Ärv­da­balk (1958:637)

1 kap. Om rätt att taga arv

1 §   Arv kan tagas endast av den som lever vid arv­lå­ta­rens död; dock må barn, som är avlat dess­förin­nan, taga arv, om det seder­mera födes med liv. Är fråga om rätt till del i boet efter arv­lå­ta­rens efter­le­vande make, skall hän­syn tagas till tiden för makens död.

2 §   Är arvinge till den, efter vil­ken arv fal­lit, jäm­väl avli­den, och kan bevis ej före­bringas att han över­le­vat arv­lå­ta­ren, skall med arvet så för­fa­ras som om han icke över­le­vat denne.

3 §   Utländsk med­bor­gare må lika med svensk taga arv här i riket. Är i annan stat svensk med­bor­gare icke lik­ställd med inlän­ning i fråga om rät­ten att taga arv, eller måste han där vid­kän­nas större avdrag än denne, äger Rege­ringen för­ordna att mot­sva­rande inskränk­ning skall gälla för den sta­tens med­bor­gare här i riket. Lag (1987:231).

2 kap. Om skyl­de­mans arvs­rätt

1 §   När­maste arvingar på grund av skyld­skap äro arv­lå­ta­rens avkom­lingar (bröstar­vingar).

Arv­lå­ta­rens barn taga lika lott. Är barn dött, skola dess avkom­lingar träda i dess ställe, och skall var gren taga lika lott.

2 §   Finns det inga bröstar­vingar, tar arv­lå­ta­rens för­äld­rar hälf­ten var av arvet.

Är någon av för­äld­rarna död, delar arv­lå­ta­rens sys­kon den för­äl­derns lott. I ett avli­det sys­kons ställe trä­der dess avkom­lingar, och varje gren tar lika lott. Finns det inga sys­kon eller avkom­lingar till dem, men lever någon av arv­lå­ta­rens för­äld­rar, tar den för­äl­dern hela arvet.

Finns det halv­sys­kon efter arv­lå­ta­ren, tar de till­sam­mans med hel­sys­kon eller deras avkom­lingar del i lott, som skulle ha till­fal­lit deras för­äl­der. Finns det inga hel­sys­kon, och är båda för­äld­rarna döda, tar arv­lå­ta­rens halv­sys­kon hela arvet. I ett avli­det halv­sys­kons ställe trä­der dess avkom­lingar.
Lag (2005:435).

3 §   Lever inte arv­lå­ta­rens för­äld­rar, sys­kon eller sys­kons avkom­lingar, tar far­för­äld­rar och mor­för­äld­rar arvet. Var och en ärver lika lott.

Är en far­för­äl­der eller mor­för­äl­der död, delar den dödes barn den­nes lott. Finns det inga barn efter den döde, tar den andre av far­för­äld­rarna eller mor­för­äld­rarna den dödes lott. Om även han eller hon är död men har efter­läm­nat barn, tar bar­nen den dödes lott. Finns det ingen arvinge på den sidan, går hela arvet till arving­arna på den andra sidan.

Det som sägs i första och andra styc­kena om far­för­äld­rar och mor­för­äld­rar gäl­ler även för­äld­rar till en för­äl­der enligt 1 kap. 9 § för­äld­ra­bal­ken. Lag (2005:435).

4 §   Andra skyl­de­män än ovan sägs äga ej ärva.

3 kap. Om makes arvs­rätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar i boet efter den sist avlidne maken

1 §   Var arv­lå­ta­ren gift, ska kvar­lå­ten­ska­pen till­falla den efter­le­vande maken. Efter­läm­nar arv­lå­ta­ren någon bröstar­vinge som inte är den efter­le­vande makens bröstar­vinge, gäl­ler dock att makens rätt till kvar­lå­ten­ska­pen omfat­tar en sådan arvinges arvslott endast om arvingen har avstått från sin rätt i enlig­het med vad som anges i 9 §.

Den efter­le­vande maken har all­tid rätt att ur kvar­lå­ten­ska­pen efter den avlidna maken, så långt kvar­lå­ten­ska­pen räc­ker, få egen­dom till så stort värde att den till­sam­mans med egen­dom som den efter­le­vande maken erhöll vid bodel­ningen eller som utgör den makens enskilda egen­dom mot­sva­rar fyra gånger det pris­bas­belopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken som gäl­ler vid tiden för döds­fal­let. Ett tes­ta­mente av den avlidna maken är utan ver­kan i den mån för­ord­nan­det inkräk­tar på den rätt för den efter­le­vande maken som avses i detta stycke. Lag (2010:1205).

2 §   Lever vid den efter­le­vande makens död någon bröstar­vinge till den först avlidna maken eller den­nes för­äld­rar, sys­kon eller sys­kons avkom­ling, skall, om inte annat sägs i tredje styc­ket eller i 3-5 §§, 6 § tredje styc­ket eller 7 § tredje styc­ket, hälf­ten av den efter­le­vande makens bo till­falla dem som då har den bästa arvs­rät­ten efter den först avlidna maken.
Den efter­le­vande maken får inte genom tes­ta­mente bestämma över egen­dom som skall till­falla den först avlid­nes arvingar.

Har en bröstar­vinge redan vid den först avlidna makens död helt eller del­vis fått ut sitt arv efter denne, skall bröstar­ving­ens andel i den efter­le­vande makens bo mins­kas i mot­sva­rande mån.

Om det som den efter­le­vande maken erhöll i arv av kvar­lå­ten­ska­pen efter den först avlidne utgjorde annan andel än hälf­ten av sum­man av detta arv och den efter­le­van­des egen­dom efter bodel­ningen, skall arving­arna efter den först avlidne ta samma andel i boet efter den sist avlidne. Lag (2005:435).

3 §   Har efter­le­vande maken genom gåva eller annan där­med jäm­för­lig hand­ling, utan till­bör­lig hän­syn till den först avlid­nes arvingar, orsa­kat väsent­lig minsk­ning av sin egen­dom, skall av den lott, som vid efter­le­vande makens död till­kom­mer hans arvingar, veder­lag utgå till arving­arna efter den först avlidne för vad av minsk­ningen belö­per å deras andel i boet.

Kan veder­lag ej utgå, skall gåvan eller dess värde åter­bä­ras, såframt den som mot­tog gåvan insåg eller bort inse, att den lände arving­arna efter den först avlidne till för­fång. Talan härom må dock ej väc­kas, sedan fem år för­flu­tit från det gåvan mot­togs.

Var vid döds­fal­let gåva, som till­kom­mit under omstän­dig­he­ter varom ovan sägs, ej full­bor­dad, må den ej göras gäl­lande, i den mån det skulle lända arving­arna efter den först avlidne till för­fång.

4 §   Över­sti­ger boets värde vid efter­le­vande makens död dess värde vid den först avlid­nes från­fälle, skall denna för­kov­ran tilläg­gas den efter­le­van­des arvingar, såvitt visas att egen­dom till mot­sva­rande värde till­fal­lit den efter­le­vande i arv, gåva eller tes­ta­mente eller ock må anta­gas att boets för­kov­ran här­rör från för­värvs­ar­bete, som efter den först avlidne makens död dri­vits av den efter­le­vande.

Har efter­le­vande maken gjort sig skyl­dig till för­fa­rande som avses i 3 §, skall, vid beräk­ning huruvida för­kov­ran före­lig­ger, kvar­lå­ten­ska­pen ökas med ett belopp, mot­sva­rande den minsk­ning av boet som orsa­kats av efter­le­vande maken.

5 §   Vid del­ningen av boet efter den sist avlidne maken äga var­dera makens arvingar på sin lott erhålla egen­dom, som under äkten­ska­pet till­hört den maken, och den sist avlid­nes arvingar jäm­väl egen­dom, som seder­mera för­vär­vats av denne. Fas­tig­het må, även om den i värde över­sti­ger vad å lot­ten belö­per, utta­gas, om pen­ningar läm­nas till fyll­nad av andra sidans lott.

I övrigt skall beträf­fande för­rätt­ningen i tillämp­liga delar gälla vad om bodel­ning är stad­gat.

6 §   Har efter­le­vande maken gått i nytt gifte, skall vid hans död del­ning enligt detta kapi­tel av hans behållna gif­to­rätts­gods och enskilda egen­dom äga rum, innan bodel­ning må för­rät­tas.

Skall i efter­le­vande makens livs­tid bodel­ning äga rum mel­lan honom och hans make i nytt äkten­skap eller den­nes arvingar, skall av efter­le­vande makens behållna gif­to­rätts­gods och enskilda egen­dom före del­ningen utta­gas egen­dom till värde, mot­sva­rande vad enligt 1--4 §§ belö­per å den först avlid­nes arvingar.

Vad i 4 § stad­gas för det fall, att egen­dom till­fal­lit efter­le­vande maken i arv, gåva eller tes­ta­mente, skall äga mot­sva­rande tillämp­ning, där­est han, till följd av nytt gifte, vid bodel­ning eller eljest på grund av gif­to­rätt erhål­lit egen­dom utö­ver vad förut till­kom honom.

7 §   Om den efter­le­vande maken vid sin död efter­läm­nar en sambo och bodel­ning skall för­rät­tas mel­lan sam­borna, skall dess­förin­nan den efter­le­vande makens behållna egen­dom delas enligt detta kapi­tel.

Skall i den efter­le­vande makens livs­tid bodel­ning ske mel­lan den efter­le­vande maken och den­nes sambo eller sam­bons arvingar, skall av den efter­le­van­des egen­dom före bodel­ningen tas ut egen­dom till ett värde som mot­sva­rar vad som enligt 1-4 §§ skall till­komma den först avlidna makens arvingar.

Vad som före­skrivs i 4 § för det fall att egen­dom har till­fal­lit den efter­le­vande maken i arv, gåva eller tes­ta­mente skall gälla, om den efter­le­vande maken genom bodel­ning med en sambo har erhål­lit egen­dom utö­ver vad maken förut hade.

Vad som före­skrivs i denna balk om sam­bor gäl­ler endast sådana sam­bo­för­hål­lan­den där ingen av sam­borna är gift. Lag (2005:435).

8 §   Finns det vid den efter­le­vande makens död arvs­be­rät­ti­gade efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt. Lag (1987:231).

9 §   Om vid den först avlidna makens död någon som är bröstar­vinge till denne men inte till den efter­le­vande maken avstår från sitt arv efter den först avlidna maken till för­mån för den efter­le­vande maken, har bröstar­vingen i stäl­let rätt att ta del i den­nes bo enligt bestäm­mel­serna i 2 §. Lag (1987:231).

10 §   Detta kapi­tel gäl­ler ej, om mål om äkten­skaps­skill­nad pågick vid arv­lå­ta­rens död. Lag (1987:231).

4 kap. (Om arvs­rätt vid adop­tiv­för­hål­lande)

1 §   har upp­hävts genom lag (1971:872).

2 §   har upp­hävts genom lag (1971:872).

5 kap. Om all­mäna arvs­fon­dens rätt till arv

1 §   Fin­nes ej arvinge jäm­likt ovan givna bestäm­mel­ser, skall arvet till­falla en fond, benämnd all­männa arvs­fon­den.

2 §   har upp­hävts genom lag (1969:224).

3 §   har upp­hävts genom lag (1969:224).

4 §   har upp­hävts genom lag (1969:224).

6 kap. Om för­skott å arv

1 §   Vad arv­lå­ta­ren i livs­ti­den har gett en bröstar­vinge skall avräk­nas som för­skott på den­nes arv efter arv­lå­ta­ren, om inte annat har före­skri­vits eller med hän­syn till omstän­dig­he­terna måste antas ha varit avsett. Är mot­ta­ga­ren en annan arvinge, skall avräk­ning ske endast om detta har före­skri­vits eller på grund av omstän­dig­he­terna måste antas ha varit avsett då egen­do­men gavs.

Har en make av sitt gif­to­rätts­gods gett för­skott på arv till en bröstar­vinge som är makar­nas gemen­samma, skall avräk­ning för detta göras på arvet efter den först avlidna maken. Om detta arv inte räc­ker till, skall åter­sto­den avräk­nas på arvet efter den andra maken. Vad som sagts nu gäl­ler också då en efter­le­vande make av sådan egen­dom som omfat­tas av bröstar­ving­ars arvs­rätt enligt 3 kap. 2 § har gett för­skott på arv till en bröstar­vinge till den först avlidna maken. Lag (1987:231).

2 §   Kost­na­der, som en för­äl­der har lagt ned på ett barns uppe­hälle och utbild­ning, skall inte avräk­nas från bar­nets arv, om för­äl­dern där­med endast full­gjort sin under­hålls­skyl­dig­het.

Inte hel­ler skall från bröstar­vinges arv avräk­nas sed­van­liga gåvor, vil­kas värde inte står i miss­för­hål­lande till giva­rens vill­kor. Lag (2005:435).

3 §   Avräk­ning av för­skott skall ske efter egen­do­mens värde vid mot­ta­gan­det, såframt icke på grund av omstän­dig­he­terna annat bör gälla.

4 §   Kan vad arvinge mot­ta­git i för­skott ej till fullo avräk­nas å hans arvslott, är han ej skyl­dig åter­bära över­skot­tet, med mindre bestäm­melse därom träf­fats då för­skot­tet gavs.

5 §   Har för­skott givits, skall, för bestäm­mande av arvslot­ter­nas stor­lek, kvar­lå­ten­ska­pen före del­ningen ökas med för­skot­tets värde eller, om avräk­ning ej kan till fullo ske å för­skotts­ta­ga­rens arv, med vad därå kan avräk­nas.

6 §   Har arvinge som mot­ta­git för­skott avli­dit före arv­lå­ta­ren, äro för­skotts­ta­ga­rens avkom­lingar plik­tiga att avräkna för­skot­tet å sina arvslot­ter.

Skall arv delas mel­lan flera gre­nar och har arvinge i en gren mot­ta­git för­skott, äro, om han avli­dit före arv­lå­ta­ren utan att efter­lämna avkom­lingar som äga träda i hans ställe, övriga arvingar inom samma gren plik­tiga att avräkna för­skot­tet å sina arvslot­ter; dock taga de ej mindre del i kvar­lå­ten­ska­pen än de ägt bekomma, om för­skotts­ta­ga­ren levat.

7 §   Vad en make av sitt gif­to­rätts­gods har gett ett styv­barn eller en avkom­ling till styv­barn skall avräk­nas på mot­ta­ga­rens arv efter den andra maken, om inte annat har före­skri­vits eller med hän­syn till omstän­dig­he­terna måste antas ha varit avsett. Med samma för­be­håll skall, om inte annat föl­jer av 1 §, vad den efter­le­vande maken har gett en sådan arvinge eller tes­ta­ment­s­ta­gare som enligt 3 kap. 2 § eller 12 kap. 1 § har rätt att ta del i den efter­le­vande makens bo avräk­nas på mot­ta­ga­rens lott i detta. Bestäm­mel­serna i 2--6 §§ skall tilläm­pas även i dessa fall.
Lag (1987:231).

7 kap. Om lag­lott

1 §   Hälf­ten av den arvslott, som enligt lag till­kom­mer bröstar­vinge, utgör hans lag­lott.

2 §   Bröstar­vinge är plik­tig att å sin lag­lott avräkna vad han av arv­lå­ta­ren mot­ta­git i för­skott å sitt arv, så ock vad han mot­ta­git på grund av tes­ta­mente, såframt icke annat för­an­le­des av detta.

3 §   För utfå­ende av lag­lott äger bröstar­vinge påkalla jämk­ning i tes­ta­mente. Äro flera för­ord­nan­den, skall, om ej annat föl­jer av tes­ta­men­tet, legat utgå före för­ord­nande till uni­ver­sell tes­ta­ment­s­ta­gare och legat, som avser viss egen­dom, utgå före annat samt i övrigt ned­sätt­ning ske i för­hål­lande till stor­le­ken av varje för­ord­nande eller, vad angår för­ord­nande till bröstar­vinge, till den del därav som han ej är plik­tig avräkna å sin lag­lott.

Vad en bröstar­vinge erhål­ler genom att påkalla jämk­ning i tes­ta­mente skall inte omfat­tas av den efter­le­vande makens rätt till kvar­lå­ten­ska­pen enligt 3 kap. i andra fall än då jämk­ningen avser tes­ta­ments­vill­kor som gäl­ler till för­mån för den efter­le­vande maken.

Bröstar­vinge, som ej inom sex måna­der efter det han erhöll del av tes­ta­men­tet på sätt i 14 kap. sägs påkal­lat jämk­ning genom att giva tes­ta­ment­s­ta­ga­ren sitt anspråk till­känna eller genom att väcka talan mot honom, har för­lo­rat sin rätt. Lag (1987:231).

4 §   Har arv­lå­ta­ren i livs­ti­den bort­gi­vit egen­dom under sådana omstän­dig­he­ter eller på sådana vill­kor att gåvan till syf­tet är att lik­ställa med tes­ta­mente, skall i avse­ende å gåvan vad i 2 och 3 §§ är stad­gat om tes­ta­mente äga mot­sva­rande tillämp­ning, om ej sär­skilda skäl äro där­e­mot; och skall vid ned­sätt­ning av gåvan mot­sva­rande del av den bort­givna egen­do­men åter­bä­ras eller, om det ej kan ske, ersätt­ning utgi­vas för dess värde. Vid lag­lot­tens beräk­ning skall vär­det av den bort­givna egen­do­men läg­gas till kvar­lå­ten­ska­pen.

Vill bröstar­vinge mot gåvo­ta­gare göra gäl­lande rätt som avses i första styc­ket, skall han väcka talan inom ett år från det boupp­teck­ning efter arv­lå­ta­ren avslu­ta­des. För­sit­tes denna tid, är rätt till talan för­lo­rad.

Var vid döds­fal­let gåvan ej full­bor­dad, må den ej, med mindre sär­skilda skäl äro där­till, göras gäl­lande, i den mån det skulle lända till intrång i bröstar­vinges lag­lott.

5 §   Har arv­lå­ta­ren genom tes­ta­mente tiller­känt någon nytt­jan­de­rätt, avkomst eller annan för­mån att utgå av kvar­lå­ten­ska­pen eller genom före­skrif­ter rörande den­nas för­valt­ning eller på annat sätt inskränkt rät­ten att för­foga över den, äger bröstar­vinge utan hin­der av sådant för­ord­nande utfå sin lag­lott i egen­dom, varö­ver han äger fritt för­foga.

6 §   har upp­hört att gälla genom lag (1978:855).

7 §   Bröstar­vinges rätt enligt detta kapi­tel att påkalla jämk­ning av tes­ta­mente eller gåva över­går ej till hans bor­ge­nä­rer. Lag (1975:245).

8 kap. har upp­hört att gälla genom lag (1978:855).

9 kap. Om rätt att göra eller taga tes­ta­mente

1 §   Den som har fyllt 18 år får genom tes­ta­mente för­ordna om sin kvar­lå­ten­skap. Tes­ta­mente får också göras av underå­rig som efter fyllda 16 år vill för­ordna om egen­dom som han eller hon själv får råda över. Lag (2014:378).

2 §   För­ord­nande till annan än den som är född vid tes­ta­tors död eller då är avlad och seder­mera födes med liv är utan ver­kan.

Utan hin­der av vad nu är sagt gäl­ler för­ord­nande, enligt vil­ket bli­vande arvs­be­rät­ti­gade avkom­lingar till någon, som enligt första styc­ket äger taga tes­ta­mente, skola erhålla egen­dom till full ägo sist vid den­nes död eller då annan, som skall åtnjuta rätt till egen­do­men, avli­der eller hans rätt eljest upp­hör. Ej må i sådant för­ord­nande olik­het göras mel­lan sys­kon, vilka ej äro födda eller avlade vid tes­ta­tors död.

3 §   Om rätt för utländsk med­bor­gare att här i riket taga tes­ta­mente gäl­ler vad om utlän­nings rätt att taga arv är stad­gat.

10 kap. Om upp­rät­tande och åter­kal­lelse av tes­ta­mente

1 §   Tes­ta­mente skall upp­rät­tas skrift­li­gen med två vitt­nen. I deras sam­ti­diga när­varo skall tes­ta­tor under­skriva tes­ta­ments­hand­lingen eller vid­kän­nas sin under­skrift därå. Vitt­nena skola bestyrka hand­lingen med sina namn. De skola äga kän­ne­dom om hand­ling­ens egen­skap av tes­ta­mente, men det står tes­ta­tor fritt att låta dem veta dess inne­håll eller ej.

2 §   Tes­ta­ments­vitt­nena böra vid sina namn anteckna yrke och hem­vist. De böra ock å hand­lingen teckna intyg rörande tiden för bevitt­nan­det samt övriga omstän­dig­he­ter som kunna vara av bety­delse för tes­ta­men­tets gil­tig­het.

Hava vitt­nena å hand­lingen inty­gat att vid tes­ta­men­tets upp­rät­tande så till­gått som i 1 § sägs, skall inty­get, där klan­der väc­kes, äga till­tro, såframt omstän­dig­he­ter ej före­komma som för­ringa inty­gets tro­vär­dig­het.

3 §   Är någon av sjuk­dom eller annat nöd­fall för­hind­rad att upp­rätta tes­ta­mente på sätt i 1 § sägs, må han för­ordna om sin kvar­lå­ten­skap munt­li­gen inför två vitt­nen eller ock utan vitt­nen genom egen­hän­digt skri­ven och under­teck­nad hand­ling.

Sådant tes­ta­mente är ogillt, om tes­ta­tor seder­mera under tre måna­der varit i till­fälle att för­ordna om sin kvar­lå­ten­skap såsom i 1 § är stad­gat.

4 §   Den som är under 15 år eller på grund av en psy­kisk stör­ning sak­nar insikt om bety­del­sen av vitt­nes­be­kräf­tel­sen får inte vara tes­ta­ments­vittne. Inte hel­ler tes­ta­torns make, sambo eller den som står i rätt upp- eller ned­sti­gande släkt­skap eller svå­ger­lag till tes­ta­torn eller är hans eller hen­nes sys­kon får vara vittne.

Ingen får bevittna ett för­ord­nande till honom eller henne själv, en make eller sambo, ett sys­kon eller någon som står i rätt upp- eller ned­sti­gande släkt­skap eller svå­ger­lag till honom eller henne. Den som är fram­tids­full­makts­ha­vare, för­myn­dare, god man eller för­val­tare för någon får inte bevittna ett för­ord­nande till denne. Inte hel­ler leda­mot av sty­rel­sen för ett bolag, en för­e­ning, ett tros­sam­fund eller en stif­telse får bevittna ett för­ord­nande till den juri­diska per­son som han eller hon före­trä­der. För­ord­nande att vara tes­ta­mentsex­e­ku­tor med­för dock inte hin­der att vara vittne.

Om ett tes­ta­ments­vittne åbe­ro­pas till bevis i en rät­te­gång, gäl­ler rät­te­gångs­bal­kens bestäm­mel­ser om sådant bevis.
Lag (2017:312).

5 §   Har tes­ta­tor i den ord­ning som gäl­ler för tes­ta­men­tes upp­rät­tande åter­kal­lat sitt för­ord­nande eller har han för­stört tes­ta­ments­hand­lingen eller eljest otve­ty­digt givit till­känna att för­ord­nan­det ej längre var uttryck för hans yttersta vilja, är för­ord­nan­det utan ver­kan.

Utfäs­telse att ej åter­kalla tes­ta­mente är icke bin­dande.

6 §   Vill någon, i sam­band med åter­kal­lelse av visst för­ord­nande eller eljest, göra tillägg till sitt tes­ta­mente, gäl­ler vad om upp­rät­tande av tes­ta­mente är stad­gat.

7 §   Har någon genom ensi­dig åter­kal­lelse eller änd­ring av inbör­des tes­ta­mente väsent­ligt rub­bat för­ut­sätt­ning­arna för det ömse­si­diga för­ord­nan­det, är han för­lus­tig sin rätt på grund av tes­ta­men­tet.

11 kap. Om tes­ta­men­tes tolk­ning

1 §   Åt tes­ta­mente skall givas den tolk­ning som må anta­gas över­ens­stämma med tes­ta­tors vilja; och skall förty vad nedan i 2--9 §§ stad­gas lända till efter­rät­telse alle­nast såvitt icke med hän­syn till för­ord­nan­dets syfte och övriga omstän­dig­he­ter annat får anses följa av för­ord­nan­det.

Har tes­ta­mente genom fel­skriv­ning eller eljest till följd av miss­tag fått annat inne­håll än tes­ta­tor åsyf­tat, skall det lik­väl verk­stäl­las, såvitt rätta meningen kan utrö­nas.

2 §   Legat skall utgå av oskifto och ej räk­nas å viss lott.

3 §   Kunna samt­liga legat ej utgå, skall legat som avser viss egen­dom äga före­träde fram­för annat, men skall i övrigt ned­sätt­ning ske efter lega­tens värde.

4 §   Avser för­ord­nande viss egen­dom och fin­nes den ej i kvar­lå­ten­ska­pen, är för­ord­nan­det utan ver­kan.

5 §   Besvä­ras viss egen­dom, varom för­ord­nande gjorts, av panträtt eller annan rät­tig­het, äger tes­ta­ment­s­ta­ga­ren icke i anled­ning därav njuta ersätt­ning. Lag (1970:1001).

6 §   Dör tes­ta­ment­s­ta­gare innan hans rätt inträtt eller kan tes­ta­men­tet eljest ej verk­stäl­las i vad honom angår, skola hans avkom­lingar träda i hans ställe, såframt de i fråga om arv efter tes­ta­tor varit berät­ti­gade där­till.

7 §   Är för­ord­nande gjort om hela kvar­lå­ten­ska­pen eller om allt som ej utgör bröstar­vinges lag­lott, och kan tes­ta­men­tet ej verk­stäl­las såvitt angår viss tes­ta­ment­s­ta­gare, skola, där ej annat föl­jer av 6 §, uni­ver­sella tes­ta­ment­s­ta­ga­res lot­ter i mot­sva­rande mån ökas.

8 §   Har en make gjort tes­ta­mente till den andra maken är för­ord­nan­det utan ver­kan, om äkten­ska­pet är upp­löst vid tes­ta­tors död eller mål om äkten­skaps­skill­nad då pågår. Det­samma gäl­ler, om någon har gjort tes­ta­mente till sin sambo men sam­bo­för­hål­lan­det har upp­hört före tes­ta­tors död. Lag (1987:231).

9 §   Är ända­måls­be­stäm­melse med­de­lad beträf­fande egen­dom som till­kom­mer viss arvinge eller tes­ta­ment­s­ta­gare, ålig­ger det denne att verk­ställa för­ord­nan­det. I andra fall skall ända­måls­be­stäm­melse verk­stäl­las av oskifto.

10 §   Med legat för­stås sär­skild i tes­ta­mente given för­mån, såsom viss sak eller visst pen­ning­be­lopp eller nytt­jan­de­rätt till egen­dom eller rätt att därav njuta ränta eller avkomst.

Uni­ver­sell tes­ta­ment­s­ta­gare är den som tes­ta­tor insatt i arvinges ställe genom att tiller­känna honom kvar­lå­ten­ska­pen i dess hel­het, viss andel av kvar­lå­ten­ska­pen eller över­skott därå.

12 kap. Om tes­ta­ment­s­ta­ga­res rätt i vissa fall

1 §   Är genom tes­ta­mente för­ord­nat att egen­dom, som till­kom­mer efter­le­vande make såsom arvinge eller uni­ver­sell tes­ta­ment­s­ta­gare, skall, sedan makens rätt upp­hört, till­falla annan, äger vad i 3 kap. är stad­gat mot­sva­rande tillämp­ning, såvitt ej annat föl­jer av tes­ta­men­tet.

2 §   Har någon genom tes­ta­mente erhål­lit nytt­jan­de­rät­ten till egen­dom, vartill ägan­de­rät­ten vid tes­ta­tors död eller senare skall till­falla annan, gäl­ler vad nedan i 3--9 §§ stad­gas, såvitt ej annat föl­jer av tes­ta­men­tet.

3 §   Nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren för­val­tar egen­do­men och nju­ter avkast­ningen därav. Vid för­valt­ningen skall han iakt­taga jäm­väl äga­rens rätt och bästa. Egen­do­men må ej sam­man­blan­das med annan, såframt ej dess ända­måls­en­liga använd­ning för­an­le­der där­till.

Nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren skall vid­kän­nas alla nödiga kost­na­der för egen­do­men som böra gäl­das med avkast­ningen under hans besitt­nings­tid.

4 §   Lösö­ren som ej hava sär­skilt värde för äga­ren må nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren avyttra. Äro sär­skilda skäl till avytt­ring eller pant­sätt­ning av annan lös egen­dom och kan äga­rens med­ver­kan där­till ej vin­nas, äger rät­ten på ansö­kan bemyn­diga nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren att vid­taga åtgär­den. Ford­ringar är nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren behö­rig att upp­säga, och må han jäm­väl för dem upp­bära betal­ning.

Ej må nytt­jan­de­rät­ten över­lå­tas.

5 §   Kapi­tal­be­lopp skall av nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren göras rän­te­bä­rande så som före­skrivs om omyn­digs medel i 13 kap. 5 och 7 §§ för­äld­ra­bal­ken, om inte äga­ren eller, när hans sam­tycke ej kan erhål­las, rät­ten med­gi­vit annat. Utan sådant till­stånd må dock vad som varit anbragt i jord­bruk eller annan näring ånyo tagas i anspråk för samma ända­mål samt mindre belopp, som eljest influ­tit för avytt­rade lösö­ren, använ­das till inköp av egen­dom av samma slag.
Lag (1994:1434).

6 §   Ej må äga­ren utan nytt­jan­de­rätts­ha­va­rens sam­tycke över­låta eller eljest för­foga över egen­do­men. Beträf­fande fast egen­dom eller tomträtt skall sam­tyc­ket läm­nas skrift­li­gen med två vitt­nen.

Kan sam­tycke ej erhål­las, äger rät­ten på ansö­kan tillåta åtgär­den, när skäl äro där­till.

Har äga­ren utan erfor­der­ligt sam­tycke för­fo­gat över egen­dom, är åtgär­den ogill, om nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren påstår det.

7 §   Egen­dom som omfat­tas av nytt­jan­de­rät­ten må ej tagas i mät för äga­rens gäld, med mindre den på grund av panträtt eller eljest sär­skilt häf­tar där­för eller fråga är om gäld, för vil­ken äga­ren sva­rar enligt 21 kap.
Lag (1970:1001).

8 §   Vad som trätt i stäl­let för egen­dom som omfat­tats av nytt­jan­de­rät­ten skall till­höra äga­ren.

9 §   Om nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren genom van­vård av egen­do­men eller genom annat otill­bör­ligt för­fa­rande uppen­bar­li­gen även­ty­rar äga­rens bästa, får rät­ten på ansö­kan ålägga honom att ställa säker­het för egen­do­men eller också för­ordna, att denna skall stäl­las under vård och för­valt­ning av god man som avses i 11 kap. för­äld­ra­bal­ken.

För skada, som nytt­jan­de­rätts­ha­va­ren upp­såt­li­gen eller av vårds­lös­het vål­lat äga­ren, skall ersätt­ning beta­las, då nytt­jan­de­rät­ten upp­hör eller egen­do­men ställs under vård och för­valt­ning av god man. Lag (1988:1255).

10 §   Har genom tes­ta­mente för­ord­nats att legat skall till­falla två eller flera efter varandra, skall, såvitt ej annat föl­jer av tes­ta­men­tet, vad i 9 § stad­gas äga mot­sva­rande tillämp­ning, om någon bland dem, såsom där sägs, även­ty­rar efter­föl­jande tes­ta­ment­s­ta­ga­res bästa eller till­skyn­dar honom skada.

11 §   Skall enligt tes­ta­mente någon njuta avkomst av egen­dom i kvar­lå­ten­ska­pen och egen­do­men, till betryg­gande av hans rätt, sät­tas under sär­skild vård, skall den, där ej annat föl­jer av tes­ta­men­tet, stäl­las under för­valt­ning av god man som avses i 11 kap. för­äld­ra­bal­ken.
Lag (1988:1255).

12 §   För­värv genom för­ord­nande i tes­ta­mente, som inne­bär att visst område av fas­tig­het som legat kom­mer i sär­skild äga­res hand, är gil­tigt endast om fas­tig­hets­bild­ning sker i över­ens­stäm­melse med för­ord­nan­det genom för­rätt­ning, som är sökt senast sex måna­der efter det tes­ta­men­tet vun­nit laga kraft och lega­tet utgi­vits samt, om för­rätt­ningen ej är avslu­tad vid utgången av nämnda tid, skall verk­stäl­las på grund­val av för­ord­nan­det.

Första styc­ket äger mot­sva­rande tillämp­ning i fall då lega­tet avser andel i fas­tig­het med vill­kor att ande­len skall utbry­tas genom fas­tig­hets­bild­ning eller fas­tig­hets andel i mark som är sam­fälld för flera fas­tig­he­ter. Lag (1970:1001).

13 §   Den som genom för­ord­nande i tes­ta­mente såsom legat erhål­lit andel i fas­tig­het, vil­ken i sin hel­het ingår i döds­boet efter tes­ta­tor, utan vill­kor att ande­len skall utbry­tas genom fas­tig­hets­bild­ning inne­har fas­tig­he­ten under samä­gan­de­rätt med den eller de andra delä­garna.
Lag (1970:1001).

13 kap. Om tes­ta­men­tes ogil­tig­het

1 §   Var tes­ta­tor ej behö­rig att för­ordna om sin kvar­lå­ten­skap eller är tes­ta­men­tet ej upp­rät­tat i laga form, är det ej gäl­lande. I fall, varom sägs i 10 kap. 4 § andra styc­ket, är dock tes­ta­men­tet ogillt alle­nast i den del som där avses.

2 §   Ett tes­ta­mente gäl­ler inte, om det har upp­rät­tats under påver­kan av en psy­kisk stör­ning. Lag (1991:1547).

3 §   Har någon tvungit tes­ta­tor att upp­rätta tes­ta­men­tet eller för­mått honom där­till genom miss­bruk av hans oför­stånd, vil­jesvag­het eller bero­ende ställ­ning, är tes­ta­men­tet ej gäl­lande.

Samma lag vare, om tes­ta­tor bli­vit svik­li­gen för­ledd att upp­rätta tes­ta­men­tet eller om han eljest svä­vat i vill­fa­relse som varit bestäm­mande för hans vilja att göra tes­ta­men­tet.

14 kap. Om del­giv­ning och klan­der av tes­ta­mente

1 §   har upp­hävts genom lag (1989:308).

2 §   har upp­hävts genom lag (1989:308).

3 §   har upp­hävts genom lag (1989:308).

4 §   Tes­ta­mente skall del­ges arvinge genom över­läm­nande av tes­ta­ments­hand­lingen i bestyrkt avskrift eller, i fråga om munt­ligt tes­ta­mente, pro­to­koll över för­hör med tes­ta­ments­vitt­nena eller annan skrift­lig upp­gift om tes­ta­men­tets inne­håll. Del­giv­ning behövs dock inte med en arvinge som har god­känt tes­ta­men­tet.

Efter­läm­nar tes­ta­tor, jämte make, arvingar som avses i 3 kap. 2 §, må tes­ta­men­tet, såvitt dessa angår, del­gi­vas dem som vid tiden för del­giv­ningen äro när­mast till arv efter tes­ta­tor.

Äro flera tes­ta­ment­s­ta­gare, gäl­ler del­giv­ning, som verk­ställts av en bland dem, jäm­väl för de övriga. Lag (1989:308).

5 §   Vill arvinge göra gäl­lande att tes­ta­mente är ogillt enligt 13 kap., skall han därom väcka klan­der­ta­lan inom sex måna­der efter det han erhöll del av tes­ta­men­tet såsom i 4 § är stad­gat. För­sit­tes denna tid, är rätt till talan för­lo­rad.

Om påkal­lande av jämk­ning i tes­ta­mente för utfå­ende av lag­lott stad­gas i 7 kap.

6 §   Arvinges rätt att väcka talan om klan­der av tes­ta­mente över­går ej till hans bor­ge­nä­rer. Lag (1975:245).

15 kap. Om för­ver­kande av rätt att taga arv eller tes­ta­mente

1 §   Den som genom brott upp­såt­li­gen har dödat någon får inte ta arv eller tes­ta­mente efter denne. Är den dödade arvinge eller tes­ta­ment­s­ta­gare efter någon annan, får gär­nings­man­nen inte bättre rätt till arv eller tes­ta­mente efter denne än om den dödade hade levat.

Vad som sägs i första styc­ket gäl­ler även när någon annars har orsa­kat någon annans död genom en upp­såt­lig gär­ning som inne­fat­tat våld på den döda­des per­son och utgjort brott för vil­ket lind­ri­gare straff än fäng­else i ett år inte är före­skri­vet. Lika med våld anses att för­sätta någon i van­makt eller annat sådant till­stånd.

Vad som sägs i första och andra styc­kena gäl­ler inte, om gär­nings­man­nen var under fem­ton år.

Vad som sägs i första och andra styc­kena gäl­ler inte hel­ler, om det före­lig­ger syn­ner­liga skäl där­e­mot med hän­syn till gär­ning­ens beskaf­fen­het. Vid bedöm­ningen av om det med hän­syn till gär­ning­ens beskaf­fen­het före­lig­ger syn­ner­liga skäl skall också beak­tas,
   1. om gär­nings­man­nen begick gär­ningen under påver­kan av en all­var­lig psy­kisk stör­ning, eller
   2. om gär­nings­man­nen var under arton år och hans hand­lande stod i sam­band med uppen­bart bris­tande utveck­ling, erfa­ren­het eller omdö­mes­för­måga hos honom. Lag (1991:1547).

2 §   Har någon genom tvång, för­le­dande eller miss­bruk av annans oför­stånd, vil­jesvag­het eller bero­ende ställ­ning för­mått denne att upp­rätta eller åter­kalla tes­ta­mente eller att avstå där­i­från, har han för­ver­kat rät­ten att taga arv eller tes­ta­mente efter honom, såvitt ej sär­skilda skäl äro där­e­mot. Vad sålunda är stad­gat äger mot­sva­rande tillämp­ning, där någon upp­såt­li­gen för­stört eller undan­hål­lit tes­ta­mente.

3 §   Vad som sägs i 1 och 2 §§ om den som har begått ett brott gäl­ler också var och en som har med­ver­kat till brot­tet såsom sägs i 23 kap. 4 och 5 §§ brotts­bal­ken. Lag (1991:1547).

4 §   Har någon för­ver­kat sin rätt att taga arv, skall ärvas såsom hade han dött före arv­lå­ta­ren.

16 kap. Om pre­skrip­tion av rätt att taga arv eller tes­ta­mente

1 §   Vis­tas, då boupp­teck­ning för­rät­tas, till nam­net känd arvinge efter den döde på okänd ort, ska det hos Skat­te­ver­ket anmä­las av den som har boet i sin vård. När sådan anmä­lan sker eller för­hål­lan­det annars blir känt, ska Skat­te­ver­ket utan dröjs­mål kun­göra i Post- och Inri­kes Tid­ningar, att arv efter den döde till­fal­lit den bor­to­va­rande, med upp­ma­ning till honom eller henne att göra sin rätt till arvet gäl­lande inom fem år från den dag då kun­gö­rel­sen var införd i tid­ningen. I kun­gö­rel­sen ska den bor­to­va­ran­des namn anges.

I fall som avses i 3 kap. 2 § ska, vid tillämp­ning av vad nu sagts, den rätt, som till­kom­mer den först avlidne makens arvingar i den efter­le­van­des bo, behand­las som arv efter den efter­le­vande maken. Lag (2011:892).

2 §   Kan det, när boupp­teck­ning för­rät­tas, inte utrö­nas huruvida arvinge finns som före All­männa arvs­fon­den eller före eller jämte annan känd arvinge är berät­ti­gad till arv, ska Skat­te­ver­ket, på anmä­lan av den som har boet i sin vård eller då för­hål­lan­det annars blir känt, utan dröjs­mål kun­göra arv­fal­let i Post- och Inri­kes Tid­ningar, med upp­ma­ning till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gäl­lande inom fem år från den dag då kun­gö­rel­sen var införd i tid­ningen. Detta gäl­ler också om det vid boupp­teck­ningen finns kän­ne­dom om arvinge men det sak­nas kun­skap såväl om arving­ens namn som om hans eller hen­nes vis­tel­se­ort. Lag (2011:892).

3 §   Är tes­ta­ment­s­ta­gare okänd eller vis­tas han å okänd ort, skall vad i 1 § första styc­ket är stad­gat om anmä­lan och kun­gö­relse angå­ende arv äga mot­sva­rande tillämp­ning med avse­ende å tes­ta­ments­för­ord­nan­det.

Skall tes­ta­ment­s­ta­ga­rens rätt inträda vid annan tid än tes­ta­tors död, må kun­gö­relse ej ske för­rän den tiden är inne.

3 a §   Är vid någons död fader­ska­pet till honom eller henne inte fast­ställt och är fadern inte hel­ler på annat sätt känd för annan döds­bo­de­lä­gare, bout­red­nings­man eller den som sit­ter i boet, skall den som vill grunda arvs­rätt på fader­ska­pet göra sin rätt gäl­lande inom tre måna­der från döds­fal­let eller, om boupp­teck­ningen för­rät­tas senare, senast vid boupp­teck­ningen.

Första styc­ket tilläm­pas också i fråga om för­äld­ra­skap enligt 1 kap. 9 § för­äld­ra­bal­ken. Lag (2005:435).

4 §   Arvinge eller tes­ta­mens­ta­gare, som ej har att göra sin rätt gäl­lande efter vad i 1-3 a § sägs, skall göra det inom tio år från döds­fal­let eller, om hans rätt inträ­der först vid senare tid­punkt, från denna. Lag (1976:1117).

5 §   Undand­rar sig en arvinge eller tes­ta­ment­s­ta­gare att ge till­känna huruvida han eller hon vill göra anspråk på arv eller på rätt enligt tes­ta­men­tet, får Skat­te­ver­ket före­lägga honom eller henne att göra sin rätt gäl­lande inom sex måna­der från det att före­läg­gan­det del­gavs honom eller henne.
Del­giv­ning får inte ske enligt 34-38 och 48 §§ del­giv­nings­la­gen (2010:1932).

Ett sådant före­läg­gande ska med­de­las på ansö­kan av någon som är berät­ti­gad till arving­ens eller tes­ta­ment­s­ta­ga­rens del i kvar­lå­ten­ska­pen om denne för­sum­mar att bevara sin rätt.
Lag (2011:892).

6 §   Vill arvinge eller tes­ta­ment­s­ta­gare, utan att till­träda kvar­lå­ten­ska­pen eller sin lott däri, göra sin rätt gäl­lande, ska han eller hon anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan för­ord­nats att bevaka hans eller hen­nes rätt, eller hos varje döds­bo­de­lä­gare som till­trätt kvar­lå­ten­ska­pen eller, om skifte inte skett, hos bout­red­nings­man eller annan som sit­ter i boet.
Anmä­lan får också göras hos Skat­te­ver­ket.

Har en god man tagit emot anmä­lan, ska han eller hon till­kän­nage den hos Skat­te­ver­ket. Om anmä­lan gjorts eller till­kän­na­getts hos Skat­te­ver­ket, ska ver­ket se till att under­rät­telse över­sänds med pos­ten till övriga döds­bo­de­lä­gare, vil­kas namn och vis­tel­se­ort är upp­tagna i boupp­teck­ningen efter den döde eller annars är kända för Skat­te­ver­ket.
Lag (2011:892).

7 §   Har arvinge eller tes­ta­ment­s­ta­gare icke inom tid, som i 1--5 §§ är för varje fall stad­gad, till­trätt kvar­lå­ten­ska­pen eller sin lott däri eller anmält anspråk därpå efter vad i 6 § sägs, är han sin rätt för­lus­tig.

8 §   Arv, som arvinge enligt 7 § gått för­lus­tig, skall till­falla dem som skulle varit berät­ti­gade där­till, om arvingen avli­dit före arv­lå­ta­ren eller, i fall som avses i 3 kap. 2 §, före den sist avlidne maken. Lag (1987:231).

9 §   När­mare bestäm­mel­ser om kun­gö­relse varom stad­gas i 1--3 §§ med­de­las av Rege­ringen. Lag (1987:231).

10 §   Skat­te­ver­kets beslut får över­kla­gas till den tings­rätt där den döde skulle ha sva­rat i tvis­te­mål i all­män­het.

Finns det inte någon dom­stol som är behö­rig enligt första styc­ket är Stock­holms tings­rätt behö­rig dom­stol.

Vid ett över­kla­gande gäl­ler lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den. Lag (2011:892).

17 kap. Om arvs­av­tal

1 §   Har någon i fråga om arv efter den som ännu lever träf­fat avtal med annan än denne, är det ogillt.

Samma lag vare om avtal angå­ende rätt på grund av tes­ta­mente.

2 §   Avsä­ger sig arvinge, genom god­kän­nande av tes­ta­mente eller eljest, skrift­li­gen hos arv­lå­ta­ren sin rätt till arv, är det gäl­lande.
Bröstar­vinge äger dock utfå sin lag­lott, med mindre han avstått från denna mot skä­ligt veder­lag eller ock egen­dom, sva­rande mot lag­lot­ten, till­kom­mer arving­ens make enligt tes­ta­mente eller till­fal­ler hans avkom­lingar enligt lag eller tes­ta­mente med före­skrift om för­del­ning på sätt om bröstarv är stad­gat.

En underå­rig får inte avsäga sig arv. Den som har för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken får inte avsäga sig arv utan för­val­ta­rens skrift­liga sam­tycke.

Om något annat inte fram­går av omstän­dig­he­terna, gäl­ler arvs­av­sä­gelse också mot arvinges avkom­lingar. Lag (1988:1255).

3 §   Avtal, vari­ge­nom arv­lå­tare för­fo­gat över sin kvar­lå­ten­skap, är ej gäl­lande. Utfäs­telse om gåva, som icke må göras gäl­lande under giva­rens livs­tid, är gil­tig alle­nast såvitt föl­jer av vad om tes­ta­mente är stad­gat.

18 kap. All­männa bestäm­mel­ser om dödsbo

1 §   Har inte sär­skild döds­bo­för­valt­ning anord­nats enligt 19 kap. skall efter­le­vande make eller sambo, arvingar och uni­ver­sella tes­ta­ment­s­ta­gare (d ö d s b o d e l ä g a r e) gemen­samt för­valta den dödes egen­dom under boets utred­ning. De före­trä­der där­vid döds­boet mot tredje man samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet. Åtgär­der som inte tål att upp­skju­tas får före­tas även om någon delä­ga­res sam­tycke inte kan inhäm­tas.

Har bodel­ning skett efter arv­lå­ta­rens död eller skall bodel­ning inte ske, är en efter­le­vande make eller sambo inte döds­bo­de­lä­gare, om maken eller sam­bon ej är arvinge eller uni­ver­sell tes­ta­ment­s­ta­gare.

Den som har rätt att ta arv eller tes­ta­mente först sedan en annan arvinge eller uni­ver­sell tes­ta­ment­s­ta­gare har avli­dit är delä­gare i den­nes bo men inte i arv­lå­ta­rens.

Innan tes­ta­mente bli­vit stån­dande, anses såsom delä­gare såväl arvinge, vil­ken ute­slu­tits från arv, som ock den, vil­ken insatts till uni­ver­sell tes­ta­ment­s­ta­gare. Lag (1987:231).

1 a §   När ett dödsbo ska del­ges är döds­bo­de­lä­garna till­sam­mans del­giv­nings­mot­ta­gare. En av döds­bo­de­lä­garna är dock ensam del­giv­nings­mot­ta­gare om han eller hon sit­ter i boet eller om del­giv­ningen för­an­leds av att döds­boet inne­har fast egen­dom som är tax­e­rad som lant­bruks­en­het. Den som tar emot hand­lingen ska så snart det kan ske under­rätta övriga delä­gare om del­giv­ningen.

Om bout­red­nings­man har för­ord­nats är denne i stäl­let del­giv­nings­mot­ta­gare. Lag (2010:1934).

1 b §   När sär­skild döds­bo­för­valt­ning inte har anord­nats enligt 19 kap. får enskilda delä­gare i mål som rör boet väcka och föra talan som par­ter i eget namn men för boets räk­ning, om övriga delä­gare är mot­par­ter i målet.

Delä­gare som har väckt talan har rätt till ersätt­ning av döds­boet för kost­na­derna i målet, i den mån kost­na­derna täcks av det som har kom­mit boet till godo genom rät­te­gången.

Väc­ker någon delä­gare talan mot döds­boet för egen räk­ning och har sär­skild döds­bo­för­valt­ning inte anord­nats, förs boets talan i målet av övriga delä­gare. Lag (2010:1934).

2 §   Till dess att egen­do­men har tagits om hand av samt­liga döds­bo­de­lä­gare eller av den som i annat fall har att för­valta boet, skall egen­do­men, om den ej står under vård av för­myn­dare, sysslo­man eller annan, vår­das av delä­gare som sam­man­bodde med den avlidne eller annars kan ta hand om egen­do­men. Den som har tagit hand om egen­do­men skall genast under­rätta övriga delä­gare om döds­fal­let och, om det behövs god man för någon delä­gare, göra anmä­lan hos över­för­myn­da­ren enligt 11 kap. för­äld­ra­bal­ken. Vad som har sagts om delä­gare gäl­ler också efter­le­vande make som inte är delä­gare.

Finns det inte någon som sålunda tar hand om den dödes egen­dom, skall med­lem av hus­hål­let som den döde till­hörde, hyresvärd eller annan som är när­mast till det ta hand om egen­do­men samt till­kalla delä­gare eller anmäla döds­fal­let till soci­al­nämn­den. Då anmä­lan skett eller för­hål­lan­det på annat sätt blir känt, skall soci­al­nämn­den, om det behövs, göra vad som enligt första styc­ket ålig­ger delä­gare. För kost­na­derna med anled­ning av detta har kom­mu­nen rätt till ersätt­ning av boet. Lag (1994:1435).

3 §   Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begrav­ningen eller för boets upp­teck­ning, vård eller för­valt­ning eller före­ta­ges eljest för döds­boet rätts­hand­ling som ej är för sådant ända­mål erfor­der­lig, är det ej för boet bin­dande, med mindre tredje man var i god tro.

4 §   Vad tredje man i god tro slu­tit med dem som enligt boupp­teck­ningen äro döds­bo­de­lä­gare är gäl­lande, ändå att annan delä­gare fin­nes.

Har, innan boupp­teck­ning skett, rätts­hand­ling före­ta­gits utan med­ver­kan av tes­ta­ment­s­ta­gare, är den ej på sådan grund ogil­tig, där tredje man var i god tro och rätts­hand­lingen skä­li­gen ej kunde anstå tills boupp­teck­ningen för­rät­tats.

5 §   Delä­gare som var för sin för­sörj­ning bero­ende av den döde äger såsom för­skott å sin lott utfå vad för sådant ända­mål erfordras, såvitt lot­ten uppen­bar­li­gen för­slår och för­skot­tet kan läm­nas utan olä­gen­het för utred­ningen.

Efter­le­vande make och oför­sörjda barn skola städse njuta nödigt under­håll ur boet under tre måna­der från döds­fal­let. Lag (1971:872).

6 §   Döds­bo­de­lä­gare är plik­tig att ersätta skada, som han med avse­ende å boets vård eller för­valt­ning upp­såt­li­gen eller av vårds­lös­het till­skyn­dat någon, vars rätt är bero­ende av utred­ningen.

Äro flera ersätt­nings­plik­tiga, svara de en för alla och alla för en. Vad sålunda utgi­vits skall dem emel­lan för­de­las efter deras ande­lar i kvar­lå­ten­ska­pen, så långt de för­slå, och där­ut­ö­ver efter huvud­ta­let, där ej jämk­ning prö­vas skä­lig med hän­syn till den större eller mindre skuld som lig­ger envar delä­gare till last.

7 §   Om det i ett dödsbo ingår fast egen­dom som är tax­e­rad som lant­bruks­en­het, skall boet ha avveck­lat fas­tig­hets­in­ne­ha­vet senast fyra år efter utgången av det kalen­derår då döds­fal­let inträf­fade. Har döds­boet för­vär­vat sådan egen­dom där­ef­ter, skall avveck­lingen ske sna­rast möj­ligt.

Till­syn över att avveck­ling sker utövas av den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. Om avveck­lingen inte har skett inom före­skri­ven tid, får till­syns­myn­dig­he­ten vid vite före­lägga döds­boet att full­göra sin skyl­dig­het.

Till­syns­myn­dig­he­ten får på ansö­kan av döds­boet medge anstånd med avveck­lingen, om det finns sär­skilda skäl. Anstånd med­de­las för viss tid och får för­e­nas med vill­kor.

Till­syns­myn­dig­he­tens beslut om före­läg­gande och anstånd får över­kla­gas till all­män för­valt­nings­dom­stol. Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten. Lag (2001:94).

19 kap. Om bout­red­nings­man och tes­ta­mentsex­e­ku­tor

1 §   Då döds­bo­de­lä­gare begär det, skall rät­ten för­ordna, att egen­do­men skall avträ­das till för­valt­ning av bout­red­nings­man, samt utse någon att i sådan egen­skap handha för­valt­ningen. Har någon genom tes­ta­mente bli­vit utsedd att i fråga om för­valt­ningen träda i arving­ars och uni­ver­sella tes­ta­ment­s­ta­ga­res ställe (tes­ta­mentsex­e­ku­tor), äger jäm­väl han påkalla beslut som nu är sagt. Sådant beslut skall också med­de­las på begä­ran av den som erhål­lit legat eller äger föra talan om full­gö­rande av ända­måls­be­stäm­melse, där det prö­vas nödigt för lega­tets eller ända­måls­be­stäm­mel­sens verk­stäl­lande, eller på begä­ran av bor­ge­när eller den som står i ansvar för betal­ning av gäld efter den döde, där det måste antas att döds­boet är på obe­stånd eller att sökan­dens rätt eljest även­ty­ras. Är döds­bo­de­lä­gare eller den som erhål­lit legat omyn­dig eller har enligt 11 kap. 3, 4 eller 7 § för­äld­ra­bal­ken god man eller för­val­tare för­ord­nats för honom, skall döds­boet avträ­das till för­valt­ning av bout­red­nings­man, om över­för­myn­da­ren begär det och rät­ten fin­ner skäl där­till.

Skall enligt tes­ta­mente egen­do­men vara undan­ta­gen delä­gar­nas för­valt­ning, men är tes­ta­mentsex­e­ku­tor ej utsedd eller kan den utsedde ej utföra upp­dra­get, skall rät­ten, då ansö­kan görs av någon vars rätt är bero­ende av utred­ningen eller för­hål­lan­det eljest blir känt, med­dela beslut som avses i första styc­ket.

Beslut enligt denna para­graf får grun­das även på tes­ta­mente som ej vun­nit laga kraft. Lag (1988:1255).

2 §   Till en ansö­kan enligt 1 § skall fogas en kopia av boupp­teck­ningen efter den döde och, om boupp­teck­ningen har regi­stre­rats, ett bevis om detta. Är inte boupp­teck­ning för­rät­tad, läm­nas tro­vär­dig upp­gift om delä­garna i boet och deras hem­vist samt, där tes­ta­mentsex­e­ku­tor är för­ord­nad, om den­nes namn och hem­vist. Lag (2001:94).

3 §   Ett val av bout­red­nings­man ska göras så att upp­dra­get kan för­vän­tas bli utfört med den insikt som boets beskaf­fen­het krä­ver. Sär­skilt avse­ende ska fäs­tas vid för­slag av dem, vil­kas rätt är bero­ende av utred­ningen.

En delä­gare får utses till bout­red­nings­man.

Om tes­ta­mentsex­e­ku­tor är utsedd ska denne utses till bout­red­nings­man, om det inte finns skäl som talar mot det.

I lagen (2015:417) om arv i inter­na­tio­nella situ­a­tio­ner finns bestäm­mel­ser om sär­skild bout­red­nings­man. Lag (2015:418).

4 §   Där det prö­vas erfor­der­ligt, må flera bout­red­nings­män för­ord­nas.
Rät­ten äger bestämma, att för­valt­ningen skall delas mel­lan dem, och skall där­vid tillika före­skriva, efter vilka grun­der del­ningen skall ske.

5 §   Vill bout­red­nings­man från­träda sitt upp­drag och visar han skä­lig orsak, skall han av rät­ten ent­le­di­gas.

Fin­nes bout­red­nings­man icke vara lämp­lig eller bör han av annan sär­skild orsak skil­jas från upp­dra­get, skall han ent­le­di­gas, då det begä­res av någon vars rätt är bero­ende av utred­ningen eller för­hål­lan­det eljest var­der kun­nigt.

Är tes­ta­mentsex­e­ku­tor för­ord­nad till bout­red­nings­man och för­kla­ras tes­ta­men­tet seder­mera ogil­tigt, skall rät­ten på begä­ran pröva, huruvida upp­dra­get lik­väl bör vara honom anför­trott.

6 §   Göres av samt­liga delä­gare ansö­kan att boet ej längre skall för­val­tas av bout­red­nings­man, och är ej fall för han­den som i 1 § andra styc­ket sägs, skall rät­ten, med bout­red­nings­man­nens ent­le­di­gande, för­ordna därom, såframt det kan ske utan fara för någon vars rätt är bero­ende av utred­ningen. Är tes­ta­mentsex­e­ku­tor för­ord­nad till bout­red­nings­man, skall hans sam­tycke inhäm­tas.

7 §   Avträ­des döds­bos egen­dom till kon­kurs, är för­ord­nan­det för bout­red­nings­man för­fal­let.

8 §   Dör bout­red­nings­man, skall det av den som har hans egen­dom i sin vård utan dröjs­mål anmä­las hos rät­ten.

9 §   Har den som gjort ansö­kan enligt 1 § ej full­gjort vad i 2 § är stad­gat, skall rät­ten före­lägga honom viss tid där­till, vid även­tyr att, där det felande ej är till­gäng­ligt då ären­det upp­ta­ges till vidare behand­ling, ansök­ningen skall vara för­fal­len.

Innan rät­ten med­de­lar beslut som avses i 1 eller 5 §, skola döds­bo­de­lä­garna genom sär­skilda med­de­lan­den av rät­ten erhålla till­fälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan märk­lig tids­ut­dräkt. Där det prö­vas erfor­der­ligt, skall delä­gare jämte sökan­den på sätt nyss är sagt kal­las att inställa sig inför rät­ten.

Ej må någon för­ord­nas till bout­red­nings­man utan att han sam­tyckt där­till eller ent­le­di­gas från sådant upp­drag utan att han erhål­lit till­fälle att yttra sig.

10 §   Kan i ärende som avses i 1 eller 5 § slut­ligt beslut ej ome­del­bart med­de­las, äger rät­ten där det erfordras, med­dela beslut att gälla intill dess att slut­ligt beslut före­lig­ger; och skall vad i 9 § tredje styc­ket sägs vinna tillämp­ning, i fråga om ent­le­di­gande av bout­red­nings­man dock endast där så kan ske utan märk­lig tids­ut­dräkt.

Mot rät­tens beslut skall i hän­delse av miss­nöje talan föras sär­skilt. Mot hov­rät­tens beslut må talan ej föras.

11 §   Bout­red­nings­man­nen ska, med iakt­ta­gande av andra och tredje styc­kena, utföra alla åtgär­der som är nöd­vän­diga för boets utred­ning.

Om till­gång­arna inte räc­ker till betal­ning av skul­den, ska bout­red­nings­man­nen för­söka träffa en upp­gö­relse med bor­ge­nä­rerna. Om en upp­gö­relse inte kan nås och delä­garna inte täc­ker bris­ten, ska bout­red­nings­man­nen avträda boets egen­dom till kon­kurs.

Bout­red­nings­man­nen ska om möj­ligt inhämta delä­gar­nas mening dels i fråga om rätts­hand­lingar som i avse­värd utsträck­ning inver­kar på delä­gar­nas behåll­ning i boet, dels i fråga om andra ange­lä­gen­he­ter av vikt, såsom avytt­ring av egen­dom som har sär­skilt värde för delä­garna, avveck­ling av rörelse som den döde dri­vit eller upp­gö­relse med bor­ge­nä­rerna.
Lag (2022:969).

12 §   Bout­red­nings­man­nen före­trä­der döds­boet mot tredje man samt äger att tala och svara i mål som röra boet.

12 a §   När döds­boet för­val­tas av bout­red­nings­man får var och en av delä­garna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räk­ning, om övriga delä­gare är mot­par­ter i målet och bout­red­nings­man­nen avstår från att föra boets talan.

Delä­gare som har väckt talan har rätt till ersätt­ning av döds­boet för kost­na­derna i målet, i den mån kost­na­derna täcks av det som har kom­mit boet till godo genom rät­te­gången. Lag (1981:359).

13 §   Fast egen­dom eller tomträtt må ej av bout­red­nings­man­nen över­lå­tas utan att delä­garna skrift­li­gen lämna sitt sam­tycke eller, där det ej kan erhål­las, rät­ten på ansö­kan tillå­ter åtgär­den. Vad nu är sagt län­der dock ej till inskränk­ning i den för­fo­gan­de­rätt som kan till­komma bout­red­nings­man­nen enligt laga­kraft­vun­net tes­ta­mente.

Har bout­red­nings­man­nen utan erfor­der­ligt sam­tycke före­ta­git åtgärd som i första styc­ket sägs, är den ogill, om delä­gare väc­ker talan om klan­der därå inom tre måna­der från det han fick kän­ne­dom om åtgär­den och senast inom ett år sedan lag­fart eller inskriv­ning bevil­ja­des. Lag (1970:1001).

14 §   Till döds­boet hörande pen­ning­me­del, som görs rän­te­bä­rande genom insätt­ning i bank eller kre­dit­mark­nads­fö­re­tag, ska sät­tas in i boets namn.
Döds­bo­ets egen­dom får inte hel­ler i övrigt sam­man­blan­das med vad bout­red­nings­man­nen eller annan till­hör.
Vär­de­hand­lingar ska ned­sät­tas i öppet för­var i bank eller kre­dit­mark­nads­fö­re­tag, om det sam­man­lagda vär­det över­sti­ger ett belopp mot­sva­rande två gånger gäl­lande pris­bas­belopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken.

Utö­ver vad av 18 kap. 5 § för­an­le­des må egen­dom ej för­skotts­vis utgi­vas till delä­gare, med mindre det kan ske utan men för annan, vars rätt är bero­ende av utred­ningen.
Lag (2010:1205).

14 a §   Före den 1 april varje år skall bout­red­nings­man­nen avge redo­vis­ning för medels­för­valt­ningen under före­gå­ende kalen­derår. I redo­vis­ningen skall tas upp saldo vid årets bör­jan och slut samt in- och utbe­tal­ningar under året. Har medel inne­stått i bank eller annan inrätt­ning skall vid redo­vis­ningen fogas bevis om insätt­ningar och uttag under året samt behåll­ning vid årets slut. När vär­de­hand­lingar ned­satts i bank eller kre­dit­mark­nads­fö­re­tag skall vid redo­vis­ningen fogas bevis av mot­sva­rande inne­håll.

Års­re­do­vis­ning skall till­stäl­las minst en delä­gare i boet.
Övriga delä­gare samt rät­ten skall sam­ti­digt under­rät­tas om vem som till­ställts redo­vis­ningen. Döds­bo­de­lä­gare som inte har till­ställts redo­vis­ningen har rätt att på begä­ran hos bout­red­nings­man­nen erhålla ett exem­plar av den. Finns det delä­gare i boet som är underå­rig eller som har för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken skall ett exem­plar till­stäl­las över­för­myn­da­ren.

Full­gör bout­red­nings­man ej vad som ålig­ger honom enligt denna para­graf, kan rät­ten vid vite före­lägga honom att full­göra sin skyl­dig­het. Lag (2004:423).

15 §   Så snart döds­boet beretts för bodel­ning eller arv­skifte samt del­ning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är bero­ende av utred­ningen, skall bout­red­nings­man­nen göra anmä­lan härom till delä­garna och avgiva redo­vis­ning för sin för­valt­ning.

Sedan bodel­ning eller arv­skifte har för­rät­tats av delä­garna, skall bout­red­nings­man­nen lämna ut egen­do­men. Det­samma gäl­ler när en del­ning som har verk­ställts av bodel­nings­för­rät­tare eller skif­tes­man har vun­nit laga kraft.

Har bout­red­nings­man från­trätt upp­dra­get utan att det bli­vit slut­fört efter vad nu är sagt, är han ock redo­vis­nings­skyl­dig.

När bout­red­nings­man slut­fört sitt upp­drag, må han på begä­ran ent­le­di­gas av rät­ten. Lag (1987:231).

16 §   Kunna flera bout­red­nings­män, som hava för­valt­ningen ode­lad, ej enas i ärende, vari avgö­ran­det till­kom­mer dem, och före­lig­ger ej fler­tal för viss mening, skall saken hän­skju­tas till rät­tens avgö­rande. Mot rät­tens beslut må talan ej föras.

17 §   När döds­bo­de­lä­gare begär det eller rät­ten eljest prö­var lämp­ligt, skall rät­ten för­ordna god man att öva till­syn å bout­red­nings­man­nens för­valt­ning, såframt bout­red­nings­man­nen icke stäl­ler säker­het för ersätt­ning som han kan fin­nas skyl­dig att utgiva. Gode man­nen äger genomgå räken­ska­per och andra hand­lingar ävensom verk­ställa inven­te­ring av egen­do­men. Han skall, på före­läg­gande av rät­ten eller fram­ställ­ning av delä­gare, med­dela upp­lys­ningar om boet och dess för­valt­ning samt, där anled­ning före­lig­ger till anmärk­ning, göra anmä­lan hos rät­ten.

Är god man ej utsedd, äger rät­ten, på ansö­kan av delä­gare eller eljest, före­lägga bout­red­nings­man­nen att avgiva redo­gö­relse för sin för­valt­ning eller ock för­ordna någon att granska för­valt­ningen och där­ö­ver avgiva berät­telse.

Har beslut enligt denna para­graf med­de­lats på ansö­kan av alle­nast vissa delä­gare, må rät­ten på talan av delä­gare före­skriva, att kost­na­den ej skall stanna å boet utan av sökan­dena slut­li­gen gäl­das, med för­del­ning dem emel­lan efter deras lot­ter i boet.

18 §   Bout­red­nings­man är plik­tig att ersätta skada, som han upp­såt­li­gen eller av vårds­lös­het vål­lat döds­boet eller någon, vars rätt är bero­ende av utred­ningen.

Är flera utred­nings­män ersätt­nings­plik­tiga, sva­rar de soli­da­riskt. Ersätt­nings­be­lop­pet skall utred­nings­män­nen emel­lan slut­li­gen för­de­las efter den större eller mindre skuld som prö­vas ligga envar av dem till last.

Om skyl­dig­het att hos bank eller kre­dit­mark­nads­fö­re­tag inbe­tala pen­ning­me­del, som till­kom­mer omyn­dig eller den för vil­ken god man eller för­val­tare för­ord­nats, stad­gas i för­äld­ra­bal­ken.
Lag (2004:423).

19 §   Om talan å bout­red­nings­mans för­valt­ning gäl­ler vad om sysslo­man är stad­gat. Klan­der­ta­lan må föras av envar delä­gare. Den som anställt klan­der­ta­lan är berät­ti­gad att av döds­boet erhålla ersätt­ning för rät­te­gångs­kost­na­den, i den mån den täc­kes av vad genom rät­te­gången kom­mit boet till godo.

Bout­red­nings­man­nen äger av döds­boet erhålla skä­ligt arvode ävensom ersätt­ning för sina kost­na­der. Läm­nar boet ej till­gång, skall sådan gott­gö­relse gäl­das av den på vars ansö­kan för­ord­nan­det med­de­lats. Äro flera betal­nings­skyl­diga, svara de en för alla och alla för en.

20 §   För­ord­nande att vara tes­ta­mentsex­e­ku­tor skall, såvitt ej annat fram­går av tes­ta­men­tet, anses inne­fatta bemyn­di­gande att före­taga alla för boets utred­ning erfor­der­liga åtgär­der.

Det som sägs i 14 16, 18 och 19 §§ om bout­red­nings­man skall tilläm­pas på tes­ta­mentsex­e­ku­tor och på den som genom tes­ta­mente för­ord­nats att endast i viss del verk­ställa utred­ningen efter den döde. Även i fråga om ent­le­di­gande skall tilläm­pas det som sägs om bout­red­nings­man. Skyl­dig­he­ten enligt 14 a § att under­rätta rät­ten om vem som till­ställts års­re­do­vis­ning gäl­ler dock endast den som är bout­red­nings­man. Lag (1996:245).

20 a §   När döds­boet för­val­tas av tes­ta­mentsex­e­ku­tor med behö­rig­het att före­träda boet i rät­te­gång får var och en av delä­garna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räk­ning, om övriga delä­gare är mot­par­ter i målet och tes­ta­mentsex­e­ku­torn avstår från att föra boets talan.

Delä­gare som har väckt talan har rätt till ersätt­ning av döds­boet för kost­na­derna i målet, i den mån kost­na­derna täcks av det som har kom­mit boet till godo genom rät­te­gången. Lag (1981:359).

21 §   Rät­tens beslut i ären­den enligt detta kapi­tel skola utan hin­der av förd kla­gan lända till efter­rät­telse, dock ej beslut enligt 6 §.

21 a §   Rege­ringen får bestämma att även sådana anställda i en tings­rätt som inte är lag­farna domare skall få hand­lägga enkla ären­den enligt 1 och 5 §§. Lag (1996:245).

20 kap. Om boupp­teck­ning och döds­bo­an­mä­lan

1 §   Boupp­teck­ning skall för­rät­tas senast tre måna­der efter döds­fal­let, om inte Skat­te­ver­ket efter ansö­kan inom samma tid med hän­syn till boets beskaf­fen­het eller av annan sär­skild orsak för­länger tiden.

Om döds­bo­an­mä­lan och undan­tag på grund av sådan anmä­lan från skyl­dig­he­ten att för­rätta boupp­teck­ning före­skri­ves i 8 a §.
Lag (2003:675).

2 §   Döds­bo­de­lä­gare som har egen­do­men i sin vård, bout­red­nings­man eller tes­ta­mentsex­e­ku­tor skall bestämma tid och ort för boupp­teck­ning samt utse två kun­niga och tro­vär­diga gode män att för­rätta den. Samt­liga delä­gare skall kal­las i god tid till för­rätt­ningen. Den avlid­nes efter­le­vande make eller sambo skall all­tid kal­las. Skall lott i kvar­lå­ten­ska­pen åtnju­tas först sedan arvinge eller uni­ver­sell tes­ta­ment­s­ta­gare har avli­dit, skall även den kal­las som vid tiden för boupp­teck­ningen är när­mast att sålunda ta arv eller tes­ta­mente.

Omhän­der­ta­ges ej egen­do­men av delä­gare, bout­red­nings­man eller tes­ta­mentsex­e­ku­tor, ankom­mer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har egen­do­men i sin vård, att för­an­stalta om boupp­teck­ning. Lag (1987:231).

3 §   I boupp­teck­ningen anges dagen för för­rätt­ningen, den dödes full­stän­diga namn, per­son­num­mer eller sam­ord­nings­num­mer, hem­vist och döds­dag. Även namn och hem­vist för dem som ska ha kal­lats till för­rätt­ningen ska anges. För underå­rig ska det anges födel­se­da­tum och för arvinge ska det anges hans eller hen­nes släkt­skap med den döde. Arvinge ska anges även om han eller hon är ute­slu­ten från del i kvar­lå­ten­ska­pen. Om den döde efter­läm­nar en make, ska det för bröstar­vingar anges om de är bröstar­vingar även till maken. Kan upp­gift i visst hän­se­ende inte läm­nas, ska det anmär­kas.

Av boupp­teck­ningen ska det framgå vilka som när­va­rat vid för­rätt­ningen. Om någon som ska ha kal­lats inte när­va­rat, ska det till boupp­teck­ningen fogas bevis att han eller hon bli­vit kal­lad i tid. Lag (2023:160).

3 a §   Skat­te­ver­ket får till döds­boet över­sända en för­tryckt boupp­teck­nings­blan­kett med föl­jande upp­gif­ter om den döde:
   1. full­stän­digt namn och person-​ eller sam­ord­nings­num­mer,
   2. hem­vist,
   3. döds­dag,
   4. civil­stånd,
   5. äkten­skaps­för­ord och
   6. fas­tig­hets­in­ne­hav.

Även upp­gift om efter­le­vande makes namn och fas­tig­hets­in­ne­hav samt döds­bo­ets adress får för­tryc­kas. Lag (2023:160).

4 §   Den dödes till­gångar och skul­der anteck­nas sådana de var vid döds­fal­let. Där­vid anges till­gång­ar­nas värde och skul­der­nas belopp.

Var den döde gift, skall båda makar­nas till­gångar och skul­der var för sig anteck­nas och vär­de­ras. Hade makarna eller en av dem enskild egen­dom eller sådan rät­tig­het som enligt 10 kap. 3 § äkten­skaps­bal­ken inte skall ingå i bodel­ning, skall grun­den för att egen­do­men skall vara undan­ta­gen från bodel­ningen och egen­do­mens värde anges sär­skilt, om det inte på grund av för­hål­lan­dena är obe­höv­ligt.

Efter­läm­nar den döde en sambo och hade någon av dem för­vär­vat bostad eller bohag för gemen­samt begag­nande, skall denna egen­dom anteck­nas och vär­de­ras sär­skilt, om den efter­le­vande sam­bon har begärt bodel­ning.
Där­vid skall anges vem egen­do­men till­hör. Även ford­ringar som är för­e­nade med sär­skild för­måns­rätt i egen­do­men eller av annan anled­ning är att hän­föra till denna egen­dom skall anteck­nas. Om den efter­le­vande sam­bon eller den avlidna sam­bons övriga döds­bo­de­lä­gare begär att få täck­ning för annan skuld ur egen­do­men, skall sam­bons samt­liga till­gångar och skul­der anteck­nas och vär­de­ras. Lag (1987:231).

5 §   Om det efter den döde finns ett tes­ta­mente eller, om han eller hon var gift, ett äkten­skaps­för­ord angå­ende för­mö­gen­hets­ord­ningen, ska det tas in i boupp­teck­ningen eller i bestyrkt kopia fogas till boupp­teck­ningen som bilaga.

Boupp­teck­ningen ska också inne­hålla upp­gift om liv­för­säk­ringar, till­gångar på pen­sions­spar­konto enligt lagen (1993:931) om indi­vi­du­ellt pen­sions­spa­rande och spa­rande i en sådan PEPP-​produkt som avses i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2019/1238 av den 20 juni 2019 om en paneu­ro­pe­isk pri­vat pen­sions­pro­dukt (PEPP-​produkt) som till följd av att för­månsta­gare insatts, inte ingår i kvar­lå­ten­ska­pen.

Om det bland delä­garna finns en lag­lotts­be­rät­ti­gad arvinge ska det, på begä­ran av en delä­gare, anges i boupp­teck­ningen vad en arvinge eller hans eller hen­nes avkom­ling har mot­ta­git från den avlidne som för­skott eller annars som gåva. Detta gäl­ler också en gåva som den efter­le­vande maken eller hans eller hen­nes avkom­ling eller en uni­ver­sell tes­ta­ment­s­ta­gare mot­ta­git av den avlidne och vad en arvinge har fått i för­skott från den efter­le­vande makens gif­to­rätts­gods. Vad som nu angetts gäl­ler dock inte för sed­van­liga gåvor vars värde inte står i miss­för­hål­lande till giva­rens för­hål­lan­den. Lag (2022:1748).

6 §   Den som vår­dar egen­do­men eller i övrigt bäst kän­ner till boet skall såsom boupp­gi­vare lämna upp­gif­ter om boet. Varje delä­gare samt efter­le­vande make eller sambo skall på anma­ning lämna upp­gif­ter till boupp­teck­ningen.

Boupp­gi­va­ren skall på hand­lingen teckna för­säk­ran på heder och sam­vete att upp­gif­terna till boupp­teck­ningen är rik­tiga och att inga upp­gif­ter avsikt­ligt har ute­läm­nats. Boupp­gi­va­ren skall bekräfta sina upp­gif­ter med ed, om talan om edgång förs av någon vars rätt kan bero därav eller av bout­red­nings­man eller tes­ta­mentsex­e­ku­tor. Samma skyl­dig­het har dess­utom döds­bo­de­lä­gare samt efter­le­vande make eller sambo som inte har varit boupp­gi­vare. Även andra per­so­ner som har tagit befatt­ning med boet kan åläg­gas att bekräfta upp­gif­terna i boupp­teck­ningen under ed.

Gode män­nen skall på hand­lingen intyga att allt har bli­vit rik­tigt anteck­nat och att till­gång­arna har vär­de­rats efter bästa för­stånd. Lag (1987:231).

7 §   Fin­nes egen­dom å flera orter, må sär­skild boupp­teck­ning för­rät­tas å varje ort. I en av boupp­teck­ning­arna skall inta­gas sam­man­fatt­ning av boets till­gångar och skul­der, och skall vad i 5 § stad­gas äga tillämp­ning alle­nast å den boupp­teck­ningen.

8 §   Boupp­teck­ningen skall inom en månad efter det att den upp­rät­tats jämte en bestyrkt kopia ges in för regi­stre­ring till Skat­te­ver­ket. Finns det flera boupp­teck­ningar, skall de ges in sam­ti­digt och inom en månad från det den sista boupp­teck­ningen upp­rät­ta­des.

En bestyrkt kopia av boupp­teck­ningen skall för­va­ras hos Skat­te­ver­ket.

Har omyn­dig del i boet eller är någon för vil­ken för­val­tare enligt för­äld­ra­bal­ken har för­ord­nats delä­gare eller finns delä­gare, för vil­ken god man skall för­ord­nas, skall ytter­li­gare en bestyrkt kopia ges in för varje över­för­myn­dare som skall ha till­syn över ifrå­ga­va­rande för­myn­der­skap, för­val­tar­skap eller god­man­skap. Är boupp­teck­ningen av vid­lyf­tig beskaf­fen­het, behö­ver denna kopia omfatta endast erfor­der­liga delar.

Är inte erfor­der­liga kopior ingivna, skall sådana tas på boets bekost­nad. Lag (2003:675).

8 a §   Räc­ker den dödes till­gångar eller, när den döde efter­läm­nar make, till­gång­arna till­sam­mans med hans eller hen­nes andel i makens gif­to­rätts­gods, inte till annat än begrav­nings­kost­na­der och andra utgif­ter med anled­ning av döds­fal­let och omfat­tar till­gång­arna inte fast egen­dom eller tomträtt, behö­ver boupp­teck­ning inte för­rät­tas, om döds­bo­an­mä­lan görs till Skat­te­ver­ket av soci­al­nämn­den.

Döds­bo­an­mä­lan ska vara skrift­lig och inne­hålla den dödes full­stän­diga namn, per­son­num­mer eller sam­ord­nings­num­mer, hem­vist, bostads­a­dress och döds­dag samt intyg som utvi­sar att det beträf­fande till­gång­arna före­lig­ger fall som avses i första styc­ket. I anmä­lan ska även döds­bo­de­lä­ga­res namn och bostads­a­dres­ser anges, om upp­gif­terna kan inhäm­tas utan avse­värd tids­ut­dräkt. Döds­bo­an­mä­lan bör göras inom två måna­der efter döds­fal­let. Den ska för­va­ras hos Skat­te­ver­ket.

Även om döds­bo­an­mä­lan gjorts, ska boupp­teck­ning för­rät­tas, om det begärs av döds­bo­de­lä­gare eller någon annan vars rätt kan bero därav och denne stäl­ler säker­het för boupp­teck­nings­kost­na­den eller om ny till­gång fram­kom­mer och det där­för inte längre före­lig­ger sådant fall som avses i första styc­ket. Boupp­teck­ning ska för­rät­tas senast tre måna­der efter det att begä­ran om detta gjor­des och säker­het ställ­des eller den nya till­gången fram­kom. I fråga om för­läng­ning av tiden för att för­rätta boupp­teck­ning tilläm­pas 1 § första styc­ket. Lag (2023:160).

9 §   Skat­te­ver­ket skall se till att boupp­teck­ning, när sådan krävs, för­rät­tas och ges in inom före­skri­ven tid. Om det har för­sum­mats får Skat­te­ver­ket vid vite före­lägga viss tid eller, där boupp­teck­ning inte skett, för­ordna en lämp­lig per­son att för­an­stalta om det. Sådant för­ord­nande utgör inte hin­der att vara god man vid för­rätt­ningen.

Skat­te­ver­ket skall regi­strera boupp­teck­ningen och förse den med bevis om detta.

Regi­stre­ring av boupp­teck­ning får inte ske, om det inte fram­går att vid boupp­teck­ningen har gått till på det sätt som sägs i detta kapi­tel. Är boupp­teck­ningen brist­fäl­lig, får Skat­te­ver­ket med före­läg­gande av vite utsätta tid inom vil­ken bris­ten skall avhjäl­pas.

Den som är skyl­dig att lämna upp­gift till boupp­teck­ning får före­läg­gas vid vite att full­göra sin skyl­dig­het. Lag (2003:675).

10 §   Blir en ny till­gång eller skuld känd efter det att boupp­teck­ning har för­rät­tats eller upp­täcks annan fel­ak­tig­het i boupp­teck­ningen, skall tilläggs­boupp­teck­ning inne­hål­lande tillägg eller rät­telse för­rät­tas inom en månad.

Tilläggs­boupp­teck­ning skall också för­rät­tas, om efter­le­vande sambo efter det att boupp­teck­ning har för­rät­tats fram­stäl­ler en sådan begä­ran om skuld­täck­ning som avses i 4 § tredje styc­ket fjärde meningen och sam­bons till­gångar och skul­der inte tidi­gare har anteck­nats och vär­de­rats. I detta fall skall tilläggs­boupp­teck­ningen för­rät­tas inom tre måna­der från det att begä­ran fram­ställ­des.

Beträf­fande tilläggs­boupp­teck­ning gäl­ler i övrigt vad som förut i detta kapi­tel är före­skri­vet om boupp­teck­ning. Lag (1987:231).

11 §   I fråga om för­fa­ran­det hos Skat­te­ver­ket och om över­kla­gande gäl­ler i övrigt den upp­hävda lagen (1941:416) om arvs­skatt och gåvoskatt. Lag (2004:1340).

12 §   Har upp­hävts genom lag (2001:94).

21 kap. Om den dödes skul­der

1 §   Innan en månad har för­flu­tit efter det att boupp­teck­ning för­rät­ta­des eller, om boet för­val­tas av bout­red­nings­man, upp­gö­relse har träf­fats med samt­liga bor­ge­nä­rer om betal­ningen av skul­derna får en skuld beta­las endast om det med fog kan antas att betal­ningen inte är till skada för bor­ge­nä­rerna. Lag (1981:359).

2 §   Sedan en månad har för­flu­tit efter det att boupp­teck­ning för­rät­ta­des får bor­ge­nä­rerna kräva säker­het för sådana skul­der efter den döde vilka inte har för­fal­lit till betal­ning och för vilka det inte redan finns till­räck­lig säker­het. Ställs ej säker­het inom tre måna­der, får döds­boet inte längre till­go­do­räkna sig någon för­fal­lo­tid. Lag (1981:359).

3 §   Finns det flera delä­gare i döds­boet eller är all­männa arvs­fon­den ensam delä­gare, får en skuld som inte för­fal­ler till betal­ning inom sex måna­der sägas upp hos bor­ge­nä­ren till betal­ning sex måna­der efter upp­säg­ningen. Om bor­ge­nä­ren till säker­het för sin ford­ran har före­tags­hy­po­tek eller panträtt på grund av inteck­ning och inom tre måna­der efter upp­säg­ningen med­de­lar att han eller hon vill hålla sig endast till säker­he­ten, behö­ver betal­ning dock inte tas emot före för­fal­lo­da­gen. Lag (2008:987).

4 §   Sker bodel­ning eller arv­skifte innan den dödes och boets andra skul­der har betalts eller medel till deras betal­ning har ställts under sär­skild vård, skall bodel­ningen eller skif­tet gå åter.

Är skul­derna inte större än att de kan beta­las av den dödes till­gångar och, om han var gift, vad som av den andra makens egen­dom skulle ha belöpt på hans lott för det fall att skul­derna hade beak­tats vid bodel­ningen, skall åter­gången begrän­sas till vad som behövs för att skul­derna och kost­na­derna för boets för­valt­ning skall kunna beta­las. Vad som sålunda behövs skall utges av delä­garna i för­hål­lande till vad var och en av dem har fått för myc­ket vid bodel­ningen eller arv­skif­tet. I övrigt skall bodel­ningen eller skif­tet bestå.

Finns egen­dom som skall läm­nas åter inte i behåll, skall ersätt­ning utges för det värde egen­do­men hade när åter­gång påkal­la­des, om det inte finns sär­skilda skäl mot detta. Upp­kom­mer brist hos någon delä­gare, skall de övriga delä­garna täcka bris­ten med vad de har fått vid bodel­ningen eller skif­tet. Vad som behövs för att bris­ten skall kunna täc­kas skall utges av delä­garna i för­hål­lande till vad var och en av dem sålunda har fått. Lag (1981:359).

5 §   Egen­dom som har utgetts som legat eller i enlig­het med en ända­måls­be­stäm­melse skall läm­nas till­baka till boet, om det behövs för att den dödes skul­der skall kunna beta­las. Finns egen­do­men inte i behåll, skall ersätt­ning utges för det värde egen­do­men hade när åter­läm­nande påkal­la­des, om det inte finns sär­skilda skäl mot detta. Lag (1981:359).

6 §   Den som enligt 4 eller 5 § är skyl­dig att lämna till­baka egen­dom till boet eller att ersätta egen­do­mens värde skall utge även ränta eller avkomst av egen­do­men. Han har dock själv rätt till ersätt­ning för nöd­vän­diga kost­na­der för egen­do­men och, om han var i god tro, kost­na­der som har varit till nytta för egen­do­men. Lag (1981:359).

22 kap. Om verk­stäl­lig­het av legat och ända­måls­be­stäm­mel­ser

1 §   Legat av oskifto skall utgi­vas så snart det kan ske utan men för någon, vars rätt är bero­ende av boets utred­ning.

Före­ta­ges arv­skifte innan lega­tet utgi­vits eller egen­dom, som där­för erfordras, bli­vit ställd under sär­skild vård, äro delä­garna en för alla och alla för en ansva­riga för för­ord­nan­dets verk­stäl­lande såsom om skifte ej ägt rum. Vad sålunda utgi­vits skall dem emel­lan för­de­las enligt den i 18 kap. 6 § stad­gade grun­den.

2 §   Skall legat full­gö­ras av viss arvinge eller tes­ta­ment­s­ta­gare, är denne plik­tig att verk­ställa för­ord­nan­det, när han mot­ta­git den egen­dom som är avsedd för lega­tets full­gö­rande. Där av hans för­sum­melse beror att egen­do­men ej utgi­vits till honom, skall han gälda ska­dan.

3 §   Var­der i fråga om legat tes­ta­ment­s­ta­ga­rens rätt genom van­vård eller eljest även­ty­rad, må rät­ten på ansö­kan för­ordna, att säker­het skall stäl­las för lega­tets utgö­rande eller att egen­dom, varom fråga är, skall sät­tas under sär­skild vård.

4 §   Avser legat viss egen­dom, skall, där ej annat föl­jer av tes­ta­men­tet, avkast­ningen till­falla tes­ta­ment­s­ta­ga­ren men nödig kost­nad, vil­ken ej för­an­letts av bout­red­ningen, av honom gäl­das innan egen­do­men utgi­ves.

5 §   Å legat, som avser visst pen­ning­be­lopp, äger tes­ta­ment­s­ta­ga­ren, såvitt ej annat fram­går av tes­ta­men­tet, till­go­don­juta ränta, sedan fyra måna­der för­flu­tit från tes­ta­tors död. Rän­tan beräk­nas enligt 5 § rän­te­la­gen (1975:635) för tiden fram till dess lega­tet enligt 1 § i detta kapi­tel skall utgi­vas och enligt 6 § rän­te­la­gen för tiden där­ef­ter. Lag (1975:640).

6 §   Vad i detta kapi­tel är stad­gat om legat skall äga mot­sva­rande tillämp­ning å ända­måls­be­stäm­melse.

7 §   Under­lå­ter någon vad honom ålig­ger med avse­ende å verk­stäl­lande av ända­måls­be­stäm­melse, må talan därom föras av tes­ta­tors arvinge, vare sig han äger del i boet eller ej, efter­le­vande make, arvinges avkom­ling eller uni­ver­sell tes­ta­ment­s­ta­gare, så ock av bout­red­nings­man eller tes­ta­mentsex­e­ku­tor.

Då fråga är om all­män­nyt­tigt ända­mål, må talan jäm­väl föras på för­ord­nande av läns­sty­rel­sen i det län där verk­stäl­lig­he­ten huvud­sak­li­gen skall ske.

23 kap. Om arv­skifte

1 §   Arv­skifte för­rät­tas av arvingar och uni­ver­sella tes­ta­ment­s­ta­gare.

Var den döde gift, skall först bodel­ning för­rät­tas enligt bestäm­mel­serna i äkten­skaps­bal­ken. Efter­läm­nar den döde en sambo och begär denne bodel­ning enligt sam­bo­la­gen (2003:376), skall bodel­ningen för­rät­tas innan arv­skifte äger rum.
Lag (2003:377).

2 §   Mot någon delä­ga­res bestri­dande får skifte ej före­tas innan boupp­teck­ning har för­rät­tats och alla kända skul­der har betalts eller medel till deras betal­ning har ställts under sär­skild vård eller upp­gö­relse har träf­fats som inne­bär att delä­ga­ren inte sva­rar för skul­derna.

Skall legat eller ända­måls­be­stäm­melse full­gö­ras av oskifto, får skifte ej mot delä­ga­res bestri­dande äga rum innan för­ord­nan­det har verk­ställts eller delä­ga­ren har fri­ta­gits från att svara för dess full­gö­rande eller erfor­der­lig egen­dom har bli­vit ställd under sär­skild vård.

Står boet under för­valt­ning av bout­red­nings­man eller tes­ta­mentsex­e­ku­tor, får skifte ej före­tas innan denne har anmält att utred­ningen har slut­förts. Lag (1987:231).

3 §   Envar delä­gare äger vid skif­tet njuta lott i varje slag av egen­dom; dock bör vad ej lämp­li­gen kan delas eller skil­jas såvitt möj­ligt läg­gas å en lott. Ford­ran å delä­gare skall till­skif­tas denne så långt hans lott för­slår.

Har vid skifte fas­tig­het delats så, att delä­gare fått skilda ande­lar utan att vill­kor om utbryt­ning upp­ställts i den hand­ling som enligt 4 § upp­rät­tas över skif­tet, inne­hava dessa delä­gare fas­tig­he­ten under samä­gan­de­rätt.

Om i annat fall än i andra styc­ket anges skif­tet inne­bär att del av fas­tig­het kom­mer i sär­skild äga­res hand, är skif­tet ogil­tigt i den delen.
Lag (1970:1001).

4 §   Över arv­skifte skall upp­rät­tas en hand­ling som skrivs under av delä­garna. Lag (1987:231).

5 §   På en delä­ga­res begä­ran ska rät­ten utse någon att vara skif­tes­man. Det som före­skrivs i 17 kap. 1-4 och 6-9 §§ äkten­skaps­bal­ken om bodel­ning, bodel­nings­för­rät­tare och make ska gälla i fråga om arv­skifte, skif­tes­man och delä­gare i boet. Arvode och ersätt­ning till skif­tes­man­nen ska dock beta­las av döds­boet.

Om boet ställs under för­valt­ning av tes­ta­mentsex­e­ku­tor, är denne utan sär­skilt beslut skif­tes­man. Detta gäl­ler dock inte, om någon annan redan har utsetts till skif­tes­man eller om tes­ta­mentsex­e­ku­torn är delä­gare i boet.

En döds­bo­de­lä­gare eller en per­son som på annat sätt är bero­ende av arv­skif­tet får inte utses till skif­tes­man.
Lag (2015:418).

6 §   Rege­ringen får bestämma att även sådana anställda i en tings­rätt som inte är lag­farna domare skall få hand­lägga enkla ären­den enligt 5 §.
Lag (1996:245).

7 §   har upp­hävts genom Lag 1987:231.

8 §   har upp­hävts genom Lag 1987:231.

9 §   har upp­hävts genom Lag 1987:231.

24 kap. Om avtal angå­ende sam­man­lev­nad i oskif­tat dödsbo

1 §   Om ett dödsbo för­val­tas av delä­garna gemen­samt och de har kom­mit över­ens om att leva sam­man i oskif­tat bo, gäl­ler i fråga om för­valt­ningen av boet och rät­ten att före­träda boet vad som sägs i 18 kap. 1 §, om inte annat har avta­lats. Också bestäm­mel­serna i 3, 4, 6 och 7 §§ samma kapi­tel skall tilläm­pas.

I fråga om rät­ten för enskilda delä­gare att väcka och föra talan som par­ter i eget namn men för boets räk­ning gäl­ler vad som sägs i 18 kap. 1 a §, om inte annat avta­lats mel­lan delä­garna. Lag (1989:30).

2 §   Såvitt avkast­ningen ej skall använ­das till bekost­nad av gemen­sam hus­håll­ning eller eljest för gemen­sam räk­ning, är envar delä­gare berät­ti­gad att efter varje kalen­derårs utgång fordra del­ning av behål­len avkast­ning.

3 §   Har ej tid fast­ställts för bestån­det av avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat bo, är avta­let gäl­lande tills tre måna­der för­flu­tit sedan det bli­vit av någon delä­gare upp­sagt hos de övriga. Samma lag vare, där vid avtal gäl­lande för bestämd tid sam­man­lev­na­den fort­satt efter den tidens utgång.

4 §   Trä­der efter­le­vande make, som del­ta­git i avta­let, i nytt gifte, eller dör delä­gare och efter­läm­nar han såsom döds­bo­de­lä­gare någon, som ej del­ta­git i avta­let, skall detta, om upp­säg­ning sker inom fyra måna­der där­ef­ter, upp­höra att gälla tre måna­der efter upp­säg­ningen.

Om för­myn­dare, god man eller för­val­tare del­ta­git i avta­let, skall vid för­myn­der­ska­pets, god­man­ska­pets eller för­val­tar­ska­pets upp­hö­rande rätt till upp­säg­ning som avses i första styc­ket till­komma den på vars väg­nar avta­let slu­tits. Lag (1988:1255).

5 §   Har, efter det avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat bo slu­tits, väsent­lig änd­ring inträtt i de för­hål­lan­den som där­vid var avgö­rande, eller befinns avta­let av annan sär­skild orsak ej böra bestå, får rät­ten på delä­ga­res talan för­klara, att avta­let skall upp­höra att gälla.

Om hävande av avtal, vars fort­satta bestånd med­för även­tyr för delä­gare som är omyn­dig eller för vil­ken god man eller för­val­tare är för­ord­nad, är sär­skilt stad­gat. Lag (1988:1255).

6 §   För­ord­nas om boets avträ­dande till för­valt­ning av bout­red­nings­man, är avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat bo för­fal­let. Ej må sådant för­ord­nande med­de­las på ansö­kan av delä­gare.

25 kap. Har upp­hävts genom lag (2005:131).

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1969:621
   3. Är barn utom äkten­skap fött innan nya lagen trätt i kraft och skulle icke arvs­rätt mel­lan fadern och bar­net ha före­le­gat redan enligt äldre lag, ärver bar­net och dess bröstar­vingar fadern och den­nes släk­tingar endast under för­ut­sätt­ning att annan döds­bo­de­lä­gare, bout­red­nings­man eller den som sit­ter i boet inom tre måna­der från döds­fal­let eller, om boupp­teck­ningen för­rät­tas senare, senast vid boupp­teck­ningen fått kän­ne­dom om arvingen eller anteck­ning om bar­net före arv­fal­let gjorts i per­son­akt eller regi­stre­rats i folk­bok­fö­ringen för arv­lå­ta­ren eller annan från vil­ken arvingen här­le­der sin arvs­rätt. Lag (1991:489).

1987:231
   1. Denna lag trä­der i kraft sam­ti­digt som äkten­skaps­bal­ken.
   2. Har arv­lå­ta­ren avli­dit före ikraft­trä­dan­det, skall äldre bestäm­mel­ser fort­fa­rande tilläm­pas.
   3. Den nya bestäm­mel­sen i 3 kap. 8 § skall tilläm­pas även om den först avlidna maken har avli­dit före ikraft­trä­dan­det.

1989:30
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1989.
   2. Om det i döds­boet efter någon som har avli­dit före ikraft­trä­dan­det ingår fast egen­dom som är tax­e­rad som lant­bruks­en­het, gäl­ler i stäl­let för vad som sägs i 18 kap. 7 § första styc­ket första meningen att boet skall ha avveck­lat fas­tig­hets­in­ne­ha­vet senast den 1 juli 1993. Lag (1990:1385).

1989:308

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1989. Har någon tes­ta­ment­s­ta­gare vid lagens ikraft­trä­dande för­lo­rat sin rätt mot en arvinge på grund av att tes­ta­men­tet inte har beva­kats enligt äldre bestäm­mel­ser, skall den rätts­för­lus­ten kvar­stå.

1991:1547
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1992.
   2. Har gär­ningen begåtts före ikraft­trä­dan­det, skall 15 kap. 1 § i dess äldre lydelse fort­fa­rande tilläm­pas.

2001:94
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2001.
   2. 18 kap. 7 § i den äldre lydel­sen gäl­ler fort­fa­rande i fråga om ären­den om anstånd om ansö­kan har kom­mit in till tings­rät­ten före ikraft­trä­dan­det.
   3. Vid över­kla­gande av till­syns­myn­dig­he­tens beslut om före­läg­gande enligt 18 kap. 7 § skall, om beslu­tet har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det, 18 kap. 7 § i den äldre lydel­sen fort­fa­rande gälla.
   4. En döds­bo­an­mä­lan eller ett ärende om regi­stre­ring av boupp­teck­ning eller tilläggs­boupp­teck­ning skall hand­läg­gas av tings­rät­ten om hand­lingen har kom­mit in till tings­rät­ten före ikraft­trä­dan­det. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler där­vid fort­fa­rande.
   5. Rege­ringen får före­skriva att en annan tings­rätt än den som anges i 20 kap. 8 § i dess äldre lydelse är behö­rig att hand­lägga en döds­bo­an­mä­lan eller ett ärende om regi­stre­ring av boupp­teck­ning eller tilläggs­boupp­teck­ning som har getts in till tings­rät­ten före ikraft­trä­dan­det. Den tings­rätt som anges i 20 kap. 8 § i dess äldre lydelse skall då lämna över ingivna hand­lingar till den tings­rätt som skall hand­lägga ären­det samt under­rätta ingi­va­ren om över­läm­nan­det. Sedan en boupp­teck­ning eller tilläggs­boupp­teck­ning har regi­stre­rats, skall en kopia av hand­lingen sän­das för för­va­ring till den tings­rätt som anges i 20 kap. 8 § i dess äldre lydelse. En kopia av hand­lingen skall för­va­ras även hos den beslu­tande tings­rät­ten. Döds­bo­an­mä­lan skall sän­das för för­va­ring till den tings­rätt som anges i 20 kap. 8 § i dess äldre lydelse. En kopia av döds­bo­an­mä­lan skall för­va­ras hos den tings­rätt som hand­lagt döds­bo­an­mä­lan.
   6. Har en ansö­kan om regi­stre­ring av en boupp­teck­ning eller tilläggs­boupp­teck­ning getts in till tings­rät­ten före ikraft­trä­dan­det och har genom ett beslut som vun­nit laga kraft ansö­kan avvi­sats, regi­stre­ring väg­rats eller ett beslut om regi­stre­ring upp­hävts, skall den skatte­myn­dig­het som är behö­rig enligt 20 kap. 8 § i dess nya lydelse i fort­sätt­ningen hand­lägga frå­gan om regi­stre­ring.
   7. Har en tings­rätt före ikraft­trä­dan­det före­lagt vite enligt 20 kap. 9 § första styc­ket i dess äldre lydelse utan att vitet har dömts ut, skall beslu­tet när fråga är om utdö­mande av vite anses vara ett beslut som har med­de­lats av den skatte­myn­dig­het hos vil­ken boupp­teck­ningen eller tilläggs­boupp­teck­ningen enligt 20 kap. 8 § i dess nya lydelse skall ges in.

2003:377
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2003.
   2. Om ett sam­bo­för­hål­lande har upp­hört före ikraft­trä­dan­det, tilläm­pas äldre bestäm­mel­ser.

2003:529
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2004.
   2. I fråga om före­tags­hy­po­tek på grund av en inteck­ning som har bevil­jats före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas äldre bestäm­mel­ser om upp­säg­ning görs före den 1 janu­ari 2005.

2010:1934
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2011.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler om ett beslut om del­giv­ning enligt 15-17 §§ del­giv­nings­la­gen (1970:428) har fat­tats före den 1 april 2011 eller om en hand­ling har skic­kats eller läm­nats före denna tid­punkt.

2011:892
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 okto­ber 2011.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler om en ansö­kan eller en anmä­lan har kom­mit in till tings­rät­ten före ikraft­trä­dan­det.

2012:448
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2013.
   2. Om ett tes­ta­mente har upp­rät­tats före ikraft­trä­dan­det, gäl­ler 10 kap. 4 § i sin äldre lydelse.

2014:378
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2014.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler för den som har ingått äkten­skap med stöd av ett till­stånd enligt 15 kap. 1 § äkten­skaps­bal­ken i dess lydelse före den 1 juli 2014.