EU-​rätt och inter­na­tio­nell rätt

EU-​rätt utgör en egen rätts­ord­ning som upp­rät­tats genom sam­ar­be­tet mel­lan med­lems­sta­terna i Euro­pe­iska uni­o­nen (EU). För­dra­gen om EU och dess funk­tions­sätt är grund­läg­gande rättskäl­lor, eftersom de bland annat regle­rar hur ansvar och befo­gen­he­ter ska för­de­las mel­lan EU:s insti­tu­tio­ner och med­lems­sta­terna. EU:s stadga om de grund­läg­gande rät­tig­he­terna har samma rätts­liga värde som för­dra­gen och ska respek­te­ras när EU och dess med­lems­sta­ter tilläm­par EU-​rätten.

EU:s rätts­ak­ter består fram­för allt av för­ord­ningar, direk­tiv och beslut. För­ord­ningar är direkt tillämp­liga, medan direk­tiv inför­li­vas i natio­nell rätt. Det sist­nämnda inne­bär att det finns natio­nella lagar och reg­ler som mot­sva­rar de krav som finns i direk­ti­vet. Beslut är också bin­dande, men om ett beslut rik­tar sig till enskilda eller en med­lems­stat är det bara bin­dande för mot­ta­ga­ren.

Den inter­na­tio­nella rät­ten kan delas in i folk­rätt och inter­na­tio­nell privat-​ och pro­cess­rätt. Folk­rätt regle­rar för­hål­lan­det mel­lan sta­ter och vissa orga­ni­sa­tio­ner och vilar på inter­na­tio­nella avtal och inter­na­tio­nell sed­vänja. Inter­na­tio­nell pri­vaträtt (IP-​rätt) är de reg­ler som styr inter­na­tio­nella för­bin­del­ser mel­lan enskilda. Det kan till exem­pel handla om vil­ket lands dom­stol som ska lösa en spe­ci­fik tvist eller vil­ket lands lag som ska tilläm­pas.

EU-​domstolen har tolk­nings­fö­re­träde när det gäl­ler EU-​rättsliga bestäm­mel­ser, vil­ket inne­bär att EU-​domstolens rätts­praxis tilläm­pas i hela uni­o­nen. EU-​domstolen har utveck­lat och tol­kat grund­läg­gande prin­ci­per inom EU-​rätten, till exem­pel prin­ci­pen om att EU-​rätten har före­träde fram­för natio­nell rätt vid en kon­flikt mel­lan natio­nella och EU-​rättsliga reg­ler. Andra cen­trala prin­ci­per är prin­ci­perna om EU-​rättens direkta och indi­rekta effekt. Prin­ci­pen om direkt effekt inne­bär att enskilda kan åbe­ropa uni­ons­rätts­liga bestäm­mel­ser inför natio­nella dom­sto­lar och myn­dig­he­ter, under för­ut­sätt­ning att de är till­räck­ligt klara, pre­cisa och ovill­kor­liga. Enligt prin­ci­pen om indi­rekt effekt, så kal­lad direk­tiv­kon­form tolk­ning, ska natio­nella dom­sto­lar tillämpa natio­nell rätt i lju­set av EU-​rätten när de tol­kar natio­nell rätt som genom­för EU-​direktiv.

Svenska dom­sto­lar har en möj­lig­het – och i vissa fall en skyl­dig­het – att begära ett för­hands­av­gö­rande från EU-​domstolen vad gäl­ler tolk­ningen eller gil­tig­he­ten av EU-​rättsakter. EU-​domstolen besva­rar den natio­nella dom­sto­lens frå­gor i en dom som är bin­dande för dom­sto­len när den tilläm­par EU-​rätten i prak­ti­ken. Denna meka­nism är kär­nan i EU:s dom­stols­sy­stem och syf­tar till att säker­ställa en enhet­lig tolk­ning av EU-​rätten inom hela uni­o­nen.