SFS 1991:1547

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

sfs 1991:1547 lag utkom från tryc­ket odi änd­ring i ärv­da­bal­ken; den 16 decem­ber 1991 utfär­dad den 5 decem­ber 1991. enligt riksd agens beslut' före­skrivs att 10 kap. 4 §, 13 k ap. 2 § och 15 kap. 1 och 3 §§ ärv­da­bal­ken^ skall ha föl­jande lydelse. 2966 10 kap. 4 § till tes­ta­ments­vittne får inte tas den som är under fem­ton år eller på grund av en psy­kisk stör­ning sak­nar insikt om bety­del­sen av vitt­nes­be­kräf tel­sen, inte hel­ler tes­ta­tors make eller den som står i rä tt upp- eller ned­sti gande släkt­skap eller svå­ger­lag till honom eller är hans sys­kon. ingen får tas till vittne vid för­ord­nande till honom själv, hans make eller någon som står i såda nt släkt­skap eller svå­ger­lag till honom som ny ss är sagt. för­ord­nande att vara tes­tam entsex­e­kutör med­för dock inte hind er att vara vittne. 'prop. 1990/91:194, 1991/92:lu11, rskr. 42. ' bal­ken omtryckt 1981:359. 'v. f ¬ åbe­ro­pas tes­ta­ments­vittne till bévis i rät­te­gång, gäl­ler vad i rä ttegångs-​ sfs 1991:1547 bal­ken är stad­gat om sådant bevis. 13 kap. 2 § ett tes­ta­mente gäl­ler inte, om det har upp­rät­tats under påver­kan av en psy­kisk stör­ning. 15 kap. 1 den som ge nom brott upp såt­li­gen har dödat någon får inte ta arv eller tes­ta­mente efter denne. är den dödade arvinge eller tes­ta­ment­s­ta­gare efter någon annan, får gär­nings­man­nen inte bättre rätt till arv eller testa mente efter denne än om den dödade hade levat. vad som sägs i första styc­ket gäl­ler även när någo n annars har orsa kat någon annans död genom en upp­såt­lig gär­ning som inne­fat­tat våld på den döda­des per­son och utgjort brott för vil­ket lind­ri­gare straff än fäng­else i ett år inte är före­skri­vet. lika med våld ans es att för­sätta någon i van­makt eller annat sådant till­stånd. • va d som sägs i första och andra styc­kena gäl­ler inte, om gär­nings­man nen var under fem­ton år. vad som sägs i första och andra styc­kena gäl­ler inte hel­ler, om det före­lig­ger syn­ner­liga skäl där­emo t med hän­syn till gärn ing­ens beskaf­fen het. vid bedöm­ningen av om det med hän­syn till gär­ning­ens beskaf­fen­het före­lig­ger syn­ner­liga skäl skall också beak­tas, 1. om gär­nings­man­nen begick gär­ningen under påver­kan av en all­var­lig psy­kisk stör­ning, eller 2. om gär nings­man­nen var under arton år och hans hand­lande stod i sam­band med up pen­bart bris­tande utveck­ling, erfa­ren­het eller omdö­mes för­måga hos honom. 3 § vad som säg s i 1 och 2 § § om den som har begått ett brott gäll er också var och en som har med­ver­kat till brot­tet såsom sägs i 23 kap. 4 och 5 §§ brotts­bal­ken. 1. denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1992. 2. har gärni ngen begåtts före ikraft­trä­dan­det, skall 15 kap. 1 § i dess äldre lydelse fort­fa­rande tilläm­pas. på rege­ring­ens väg­nar reidunn laurén seve­rin blomstrand (justi­tie­de­par­te­men­tet) ^ senaste lydelse 1990:35. 2967 ¬