Klamp­nings­lag (2024:1089)

1 §   Denna lag inne­hål­ler bestäm­mel­ser om åtgär­der för att hindra fort­satt färd med ett for­don eller ett for­dons­tåg. Sådana åtgär­der består i att för­bjuda fort­satt färd, omhän­derta före­mål som behövs för fär­den och ytterst att klampa for­do­net eller for­dons­tå­get.

Åtgär­derna får vid­tas endast om det enligt annan lag eller före­skrif­ter som rege­ringen har med­de­lat fram­går att fort­satt färd får hind­ras enligt denna lag.

Ord­för­kla­ringar

2 §   Med klamp­ning avses i denna lag att ett for­don eller ett for­dons­tåg för­ses med en meka­nisk, elektro­nisk eller annan typ av låsan­ord­ning som hind­rar fort­satt färd med for­do­net.

3 §   I denna lag har for­don och for­dons­tåg samma bety­delse som i lagen (2001:559) om väg­tra­fik­de­fi­ni­tio­ner och bil­in­spek­tör samma bety­delse som i for­donsla­gen (2002:574).

För­bud mot fort­satt färd för att säkra verk­stäl­lig­het av sank­tions­av­gift

4 §   En polis­man, bil­in­spek­tör eller tull­tjäns­te­man ska för­bjuda ett for­dons eller for­dons­tågs fort­satta färd, om ett för­skott för sank­tions­av­gift som har beslu­tats vid en väg­kon­troll inte beta­las ome­del­bart i sam­band med kon­trol­len. Om för­skot­tet avser en sank­tions­av­gift som endast ska påfö­ras föra­ren, ska för­bu­det endast gälla fort­satt färd med den föra­ren.

Det som sägs i första styc­ket om sank­tions­av­gift gäl­ler även överlast-​avgift enligt lagen (1972:435) om över­las­t­av­gift.

Polis­man­nen, bil­in­spek­tö­ren eller tull­tjäns­te­man­nen får avstå från ett för­bud enligt första styc­ket, om det finns syn­ner­liga skäl.

För­bud mot fort­satt färd för att hindra över­trä­del­ser av yrkestra­fi­klag­stift­ningen

5 §   En polis­man, bil­in­spek­tör eller tull­tjäns­te­man får för­bjuda ett for­dons fort­satta färd, om for­do­net fram­förs i strid med bestäm­mel­ser om yrkes­mäs­sig tra­fik eller tax­i­tra­fik eller i strid med vill­kor som har med­de­lats för ett till­stånd att bedriva tax­i­tra­fik.

För­bud mot fort­satt färd för att hindra tra­fik­far­liga förare

6 §   En polis­man ska för­bjuda ett for­dons fort­satta färd, om föra­ren
   1. bru­tit mot bestäm­mel­ser om kör- och vilo­ti­der vid väg­trans­por­ter eller mot bestäm­mel­ser om att vara i stånd att fram­föra for­do­net på ett betryg­gande sätt, och
   2. vid fort­satt färd skulle utgöra en påtag­lig fara för tra­fik­sä­ker­he­ten.

För­bud mot fort­satt färd för att hindra brist­fäl­liga for­don

7 §   En polis­man eller bil­in­spek­tör ska för­bjuda ett for­dons fort­satta färd, om
   1. for­do­net eller dess utrust­ning inte är i före­skri­vet skick eller inte upp-​fyller före­skrivna egen­ska­per vid färd på väg, och
   2. den fort­satta fär­den skulle utgöra en påtag­lig fara för tra­fik­sä­ker­he­ten eller annars inne­bära en väsent­lig olä­gen­het.

Upp­hä­vande av för­bud mot fort­satt färd

8 §   En polis­man, bil­in­spek­tör eller tull­tjäns­te­man ska inom sitt ansvars-​område
   1. upp­häva ett för­bud enligt 4 § när för­skot­tet har beta­lats eller när avgif­ten har påförts och beta­lats, och
   2. upp­häva ett för­bud enligt 5, 6 eller 7 § när det inte längre finns skäl för för­bu­det.

9 §   Om det finns syn­ner­liga skäl, får ett för­bud mot fort­satt färd upp­hä­vas av
   1. Polis­myn­dig­he­ten, om för­bu­det beslu­tats av en polis­man eller bil-​inspektör, och
   2. Tull­ver­ket, om för­bu­det beslu­tats av en tull­tjäns­te­man.

Omhän­der­ta­gande av före­mål för att hindra fort­satt färd

10 §   Om ett för­bud mot fort­satt färd har beslu­tats enligt denna lag och det kan antas att för­bu­det inte kom­mer att föl­jas, får en polis­man, bil­in­spek­tör eller tull­tjäns­te­man omhän­derta
   1. for­donsnyck­lar och andra före­mål som behövs för att starta eller fram­föra for­do­net eller for­dons­tå­get,
   2. frakt­hand­lingar, och
   3. regi­stre­rings­skyl­tar.

Den som har beslu­tat om omhän­der­ta­gande ska omgå­ende anmäla det till sin för­man, som ome­del­bart ska pröva om omhän­der­ta­gan­det ska bestå.

11 §   Om ett för­bud har beslu­tats enligt 6 eller 7 § får en polis­man eller tull­tjäns­te­man kropps­vi­si­tera for­do­nets förare och genom­söka for­do­net eller for­dons­tå­get för att söka efter egen­dom för omhän­der­ta­gande enligt 10 §, om egen­do­men inte är till­gäng­lig på annat sätt. Om det finns syn­ner­liga skäl, får även for­do­nets pas­sa­ge­rare kropps­vi­si­te­ras.

Klamp­ning

12 §   Polis­myn­dig­he­ten eller Tull­ver­ket får besluta om klamp­ning, om
   1. det inte är möj­ligt att omhän­derta egen­dom enligt 10 § eller om det finns sär­skilda skäl att anta att ett omhän­der­ta­gande inte är till­räck­ligt för att säker­ställa att för­bu­det mot fort­satt färd följs, eller
   2. klamp­ning är lämp­li­gare än ett omhän­der­ta­gande.

Restrik­tio­ner för omhän­der­ta­gande och klamp­ning

13 §   En åtgärd enligt 10-12 §§ får vid­tas endast om det är för­svar­ligt med hän­syn till åtgär­dens syfte och övriga omstän­dig­he­ter. Om tvång behö­ver använ­das, ska det ske endast i den form och den utsträck­ning som behövs för att uppnå det avsedda resul­ta­tet.

14 §   Ett omhän­der­ta­gande eller en klamp­ning ska upp­höra så snart det inte längre finns något för­bud som hind­rar den fort­satta fär­den.

Flytt till lämp­lig plats

15 §   Trots ett för­bud mot fort­satt färd, ett omhän­der­ta­gande eller en klamp­ning får en polis­man, bil­in­spek­tör eller tull­tjäns­te­man medge att for­do­net eller for­dons­tå­get enligt tjäns­te­man­nens anvis­ningar förs till en annan lämp­lig plats som tjäns­te­man­nen bestäm­mer.

Vid för­bud enligt 5 § får det med­ges att ett for­don som är regi­stre­rat i utlan­det ome­del­bart förs ut ur lan­det.

Del­giv­ning och under­rät­telse

16 §   Ett beslut om för­bud mot fort­satt färd, om omhän­der­ta­gande eller om klamp­ning ska sna­rast del­ges föra­ren, den som egen­dom har omhän­der­ta­gits från och for­do­nets regi­stre­rade ägare. De ska under­rät­tas om hur egen­do­men och for­do­net kan komma att han­te­ras och om möj­lig­he­ten att begära ompröv­ning.

Ompröv­ning

17 §   Om föra­ren, den som egen­dom har omhän­der­ta­gits från eller for­do­nets regi­stre­rade ägare skrift­li­gen begär det, ska ett beslut om för­bud mot fort­satt färd, ett omhän­der­ta­gande eller en klamp­ning omprö­vas av
   1. Polis­myn­dig­he­ten, om beslu­tet fat­tats av en polis­man, bil­in­spek­tör eller Polis­myn­dig­he­ten, eller
   2. Tull­ver­ket, om beslu­tet fat­tats av en tull­tjäns­te­man eller Tull­ver­ket.

Det beslut som fat­tas med anled­ning av ompröv­ningen ska vara skrift­ligt.

Över­kla­gande

18 §   Ett beslut enligt 17 § som inne­bär att för­bu­det eller åtgär­den ska bestå får, utan begräns­ning till viss tid, över­kla­gas skrift­li­gen till den tings­rätt inom vars dom­krets åtgär­den vid­ta­gits. Andra beslut enligt denna lag får inte över­kla­gas.

19 §   Vid dom­sto­lens hand­lägg­ning tilläm­pas lagen (1996:242) om dom-​stolsärenden.

Skynd­sam hand­lägg­ning

20 §   Ären­den om ompröv­ning och över­kla­gande ska hand­läg­gas skynd­samt.

För­fa­ran­det när för­bud, omhän­der­ta­gande eller klamp­ning upp­hör

21 §   När ett för­bud, ett omhän­der­ta­gande eller en klamp­ning upp­hör, ska föra­ren, den som egen­dom har omhän­der­ta­gits från och for­do­nets regi­stre­rade ägare under­rät­tas om upp­hö­ran­det och om hur egen­do­men eller for­do­net kan komma att han­te­ras.

22 §   När ett omhän­der­ta­gande upp­hör ska egen­do­men läm­nas ut till den som egen­do­men omhän­der­togs från, om det inte finns sär­skilda skäl att lämna egen­do­men till någon annan.

Om egen­do­men inte häm­tas ut när ett omhän­der­ta­gande har upp­hört, tilläm­pas lagen (1974:1066) om för­fa­rande med för­ver­kad egen­dom och hitte­gods m.m.

Pro­to­koll

23 §   Pro­to­koll ska föras över omhän­der­ta­gande, klamp­ning, kropps­vi­si­ta­tion och genom­sök­ning. Av pro­to­kol­let över omhän­der­ta­gande, klamp­ning eller genom­sök­ning ska det framgå
   1. vil­ket for­don åtgär­den rör och vil­ken egen­dom som har omhänder-​tagits,
   2. vem som har fat­tat beslut om åtgär­den,
   3. grun­den för beslu­tet och tid­punk­ten när det har fat­tats,
   4. vem eller vilka som har del­ta­git vid åtgär­den,
   5. vem eller vilka som åtgär­den har rik­tat sig mot,
   6. tiden för åtgär­den och när den upp­hörde, och
   7. vad som i övrigt har före­kom­mit vid ingri­pan­det.

Vid kropps­vi­si­ta­tion ska bestäm­mel­serna om pro­to­koll över kropps-​visitation i 28 kap. rät­te­gångs­bal­ken tilläm­pas.

Bemyn­di­gande

24 §   Rege­ringen får med­dela före­skrif­ter om att fort­satt färd får hind­ras enligt denna lag.

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2024:1089
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2025.
   2. Genom lagen upp­hävs lagen (2014:1437) om åtgär­der vid hind­rande av fort­satt färd.
   3. Den upp­hävda lagen gäl­ler dock fort­fa­rande för åtgär­der som har vid­ta­gits före ikraft­trä­dan­det.