För­äld­ra­balk (1949:381)

1 kap. Om fader­ska­pet och moder­ska­pet till barn

Fader­skaps­pre­sum­tion

1 §   Är vid barns födelse modern gift med en man, ska denne anses som bar­nets far, om inte annat föl­jer av 2 §. Det­samma gäl­ler, om modern är änka och bar­net föds inom sådan tid efter man­nens död att bar­net kan vara avlat dess­förin­nan.
Lag (2009:254).

2 §   Rät­ten ska för­klara att man­nen i äkten­ska­pet inte är far till bar­net, om
   1. det är utrett att modern har haft sam­lag med någon annan än man­nen under den tid då bar­net kan ha till­kom­mit och det med hän­syn till samt­liga omstän­dig­he­ter är san­no­likt att bar­net har till­kom­mit genom sam­la­get,
   2. det på grund av bar­nets arvsan­lag eller någon annan sär­skild omstän­dig­het kan hål­las för visst att man­nen inte är bar­nets far, eller
   3. bar­net har till­kom­mit före äkten­ska­pet eller under det att makarna levde åtskilda och det inte är san­no­likt att makarna har haft sam­lag med varandra under den tid då bar­net kan ha till­kom­mit.

Om man­nen i äkten­ska­pet skrift­li­gen god­kän­ner någon annans bekräf­telse av fader­ska­pet, för­äld­ra­ska­pet enligt 9 § eller moder­ska­pet enligt 14 §, och 4 § har iakt­ta­gits i fråga om bekräf­tel­sen, ska det där­i­ge­nom anses fast­ställt att man­nen i äkten­ska­pet inte är bar­nets far. Bekräf­tel­sen ska dock i detta fall all­tid vara skrift­li­gen god­känd av modern. Lag (2021:783).

Fast­stäl­lande av fader­skap

3 §   Om det inte är fråga om fall som avses i 1 § eller 9 § första styc­ket eller om rät­ten har med­de­lat för­kla­ring enligt 2 § första styc­ket eller 9 a § första styc­ket, fast­ställs fader­ska­pet genom bekräf­telse eller dom. I fall som avses i 9 § andra styc­ket fast­ställs i stäl­let för­äld­ra­ska­pet för en kvinna.

Fader­skap eller för­äld­ra­skap fast­ställs dock inte om
   1. modern har genom­gått en inse­mi­na­tion eller befrukt­ning utan­för krop­pen enligt 6 eller 7 kap. lagen (2006:351) om gene­tisk integri­tet m.m. eller om modern har genom­gått en inse­mi­na­tion eller befrukt­ning utan­för krop­pen vid en behö­rig inrätt­ning i utlan­det och bar­net har rätt att ta del av upp­gif­ter om sper­mi­e­do­na­torn,
   2. modern vid behand­lingen var en ensam­stå­ende kvinna enligt 1 kap. 5 § lagen om gene­tisk integri­tet m.m., och
   3. det med hän­syn till samt­liga omstän­dig­he­ter är san­no­likt att bar­net har till­kom­mit genom behand­lingen.

Andra styc­ket hind­rar inte att sper­mi­e­do­na­torn bekräf­tar fader­ska­pet. Lag (2021:783).

4 §   En bekräf­telse av fader­skap till ett barn som inte har fyllt 18 år görs skrift­li­gen vid ett per­son­ligt besök hos soci­al­nämn­den. Bekräf­tel­sen ska skrift­li­gen god­kän­nas av soci­al­nämn­den och av modern eller en sär­skilt för­ord­nad vård­nads­ha­vare eller en till­fäl­lig vård­nads­ha­vare för bar­net. Soci­al­nämn­den får lämna sitt god­kän­nande endast om det kan antas att man­nen är far till bar­net. Soci­al­nämn­den får i enskilda fall medge undan­tag från kra­vet på per­son­ligt besök, om det finns sär­skilda skäl.

Bekräf­tel­sen får göras även före bar­nets födelse.

En bekräf­telse av fader­skap till ett myn­digt barn görs skrift­li­gen och ska bevitt­nas av två per­so­ner. Bekräf­tel­sen ska skrift­li­gen god­kän­nas av bar­net självt. Lag (2021:783).

4 a §   Trots 4 § första styc­ket får en bekräf­telse av fader­skap göras digi­talt i ett sär­skilt system som till­han­da­hålls av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer, om
   1. modern och man­nen är myn­diga och folk­bok­förda i Sve­rige vid bar­nets födelse, och
   2. bar­net är folk­bok­fört i Sve­rige när bekräf­tel­sen läm­nas.

Bekräf­tel­sen ska god­kän­nas digi­talt av modern.

Bekräf­tel­sen ska läm­nas av man­nen och god­kän­nas av modern senast 14 dagar efter bar­nets födelse.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer kan med stöd av 8 kap. 7 § rege­rings­for­men med­dela när­mare före­skrif­ter om hur en digi­tal bekräf­telse ska läm­nas och god­kän­nas. Lag (2021:783).

4 b §   Om det visar sig att den som har läm­nat en bekräf­telse enligt 4 eller 4 a § inte är far till bar­net, ska rät­ten för­klara att bekräf­tel­sen sak­nar ver­kan mot honom.
Lag (2021:783).

5 §   När fader­skap ska fast­stäl­las genom dom, ska rät­ten för­klara en man vara far om
   1. det genom en gene­tisk under­sök­ning är utrett att han är bar­nets far,
   2. det är utrett att han har haft sam­lag med bar­nets mor under den tid då bar­net kan ha till­kom­mit och det med hän­syn till samt­liga omstän­dig­he­ter är san­no­likt att bar­net har till­kom­mit genom sam­la­get, eller
   3. det är utrett att en inse­mi­na­tion eller befrukt­ning utan­för krop­pen har utförts med hans sper­mier under den tid då bar­net kan ha till­kom­mit och det med hän­syn till samt­liga omstän­dig­he­ter är san­no­likt att bar­net har till­kom­mit genom behand­lingen.

Fader­ska­pet kan inte fast­stäl­las genom dom för en man som är sper­mi­e­do­na­tor enligt 6 eller 7 kap. lagen (2006:351) om gene­tisk integri­tet m.m. Lag (2018:1279).

6 §   Har upp­hävts genom lag (2018:1279).

Moder­skap vid befrukt­ning utan­för krop­pen

7 §   Om en kvinna föder ett barn som till­kom­mit genom att ett ägg från en annan kvinna efter befrukt­ning utan­för krop­pen har förts in i hen­nes kropp, skall hon anses som bar­nets moder.
Lag (2002:251).

Fader­skap vid inse­mi­na­tion eller befrukt­ning utan­för krop­pen

8 §   Om modern har genom­gått en inse­mi­na­tion eller befrukt­ning utan­för krop­pen med sam­tycke av en man som var hen­nes make eller sambo och det med hän­syn till samt­liga omstän­dig­he­ter är san­no­likt att bar­net har till­kom­mit genom behand­lingen, ska vid tillämp­ningen av 2-5 §§ den som har läm­nat sam­tyc­ket anses som bar­nets far.

Vid en behand­ling som har utförts med sper­mier från en annan man än moderns make eller sambo gäl­ler första styc­ket endast om behand­lingen har utförts enligt 6 eller 7 kap. lagen (2006:351) om gene­tisk integri­tet m.m. eller om behand­lingen har utförts vid en behö­rig inrätt­ning i utlan­det och bar­net har rätt att ta del av upp­gif­ter om sper­mi­e­do­na­torn.
Lag (2018:1279).

För­äld­ra­skap vid inse­mi­na­tion eller befrukt­ning utan­för krop­pen

9 §   Om modern är gift med en kvinna eller är regi­stre­rad part­ner vid bar­nets födelse, ska hen­nes make eller regi­stre­rade part­ner anses som bar­nets för­äl­der. Det­samma gäl­ler om modern är änka och bar­net föds inom sådan tid efter kvin­nans död att bar­net kan ha till­kom­mit dess­förin­nan.

Om modern har genom­gått en inse­mi­na­tion eller befrukt­ning utan­för krop­pen enligt 6 eller 7 kap. lagen (2006:351) om gene­tisk integri­tet m.m. med sam­tycke av en kvinna som var moderns make, regi­stre­rade part­ner eller sambo och det med hän­syn till samt­liga omstän­dig­he­ter är san­no­likt att bar­net har till­kom­mit genom behand­lingen, ska den som har läm­nat sam­tyc­ket anses som bar­nets för­äl­der. Det­samma gäl­ler om en inse­mi­na­tion eller befrukt­ning utan­för krop­pen har utförts vid en behö­rig inrätt­ning i utlan­det och bar­net har rätt att ta del av upp­gif­ter om sper­mi­e­do­na­torn.

I fall som avses i andra styc­ket fast­ställs för­äld­ra­ska­pet genom bekräf­telse eller dom. Det som sägs i 4-4 b §§ om bekräf­telse av fader­skap tilläm­pas också i fråga om bekräf­telse av ett sådant för­äld­ra­skap. Lag (2021:783).

9 a §   Rät­ten ska för­klara att en kvinna som ska anses som för­äl­der till ett barn enligt 9 § första styc­ket inte är bar­nets för­äl­der, om modern har genom­gått en inse­mi­na­tion eller befrukt­ning utan­för krop­pen, men för­ut­sätt­ning­arna i 9 § andra styc­ket inte är upp­fyllda, eller om modern inte har genom­gått en sådan behand­ling.

Om en kvinna som ska anses som för­äl­der till ett barn enligt 9 § första styc­ket skrift­li­gen god­kän­ner någon annans bekräf­telse av fader­ska­pet, för­äld­ra­ska­pet enligt 9 § eller moder­ska­pet enligt 14 §, och 4 § har iakt­ta­gits i fråga om bekräf­tel­sen, ska det där­i­ge­nom anses fast­ställt att kvin­nan inte är bar­nets för­äl­der. Bekräf­tel­sen ska dock i detta fall all­tid vara skrift­li­gen god­känd av modern. Lag (2021:783).

Fader­skap och moder­skap vid änd­rad könstill­hö­rig­het

10 §   Om en man föder ett barn gäl­ler 11-14 §§. Föder en kvinna ett barn gäl­ler 11 a-11 d §§ för hen­nes make, om maken har änd­rat könstill­hö­rig­het, och 13 och 14 §§ för en annan per­son om den per­so­nen upp­fyl­ler vill­ko­ren enligt 5 eller 8 § och har änd­rat könstill­hö­rig­het. Lag (2021:783).

11 §   Om en man föder ett barn, ska han anses som far till bar­net. För man­nen gäl­ler dock det som i andra kapi­tel i denna balk och i andra för­fatt­ningar sägs om mor och moder­skap. Lag (2018:1279).

11 a §   Om den som har fött bar­net är gift med en man vid bar­nets födelse, ska man­nen anses som far till bar­net. Det­samma gäl­ler om den som har fött bar­net är änka eller änk­ling och bar­net föds inom sådan tid efter man­nens död att bar­net kan ha till­kom­mit dess­förin­nan.

Om den som har fött bar­net är gift med en kvinna vid bar­nets födelse, ska kvin­nan anses som mor till bar­net. Det­samma gäl­ler om den som har fött bar­net är änka eller änk­ling och bar­net föds inom sådan tid efter kvin­nans död att bar­net kan ha till­kom­mit dess­förin­nan. För kvin­nan gäl­ler dock det som i andra kapi­tel i denna balk och i andra för­fatt­ningar sägs om far och fader­skap. Lag (2021:783).

11 b §   Rät­ten ska för­klara att den som ska anses som far eller mor till ett barn enligt 11 a § inte är bar­nets far eller mor, om
   1. det är utrett att den som har fött bar­net har haft sam­lag med någon annan än maken under den tid då bar­net kan ha till­kom­mit och det med hän­syn till samt­liga omstän­dig­he­ter är san­no­likt att bar­net har till­kom­mit genom sam­la­get,
   2. det på grund av bar­nets arvsan­lag eller annan sär­skild omstän­dig­het kan hål­las för visst att maken inte är far eller mor till bar­net, eller
   3. bar­net har till­kom­mit före äkten­ska­pet eller under det att makarna levde åtskilda och det inte är san­no­likt att makarna har haft sam­lag med varandra under den tid då bar­net kan ha till­kom­mit.

Om den som har fött bar­net har genom­gått en inse­mi­na­tion eller befrukt­ning utan­för krop­pen, gäl­ler 11 c § i stäl­let för denna para­graf. Lag (2021:783).

11 c §   Rät­ten ska för­klara att den som ska anses som far eller mor till ett barn enligt 11 a § inte är bar­nets far eller mor, om den som har fött bar­net har genom­gått en inse­mi­na­tion eller befrukt­ning utan­för krop­pen men vill­ko­ren enligt 8 § inte är upp­fyllda. Vid tillämp­ning av 8 § ska det som sägs om en mor gälla för en man enligt 11 §. Lag (2021:783).

11 d §   Om den som ska anses som far eller mor till ett barn enligt 11 a § skrift­li­gen god­kän­ner någon annans bekräf­telse av fader­ska­pet, för­äld­ra­ska­pet enligt 9 § eller moder­ska­pet enligt 14 §, och 4 § har iakt­ta­gits i fråga om bekräf­tel­sen, ska det där­i­ge­nom anses fast­ställt att man­nen eller kvin­nan inte är far eller mor till bar­net. Bekräf­tel­sen ska dock i detta fall all­tid vara skrift­li­gen god­känd av den som har fött bar­net. Lag (2021:783).

12 §   Om det inte är fråga om fall som avses i 11 a § eller om rät­ten har med­de­lat för­kla­ring enligt 11 b eller 11 c §, fast­ställs fader­ska­pet eller moder­ska­pet enligt 13 eller 14 §.

Om en man föder ett barn ska det inte fast­stäl­las något fader­skap eller moder­skap enligt 13 eller 14 §, om
   1. man­nen har genom­gått en inse­mi­na­tion eller befrukt­ning utan­för krop­pen enligt 6 eller 7 kap. lagen (2006:351) om gene­tisk integri­tet m.m. eller om han har genom­gått en inse­mi­na­tion eller befrukt­ning utan­för krop­pen vid en behö­rig inrätt­ning i utlan­det och bar­net har rätt att ta del av upp­gif­ter om sper­mi­e­do­na­torn,
   2. man­nen vid behand­lingen var­ken var gift, regi­stre­rad part­ner eller sambo, och
   3. det med hän­syn till samt­liga omstän­dig­he­ter är san­no­likt att bar­net har till­kom­mit genom behand­lingen.

Andra styc­ket hind­rar inte att sper­mi­e­do­na­torn bekräf­tar fader­ska­pet eller moder­ska­pet. Lag (2021:783).

13 §   En man som upp­fyl­ler vill­ko­ren enligt 5 eller 8 § ska anses som far till bar­net.

Ett fader­skap enligt första styc­ket fast­ställs genom bekräf­telse eller dom. Det som sägs i 4-4 b §§ om bekräf­telse av fader­skap tilläm­pas även i detta fall.

Vid tillämp­ningen av 4, 4 a, 5 och 8 §§ ska det som sägs om en mor gälla för en man enligt 11 §. Lag (2021:783).

14 §   En kvinna som upp­fyl­ler vill­ko­ren enligt 5 eller 8 § ska anses som mor till bar­net. För kvin­nan gäl­ler dock det som i andra kapi­tel i denna balk och i andra för­fatt­ningar sägs om far och fader­skap.

Ett moder­skap enligt första styc­ket fast­ställs genom bekräf­telse eller dom. Det som sägs i 4-4 b §§ om bekräf­telse av fader­skap tilläm­pas också i fråga om bekräf­telse av ett sådant moder­skap.

Vid tillämp­ningen av 4, 4 a, 5 och 8 §§ ska det som sägs om en mor gälla för en man enligt 11 §. Lag (2021:783).

Bar­nets rätt till upp­lys­ning i vissa fall

15 §   Ett barn som har till­kom­mit genom en sådan inse­mi­na­tion eller befrukt­ning utan­för krop­pen som har utförts med andra könscel­ler än för­äld­rar­nas egna har rätt att av sina för­äld­rar få veta det. För­äld­rarna ska så snart det är lämp­ligt upp­lysa bar­net om att han eller hon har till­kom­mit genom en sådan behand­ling. Lag (2018:1279).

2 kap. Om soci­al­nämnds med­ver­kan vid fast­stäl­lande av fader­skap

1 §   Om inte en viss man eller kvinna på grund av äkten­skap eller regi­stre­rat part­ner­skap ska anses som far eller för­äl­der enligt 1 kap. 9 § till ett barn som står under någons vård­nad, är soci­al­nämn­den skyl­dig att för­söka utreda vem som är far till bar­net och se till att fader­ska­pet fast­ställs, om bar­net har sin hem­vist i Sve­rige.

Om modern är myn­dig och folk­bok­förd i Sve­rige när bar­net föds, inträ­der skyl­dig­he­ten enligt första styc­ket först 15 dagar efter bar­nets födelse. Lag (2021:783).

2 §   Upp­gif­terna enligt 1 § ålig­ger soci­al­nämn­den i den kom­mun där bar­net är folk­bok­fört. Lag (1991:487).

3 §   Änd­ras för­hål­lande som anges i 2 § sedan soci­al­nämn­den inlett sin utred­ning, är nämn­den ändå skyl­dig att slut­föra sin upp­gift.

Soci­al­nämn­den kan flytta över ären­det till soci­al­nämn­den i annan kom­mun, om det skulle avse­värt under­lätta utred­ningen. Om sådant beslut skall den andra soci­al­nämn­den genast under­rät­tas.

Soci­al­nämn­dens beslut enligt andra styc­ket får över­kla­gas hos läns­sty­rel­sen. Läns­sty­rel­sens beslut får över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol. Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten. Lag (1994:1433).

4 §   Soci­al­nämn­den skall vid sin utred­ning inhämta upp­lys­ningar från modern och andra per­so­ner som kunna lämna upp­gif­ter av bety­delse för utred­ningen.

På nämn­dens begä­ran skall soci­al­nämn­den i annan kom­mun lämna biträde vid utred­ningen. Lag (1981:26).

5 §   Om fader­skaps­frå­gan kan bedö­mas med till­räck­lig säker­het på grund av soci­al­nämn­dens utred­ning, bör nämn­den bereda den som antas vara fader till bar­net till­fälle att bekräfta fader­ska­pet. Lag (1990:1526).

6 §   Soci­al­nämn­den bör verka för att en rätts­ge­ne­tisk under­sök­ning görs beträf­fande bar­net, modern och den som kan vara far till bar­net, om denne begär det eller om det finns anled­ning att anta att modern har haft sam­lag med mer än en man under den tid då bar­net kan ha till­kom­mit. Lag (2021:783).

7 §   Soci­al­nämn­den får lägga ner en påbör­jad utred­ning om fader­ska­pet, om det
   1. visar sig omöj­ligt att få de upp­lys­ningar som behövs för bedöm­ning av fader­skaps­frå­gan,
   2. fram­står som utsikts­löst att för­söka få fader­ska­pet fast­ställt av dom­stol,
   3. har läm­nats ett sam­tycke av modern eller en sär­skilt för­ord­nad vård­nads­ha­vare eller en till­fäl­lig vård­nads­ha­vare enligt 4 kap. 8 § till adop­tion av bar­net, eller
   4. av sär­skilda skäl finns anled­ning att anta att en fort­satt utred­ning eller en rät­te­gång skulle vara till men för bar­net eller utsätta modern för påfrest­ningar som inne­bär fara för hen­nes psy­kiska hälsa.

Soci­al­nämn­den ska lägga ner en påbör­jad fader­skaps­ut­red­ning om fader­ska­pet inte ska fast­stäl­las enligt 1 kap. 3 eller 12 §.

Soci­al­nämn­dens beslut att lägga ner en påbör­jad fader­skaps­ut­red­ning får över­kla­gas till läns­sty­rel­sen. Läns­sty­rel­sens beslut får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol. Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten. Lag (2021:783).

8 §   Vid soci­al­nämn­den skall föras pro­to­koll över vad som före­kom­mer vid utred­ningen av bety­delse för fader­skaps­frå­gan. I pro­to­kol­let anteck­nas även sådana upp­gif­ter som kunna ha bety­delse för skyl­dig­he­ten att utge bidrag till bar­nets under­håll.

Utred­ningen bör bedri­vas skynd­samt. Den skall vara slut­förd inom ett år från bar­nets födelse, om ej sär­skilda skäl för­an­leda annat. Lag (1981:26).

8 a §   Om det kan antas att en kvinna ska anses som för­äl­der enligt 1 kap. 9 § andra styc­ket till ett barn som står under någons vård­nad och som har sin hem­vist i Sve­rige, är soci­al­nämn­den skyl­dig att för­söka utreda om sådant för­äld­ra­skap före­lig­ger och, om så är fal­let, se till att detta fast­ställs i stäl­let för fader­ska­pet.

Om modern är myn­dig och folk­bok­förd i Sve­rige när bar­net föds, inträ­der skyl­dig­he­ten enligt första styc­ket först 15 dagar efter bar­nets födelse.

Det som sägs i 2-5, 7 och 8 §§ om utred­ning av fader­skap tilläm­pas också i fråga om för­äld­ra­ska­pet för en kvinna.
Lag (2021:783).

9 §   Om en viss man eller kvinna på grund av äkten­skap eller regi­stre­rat part­ner­skap ska anses som far eller för­äl­der enligt 1 kap. 9 § till ett barn som står under någons vård­nad och som har sin hem­vist i Sve­rige, ska soci­al­nämn­den, om vård­nads­ha­va­ren eller någon av vård­nads­ha­varna eller man­nen eller kvin­nan begär det och det är lämp­ligt, utreda om någon annan kan vara far till bar­net eller ska anses som bar­nets för­äl­der enligt 1 kap. 9 §.

I fråga om utred­ningen tilläm­pas 2-6 och 8 §§. Vid utred­ning av en kvin­nas för­äld­ra­skap tilläm­pas dock inte 6 §. Utred­ningen får läg­gas ner om det finns skäl som anges i 7 § första styc­ket 1 eller 4 eller om det annars är lämp­ligt. Utred­ningen ska läg­gas ner om fader­skap eller för­äld­ra­skap inte ska fast­stäl­las enligt 1 kap. 3 eller 12 §.

Soci­al­nämn­dens beslut att inte påbörja en utred­ning enligt denna para­graf eller att lägga ner en påbör­jad utred­ning får över­kla­gas till läns­sty­rel­sen. Läns­sty­rel­sens beslut får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol. Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten. Lag (2021:783).

3 kap. Vissa bestäm­mel­ser om rät­te­gången i mål om fader­skap

Mål om hävande av fader­skap

1 §   Vill en man som på grund av äkten­skap ska anses som far till ett barn att rät­ten ska för­klara att han inte är far till bar­net, ska han väcka talan om detta mot bar­net eller, om bar­net har avli­dit, bar­nets arvingar.

Om man­nen är död och han inte var­ak­tigt har sam­man­bott med bar­net och inte hel­ler efter bar­nets födelse har bekräf­tat att bar­net är hans, har den avlid­nes make och var och en som jämte eller näst efter bar­net är berät­ti­gad till arv efter man­nen rätt att väcka talan om att man­nen inte är far till bar­net. Efter­läm­nar den avlidne för­u­tom make sådana arvingar som avses i 3 kap. 2 § ärv­da­bal­ken, har var och en av dem rätt att väcka talan under samma för­ut­sätt­ningar.

Någon rätt att väcka talan finns inte, om det vid man­nens död har gått mer än ett år från det att talan, som grun­dats på att man­nen är far till bar­net, har väckts mot honom och han har fått del därav eller om mer än ett år har gått sedan anspråk på samma grund har fram­ställts mot man­nens dödsbo. Lag (2021:783).

2 §   Vill ett barn att rät­ten ska för­klara att en viss man som på grund av äkten­skap ska anses som bar­nets far inte är det, ska bar­net väcka talan om detta mot man­nen eller, om han är död, hans arvingar. Om man­nen för­u­tom make efter­läm­nar sådana arvingar som avses i 3 kap. 2 § ärv­da­bal­ken, ska talan, när det gäl­ler dem, rik­tas mot den eller dem som har den bästa arvs­rät­ten efter man­nen när talan väcks. Lag (2021:783).

3 §   En talan som avses i 1 eller 2 § får väc­kas vid rät­ten i den ort där bar­net har sin hem­vist eller, om bar­net har avli­dit, vid den rätt som har att ta upp tvist om arv efter bar­net. Om det inte finns någon annan behö­rig dom­stol, ska målet tas upp av Stock­holms tings­rätt.

Det­samma gäl­ler en talan enligt 1 kap. 4 b § om att en fader­skaps­be­kräf­telse sak­nar ver­kan mot den som har läm­nat den. Lag (2021:783).

4 §   Är part i mål som avses i 1 eller 2 § underå­rig, får för­myn­da­ren eller god man, om sådan enligt 11 kap. skall för­ord­nas, föra talan för honom.

Modern skall höras i målet, om det kan ske. Lag (1988:1251).

Mål om fast­stäl­lande av fader­skap

5 §   En talan om fast­stäl­lande av fader­skap väcks av bar­net.

I fall som avses i 2 kap. 1 § förs bar­nets talan av soci­al­nämn­den. Har modern vård­na­den om bar­net, får hon all­tid föra bar­nets talan, även om hon inte har upp­nått myn­dig ålder. En talan får vidare all­tid föras av en sär­skilt för­ord­nad vård­nads­ha­vare eller en till­fäl­lig vård­nads­ha­vare för bar­net.
Lag (2021:528).

6 §   Är mål om fast­stäl­lande av fader­skap anhäng­igt, kan frå­gan om fader­ska­pet till bar­net prö­vas endast i det målet. Talan får i målet föras mot flera män. I avli­den mans ställe stäm­mas de arvingar till den döde som anges i 2 §.

I fall då soci­al­nämnd har att sörja för att fader­skap fast­stäl­les skall nämn­den föra talan mot den man eller de män som enligt nämn­dens utred­ning eller vad som fram­kom­mit under målets hand­lägg­ning skä­li­gen kunna komma i fråga som fader till bar­net.

På ansö­kan av sva­rande skall rät­ten utfärda stäm­ning på man, som ej redan är instämd i målet, och pröva om man­nen är fader till bar­net.
Om sådan ansö­kan gäl­ler i tillämp­liga delar vad som är före­skri­vet om stäm­nings­an­sö­kan. Lag (1981:26).

7 §   I fall då soci­al­nämnd har att sörja för att fader­skap fast­stäl­les väc­kes talan vid rät­ten i den ort där soci­al­nämn­den finns. Rät­ten kan flytta över målet till annan dom­stol, om det skulle avse­värt under­lätta hand­lägg­ningen av målet.

I andra fall än som avses i första styc­ket väc­kes talan om fast­stäl­lande av fader­skap vid den rätt där man­nen skall svara i tvis­te­mål i all­män­het eller, om talan föres mot flera män, en av dem har att svara. Talan mot avli­den mans arvingar får väc­kas vid den rätt där döds­boet sva­rar. Finns ej behö­rig dom­stol enligt vad som nu har sagts, upp­ta­ges målet av Stock­holms tings­rätt. Lag (1981:26).

8 §   I sam­band med att soci­al­nämn­den väc­ker talan skall pro­to­kol­let över nämn­dens utred­ning ges in till rät­ten. Väc­kes talan av annan och har soci­al­nämn­den gjort utred­ning i frå­gan, skall rät­ten infordra soci­al­nämn­dens pro­to­koll.

Sva­rande skall del­ges pro­to­kol­let i sam­band med stäm­ningen.

Rät­ten kan före­lägga soci­al­nämn­den att full­stän­diga utred­ningen om fader­ska­pet. Lag (1981:26).

9 §   Rät­ten skall se till att frå­gan om fader­ska­pet till bar­net blir till­bör­li­gen utredd. Var och en som kan föra talan på bar­nets väg­nar skall bere­das till­fälle att yttra sig i målet.

Vitt­nes­för­hör får ej äga rum i syfte att styrka att vitt­net har haft sam­lag med modern under tid då bar­net kan anta­gas vara avlat.

Talan får ej prö­vas slut­ligt före bar­nets födelse. Lag (1976:612).

10 §   Åter­kal­las talan mot en av flera män, får målet avskri­vas i den delen endast om alla sam­tycka. Avser åter­kal­lelse den som har stämts enligt 6 § tredje styc­ket, krävs sam­tycke även från bar­net.

Sam­ti­digt med att målet avskri­ves i viss del skall rät­ten fatta beslut om rät­te­gångs­kost­na­den i den delen. Lag (1976:612).

11 §   I fall då soci­al­nämnd för talan om fast­stäl­lande av fader­skap gälla i fråga om rät­te­gångs­kost­nad andra och tredje styc­kena i stäl­let för 18 kap. 1-7 §§ rät­te­gångs­bal­ken.

Part skall bära sin rät­te­gångs­kost­nad. Sva­rande kan dock för­plik­tas att helt eller del­vis ersätta annan part den­nes rät­te­gångs­kost­nad, om han har för­fa­rit på sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rät­te­gångs­bal­ken eller om annars sär­skilda skäl före­ligga.

Har parts ställ­fö­re­trä­dare, ombud eller biträde för­fa­rit på sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rät­te­gångs­bal­ken, kan han för­plik­tas ersätta kost­nad som där­i­ge­nom vål­lats annan part. Rät­ten kan besluta härom även utan yrkande. Lag (1981:26).

12 §   Full­föl­jes talan, skall den högre rät­ten pröva fader­skaps­frå­gan i hela dess vidd. Erin­ran härom skall inta­gas i före­läg­gande att inkomma med gen­mäle.

Fin­ner högre rätt att någon som icke är part i målet skä­li­gen kan komma i fråga som fader till bar­net, skall domen på yrkande av part undan­rö­jas och målet i dess hel­het visas åter till den dom­stol som först har dömt i målet.

Bestäm­mel­serna i 9 och 10 §§ äga mot­sva­rande tillämp­ning vid målets hand­lägg­ning i högre rätt. I fall då soci­al­nämnd för talan äga även 8 § tredje styc­ket och 11 § mot­sva­rande tillämp­ning i högre rätt.
Lag (1981:26).

För­e­ning av mål vid talan om hävande av fader­skap

13 §   Även om en viss man på grund av äkten­skap ska anses som ett barns far får, under för­ut­sätt­ning att en talan om att man­nen inte är bar­nets far har väckts och ännu inte prö­vats, talan om fast­stäl­lande av att en annan man är bar­nets far väc­kas vid samma dom­stol. Målen ska då hand­läg­gas i en rät­te­gång.

Bifalls talan i båda målen som avses i första styc­ket, ska vid pröv­ning i högre rätt frå­gan om fast­stäl­lande av fader­ska­pet prö­vas, även om domen inte har över­kla­gats i den delen.
Lag (2021:783).

Mål om hävande av för­äld­ra­skap enligt 1 kap. 9 §

14 §   Vill en kvinna som på grund av äkten­skap eller regi­stre­rat part­ner­skap ska anses som för­äl­der enligt 1 kap. 9 § till ett barn att rät­ten ska för­klara att hon inte är för­äl­der till bar­net, ska hon väcka talan om detta mot bar­net eller, om bar­net har avli­dit, bar­nets arvingar.

Om kvin­nan är död och hon inte var­ak­tigt har sam­man­bott med bar­net och inte hel­ler efter bar­nets födelse har bekräf­tat att bar­net är hen­nes, har den avlid­nes make eller regi­stre­rade part­ner och var och en som jämte eller näst efter bar­net är berät­ti­gad till arv efter kvin­nan rätt att väcka talan om att kvin­nan inte är för­äl­der till bar­net. Efter­läm­nar den avlidne för­u­tom make eller regi­stre­rad part­ner sådana arvingar som avses i 3 kap. 2 § ärv­da­bal­ken, har var och en av dem rätt att väcka talan under samma för­ut­sätt­ningar.

Någon rätt att väcka talan finns inte, om det vid kvin­nans död har gått mer än ett år från det att talan, som grun­dats på att kvin­nan är för­äl­der till bar­net, har väckts mot henne och hon har fått del därav eller om mer än ett år har gått sedan anspråk på samma grund har fram­ställts mot kvin­nans dödsbo.
Lag (2021:783).

15 §   Vill ett barn att rät­ten ska för­klara att en viss kvinna som på grund av äkten­skap eller regi­stre­rat part­ner­skap ska anses som bar­nets för­äl­der enligt 1 kap. 9 § inte är det, ska bar­net väcka talan om detta mot kvin­nan eller, om hon är död, hen­nes arvingar. Om kvin­nan för­u­tom make eller regi­stre­rad part­ner efter­läm­nar sådana arvingar som avses i 3 kap. 2 § ärv­da­bal­ken, ska talan, när det gäl­ler dem, rik­tas mot den eller dem som har den bästa arvs­rät­ten efter kvin­nan när talan väcks. Lag (2021:783).

16 §   En talan som avses i 14 eller 15 § får väc­kas vid rät­ten i den ort där bar­net har sin hem­vist eller, om bar­net har avli­dit, vid den rätt som har att ta upp tvist om arv efter bar­net. Om det inte finns någon annan behö­rig dom­stol, ska målet tas upp av Stock­holms tings­rätt.

Det­samma gäl­ler en talan enligt 1 kap. 4 b § om att en bekräf­telse av för­äld­ra­skap enligt 1 kap. 9 § sak­nar ver­kan mot den som har läm­nat den. Lag (2021:783).

17 §   Om en part i ett mål som avses i 14 eller 15 § är underå­rig, får för­myn­da­ren eller en god man, om en sådan ska för­ord­nas enligt 11 kap., föra par­tens talan.

Modern ska höras i målet, om det kan ske. Lag (2021:783).

Mål om fast­stäl­lande av för­äld­ra­skap enligt 1 kap. 9 §

18 §   En talan om fast­stäl­lande av för­äld­ra­skap enligt 1 kap. 9 § väcks av bar­net. I fall som avses i 2 kap. 8 a § förs bar­nets talan av soci­al­nämn­den. Har modern vård­na­den om bar­net, får hon all­tid föra bar­nets talan, även om hon inte har upp­nått myn­dig ålder. En talan får vidare all­tid föras av en sär­skilt för­ord­nad vård­nads­ha­vare eller en till­fäl­lig vård­nads­ha­vare för bar­net. Det som sägs i 6-13 §§ om fast­stäl­lande av fader­skap tilläm­pas också i fråga om fast­stäl­lande av för­äld­ra­skap. Lag (2021:783).

För­e­ning av mål vid talan om hävande av för­äld­ra­skap enligt 1 kap. 9 §

19 §   Även om en viss kvinna på grund av äkten­skap eller regi­stre­rat part­ner­skap ska anses som ett barns för­äl­der enligt 1 kap. 9 § får, under för­ut­sätt­ning att en talan om att kvin­nan inte är bar­nets för­äl­der har väckts och ännu inte prö­vats, talan om fast­stäl­lande av att någon annan är far till bar­net eller ska anses som bar­nets för­äl­der enligt 1 kap. 9 § väc­kas vid samma dom­stol. Målen ska då hand­läg­gas i en rät­te­gång.

Bifalls talan i båda målen som avses i första styc­ket, ska vid pröv­ning i högre rätt frå­gan om fast­stäl­lande av fader­ska­pet eller för­äld­ra­ska­pet prö­vas, även om domen inte har över­kla­gats i den delen. Lag (2021:783).

4 kap. Om adop­tion

Adop­tion av ett barn

1 §   Vid alla frå­gor som rör adop­tion av ett barn ska bar­nets bästa ges störst vikt. Lag (2018:1288).

2 §   Ett barn får adop­te­ras endast om det med beak­tande av samt­liga omstän­dig­he­ter är lämp­ligt. Lag (2018:1288).

Vid bedöm­ningen av om en adop­tion är lämp­lig ska bar­nets behov av adop­tion och sökan­dens lämp­lig­het att adop­tera sär­skilt beak­tas.

3 §   Bar­net ska få infor­ma­tion och ges möj­lig­het att fram­föra sina åsik­ter i frå­gor som rör adop­tio­nen.

Bar­nets åsik­ter ska till­mä­tas bety­delse i för­hål­lande till bar­nets ålder och mog­nad.

I 7 § finns bestäm­mel­ser om bar­nets sam­tycke. Lag (2018:1288).

Adop­tion av en vuxen

4 §   Den som har fyllt 18 år får adop­te­ras endast om det finns sär­skild anled­ning till en adop­tion med hän­syn till det per­son­liga för­hål­lan­det mel­lan sökan­den och den som sökan­den vill adop­tera och om adop­tio­nen även i övrigt är lämp­lig.

Vid bedöm­ningen av om det finns sär­skild anled­ning till en adop­tion ska det sär­skilt beak­tas om sökan­den har upp­fost­rat den som sökan­den vill adop­tera eller om adop­tio­nen annars avser att bekräfta en rela­tion som mot­sva­rar den mel­lan barn och för­äl­der. Lag (2018:1288).

Vem som får adop­tera

5 §   Den som har fyllt 18 år får adop­tera. Lag (2018:1288).

6 §   Makar och sam­bor får endast adop­tera gemen­samt.

En make eller sambo får dock med sin makes eller sam­bos sam­tycke adop­tera hans eller hen­nes barn. I fråga om sam­tyc­ket tilläm­pas 8 § andra styc­ket. En make eller sambo får även i annat fall adop­tera ensam om den andra maken eller sam­bon vis­tas på okänd ort eller är var­ak­tigt för­hind­rad att adop­tera till följd av en psy­kisk sjuk­dom eller något annat lik­nande för­hål­lande.

Andra än makar och sam­bor får inte adop­tera gemen­samt.
Lag (2018:1288).

Sam­tycke

7 §   Den som har fyllt 12 år får adop­te­ras endast om han eller hon sam­tyc­ker till adop­tio­nen.

Något sam­tycke behövs inte om den som sökan­den vill adop­tera är var­ak­tigt för­hind­rad att sam­tycka till följd av en psy­kisk sjuk­dom eller något annat lik­nande för­hål­lande.

Innan ett sam­tycke läm­nas ska den som sökan­den vill adop­tera få infor­ma­tion om inne­bör­den av en adop­tion och ett sam­tycke. Lag (2018:1288).

8 §   Ett barn får inte adop­te­ras utan sam­tycke från den för­äl­der som är vård­nads­ha­vare.

Något sam­tycke behövs inte om
   1. för­äl­dern är var­ak­tigt för­hind­rad att sam­tycka till följd av en psy­kisk sjuk­dom eller något annat lik­nande för­hål­lande,
   2. för­äl­dern vis­tas på okänd ort, eller
   3. det finns syn­ner­liga skäl.

Innan ett sam­tycke läm­nas ska för­äl­dern få infor­ma­tion om inne­bör­den av en adop­tion och ett sam­tycke.

Det som anges om en för­äl­der som är vård­nads­ha­vare i första-​ tredje styc­kena gäl­ler även en sär­skilt för­ord­nad vård­nads­ha­vare, en till­fäl­lig vård­nads­ha­vare eller någon annan som på grund av lag eller sed­vänja i en annan stat får anses ha trätt i för­äld­rar­nas ställe. Lag (2021:528).

9 §   Ett sam­tycke från den som har fött bar­net får läm­nas först sedan den för­äl­dern har åter­häm­tat sig till­räck­ligt efter bar­nets födelse. Lag (2018:1288).

För­bud mot ersätt­ning

10 §   En ansö­kan om adop­tion får inte bifal­las, om det från någon sida har getts eller utlo­vats ersätt­ning eller om det har avta­lats om bidrag till bar­nets under­håll.

Ett avtal om ersätt­ning eller under­håll som avses i första styc­ket är utan ver­kan. Lag (2018:1288).

Adop­tions­ä­ren­den

11 §   En ansö­kan om adop­tion får göras av den eller dem som vill adop­tera. Lag (2018:1288).

12 §   En ansö­kan om adop­tion görs till tings­rät­ten i den ort där den som sökan­den vill adop­tera har sin hem­vist. Om den som sökan­den vill adop­tera inte har sin hem­vist i Sve­rige, görs ansö­kan till tings­rät­ten i den ort där sökan­den eller någon av sökan­dena har sin hem­vist.

Om det inte finns någon behö­rig dom­stol enligt första styc­ket, görs ansö­kan till Stock­holms tings­rätt.
Lag (2018:1288).

13 §   Rät­ten ska se till att ett ärende om adop­tion blir till­räck­ligt utrett. Lag (2018:1288).

14 §   Om ansö­kan avser adop­tion av ett barn, ska rät­ten upp­dra åt soci­al­nämn­den att utse någon att genom­föra en adop­tions­ut­red­ning. Upp­dra­get ska läm­nas till soci­al­nämn­den i den kom­mun där bar­net har sin hem­vist. Om bar­net inte har sin hem­vist i Sve­rige, ska upp­dra­get läm­nas till soci­al­nämn­den i den kom­mun där någon av sökan­dena har sin hem­vist.

Om det inte finns någon behö­rig soci­al­nämnd enligt första styc­ket, ska upp­dra­get läm­nas till soci­al­nämn­den i Stock­holms kom­mun.

Rät­ten ska bestämma en viss tid inom vil­ken utred­ningen ska vara slut­förd. Om det behövs, får rät­ten för­länga denna tid. Rät­ten ska se till att utred­ningen bedrivs skynd­samt. Rät­ten får ange rikt­lin­jer för adop­tions­ut­red­ningen. Lag (2018:1288).

15 §   Den som genom­för en adop­tions­ut­red­ning ska utreda om för­ut­sätt­ning­arna för adop­tion är upp­fyllda. Utre­da­ren ska all­tid för­söka klar­lägga bar­nets och för­äld­rar­nas inställ­ning.

Utre­da­ren ska redo­visa det som har fram­kom­mit för rät­ten och lämna ett för­slag till beslut. Lag (2018:1288).

16 §   En soci­al­nämnd som har till­gång till upp­gif­ter som kan vara av bety­delse för en adop­tions­ut­red­ning är, trots sek­re­tess enligt 26 kap. 1 § första styc­ket offentlighets-​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400), skyl­dig att lämna sådana upp­gif­ter på begä­ran av den soci­al­nämnd som har fått ett upp­drag enligt 14 §. Det­samma gäl­ler när upp­gif­terna begärs av den som soci­al­nämn­den har utsett att genom­föra utred­ningen. Lag (2018:1288).

17 §   Om den som sökan­den vill adop­tera inte är svensk med­bor­gare och inte hel­ler har per­ma­nent uppe­hålls­till­stånd eller per­ma­nent uppe­hålls­rätt i Sve­rige, ska rät­ten inhämta ett ytt­rande från Migra­tions­ver­ket, om det inte är obe­höv­ligt. Lag (2018:1288).

18 §   Rät­ten ska ge den som är för­äl­der till den som sökan­den vill adop­tera till­fälle att yttra sig inom en viss tid.

Första styc­ket gäl­ler inte om
   1. det är uppen­bart obe­höv­ligt att för­äl­dern får till­fälle att yttra sig,
   2. för­äl­dern är var­ak­tigt för­hind­rad att yttra sig till följd av en psy­kisk sjuk­dom eller något annat lik­nande för­hål­lande,
   3. för­äl­dern vis­tas på okänd ort, eller
   4. det finns syn­ner­liga skäl.

Det som anges om en för­äl­der i första och andra styc­kena gäl­ler även en sär­skilt för­ord­nad vård­nads­ha­vare, en till­fäl­lig vård­nads­ha­vare eller en för­myn­dare eller någon annan som på grund av lag eller sed­vänja i en annan stat får anses ha trätt i för­äld­rar­nas ställe. Lag (2021:528).

19 §   Rät­ten ska ge den som sökan­den vill adop­tera till­fälle att yttra sig inom en viss tid, om han eller hon har fyllt 18 år.

Första styc­ket gäl­ler inte om det är uppen­bart obe­höv­ligt att den som sökan­den vill adop­tera får till­fälle att yttra sig. Lag (2018:1288).

20 §   Vid rät­tens hand­lägg­ning av ett ärende om adop­tion tilläm­pas i övrigt lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den.
Lag (2018:1288).

Rätts­verk­ningar av en adop­tion

21 §   Den som har adop­te­rats ska anses som adop­tiv­för­äl­derns barn och inte som barn till sina tidi­gare för­äld­rar. Om en make eller sambo har adop­te­rat den andra makens eller sam­bons barn, ska den som har adop­te­rats dock anses som makar­nas eller sam­bor­nas gemen­samma barn. Lag eller annan för­fatt­ning som tilläg­ger släkt­ska­pet mel­lan barn och för­äl­der rätts­lig bety­delse ska tilläm­pas på den som har adop­te­rats och hans eller hen­nes adop­tiv­för­äl­der.

Första styc­ket gäl­ler inte i den utsträck­ning något annat är sär­skilt före­skri­vet eller föl­jer av rätts­för­hål­lan­dets natur. Lag (2018:1288).

22 §   Om makar eller sam­bor gemen­samt adop­te­rar ett barn, står bar­net under vård­nad av båda makarna eller sam­borna från den tid­punkt då adop­tions­be­slu­tet får laga kraft. Det­samma gäl­ler om en make eller sambo adop­te­rar den andra makens eller sam­bons barn. Om en per­son i annat fall ensam adop­te­rar ett barn, står bar­net under vård­nad av adop­tiv­för­äl­dern från den tid­punkt då adop­tions­be­slu­tet får laga kraft. Lag (2018:1288).

Bar­nets rätt till upp­lys­ning om adop­tio­nen

23 §   Ett barn som är adop­te­rat har rätt att av sina för­äld­rar få veta det. För­äld­rarna ska så snart det är lämp­ligt upp­lysa bar­net om att han eller hon är adop­te­rad.
Lag (2018:1288).

5 kap. Om bar­nets namn

1 §   Om bar­nets namn är sär­skilt stad­gat. Lag (1963:523).

2 §   Har upp­hävts genom lag (1963:523).

3 §   Har upp­hävts genom lag (1963:523).

6 kap. Om vård­nad, boende och umgänge

Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Barn har rätt till omvård­nad, trygg­het och en god fost­ran. Barn skall behand­las med akt­ning för sin per­son och egen­art och får inte utsät­tas för kropps­lig bestraff­ning eller annan krän­kande behand­ling.
Lag (1983:47).

2 §   Ett barn står under vård­nad av båda för­äld­rarna eller en av dem, om inte rät­ten har anför­trott vård­na­den åt en eller två sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare eller åt en till­fäl­lig vård­nads­ha­vare. Vård­na­den om ett barn består till dess att bar­net fyl­ler 18 år.

Den som har vård­na­den om ett barn har ett ansvar för bar­nets per­son­liga för­hål­lan­den och ska se till att bar­nets behov enligt 1 § blir till­go­do­sedda. Bar­nets vård­nads­ha­vare sva­rar även för att bar­net får den till­syn som behövs med hän­syn till bar­nets ålder, utveck­ling och övriga omstän­dig­he­ter samt ska bevaka att bar­net får till­freds­stäl­lande för­sörj­ning och utbild­ning. I syfte att hindra att bar­net orsa­kar skada för någon annan ska vård­nads­ha­va­ren vidare svara för att bar­net står under upp­sikt eller att andra lämp­liga åtgär­der vid­tas.

Om ansva­ret i frå­gor som gäl­ler bar­nets eko­no­miska för­hål­lan­den finns bestäm­mel­ser i 9-15 kap. Lag (2021:528).

2 a §   Bar­nets bästa ska vara avgö­rande för alla frå­gor om vård­nad, boende och umgänge.

Vid bedöm­ningen av vad som är bäst för bar­net ska det fäs­tas avse­ende sär­skilt vid ris­ken för att bar­net eller någon annan i famil­jen utsätts för våld eller annat över­grepp, eller att bar­net olov­li­gen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa. Lag (2024:1174).

2 b §   Bar­net ska få infor­ma­tion och ges möj­lig­het att fram­föra sina åsik­ter i frå­gor om vård­nad, boende och umgänge.

Bar­nets åsik­ter ska till­mä­tas bety­delse i för­hål­lande till bar­nets ålder och mog­nad. Lag (2021:528).

Vård­nads­ha­vare

3 §   Bar­net står från födel­sen under vård­nad av båda för­äld­rarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår för­äld­rarna senare äkten­skap med varandra, står bar­net från den tid­punk­ten under vård­nad av dem båda, om inte rät­ten dess­förin­nan har anför­trott vård­na­den åt en eller två sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare eller åt en till­fäl­lig vård­nads­ha­vare.

Om det döms till äkten­skaps­skill­nad mel­lan för­äld­rarna står bar­net även där­ef­ter under båda för­äld­rar­nas vård­nad, om inte den gemen­samma vård­na­den upp­lö­ses enligt 5, 7 eller 8 §. Ska bar­net även efter domen på äkten­skaps­skill­nad stå under båda för­äld­rar­nas vård­nad, ska rät­ten i domen påminna om att vård­na­den fort­fa­rande är gemen­sam. Lag (2021:528).

4 §   Står bar­net under vård­nad av endast en av för­äld­rarna och vill för­äld­rarna gemen­samt utöva vård­na­den, ska rät­ten på talan av dem båda besluta i enlig­het med deras begä­ran, om det inte är uppen­bart att gemen­sam vård­nad är ofören­lig med bar­nets bästa.

Om bar­net är folk­bok­fört här i lan­det, kan för­äld­rarna få gemen­sam vård­nad också genom regi­stre­ring hos Skat­te­ver­ket efter anmä­lan av dem båda
   1. till soci­al­nämn­den i sam­band med att nämn­den ska god­känna en fader­skaps­be­kräf­telse eller en bekräf­telse av för­äld­ra­skap enligt 1 kap. 9 §, eller
   2. till Skat­te­ver­ket under för­ut­sätt­ning att beslut om vård­na­den inte har med­de­lats tidi­gare. Lag (2012:319).

5 §   Om bar­net står under vård­nad av båda för­äld­rarna eller en av dem och någon av dem vill få änd­ring i vård­na­den, ska rät­ten besluta att för­äld­rarna ska ha gemen­sam vård­nad om bar­net eller att en av dem ska ha ensam vård­nad.

Vid bedöm­ningen av om för­äld­rarna ska ha gemen­sam vård­nad eller om en av dem ska ha ensam vård­nad ska rät­ten fästa avse­ende sär­skilt vid för­äld­rar­nas för­måga att sätta bar­nets behov främst och ta ett gemen­samt ansvar i frå­gor som rör bar­net.

Frå­gor om änd­ring i vård­na­den enligt första styc­ket prö­vas på talan av en av för­äld­rarna eller båda. I mål om äkten­skaps­skill­nad får rät­ten utan yrkande besluta att en av för­äld­rarna ska ha ensam vård­nad, om det är uppen­bart att gemen­sam vård­nad är ofören­lig med bar­nets bästa.
Lag (2021:528).

6 §   Står bar­net under vård­nad av båda för­äld­rarna eller en av dem, får de avtala att vård­na­den skall vara gemen­sam eller att en av dem skall ha vård­na­den om bar­net. Avta­let skall gälla, om det är skrift­ligt och soci­al­nämn­den god­kän­ner det.

Har för­äld­rarna avta­lat om gemen­sam vård­nad, skall soci­al­nämn­den god­känna avta­let, om det inte är uppen­bart att avta­let är ofören­ligt med bar­nets bästa. Lag (2006:458).

6 a §   Har upp­hävts genom lag (1998:319).

7 §   Om en för­äl­der vid utö­van­det av vård­na­den om ett barn gör sig skyl­dig till miss­bruk eller för­sum­melse eller i övrigt bris­ter i omsor­gen om bar­net på ett sätt som med­för bestå­ende fara för bar­nets hälsa eller utveck­ling, skall rät­ten besluta om änd­ring i vård­na­den.

Står bar­net under båda för­äld­rar­nas vård­nad och gäl­ler vad som sägs i första styc­ket en av dem, skall rät­ten anför­tro vård­na­den åt den andra för­äl­dern ensam. Bris­ter också den för­äl­dern i omsor­gen om bar­net på det sätt som sägs i första styc­ket, skall rät­ten flytta över vård­na­den till en eller två sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare.

Står bar­net under endast en för­äl­ders vård­nad, skall rät­ten i fall som avses i första styc­ket flytta över vård­na­den till den andra för­äl­dern eller, om det är lämp­li­gare, till en eller två sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare.

Frå­gor om änd­ring i vård­na­den enligt denna para­graf prö­vas på talan av soci­al­nämn­den eller, utan sär­skilt yrkande, i mål om äkten­skaps­skill­nad mel­lan för­äld­rarna eller i andra mål enligt 5 §. Lag (1998:319).

8 §   Om ett barn sta­dig­va­rande har vår­dats och fost­rats i ett annat enskilt hem än för­äld­ra­hem­met och det är bäst för bar­net att det rådande för-​hållandet får bestå och att vård­na­den flyt­tas över till den eller dem som har tagit emot bar­net eller någon av dem, ska rät­ten utse denne eller dessa att såsom sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare utöva vård­na­den om bar­net.

Vid bedöm­ningen av om det är bäst för bar­net att vård­na­den flyt­tas över ska rät­ten sär­skilt beakta
   - bar­nets och famil­je­hems­för­äld­rar­nas inställ­ning till en vård­nads­ö­ver­flytt­ning,
   - bar­nets rela­tion till famil­je­hems­för­äld­rarna och deras för­måga att till­go­dose bar­nets behov av en trygg och god upp­växt,
   - famil­je­hems­för­äld­rar­nas inställ­ning till och för­måga att till­go­dose bar­nets behov av kon­takt med sina för­äld­rar och andra när­stå­ende,
   - bar­nets rela­tion till sina för­äld­rar, och
   - bar­nets soci­ala situ­a­tion i övrigt.

Frå­gor om vård­nads­ö­ver­flytt­ning prö­vas på talan av soci­al­nämn­den. Lag (2024:1174).

8 a §   Står bar­net under båda för­äld­rar­nas vård­nad och är en av dem var­ak­tigt för­hind­rad att utöva vård­na­den, skall rät­ten anför­tro vård­na­den åt den andra för­äl­dern ensam. Om hind­ret gäl­ler båda för­äld­rarna, skall rät­ten flytta över vård­na­den till en eller två sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare.

Står bar­net under endast en för­äl­ders vård­nad och är denne var­ak­tigt för­hind­rad att utöva vård­na­den, skall rät­ten flytta över vård­na­den till den andra för­äl­dern eller, om det är lämp­li­gare, till en eller två sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare.

Frå­gor om änd­ring i vård­na­den enligt denna para­graf prö­vas på talan av soci­al­nämn­den eller, utan sär­skilt yrkande, i mål om äkten­skaps­skill­nad mel­lan för­äld­rarna eller i andra mål enligt 5 §. Lag (2005:430).

9 §   Om bar­net står under vård­nad av båda för­äld­rarna och en av dem dör, skall den andra för­äl­dern ensam ha vård­na­den. Om båda för­äld­rarna dör, skall rät­ten på anmä­lan av soci­al­nämn­den eller när för­hål­lan­det annars blir känt anför­tro vård­na­den åt en eller två sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare.

Om bar­net står under vård­nad av endast en av för­äld­rarna och den för­äl­dern dör, skall rät­ten på ansö­kan av den andra för­äl­dern eller på anmä­lan av soci­al­nämn­den anför­tro vård­na­den åt den andra för­äl­dern eller, om det är lämp­li­gare, åt en eller två sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare. Lag (1994:1433).

10 §   Om bar­net står under vård­nad av en eller två sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare eller av en till­fäl­lig vård­nads­ha­vare och om någon av bar­nets för­äld­rar eller båda vill få vård­na­den över­flyt­tad till sig, får rät­ten besluta om detta. Rät­ten får inte flytta över vård­na­den till för­äld­rarna gemen­samt om båda för­äld­rarna mot­sät­ter sig det.

Frå­gor om över­flytt­ning av vård­na­den enligt första styc­ket prö­vas på talan av båda för­äld­rarna eller en av dem eller på talan av soci­al­nämn­den. Lag (2021:528).

10 a §   Om en sär­skilt för­ord­nad vård­nads­ha­vare ska utses, ska någon utses som är läm­pad att ge bar­net omvård­nad, trygg­het och en god fost­ran. Den som är underå­rig får inte för­ord­nas till vård­nads­ha­vare.

Två per­so­ner kan utses att gemen­samt utöva vård­na­den, om de är gifta med varandra eller är sam­bor.

För sys­kon ska samma per­son utses till vård­nads­ha­vare, om inte sär­skilda skäl talar mot det.

Om en vård­nads­ha­vare ska för­ord­nas efter för­äld­rar­nas död och för­äld­rarna eller en av dem har gett till känna vem de öns­kar till vård­nads­ha­vare, ska denna per­son för­ord­nas, om det inte är olämp­ligt. Lag (2021:528).

10 b §   En sär­skilt för­ord­nad vård­nads­ha­vare har rätt att på begä­ran bli ent­le­di­gad från upp­dra­get.

Om bar­net har två sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare och någon av dem vill att vård­na­den inte längre skall vara gemen­sam, skall rät­ten på talan av en av dem eller båda anför­tro vård­na­den åt en av dem. Rät­ten kan också i mål om äkten­skaps­skill­nad mel­lan vård­nads­ha­varna utan yrkande besluta om vård­na­den enligt vad som nu har sagts, om det är uppen­bart att gemen­sam vård­nad är ofören­lig med bar­nets bästa.
Lag (2006:458).

10 c §   En sär­skilt för­ord­nad vård­nads­ha­vare skall ent­le­di­gas, om han eller hon vid utö­van­det av vård­na­den gör sig skyl­dig till miss­bruk eller för­sum­melse eller av någon annan orsak inte längre är lämp­lig som vård­nads­ha­vare.

Om bar­net har två sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare och den ena ent­le­di­gas eller dör, skall den andra ensam ha vård­na­den. Om båda vård­nads­ha­varna ent­le­di­gas eller dör, skall rät­ten utse en eller två andra per­so­ner att vara sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare.

Frå­gor om änd­ring i vård­na­den enligt denna para­graf prö­vas efter ansö­kan av soci­al­nämn­den. Lag (1994:1433).

10 d §   Om det finns behov av att utse en sär­skilt för­ord­nad vård­nads­ha­vare för ett barn, men det sak­nas en lämp­lig per­son att för­ordna för det ända­må­let, får rät­ten, om det finns sär­skilda skäl, flytta över vård­na­den till en till­fäl­lig vård­nads­ha­vare. I upp­dra­get som till­fäl­lig vård­nads­ha­vare ingår inte att till­go­dose den fak­tiska vår­den om bar­net.

Till till­fäl­lig vård­nads­ha­vare får den utses som på grund av sina kun­ska­per och erfa­ren­he­ter och även i övrigt är sär­skilt lämp­lig för upp­dra­get. Den som är underå­rig får inte utses till till­fäl­lig vård­nads­ha­vare. För sys­kon ska samma per­son utses, om inte sär­skilda skäl talar mot det.

En talan om att utse en till­fäl­lig vård­nads­ha­vare förs av soci­al­nämn­den. Lag (2021:528).

10 e §   När en till­fäl­lig vård­nads­ha­vare har utsetts för ett barn, ska soci­al­nämn­den fort­sätta att verka för en var­ak­tig lös­ning av vård­nads­frå­gan.

När för­ut­sätt­ningar finns för det ska rät­ten, på talan av soci­al­nämn­den, flytta över vård­na­den från den till­fäl­liga vård­nads­ha­va­ren till en eller två sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare. Lag (2021:528).

10 f §   En till­fäl­lig vård­nads­ha­vare har rätt till ett skä­ligt arvode för upp­dra­get och ersätt­ning för de utgif­ter som har varit skä­li­gen påkal­lade för upp­dra­gets full­gö­rande.

Beslut om arvode och ersätt­ning för utgif­ter fat­tas av över­för­myn­da­ren.

Arvode och ersätt­ning för utgif­ter ska beta­las av kom­mu­nen.
Lag (2021:528).

10 g §   En till­fäl­lig vård­nads­ha­vare har rätt att på begä­ran bli ent­le­di­gad från sitt upp­drag.

En till­fäl­lig vård­nads­ha­vare ska även, efter ansö­kan av soci­al­nämn­den, ent­le­di­gas om han eller hon vid utö­van­det av vård­na­den gör sig skyl­dig till miss­bruk eller för­sum­melse eller av någon annan orsak inte längre är lämp­lig som vård­nads­ha­vare.

Om en till­fäl­lig vård­nads­ha­vare ent­le­di­gas eller dör, ska rät­ten efter ansö­kan av soci­al­nämn­den utse en annan per­son att vara till­fäl­lig vård­nads­ha­vare. Lag (2021:528).

Vård­na­dens utö­vande

11 §   Vård­nads­ha­va­ren har rätt och skyl­dig­het att bestämma i frå­gor som rör bar­nets per­son­liga ange­lä­gen­he­ter. Vård­nads­ha­va­ren skall där­vid i takt med bar­nets sti­gande ålder och utveck­ling ta allt större hän­syn till bar­nets syn­punk­ter och öns­ke­mål. Lag (1983:47).

12 §   Bar­net ingår självt avtal om anställ­ning eller annat arbete, men endast om vård­nads­ha­va­ren sam­tyc­ker till avta­let. Bar­net får självt säga upp avta­let och, om bar­net har fyllt sex­ton år, utan nytt sam­tycke avtala om annat arbete av lik­nande art.

Bar­net eller vård­nads­ha­va­ren får säga upp avta­let med ome­del­bar ver­kan, om det behövs med hän­syn till bar­nets hälsa, utveck­ling eller skol­gång. Har vård­nads­ha­va­ren sagt upp avta­let av detta skäl, får bar­net inte där­ef­ter träffa nytt avtal utan vård­nads­ha­va­rens sam­tycke.

Om ver­kan av att bar­net ensamt har träf­fat avtal om arbete utan att ha rätt till det finns bestäm­mel­ser i 9 kap. 6 och 7 §§. Lag (1983:47).

13 §   Står bar­net under vård­nad av två vård­nads­ha­vare, skall vad som sägs i 11 eller 12 § gälla dem till­sam­mans.

Är en av vård­nads­ha­varna till följd av från­varo, sjuk­dom eller annan orsak för­hind­rad att ta del i sådana beslut rörande vård­na­den som inte utan olä­gen­het kan upp­skju­tas, bestäm­mer den andre ensam. Denne får dock inte ensam fatta beslut av ingri­pande bety­delse för bar­nets fram­tid, om inte bar­nets bästa uppen­bar­li­gen krä­ver det.

I 8 a § finns bestäm­mel­ser om änd­ring i vård­na­den när den ena för­äl­dern är var­ak­tigt för­hind­rad att utöva vård­na­den.
Lag (2005:430).

13 a §   Står bar­net under vård­nad av två vård­nads­ha­vare och sam­tyc­ker endast den ena till en åtgärd till stöd för bar­net, får soci­al­nämn­den besluta att åtgär­den får vid­tas utan den andra vård­nads­ha­va­rens sam­tycke om det krävs med hän­syn till bar­nets bästa och åtgär­den gäl­ler
   1. psy­ki­a­trisk eller psy­ko­lo­gisk utred­ning eller behand­ling som omfat­tas av hälso-​ och sjuk­vårds­la­gen (2017:30),
   2. behand­ling i öppna for­mer som ges med stöd av 4 kap. 1 § soci­al­tjänst­la­gen (2001:453),
   3. utse­ende av en kon­takt­per­son eller en familj som avses i 3 kap. 6 b § första styc­ket soci­al­tjänst­la­gen, eller
   4. en insats enligt 9 § 4, 5 eller 6 lagen (1993:387) om stöd och ser­vice till vissa funk­tions­hind­rade.

Ett beslut enligt första styc­ket får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol. Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rätt.

Beslut i frå­gor som avses i första styc­ket gäl­ler ome­del­bart. Rät­ten får dock bestämma att dess beslut ska gälla först sedan det har vun­nit laga kraft.

I lagen (2024:79) om pla­ce­ring av barn i skyd­dat boende finns bestäm­mel­ser om vård­nads­ha­vares bestäm­man­de­rätt när ett barn har bevil­jats skyd­dat boende. Lag (2024:81).

14 §   Om rät­ten för barn och vård­nads­ha­vare att få stöd och hjälp hos soci­al­nämn­den finns bestäm­mel­ser i soci­al­tjänst­la­gen (2001:453). Soci­al­nämn­den för­med­lar kon­tak­ter med andra råd­gi­vande sam­hälls­or­gan. Lag (2001:456).

Bar­nets boende

14 a §   Står bar­net under vård­nad av båda för­äld­rarna, får rät­ten på talan av en av dem eller båda besluta vem av för­äld­rarna bar­net skall bo till­sam­mans med.

För­äld­rarna får avtala om bar­nets boende. Avta­let skall gälla, om det är skrift­ligt och soci­al­nämn­den god­kän­ner det.
Lag (2006:458).

Umgänge

15 §   Bar­net ska ha rätt till umgänge med en för­äl­der som det inte bor till­sam­mans med, utom när det stri­der mot bar­nets bästa. Umgänget kan ske genom att bar­net och för­äl­dern träf­far varandra eller genom att de har annan kon­takt.

Bar­nets för­äld­rar har ett gemen­samt ansvar för att bar­nets behov av umgänge med en för­äl­der som bar­net inte bor till­sam­mans med så långt möj­ligt till­go­do­ses. Sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare och en till­fäl­lig vård­nads­ha­vare har mot­sva­rande ansvar.

Bar­nets vård­nads­ha­vare har ett ansvar för att bar­nets behov av umgänge med någon annan som står det sär­skilt nära så långt möj­ligt till­go­do­ses.

Om bar­net står under vård­nad av båda för­äld­rarna och ska umgås med en för­äl­der som det inte bor till­sam­mans med, ska den andra för­äl­dern lämna sådana upp­lys­ningar om bar­net som kan främja umgänget, om inte sär­skilda skäl talar mot det. Om bar­net ska umgås med en för­äl­der som inte är vård­nads­ha­vare eller med någon annan som står bar­net sär­skilt nära, ska upp­lys­ningar enligt första meningen läm­nas av vård­nads­ha­va­ren.
Lag (2024:1174).

15 a §   På talan av en för­äl­der som vill umgås med sitt barn får rät­ten besluta om umgänge mel­lan bar­net och den för­äl­dern. En sådan talan får också föras av soci­al­nämn­den.

På talan av soci­al­nämn­den får rät­ten besluta om umgänge mel­lan bar­net och någon annan än en för­äl­der. Vid bedöm­ningen av om en sådan talan skall föras skall soci­al­nämn­den sär­skilt beakta bar­nets behov av umgänge med sina mor­för­äld­rar och far­för­äld­rar och andra som står bar­net sär­skilt nära.

Står bar­net under vård­nad av båda för­äld­rarna eller en av dem, får de avtala om bar­nets umgänge med en för­äl­der som bar­net inte bor till­sam­mans med. Avta­let skall gälla, om det är skrift­ligt och soci­al­nämn­den god­kän­ner det.
Lag (2006:458).

15 b §   Om bar­net bor till­sam­mans med endast en för­äl­der, skall den för­äl­dern ta del i kost­na­derna för de resor som för­an­leds av bar­nets behov av umgänge med den andra för­äl­dern. Det skall ske efter vad som är skä­ligt med hän­syn till för­äld­rar­nas eko­no­miska för­måga och övriga omstän­dig­he­ter.

En dom eller ett avtal om kost­na­derna för resor kan jäm­kas av rät­ten för tiden efter det att talan har väckts, om änd­ring i för­hål­lan­dena för­an­le­der det. Lag (1998:319).

15 c §   När rät­ten beslu­tar om umgänge med en för­äl­der som bar­net inte bor till­sam­mans med, får rät­ten, om bar­net har behov av det, besluta att en per­son som utses av soci­al­nämn­den ska med­verka vid umgänget (umgäng­esstöd). Ett beslut om umgäng­esstöd ska gälla för en viss tid.

Innan ett beslut om umgäng­esstöd med­de­las ska rät­ten inhämta ytt­rande från soci­al­nämn­den.

Soci­al­nämn­den ska efter rät­tens beslut om umgäng­esstöd utse en viss per­son att med­verka vid umgänget.

Soci­al­nämn­den ska följa upp hur umgänget fun­ge­rar och verka för att stö­det inte består längre än nöd­vän­digt. Lag (2010:740).

För­fa­ran­det i mål och ären­den om vård­nad m.m.

16 §   Anmä­lan enligt 4 § andra styc­ket om gemen­sam vård­nad för för­äld­rar som inte är gifta med varandra prö­vas av Skat­te­ver­ket. Anmä­lan skall göras skrift­li­gen av båda för­äld­rarna.

Anmä­lan enligt 4 § andra styc­ket 2 görs hos Skat­te­ver­ket eller För­säk­rings­kas­san.

Beslut av Skat­te­ver­ket får över­kla­gas hos den för­valt­nings­rätt inom vars dom­krets bar­net är folk­bok­fört vid tid­punk­ten för beslu­tet.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (2009:775).

17 §   Frå­gor om vård­nad, boende eller umgänge tas upp av rät­ten i den ort där bar­net har sin hem­vist. Sådana frå­gor får tas upp även i sam­band med äkten­skaps­mål.

Om det kan antas att sek­re­tess gäl­ler för de upp­gif­ter som behövs för att avgöra var bar­net har sin hem­vist, får frå­gor om vård­nad, boende eller umgänge tas upp även av rät­ten i den ort där någon av par­terna har sin hem­vist. Om det kan antas att sek­re­tess gäl­ler också för de upp­gif­ter som behövs för att avgöra par­ter­nas hem­vist, får frå­gorna tas upp även av Stock­holms tings­rätt. Det­samma gäl­ler om det kan antas att sek­re­tess gäl­ler för de upp­gif­ter som behövs för att avgöra bar­nets och en parts hem­vist och den andra par­ten sak­nar hem­vist i lan­det.

Om det inte finns någon behö­rig dom­stol enligt första eller andra styc­ket, tas frå­gorna upp av Stock­holms tings­rätt.

Frå­gor om vård­nad som avses i 4, 5, 7-8 a och 10 §§, 10 b § andra styc­ket, 10 d och 10 e §§ samt frå­gor om boende och umgänge hand­läggs i den ord­ning som är före­skri­ven för tvis­te­mål. Frå­gan om för­del­ning av rese­kost­na­der enligt 15 b § ska anses som en del av frå­gan om umgänge. Om bar­net står under vård­nad av båda för­äld­rarna eller en av dem och för­äld­rarna är över­ens i saken, får de väcka talan genom gemen­sam ansö­kan.

Övriga frå­gor om vård­nad hand­läggs i den ord­ning som gäl­ler för dom­stol­sä­ren­den.

I mål om vård­nad och boende kan under­hålls­bi­drag för bar­net yrkas utan stäm­ning. Lag (2021:528).

17 a §   För­äld­rar kan enligt 5 kap. 3 § soci­al­tjänst­la­gen (2001:453) få hjälp att träffa avtal om vård­nad, boende och umgänge.

Soci­al­nämn­den i den kom­mun där bar­net är folk­bok­fört prö­var om ett avtal mel­lan för­äld­rarna enligt 6 §, 14 a § andra styc­ket eller 15 a § tredje styc­ket ska god­kän­nas.

Om det kan antas att sek­re­tess gäl­ler för de upp­gif­ter som behövs för att avgöra var bar­net är folk­bok­fört, får även soci­al­nämn­den i en kom­mun där någon av för­äld­rarna är folk­bok­förd pröva om ett avtal som avses i andra styc­ket ska god­kän­nas. Om det kan antas att sek­re­tess gäl­ler också för de upp­gif­ter som behövs för att avgöra var för­äld­rarna är folk­bok­förda, får ett sådant avtal god­kän­nas av soci­al­nämn­den i den kom­mun som för­äld­rarna väl­jer. Det­samma gäl­ler om det kan antas att sek­re­tess gäl­ler för de upp­gif­ter som behövs för att avgöra var bar­net och en för­äl­der är folk­bok­förda och den andra för­äl­dern inte är folk­bok­förd i lan­det.

Vid sin pröv­ning av för­äld­rar­nas avtal ska soci­al­nämn­den se till att frå­gor om vård­nad, boende och umgänge blir till­räck­ligt utredda.

Soci­al­nämn­dens beslut enligt andra eller tredje styc­ket får inte över­kla­gas. Lag (2021:528).

17 b §   Har en soci­al­nämnd god­känt ett avtal om vård­nad, skall ett med­de­lande om avta­lets inne­håll sän­das samma dag till
   1. Skat­te­ver­ket,
   2. om avta­let gäl­ler ett barn som har fyllt 15 år: Cen­trala stu­di­e­stöds­nämn­den,
   3. För­säk­rings­kas­san. Lag (2004:797).

17 c §   För att rät­ten, när för­äld­rarna inte är över­ens i sak­frå­gan, ska få ta upp ett yrkande om vård­nad, boende eller umgänge till pröv­ning i ett mål enligt 5, 14 a eller 15 a § eller i ett mål om äkten­skaps­skill­nad, ska en för­äl­der som fram­stäl­ler ett sådant yrkande ha del­ta­git i infor­ma­tions­sam­tal som avses i 5 kap. 3 a § soci­al­tjänst­la­gen (2001:453). Infor­ma­tions­sam­ta­let ska ha ägt rum inom ett år före det att yrkan­det fram­ställs. Kra­vet på del­ta­gande i infor­ma­tions­sam­tal gäl­ler inte när ett yrkande om vård­nad, boende eller umgänge redan är upp­ta­get till pröv­ning i målet.

Ett yrkande som enligt första styc­ket inte får tas upp till pröv­ning får ändå tas upp om det finns sär­skilda skäl.

Om kra­vet på del­ta­gande i infor­ma­tions­sam­tal hind­rar att ett yrkande om vård­nad, boende eller umgänge tas upp till pröv­ning, ska rät­ten avvisa samt­liga yrkan­den om vård­nad, boende och umgänge i målet. Lag (2021:528).

18 §   För­äld­rar kan enligt 5 kap. 3 § soci­al­tjänst­la­gen (2001:453) genom sam­ar­bets­sam­tal få hjälp att nå enig­het i frå­gor om vård­nad, boende och umgänge.

I mål om vård­nad, boende eller umgänge får rät­ten upp­dra åt soci­al­nämn­den eller något annat organ att i bar­nets intresse anordna sam­ar­bets­sam­tal i syfte att nå enig­het mel­lan för­äld­rarna.

Om rät­ten läm­nar upp­drag enligt andra styc­ket, kan den för­klara att målet skall vila under en viss tid. Det­samma gäl­ler om sam­ar­bets­sam­tal redan har inletts och fort­satta sam­tal kan antas vara till nytta. Om det finns sär­skilda skäl, kan rät­ten för­länga den utsatta tiden. Lag (2001:456).

18 a §   Rät­ten får upp­dra åt en med­lare att för­söka få för­äld­rarna att nå en sam­för­stånds­lös­ning som är för­en­lig med bar­nets bästa. En med­lare ska ha rele­vant utbild­ning och yrkes­er­fa­ren­het och vara lämp­lig för upp­dra­get. Rät­ten kan lämna när­mare anvis­ningar till med­la­ren om vad han eller hon ska iaktta när upp­dra­get utförs.

Med­la­ren ska inom den tid som rät­ten bestäm­mer lämna en redo­gö­relse för de åtgär­der som har vid­ta­gits. Tiden får inte sät­tas längre än fyra vec­kor. Rät­ten får dock för­länga tiden, om det finns för­ut­sätt­ningar att nå en sam­för­stånds­lös­ning.

Med­la­ren har rätt till skä­lig ersätt­ning för arbete, tids­spil­lan och utlägg som upp­dra­get krävt. Rät­ten beslu­tar om ersätt­ningen. Ersätt­ningen beta­las av all­männa medel.
Lag (2021:528).

19 §   Rät­ten ska se till att frå­gor om vård­nad, boende och umgänge blir till­räck­ligt utredda.

Innan rät­ten avgör ett mål eller ärende om vård­nad, boende eller umgänge ska soci­al­nämn­den ges till­fälle att lämna upp­lys­ningar. Om nämn­den har till­gång till upp­lys­ningar som kan ha bety­delse för frå­gans bedöm­ning, är nämn­den skyl­dig att lämna sådana upp­lys­ningar till rät­ten.

Om det behövs utred­ning utö­ver vad som sägs i andra styc­ket, får rät­ten upp­dra åt soci­al­nämn­den eller något annat organ att utse någon att utföra den. Rät­ten får ge rikt­lin­jer för utred­ningen och ska bestämma en viss tid inom vil­ken utred­ningen ska vara slut­förd. Tiden får inte sät­tas längre än fyra måna­der. Om det finns sär­skilda skäl för det, får rät­ten för­länga tiden. Rät­ten ska se till att utred­ningen bedrivs skynd­samt.

Om det inte är olämp­ligt, ska den som utför utred­ningen höra bar­net och redo­visa bar­nets åsik­ter för rät­ten samt lämna för­slag till beslut.

Bar­net får höras inför rät­ten, om sär­skilda skäl talar för det och det är uppen­bart att bar­net inte kan ta skada av att höras. Lag (2021:528).

19 a §   Om det i ett mål eller ärende om vård­nad, boende eller umgänge är nöd­vän­digt för att bedöma ris­ken för att bar­net far illa, ska rät­ten hämta in ett sak­kun­nigut­lå­tande från en legi­ti­me­rad psy­ko­log. Lag (2024:1174).

20 §   I mål eller ären­den om vård­nad, boende eller umgänge får rät­ten, om det behövs, besluta om vård­nad, boende eller umgänge för tiden till dess att frå­gan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har fått laga kraft eller för­äld­rarna har träf­fat ett avtal om frå­gan och avta­let har god­känts av soci­al­nämn­den.

Innan ett beslut enligt första styc­ket med­de­las ska mot­par­ten få till­fälle att yttra sig i frå­gan. Rät­ten kan hämta in upp­lys­ningar från soci­al­nämn­den i frå­gan. Innan soci­al­nämn­den läm­nar upp­lys­ningar ska den, om det inte är olämp­ligt, höra för­äld­rarna och bar­net. Om rät­ten har med­de­lat ett beslut som ännu gäl­ler när målet eller ären­det ska avgö­ras, ska rät­ten ompröva beslu­tet.

Ett beslut enligt denna para­graf får verk­stäl­las på samma sätt som en dom som har fått laga kraft. Beslu­tet får dock när som helst änd­ras av rät­ten. Lag (2021:528).

20 a §   Soci­al­nämn­den får, i ett för­fa­rande om vård­nad, boende eller umgänge enligt detta kapi­tel, höra ett barn utan vård­nads­ha­va­rens sam­tycke och utan att vård­nads­ha­va­ren är när­va­rande. Lag (2021:528).

20 b §   Trots sek­re­tess enligt 26 kap. 1 § första styc­ket offentlighets-​ och sek­re­tess­la­gen (2009:400) är en soci­al­nämnd som har till­gång till upp­gif­ter som kan ha bety­delse för bedöm­ningen av en fråga om vård­nad, boende eller umgänge skyl­dig att lämna sådana upp­gif­ter på begä­ran av en soci­al­nämnd som enligt 17 a § ska pröva om ett avtal mel­lan för­äld­rarna kan god­kän­nas eller som ska lämna upp­lys­ningar eller utföra en utred­ning enligt 19 eller 20 §. Det­samma gäl­ler när upp­gif­terna begärs av den som soci­al­nämn­den har utsett att utföra en utred­ning enligt 19 §. Lag (2021:528).

21 §   I mål eller ären­den om vård­nad, boende eller umgänge kan rät­ten, i sam­band med att den med­de­lar dom eller beslut i saken och om det finns sär­skilda skäl, på yrkande av en part före­lägga mot­par­ten vid vite att lämna ifrån sig bar­net. Har vite före­lagts i sam­band med beslut som avses i 20 § första styc­ket, kan rät­ten för­ordna att före­läg­gan­det skall gälla ome­del­bart.

Beslut om före­läg­gande enligt första styc­ket får över­kla­gas endast i sam­band med över­kla­gande av domen eller beslu­tet om vård­nad, boende eller umgänge.

En fråga om utdö­mande av före­lagt vite prö­vas av rät­ten på ansö­kan av den part som har begärt före­läg­gan­det. Ären­det hand­läggs enligt lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den.
Lag (2006:458).

22 §   I mål eller ären­den om vård­nad, boende eller umgänge gäl­ler i fråga om rät­te­gångs­kost­na­der andra och tredje styc­kena i stäl­let för 18 kap. 1-7 §§ rät­te­gångs­bal­ken.

Var­dera par­ten skall bära sin rät­te­gångs­kost­nad. En part kan dock för­plik­tas att helt eller del­vis ersätta mot­par­ten den­nes rät­te­gångs­kost­nad, om han eller hon har för­fa­rit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rät­te­gångs­bal­ken eller om det annars finns sär­skilda skäl.

Skall en part enligt andra styc­ket helt eller del­vis ersätta mot­par­tens rät­te­gångs­kost­nad och har par­tens ställ­fö­re­trä­dare, ombud eller biträde för­fa­rit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rät­te­gångs­bal­ken och där­i­ge­nom vål­lat kost­na­den helt eller del­vis, kan han eller hon för­plik­tas att till­sam­mans med par­ten ersätta kost­na­den. Rät­ten kan besluta om detta även om någon part inte yrkar det.

Denna para­graf tilläm­pas också när målet eller ären­det hand­läggs i högre rätt. Lag (1998:319).

7 kap. Om under­hålls­skyl­dig­het

1 §   För­äld­rarna skall svara för under­håll åt bar­net efter vad som är skä­ligt med hän­syn till bar­nets behov och för­äld­rar­nas sam­lade eko­no­miska för­måga. När för­äld­rar­nas under­hålls­skyl­dig­het bestäms skall hän­syn tas till bar­nets egna inkoms­ter och till­gångar samt till bar­nets soci­ala för­må­ner under beak­tande av vad som föl­jer av före­skrif­terna om dessa.

Under­hålls­skyl­dig­he­ten upp­hör när bar­net fyl­ler arton år. Går bar­net i sko­lan efter denna tid­punkt, är för­äld­rarna under­hålls­skyl­diga under den tid som skol­gången pågår, dock längst intill dess bar­net fyl­ler tju­go­ett år. Till skol­gång räk­nas stu­dier i grund­sko­lan eller gym­na­sie­sko­lan och annan jäm­för­lig grund­ut­bild­ning.

I kost­na­derna för bar­nets under­håll skall för­äld­rarna sinse­mel­lan ta del var och en efter sin för­måga. Lag (2001:1136).

2 §   En för­äl­der skall full­göra sin under­hålls­skyl­dig­het genom att betala under­hålls­bi­drag till bar­net, om för­äl­dern
   1. inte har vård­na­den om bar­net och inte hel­ler var­ak­tigt bor till­sam­mans med bar­net, eller
   2. har vård­na­den om bar­net gemen­samt med den andra för­äl­dern men bar­net var­ak­tigt bor till­sam­mans med endast den andra för­äl­dern.

Under­hålls­bi­drag fast­ställs genom dom eller avtal.

Vård­nads­ha­va­ren får före­träda bar­net i frå­gor om under­hålls­bi­drag, även om vård­nads­ha­va­ren inte har upp­nått myn­dig ålder. Också för­myn­dare har rätt att före­träda bar­net. Avtal om under­hålls­bi­drag kan slu­tas även före bar­nets födelse.

I mål om under­håll till bar­net skall var och en som enligt tredje styc­ket får före­träda bar­net ges till­fälle att yttra sig.
Lag (1996:1031).

2 a §   En för­äl­der som är betal­nings­skyl­dig för under­hålls­stöd enligt 19 kap. soci­al­för­säk­rings­bal­ken anses ha full­gjort sin under­hålls­skyl­dig­het intill det belopp som läm­nas i under­hålls­stöd till bar­net. Lag (2010:1203).

3 §   När under­hålls­bi­drag bestäms enligt 2 § får den bidrags­skyl­dige för­be­hålla sig ett belopp för eget eller annans under­håll enligt andra-​fjärde styc­kena.

För­be­hålls­be­lopp för den bidrags­skyl­di­ges eget under­håll inne­fat­tar alla van­liga lev­nads­kost­na­der. Bostads­kost­na­den beräk­nas för sig efter vad som är skä­ligt. De andra lev­nads­kost­na­derna beräk­nas med led­ning av ett nor­mal­be­lopp. För år räk­nat utgör nor­mal­be­lop­pet 120

procent av gällande   prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§

soci­al­för­säk­rings­bal­ken.

Om det finns sär­skilda skäl får ett belopp för­be­hål­las för under­håll åt make som den bidrags­skyl­dige var­ak­tigt bor till­sam­mans med. Med make jäm­ställs annan som den bidrags­skyl­dige var­ak­tigt bor till­sam­mans med, om de har barn gemen­samt. För­be­hålls­be­lop­pet bestäms enligt andra styc­ket. Nor­mal­be­lop­pet utgör dock 60 pro­cent av pris­bas­belop­pet.

Obe­ro­ende av vad som annars gäl­ler om en för­äl­ders under­hålls­skyl­dig­het mot två eller flera barn får den bidrags­skyl­dige för under­håll åt varje hem­ma­va­rande barn för­be­hålla sig ett belopp som, till­sam­mans med vad som utges till bar­net av den andra för­äl­dern eller för den­nas räk­ning, för år utgör 40 pro­cent av gäl­lande pris­bas­belopp.
Rät­ten kan dock bestämma ett annat för­be­hålls­be­lopp om det för­an­leds av omstän­dig­he­terna i det sär­skilda fal­let.
Lag (2010:1203).

4 §   Har en för­äl­der som enligt 2 § skall betala under­hålls­bi­drag haft bar­net hos sig under en sam­man­häng­ande tid av minst fem hela dygn eller under en kalen­der­må­nad haft bar­net hos sig i minst sex hela dygn, får för­äl­dern vid full­gö­rande av sin bidrags­skyl­dig­het till­go­do­räkna sig ett avdrag för varje helt dygn av bar­nets vis­telse med 1/40 av det under­hålls­bi­drag som räk­nat för kalen­der­må­nad gäl­ler under tiden för vis­tel­sen. Något sådant avdrag får dock inte göras på under­hålls­bi­drag som belö­per på senare tid än sex måna­der från utgången av den kalen­der­må­nad då vis­tel­sen upp­hörde. Det sam­man­lagda avdrags­be­lopp som till­go­do­räk­nas för­äl­dern vid ett till­fälle skall, om det slu­tar på öre­stal, avrun­das till när­mast lägre kron­tal.

Vid beräk­ning av anta­let hela dygn enligt första styc­ket räk­nas det dygn då bar­nets vis­telse upp­hör som ett helt dygn. Detta gäl­ler dock inte om vis­tel­sen bör­jar och upp­hör under samma dygn.

Om det finns sär­skilda skäl kan rät­ten för­ordna om andra vill­kor för avdrags­rät­ten än som anges i första och andra styc­kena. Mot en parts bestri­dande får ett sådant för­ord­nande dock inte med­de­las för tiden innan talan har väckts.

Den bidrags­skyl­diga för­äl­dern har inte rätt till avdrag när under­hålls­bi­dra­get har fast­ställts med beak­tande av att han eller hon i väsent­lig mån full­gör sin under­hålls­skyl­dig­het genom att ha bar­net hos sig. Lag (2005:464).

5 §   Den som var­ak­tigt bor till­sam­mans med annans barn och med för­äl­der som har vård­na­den om bar­net är under­hålls­skyl­dig mot bar­net, om han eller hon är gift med för­äl­dern eller har eget barn till­sam­mans med för­äl­dern. Om det finns sär­skilda skäl, kvar­står under­hålls­skyl­dig­he­ten även sedan bar­net har flyt­tat hem­i­från.

Under­hålls­skyl­dig­he­ten bestäms på samma sätt som för för­äl­der enligt 1 § men gäl­ler ej till den del bar­net kan få under­håll från den för­äl­der som den under­hålls­skyl­dige ej bor till­sam­mans med. Lag (1978:853).

6 §   Om annan än den som enligt 2 § har att betala under­hålls­bi­drag för­sum­mar sin under­hålls­skyl­dig­het, kan rät­ten ålägga den för­sum­lige att betala under­hålls­bi­drag till bar­net. Lag (1978:853).

7 §   Under­hålls­bi­drag beta­las i för­skott för kalen­der­må­nad.

Avtal om att under­hålls­bi­drag för fram­ti­den ska beta­las med ett engångs­be­lopp eller för längre peri­o­der än tre måna­der är gil­tigt endast om avta­let är skrift­ligt och bevitt­nat av två per­so­ner. Är bar­net under 18 år ska avta­let dess­utom vara god­känt av soci­al­nämn­den i den kom­mun där bar­net eller dess vård­nads­ha­vare är var­ak­tigt bosatt eller, om ingen av dem är var­ak­tigt bosatt i Sve­rige, av soci­al­nämn­den i Stock­holms kom­mun.

Rät­ten får bestämma annat betal­nings­sätt än som anges i första styc­ket, om det finns sär­skilda skäl.

Under­hålls­bi­drag i form av ett engångs­be­lopp ska beta­las till soci­al­nämn­den om bar­net är under 18 år. För det belopp som har beta­lats in ska nämn­den se till att en liv­ränta åt bar­net som är anpas­sad efter under­hålls­skyl­dig­he­ten köps in hos en för­säk­rings­gi­vare, om inte avta­let hind­rar det eller nämn­den fin­ner att belop­pet kan använ­das på något annat lämp­ligt sätt för bar­nets under­håll.

Betal­ning i strid mot denna para­graf med­för inte befri­else från skyl­dig­he­ten att betala under­hålls­bi­drag på före­skri­vet sätt. Lag (2018:1288).

8 §   Talan om att under­hålls­bi­drag skall fast­stäl­las får inte bifal­las för längre tid till­baka än tre år före den dag då talan väck­tes, om inte den bidrags­skyl­dige med­ger det. Lag (1978:853).

9 §   Rät­ten att kräva ut fast­ställt under­hålls­bi­drag går för­lo­rad fem år efter den ursprung­li­gen gäl­lande för­fal­lo­da­gen, om inte annat föl­jer av andra eller tredje styc­ket.

Om utmät­ning för under­hålls­bi­dra­get har skett före den tid­punkt som anges i första styc­ket eller om den bidrags­skyl­dige har bli­vit för­satt i kon­kurs på grund av en ansö­kan som har gjorts före denna tid­punkt, får betal­ning för ford­ran tas ut ur den utmätta egen­do­men eller erhål­las i kon­kur­sen även där­ef­ter.

Om en ansö­kan om före­tags­re­kon­struk­tion har gjorts före den tid­punkt som anges i första styc­ket, får under­hålls­bi­dra­get krä­vas ut inom tre måna­der från det att beslut om före­tags­re­kon­struk­tio­nens upp­hö­rande med­de­la­des. Om under­hålls­bi­dra­get omfat­tas av en skuld­upp­gö­relse i en fast­ställd rekon­struk­tions­plan, får ford­ran krä­vas ut inom tre måna­der från det att gäl­de­nä­rens för­plik­tel­ser enligt skuld­upp­gö­rel­sen skulle ha full­gjorts. Om utmät­ning för under­hålls­bi­dra­get har skett eller kon­kur­san­sö­kan har gjorts inom den tid som nu har angetts, gäl­ler andra styc­ket.

Avtal som stri­der mot denna para­graf är ogil­tiga. Lag (2022:966).

10 §   Dom eller avtal om under­håll kan jäm­kas av rät­ten, om änd­ring i för­hål­lan­dena för­an­le­der det. För tiden innan talan har väckts får jämk­ning dock mot parts bestri­dande göras endast på så sätt att obe­talda bidrag sätts ned eller tas bort.

Avtal om under­håll kan också jäm­kas av rät­ten, om avta­let är oskä­ligt med hän­syn till omstän­dig­he­terna vid dess till­komst och för­hål­lan­dena i övrigt. Beslut om att erhållna bidrag skall beta­las till­baka får dock med­de­las endast om det finns sär­skilda skäl.

Har fast­ställt under­hålls­bi­drag, som utges fort­lö­pande, under en tid av sex år inte änd­rats till belop­pet på annat sätt än som avses i 1 § lagen (1966:680) om änd­ring av vissa under­hålls­bi­drag, kan rät­ten för tiden efter det att talan har väckts ompröva vad som har bestämts om under­hål­let, utan att anled­ning till jämk­ning enligt första eller andra styc­ket behö­ver åbe­ro­pas.

Dom eller avtal om under­hålls­bi­drag för tid intill dess bar­net har nått en viss ålder utgör inte hin­der att pröva frå­gan om bidrag för tiden där­ef­ter. Lag (1978:853).

11 §   har upp­hävts genom lag (1996:1031).

12 §   En talan om under­håll till barn tas upp av rät­ten i den ort där sva­ran­den har sin hem­vist. En sådan fråga kan väc­kas även i sam­band med mål om fast­stäl­lande av fader­ska­pet till barn, äkten­skaps­mål, mål om vård­na­den om barn eller mål om barns boende.

Om det kan antas att sek­re­tess gäl­ler för de upp­gif­ter som behövs för att avgöra sva­ran­dens hem­vist, får en talan om under­håll tas upp även av rät­ten i den ort där käran­den har sin hem­vist. Om det kan antas att sek­re­tess gäl­ler också för de upp­gif­ter som behövs för att avgöra käran­dens hem­vist eller om käran­den sak­nar hem­vist i lan­det, får målet tas upp även av Stock­holms tings­rätt.

Om det inte finns någon behö­rig dom­stol enligt första eller andra styc­ket, tas målet upp av Stock­holms tings­rätt.
Lag (2021:528).

13 §   Två eller flera mål om skyl­dig­het för någon att utge under­hålls­bi­drag till barn får hand­läg­gas i en rät­te­gång, om det är till nytta för utred­ningen eller pröv­ningen. I sådant fall får dom­stol som enligt 12 § är behö­rig att uppta ett av målen utan hin­der av nämnda para­graf uppta även det eller de andra, om talan i målen väcks vid dom­sto­len och det är lämp­ligt att målen hand­läggs där.

Rät­ten kan besluta att åter sär­skilja mål som har för­e­nats enligt första styc­ket.

Har rät­ten att avgöra vil­ken av flera män som är far till ett barn, får talan om under­hålls­bi­drag ej prö­vas slut­ligt innan fader­skaps­frå­gan har avgjorts genom dom som vun­nit laga kraft. Lag (1978:853).

14 §   Under­hålls­bi­drag får bestäm­mas till olika belopp för sär­skilda delar av under­hålls­ti­den.

Under­håll till barn får ej mot den under­hålls­skyl­di­ges bestri­dande bestäm­mas för tid efter det bar­net fyllt arton år, innan det kan till­för­lit­ligt bedö­mas om under­hålls­skyl­dig­het före­lig­ger där­ef­ter.
Lag (1996:1031).

15 §   I mål om under­håll till barn får rät­ten, för tiden till dess att frå­gan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vun­nit laga kraft, besluta om under­hål­let efter vad som är skä­ligt. Skyl­dig­het att utge bidrag får dock åläg­gas någon endast om det finns san­no­lika skäl för att bidrags­skyl­dig­het före­lig­ger. Har fråga om under­håll väckts i sam­band med mål om fast­stäl­lande av fader­skap till barn, får beslut om skyl­dig­het att utge bidrag inte med­de­las, om flera män är instämda i målet.

Innan beslut enligt första styc­ket med­de­las, skall mot­par­ten få till­fälle att yttra sig i frå­gan. Har rät­ten med­de­lat ett beslut, skall den ompröva det när målet avgörs.

Ett beslut enligt denna para­graf får verk­stäl­las på samma sätt som en dom som har vun­nit laga kraft. Beslu­tet får dock när som helst änd­ras av rät­ten. Lag (2000:174).

16 §   Har någon genom skrift­lig, av två per­so­ner bevitt­nad hand­ling åta­git sig att till barn för vil­ket fader­ska­pet skall fast­stäl­las utge under­hålls­bi­drag för tid intill dess resul­ta­tet av blo­d­un­der­sök­ning om fader­ska­pet före­lig­ger, gäl­ler i fråga om verk­stäl­lig­het på grund av hand­lingen vad som är före­skri­vet om verk­stäl­lig­het på grund av för­bin­delse att utge under­håll enligt denna balk.

Beträf­fande åta­gande enligt första styc­ket skall i övrigt i tillämp­liga delar gälla vad som i lag eller annan för­fatt­ning är före­skri­vet för fall då rät­ten enligt 15 § har med­de­lat för­ord­nande om under­hålls­bi­drag till barn. Lag (1979:339).

17 §   Om rätt för den som har betalt under­hålls­bi­drag att få ersätt­ning av all­männa medel finns bestäm­mel­ser i lagen (1969:620) om ersätt­ning i vissa fall för utgivna under­hålls­bi­drag. Lag (1979:339).

18 §   Har en man haft kost­na­der för ett barns för­sörj­ning där­för att han har varit att anse som eller anta­gits vara bar­nets far, men fast­ställs att en annan man är far till bar­net, har den först­nämnde endast om det finns sär­skilda skäl rätt till ersätt­ning av den andre för kost­na­derna. Lag (1979:339).

19 §   I mål om under­håll till barn gäl­ler föl­jande avvi­kel­ser från 18 kap. rät­te­gångs­bal­ken, om bar­net för­lo­rar målet.

Om det finns sär­skilda skäl, får för­ord­nas att var­dera par­ten skall bära sin rät­te­gångs­kost­nad. Finns det inte sådana skäl och har bar­net i rät­te­gången före­trätts av en för­äl­der som var­ak­tigt bor till­sam­mans med bar­net, skall för­äl­dern i stäl­let för bar­net åläg­gas att ersätta mot­par­ten den­nes rät­te­gångs­kost­nad. Lag (1985:358).

20 §   Det som sägs i 12, 15 och 16 §§ om fast­stäl­lande av fader­skap gäl­ler även fast­stäl­lande av för­äld­ra­skap enligt 1 kap. 9 §. Det som sägs i 18 § om en man tilläm­pas också i fråga om en kvinna som skall anses som för­äl­der enligt 1 kap. 9 §.
Lag (2005:434).

8 kap. Har upp­hävts genom lag (1973:802).

9 kap. Om underå­rigs omyn­dig­het

1 §   Den som är under arton år (underå­rig) är omyn­dig och får inte själv råda över sin egen­dom eller åta sig för­bin­del­ser i vidare mån än som föl­jer av vad som ska gälla på grund av lag eller vill­kor vid för­värv genom gåva, tes­ta­mente eller för­månsta­gar­för­ord­nande vid
   - för­säk­ring,
   - pen­sions­spa­rande enligt lagen (1993:931) om indi­vi­du­ellt pen­sions­spa­rande, eller
   - spa­rande i en sådan PEPP-​produkt som avses i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2019/1238 av den 20 juni 2019 om en paneu­ro­pe­isk pri­vat pen­sions­pro­dukt (PEPP- pro­dukt). Lag (2022:1747).

2 §   Om rätt för underå­rig att själv taga tjänst eller annat arbete stad­gas i 6 kap. Lag (1974:236).

2 a §   Underå­rig med eget hus­håll får för den dag­liga hus­håll­ningen eller upp­fost­ran av barn, som till­hör hus­hål­let, själv ingå sådana rätts­hand­lingar, som sed­van­li­gen före­ta­gas för dessa ända­mål.

Rätts­hand­ling som avses i första styc­ket är dock ej bin­dande för den underå­rige, om den med vil­ken rätts­hand­lingen slöts insåg eller bort inse, att det som anskaf­fa­des genom rätts­hand­lingen ej var erfor­der­ligt.

Miss­bru­kar den underå­rige behö­rig­het, som till­kom­mer honom enligt första styc­ket, kan rät­ten på ansö­kan av för­myn­da­ren från­känna honom behö­rig­he­ten. Sådant beslut kan upp­hä­vas på ansö­kan av för­myn­da­ren eller den omyn­dige, om änd­rade för­hål­lan­den inträtt.

Rät­tens beslut enligt tredje styc­ket skall oför­dröj­li­gen kun­gö­ras i Post- och Inri­kes Tid­ningar och orts­tid­ning. Lag (1977:658).

3 §   Underå­rig äge själv råda över vad han genom eget arbete för­vär­vat efter det han fyllt sex­ton år. Det­samma gäl­ler avkast­ningen av sådan egen­dom och vad som trätt i egen­do­mens ställe.

För­myn­da­ren må med över­för­myn­da­rens sam­tycke omhän­der­taga egen­dom, varom i första styc­ket sägs, såvitt det må anses erfor­der­ligt med hän­syn till mynd­ling­ens upp­fost­ran eller väl­färd. Innan sam­tycke med­de­las, skall över­för­myn­da­ren bereda mynd­lingen till­fälle att yttra sig.

3 a §   har upp­hävts genom lag (1974:236).

4 §   Om en underå­rig har fått egen­dom genom gåva, tes­ta­mente eller för­månsta­gar­för­ord­nande vid för­säk­ring, pen­sions­spa­rande enligt lagen (1993:931) om indi­vi­du­ellt pen­sions­spa­rande eller spa­rande i en sådan PEPP-​produkt som avses i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2019/1238, under vill­kor att den underå­rige själv ska få råda över egen­do­men, ska 3 § andra styc­ket tilläm­pas också beträf­fande sådan egen­dom. Över­för­myn­da­rens sam­tycke krävs dock bara om den underå­rige har fyllt sex­ton år. Innan sam­tycke läm­nas ska över­för­myn­da­ren ge fång­es­man­nen eller hans eller hen­nes arvingar till­fälle att yttra sig, om det kan ske utan påtag­ligt besvär eller större tids­för­lust. Lag (2022:1747).

5 §   En underå­rig som dri­ver rörelse med sam­tycke enligt 13 kap. 13 § eller 14 kap. 14 § andra styc­ket, får ingå sådana rätts­hand­lingar som fal­ler inom områ­det för rörel­sen. Vad som nu har sagts gäl­ler dock inte i fråga om rätts­hand­lingar som avses i 13 kap. 10 §. Lag (1994:1433).

6 §   Har underå­rig utan erfor­der­ligt sam­tycke ingått avtal, äge den, med vil­ken avta­let slöts, från­träda avta­let, så länge det ej bli­vit god­känt eller behö­ri­gen full­gjort. Visste han att avta­let slöts med underå­rig, må han dock ej, med mindre han hade anled­ning antaga att den underå­rige ägde behö­rig­het att sluta avta­let, från­träda detta under den tid som vid dess ingå­ende må hava bli­vit bestämd för god­kän­nande eller eljest skä­li­gen kunde beräk­nas åtgå där­för. Ej må den, hos vil­ken underå­rig tagit tjänst eller annat arbete, från­träda avta­let härom, så länge detta full­gö­res av den underå­rige.

Med­de­lande, vari­ge­nom avta­let från­trä­des, må ske jäm­väl till den underå­rige själv.

7 §   Var­der avtal, som underå­rig ingått utan erfor­der­ligt sam­tycke, ej gäl­lande, bäre envar åter vad han mot­ta­git eller utgive, om det ej kan ske, ersätt­ning för dess värde. Dock vare den underå­rige, där ej i andra styc­ket annorlunda stad­gas, icke plik­tig att utgiva sådan ersätt­ning i vidare mån än vad han mot­ta­git använts till skä­ligt under­håll eller eljest fin­nes hava för honom med­fört nytta.

Har den underå­rige vid avtals ingå­ende genom falska upp­gif­ter om sin behö­rig­het vil­se­lett den, med vil­ken avta­let slöts, vare han, om avta­let ej blir gäl­lande, plik­tig att i den omfatt­ning som prö­vas skä­lig utgiva ersätt­ning för den för­lust som för­an­letts av avta­let.
Var för­fa­ran­det straff­bart, skall ersätt­ning gäl­das efter vad i all­män­het gäl­ler om ska­de­stånd på grund av brott.

8 §   Pengar som en omyn­dig efter det att han eller hon har fyllt sex­ton år själv har satt in hos en bank får beta­las ut till den omyn­dige. Ban­ken får inte utan den omyn­di­ges sam­tycke betala ut peng­arna till för­myn­da­ren.

Om för­myn­da­ren har fått över­för­myn­da­rens till­stånd att omhän­derta pengar som avses i första styc­ket och visat upp bevis på det, får ban­ken betala ut peng­arna till för­myn­da­ren men inte till den omyn­dige.

Första och andra styc­kena gäl­ler också pengar som har satts in hos ett kre­dit­mark­nads­fö­re­tag och ett utländskt före­tag som dri­ver bank­rö­relse eller finan­sie­rings­rö­relse från en filial i Sve­rige. Lag (2020:1027)

10 kap. Om för­myn­dare

1 §   Den som är underå­rig eller som har för­val­tare får inte vara för­myn­dare. Lag (1988:1251).

2 §   För barn som står under vård­nad av bägge för­äld­rarna är dessa för­myn­dare. Om någon av för­äld­rarna inte får vara för­myn­dare enligt 1 § eller blir ent­le­di­gad från för­myn­der­ska­pet, är den andre bar­nets för­myn­dare.

För barn som står under vård­nad av endast den ene av sina för­äld­rar är denne ensam för­myn­dare. Lag (1988:1251).

3 §   Den eller de som har utsetts till sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare är också för­myn­dare för den underå­rige. Det­samma gäl­ler den som har utsetts till till­fäl­lig vård­nads­ha­vare.

Om sär­skilda skäl talar för det, ska dock någon annan än den sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­va­ren eller den till­fäl­liga vård­nads­ha­va­ren för­ord­nas till för­myn­dare. I ett sådant fall tilläm­pas 6 och 7 §§.

Det som sägs i denna balk om sär­skilt för­ord­nade för­myn­dare ska gälla även den som är för­myn­dare enligt första styc­ket. Lag (2021:528).

4 §   har upp­hävts genom lag (2014:377).

5 §   Har en underå­rig inte någon för­myn­dare, skall rät­ten för­ordna en sådan.

Har för­myn­dare för­ord­nats enligt första styc­ket på grund av att fadern eller modern är underå­rig, gäl­ler för­ord­nan­det till dess fadern eller modern har upp­nått myn­dig ålder. Lag (1994:1433).

6 §   Till för­myn­dare skall utses en rätt­rå­dig, erfa­ren och i övrigt lämp­lig man eller kvinna.

För underå­riga sys­kon skall samma per­son utses till för­myn­dare, om inte sär­skilda skäl talar mot det. Lag (1994:1433).

7 §   Skall efter för­äld­rar­nas död för­myn­dare för­ord­nas för en underå­rig och har för­äld­rarna eller en av dem gett till känna vem de öns­kar till för­myn­dare, skall denna per­son för­ord­nas om det inte är olämp­ligt. Lag (1994:1433).

8 §   När omstän­dig­he­terna påkal­lar det, får flera för­myn­dare för­ord­nas för den underå­rige.

Kan den eller de som på grund av lag skall vara för­myn­dare inte lämp­li­gen handha för­myn­der­ska­pet allena, skall med­för­myn­dare för­ord­nas. Lag (1988:1251).

9 §   En för­myn­dare har rätt att på begä­ran bli ent­le­di­gad från för­myn­der­ska­pet. Detta gäl­ler dock inte, om för­myn­der­ska­pet utövas av för­äld­rarna eller en av dem och sär­skilda skäl talar mot att för­myn­da­ren ent­le­di­gas. Lag (1994:1433).

10 §   En för­myn­dare skall ent­le­di­gas, om för­myn­da­ren vid utö­van­det av för­myn­der­ska­pet gör sig skyl­dig till miss­bruk eller för­sum­melse, om för­myn­da­ren kom­mer på eko­no­miskt obe­stånd och på grund därav är olämp­lig att vara för­myn­dare eller om för­myn­da­ren av någon annan orsak inte längre är lämp­lig som för­myn­dare. Lag (1988:1251).

11 §   Dör för­myn­da­ren och finns det inte någon som på grund av lag skall vara för­myn­dare, skall den som har boet i sin vård utan dröjs­mål anmäla för­hål­lan­det till över­för­myn­da­ren för den kom­mun där den omyn­dige har sitt hem­vist. Lag (1994:1433).

12 §   Har upp­hävts genom lag (1994:1433).

13 §   Frå­gor om för­ord­nande eller ent­le­di­gande av för­myn­dare tas upp av tings­rät­ten i den ort där den underå­rige är folk­bok­förd.
Om den underå­rige inte är folk­bok­förd i Sve­rige, är tings­rät­ten i den ort där den underå­rige vis­tas behö­rig dom­stol.

Om det inte finns någon dom­stol som är behö­rig enligt första styc­ket, är Stock­holms tings­rätt behö­rig. Lag (2006:557).

14 §   I ärende om för­ord­nande av för­myn­dare skall rät­ten bereda över­för­myn­da­ren till­fälle att lämna för­slag på per­son som är lämp­lig för upp­dra­get. Lag (1988:1251).

15 §   Ingen får för­ord­nas till för­myn­dare eller ent­le­di­gas från ett för­myn­der­skap utan att ha fått till­fälle att yttra sig. Lag (1988:1251).

16 §   Kan slut­ligt beslut ej ges ome­del­bart i ärende om för­ord­nande av för­myn­dare, får rät­ten, om den omyn­di­ges ange­lä­gen­he­ter krä­ver ome­del­bar vård, för­ordna för­myn­dare för tiden till dess ären­det avgörs. Lag (1988:1251).

17 §   Upp­kom­mer fråga om att enligt 10 § ent­le­diga en för­myn­dare och kan slut­ligt beslut ej ges ome­del­bart, får rät­ten, om dröjs­mål skulle med­föra fara för den underå­rige, besluta att för­myn­da­ren skall skil­jas från sitt upp­drag för tiden till dess ären­det avgörs.

Innan rät­ten med­de­lar beslut enligt första styc­ket, skall för­myn­da­ren bere­das till­fälle att yttra sig, om det inte är fara i dröjs­mål. Lag (1988:1251).

18 §   Ansö­kan om för­ord­nande eller ent­le­di­gande av en för­myn­dare får göras av över­för­myn­da­ren, för­myn­dare, vård­nads­ha­vare, den underå­rige själv, om han eller hon har fyllt sex­ton år, samt av hans eller hen­nes make eller sambo och när­maste släk­tingar. Frå­gor som avses i denna para­graf skall rät­ten också ta upp själv­mant, när det finns anled­ning till det.

I ett ärende som avses i första styc­ket skall rät­ten ge en underå­rig som fyllt sex­ton år till­fälle att yttra sig, om det kan ske. Lag (1994:1433).

11 kap. Om god man och för­val­tare

Om god man

1 §   Kan en för­myn­dare på grund av sjuk­dom eller av någon annan orsak inte utöva för­myn­der­ska­pet eller blir för­myn­da­ren enligt 10 kap. 17 § skild från utöv­ningen av det, skall över­för­myn­da­ren för­ordna god man att i för­myn­da­rens ställe vårda den underå­ri­ges ange­lä­gen­he­ter.

När rät­ten enligt 10 kap. 17 § skil­jer en för­myn­dare från utöv­ningen av för­myn­der­ska­pet får rät­ten för­ordna god man enligt första styc­ket.

Om god man för underå­riga utländska med­bor­gare och underå­riga stats­lösa per­so­ner finns bestäm­mel­ser i 4 kap. 3 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa inter­na­tio­nella rätts­för­hål­lan­den rörande äkten­skap och för­myn­der­skap samt i lagen (2005:429) om god man för ensam­kom­mande barn. Lag (2005:430).

2 §   Har en för­myn­dare eller för­myn­da­rens make eller sambo och den underå­rige del i ett oskif­tat dödsbo, skall över­för­myn­da­ren för­ordna god man att vårda den underå­ri­ges rätt i boet vid bout­red­ningen lik­som vid bodel­ning och skifte eller ingå­ende av avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat bo.

Över­för­myn­da­ren skall också för­ordna god man när den som har en för­myn­dare, god man eller för­val­tare skall företa en rätts­hand­ling eller vara part i en rät­te­gång och behö­ver hjälp men enligt 12 kap. 8 § inte kan före­trä­das av för­myn­da­ren, den gode man­nen eller för­val­ta­ren. Om talan har väckts får rät­ten för­ordna god man.

Över­för­myn­da­ren skall också i andra fall än som avses i första eller andra styc­ket för­ordna god man för den som har vård­nads­ha­vare, för­myn­dare, god man eller för­val­tare, i ange­lä­gen­he­ter där den enskilde har ett intresse som stri­der mot en sådan före­trä­da­res eller den­nes makes eller sam­bos intresse. Över­för­myn­da­ren skall med­dela ett sådant för­ord­nande, om det begärs av vård­nads­ha­va­ren, för­myn­da­ren, den gode man­nen eller för­val­ta­ren eller den som denne i sådan egen­skap före­trä­der eller om det annars är lämp­ligt. Lag (1994:1433).

3 §   Över­för­myn­da­ren skall för­ordna god man,
   1. om det vid ett döds­fall finns en till nam­net känd arvinge som vis­tas på okänd eller avläg­sen ort och där­för inte kan bevaka sin rätt i boet och för­valta sin lott i det,
   2. om det vid ett döds­fall inte kan utre­das, huruvida den döde har efter­läm­nat någon arvinge som är arvs­be­rät­ti­gad före All­männa arvs­fon­den eller före eller till­sam­mans med någon annan känd arvinge, eller också kän­ne­dom finns om arvinge efter den döde men kun­skap sak­nas såväl om arving­ens namn som om hans vis­tel­se­ort, och det på grund av sådan omstän­dig­het krävs att okänd arvinges rätt beva­kas och hans eller hen­nes lott i boet för­val­tas,
   3. om en tes­ta­ment­s­ta­gare vis­tas på okänd eller avläg­sen ort eller är okänd och hans eller hen­nes rätt där­för behö­ver iakt­tas enligt vad som före­skrivs om arvinge,
   4. om det i övrigt krävs att en borta­va­ran­des rätt beva­kas eller en borta­va­ran­des egen­dom för­val­tas,
   5. om det enligt för­ord­nande i tes­ta­mente eller annan rätts­hand­ling beror av en fram­tida hän­delse, vem egen­dom skall till­falla eller egen­dom först senare skall till­trä­das med ägan­de­rätt och det krävs att den bli­vande äga­rens rätt beva­kas eller egen­do­men för­val­tas för den bli­vande äga­rens räk­ning, eller
   6. om egen­dom, enligt vad som sär­skilt före­skrivs, skall stäl­las under vård och för­valt­ning av god man som avses i detta kapi­tel.

Över­för­myn­da­ren skall för­ordna god man enligt första styc­ket efter anmä­lan eller när beho­vet blir känt på annat sätt. Krävs en god man för den som har rätt i ett dödsbo, skall det anmä­las hos över­för­myn­da­ren av den som har boet i sin vård.

Rätts­hand­lingar som en god man har före­ta­git med stöd av ett för­ord­nande enligt denna para­graf gäl­ler, även om den egen­dom som för­ord­nan­det avsåg till­fal­ler någon som den gode man­nen inte var för­ord­nad att före­träda. Lag (1994:1433).

3 a §   I de fall som anges i 18 kap. 1 § första styc­ket äkten­skaps­bal­ken och 20 kap. 2 § första styc­ket denna balk skall god man för­ord­nas av rät­ten. Lag (1994:1433).

4 §   Om någon på grund av sjuk­dom, psy­kisk stör­ning, för­sva­gat häl­so­till­stånd eller lik­nande för­hål­lande behö­ver hjälp med att bevaka sin rätt, för­valta sin egen­dom eller sörja för sin per­son, skall rät­ten, om det behövs, besluta att anordna god­man­skap för honom eller henne. Ett sådant beslut får inte med­de­las utan sam­tycke av den för vil­ken god­man­skap skall anord­nas, om inte den enskil­des till­stånd hind­rar att hans eller hen­nes mening inhäm­tas.

När rät­ten med­de­lar ett beslut enligt första styc­ket, skall rät­ten sam­ti­digt för­ordna en god man att utföra upp­dra­get. Om en god man i något annat fall skall för­ord­nas på grund av ett beslut enligt första styc­ket, skall för­ord­nan­det med­de­las av över­för­myn­da­ren. Lag (1994:1433).

5 §   En rätts­hand­ling som en god man har före­ta­git utan­för sitt för­ord­nande är inte bin­dande för den som för­ord­nan­det avser. En rätts­hand­ling som utan den­nes sam­tycke före­ta­gits inom ramen för för­ord­nan­det är inte hel­ler bin­dande för den som för­ord­nan­det avser, såvida inte denne på grund av sitt till­stånd varit ur stånd att ge uttryck för sin mening eller denna av annan orsak inte har kun­nat inhäm­tas.

Har den gode man­nen inom ramen för för­ord­nan­det ingått en rätts­hand­ling som sed­van­li­gen före­tas för den dag­liga hus­håll­ningen, skall sam­tycke från den som han före­trä­der anses före­ligga, om denne inte före rätts­hand­lingen har gett uttryck för annat till den mot vil­ken rätts­hand­lingen rik­tade sig. Lag (1988:1251).

6 §   Om en rätts­hand­ling som en god man har före­ta­git inte blir bin­dande enligt 5 §, är den gode man­nen skyl­dig att ersätta god­tro­ende tredje man skada som denne har till­fo­gats. Detta gäl­ler dock inte, om rätts­hand­lingen sak­nar bin­dande ver­kan mot den för vars räk­ning den har före­ta­gits till följd av någon sär­skild omstän­dig­het, som den gode man­nen inte kände till och som tredje man inte med fog kunde för­ut­sätta att den gode man­nen skulle känna till. Lag (1988:1251).

Om för­val­tare

7 §   Om någon som befin­ner sig i en sådan situ­a­tion som anges i 4 § är ur stånd att vårda sig eller sin egen­dom, får rät­ten besluta att anordna för­val­tar­skap för honom eller henne. För­val­tar­skap får dock inte anord­nas, om det är till­räck­ligt att god­man­skap anord­nas eller att den enskilde på något annat, mindre ingri­pande sätt får hjälp.

För­val­tarupp­dra­get skall anpas­sas till den enskil­des behov i varje sär­skilt fall och får begrän­sas till att avse viss egen­dom eller ange­lä­gen­het eller egen­dom över­sti­gande ett visst värde.

Rät­ten får över­låta åt över­för­myn­da­ren att när­mare bestämma upp­dra­gets omfatt­ning.

När rät­ten med­de­lar ett beslut enligt första styc­ket, skall rät­ten sam­ti­digt för­ordna en för­val­tare att utföra upp­dra­get. Om en för­val­tare i något annat fall skall för­ord­nas på grund av ett beslut enligt första styc­ket, skall för­ord­nan­det med­de­las av över­för­myn­da­ren. Lag (1994:1433).

8 §   Trots ett för­val­tar­för­ord­nande enligt 7 § har den som avses med för­ord­nan­det rätt att själv
   1. sluta avtal om tjänst eller annat arbete,
   2. för­foga över vad han eller hon genom eget arbete har för­vär­vat efter det att för­val­tare har för­ord­nats, lik­som avkast­ningen av sådan egen­dom och vad som har trätt i egen­do­mens ställe samt
   3. för­foga över vad han eller hon efter det att för­val­tare har för­ord­nats får genom gåva, tes­ta­mente eller för­månsta­gar­för­ord­nande vid för­säk­ring, pen­sions­spa­rande enligt lagen (1993:931) om indi­vi­du­ellt pen­sions­spa­rande eller spa­rande i en sådan PEPP-​produkt som avses i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2019/1238 under vill­kor att egen­do­men inte ska omfat­tas av för­val­ta­rens rådig­het.

Om det finns sär­skilda skäl för det, får dock rät­ten före­skriva att för­val­tarupp­dra­get ska omfatta även för­hål­lan­den som avses i första styc­ket. Lag (2022:1747).

9 §   För­val­ta­ren har inom ramen för för­val­tarupp­dra­get ensam rådig­het över den enskil­des egen­dom och före­trä­der denne i alla ange­lä­gen­he­ter som omfat­tas av upp­dra­get.

Den som har för­val­tare är inte behö­rig att företa rätts­hand­lingar för annans räk­ning. Lag (1988:1251).

10 §   Med för­val­ta­rens sam­tycke får den enskilde själv företa rätts­hand­lingar även i en ange­lä­gen­het som omfat­tas av för­val­tarupp­dra­get. Om ver­kan av avtal som den enskilde har ingått utan sam­tycke gäl­ler vad som före­skrivs i 9 kap. 6 och 7 §§ för underå­riga. Lag (1988:1251).

11 §   Den enskilde är inte bun­den av en rätts­hand­ling som en för­val­tare har före­ta­git utan­för sitt för­ord­nande. För­val­ta­ren är i sådant fall skyl­dig att ersätta god­tro­ende tredje man skada som denne har till­fo­gats. Lag (1988:1251).

Gemen­samma bestäm­mel­ser

12 §   Till god man eller för­val­tare ska utses en rätt­rå­dig, erfa­ren och i övrigt lämp­lig per­son. Före­slår den enskilde en viss per­son som god man eller för­val­tare, ska den per­so­nen för­ord­nas, om han eller hon är lämp­lig och vill åta sig upp­dra­get. Det­samma gäl­ler om en god man ska för­ord­nas att bevaka en underå­rigs eller borta­va­ran­des rätt i ett dödsbo och den avlidne har gett till känna vem den avlidne öns­kar till god man.

Innan någon för­ord­nas till god man eller för­val­tare ska hans eller hen­nes lämp­lig­het kon­trol­le­ras i den utsträck­ning som behövs.

Den som är underå­rig eller som själv har för­val­tare får inte vara god man eller för­val­tare. Lag (2014:886).

13 §   När omstän­dig­he­terna moti­ve­rar det, kan flera gode män eller för­val­tare för­ord­nas för den enskilde. Lag (1994:1433).

14 §   Om flera gode män eller för­val­tare är ansva­riga för en skada som har till­fo­gats tredje man, sva­rar de soli­da­riskt för ersätt­ningen. Ersätt­nings­an­sva­ret skall slut­ligt för­de­las mel­lan de ansva­riga efter vars och ens grad av vål­lande. Om någon sak­nar till­gångar att betala sin andel med, skall de övri­gas ansva­rig­het för bris­ten bestäm­mas enligt samma grun­der. Lag (1994:1433).

15 §   En ansö­kan om för­ord­nande av god man enligt 1-4 §§ eller för­val­tare får göras av för­myn­dare, av den som ansö­kan avser, om han eller hon har fyllt 16 år, och av hans eller hen­nes make eller sambo och när­maste släk­tingar. En ansö­kan om anord­nande av god­man­skap enligt 4 § eller för­val­tar­skap får göras av dem som nu har nämnts, av en fram­tids­full­makts­ha­vare och av över­för­myn­da­ren.

En ansö­kan om anord­nande av för­val­tar­skap får också göras av en god man som avses i 4 §.

När det finns anled­ning till det ska rät­ten själv­mant ta upp frå­gor om anord­nande av god­man­skap enligt 4 § eller för­val­tar­skap. Över­för­myn­da­ren har samma skyl­dig­het när det gäl­ler för­ord­nande av god man eller för­val­tare. Lag (2017:311).

16 §   I ären­den om för­ord­nande av god man eller för­val­tare för någon som har fyllt 16 år ska rät­ten eller över­för­myn­da­ren ge denna per­son till­fälle att yttra sig, om det kan ske.

I ären­den om anord­nande av god­man­skap enligt 4 § eller för­val­tar­skap ska rät­ten också inhämta ytt­ran­den från den enskil­des make eller sambo, barn och fram­tids­full­makts­ha­vare, över­för­myn­da­ren och vård­in­rätt­ning, om det inte är obe­höv­ligt. Ytt­ran­den ska också, om det behövs, inhäm­tas från andra när­stå­ende samt från den eller de kom­mu­nala nämn­der som full­gör upp­gif­ter inom soci­al­tjäns­ten och den eller de nämn­der som utö­var regi­o­nens led­ning av omsorgs­verk­sam­he­ten. Den som ansö­kan avser ska höras munt­li­gen, om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppen­bart att han eller hon inte för­står vad saken gäl­ler. Rät­ten får dock avstå från att höra den enskilde munt­li­gen om han eller hon själv har gjort ansö­kan eller med­gett för­ord­nan­det eller det annars finns sär­skilda skäl.

Andra styc­ket gäl­ler även i ären­den hos över­för­myn­da­ren om för­ord­nande av god man enligt 4 § eller för­val­tare.

Myn­dig­he­ter och inrätt­ningar som anges i andra styc­ket är skyl­diga att lämna sådana upp­gif­ter som kan vara av bety­delse i ären­det. Lag (2019:838).

17 §   Innan rät­ten anord­nar för­val­tar­skap skall den inhämta läka­rin­tyg eller annan lik­vär­dig utred­ning om den enskil­des häl­so­till­stånd. Detta gäl­ler även i ären­den om anord­nande av god­man­skap enligt 4 §, när den enskilde inte har läm­nat sitt sam­tycke.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela när­mare före­skrif­ter om sådan utred­ning som avses i första styc­ket.
Lag (1994:1433).

17 a §   Rät­ten får upp­dra åt över­för­myn­da­ren att inhämta ytt­ran­den enligt 16 § andra styc­ket och utred­ning enligt 17 §.

På begä­ran av rät­ten ska över­för­myn­da­ren lämna för­slag på god man eller för­val­tare, om det inte finns sär­skilda skäl mot det.

Om en fråga om anord­nande av god­man­skap enligt 4 § eller för­val­tar­skap upp­kom­mer hos över­för­myn­da­ren, får över­för­myn­da­ren inhämta ytt­ran­den enligt 16 § andra styc­ket och utred­ning enligt 17 §. Om över­för­myn­da­ren ansö­ker om ett sådant anord­nande, ska vad som inhäm­tats ges in till rät­ten till­sam­mans med ansö­kan. Över­för­myn­da­ren ska då också lämna för­slag på god man eller för­val­tare. Lag (2014:886).

18 §   Kan ett slut­ligt beslut inte ges ome­del­bart i ett ärende om anord­nande av god­man­skap enligt 4 § eller för­val­tar­skap, får rät­ten besluta att anordna god­man­skap eller för­val­tar­skap för tiden till dess ären­det slut­ligt avgörs, om den enskil­des ange­lä­gen­he­ter krä­ver ome­del­bar vård eller ett dröjs­mål uppen­bar­li­gen skulle med­föra fara för den enskil­des per­son eller egen­dom. Ett sådant beslut kan med­de­las även för den som är underå­rig att gälla från och med den dag då han eller hon fyl­ler arton år.

Kan ett slut­ligt beslut inte ges ome­del­bart i ett ärende om för­ord­nande av god man eller för­val­tare, får över­för­myn­da­ren för­ordna god man eller för­val­tare för tiden till dess ären­det slut­ligt avgörs, om ären­det bråds­kar av sådan anled­ning som anges i första styc­ket.

Innan beslut enligt första eller andra styc­ket med­de­las skall den som ansök­ningen avser ha fått till­fälle att yttra sig, om det kan ske utan större tids­för­lust och utan skada för honom eller henne.

Ett beslut enligt första styc­ket får när som helst änd­ras av rät­ten.
Över­för­myn­da­ren får när som helst ändra ett beslut enligt andra styc­ket. Lag (1994:1433).

19 §   Om en god man eller för­val­tare inte längre behövs, ska god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet upp­höra. En god man som har för­ord­nats enligt 3 § 1-5 ska ent­le­di­gas så snart den som för­ord­nan­det avser begär det. När en god man eller för­val­tare har slut­fört sitt upp­drag, ska han eller hon genast anmäla det till över­för­myn­da­ren.

En god man eller för­val­tare har rätt att på begä­ran bli ent­le­di­gad från sitt upp­drag. Om god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet ska fort­sätta, är den gode man­nen eller för­val­ta­ren dock skyl­dig att kvar­stå till dess en ny god man eller för­val­tare har utsetts, om inte annat före­skrivs i 19 a §. Lag (2014:886).

19 a §   Skyl­dig­he­ten enligt 19 § andra styc­ket att kvar­stå som god man eller för­val­tare gäl­ler inte om en god man som har för­ord­nats enligt 4 § eller en för­val­tare har skä­lig orsak att bli ent­le­di­gad innan en ny god man eller för­val­tare har utsetts.

Sker ett ent­le­di­gande med stöd av första styc­ket, ska god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet upp­höra, om över­för­myn­da­ren har vid­ta­git alla rim­liga åtgär­der för att finna någon annan som är lämp­lig och som vill åta sig upp­dra­get. Lag (2014:886).

19 b §   Ett beslut om att ett god­man­skap enligt 4 § eller ett för­val­tar­skap ska upp­höra och ett beslut om att ent­le­diga en god man eller för­val­tare med stöd av 19 a § fat­tas av rät­ten. I övriga fall fat­tar över­för­myn­da­ren beslut om upp­hö­rande av ett god­man­skap och om ent­le­di­gande av en god man eller för­val­tare. Lag (2017:311).

20 §   En god man eller för­val­tare som gör sig skyl­dig till miss­bruk eller för­sum­melse vid utö­van­det av sitt upp­drag eller som kom­mer på eko­no­miskt obe­stånd och på grund av detta är olämp­lig för upp­dra­get eller som av någon annan orsak inte längre är lämp­lig att inneha upp­dra­get, skall ent­le­di­gas. Beslut om ent­le­di­gande fat­tas av över­för­myn­da­ren.

Upp­kom­mer en fråga om att enligt första styc­ket ent­le­diga en god man eller för­val­tare och kan slut­ligt beslut inte ges ome­del­bart, får över­för­myn­da­ren besluta att den gode man­nen eller för­val­ta­ren skall skil­jas från sitt upp­drag för tiden till dess ären­det avgörs, om dröjs­mål skulle med­föra fara för den som god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet avser. Lag (1994:1433).

21 §   Ansö­kan om ent­le­di­gande av en god man eller för­val­tare och om upp­hö­rande av god­man­skap eller för­val­tar­skap får göras av någon av dem som avses i 15 § första styc­ket eller av den gode man­nen eller för­val­ta­ren.

Rät­ten eller över­för­myn­da­ren får också själv­mant ta upp frå­gor som avses i första styc­ket och som de är behö­riga att avgöra.

I ett ärende enligt denna para­graf skall rät­ten eller över­för­myn­da­ren ge den enskilde till­fälle att yttra sig, om det kan ske. Lag (1994:1433).

22 §   Dör en god man eller för­val­tare, skall den som har boet i sin vård utan dröjs­mål anmäla för­hål­lan­det till den över­för­myn­dare som har till­syn över god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet. Lag (1994:1433).

23 §   Rät­ten är skyl­dig att pröva om omfatt­ningen av ett god­man­skap enligt 4 § eller ett för­val­tar­skap bör jäm­kas, om någon av dem som anges i 15 § första styc­ket eller den gode man­nen eller för­val­ta­ren ansö­ker om det. Rät­ten kan också utan ansö­kan göra en sådan pröv­ning.

Innan rät­ten med­de­lar beslut enligt första styc­ket, skall den gode man­nen eller för­val­ta­ren samt över­för­myn­da­ren och den enskilde ges till­fälle att yttra sig.

Kan ett slut­ligt beslut inte ges ome­del­bart, får rät­ten med­dela beslut i frå­gan för tiden till dess ären­det avgörs, om dröjs­mål skulle med­föra fara för den enskilde. I fråga om ett sådant beslut tilläm­pas bestäm­mel­serna i 18 § tredje och fjärde styc­kena.

I fråga om god­man­skap enligt 1-3 §§ skall över­för­myn­da­ren pröva om god­man­ska­pets omfatt­ning bör jäm­kas. Bestäm­mel­serna i första tredje styc­kena skall också tilläm­pas vid hand­lägg­ningen hos över­för­myn­da­ren av frå­gor om sådan jämk­ning. Lag (1994:1433).

24 §   Innan rät­ten eller över­för­myn­da­ren för­ord­nar någon till god man eller för­val­tare eller ent­le­di­gar någon från ett sådant upp­drag, skall han eller hon ges till­fälle att yttra sig. Är det fråga om beslut enligt 20 § andra styc­ket, skall den gode man­nen eller för­val­ta­ren ges till­fälle att yttra sig, om det inte är fara i dröjs­mål. Lag (1994:1433).

25 §   Behö­rig dom­stol i frå­gor som gäl­ler god­man­skap enligt 4 § eller för­val­tar­skap är tings­rät­ten i den ort där den enskilde är folk­bok­förd. Om den enskilde inte är folk­bok­förd i Sve­rige, är tings­rät­ten i den ort där den enskilde vis­tas behö­rig dom­stol.

Behö­rig över­för­myn­dare i frå­gor om god­man­skap enligt 1, 2 och 4 §§ eller lagen (2005:429) om god man för ensam­kom­mande barn samt i frå­gor om för­val­tar­skap är över­för­myn­da­ren för den kom­mun där den enskilde är folk­bok­förd. Om den enskilde inte är folk­bok­förd i Sve­rige, är över­för­myn­da­ren för den kom­mun där den enskilde vis­tas behö­rig över­för­myn­dare.

Om det inte finns någon behö­rig dom­stol enligt första styc­ket eller behö­rig över­för­myn­dare enligt andra styc­ket, är Stock­holms tings­rätt och över­för­myn­da­ren för Stock­holms kom­mun behö­rig dom­stol respek­tive behö­rig över­för­myn­dare.
Lag (2006:557).

26 §   Upp­kom­mer vid utred­ning av ett dödsbo frå­gan om för­ord­nande av god man enligt 3 §, hör ären­det till över­för­myn­da­ren för den kom­mun där den döde hade sitt hem­vist eller, om den döde inte hade hem­vist i Sve­rige, till över­för­myn­da­ren för Stock­holms kom­mun. Skall god man annars för­ord­nas enligt 3 §, tas ären­det upp av över­för­myn­da­ren för den kom­mun där den för vil­ken god man skall för­ord­nas har egen­dom eller där annars behov av god man har visat sig.

Andra frå­gor som gäl­ler god­man­skap enligt 3 § tas upp av den över­för­myn­dare som har för­ord­nat god man. Lag (1994:1433).

27 §   Rät­ten skall genast kun­göra beslut om anord­nande eller upp­hö­rande av för­val­tar­skap i Post- och Inri­kes Tid­ningar. Sådan kun­gö­relse skall också ske av beslut om jämk­ning av för­val­tar­skaps omfatt­ning enligt 23 §. Lag (1994:1433).

12 kap. All­männa bestäm­mel­ser om för­myn­da­res, gode mäns och för­val­ta­res verk­sam­het

För­myn­da­res skyl­dig­he­ter

1 §   För­myn­dare ska för­valta omyn­di­gas till­gångar och före­träda dem i ange­lä­gen­he­ter som rör till­gång­arna.

Detta gäl­ler inte i fråga om till­gångar som omyn­diga enligt lag själva råder över eller som de har för­vär­vat genom gåva, tes­ta­mente eller för­månsta­gar­för­ord­nande vid för­säk­ring, pen­sions­spa­rande enligt lagen (1993:931) om indi­vi­du­ellt pen­sions­spa­rande eller spa­rande i en sådan PEPP-​produkt som avses i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2019/1238 med vill­kor att egen­do­men ska stå under för­valt­ning av någon annan än för­myn­da­ren, utan bestäm­man­de­rätt för för­myn­da­ren, och med angi­vande av vem som ska utöva för­valt­ningen (sär­skild för­valt­ning). Är sär­skild för­valt­ning anord­nad, ska den som utö­var för­valt­ningen årli­gen lämna redo­vis­ning över för­valt­ningen till för­myn­da­ren.

För­myn­da­ren före­trä­der i övrigt den omyn­dige när detta inte enligt lag ska göras av någon annan. Lag (2022:1747).

Gode mäns och för­val­ta­res skyl­dig­he­ter

2 §   Gode män och för­val­tare ska, i den utsträck­ning det föl­jer av deras för­ord­nande, bevaka rät­ten för de per­so­ner som de före­trä­der, för­valta deras till­gångar och sörja för deras per­son.

Även om det inte fram­går av för­ord­nan­det, omfat­tar den gode man­nens eller för­val­ta­rens upp­drag inte sådana till­gångar som har ställts under sär­skild för­valt­ning. Är sär­skild för­valt­ning anord­nad, ska den som utö­var för­valt­ningen årli­gen lämna redo­vis­ning över för­valt­ningen till den gode man­nen eller för­val­ta­ren, om det fal­ler inom ramen för den gode man­nens eller för­val­ta­rens upp­drag att ta emot en sådan redo­vis­ning.

Gode män och för­val­tare är inte behö­riga att före­träda den enskilde i frå­gor om att ingå äkten­skap, bekräfta fader­skap, upp­rätta tes­ta­mente eller lik­nande frå­gor av utpräg­lat per­son­lig karak­tär. Lag (2017:311).

Gemen­samma bestäm­mel­ser

3 §   För­myn­dare, gode män och för­val­tare skall omsorgs­fullt full­göra sina skyl­dig­he­ter och all­tid handla på det sätt som bäst gag­nar den enskilde. Lag (1994:1433).

4 §   Den enskil­des medel skall i skä­lig omfatt­ning använ­das för hans eller hen­nes uppe­hälle, utbild­ning och nytta i övrigt. De medel som inte används för sådana ända­mål skall pla­ce­ras så att till­räck­lig trygg­het finns för deras bestånd och så att de ger skä­lig avkast­ning.

När­mare bestäm­mel­ser om hur för­valt­ningen skall skö­tas finns i 13-15 kap. Lag (1994:1433).

5 §   För­myn­dare, gode män och för­val­tare skall fort­lö­pande föra räken­ska­per över sin för­valt­ning och göra anteck­ningar om sina åtgär­der i övrigt. För­äld­rar är dock skyl­diga att föra räken­ska­per och göra anteck­ningar endast i den utsträck­ning som kan anses behöv­lig med hän­syn till egen­do­mens omfatt­ning och omstän­dig­he­terna i övrigt. Lag (1994:1433).

6 §   För­myn­dare, gode män och för­val­tare skall se till att pengar och vär­de­pap­per som till­hör den enskilde för­va­ras så att de inte sam­man­blan­das med till­gångar som ställ­fö­re­trä­da­ren annars för­val­tar.

Om den enskilde äger vär­de­hand­lingar eller annars har rät­tig­he­ter på grund av sådana hand­lingar, sva­rar för­myn­da­ren, den gode man­nen eller för­val­ta­ren för att behöv­liga regi­stre­ringar och anmäl­ningar görs.
Lag (1994:1433).

7 §   I vik­tiga frå­gor ska för­myn­da­ren, om det lämp­li­gen kan ske, höra den omyn­dige, om han eller hon har fyllt 16 år, och den omyn­di­ges sambo.

Gode män och för­val­tare har mot­sva­rande skyl­dig­he­ter i för­hål­lande till den enskilde samt den enskil­des make eller sambo. Om bety­del­sen av sam­tycke i vissa fall från den som har god man finns bestäm­mel­ser i 11 kap. 5 §. Lag (2014:377).

8 §   Upp­står fråga om rätts­hand­ling eller rät­te­gång mel­lan en omyn­dig och för­myn­da­ren, för­myn­da­rens make eller sambo eller någon som för­myn­da­ren före­trä­der, har för­myn­da­ren inte rätt att före­träda den omyn­dige. Har sys­kon samma för­myn­dare, får för­myn­da­ren dock före­träda de omyn­diga vid arv­skifte mel­lan dem, om de inte har inbör­des stri­dande intres­sen.

En god man eller för­val­tare har inte rätt att före­träda den enskilde, om det upp­står en fråga om rätts­hand­ling eller rät­te­gång mel­lan den enskilde å ena sidan och den gode man­nen eller för­val­ta­ren, hans eller hen­nes make eller sambo eller någon som han eller hon före­trä­der å den andra sidan.

Om en för­myn­dare, god man eller för­val­tare har slu­tit avtal i strid med första eller andra styc­ket, tilläm­pas 9 kap. 7 § första styc­ket i fråga om återbärings-​ och ersätt­nings­skyl­dig­het. Lag (1994:1433).

Över­för­myn­da­rens till­syn

9 §   För­myn­da­res, gode mäns och för­val­ta­res verk­sam­het står under över­för­myn­da­rens till­syn.

För­myn­dare, gode män och för­val­tare är skyl­diga att lämna över­för­myn­da­ren de upp­lys­ningar om sin verk­sam­het som över­för­myn­da­ren begär. Lag (1994:1433).

Avtal utan över­för­myn­da­rens sam­tycke

10 §   Om en för­myn­dare, god man eller för­val­tare har ingått avtal för den enskil­des räk­ning utan att inhämta sam­tycke från över­för­myn­da­ren, trots att sam­tycke krävs enligt 13-15 kap., får mot­par­ten inte från­träda avta­let, om för­myn­da­ren, gode man­nen eller för­val­ta­ren begär över­för­myn­da­rens sam­tycke inom en månad från det att avta­let ingicks och något annat för­be­håll inte har gjorts. Om över­för­myn­da­ren inte läm­nar sitt sam­tycke, får mot­par­ten från­träda avta­let, om inte något annat har över­ens­kom­mits.

Om en för­myn­dare, god man eller för­val­tare har ingått ett avtal som inne­bär skuld­sätt­ning för den enskilde utan att inhämta sam­tycke som krävs enligt 13 kap. 12 § första styc­ket 1 eller 14 kap. 13 § första styc­ket 1, får mot­par­ten inte hel­ler från­träda avta­let sedan det har bli­vit full­gjort.
Lag (2008:910).

11 §   Om ett avtal som avses i 10 § inte blir gäl­lande, tilläm­pas 9 kap. 7 § första styc­ket i fråga om återbärings-​ och ersätt­nings­skyl­dig­het. Lag (1994:1433).

Flera för­myn­dare, gode män eller för­val­tare

12 §   Om en per­sons egen­dom skall för­val­tas av fler än en för­myn­dare, god man eller för­val­tare, skall ställ­fö­re­trä­darna utöva för­valt­ningen gemen­samt. Över­för­myn­da­ren kan dock besluta att för­valt­ningen av till­gång­arna skall för­de­las på visst sätt mel­lan ställ­fö­re­trä­darna eller att vissa till­gångar skall för­val­tas av en av dem ensam. I sam­band med att rät­ten för­ord­nar en ställ­fö­re­trä­dare kan även rät­ten med­dela ett sådant beslut.

Om de som utö­var för­valt­ningen gemen­samt inte kan enas om en viss åtgärd, gäl­ler den mening som över­för­myn­da­ren biträ­der. Om det är fråga om en åtgärd som krä­ver över­för­myn­da­rens sam­tycke, kan sam­tycke ges till åtgär­den även om det finns delade meningar. Över­för­myn­da­ren skall dock ge alla dem som har del i för­valt­ningen till­fälle att yttra sig innan över­för­myn­da­ren beslu­tar i saken. Lag (1994:1433).

Stäl­lande av säker­het

13 §   Om över­för­myn­da­ren fin­ner skäl till det, skall för­myn­dare, gode män eller för­val­tare ställa säker­het för den för­val­tade egen­do­men.
Över­för­myn­da­ren prö­var säker­he­ten och bestäm­mer hur den skall för­va­ras. I övrigt tilläm­pas 2 kap. 25 § utsök­nings­bal­ken. Lag (1994:1433).

Ska­de­stånd

14 §   För­myn­dare, gode män och för­val­tare är skyl­diga att ersätta skada som de upp­såt­li­gen eller av vårds­lös­het har orsa­kat den enskilde.

Om flera för­myn­dare, gode män eller för­val­tare är ansva­riga, sva­rar de soli­da­riskt för ersätt­ningen. Ersätt­nings­an­sva­ret skall slut­ligt för­de­las mel­lan de ansva­riga efter vars och ens grad av vål­lande. Om någon sak­nar till­gångar att betala sin andel med, skall de övri­gas ansva­rig­het för bris­ten bestäm­mas enligt samma grun­der. Lag (1994:1433).

15 §   Talan om ersätt­ning enligt 14 § ska väc­kas inom tre år från det att hand­lingar som anges i 16 kap. 8 § har läm­nats över till den som är behö­rig att ta emot redo­vis­ning för för­valt­ningen. Om talan inte väcks inom nämnda tid, är tale­rät­ten för­lo­rad. Detta gäl­ler inte, om ställ­fö­re­trä­da­ren har gjort sig skyl­dig till brotts­ligt för­fa­rande.
Lag (2008:910).

Arvode och ersätt­ning för utgif­ter

16 §   För­ord­nade för­myn­dare, gode män och för­val­tare har rätt till ett skä­ligt arvode för upp­dra­get och ersätt­ning för de utgif­ter som har varit skä­li­gen påkal­lade för upp­dra­gets full­gö­rande.

Beslut om arvode och ersätt­ning för utgif­ter fat­tas av över­för­myn­da­ren. Över­för­myn­da­ren bestäm­mer dess­utom i vad mån arvode och ersätt­ning för utgif­ter ska beta­las med medel som till­hör den enskilde.

Om det inte finns sär­skilda skäl för något annat, ska arvode och ersätt­ning för utgif­ter, inklu­sive de avgif­ter och skat­ter som utgår på dem, beta­las med den enskil­des medel i den mån hans eller hen­nes beräk­nade inkomst under det år när upp­dra­get utförs över­sti­ger 2,65 gånger pris­bas­belop­pet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken eller hans eller hen­nes till­gångar under samma år över­sti­ger två gånger pris­bas­belop­pet.

Arvode och ersätt­ning för utgif­ter som avser vård av någons rätt i oskif­tat dödsbo ska beta­las med döds­bo­ets medel, om inte sär­skilda skäl för­an­le­der något annat.

Arvode och ersätt­ning för utgif­ter som inte ska beta­las med den enskil­des eller döds­bo­ets medel ska beta­las av kom­mu­nen. Lag (2010:1203).

17 §   För­äld­rar som är för­myn­dare har, om det finns sär­skilda skäl, rätt till arvode med anled­ning av för­valt­ningen av den omyn­di­ges egen­dom. De har också rätt till ersätt­ning för utgif­ter som har varit skä­li­gen påkal­lade av för­valt­ningen.

Beslut om arvode och ersätt­ning för utgif­ter fat­tas av över­för­myn­da­ren. Belop­pen skall beta­las med den omyn­di­ges medel eller, om det gäl­ler döds­bo­för­valt­ning, med döds­bo­ets till­gångar. Lag (1994:1433).

13 kap. För­äld­rars för­myn­dar­för­valt­ning

För­äld­rars rådig­het

1 §   När en omyn­digs för­äld­rar är för­myn­dare, bestäm­mer de hur till­gångar som står under deras för­valt­ning skall använ­das eller pla­ce­ras, om inte annat föl­jer av denna balk eller annan för­fatt­ning.

Om en av för­äld­rarna till följd av från­varo eller sjuk­dom eller av någon annan orsak är för­hind­rad att ta del i sådana beslut om för­valt­ningen som inte kan skju­tas upp utan olä­gen­het, bestäm­mer den andra för­äl­dern ensam. Denna för­äl­der får dock inte ensam fatta beslut av ingri­pande bety­delse, om inte den omyn­di­ges bästa uppen­bar­li­gen krä­ver det.

Om endast en av för­äld­rarna är för­myn­dare, gäl­ler bestäm­mel­serna om för­äld­rar honom eller henne.

I fråga om vård av en omyn­digs rätt i dödsbo eller annat oskif­tat bo gäl­ler bestäm­mel­serna i 15 kap. Lag (1994:1433).

Kon­troll av för­valt­ningen av viss egen­dom

2 §   När vär­det på en omyn­digs till­gångar, som ska för­val­tas av för­äld­rarna, genom arv, gåva, vär­desteg­ring eller på något annat sätt har kom­mit att över­stiga åtta gånger gäl­lande pris­bas­belopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken, tilläm­pas bestäm­mel­serna i 3-7 §§ för för­valt­ningen.

Dessa bestäm­mel­ser gäl­ler även egen­dom som, under vill­kor om att för­valt­ningen av den ska stå under över­för­myn­da­rens kon­troll (sär­skild över­för­myn­dar­kon­troll), har till­fal­lit den omyn­dige
   1. genom arv eller tes­ta­mente,
   2. genom gåva, under för­ut­sätt­ning att giva­ren skrift­li­gen har anmält gåvan till över­för­myn­da­ren, eller
   3. genom för­månsta­gar­för­ord­nande vid
   - för­säk­ring med anled­ning av döds­fall,
   - pen­sions­spa­rande enligt lagen (1993:931) om indi­vi­du­ellt pen­sions­spa­rande, eller
   - spa­rande i en sådan PEPP-​produkt som avses i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2019/1238.

Med egen­dom som anges i andra styc­ket jäm­ställs egen­dom som har trätt i stäl­let för sådan egen­dom samt avkast­ning av egen­do­men. Lag (2022:1747).

3 §   Inom en månad efter det att vär­det på en omyn­digs till­gångar över­sti­git det belopp som anges i 2 § första styc­ket skall för­äld­rarna ge in en för­teck­ning över den omyn­di­ges egen­dom till över­för­myn­da­ren.

Har egen­dom till­fal­lit en omyn­dig med vill­kor om sär­skild över­för­myn­dar­kon­troll enligt 2 § andra styc­ket, skall för­äld­rarna ge in en för­teck­ning över egen­do­men till över­för­myn­da­ren inom en månad där­ef­ter.

För­teck­ning­arna skall avges på heder och sam­vete. Lag (1994:1433).

4 §   Andra vär­de­hand­lingar än sådana som nämns i 5 § första styc­ket skall säl­jas och ford­ringar dri­vas in så snart det lämp­li­gen kan ske, om det inte är till för­del för den omyn­dige att vär­de­hand­ling­arna behålls eller att ford­ring­arna för­blir ute­stå­ende.

Annan lös egen­dom än som nu har nämnts och som inte omfat­tas av 10 § skall säl­jas vid en lämp­lig tid­punkt, om inte egen­do­men är till nytta eller har sär­skilt värde för den omyn­dige eller den omyn­di­ges familj eller egen­do­men av någon annan sär­skild anled­ning bör behål­las. Lag (1994:1433).

5 §   Den omyn­di­ges till­gångar får utan sam­tycke av över­för­myn­da­ren pla­ce­ras i
   1. skuld­för­bin­del­ser som har utfär­dats eller garan­te­rats av stat eller kom­mun,
   2. skuld­för­bin­del­ser som har utfär­dats av Svenska skepps­hy­po­teks­kas­san eller av en bank eller av ett kre­dit­mark­nads­fö­re­tag enligt lagen (2004:297) om bank- och finan­sie­rings­rö­relse eller av ett utländskt bank­fö­re­tag eller ett annat utländskt kre­di­tin­sti­tut som är under­kas­tat en offent­lig regle­ring som väsent­li­gen stäm­mer över­ens med den som gäl­ler för ban­ker eller andra kre­di­tin­sti­tut här i lan­det, med undan­tag för för­lags­be­vis eller andra skuld­för­bin­del­ser som med­för rätt till betal­ning först efter utfär­da­rens övriga ford­rings­ä­gare, eller
   3. ande­lar i en vär­de­pap­pers­fond som avses i lagen (2004:46) om vär­de­pap­pers­fon­der eller i ett utländskt fond­fö­re­tag som är under­kas­tat en offent­lig regle­ring som väsent­li­gen stäm­mer över­ens med den som gäl­ler för vär­de­pap­pers­fon­der här i lan­det.

Den omyn­di­ges till­gångar får vidare utan över­för­myn­da­rens sam­tycke lånas ut mot säker­het av panträtt på grund­val av inteck­ning i fast egen­dom inom sex­tio pro­cent av det senast fast­ställda tax­e­rings­vär­det. Lag (2013:562).

6 §   Om över­för­myn­da­ren sam­tyc­ker till det, får den omyn­di­ges till­gångar pla­ce­ras i aktier och även i övrigt pla­ce­ras på något annat sätt än som anges i 5 §.

I fråga om köp av fast egen­dom m.m. finns bestäm­mel­ser i 10 §. Lag (1994:1433).

7 §   Pengar som inte pla­ce­ras enligt 5, 6 eller 10 § och som inte hel­ler ome­del­bart behö­ver använ­das ska göras rän­te­bä­rande genom att sät­tas in hos bank eller kre­dit­mark­nads­fö­re­tag. I anslut­ning till en pla­ce­ring enligt 5 eller 6 § får pengar dock föras över till ett konto hos ett vär­de­pap­pers­bo­lag, även om någon ränta inte är avta­lad. Lag (2008:910).

Bank­me­del

8 §   Pengar som har satts in hos bank eller kre­dit­mark­nads­fö­re­tag enligt 16 kap. 11 § eller med upp­gift till ban­ken eller kre­dit­mark­nads­fö­re­ta­get om att de skall stå under sär­skild över­för­myn­dar­kon­troll får inte tas ut utan över­för­myn­da­rens sam­tycke. Lag (2004:422).

Upp­hä­vande av eller lätt­na­der i kon­trol­len

9 §   Över­för­myn­da­ren ska besluta att bestäm­mel­serna i 4-7 §§ inte längre ska tilläm­pas, om vär­det på den omyn­di­ges till­gångar har kom­mit att sjunka till ett belopp som under­sti­ger fyra gånger gäl­lande pris­bas­belopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken och det inte finns sär­skild anled­ning att låta kon­trol­len fortgå.

Ett beslut enligt första styc­ket gäl­ler inte egen­dom som har till­fal­lit den omyn­dige under vill­kor om sär­skild över­för­myn­dar­kon­troll.

Om det med hän­syn till för­äld­rar­nas och den omyn­di­ges för­hål­lan­den eller i övrigt finns sär­skilda skäl, får över­för­myn­da­ren helt eller del­vis besluta om undan­tag från 3-7 §§. Lag (2010:1203).

Fast egen­dom m.m.

10 §   För den omyn­di­ges räk­ning får för­äld­rar endast med över­för­myn­da­rens sam­tycke
   1. genom köp, byte eller gåva för­värva fast egen­dom eller nytt­jan­de­rätt till sådan egen­dom, om det inte gäl­ler över­ta­gande av hyres­rätt till en bostads­lä­gen­het,
   2. ingå avtal om nytt­jan­de­rätt till någon annans fasta egen­dom, om det inte gäl­ler hyra av en bostads­lä­gen­het eller en till­fäl­lig upp­lå­telse av ringa eko­no­misk bety­delse,
   3. sälja eller byta bort fast egen­dom eller nytt­jan­de­rätt till sådan egen­dom, om det inte gäl­ler byte av en bostads­lä­gen­het, eller
   4. låta inteckna, hyra ut eller på något annat sätt med nytt­jan­de­rätt upp­låta fast egen­dom eller tomträtt.

Sam­tycke till en åtgärd som avses i första styc­ket 1 eller 2 skall läm­nas, om inte för­vär­vet eller avta­let kan anses olämp­ligt med hän­syn till egen­do­mens natur, den omyn­di­ges ålder och fram­tida behov eller andra omstän­dig­he­ter.

Sam­tycke till en åtgärd som avses i första styc­ket 3 eller 4 får läm­nas endast om åtgär­den är lämp­lig med hän­syn till egen­do­mens natur samt den omyn­di­ges ålder, fram­tida behov och sam­lade till­gångar.

Bestäm­mel­serna om nytt­jan­de­rätt gäl­ler även i fråga om ser­vi­tut och rätt till elekt­risk kraft, om rät­tig­he­ten har upp­lå­tits genom avtal.

Sam­tycke enligt denna para­graf gäl­ler under sex måna­der från det att sam­tyc­ket läm­na­des. Lag (1994:1433).

Bort­gi­vande av egen­dom

11 §   För­äld­rar får inte ge bort den omyn­di­ges egen­dom, om det inte är fråga om per­son­liga pre­sen­ter vars värde inte står i miss­för­hål­lande till den omyn­di­ges eko­no­miska vill­kor.

Med över­för­myn­da­rens sam­tycke får för­äld­rar använda den omyn­di­ges inkoms­ter till under­stöd åt anhö­riga eller andra som står den omyn­dige nära. Lag (1994:1433).

Upp­ta­gande av lån m.m.

12 §   För den omyn­di­ges räk­ning får för­äld­rar endast med över­för­myn­da­rens sam­tycke
   1. ta upp lån eller företa någon annan rätts­hand­ling som inne­bär att den omyn­dige sätts i skuld,
   2. ingå bor­gens­för­bin­delse, eller
   3. ställa den omyn­di­ges egen­dom som säker­het för den omyn­di­ges eller någon annans för­bin­delse.

Är det fråga om åtgär­der enligt första styc­ket som fal­ler inom ramen för en rörelse som för­äld­rarna med över­för­myn­da­rens sam­tycke dri­ver för den omyn­di­ges räk­ning, behövs sam­tycke endast i fråga om pant­sätt­ning av fast egen­dom eller tomträtt.
Sam­tycke behövs inte i fråga om stat­liga lån som tas upp för att ge den omyn­dige hjälp till utbild­ning eller bosätt­ning.

Sam­tycke får läm­nas endast om åtgär­den behövs för att trygga den omyn­di­ges övriga egen­dom eller kan anses nöd­vän­dig för den omyn­di­ges utbild­ning eller uppe­hälle eller om det annars finns sär­skilda skäl för åtgär­den. Lag (2008:910).

Rörelse

13 §   För­äld­rar får inte låta den som är under sex­ton år driva rörelse.

Om den omyn­dige har fyllt sex­ton år, får för­äld­rarna endast med över­för­myn­da­rens sam­tycke låta honom eller henne driva en rörelse som med­för bok­fö­rings­skyl­dig­het enligt bok­fö­rings­la­gen (1999:1078). Utan över­för­myn­da­rens sam­tycke får för­äld­rarna inte själva driva en sådan rörelse för den omyn­di­ges räk­ning.
Sam­tycke får läm­nas endast om den omyn­di­ges eko­no­miska och per­son­liga för­hål­lan­den är sådana att det med beak­tande av rörel­sens art är lämp­ligt att sam­tycke ges. Lag (1999:1080).

Redo­vis­ning av viss egen­dom

14 §   För­äld­rar skall före den 1 mars varje år i en års­räk­ning till över­för­myn­da­ren redo­göra för för­valt­ningen under före­gå­ende år av egen­dom som avses i 2 § samt sådan egen­dom som omfat­tas av bestäm­mel­serna om sam­tycke enligt 10 §. Års­räk­ningen skall avges på heder och sam­vete.

I års­räk­ningen skall anges
   1. egen­do­men och dess värde vid bör­jan och slu­tet av den tid som räk­ningen avser,
   2. skul­der som hän­för sig till egen­do­men vid samma tid­punk­ter, och
   3. inkoms­ter av egen­do­men och utgif­ter som har beta­lats med egen­do­men eller dess avkast­ning. Lag (1994:1433).

15 §   Har den omyn­dige fyllt arton år eller har för­äld­rarna dess­förin­nan ent­le­di­gats som för­myn­dare, skall de inom en månad där­ef­ter lämna en slut­räk­ning till över­för­myn­da­ren beträf­fande egen­dom som avses i 2 § samt sådan egen­dom som omfat­tas av bestäm­mel­serna om sam­tycke enligt 10 §. Slut­räk­ning skall vidare läm­nas inom en månad när ett vill­kor enligt 2 § andra styc­ket om sär­skild över­för­myn­dar­kon­troll åter­kal­lats eller över­för­myn­da­ren enligt 9 § första styc­ket beslu­tat att över­för­myn­dar­kon­trol­len skall upp­höra.

Slut­räk­ningen skall inne­hålla en redo­gö­relse för för­valt­ningen under det löpande året fram till dess att för­myn­der­ska­pet upp­hörde, vill­ko­ret om sär­skild över­för­myn­dar­kon­troll åter­kal­la­des eller över­för­myn­da­ren beslu­tade att kon­trol­len skulle upp­höra. Räk­ningen skall avges på heder och sam­vete.

Vad som sägs om års­räk­ning i 14 § andra styc­ket gäl­ler också i fråga om slut­räk­ning. Lag (1994:1433).

16 §   Om det med hän­syn till för­äld­rar­nas och den omyn­di­ges för­hål­lan­den, till­gång­ar­nas art eller värde eller omstän­dig­he­terna i övrigt finns sär­skilda skäl, får över­för­myn­da­ren befria för­äld­rarna från skyl­dig­he­ten att lämna års­räk­ning eller slut­räk­ning eller besluta att sådana räk­ningar får läm­nas i för­enklad form. I fråga om års­räk­ning får beslut med­de­las för ett visst år eller tills vidare.
Lag (1994:1433).

17 §   Anmä­ler för­äld­rarna att de är för­hind­rade att inom före­skri­ven tid lämna för­teck­ning enligt 3 §, års­räk­ning eller slut­räk­ning till över­för­myn­da­ren, kan över­för­myn­da­ren bestämma ny tid för avläm­nan­det.
Lag (1994:1433).

Sär­skilda beslut av över­för­myn­da­ren i vissa fall

18 §   Över­för­myn­da­ren får före­lägga för­äld­rarna att i års­räk­ning eller på annat sätt redo­göra för sin för­valt­ning utö­ver vad som föl­jer av 14 och 15 §§, om den omyn­dige begär det eller om det annars finns sär­skilda skäl. Lag (1994:1433).

19 §   Om det av någon sär­skild anled­ning behövs för att trygga för­valt­ningen, får över­för­myn­da­ren
   1. besluta att 3-7 §§ ska tilläm­pas även i andra fall än som föl­jer av 2 §,
   2. begränsa möj­lig­he­ten att ta ut pengar som har satts in hos bank, kre­dit­mark­nads­fö­re­tag eller vär­de­pap­pers­bo­lag, utö­ver vad som föl­jer av 8 §,
   3. besluta att vär­de­hand­lingar ska för­va­ras och för­val­tas av ett vär­de­pap­pers­in­sti­tut enligt lagen (2007:528) om vär­de­pap­pers­mark­na­den eller ett mot­sva­rande utländskt insti­tut som är under­kas­tat en offent­lig regle­ring som väsent­li­gen stäm­mer över­ens med den som gäl­ler för vär­de­pap­pers­in­sti­tut i Sve­rige,
   4. genom med­de­lande till en vär­de­pap­per­s­cen­tral, den som för ett regis­ter enligt 4 kap. 11 § lagen (2004:46) om vär­de­pap­pers­fon­der eller enligt 12 kap. 5 § lagen (2013:561) om för­val­tare av alter­na­tiva inve­ste­rings­fon­der eller den som har regi­stre­rats som för­val­tare av finan­si­ella instru­ment eller ande­lar i vär­de­pap­pers­fon­der eller i spe­ci­al­fon­der, begränsa för­äld­rars möj­lig­het att för­foga över rät­tig­he­ter som regi­stre­ras i avstäm­nings­re­gis­ter enligt lagen (1998:1479) om vär­de­pap­per­s­cen­tra­ler och kon­to­fö­ring av finan­si­ella instru­ment eller i mot­sva­rande utländskt regis­ter eller som avses i lagen om vär­de­pap­pers­fon­der eller i lagen om för­val­tare av alter­na­tiva inve­ste­rings­fon­der, och
   5. genom med­de­lande till den som ska betala pengar till den omyn­dige besluta att peng­arna ska sät­tas in hos bank eller kre­dit­mark­nads­fö­re­tag.

Med­de­las beslut enligt första styc­ket 3, ska för­äld­rarna träffa avtal med ett vär­de­pap­pers­in­sti­tut på vill­kor som över­för­myn­da­ren har god­känt.

Ett vär­de­pap­pers­in­sti­tut är skyl­digt att träffa ett sådant avtal om för­va­ring och för­valt­ning som avses i andra styc­ket. Avta­let får inte träf­fas på sämre vill­kor än de som vär­de­pap­pers­in­sti­tu­tet erbju­der andra enskilda per­so­ner vid samma typ av avtal. Lag (2016:43).

Vissa åtgär­der vid för­valt­ning­ens upp­hö­rande

20 §   Om för­äld­rar­nas för­valt­ning upp­hör där­för att bar­net har bli­vit myn­digt, skall för­äld­rarna genast över­lämna de för­val­tade till­gång­arna till honom eller henne. Om för­äld­rar­nas för­valt­ning upp­hör där­för att någon annan skall överta för­valt­ningen, skall för­äld­rarna genast över­lämna de för­val­tade till­gång­arna till denna per­son. Lag (1994:1433).

21 §   När för­äld­rar­nas för­valt­ning upp­hör, skall de hålla sina räken­ska­per och övriga hand­lingar som rör för­valt­ningen till­gäng­liga för gransk­ning. Om det behövs, skall över­för­myn­da­ren bestämma tid och plats för en sådan gransk­ning.

Sedan tiden för att väcka talan enligt 12 kap. 15 § har gått ut eller, om talan har väckts, det finns en dom i ersätt­nings­frå­gan som vun­nit laga kraft, skall räken­ska­per och övriga hand­lingar som rör för­valt­ningen läm­nas över till den som är behö­rig att ta emot redo­vis­ning över för­valt­ningen. Lag (1994:1433).

För­äld­rars död eller kon­kurs

22 §   Dör en av för­äld­rarna, skall döds­boet svara för att den omyn­di­ges egen­dom redo­vi­sas och åtgär­der vid för­valt­ning­ens upp­hö­rande vid­tas enligt detta kapi­tel, om inte för­valt­ningen skall skö­tas av den andra för­äl­dern. Vad som nu har sagts om dödsbo gäl­ler kon­kurs­för­val­ta­ren, om en av för­äld­rarna för­sätts i kon­kurs. Lag (1994:1433).

14 kap. För­ord­nade för­myn­da­res, gode mäns och för­val­ta­res vård av egen­dom

För­teck­ningar över egen­dom

1 §   För­ord­nade för­myn­dare, gode män och för­val­tare skall inom två måna­der efter för­ord­nan­det lämna en för­teck­ning till över­för­myn­da­ren över den egen­dom som de för­val­tar. För­teck­ningen skall avges på heder och sam­vete.

En för­teck­ning som läm­nas av en god man som har för­ord­nats enligt 11 kap. 1 § behö­ver endast ta upp den lösa egen­dom som den gode man­nen har tagit hand om.

Skyl­dig­he­ten att lämna en för­teck­ning gäl­ler inte vid byte av för­ord­nad för­myn­dare, god man eller för­val­tare.

I fråga om bevak­ning av någons rätt i dödsbo eller annat oskif­tat bo gäl­ler bestäm­mel­serna i 15 kap. Lag (1994:1433).

2 §   Har rät­ten beslu­tat att utvidga omfatt­ningen av en god mans eller för­val­ta­res upp­drag, skall den gode man­nen eller för­val­ta­ren inom en månad från beslu­tet lämna en för­teck­ning till över­för­myn­da­ren över den egen­dom som omfat­tas av det utvid­gade upp­dra­get.
För­teck­ningen skall avges på heder och sam­vete. Lag (1994:1433).

För­valt­ning av egen­dom

3 §   I fråga om egen­dom som står under en för­ord­nad för­myn­da­res, god mans eller för­val­ta­res för­valt­ning gäl­ler 4 11 §§. Lag (1994:1433).

4 §   Andra vär­de­hand­lingar än sådana som nämns i 5 § första styc­ket ska säl­jas och ford­ringar dri­vas in så snart det lämp­li­gen kan ske, om det inte är till för­del för den enskilde att vär­de­hand­ling­arna behålls eller att ford­ring­arna för­blir ute­stå­ende.

Annan lös egen­dom som inte omfat­tas av 11 § ska säl­jas vid en lämp­lig tid­punkt, om inte egen­do­men är till nytta eller har sär­skilt värde för den enskilde eller den enskil­des familj eller egen­do­men av någon annan sär­skild anled­ning bör behål­las.
Lag (2008:910).

5 §   Den enskil­des till­gångar får utan sam­tycke av över­för­myn­da­ren pla­ce­ras i
   1. skuld­för­bin­del­ser som har utfär­dats eller garan­te­rats av stat eller kom­mun,
   2. skuld­för­bin­del­ser som har utfär­dats av Svenska Skepps­hy­po­teks­kas­san eller av en bank eller av ett kre­dit­mark­nads­fö­re­tag enligt lagen (2004:297) om bank- och finan­sie­rings­rö­relse eller av ett utländskt bank­fö­re­tag eller ett annat utländskt kre­di­tin­sti­tut som är under­kas­tat en offent­lig regle­ring som väsent­li­gen stäm­mer över­ens med den som gäl­ler för ban­ker eller andra kre­di­tin­sti­tut här i lan­det, med undan­tag för för­lags­be­vis eller andra skuld­för­bin­del­ser som med­för rätt till betal­ning först efter utfär­da­rens övriga ford­rings­ä­gare, eller
   3. ande­lar i en vär­de­pap­pers­fond som avses i lagen (2004:46) om vär­de­pap­pers­fon­der eller i ett utländskt fond­fö­re­tag som är under­kas­tat en offent­lig regle­ring som väsent­li­gen stäm­mer över­ens med den som gäl­ler för vär­de­pap­pers­fon­der här i lan­det.

Den enskil­des till­gångar får vidare utan över­för­myn­da­rens sam­tycke lånas ut mot säker­het av panträtt på grund­val av inteck­ning i fast egen­dom inom sex­tio pro­cent av det senast fast­ställda tax­e­rings­vär­det. Lag (2013:562).

6 §   Om över­för­myn­da­ren sam­tyc­ker till det, får den enskil­des till­gångar pla­ce­ras i aktier och även i övrigt pla­ce­ras på något annat sätt än som anges i 5 §.

I fråga om köp av fast egen­dom m.m. finns bestäm­mel­ser i 11 §. Lag (1994:1433).

7 §   Pengar som inte pla­ce­ras enligt 5, 6 eller 11 § och inte hel­ler ome­del­bart behö­ver använ­das ska göras rän­te­bä­rande genom att sät­tas in hos bank eller kre­dit­mark­nads­fö­re­tag. I anslut­ning till en pla­ce­ring enligt 5 eller 6 § får pengar dock föras över till ett konto hos ett vär­de­pap­pers­bo­lag, även om någon ränta inte är avta­lad. Lag (2008:910).

8 §   Pengar som har satts in hos bank eller kre­dit­mark­nads­fö­re­tag får tas ut endast efter sam­tycke från över­för­myn­da­ren.

Sam­tycke krävs dock inte vid uttag av
   1. ränta som är upp­lu­pen under inne­va­rande och före­gå­ende år, eller
   2. pengar som behö­ver hål­las till­gäng­liga för den enskil­des uppe­hälle eller vår­den av hans eller hen­nes egen­dom om den för­ord­nade för­myn­da­ren, gode man­nen eller för­val­ta­ren vid insätt­ningen gjort för­be­håll om att de får tas ut utan över­för­myn­da­rens sam­tycke. Lag (2008:910).

9 §   Har upp­hävts genom lag (2008:910).

10 §   Om det finns sär­skilda skäl, får över­för­myn­da­ren helt eller del­vis besluta om undan­tag från 4-8 §§.
Lag (2008:910).

Fast egen­dom m.m.

11 §   För den enskil­des räk­ning får en för­ord­nad för­myn­dare, god man eller för­val­tare endast med över­för­myn­da­rens sam­tycke
   1. genom köp, byte eller gåva för­värva fast egen­dom eller nytt­jan­de­rätt till sådan egen­dom, om det inte gäl­ler över­ta­gande av hyres­rätt till en bostads­lä­gen­het,
   2. ingå avtal om nytt­jan­de­rätt till någon annans fasta egen­dom, om det inte gäl­ler hyra av en bostads­lä­gen­het eller en till­fäl­lig upp­lå­telse av ringa eko­no­misk bety­delse,
   3. sälja eller byta bort fast egen­dom eller nytt­jan­de­rätt till sådan egen­dom, om det inte gäl­ler byte av en bostads­lä­gen­het, eller
   4. låta inteckna, hyra ut eller på något annat sätt med nytt­jan­de­rätt upp­låta fast egen­dom eller tomträtt.

Sam­tycke till en åtgärd som avses i första styc­ket 1 eller 2 skall läm­nas, om inte för­vär­vet eller avta­let kan anses olämp­ligt med hän­syn till egen­do­mens natur eller andra omstän­dig­he­ter.

Sam­tycke till en åtgärd som avses i första styc­ket 3 eller 4 får läm­nas endast om åtgär­den är lämp­lig med hän­syn till egen­do­mens natur samt den enskil­des behov och sam­lade till­gångar.

Bestäm­mel­serna om nytt­jan­de­rätt gäl­ler även i fråga om ser­vi­tut och rätt till elekt­risk kraft, om rät­tig­he­ten har upp­lå­tits genom avtal.

Sam­tycke enligt denna para­graf gäl­ler under sex måna­der från det att sam­tyc­ket läm­na­des. Lag (1994:1433).

Bort­gi­vande av egen­dom

12 §   En för­ord­nad för­myn­dare, god man eller för­val­tare får inte ge bort den enskil­des egen­dom, om det inte är fråga om per­son­liga pre­sen­ter vars värde inte står i miss­för­hål­lande till den enskil­des eko­no­miska vill­kor.

Med över­för­myn­da­rens sam­tycke får den enskil­des inkoms­ter använ­das till under­stöd åt anhö­riga eller andra som står den enskilde nära.
Lag (1994:1433).

Upp­ta­gande av lån m.m.

13 §   För den enskil­des räk­ning får en för­ord­nad för­myn­dare, god man eller för­val­tare endast med över­för­myn­da­rens sam­tycke
   1. ta upp lån eller företa någon annan rätts­hand­ling som inne­bär att den enskilde sätts i skuld,
   2. ingå bor­gens­för­bin­delse, eller
   3. ställa den enskil­des egen­dom som säker­het för den enskil­des eller någon annans för­bin­delse.

Är det fråga om åtgär­der enligt första styc­ket som fal­ler inom ramen för en rörelse som ställ­fö­re­trä­da­ren med över­för­myn­da­rens sam­tycke dri­ver för den enskil­des räk­ning, behövs sam­tycke endast i fråga om pant­sätt­ning av fast egen­dom eller tomträtt.
Sam­tycke behövs inte i fråga om stat­liga lån som tas upp för att ge den enskilde hjälp till utbild­ning eller bosätt­ning.

Sam­tycke får läm­nas endast om åtgär­den behövs för att trygga den enskil­des övriga egen­dom eller kan anses nöd­vän­dig för hans eller hen­nes utbild­ning eller uppe­hälle eller om det annars finns sär­skilda skäl för åtgär­den. Lag (2008:910).

Rörelse

14 §   En god man eller för­val­tare får endast med över­för­myn­da­rens sam­tycke låta den enskilde driva en rörelse som med­för bok­fö­rings­skyl­dig­het enligt bok­fö­rings­la­gen (1999:1078). Utan över­för­myn­da­rens sam­tycke får den gode man­nen eller för­val­ta­ren inte driva en sådan rörelse för den enskil­des räk­ning. Sam­tycke får läm­nas endast om den enskil­des eko­no­miska och per­son­liga för­hål­lan­den är sådana att det med beak­tande av rörel­sens art är lämp­ligt att sam­tycke ges.

I fråga om för­ord­nade för­myn­dare tilläm­pas 13 kap. 13 §.
Lag (1999:1080).

Redo­vis­ning av för­val­tad egen­dom

15 §   För­ord­nade för­myn­dare, gode män och för­val­tare skall före den 1 mars varje år i en års­räk­ning till över­för­myn­da­ren redo­göra för för­valt­ningen under före­gå­ende år av egen­dom som har stått under ställ­fö­re­trä­da­rens för­valt­ning. Års­räk­ningen skall avges på heder och sam­vete.

I års­räk­ningen skall anges den enskil­des till­gångar och skul­der vid bör­jan och slu­tet av den tid som räk­ningen avser. Vidare skall en sam­man­ställ­ning göras av inkoms­ter och utgif­ter under nämnda tid. Av års­räk­ningen skall sär­skilt framgå hur myc­ket som har använts för den enskil­des uppe­hälle eller nytta i övrigt. Lag (1994:1433).

16 §   Över­för­myn­da­ren får besluta att en för­ord­nad för­myn­dare, god man eller för­val­tare i sär­skild ord­ning skall redo­göra för den del av den enskil­des till­gångar och skul­der som inte omfat­tas av ställ­fö­re­trä­da­rens för­valt­ning, i den mån till­gång­arna och skul­derna är kända för ställ­fö­re­trä­da­ren. Lag (1994:1433).

17 §   En god man skall hålla över­för­myn­da­ren under­rät­tad om sådana åtgär­der från den enskil­des sida som kan påverka den gode man­nens för­valt­nings­an­svar i mera bety­dande omfatt­ning. Lag (1994:1433).

18 §   Om en för­ord­nad för­myn­da­res, god mans eller för­val­ta­res upp­drag har upp­hört, skall den som från­trä­der upp­dra­get inom en månad där­ef­ter lämna en slut­räk­ning till över­för­myn­da­ren beträf­fande egen­dom som har stått under hans eller hen­nes för­valt­ning.
Slut­räk­ningen skall inne­hålla en redo­gö­relse för för­valt­ningen under det löpande året fram till dess att ställ­fö­re­trä­dar­ska­pet upp­hörde.
Räk­ningen skall avges på heder och sam­vete.

Vad som sägs om års­räk­ning i 15 § andra styc­ket gäl­ler också i fråga om slut­räk­ning.

Om rät­ten har inskränkt omfatt­ningen av en god mans eller för­val­ta­res upp­drag, skall slut­räk­ning läm­nas för den egen­dom som inte längre omfat­tas av upp­dra­get.

Om ett god­man­skap enligt 11 kap. 1 § upp­hör innan tiden för avgi­vande av års­räk­ning eller slut­räk­ning som rör för­myn­der­ska­pet för den omyn­dige inträf­far, får slut­räk­ning rörande god­man­ska­pet begrän­sas till att avse en redo­gö­relse endast för de åtgär­der som har vid­ta­gits av den gode man­nen. I övrigt skall redo­gö­relse för för­valt­ningen läm­nas av för­myn­da­ren även för den tid god­man­ska­pet har varat. Lag (1994:1433).

19 §   Om det med hän­syn till ställ­fö­re­trä­da­rens och den enskil­des för­hål­lan­den, till­gång­ar­nas art eller värde eller omstän­dig­he­terna i övrigt finns sär­skilda skäl, får över­för­myn­da­ren befria ställ­fö­re­trä­da­ren från skyl­dig­he­ten att lämna års­räk­ning eller slut­räk­ning eller besluta att sådana räk­ningar får läm­nas i för­enklad form. I fråga om års­räk­ning får beslut med­de­las för ett visst år eller tills vidare. Lag (1994:1433).

20 §   Anmä­ler en för­ord­nad för­myn­dare, god man eller för­val­tare att han eller hon är för­hind­rad att inom före­skri­ven tid lämna för­teck­ning enligt 1 eller 2 §, års­räk­ning eller slut­räk­ning till över­för­myn­da­ren, kan över­för­myn­da­ren bestämma ny tid för avläm­nan­det.
Lag (1994:1433).

Sär­skilda beslut av över­för­myn­da­ren i vissa fall

21 §   Om det behövs för att trygga för­valt­ningen, får över­för­myn­da­ren
   1. begränsa möj­lig­he­ten att ta ut pengar som har satts in hos bank, kre­dit­mark­nads­fö­re­tag eller vär­de­pap­pers­bo­lag, utö­ver vad som föl­jer av 8 §,
   2. besluta att vär­de­hand­lingar ska för­va­ras och för­val­tas av ett vär­de­pap­pers­in­sti­tut enligt lagen (2007:528) om vär­de­pap­pers­mark­na­den eller ett mot­sva­rande utländskt insti­tut som är under­kas­tat en offent­lig regle­ring som väsent­li­gen stäm­mer över­ens med den som gäl­ler för vär­de­pap­pers­in­sti­tut i Sve­rige,
   3. genom med­de­lande till den som ska betala pengar till den enskilde besluta att peng­arna ska sät­tas in hos bank eller kre­dit­mark­nads­fö­re­tag, och
   4. genom med­de­lande till en vär­de­pap­per­s­cen­tral, den som för ett regis­ter enligt 4 kap. 11 § lagen (2004:46) om vär­de­pap­pers­fon­der eller enligt 12 kap. 5 § lagen (2013:561) om för­val­tare av alter­na­tiva inve­ste­rings­fon­der eller den som har regi­stre­rats som för­val­tare av finan­si­ella instru­ment eller ande­lar i vär­de­pap­pers­fon­der eller i spe­ci­al­fon­der, begränsa ställ­fö­re­trä­da­rens möj­lig­het att för­foga över rät­tig­he­ter som regi­stre­ras i avstäm­nings­re­gis­ter enligt lagen (1998:1479) om vär­de­pap­per­s­cen­tra­ler och kon­to­fö­ring av finan­si­ella instru­ment eller i mot­sva­rande utländskt regis­ter eller som avses i lagen om vär­de­pap­pers­fon­der eller i lagen om för­val­tare av alter­na­tiva inve­ste­rings­fon­der.

Med­de­las beslut enligt första styc­ket 2, ska ställ­fö­re­trä­da­ren träffa avtal med ett vär­de­pap­pers­in­sti­tut på vill­kor som över­för­myn­da­ren har god­känt.

Ett vär­de­pap­pers­in­sti­tut är skyl­digt att träffa ett sådant avtal om för­va­ring och för­valt­ning som avses i andra styc­ket. Avta­let får inte träf­fas på sämre vill­kor än de som vär­de­pap­pers­in­sti­tu­tet erbju­der andra enskilda per­so­ner vid samma typ av avtal. Lag (2016:43).

Vissa åtgär­der vid för­valt­ning­ens upp­hö­rande

22 §   När en för­ord­nad för­myn­da­res, god mans eller för­val­ta­res upp­drag upp­hör, skall han eller hon genast lämna över de för­val­tade till­gång­arna till den enskilde eller, om någon annan skall överta för­valt­ningen, till denna per­son. Lag (1994:1433).

23 §   När en för­ord­nad för­myn­dare, god man eller för­val­tare från­trä­der sitt upp­drag, skall han eller hon hålla sina räken­ska­per och övriga hand­lingar som rör för­valt­ningen till­gäng­liga för gransk­ning. Om det behövs, skall över­för­myn­da­ren bestämma tid och plats för en sådan gransk­ning.

Sedan tiden för att väcka talan enligt 12 kap. 15 § har gått ut eller, om talan har väckts, det finns en dom i ersätt­nings­frå­gan som vun­nit laga kraft, skall räken­ska­per och övriga hand­lingar som rör för­valt­ningen läm­nas över till den som är behö­rig att ta emot redo­vis­ning över för­valt­ningen. Lag (1994:1433).

Ställ­fö­re­trä­da­res död eller kon­kurs

24 §   Om en för­ord­nad för­myn­dare, god man eller för­val­tare dör, ska döds­boet svara för att den enskil­des egen­dom redo­vi­sas och åtgär­der vid för­valt­ning­ens upp­hö­rande vid­tas enligt detta kapi­tel. Om ställ­fö­re­trä­da­ren för­sätts i kon­kurs, ska kon­kurs­för­val­ta­ren full­göra dessa upp­gif­ter.

Om det med hän­syn till döds­bo­ets och den enskil­des för­hål­lan­den, till­gång­ar­nas art eller värde eller omstän­dig­he­terna i övrigt finns sär­skilda skäl, får över­för­myn­da­ren befria döds­boet från skyl­dig­he­ten att lämna års­räk­ning eller slut­räk­ning eller besluta att sådana räk­ningar får läm­nas i för­enklad form. Lag (2014:886).

25 §   Döds­boet efter en för­ord­nad för­myn­dare, god man eller för­val­tare har rätt till ersätt­ning för de utgif­ter som har varit skä­li­gen påkal­lade för att full­göra de upp­gif­ter som anges i 24 §. För sådan ersätt­ning gäl­ler i övrigt vad som före­skrivs i 12 kap. 16 §. Lag (2014:886).

15 kap. Vård av rätt i dödsbo, m.m.

All­männa bestäm­mel­ser

1 §   Har en omyn­dig del i ett dödsbo eller något annat oskif­tat bo, skall för­myn­da­ren vårda den omyn­di­ges rätt i boet enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel.

Bestäm­mel­serna gäl­ler också i fråga om god man och för­val­tare, om den som han eller hon före­trä­der har del i ett bo och vår­den av den enskil­des rätt som delä­gare omfat­tas av upp­dra­get.

Är den enskilde ensam delä­gare eller har samt­liga delä­gare samma för­myn­dare, god man eller för­val­tare och för­val­tas boet av ställ-​företrädaren, gäl­ler i stäl­let 13 eller 14 kap. Lag (1994:1433).

Tid­punkt för bodel­ning och skifte

2 §   Ingås inte avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat dödsbo eller upp­hör ett sådant avtal att gälla, skall för­myn­da­ren, gode man­nen eller för­val­ta­ren se till att bodel­ning och skifte med anled­ning av döds­fall för­rät­tas så snart som möj­ligt.

Skall bodel­ning ske av någon annan anled­ning än döds­fall, skall för­myn­da­ren, gode man­nen eller för­val­ta­ren se till att bodel­ning för­rät­tas så snart som möj­ligt. Lag (1994:1433).

3 §   Skif­tas inte ett dödsbo inom sex måna­der från det att boupp­teck­ningen för­rät­ta­des och har avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat dödsbo inte hel­ler ingåtts, skall för­myn­da­ren, gode man­nen eller för­val­ta­ren inom denna tid lämna en redo­gö­relse till över­för­myn­da­ren om anled­ningen till att döds­boet inte har skif­tats. En sådan redo­gö­relse skall där­ef­ter och till dess att döds­boet har skif­tats eller ett avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat bo ingåtts läm­nas var sjätte månad, om inte över­för­myn­da­ren bestäm­mer någon annan tid. Lag (1994:1433).

Ställ­fö­re­trä­da­res del­ta­gande i för­valt­ningen

4 §   En för­myn­dare, god man eller för­val­tare som för den enskil­des räk­ning del­tar i en rätts­hand­ling vid döds­bo­för­valt­ning skall inhämta över­för­myn­da­rens sam­tycke till rätts­hand­lingen i den utsträck­ning som gäl­ler vid för­valt­ning enligt 13 eller 14 kap.

Mot bor­ge­nä­rer i döds­boet och andra vars rätt är bero­ende av utred­ningen är ställ­fö­re­trä­da­ren ansva­rig enligt ärv­da­bal­kens reg­ler om döds­bo­de­lä­ga­res ansvar. Lag (1994:1433).

För­del­ning av egen­dom vid bodel­ning och skifte

5 §   En för­myn­dare, god man eller för­val­tare som tar del i en bodel­ning eller ett skifte för den enskil­des räk­ning skall inhämta över­för­myn­da­rens sam­tycke till egen­do­mens för­del­ning.

En för­myn­dare, god man eller för­val­tare får endast med över­för­myn­da­rens sam­tycke över­låta den enskil­des andel i boet. Lag (1994:1433).

Avstå­ende från arv eller tes­ta­mente

6 §   En för­myn­dare, god man eller för­val­tare får inte för den enskil­des räk­ning avstå från arv eller tes­ta­mente.

Om över­för­myn­da­ren sam­tyc­ker till åtgär­den, får dock arv avstås enligt 3 kap. 9 § ärv­da­bal­ken. Lag (1994:1433).

Avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat dödsbo

7 §   Avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat dödsbo får ingås endast med över­för­myn­da­rens sam­tycke.

Över­för­myn­da­ren får häva ett avtal enligt första styc­ket, om det är påkal­lat för att ta till vara den enskil­des intres­sen. Om efter­le­vande make som själv har del­ta­git i avta­let och som sam­ti­digt är ställ­fö­re­trä­dare för den enskilde gif­ter om sig, skall han eller hon genast anmäla det till över­för­myn­da­ren. Lag (1994:1433).

8 §   Ingås avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat dödsbo, skall för­myn­da­ren, gode man­nen eller för­val­ta­ren före den 1 mars varje år i en års­upp­gift till över­för­myn­da­ren redo­göra för för­valt­ningen av boet under före­gå­ende år. Av års­upp­gif­ten skall framgå boets behållna inkomst och dess sam­man­lagda till­gångar och skul­der vid årets slut.

Anmä­ler för­myn­da­ren, gode man­nen eller för­val­ta­ren att det finns hin­der mot att inom före­skri­ven tid lämna års­upp­gift till över­för­myn­da­ren, kan över­för­myn­da­ren bestämma ny tid för avläm­nan­det.
Lag (1994:1433).

För­rät­tande av boupp­teck­ning i vissa fall

9 §   Skall bodel­ning ske av annan anled­ning än döds­fall, är för­myn­da­ren, gode man­nen eller för­val­ta­ren skyl­dig att se till att boupp­teck­ning för­rät­tas så snart som möj­ligt. Kopia av boupp­teck­ningen skall genast läm­nas till över­för­myn­da­ren.
Lag (1994:1433).

För­sälj­ning av viss egen­dom

10 §   Har egen­dom i dödsbo vil­ken har för­val­tats av en god man som avses i 11 kap. 3 § till­fal­lit All­männa arvs­fon­den, gäl­ler i fråga om egen­do­mens för­sälj­ning lagen (2021:401) om All­männa arvs­fon­den. Lag (2021:402).

16 kap. Till­syn över för­myn­da­res, gode mäns och för­val­ta­res verk­sam­het

All­männa bestäm­mel­ser

1 §   Över­för­myn­da­ren skall enligt bestäm­mel­serna i detta kapi­tel utöva till­syn över för­myn­da­res, gode mäns och för­val­ta­res verk­sam­het.

Vid till­sy­nen skall över­för­myn­da­ren sär­skilt se till att den enskil­des till­gångar i skä­lig omfatt­ning används för hans eller hen­nes nytta och att till­gång­arna i övrigt är pla­ce­rade så att till­räck­lig trygg­het finns för deras bestånd och så att de ger skä­lig avkast­ning.

Bestäm­mel­ser om val av över­för­myn­dare m.m. finns i 19 kap. Lag (1994:1433).

Behö­rig över­för­myn­dare

2 §   Till­sy­nen utövas av över­för­myn­da­ren för den kom­mun där den som har för­myn­dare, god man eller för­val­tare är folk­bok­förd. Om den enskilde inte är folk­bok­förd i Sve­rige, utövas till­sy­nen av över­för­myn­da­ren för den kom­mun där den enskilde vis­tas.

Om god man har för­ord­nats enligt 11 kap. 3 § vid utred­ning av ett dödsbo, utövas till­sy­nen av över­för­myn­da­ren för den kom­mun där den avlidne hade sitt hem­vist. Är det i övrigt fråga om god­man­skap enligt 11 kap. 3 §, utövas till­sy­nen av över­för­myn­da­ren för den kom­mun där den gode man­nen är folk­bok­förd.

Om det inte finns någon behö­rig över­för­myn­dare enligt första och andra styc­kena, utövas till­sy­nen av över­för­myn­da­ren för Stock­holms kom­mun. Lag (2006:557).

Gransk­ning av för­valt­ningen

3 §   Över­för­myn­da­ren skall granska för­myn­da­res, gode mäns och för­val­ta­res verk­sam­het med led­ning av de för­teck­ningar, års­räk­ningar, slut­räk­ningar samt andra hand­lingar och upp­gif­ter angå­ende för­valt­ningen som har läm­nats.

Över­för­myn­da­ren eller den som över­för­myn­da­ren utser har rätt att gå ige­nom de räken­ska­per och anteck­ningar som avses i 12 kap. 5 § samt de vär­de­hand­lingar som ställ­fö­re­trä­da­ren för­va­rar med anled­ning av sitt upp­drag. Ställ­fö­re­trä­da­ren skall hålla dessa hand­lingar till­gäng­liga på tid och plats som över­för­myn­da­ren bestäm­mer. Lag (1994:1433).

4 §   Över­för­myn­da­ren skall göra anteck­ning om verk­ställd gransk­ning på för­teck­ningar, års­räk­ningar, slut­räk­ningar och hand­lingar enligt 15 kap. 3 och 8 §§. Lag (1994:1433).

Anmärk­ning mot för­valt­ningen

5 §   Om över­för­myn­da­ren vid gransk­ningen eller annars fin­ner anled­ning att rikta anmärk­ning mot för­valt­ningen, skall ställ­fö­re­trä­da­ren ges till­fälle att yttra sig inom den tid som över­för­myn­da­ren bestäm­mer.

Om ett ytt­rande inte läm­nas inom före­lagd tid eller om över­för­myn­da­ren anser att ytt­ran­det inte är till­freds­stäl­lande, skall anteck­ning om anmärk­ningen göras på den grans­kade hand­lingen.
Över­för­myn­da­ren skall även genast pröva om beslut enligt någon bestäm­melse i 13 eller 14 kap. behö­ver med­de­las eller om ställ­fö­re­trä­da­ren bör ent­le­di­gas eller någon annan åtgärd vid­tas.
Ställ­fö­re­trä­da­ren skall under­rät­tas om en sådan anteck­ning och om vid­ta­gen åtgärd. Lag (1994:1433).

6 §   Om en anmärk­ning som har anteck­nats enligt 5 § inne­bär att ställ­fö­re­trä­da­ren kan bli ska­de­stånds­skyl­dig gente­mot den omyn­dige eller den som upp­dra­get avser, har ställ­fö­re­trä­da­ren rätt att väcka talan mot den enskilde om fri­het från ska­de­stånds­skyl­dig­het. Lag (1994:1433).

Rätt att ta del av hand­lingar

7 §   En omyn­dig som har fyllt sex­ton år och den som har god man eller för­val­tare har rätt att ta del av de hand­lingar som rör ställ­fö­re­trä­dar­ska­pet och som för­va­ras hos över­för­myn­da­ren. En sådan rätt har också den enskil­des make eller sambo och när­maste släk­tingar.
Lag (1994:1433).

Över­läm­nande av hand­lingar vid gransk­ning­ens slut

8 §   Sedan över­för­myn­da­ren har grans­kat för­myn­da­rens, gode man­nens eller för­val­ta­rens slut­räk­ning, skall räk­ningen samt de för­teck­ningar, års­räk­ningar och hand­lingar enligt 15 kap. 3 och 8 §§ som för­va­ras hos över­för­myn­da­ren läm­nas över till den som är behö­rig att ta emot redo­vis­ning för för­valt­ningen.

Om ställ­fö­re­trä­da­ren inte är skyl­dig att lämna slut­räk­ning när ställ­fö­re­trä­dar­ska­pet upp­hör, skall över­för­myn­da­ren lämna över de övriga hand­lingar som anges i första styc­ket till den som är behö­rig att ta emot redo­vis­ning för för­valt­ningen, om denna per­son eller den avgå­ende ställ­fö­re­trä­da­ren begär det eller över­för­myn­da­ren har gjort anteck­ning om anmärk­ning enligt 5 § på hand­lingen.

Om hand­lingar som avses i första eller andra styc­ket har läm­nats till en ny ställ­fö­re­trä­dare, skall denne inom två måna­der där­ef­ter åter­lämna hand­ling­arna till över­för­myn­da­ren. Över­för­myn­da­ren skall skrift­li­gen upp­lysa ställ­fö­re­trä­da­ren om denna skyl­dig­het när hand­ling­arna läm­nas ut.

Om en ställ­fö­re­trä­da­res för­valt­ning har god­känts av den enskilde eller av en ny ställ­fö­re­trä­dare innan han eller hon har fått del av de hand­lingar som avses i första eller andra styc­ket, är god­kän­nan­det utan ver­kan. Lag (1994:1433).

Inhäm­tande av ytt­rande m.m.

9 §   Innan över­för­myn­da­ren tar ställ­ning till om sam­tycke skall läm­nas till en för­valt­nings­åt­gärd av större vikt, skall den omyn­dige, om han eller hon har fyllt sex­ton år, eller den som har god man eller för­val­tare samt den enskil­des make eller sambo och när­maste släk­tingar bere­das till­fälle att yttra sig, om det kan ske utan avse­värd tids­för­lust.

Över­för­myn­da­ren får åter­kalla ett sam­tycke, om för­ut­sätt­ningar för sam­tyc­ket inte längre finns. Lag (1994:1433).

10 §   Soci­al­nämn­der och andra myn­dig­he­ter är skyl­diga att på begä­ran lämna över­för­myn­da­ren de upp­gif­ter som behövs för över­för­myn­da­rens till­syns­verk­sam­het.

I lag och för­ord­ning finns sär­skilda bestäm­mel­ser om skyl­dig­het för myn­dig­he­ter att under­rätta över­för­myn­da­ren om för­hål­lan­den av bety­delse för den­nes till­syns­verk­sam­het.
Lag (2008:910).

10 a §   En bank är skyl­dig att på begä­ran lämna över­för­myn­da­ren de upp­gif­ter som behövs för över­för­myn­da­rens till­syns­verk­sam­het.

Första styc­ket gäl­ler också kre­dit­mark­nads­fö­re­tag, vär­de­pap­pers­bo­lag, svenska vär­de­pap­per­s­cen­tra­ler, kon­to­fö­rande insti­tut, fond­bo­lag, AIF-​förvaltare, för­va­rings­in­sti­tut och utländska före­tag som dri­ver mot­sva­rande verk­sam­het från en filial i Sve­rige. Lag (2020:1027).

Utbe­tal­ning till bank och under­rät­telse till över­för­myn­da­ren i vissa fall

11 §   När en omyn­dig på grund av arv eller tes­ta­mente har fått pengar till ett värde som över­sti­ger ett pris­bas­belopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken eller med vill­kor om sär­skild över­för­myn­dar­kon­troll, ska den som ombe­sör­jer utbe­tal­ningen från döds­boet för den omyn­di­ges räk­ning sätta in med­len hos bank eller kre­dit­mark­nads­fö­re­tag, med upp­gift om att med­len inte får tas ut utan över­för­myn­da­rens till­stånd.

Vad som nu sagts om skyl­dig­het att betala till bank eller kre­dit­mark­nads­fö­re­tag ska även gälla
   1. för­säk­rings­gi­vare vid utbe­tal­ning av för­säk­rings­be­lopp som den omyn­dige har rätt till,
   2. pen­sions­sparin­sti­tut vid utbe­tal­ning enligt lagen (1993:931) om indi­vi­du­ellt pen­sions­spa­rande,
   3. PEPP-​sparinstitut vid utbe­tal­ning från spa­rande i en sådan PEPP-​produkt som avses i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2019/1238,
   4. Brottsof­fer­myn­dig­he­ten vid utbe­tal­ning av ersätt­ning enligt brotts­ska­de­la­gen (2014:322),
   5. huvud­man vid utbe­tal­ning av ska­de­stånd enligt 6 kap. 12 § skol­la­gen (2010:800), och
   6. myn­dig­het som beta­lar ut ersätt­ning med anled­ning av ska­de­stånds­an­språk mot sta­ten.

Om betal­ningen avser en peri­o­disk för­mån, gäl­ler skyl­dig­he­ten att betala till bank eller kre­dit­mark­nads­fö­re­tag endast när den första utbe­tal­ningen görs.

När utbe­tal­ning enligt första eller andra styc­ket görs, ska den som ombe­sör­jer utbe­tal­ningen genast göra anmä­lan till för­myn­da­ren och över­för­myn­da­ren. En sådan anmä­lan ska också göras om en omyn­dig på grund av arv eller tes­ta­mente har fått vär­de­hand­lingar till ett värde som över­sti­ger det belopp som anges i första styc­ket eller med vill­kor om att vär­de­hand­ling­arna ska stå under sär­skild över­för­myn­dar­kon­troll.

Bestäm­mel­serna i första-​fjärde styc­kena gäl­ler inte vid utbe­tal­ning av medel som den omyn­dige får för­valta själv. Andra-​fjärde styc­kena gäl­ler inte hel­ler om utbe­tal­ning görs från för­säk­ring som har tagits inom ramen för en rörelse.

Bestäm­mel­serna i denna para­graf gäl­ler också vid betal­ning eller utgi­vande av vär­de­hand­lingar till någon för vil­ken det har för­ord­nats god man med upp­gift att för­valta egen­dom eller för vil­ken det har för­ord­nats för­val­tare. Lag (2022:1747).

Över­för­myn­da­rens hand­lägg­ning

12 §   Över­för­myn­da­ren är skyl­dig att föra för­teck­ningar och lägga upp akter samt expe­di­era hand­lingar enligt före­skrif­ter som med­de­las av rege­ringen. Lag (1994:1433).

Vite

13 §   Över­för­myn­da­ren får vid vite före­lägga en för­myn­dare, god man eller för­val­tare att full­göra sina skyl­dig­he­ter enligt 3 § andra styc­ket eller 8 § tredje styc­ket i detta kapi­tel eller enligt 12 kap. 13 §, 13 kap. 3, 14, 15 eller 18 21 §, 14 kap. 1, 2, 15, 16, 18 eller 21 23 § eller 15 kap. 3 eller 8 §. Innan vites­före­läg­gande beslu­tas, skall över­för­myn­da­ren skrift­li­gen erinra ställ­fö­re­trä­da­ren om den skyl­dig­het och de bestäm­mel­ser som finns och ge ställ­fö­re­trä­da­ren skä­lig tid att lämna en angi­ven hand­ling eller rätta sig efter ett beslut.

Frå­gor om utdö­mande av vite prö­vas av tings­rätt. I fråga om före­läg­gande och utdö­mande av vite gäl­ler i övrigt lagen (1985:206) om viten.

I anslut­ning till att vite döms ut får rät­ten före­lägga nytt vite.
Lag (1994:1433).

Utform­ning av för­teck­ningar

14 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela före­skrif­ter om den när­mare utform­ningen av ställ­fö­re­trä­da­res för­teck­ningar, års­räk­ningar och slut­räk­ningar samt hand­lingar som avses i 15 kap. 3 och 8 §§. Lag (1994:1433).

17 kap. Anhö­ri­gas behö­rig­het att rätts­handla i vissa fall

Inne­bör­den av behö­rig­he­ten

1 §   Om det är uppen­bart att någon på grund av sjuk­dom, psy­kisk stör­ning, för­sva­gat häl­so­till­stånd eller något lik­nande för­hål­lande inte längre har för­måga att ha hand om sina eko­no­miska ange­lä­gen­he­ter, är en anhö­rig behö­rig att för den enskilde vidta ordi­nära rätts­hand­lingar med anknyt­ning till den­nes dag­liga livs­fö­ring.

Behö­rig­he­ten gäl­ler om den situ­a­tion som avses i första styc­ket har inträf­fat sedan den enskilde har fyllt 18 år. Det är den anhö­rige som ska bedöma om behö­rig­he­ten gäl­ler.
Lag (2017:311).

Behö­riga anhö­riga

2 §   Behö­rig­he­ten enligt 1 § gäl­ler i tur och ord­ning för
   1. make eller sambo,
   2. barn,
   3. barn­barn,
   4. för­äld­rar,
   5. sys­kon, och
   6. sys­kon­barn.

Två eller flera anhö­riga under samma punkt före­trä­der den enskilde gemen­samt. De kan lämna varandra full­makt.

Den som avbö­jer upp­gif­ten, inte kan anträf­fas, är underå­rig eller har en god man enligt 11 kap. 4 § eller en för­val­tare ska inte beak­tas vid tillämp­ningen av denna para­graf. Det­samma gäl­ler den som före­träds av en fram­tids­full­makts­ha­vare eller som själv är i en sådan situ­a­tion som avses i 1 §. Lag (2017:311).

Behö­rig­he­tens omfatt­ning i vissa fall

3 §   Behö­rig­he­ten för en anhö­rig gäl­ler inte i de frå­gor där den enskilde före­träds av en god man enligt 11 kap. 4 §, en för­val­tare eller en fram­tids­full­makts­ha­vare. Lag (2017:311).

Skyl­dig­he­ter för den anhö­rige

4 §   Den som är behö­rig enligt 2 § ska vid full­gö­ran­det av upp­gif­ten
   1. handla i enlig­het med den enskil­des intres­sen och då beakta den enskil­des vilja eller för­mo­dade inställ­ning,
   2. hålla den enskil­des medel avskilda enligt 12 kap. 6 § första styc­ket, och
   3. doku­men­tera vid­tagna åtgär­der på ett med hän­syn till omstän­dig­he­terna lämp­ligt sätt.

Bestäm­mel­serna i 12 kap. 8 § andra och tredje styc­kena om jäv tilläm­pas för den som är behö­rig enligt 2 §. Lag (2017:311).

Ska­de­stånd

5 §   En anhö­rig som har tagit i anspråk sin behö­rig­het är skyl­dig att ersätta den skada som han eller hon upp­såt­li­gen eller av vårds­lös­het har orsa­kat den enskilde. Om flera anhö­riga är ansva­riga, tilläm­pas 12 kap. 14 § andra styc­ket. Lag (2017:311).

6 §   Om en rätts­hand­ling, som en anhö­rig har vid­ta­git med åbe­ro­pande av behö­rig­het enligt detta kapi­tel, på grund av brist i behö­rig­he­ten inte blir bin­dande, är den anhö­rige skyl­dig att ersätta en god­tro­ende tredje man den skada som denne där­i­ge­nom orsa­kas. Detta gäl­ler dock inte, om rätts­hand­lingen sak­nar bin­dande ver­kan mot den enskilde till följd av någon sär­skild omstän­dig­het, som den anhö­rige inte kände till och som tredje man inte med fog kunde för­ut­sätta att den anhö­rige skulle känna till. Lag (2017:311).

18 kap. Har upp­hävts genom lag (1988:1251).

19 kap. Om över­för­myn­dare

1 §   Över­för­myn­dare väl­jas en för varje kom­mun, där ej annat föl­jer av vad nedan stad­gas.

2 §   En kom­mun kan besluta att det i stäl­let för över­för­myn­dare skall fin­nas en över­för­myn­dar­nämnd. Vad som någon annan­stans än i detta kapi­tel är före­skri­vet om över­för­myn­dare skall tilläm­pas på en sådan nämnd.

I 16 § finns bestäm­mel­ser om gemen­sam över­för­myn­dar­nämnd för flera kom­mu­ner. Lag (2006:557).

3 §   Har upp­hävts genom lag (1974:1038).

4 §   Har upp­hävts genom lag (1974:1038).

5 §   Över­för­myn­dare skall väl­jas av kom­mun­full­mäk­tige. För över­för­myn­dare skall väl­jas en ersät­tare.

Leda­mö­ter och ersät­tare i över­för­myn­dar­nämn­den skall väl­jas av kom­mun­full­mäk­tige till det antal full­mäk­tige bestäm­mer. Anta­let leda­mö­ter får dock inte under­stiga tre.

Valet av leda­mö­ter och ersät­tare i över­för­myn­dar­nämn­den skall vara pro­por­tio­nellt, om det begärs av minst så många väl­jande, som mot­sva­rar det tal som erhålls, om samt­liga väl­jan­des antal delas med det antal per­so­ner valet avser, ökat med 1. Om för­fa­ran­det vid ett sådant pro­por­tio­nellt val finns sär­skilda bestäm­mel­ser.

Om ersät­tarna i över­för­myn­dar­nämn­den inte utses genom pro­por­tio­nellt val, skall också den ord­ning bestäm­mas i vil­ken ersät­tarna skall kal­las till tjänst­gö­ring.

Då valet av över­för­myn­dare, leda­mö­ter av över­för­myn­dar­nämn­den eller ersät­tare för­rät­tats, skall det genast anmä­las till läns­sty­rel­sen.
Har val inte hål­lits i behö­rig tid, skall läns­sty­rel­sen se till att valet hålls så snart det kan ske. Lag (1994:1433).

6 §   Har upp­hävts genom lag (1974:1038).

7 §   Över­för­myn­dare, leda­mot i över­för­myn­dar­nämnd och ersät­tare väljs för fyra år, räk­nade från och med den 1 janu­ari året efter det, då val i hela riket av kom­mun­full­mäk­tige ägt rum.

Avgår över­för­myn­dare, ersät­tare för över­för­myn­dare eller leda­mot i över­för­myn­dar­nämn­den, ska fyll­nads­val hål­las för den åter­stå­ende delen av tjänst­gö­rings­ti­den.

Om leda­mo­ten har utsetts vid ett pro­por­tio­nellt val, ska full­mäk­tige, så långt som det är möj­ligt, säker­ställa att repre­sen­ta­tio­nen i nämn­den inte för­änd­ras. Lag (2022:631).

8 §   En över­för­myn­dare, leda­mot i en över­för­myn­dar­nämnd och ersät­tare ska ha röst­rätt vid val av kom­mun­full­mäk­tige och vara folk­bok­förd i kom­mu­nen. Den som är i kon­kurs eller har för­val­tare får inte ha ett sådant upp­drag.

En lag­fa­ren per­son i tings­rätt får inte vara över­för­myn­dare, leda­mot i en över­för­myn­dar­nämnd eller ersät­tare inom dom­kret­sen, om inte rege­ringen i ett sär­skilt fall ger till­stånd till det.

Den som har ett upp­drag som över­för­myn­dare, leda­mot i en över­för­myn­dar­nämnd eller ersät­tare får avsäga sig upp­dra­get endast om han eller hon
   1. har full­gjort ett sådant upp­drag under de senaste fyra åren,
   2. har fyllt sex­tio år, eller
   3. upp­ger något annat hin­der, som god­känns av kom­mun­full­mäk­tige. Lag (2018:412).

9 §   En över­för­myn­dare, en leda­mot i över­för­myn­dar­nämn­den eller en ersät­tare kan efter anmä­lan av läns­sty­rel­sen ent­le­di­gas av rät­ten, om det visar sig att han eller hon inte är lämp­lig. Lag (1994:1433).

10 §   Om såväl över­för­myn­dare som hans eller hen­nes ersät­tare är för­hind­rade att full­göra sitt upp­drag, får läns­sty­rel­sen för­ordna till­fäl­lig vika­rie. Lag (1994:1433).

11 §   Bland leda­mö­terna i över­för­myn­dar­nämnd utse kom­mun­full­mäk­tige en ord­fö­rande och en vice ord­fö­rande att tjänst­göra under den tid för vil­ken de bli­vit valda som leda­mö­ter.

Äro både ord­fö­ran­den och vice ord­fö­ran­den hind­rade att inställa sig till sam­man­träde med över­för­myn­dar­nämn­den, skall nämn­den utse annan leda­mot att för till­fäl­let föra ordet. Lag (1974:1038).

12 §   Har upp­hävts genom lag (1986:1143).

13 §   Om det fram­kom­mer skilj­ak­tiga meningar i en över­för­myn­dar­nämnd i ett ärende enligt denna balk, tilläm­pas före­skrif­terna i 16 kap. rät­te­gångs­bal­ken om omröst­ning i tvis­te­mål. I 30 § för­valt­nings­la­gen (2017:900) finns bestäm­mel­ser om rätt att få en avvi­kande mening anteck­nad.

För varje beslut av en över­för­myn­dare eller en över­för­myn­dar­nämnd i ett ärende enligt denna balk ska det fin­nas en hand­ling som visar vem som har fat­tat beslu­tet, vem som har varit före­dra­gande samt beslu­tets dag och dess inne­håll.

Ett pro­to­koll hos över­för­myn­dare eller över­för­myn­dar­nämnd i ett annat ärende än enligt denna balk behö­ver endast inne­hålla en för­teck­ning över dem som har del­ta­git i hand­lägg­ningen samt beslu­tet i ären­det. Lag (2018:777).

14 §   Över­för­myn­dar­nämn­den får upp­dra åt en leda­mot, en ersät­tare som har kal­lats till tjänst­gö­ring eller en kom­mu­nal tjäns­te­man med den kom­pe­tens som behövs att på nämn­dens väg­nar avgöra vissa grup­per av ären­den. Nämn­den skall i sitt beslut ange vilka slag av ären­den som upp­dra­get omfat­tar. Över­för­myn­da­ren får på mot­sva­rande sätt upp­dra åt en kom­mu­nal tjäns­te­man med den kom­pe­tens som behövs att avgöra ären­den på över­för­myn­da­rens väg­nar.

En fram­ställ­ning eller ett ytt­rande till kom­mun­full­mäk­tige får dock inte beslu­tas på något annat sätt än av nämn­den sam­fällt eller av över­för­myn­da­ren själv. Det­samma gäl­ler beslut enligt 11 kap. 20 § att ent­le­diga eller skilja en god man eller för­val­tare från upp­dra­get och beslut att häva avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat bo eller att före­lägga vite.

Fin­ner den som fått ett upp­drag som avses i första styc­ket att sam­tycke, till­stånd, för­ord­nande, upp­hö­rande eller ent­le­di­gande i ett visst fall inte bör med­de­las eller beslu­tas, eller anser han eller hon frå­gan tvek­sam, skall ären­det hän­skju­tas till nämn­den eller över­för­myn­da­ren. Beslut i ett ärende enligt denna balk vil­ket har fat­tats på grund av ett upp­drag som avses i första styc­ket behö­ver inte anmä­las för nämn­den eller för över­för­myn­da­ren. Lag (1995:1362).

15 §   I fråga om ersätt­ning, arvode, pen­sion och andra eko­no­miska för­må­ner till över­för­myn­dare, leda­mot i över­för­myn­dar­nämnd och ersät­tare tilläm­pas före­skrif­terna i 4 kap. 12-18 §§ kom­mu­nal­la­gen (2017:725). Lag (2017:727).

16 §   Vad som är före­skri­vet om nämn­der i kom­mu­nal­la­gen (2017:725) gäl­ler, med de avvi­kel­ser som föl­jer av detta kapi­tel, också överförmyndar-​nämnd och i tillämp­liga delar över­för­myn­dare.

Kom­mu­ner får besluta att de ska ha en gemen­sam över­för­myn­dar­nämnd. Före­skrif­ter om en gemen­sam nämnd i kom­mu­nal­la­gen gäl­ler också en gemen­sam över­för­myn­dar­nämnd.
Lag (2017:727).

17 §   Läns­sty­rel­sen ska utöva till­syn över över­för­myn­da­res och över­för­myn­dar­nämn­ders verk­sam­het.

Läns­sty­rel­sen ska
   - med råd stödja över­för­myn­darna och över­för­myn­dar­nämn­derna i deras verk­sam­het och där­vid främja en enhet­lig rätts­tillämp­ning, och
   - se till att utbild­ningen av över­för­myn­darna, leda­mö­terna i över­för­myn­dar­nämn­derna och ersät­tare är till­freds­stäl­lande.
Lag (2008:910).

18 §   Över­för­myn­da­ren eller över­för­myn­dar­nämn­den ansva­rar för att gode män och för­val­tare erbjuds den utbild­ning som behövs. Lag (2014:886).

19 §   Över­för­myn­da­ren eller över­för­myn­dar­nämn­den ska till läns­sty­rel­sen lämna de upp­gif­ter som är nöd­vän­diga för att läns­sty­rel­sen ska kunna föra sta­tistik över över­för­myn­dar­nas och över­för­myn­dar­nämn­der­nas verk­sam­het. Lag (2014:886).

20 §   Rege­ringen med­de­lar före­skrif­ter om vil­ken eller vilka läns­sty­rel­ser som ansva­rar för upp­gif­ter enligt detta kapi­tel. Rege­ringen med­de­lar även när­mare före­skrif­ter om vilka upp­gif­ter över­för­myn­da­ren eller över­för­myn­dar­nämn­den ska lämna för att läns­sty­rel­sen ska kunna föra sta­tistik och vil­ken sta­tistik läns­sty­rel­sen ska föra. Lag (2014:886).

20 kap. Vissa gemen­samma bestäm­mel­ser om rät­te­gången

1 §   I mål om fader­skap, för­äld­ra­skap enligt 1 kap. 9 §, vård­nad, boende, umgänge och under­håll tilläm­pas 14 kap. 17 och 18 §§ äkten­skaps­bal­ken.

Vid hand­lägg­ning som sker enligt lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den består tings­rät­ten av en lag­fa­ren domare. Om det finns sär­skilda skäl med hän­syn till ären­dets beskaf­fen­het, får tings­rät­ten dock bestå av en lag­fa­ren domare och tre nämn­de­män. Lag (2005:434).

2 §   Vis­tas den, mot vil­ken talan enligt denna balk rik­tas, på okänd ort, skall hans rätt i saken beva­kas av god man enligt 11 kap.
Det­samma gäl­ler, om han vis­tas på känd ort utom riket men stäm­ningen eller andra hand­lingar i målet ej kan del­ges honom eller han under­lå­ter att ställa ombud för sig och sär­skilda skäl före­lig­ger att för­ordna god man.

I ett ärende om anord­nande av för­val­tar­skap eller utvidg­ning av ett för­val­tar­skaps omfatt­ning, där den enskilde uppen­bar­li­gen inte för­står vad saken gäl­ler eller skulle lida skada av att få del av hand­ling­arna i ären­det, skall rät­ten för­ordna en god man enligt 11 kap. att före­träda den enskilde i ären­det och bevaka hans eller hen­nes rätt.

En god man som avses i första eller andra styc­ket skall sam­råda med den för vil­ken han har för­ord­nats, i den mån det kan ske. Lag (1994:1433).

2 a §   I ett ärende om anord­nande av för­val­tar­skap eller utvidg­ning av ett för­val­tar­skaps omfatt­ning, där det inte för­ord­nats god man enligt 2 § andra styc­ket, skall rät­ten för­ordna ett biträde att bevaka den enskil­des rätt i ären­det. Ett rät­te­gångs­bi­träde skall också för­ord­nas, om den som har för­val­tare begär att för­val­tar­ska­pet skall upp­höra eller att dess omfatt­ning skall inskrän­kas.

Rät­te­gångs­bi­träde skall inte för­ord­nas, om det är uppen­bart att ett biträde inte behövs. Lag (1994:1433).

2 b §   Den som har för­ord­nats till god man enligt 2 § eller rät­te­gångs­bi­träde enligt 2 a § har efter rät­tens pröv­ning rätt till skä­lig ersätt­ning av all­männa medel för arbete, tids­spil­lan och utlägg som upp­dra­get har krävt. Kost­na­den skall stanna på sta­ten, såvida inte mot­par­ten till den, för vil­ken god man eller rät­te­gångs­bi­träde har för­ord­nats, skä­li­gen bör åläg­gas att ersätta sta­ten kost­na­den. Lag (1988:1251).

2 c §   Rät­te­gångs­bal­kens bestäm­mel­ser om hämt­ning av part tilläm­pas också på den som i annan egen­skap än vittne eller sak­kun­nig skall höras i mål eller ärende som avses i denna balk. Lag (1988:1251).

3 §   Rät­tens beslut angå­ende för­myn­der­skap, god­man­skap eller för­val­tar­skap får över­kla­gas, för­u­tom av den som beslu­tet sär­skilt rör, av var och en som har rätt att göra ansö­kan i saken. Den i vars ställe god man har för­ord­nats enligt 11 kap. 2 § första eller andra styc­ket får dock inte över­klaga ett beslut om ett sådant för­ord­nande.

Rät­tens beslut att före­lägga vite enligt 16 kap. 13 § tredje styc­ket får över­kla­gas endast i sam­band med kla­gan över beslu­tet att döma ut vitet. Lag (1994:1433).

4 §   Över­för­myn­da­rens sam­tycke till åtgärd beträf­fande en enskilds egen­dom får begä­ras endast av för­myn­da­ren, den gode man­nen eller för­val­ta­ren. Över­för­myn­da­rens beslut i ett sådant ärende får över­kla­gas endast av ställ­fö­re­trä­da­ren. Över­för­myn­da­rens beslut enligt 9 kap. 3 eller 4 §, 13 kap. 18 eller 19 § eller 14 kap. 21 § får över­kla­gas endast av ställ­fö­re­trä­da­ren eller av den enskilde, om han eller hon har fyllt sex­ton år.

Över­för­myn­da­rens beslut i sådana fall som avses i 12 kap. 12 § andra styc­ket får inte över­kla­gas.

Över­för­myn­da­rens beslut att före­lägga vite enligt 16 kap. 13 § får över­kla­gas endast i sam­band med kla­gan över rät­tens beslut att döma ut vitet. Lag (1994:1433).

5 §   Har upp­hävts genom lag (1994:1433).

6 §   Över­för­myn­da­rens beslut i ett ärende enligt denna balk över­kla­gas hos rät­ten. Lag (1994:1433).

7 §   I mål eller ärende, där över­för­myn­da­ren fört talan, får rät­ten, när skäl före­ligga, vid målets eller ären­dets avgö­rande tiller­känna över­för­myn­da­ren ersätt­ning av all­männa medel för det arbete han ned­lagt på målets eller ären­dets utfö­rande samt för nödiga utgif­ter.
Rät­ten prö­var också huruvida ersätt­ningen skall åter­gäl­das av över­för­myn­da­rens mot­part eller stanna på stats­ver­ket.

Över­för­myn­da­ren får anlita ombud i mål eller ärende där han för talan. Lag (1976:612).

8 §   Ett beslut som över­för­myn­da­ren eller rät­ten med­de­lar i ett ärende om för­myn­der­skap, god­man­skap eller för­val­tar­skap enligt denna balk gäl­ler ome­del­bart även om beslu­tet över­kla­gas. Detta gäl­ler dock inte över­för­myn­da­rens beslut att häva avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat bo eller rät­tens beslut att döma ut vite. Lag (1994:1433).

9 §   I ett mål om över­flytt­ning av vård­na­den till en eller två sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare enligt 6 kap. 7-8 a §§ eller 10 e § eller i ett ärende hos soci­al­nämn­den om sådan vård­nads­ö­ver­flytt­ning ska ett offent­ligt biträde för­ord­nas för bar­net, om det inte måste antas att behov av biträde sak­nas.

I ett mål eller ärende som anges i första styc­ket ska offent­ligt biträde för­ord­nas även för bar­nets vård­nads­ha­vare, om det inte måste antas att behov av biträde sak­nas.
Lag (2024:1174).

9 a §   I ett ärende hos soci­al­nämn­den för­ord­nas offent­ligt biträde enligt 9 § av den dom­stol som är behö­rig att pröva frå­gan om över­flytt­ning av vård­na­den. Vid dom­sto­lens hand­lägg­ning tilläm­pas lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den.
Lag (2024:1174).

10 §   Den som är offent­ligt biträde för bar­net ska se till att bar­nets rätt enligt 6 kap. 2 b § första styc­ket att få infor­ma­tion och möj­lig­het att fram­föra sina åsik­ter till­go­do­ses.

Bar­nets offent­liga biträde får sam­tala med bar­net utan vård­nads­ha­va­rens sam­tycke och utan att vård­nads­ha­va­ren är när­va­rande. Lag (2024:1174).

10 a §   Till offent­ligt biträde för bar­net får endast den för­ord­nas som på grund av sina kun­ska­per och erfa­ren­he­ter och även i övrigt är sär­skilt lämp­lig för upp­dra­get.
Lag (2024:1174).

10 b §   I ett mål om över­flytt­ning av vård­na­den ska den som är offent­ligt biträde för bar­net före­läg­gas att yttra sig skrift­li­gen och kal­las till sam­man­träde som om denne var biträde åt en part. Lag (2024:1174).

10 c §   Den som är offent­ligt biträde för bar­net har rätt att ta del av det som har till­förts ären­det eller målet om över­flytt­ning av vård­na­den. Lag (2024:1174).

11 §   Beslut som tings­rät­ten har med­de­lat under rät­te­gången i frå­gor som avses i 6 kap. 18 a § tredje styc­ket eller 20 §, 7 kap. 15 §, 10 kap. 16 eller 17 § eller 11 kap. 18 § eller 23 § tredje styc­ket ska över­kla­gas sär­skilt.

Ett beslut enligt 6 kap. 17 c § om att ta upp ett yrkande om vård­nad, boende eller umgänge till pröv­ning trots att en för­äl­der inte har del­ta­git i infor­ma­tions­sam­tal får inte över­kla­gas. Lag (2021:528).

12 §   Hov­rät­tens dom eller slut­liga beslut i mål om under­håll enligt 7 kap. får inte över­kla­gas. Hov­rät­ten får dock tillåta att domen eller beslu­tet över­kla­gas, om det finns sär­skilda skäl för en pröv­ning om till­stånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första styc­ket 1 rät­te­gångs­bal­ken.

Första styc­ket första meningen gäl­ler inte, om någon annan del av domen över­kla­gas.

Hov­rät­tens beslut i frå­gor som avses i 11 § får ald­rig över­kla­gas.
Det­samma gäl­ler ären­den som först har hand­lagts av över­för­myn­da­ren.
Lag (1989:354).

13-41 §§ har upp­hävts genom lag (1976:612).

21 kap. Om verk­stäl­lig­het av domar, beslut eller avtal om vård­nad, boende eller umgänge m.m.

Verk­stäl­lig­het av domar, beslut eller avtal

1 §   Vid verk­stäl­lig­het ska bar­nets bästa komma i främsta rum­met. Bar­nets åsik­ter ska till­mä­tas bety­delse i för­hål­lande till bar­nets ålder och mog­nad. Lag (2021:528).

1 a §   Verk­stäl­lig­het av en dom eller ett beslut om vård­nad, boende, umgänge eller över­läm­nande av barn söks hos tings­rät­ten i den ort där bar­net har sin hem­vist.

Om det kan antas att sek­re­tess gäl­ler för de upp­gif­ter som behövs för att avgöra bar­nets hem­vist, får verk­stäl­lig­het även sökas hos tings­rät­ten i den ort där sökan­den eller mot­par­ten har sin hem­vist. Om det kan antas att sek­re­tess gäl­ler också för de upp­gif­ter som behövs för att avgöra par­ter­nas hem­vist, får verk­stäl­lig­het sökas även hos Stock­holms tings­rätt. Det­samma gäl­ler om det kan antas att sek­re­tess gäl­ler för de upp­gif­ter som behövs för att avgöra bar­nets och en parts hem­vist och den andra par­ten sak­nar hem­vist i lan­det.

Om en annan tings­rätt hand­läg­ger ett mål mel­lan samma par­ter om vård­na­den, boen­det eller umgänget, får verk­stäl­lig­het också sökas hos den tings­rät­ten.

Om det inte finns någon annan behö­rig dom­stol, tas frå­gan om verk­stäl­lig­het upp av Stock­holms tings­rätt. Lag (2021:528).

1 b §   Om en dom eller ett beslut inte har fått laga kraft och det inte är sär­skilt med­gi­vet att verk­stäl­lig­het ändå får ske, får rät­ten inte vidta åtgär­der enligt 2-4 §§. Lag (2021:528).

1 c §   Det som i detta kapi­tel före­skrivs om behö­rig dom­stol och om verk­stäl­lig­het av en dom eller ett beslut som har fått laga kraft gäl­ler även vid verk­stäl­lig­het av ett avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra styc­ket och 15 a § tredje styc­ket.
Lag (2021:528).

2 §   Innan rät­ten beslu­tar om verk­stäl­lig­het, får den upp­dra åt en leda­mot eller sup­ple­ant i soci­al­nämn­den eller en tjäns­te­man inom soci­al­tjäns­ten att verka för att den som har hand om bar­net fri­vil­ligt skall full­göra vad som ålig­ger honom eller henne. Ett sådant upp­drag får även läm­nas åt någon annan lämp­lig per­son.

Den som har fått ett upp­drag enligt första styc­ket skall inom den tid som rät­ten bestäm­mer lämna en redo­gö­relse för de åtgär­der som har vid­ta­gits och vad som i övrigt har kom­mit fram. Tiden får inte sät­tas längre än två vec­kor. Rät­ten får dock för­länga tiden, om det finns för­ut­sätt­ningar för att nå en fri­vil­lig full­gö­relse. Lag (2006:458).

3 §   Beslu­tar rät­ten om verk­stäl­lig­het, får den även utan yrkande före­lägga vite eller besluta att bar­net ska häm­tas genom Polis­myn­dig­he­tens försorg. Hämt­ning får dock beslu­tas endast i de fall och under de för­ut­sätt­ningar som anges i andra och tredje styc­kena.

Är det fråga om en dom eller ett beslut om vård­nad, boende eller över­läm­nande av barn, får rät­ten besluta om hämt­ning av bar­net, om verk­stäl­lig­het annars inte kan ske eller om hämt­ning är nöd­vän­dig för att und­vika att bar­net lider all­var­lig skada.

Är det fråga om en dom eller ett beslut om umgänge mel­lan bar­net och en för­äl­der som bar­net inte bor till­sam­mans med, får rät­ten besluta om hämt­ning av bar­net, om verk­stäl­lig­het annars inte kan ske och bar­net har ett sär­skilt starkt behov av umgänge med för­äl­dern.

Frå­gor om utdö­mande av före­lagt vite prö­vas av rät­ten på ansö­kan av den part som har begärt verk­stäl­lig­he­ten.
Lag (2014:603).

4 §   Beslu­tar rät­ten om verk­stäl­lig­het, kan den även lämna upp­drag enligt 2 §. Har rät­ten beslu­tat att bar­net ska häm­tas genom Polis­myn­dig­he­tens försorg, ska ett upp­drag enligt 2 § läm­nas, om inte sär­skilda skäl talar mot det.

Om det finns sär­skilda skäl, får rät­ten för att under­lätta att bar­net över­flyt­tas besluta att bar­net till­fäl­ligt ska tas om hand av soci­al­nämn­den eller på annat lämp­ligt sätt. Rät­ten får besluta att omhän­der­ta­gan­det ska verk­stäl­las genom Polis­myn­dig­he­tens försorg.

Beslu­tar rät­ten om verk­stäl­lig­het av en dom eller ett beslut om umgänge som har vun­nit laga kraft, kan rät­ten kom­plet­tera eller ändra vad som har bestämts om de prak­tiska arrange­mangen för utö­van­det av umgänget, om det är nöd­vän­digt för att umgänget ska kunna ske. Lag (2014:603).

5 §   Har bar­net nått en sådan ålder och mog­nad att dess vilja bör beak­tas, får verk­stäl­lig­het inte ske mot bar­nets vilja utom då rät­ten fin­ner det nöd­vän­digt av hän­syn till bar­nets bästa.
Lag (2006:458).

6 §   Rät­ten skall vägra verk­stäl­lig­het, om det är uppen­bart att verk­stäl­lig­he­ten är ofören­lig med bar­nets bästa.
Lag (2006:458).

Över­flytt­ning av barn i andra fall

7 §   Även om en dom eller ett beslut som avses i 1 a § första styc­ket inte finns, kan bar­nets vård­nads­ha­vare, när bar­net vis­tas hos någon annan, begära att rät­ten beslu­tar om en åtgärd för att bar­net ska flyt­tas över till vård­nads­ha­va­ren.

Rät­ten kan vägra att vidta den begärda åtgär­den, om det av hän­syn till bar­nets bästa behövs en pröv­ning av frå­gan om vård­na­den.

En åtgärd enligt första styc­ket får inte beslu­tas om ett flytt­nings­för­bud enligt lagen (1990:52) med sär­skilda bestäm­mel­ser om vård av unga gäl­ler i fråga om bar­net.

I övrigt gäl­ler 1-6 §§. Lag (2022:949).

8 §   Bestäm­mel­serna i 7 § gäl­ler också när för­äld­rar, adop­tiv­för­äld­rar eller sär­skilt för­ord­nade vård­nads­ha­vare gemen­samt har vård­na­den och en av dem utan något beak­tans­värt skäl egen­mäk­tigt fört bort eller hål­ler kvar bar­net samt den andra begär rät­telse. Lag (1994:1433).

Gemen­samma bestäm­mel­ser

9 §   Hämt­ning, omhän­der­ta­gande och andra åtgär­der som rör bar­net skall utfö­ras på ett sätt som är så skon­samt som möj­ligt för bar­net.

Om bar­net på grund av sjuk­dom inte bör flyt­tas eller om det finns något annat sär­skilt hin­der, skall åtgär­den skju­tas upp.
Lag (2006:458).

10 §   Om det är fara för att bar­net förs ur lan­det eller om saken av annan anled­ning är bråds­kande, kan rät­ten ome­del­bart besluta att bar­net ska tas om hand av soci­al­nämn­den eller på annat lämp­ligt sätt. Rät­ten får besluta att omhän­der­ta­gan­det ska verk­stäl­las genom Polis­myn­dig­he­tens försorg.

Kan ett beslut enligt första styc­ket inte avvak­tas, får Polis­myn­dig­he­ten, oav­sett om något ärende är anhäng­igt, vidta sådana ome­del­bara åtgär­der som kan ske utan skada för bar­net.
Åtgär­den ska genast anmä­las till rät­ten, som utan dröjs­mål prö­var om den ska bestå.

Har rät­ten med­de­lat ett beslut om omhän­der­ta­gande enligt första eller andra styc­ket som ännu gäl­ler när ären­det ska avgö­ras, ska rät­ten ompröva beslu­tet. Lag (2014:603).

11 §   Vid hämt­ning och omhän­der­ta­gande skall någon som kan vara till stöd för bar­net när­vara. Finns det en sådan kon­takt­per­son för bar­net som avses i soci­al­tjänst­la­gen (2001:453), bör han eller hon anli­tas. I bråds­kande fall får en åtgärd som krävs för skydd av bar­net vid­tas utan att en per­son till stöd för bar­net är när­va­rande.

Om det är möj­ligt skall en barn­lä­kare, barnpsy­ki­a­ter eller barnpsy­ko­log med­verka vid hämt­ning och omhän­der­ta­gande.
Lag (2006:458).

12 §   Vid avgö­rande av ett ärende enligt detta kapi­tel skall tings­rät­ten bestå av en lag­fa­ren domare och tre nämn­de­män. Om rät­ten anser det till­räck­ligt att en domare sit­ter i rät­ten och par­terna sam­tyc­ker till det eller ären­det är av enkel beskaf­fen­het, kan det avgö­ras av en lag­fa­ren domare.

Vid sam­man­träde får bar­net höras inför rät­ten, om sär­skilda skäl talar för det och det är uppen­bart att bar­net inte kan ta skada av att höras.

Ute­blir en part från ett sam­man­träde till vil­ket han eller hon har kal­lats vid vite att inställa sig per­son­li­gen, får rät­ten besluta att par­ten skall häm­tas till rät­ten antingen ome­del­bart eller till en senare dag. Lag (2006:458).

13 §   I fråga om rät­te­gångs­kost­na­der ska 18 kap. rät­te­gångs­bal­ken tilläm­pas. Om ären­det skrivs av på grund av att par­terna har nått en sam­för­stånds­lös­ning eller om det annars finns sär­skilda skäl, får rät­ten besluta att var­dera par­ten ska bära sin kost­nad.

Kost­na­der för utfö­rande av upp­drag enligt 2 § första styc­ket andra meningen, för hämt­ning av en part till sam­man­träde och för hämt­ning eller omhän­der­ta­gande av barn beta­las av all­männa medel efter beslut av rät­ten. Rät­ten får efter vad som är skä­ligt besluta att en part som har för­an­lett kost­nad för hämt­ning eller för omhän­der­ta­gande av barn ska helt eller del­vis betala kost­na­den till sta­ten. Lag (2021:528).

14 §   Beslut som inte avser utdö­mande av vite, ersätt­ning för parts kost­na­der eller parts skyl­dig­het att betala kost­na­der till sta­ten gäl­ler ome­del­bart, om inte annat beslu­tas.
Lag (2006:458).

15 §   Beslut enligt detta kapi­tel om över­flytt­ning av barn hind­rar inte att den fråga som har avgjorts prö­vas på nytt, när änd­rade för­hål­lan­den eller något annat sär­skilt skäl för­an­le­der det. Lag (1983:485).

16 §   Vid rät­tens hand­lägg­ning av ären­den enligt detta kapi­tel tilläm­pas i övrigt lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den.
Lag (2008:646).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1976:612
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1977, då lagen (1969:618) om fast­stäl­lande av fader­ska­pet till barn utom äkten­skap skall upp­höra att gälla.
   2. Talan som avses i 3 kap. 1 § får icke väc­kas, om rät­ten till mot­sva­rande talan på grund av äldre bestäm­mel­ser har gått för­lo­rad före ikraft­trä­dan­det av denna lag. _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
   5. I mål om fast­stäl­lande av fader­skap till barn kan talan om bar­nets egen­skap av tro­lov­nings­barn enligt äldre rätt upp­ta­gas till pröv­ning, om bar­net är fött före utgången av år 1969 eller den upp­givne fadern har avli­dit dess­förin­nan.

1978:853
   1. Denna lag trä­der i kraft, såvitt avser 6 kap. 7 9, 10 a och 12 §§ samt 20 kap. 9 § den 1 janu­ari 1979, såvitt avser 7 kap. 4 § den 1 janu­ari 1980, och i övrigt den 1 juli 1979.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
   5. Bidrags­skyl­dig­het som har bestämts enligt äldre bestäm­mel­ser skall bestå enligt vad som föl­jer av domen eller avta­let.
   6. Bidrags­skyl­dig­het som har bestäms enligt äldre bestäm­mel­ser skall full­gö­ras enligt de nya bestäm­mel­serna.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
   7. För bidrags­skyl­dig­het som har bestämts enligt äldre bestäm­mel­ser gäl­ler i fråga om jämk­ning och ompröv­ning de nya bestäm­mel­serna.

Har någon enligt 7 kap. 7 § andra styc­ket i dess äldre lydelse slu­tit avtal om att betala engångs­be­lopp till bar­net, får talan om jämk­ning enligt 7 kap. 10 § första styc­ket i dess nya lydelse dock inte föras i fråga om avta­let.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
   8. Bestäm­mel­serna i 15 kap. 12 § andra styc­ket i äldre lydelse tilläm­pas fort­fa­rande om arv­lå­ta­ren har avli­dit före ikraft­trä­dan­det.

1984:1139

Denna lag trä­der i kraft den 1 mars 1985. Lagen skall dock inte gälla i fråga om inse­mi­na­tio­ner som har utförts före ikraft­trä­dan­det.

Har inse­mi­na­tion utförts före lagens ikraft­trä­dande på en kvinna med sam­tycke av hen­nes make eller av annan man som bodde till­sam­mans med henne under äkten­skaps­lik­nande för­hål­lan­den och är det med hän­syn till samt­liga omstän­dig­he­ter san­no­likt att bar­net har avlats genom inse­mi­na­tio­nen, får efter utgången av feb­ru­ari månad år 1986 talan inte väc­kas om för­kla­ring enligt 1 kap. 2 § första styc­ket om att man­nen inte är far till bar­net eller enligt 1 kap. 4 § tredje styc­ket om att ett erkän­nande av fader­ska­pet som man­nen har läm­nat sak­nar ver­kan mot honom.

1987:790
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1988.
   2. Har man­nen avli­dit före ikraft­trä­dan­det, skall 3 kap. 1 och 2 §§ i deras äldre lydelse fort­fa­rande tilläm­pas.

1988:712

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1989. Lagen skall dock inte gälla i fråga om befrukt­ning utan­för krop­pen som har utförts före ikraft­trä­dan­det.

Har befrukt­ning av moderns ägg utan­för hen­nes kropp utförts före lagens ikraft­trä­dande med sam­tycke av hen­nes make eller sambo och är det med hän­syn till samt­liga omstän­dig­he­ter san­no­likt att bar­net har avlats genom befrukt­ningen, får efter utgången av år 1989 talan inte väc­kas om för­kla­ring enligt 1 kap. 2 § första styc­ket om att man­nen inte är far till bar­net eller enligt 1 kap. 4 § tredje styc­ket om att ett erkän­nande av fader­ska­pet som man­nen har läm­nat sak­nar ver­kan mot honom.

1988:1251
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1989.
   2. Den som vid ikraft­trä­dan­det är omyn­dig­för­kla­rad enligt äldre bestäm­mel­ser skall tills vidare anses ha för­val­tare enligt 11 kap. 7 § i dess nya lydelse. Här­vid skall för­myn­da­ren anses vara för­val­tare med upp­drag att vårda den enskil­des ange­lä­gen­he­ter utan begräns­ning av upp­dra­get.
   3. För­ord­nande av god man som har skett enligt äldre bestäm­mel­ser skall anses ha med­de­lats enligt mot­sva­rande nya bestäm­mel­ser i 11 kap.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

1989:354

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1989. Äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas dock i fråga om avgö­ran­den av hov­rätt som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

1991:487
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1991.
   2. Anmä­lan om gemen­sam vård­nad hos pas­tor­säm­be­tet som inte har regi­stre­rats före ikraft­trä­dan­det skall prö­vas av skatte­myn­dig­he­ten.
I fråga om över­kla­gande av beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.

1992:1621
   1. Denna lag trä­der i kraft den dag rege­ringen bestäm­mer. (I kraft den 1 janu­ari 1994, 1993:1646).
   2. I fråga om för­värv som gjorts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler para­gra­fen i sin äldre lydelse.

1994:1621
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1995.
   2. Den nya lydel­sen av 19 kap. 8 § skall dock tilläm­pas första gången efter valet år 1998.
   3. Val enligt den nya lydel­sen av 19 kap. 7 § skall äga rum första gången år 1998.
   4. Löpande tjänst­gö­rings­tid för dem som har valts enligt äldre bestäm­mel­ser skall vara fyra i stäl­let för tre år.

1994:1963

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1995 och tilläm­pas på under­hålls­bi­drag för vilka den ursprung­liga för­fal­lo­da­gen inträtt den 31 decem­ber 1991 eller senare.

1994:1433
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1995.
   2. Den som före ikraft­trä­dan­det har för­ord­nats som för­myn­dare för en omyn­dig skall, om vård­nad ingår i upp­dra­get, anses som enligt 6 kap.
sär­skilt för­ord­nad vård­nads­ha­vare.
   3. Har en omyn­dig före ikraft­trä­dan­det fått en gåva som står under för­valt­ning av för­äld­rarna eller en av dem, skall gåvo­med­len vid tillämp­ningen av de nya bestäm­mel­serna jäm­stäl­las med en sådan gåva som avses i 13 kap. 2 § andra styc­ket 2, om giva­ren före ikraft­trä­dan­det har gjort skrift­lig anmä­lan om gåvan till över­för­myn­da­ren.
   4. Över­för­myn­da­ren får före ikraft­trä­dan­det, med ver­kan från den tid­punk­ten, med­dela beslut som avses i 13 kap. 19 § och 14 kap. 21 §.
Har över­för­myn­da­ren med­de­lat ett sådant beslut är ställ­fö­re­trä­da­ren och vär­de­pap­pers­in­sti­tu­tet även före ikraft­trä­dan­det skyl­diga att enligt angivna bestäm­mel­ser träffa avtal om för­va­ring och för­valt­ning med ver­kan från ikraft­trä­dan­det.
   5. Mål eller ären­den enligt för­äld­ra­bal­ken som vid ikraft­trä­dan­det är anhäng­igt vid en dom­stol eller annan myn­dig­het som var behö­rig enligt äldre bestäm­mel­ser skall även efter ikraft­trä­dan­det hand­läg­gas där.
   6. Äldre före­skrif­ter om redo­vis­ning och om arvode tilläm­pas även efter ikraft­trä­dan­det, såvitt gäl­ler tiden dess­förin­nan.
   7. Om det i en lag eller en för­fatt­ning som har beslu­tats av rege­ringen hän­vi­sas till en före­skrift som har ersatts genom en före­skrift i denna lag, tilläm­pas i stäl­let den nya före­skrif­ten.

1996:766
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 sep­tem­ber 1996.
   2. Har god man för­ord­nats enligt ackords­la­gen (1970:847) före ikraft­trä­dan­det gäl­ler dock äldre bestäm­mel­ser.

1996:1031
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 feb­ru­ari 1997.
   2. Har talan om under­hålls­bi­drag väckts före ikraft­trä­dan­det, tilläm­pas äldre bestäm­mel­ser i fråga om soci­al­nämnds rätt att föra talan för bar­net.

1997:353

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1997. Ären­den som före ikraft­trä­dan­det har inletts hos över­för­myn­da­ren för Stock­holms kom­mun enligt bestäm­mel­serna i 11 kap. 25 § andra styc­ket för­äld­ra­bal­ken i dess äldre lydelse skall hand­läg­gas där även efter ikraft­trä­dan­det.

1997:990

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1998 men tilläm­pas inte i de fall där det första beslu­tet i ären­det fat­tats dess­förin­nan. I mål som anhäng­ig­görs hos Rege­rings­rät­ten från och med den 1 janu­ari 1998 skall dock Riks­skat­te­ver­ket föra det all­män­nas talan.

1999:1080

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2000. Vad som sägs i 13 kap. 13 § och 14 kap. 14 § i deras äldre lydelse om dri­vande av rörelse som med­för bok­fö­rings­skyl­dig­het enligt jord­bruks­bok­fö­rings­la­gen (1979:141) gäl­ler dock även där­ef­ter till och med utgången av år 2000.

2001:1136
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2002.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för under­hålls­skyl­dig­het som har upp­hört slut­gil­tigt före ikraft­trä­dan­det.

2002:251
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2003. Lagen skall dock inte gälla i fråga om befrukt­ning utan­för krop­pen som har utförts före ikraft­trä­dan­det.
   2. Har befrukt­ning utan­för en kvin­nas kropp av ett ägg som kom­mer från en annan kvinna utförts före lagens ikraft­trä­dande med sam­tycke av hen­nes make eller sambo och är det med hän­syn till samt­liga omstän­dig­he­ter san­no­likt att bar­net har avlats genom befrukt­ningen, får efter utgången av år 2003 talan inte väc­kas om för­kla­ring enligt 1 kap. 2 § första styc­ket om att man­nen inte är far till bar­net eller enligt 1 kap. 4 § tredje styc­ket om att en bekräf­telse av fader­ska­pet som man­nen har läm­nat sak­nar ver­kan mot honom.

2003:645

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2004. Äldre före­skrif­ter i 6 kap. 16 § gäl­ler fort­fa­rande för över­kla­gande av beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det. I dessa fall skall dock Skat­te­ver­ket föra det all­män­nas talan.

2004:49
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2004.
   2. Vad som sägs i 13 kap. 5 § och 14 kap. 5 § om ande­lar i en vär­de­pap­pers­fond skall också gälla ande­lar i en sådan vär­de­pap­pers­fond som för­val­tas av fond­bo­lag som med stöd av 3 § lagen (2004:47) om infö­rande av lagen (2004:46) om inve­ste­rings­fon­der dri­ver verk­sam­het enligt lagen (1990:1114) om vär­de­pap­pers­fon­der.

2004:764
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2005.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande, om äkten­skap ingåtts efter hin­der­s­pröv­ning som begärts före den 1 janu­ari 2005.

2005:430
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2005.
   2. Den som vid utgången av juni 2005 var utsedd till sär­skilt för­ord­nad vård­nads­ha­vare för ett barn som omfat­tas av lagen (2005:429) om god man för ensam­kom­mande barn skall även anses vara för­myn­dare för bar­net.

2005:434
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2005.
   2. För barn som har avlats före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 1 kap. 5 § för­äld­ra­bal­ken i sin äldre lydelse.

2006:458
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2006.
   2. Äldre bestäm­mel­ser i 21 kap. tilläm­pas i fråga om mål om verk­stäl­lig­het eller över­flytt­ning av barn i annat fall som vid ikraft­trä­dan­det är anhäng­igt vid dom­stol.

2006:557
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2006.
   2. Ären­den om för­myn­der­skap, god­man­skap och för­val­tar­skap som vid ikraft­trä­dan­det är anhäng­iga vid en dom­stol eller hos en över­för­myn­dare som var behö­rig enligt äldre bestäm­mel­ser skall hand­läg­gas där även efter ikraft­trä­dan­det.
   3. Ären­den inom ramen för en över­för­myn­da­res till­syn som före ikraft­trä­dan­det inletts av en över­för­myn­dare som var behö­rig enligt äldre bestäm­mel­ser skall hand­läg­gas där även efter ikraft­trä­dan­det.
   4. Den nya lydel­sen av 12 kap. 16 § skall tilläm­pas vid beslut om i vad mån arvode och ersätt­ning för utgif­ter som är hän­för­liga till år 2006 skall beta­las med medel som till­hör den enskilde.

2008:910
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2009.
   2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 12 kap. 10 § i dess äldre lydelse.
   3. Äldre bestäm­mel­ser i 12 kap. 15 § om tid för att väcka talan om ersätt­ning ska gälla när hand­lingar som anges i 16 kap. 8 § har läm­nats över till den som är behö­rig att ta emot redo­vis­ningen före ikraft­trä­dan­det.

2010:862
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2011.
   2. När det gäl­ler huvud­mans utbe­tal­ning av ska­de­stånd som hän­för sig till kom­mu­nal vux­en­ut­bild­ning, vux­en­ut­bild­ning för utveck­lings­störda och svensk­un­der­vis­ning för invand­rare gäl­ler 16 kap. 11 § i dess äldre lydelse till utgången av juni 2012.

2014:377
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2014.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler när den omyn­dige har ingått äkten­skap med stöd av ett till­stånd enligt 15 kap. 1 § äkten­skaps­bal­ken i dess lydelse före den 1 juli 2014.

2014:886
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2015.
   2. Den nya bestäm­mel­sen i 11 kap. 17 a § första styc­ket ska endast gälla i ären­den som inleds vid tings­rät­ten efter ikraft­trä­dan­det.

2018:1279
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2019.
   2. Den upp­hävda 1 kap. 6 § gäl­ler fort­fa­rande när en inse­mi­na­tion har utförts före ikraft­trä­dan­det.
   3. Den äldre lydel­sen av 1 kap. 8 § gäl­ler fort­fa­rande när en befrukt­ning utan­för krop­pen har utförts före ikraft­trä­dan­det.

2020:1027
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2021.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler dock fort­fa­rande för aktie­bo­lag och eko­no­miska för­e­ningar som omfat­tas av punkt 2 och 3 i ikraftträdande-​ och över­gångs­be­stäm­mel­serna till lagen (2020:1026) om upp­hä­vande av lagen (2004:299) om inlå­nings­verk­sam­het och insätt­ningar i sådana före­tag.

2021:528

Denna lag trä­der i kraft den 1 mars 2022 i fråga om 6 kap. 17 c § och 20 kap. 11 § och i övrigt den 1 juli 2021.

2021:783
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2022.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för en bekräf­telse av för­äld­ra­skap till ett barn som har fötts före ikraft­trä­dan­det.

2022:631
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2022.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för leda­mö­ter som valts före ikraft­trä­dan­det.

2022:966
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2022.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler fort­fa­rande för ett ackord som kom­mer till stånd enligt den upp­hävda lagen (1996:764) om före­tags­re­kon­struk­tion.