vak­nings­tjäns­te­man i bråds­kande fall gripa den efter­sökte, även utan ett anhåll­nings­be­slut. Lag (2024:748).

7 §   När någon har gri­pits, anhål­lits, med­de­lats rese­för­bud eller anmäl­nings­skyl­dig­het tilläm­pas samma reg­ler som vid mot­sva­rande åtgärd under en svensk för­un­der­sök­ning. För sådana tvångs­me­del gäl­ler dock de för­ut­sätt­ningar som anges i 6 §.

Om den efter­sökte har sam­tyckt till över­läm­nande, ska häkt­nings­fram­ställ­ning göras endast om den efter­sökte begär rät­tens pröv­ning av ett beslut om anhål­lande. Den tid inom vil­ken häkt­nings­fram­ställ­ning ska göras enligt 24 kap. 12 § rät­te­gångs­bal­ken ska räk­nas från det att den efter­sökte begär rät­tens pröv­ning eller åter­kal­lar sitt sam­tycke till över­läm­nande.

För rät­tens beslut om häkt­ning gäl­ler de för­ut­sätt­ningar som enligt 6 § gäl­ler för anhål­lande. Vad som sägs i rät­te­gångs­bal­ken om tid för väc­kande av åtal ska inte tilläm­pas.

Ett beslut om anhål­lande eller häkt­ning ska upp­hä­vas, om ett fort­satt fri­hets­be­rö­vande skulle vara oskä­ligt med hän­syn till den tid fri­hets­be­rö­van­det har pågått och den påföljd som har dömts ut eller som kan komma att dömas ut om den efter­sökte döms för gär­ningen.

8 §   Inne­hål­ler en nor­disk arre­ste­rings­or­der en ansö­kan om beslag, till­läm­pas i den delen lagen (2000:562) om inter­na­tio­nell rätts­lig hjälp i brott­mål.

Om det påträf­fas sådana före­mål som på grund av den upp­givna gär­ningen skulle kunna tas i beslag och över­läm­nas enligt 4 kap. 19 § lagen om inter­na­tio­nell rätts­lig hjälp i brott­mål, får före­må­len även utan en sär­skild ansö­kan tas i beslag genom beslut av åkla­ga­ren eller den som gri­per den efter­sökte.

I sam­band med att den efter­sökte fri­hets­be­rö­vas får hus­rann­sa­kan göras för att söka efter före­mål som får tas i beslag. För­ord­nande om hus­rann­sa­kan med­de­las av åkla­ga­ren. Om det är fara i dröjs­mål får en polis­man, en tull­tjäns­te­man eller en kust­be­vak­nings­tjäns­te­man göra en hus­rann­sa­kan även utan ett sådant för­ord­nande. Lag (2024:748).

4 kap. Besluts­för­fa­ran­det

Beslu­tande myn­dig­het

1 §   Tings­rät­ten beslu­tar efter fram­ställ­ning av åkla­ga­ren i fråga om över­läm­nande.

Åkla­ga­ren får, innan han eller hon har begärt rät­tens pröv­ning, fatta beslut i fråga om över­läm­nande om den efter­sökte har sam­tyckt till över­läm­nande. Åkla­ga­ren får där­ut­ö­ver avslå en nor­disk arre­ste­rings­or­der enligt 2 kap. 3 §.

I fråga om tings­rät­tens behö­rig­het tilläm­pas 19 kap.
rät­te­gångs­bal­ken.

Rät­tens pröv­ning

2 §   Vid rät­tens hand­lägg­ning tilläm­pas reg­lerna om dom­stols hand­lägg­ning i brott­mål, om inte annat sägs i denna lag.
Hand­lägg­ningen ska ske med skynd­sam­het.

Tings­rät­ten ska för pröv­ning av frå­gan om över­läm­nande hålla för­hand­ling. En för­hand­ling behö­ver dock inte hål­las om det är uppen­bart att över­läm­nande inte ska bevil­jas, om den efter­sökte begär att ären­det ska avgö­ras på hand­ling­arna eller om han eller hon, efter det att åkla­ga­ren har gjort en fram­ställ­ning till rät­ten enligt 1 §, har sam­tyckt till över­läm­nande.

Till för­hand­lingen ska åkla­ga­ren och den efter­sökte kal­las. Är den efter­sökte anhål­len eller häk­tad ska han eller hon instäl­las.

Tids­fris­ter för beslut m.m.

3 §   Sam­tyc­ker den efter­sökte till över­läm­nande, ska beslut i fråga om över­läm­nande med­de­las senast tre dagar efter det att sam­tyc­ket har läm­nats.

I övriga fall ska tings­rät­ten med­dela beslut i fråga om över­läm­nande senast fjor­ton dagar efter det att den efter­sökte har gri­pits eller, när något gri­pande i ären­det inte har skett, senast fjor­ton dagar efter det att den efter­sökte har under­rät­tats om inne­hål­let i den nor­diska arre­ste­rings­or­dern.

Om det finns sär­skilda skäl får beslu­tet med­de­las senare än vad som sägs i första eller andra styc­ket. Beslu­tet ska då med­de­las så snart det är möj­ligt.

4 §   När rät­ten fat­tar beslut om över­läm­nande, ska den även pröva om beslut om tvångs­me­del ska gälla till dess över­läm­nan­det har verk­ställts.

Beslut om tvångs­me­del kan med­de­las även efter ett beslut om att den efter­sökte ska över­läm­nas.

5 §   Rät­ten ska, om möj­ligt, i sam­band med beslut i fråga om över­läm­nande, med­dela beslut i fråga om över­läm­nande av före­mål som har tagits i beslag enligt 3 kap. 8 § första styc­ket.

Beslut i fråga om över­läm­nande av före­mål som har tagits i beslag enligt 3 kap. 8 § andra styc­ket ska all­tid fat­tas i sam­band med beslut i fråga om över­läm­nande. Beslu­tet får för­e­nas med vill­kor som är påkal­lade med hän­syn till enskilds rätt eller som är nöd­vän­diga från all­män syn­punkt.

Kon­kur­re­rande fram­ställ­ningar

6 §   Om två eller flera nor­diska sta­ter har utfär­dat en nor­disk arre­ste­rings­or­der eller en eller flera av dessa sta­ter har utfär­dat en nor­disk arre­ste­rings­or­der samt en eller flera med­lems­sta­ter i Euro­pe­iska uni­o­nen har utfär­dat en euro­pe­isk arre­ste­rings­or­der beträf­fande samma per­son, ska ären­dena prö­vas i ett sam­man­hang vid den tings­rätt som enligt 1 § har behö­rig­het att hand­lägga det först inkomna ären­det.

Inkom­mer en ny nor­disk eller euro­pe­isk arre­ste­rings­or­der efter det att rät­ten beslu­tat om över­läm­nande men innan beslu­tet har vun­nit laga kraft, får hov­rät­ten eller, om ären­det över­kla­gats dit, Högsta dom­sto­len på yrkande av åkla­ga­ren besluta att tings­rät­ten ska pröva ären­dena i ett sam­man­hang.

Pröv­ningen av vil­ken av flera arre­ste­rings­ord­rar som ska bevil­jas ska göras med sär­skild hän­syn till gär­ning­ar­nas beskaf­fen­het och plat­sen där de ägt rum, de tid­punk­ter då respek­tive arre­ste­rings­or­der utfär­da­des samt om de avser lag­fö­ring eller verk­stäl­lig­het av en fri­hets­be­rö­vande påföljd.

7 §   Om det beträf­fande den efter­sökte pågår ett ärende om utläm­ning för brott eller om över­läm­nande enligt lagen (2002:329) om sam­ar­bete med Inter­na­tio­nella brott­måls­dom­sto­len ska pröv­ningen av frå­gan om över­läm­nande enligt denna lag anstå till dess beslut har med­de­lats i det andra ären­det.

Kost­na­der för offent­lig för­sva­rare

8 §   Kost­na­derna för en offent­lig för­sva­rare ska stanna på sta­ten, om det inte finns sär­skilda skäl för att de ska åter­be­ta­las av den efter­sökte.

Över­kla­gande

9 §   Har den efter­sökte sam­tyckt till över­läm­nande får beslu­tet om över­läm­nande inte över­kla­gas. Ett beslut om att inte bevilja över­läm­nande i fall som avses i 2 kap. 6 § får inte över­kla­gas.

För att hov­rät­ten ska pröva tings­rät­tens beslut krävs pröv­nings­till­stånd, om beslu­tet inne­bär att ären­det avgörs eller utgör ett sådant beslut som får över­kla­gas endast i sam­band med över­kla­gande av ett slut­ligt beslut.

Ett över­kla­gande av tings­rät­tens beslut som inne­bär att ären­det avgörs eller sådana beslut som får över­kla­gas endast i sam­band med över­kla­gande av slut­ligt beslut ska ha kom­mit in till tings­rät­ten inom en vecka från den dag då beslu­tet med­de­la­des.

Ett över­kla­gande av ett av hov­rät­ten med­de­lat beslut som avses i tredje styc­ket ska ha kom­mit in till hov­rät­ten inom en vecka från den dag då beslu­tet med­de­la­des.

5 kap. Verk­stäl­lig­het av beslut om över­läm­nande och efter­föl­jande beslut

Verk­stäl­lig­het

1 §   Ett beslut om över­läm­nande ska verk­stäl­las inom fem dagar från den dag då beslu­tet fick laga kraft. Om det inte är möj­ligt att över­lämna den efter­sökte inom denna frist, får åkla­ga­ren besluta att över­läm­nan­det ska verk­stäl­las inom ytter­li­gare fem dagar.

Åkla­ga­ren får bestämma att över­läm­nan­det ska verk­stäl­las vid en viss senare tid­punkt om
   1. den som ska över­läm­nas ska
      a) avtjäna en påföljd som har dömts ut i Sve­rige för en annan gär­ning än den som beslu­tet om över­läm­nande avser, eller
      b) lag­fö­ras i Sve­rige för en annan gär­ning än den som beslu­tet om över­läm­nande avser, eller avtjäna den påföljd som döms ut med anled­ning av lag­fö­ringen,
   2. omstän­dig­he­ter som lig­ger utan­för de berörda sta­ter­nas kon­troll hind­rar ett över­läm­nande, eller
   3. det finns starka huma­ni­tära skäl.

I stäl­let för att skjuta upp verk­stäl­lig­he­ten i fall som avses i andra styc­ket 1 får ett över­läm­nande för­e­nas med vill­kor om åter­fö­rande. Vill­ko­ren fast­ställs av åkla­ga­ren i sam­för­stånd med den utfär­dande myn­dig­he­ten. Lag (2024:44).

2 §   Den som ska över­läm­nas och som har under­kas­tats tvångs­me­del av rät­ten kan begära en för­hand­ling för pröv­ning av tvångs­me­dels­frå­gan. En sådan för­hand­ling ska hål­las i tings­rät­ten inom tre vec­kor från det att beslut i den frå­gan senast har med­de­lats.

3 §   Om den som ska över­läm­nas avger en för­kla­ring om att han eller hon avstår från över­kla­gande och med­ger att beslu­tet om över­läm­nande får verk­stäl­las, får verk­stäl­lig­het ske även om beslu­tet inte har fått laga kraft. I fråga om en sådan för­kla­ring tilläm­pas 11 § andra styc­ket samt 12 § och 13 § första styc­ket straff­tids­la­gen (2018:1251).
Lag (2018:1260).

4 §   Beslut om över­läm­nande verk­ställs av Polis­myn­dig­he­ten. Om den som ska över­läm­nas är på fri fot får han eller hon, om det är nöd­vän­digt för att över­läm­nan­det ska kunna genom­fö­ras, omhän­der­tas och tas i för­var av Polis­myn­dig­he­ten, dock längst under 96 tim­mar. Lag (2024:44).

5 §   Om den som ska över­läm­nas är fri­hets­be­rö­vad och verk­stäl­lig­he­ten inte sker inom den tid som föl­jer av 1 § första styc­ket eller, när ett beslut har fat­tats enligt 1 § andra styc­ket, inom fem dagar från den beslu­tade tid­punk­ten, ska den efter­sökte ome­del­bart för­sät­tas på fri fot. Det­samma gäl­ler om den utfär­dande myn­dig­he­ten åter­kal­lar den nor­diska arre­ste­rings­or­dern.

6 §   Den dom­stol som har med­de­lat ett beslut om över­läm­nande som fått laga kraft ska på begä­ran av åkla­ga­ren upp­häva beslu­tet om den utfär­dande myn­dig­he­ten åter­kal­lar arre­ste­rings­or­dern.

Har beslu­tet om över­läm­nande med­de­lats av åkla­ga­ren, ska han eller hon upp­häva beslu­tet enligt vad som anges i första styc­ket. Lag (2024:44).

Till­stånd till utvid­gat över­läm­nande

7 §   Om över­läm­nande har skett enligt en nor­disk arre­ste­rings­or­der och en rätts­lig myn­dig­het i den utfär­dande sta­ten gör en fram­ställ­ning till åkla­ga­ren om till­stånd att lag­föra eller straffa den som har över­läm­nats även för gär­ningar som inte omfat­ta­des av den nor­diska arre­ste­rings­or­dern, ska åkla­ga­ren pröva om ett över­läm­nande hade kun­nat bevil­jas med beak­tande av 2 kap. 5 a § 2 och 4. Om någon av dessa bestäm­mel­ser hade hind­rat ett över­läm­nande, får till­stånd inte ges. Lag (2024:44).

Till­stånd till vida­reö­ver­läm­nande och vida­reut­läm­ning

8 §   Den som har över­läm­nats från Sve­rige enligt en nor­disk arre­ste­rings­or­der får utan till­stånd vida­reö­ver­läm­nas till en annan nor­disk stat.

En fram­ställ­ning om rätt att till en med­lems­stat i Euro­pe­iska uni­o­nen vida­reö­ver­lämna den som tidi­gare har över­läm­nats från Sve­rige enligt en nor­disk arre­ste­rings­or­der prö­vas av tings­rät­ten med tillämp­ning av 6 kap. 8 § lagen (2003:1156) om över­läm­nande från Sve­rige enligt en euro­pe­isk arre­ste­rings­or­der.

En fram­ställ­ning om rätt att till en stat utan­för Nor­den eller Euro­pe­iska uni­o­nen vida­reut­lämna den som tidi­gare har över­läm­nats från Sve­rige enligt en nor­disk arre­ste­rings­or­der prö­vas av rege­ringen med tillämp­ning av 24 § lagen (1957:668) om utläm­ning för brott.

6 kap. Över­fö­rande av verk­stäl­lig­het av en fri­hets­be­rö­vande påföljd till Sve­rige

1 §   Om rät­ten med stöd av 2 kap. 6 § har beslu­tat att en fri­hets­be­rö­vande påföljd ska verk­stäl­las i Sve­rige, ska Kri­mi­nal­vår­den besluta att verk­stäl­lig­he­ten av påfölj­den ska över­fö­ras till Sve­rige. Lag (2024:44).

2 §   Om den påföljd som ska verk­stäl­las i Sve­rige omfat­tas av 5 § lagen (1963:193) om sam­ar­bete med Dan­mark, Fin­land, Island och Norge angå­ende verk­stäl­lig­het av straff m.m.
tilläm­pas 5 a-5 c, 6, 7, 22, 23, 27, 29, 31, 34 och 35 §§ den lagen. Vid tillämp­ning av 5 a § den lagen krävs inte någon begä­ran från behö­rig myn­dig­het i den andra sta­ten för att tvångs­me­del ska få använ­das. Lag (2015:103).

3 §   Om den påföljd som ska verk­stäl­las i Sve­rige inte omfat­tas av 5 § lagen (1963:193) om sam­ar­bete med Dan­mark, Fin­land, Island och Norge angå­ende verk­stäl­lig­het av straff m.m. tilläm­pas 3 och 4 kap. lagen (2015:96) om erkän­nande och verk­stäl­lig­het av fri­hets­be­rö­vande påfölj­der inom Euro­pe­iska uni­o­nen, med undan­tag för 3 kap. 1-11 och 23 §§ samt 4 kap. 6 §. Vid tillämp­ning av 3 kap. 15 § den lagen krävs inte någon begä­ran från behö­rig myn­dig­het i den andra sta­ten för att tvångs­me­del ska få använ­das.

En fråga om häkt­ning enligt 3 kap. 15 och 16 §§ lagen om erkän­nande och verk­stäl­lig­het av fri­hets­be­rö­vande påfölj­der inom Euro­pe­iska uni­o­nen får tas upp på yrkande av åkla­ga­ren utan ett före­gå­ende beslut om anhål­lande. Lag (2024:44).

4 §   Har upp­hävts genom lag (2015:103).

5 §   Har upp­hävts genom lag (2015:103).

6 §   Har upp­hävts genom lag (2015:103).

7 kap. Övriga bestäm­mel­ser

Åter­fö­rande av per­so­ner som har över­läm­nats till Sve­rige

1 §   Om en per­son har över­läm­nats till Sve­rige för att lag­fö­ras här, på vill­kor att per­so­nen senare åter­förs till den andra sta­ten, ska Polis­myn­dig­he­ten se till att den som har över­läm­nats åter­förs.

Om den som ska åter­fö­ras är på fri fot får han eller hon, om det är nöd­vän­digt för att åter­fö­ran­det ska kunna genom­fö­ras, omhän­der­tas och tas i för­var av Polis­myn­dig­he­ten, dock längst under 96 tim­mar. Lag (2024:44).

Trans­port genom Sve­rige

2 §   Den som över­läm­nas från en nor­disk stat till en annan nor­disk stat får utan till­stånd trans­por­te­ras genom Sve­rige.

Den som över­läm­nas får, om det är nöd­vän­digt för att trans­por­ten ska kunna genom­fö­ras, omhän­der­tas eller tas i för­var av Polis­myn­dig­he­ten, dock längst under fyr­tio­åtta tim­mar. Lag (2014:644).

Trans­port i Sve­rige

3 §   Om en svensk myn­dig­het har utfär­dat en nor­disk arre­ste­rings­or­der och den andra sta­ten har beslu­tat om över­läm­nande till Sve­rige, ska Polis­myn­dig­he­ten ansvara för trans­por­ten i Sve­rige. Lag (2017:128).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2011:1165
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. Genom lagen upp­hävs lagen (1959:254) om utläm­ning för brott till Dan­mark, Fin­land, Island och Norge.
   2. Lagen tilläm­pas inte vid hand­lägg­ningen av ett ärende om utläm­ning enligt lagen (1959:254) om utläm­ning för brott till Dan­mark, Fin­land, Island och Norge eller ett ärende om över­läm­nande till Dan­mark eller Fin­land enligt lagen (2003:1156) om över­läm­nande från Sve­rige enligt en euro­pe­isk arre­ste­rings­or­der, om ären­det har inletts före ikraft­trä­dan­det.
   3. Har någon utläm­nats eller över­läm­nats från Sve­rige till Dan­mark, Fin­land, Island eller Norge och begärs till­stånd till en åtgärd som avses i 5 kap. 7 eller 8 §, ska de bestäm­mel­serna tilläm­pas. En begä­ran enligt 5 kap. 8 § andra styc­ket prö­vas av Stock­holms tings­rätt.
   4. Till dess avta­let av den 28 juni 2006 mel­lan Euro­pe­iska uni­o­nen och Repu­bli­ken Island och Konung­a­ri­ket Norge om för­fa­rande för över­läm­nande mel­lan Euro­pe­iska uni­o­nens med­lems­sta­ter och Island och Norge trä­der i kraft tilläm­pas 5 kap. 8 § tredje styc­ket i fråga om vida­reö­ver­läm­nande till en med­lems­stat i Euro­pe­iska uni­o­nen av en per­son som tidi­gare har utläm­nats eller över­läm­nats från Sve­rige till Island eller Norge.

2015:103
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2015.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler för ären­den om över­fö­rande av straff­verk­stäl­lig­het som har inletts före ikraft­trä­dan­det.

2018:1260
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2019.
   2. Bestäm­mel­serna i 5 kap. 3 § i den äldre lydel­sen gäl­ler fort­fa­rande för pröv­ning av en för­kla­ring som läm­nats före ikraft­trä­dan­det.

2024:44
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 mars 2024.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler för ären­den som har inletts före ikraft­trä­dan­det.