Äkten­skaps­balk (1987:230)

Äkten­skaps­bal­ken (ÄktB) regle­rar vilka som kan ingå äkten­skap och verk­ningar av äkten­ska­pet. Bal­ken består av fyra avdel­ningar där den första avdel­ningen inne­hål­ler all­männa bestäm­mel­ser kring äkten­skap. Den andra avdel­ningen hand­lar om hur äkten­skap ingås, hur de upp­lö­ses och pröv­ning av äkten­skaps­hin­der. I tredje avdel­ningen finns reg­ler om makars eko­no­miska för­hål­lan­den, bland annat under­håll, makars gemen­samma och enskilda egen­dom och hur en bodel­ning ska genom­fö­ras. I den fjärde och sista avdel­ningen finns rät­te­gångs­be­stäm­mel­ser.

SFS nr:

1987:230
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L2
Utfär­dad: 1987-​05-14
Änd­rad: t.o.m. SFS

2022:1749
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Första avdel­ningen

All­männa bestäm­mel­ser


1 kap. Äkten­skap

1 §   I denna balk finns bestäm­mel­ser om sam­lev­nad i äkten­skap.
De två som ingår äkten­skap med varandra blir makar.
Lag (2009:253).

2 §   Makar skall visa varandra tro­het och hän­syn. De skall gemen­samt vårda hem och barn och i sam­råd verka för famil­jens bästa.

3 §   Varje make råder över sin egen­dom och sva­rar för sina skul­der.

4 §   Makar skall för­dela utgif­ter och syss­lor mel­lan sig. De skall lämna varandra de upp­lys­ningar som behövs för att famil­jens eko­no­miska för­hål­lan­den skall kunna bedö­mas.

5 §   Äkten­skap upp­lö­ses genom den ena makens död eller genom äkten­skaps­skill­nad.

Andra avdel­ningen

Äkten­skaps ingå­ende och upp­lös­ning


2 kap. Äkten­skaps­hin­der

1 §   Den som är under 18 år får inte ingå äkten­skap.
Lag (2014:376).

2 §   Har upp­hävts genom lag (1988:1254).

3 §   Äkten­skap får inte ingås mel­lan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och ned­sti­gande led eller är hel­sys­kon.

Halv­sys­kon får inte ingå äkten­skap med varandra utan till­stånd av myn­dig­het som anges i 15 kap. 1 §.

Vid tillämp­ningen av första och andra styc­kena jäm­ställs adop­tiv­för­hål­lande med släkt­skap. De som där­vid anses som hel­sys­kon får dock ingå äkten­skap med varandra efter till­stånd av myn­dig­het som anges i 15 kap. 1 §. Lag (2004:763).

4 §   Den som är gift eller part­ner i ett regi­stre­rat part­ner­skap får inte ingå äkten­skap. Lag (1994:1118).


3 kap. Pröv­ning av äkten­skaps­hin­der

1 §   Innan ett äkten­skap ingås ska det prö­vas om det finns något hin­der mot äkten­ska­pet. Denna pröv­ning ska göras av Skat­te­ver­ket.

De två som avser att ingå äkten­skap ska gemen­samt begära hin­der­s­pröv­ningen hos Skat­te­ver­ket. Lag (2009:253).

2 §   Den som var­ken är eller skall vara folk­bok­förd här i lan­det skall vid hin­der­s­pröv­ningen visa upp ett intyg av utländsk myn­dig­het om sin behö­rig­het att ingå äkten­ska­pet, om ett sådant intyg kan anskaf­fas.

Om det fordras till­stånd till äkten­ska­pet, skall bevis om till­stån­det visas upp vid hin­der­s­pröv­ningen. Lag (1991:495).

3 §   De som begär hin­der­s­pröv­ning ska skrift­li­gen för­säkra på heder och sam­vete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och ned­sti­gande led eller hel­sys­kon. Har de inte till­stånd till äkten­ska­pet enligt 2 kap. 3 § andra styc­ket, ska deras för­säk­ran också avse att de inte är halv­sys­kon.

De som begär hin­der­s­pröv­ning ska på heder och sam­vete skrift­li­gen uppge om de tidi­gare har ingått äkten­skap eller låtit regi­strera part­ner­skap. Den som tidi­gare har ingått äkten­skap eller låtit regi­strera part­ner­skap ska styrka att äkten­ska­pet eller part­ner­ska­pet har bli­vit upp­löst, om inte detta fram­går av folk­bok­fö­ringen eller av intyg från utländsk myn­dig­het. Lag (2009:253).

4 §   Fin­ner Skat­te­ver­ket att det inte finns något hin­der mot äkten­ska­pet, ska ver­ket utfärda intyg om detta.
Lag (2009:253).


4 kap. Vig­sel

1 §   Äkten­skap ingås genom vig­sel i när­varo av släk­tingar eller andra vitt­nen.

2 §   Vid vig­seln ska de som ingår äkten­skap vara när­va­rande sam­ti­digt. De ska var för sig på fråga av vig­sel­för­rät­ta­ren ge till känna att de sam­tyc­ker till äkten­ska­pet.
Vig­sel­för­rät­ta­ren ska där­ef­ter för­klara att de är makar.

Har det inte gått till så som anges i första styc­ket eller var vig­sel­för­rät­ta­ren inte behö­rig att för­rätta vig­sel, är för­rätt­ningen ogil­tig som vig­sel.

En för­rätt­ning som enligt andra styc­ket är ogil­tig som vig­sel får god­kän­nas av rege­ringen, om det finns syn­ner­liga skäl.
Ären­det får tas upp endast på ansö­kan av en av dem som avsett att ingå äkten­skap eller, om en av dem har avli­dit, av arvingar till den avlidne. Lag (2009:253).

3 §   Behö­rig att vara vig­sel­för­rät­tare är
   1. sådan präst eller annan befatt­nings­ha­vare i ett tros­sam­fund som har för­ord­nande enligt lagen (1993:305) om rätt att för­rätta vig­sel inom tros­sam­fund, eller
   2. den som läns­sty­rel­sen har för­ord­nat.
Den som är behö­rig enligt första styc­ket 1 är inte skyl­dig att för­rätta vig­sel. Lag (2009:253).

4 §   Innan någon för­ord­nas till vig­sel­för­rät­tare enligt 3 § första styc­ket 2 ska läns­sty­rel­sen pröva att han eller hon har de kun­ska­per och kva­li­fi­ka­tio­ner i övrigt som behövs för upp­dra­get.

För­ord­nan­det ska gälla för en viss period, om det inte har begrän­sats att gälla till en angi­ven dag.

Upp­fyl­ler en vig­sel­för­rät­tare inte längre kra­ven enligt första styc­ket eller misskö­ter vig­sel­för­rät­ta­ren sitt upp­drag, ska läns­sty­rel­sen åter­kalla för­ord­nan­det att vara vig­sel­för­rät­tare. Lag (2009:253).

5 §   Innan vig­sel för­rät­tas skall vig­sel­för­rät­ta­ren för­vissa sig om att hin­der­s­pröv­ning har skett inom fyra måna­der före den pla­ne­rade vig­seln och att inget hin­der har fram­kom­mit. Lag (1991:495).

6 §   Vid vig­sel gäl­ler i övrigt
   1. den ord­ning som gäl­ler inom ett tros­sam­fund, om vig­seln för­rät­tas av en präst eller någon annan befatt­nings­ha­vare i sam­fun­det, och
   2. före­skrif­ter som med­de­las av rege­ringen för andra fall.
Lag (2009:253).

7 §   Vig­sel­för­rät­ta­ren skall genast lämna makarna ett bevis om vig­seln.
Rege­ringen med­de­lar före­skrif­ter om i vilka fall sär­skilt pro­to­koll skall föras över vigs­lar.

8 §   Vig­sel­för­rät­ta­ren skall genast sända under­rät­telse om vig­seln till Skat­te­ver­ket.

Vid under­rät­telse om vig­sel skall Skat­te­ver­ket kon­trol­lera att vig­seln har före­gåtts av hin­der­s­pröv­ning och att vid denna pröv­ning något hin­der mot äkten­ska­pet inte kom­mit fram. Om en sådan pröv­ning inte har före­kom­mit eller om vig­seln har för­rät­tats trots att det vid pröv­ningen kom­mit fram hin­der mot äkten­ska­pet, skall Skat­te­ver­ket sända under­rät­telse om för­hål­lan­det till den som skall anmäla eller pröva frå­gor om disci­pli­n­an­svar, åtal­san­mä­lan, avske­dande eller ent­le­di­gande beträf­fande vig­sel­för­rät­ta­ren. I de fall som avses i 5 kap. 5 § första styc­ket skall Skat­te­ver­ket även under­rätta all­män åkla­gare. Lag (2004:142).


5 kap. Äkten­skaps­skill­nad

1 §   Är makarna ense om att äkten­ska­pet skall upp­lö­sas, har de rätt till äkten­skaps­skill­nad. Denna skall före­gås av betän­ke­tid, om båda makarna begär det eller om någon av dem var­ak­tigt bor till­sam­mans med eget barn under 16 år som står under den makens vård­nad.

2 §   Vill bara en av makarna att äkten­ska­pet skall upp­lö­sas, har den maken rätt till äkten­skaps­skill­nad endast efter betän­ke­tid.

3 §   Betän­ke­ti­den inleds när makarna gemen­samt ansö­ker om äkten­skaps­skill­nad eller när den ena makens yrkande om äkten­skaps­skill­nad del­ges den andra maken. Har betän­ke­ti­den löpt under minst sex måna­der, skall dom på äkten­skaps­skill­nad med­de­las om någon av makarna då fram­stäl­ler ett sär­skilt yrkande om det. Har ett sådant yrkande inte fram­ställts inom ett år från betän­ke­ti­dens bör­jan, har frå­gan om äkten­skaps­skill­nad fal­lit. Avvi­sas talan om äkten­skaps­skill­nad eller avskrivs målet, upp­hör betän­ke­ti­den.

4 §   Om makarna lever åtskilda sedan minst två år, har var och en av dem rätt till äkten­skaps­skill­nad utan före­gå­ende betän­ke­tid.

5 §   En make har rätt till äkten­skaps­skill­nad utan före­gå­ende betän­ke­tid om det görs san­no­likt att maken har tving­ats att ingå äkten­ska­pet eller om maken har ingått äkten­ska­pet före 18 års ålder. Om äkten­ska­pet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp- och ned­sti­gande led eller är hel­sys­kon, har var och en av makarna rätt till äkten­skaps­skill­nad utan före­gå­ende betän­ke­tid. Det­samma gäl­ler om äkten­ska­pet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift eller part­ner i ett regi­stre­rat part­ner­skap och det tidi­gare äkten­ska­pet eller part­ner­ska­pet inte har bli­vit upp­löst.

Om det är fråga om tve­gifte, har var och en av makarna i det tidi­gare äkten­ska­pet rätt att få detta upp­löst genom äkten­skaps­skill­nad utan före­gå­ende betän­ke­tid. Det­samma gäl­ler om part­ner­skap regi­stre­rats trots att någon av part­nerna då var gift.

I de fall som avses i första styc­ket får talan om äkten­skaps­skill­nad föras även av all­män åkla­gare. I de fall som avser äkten­skap som har ingåtts av underå­rig är soci­al­nämn­den i den kom­mun där per­so­nen är folk­bok­förd eller, om per­so­nen inte är folk­bok­förd här i lan­det, i den kom­mun där han eller hon vis­tas skyl­dig att på begä­ran lämna ytt­rande samt de upp­lys­ningar som kan vara av bety­delse för frå­gans bedöm­ning till åkla­ga­ren. En annan soci­al­nämnd som har till­gång till upp­lys­ningar som kan vara av bety­delse i frå­gan är skyl­dig att lämna sådana på begä­ran av den soci­al­nämnd som ska yttra sig.

Bestäm­mel­ser om erkän­nande av äkten­skap som har ingåtts enligt utländsk lag i de fall som avses i första styc­ket finns i 1 kap. 8 a § lagen (1904:26 s. 1) om vissa inter­na­tio­nella rätts­för­hål­lan­den rörande äkten­skap och för­myn­der­skap.
Lag (2021:464).

6 §   När dom på äkten­skaps­skill­nad vin­ner laga kraft, är äkten­ska­pet upp­löst.

Tredje avdel­ningen

Makars eko­no­miska för­hål­lan­den


6 kap. Under­håll

1 §   Makarna skall, var och en efter sin för­måga, bidra till det under­håll som behövs för att deras gemen­samma och per­son­liga behov skall till­go­do­ses.
Om under­håll till barn finns bestäm­mel­ser i för­äld­ra­bal­ken.

2 §   Om det som den ena maken skall bidra med inte räc­ker till för den makens per­son­liga behov eller för de betal­ningar som den maken annars ombe­sör­jer för famil­jens under­håll, skall den andra maken skjuta till de pengar som behövs.

3 §   Det som den ena maken med tillämp­ning av 1 och 2 §§ har erhål­lit av den andra maken för sitt per­son­liga behov är den först­nämnda makens egen­dom.

4 §   Kan den ena maken på grund av sjuk­dom eller borta­varo inte själv sköta sina ange­lä­gen­he­ter och fat­tas det medel för famil­jens under­håll, får den andra maken i behöv­lig omfatt­ning lyfta den sjuka eller borta­va­rande makens inkomst och avkast­ning av den­nes egen­dom samt kvit­tera ut bank­till­go­do­ha­van­den och andra pen­ning­me­del. Detta gäl­ler dock ej, om sam­lev­na­den mel­lan makarna har upp­hört eller om det finns full­mäk­tig, för­myn­dare, god man eller för­val­tare som har rätt att före­träda den sjuka eller borta­va­rande maken i dessa ange­lä­gen­he­ter.

Rätts­hand­ling som avses i första styc­ket är bin­dande för den sjuka eller borta­va­rande maken även om med­len inte behöv­des för famil­jens under­håll, såvida tredje man var­ken insåg eller borde ha insett att beho­vet inte förelåg. Lag (1988:1254).

5 §   Om den ena maken för­sum­mar sin under­hålls­skyl­dig­het, får dom­sto­len ålägga den maken att betala under­hålls­bi­drag till den andra maken.

6 §   Om makarna inte var­ak­tigt bor till­sam­mans, skall den ena maken full­göra sin under­hålls­skyl­dig­het genom att betala under­hålls­bi­drag till den andra maken.

Dom­sto­len får, när makarna inte var­ak­tigt bor till­sam­mans, för­plikta en av makarna att lämna bohag till den andra maken att använ­das av denne. Skyldig-​ heten omfat­tar dock bara det bohag som till­hörde makarna eller någon av dem när sam­lev­na­den upp­hörde. Avtal som efter dom­sto­lens beslut ingås med tredje man om egen­do­men inskrän­ker inte nytt­jan­de­rät­ten till boha­get.

7 §   Efter äkten­skaps­skill­nad sva­rar varje make för sin för­sörj­ning.

Om den ena maken behö­ver bidrag till sitt under­håll under en över­gångs­tid, har den maken rätt att få under­hålls­bi­drag av den andra maken efter vad som är skä­ligt med hän­syn till denna makes för­måga och övriga omstän­dig­he­ter.

Har den ena maken svå­rig­he­ter att för­sörja sig själv sedan ett lång­va­rigt äkten­skap har upp­lösts eller finns det andra syn­ner­liga skäl, har den maken rätt till under­hålls­bi­drag av den andra maken för längre tid än som anges i andra styc­ket.
Vid pröv­ning av den rät­ten skall hän­syn tas till om den ena maken behö­ver bidrag för att skaffa sig pen­sions­skydd.
Lag (1998:619).

8 §   Under­hålls­bi­drag efter äkten­skaps­skill­nad skall beta­las fort­lö­pande. Finns det sär­skilda skäl, såsom att den under­hålls­be­rät­ti­gade behö­ver ett bidrag för att skaffa sig pen­sions­skydd, får dom­sto­len dock bestämma att bidra­get skall beta­las med ett engångs­be­lopp. Lag (1998:619).

9 §   Talan om att under­hålls­bi­drag skall fast­stäl­las får inte bifal­las för längre tid till­baka än tre år före den dag då talan väck­tes, om inte den bidrags­skyl­dige med­ger det.

10 §   Rät­ten att kräva ut ett fast­ställt under­hålls­bi­drag upp­hör tre år efter den för­fal­lo­dag som ursprung­li­gen gällde.

Om utmät­ning för under­hålls­bi­dra­get har skett före den tid­punkt som anges i första styc­ket eller om den bidrags­skyl­dige har för­satts i kon­kurs på grund av en ansö­kan som har gjorts före denna tid­punkt, får betal­ning för ford­ringen även där­ef­ter tas ut ur den utmätta egen­do­men eller erhål­las i kon­kur­sen.

Om en ansö­kan om före­tags­re­kon­struk­tion har gjorts före den tid­punkt som anges i första styc­ket, får under­hålls­bi­dra­get krä­vas ut inom tre måna­der från det att beslut om före­tags­re­kon­struk­tio­nens upp­hö­rande med­de­la­des. Om under­hålls­bi­dra­get omfat­tas av en skuld­upp­gö­relse i en fast­ställd rekon­struk­tions­plan, får ford­ran krä­vas ut inom tre måna­der från det att gäl­de­nä­rens för­plik­tel­ser enligt skuld­upp­gö­rel­sen skulle ha full­gjorts. Om utmät­ning för under­hålls­bi­dra­get har skett eller kon­kur­san­sö­kan har gjorts inom den tid som nu har angetts, gäl­ler andra styc­ket.

Avtal som stri­der mot denna para­graf är ogil­tiga. Lag (2022:968).

11 §   En dom eller ett avtal om under­håll får jäm­kas av dom­sto­len, om det finns skäl för det med hän­syn till att för­hål­lan­dena har änd­rats. För tiden innan talan har väckts får dock jämk­ning mot en parts bestri­dande göras endast på det sät­tet att obe­talda bidrag sätts ned eller tas bort.
Under­hålls­bi­drag efter äkten­skaps­skill­nad får endast om det finns syn­ner­liga skäl höjas utö­ver det högsta belopp till vil­ket bidra­get tidi­gare har varit bestämt. Under­hålls­bi­drag i form av engångs­be­lopp får inte jäm­kas mot en parts bestri­dande.

Ett avtal om under­håll får också jäm­kas av dom­sto­len, om avta­let är oskä­ligt med hän­syn till omstän­dig­he­terna vid dess till­komst och för­hål­lan­dena i övrigt. Beslut om att erhållna bidrag skall beta­las till­baka får dock med­de­las endast om det finns sär­skilda skäl.


7 kap. Makars egen­dom

1 §   En makes egen­dom är gif­to­rätts­gods i den mån den inte är enskild egen­dom.

2 §   Enskild egen­dom är
   1. egen­dom som till följd av äkten­skaps­för­ord är enskild,
   2. egen­dom som en make har fått i gåva av någon annan än den andra maken med det vill­ko­ret att egen­do­men ska vara mot­ta­ga­rens enskilda,
   3. egen­dom som en make har erhål­lit genom tes­ta­mente med det vill­ko­ret att den ska vara mot­ta­ga­rens enskilda,
   4. egen­dom som en make har ärvt och som enligt tes­ta­mente av arv­lå­ta­ren ska vara mot­ta­ga­rens enskilda,
   5. egen­dom som en make erhål­lit genom för­månsta­gar­för­ord­nande vid liv­för­säk­ring, olycks­falls­för­säk­ring, sjuk­för­säk­ring, pen­sions­spa­rande enligt lagen (1993:931) om indi­vi­du­ellt pen­sions­spa­rande eller spa­rande i en sådan PEPP-​produkt som avses i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2019/1238 av den 20 juni 2019 om en paneu­ro­pe­isk pri­vat pen­sions­pro­dukt (PEPP-​produkt) som teck­nats av någon annan än den andra maken med det vill­ko­ret att egen­do­men ska vara mot­ta­ga­rens enskilda, och
   6. vad som har trätt i stäl­let för egen­dom som avses i 1-5, om inte annat har före­skri­vits genom den rätts­hand­ling på grund av vil­ken egen­do­men är enskild.

Avkast­ning av enskild egen­dom är gif­to­rätts­gods, om inte annat har före­skri­vits genom en sådan rätts­hand­ling som avses i första styc­ket. Lag (2022:1749).

3 §   Genom ett äkten­skaps­för­ord kan makar eller bli­vande makar bestämma att egen­dom som till­hör eller till­fal­ler någon av dem ska vara hans eller hen­nes enskilda egen­dom. Genom ett nytt äkten­skaps­för­ord kan makar bestämma att egen­do­men ska vara gif­to­rätts­gods.

Ett äkten­skaps­för­ord ska upp­rät­tas skrift­li­gen, date­ras och under­teck­nas av makarna eller de bli­vande makarna. Detta gäl­ler även om någon av dem är underå­rig eller om äkten­skaps­för­or­det avser egen­dom, som till någon del omfat­tas av för­val­tar­skap enligt för­äld­ra­bal­ken. I så fall ska dock för­myn­da­rens eller för­val­ta­rens skrift­liga med­gi­vande inhäm­tas.

Ett äkten­skaps­för­ord ska regi­stre­ras hos Skat­te­ver­ket. Ett äkten­skaps­för­ord som har slu­tits mel­lan bli­vande makar gäl­ler från äkten­ska­pets ingå­ende, om det ges in till Skat­te­ver­ket inom en månad från det att äkten­ska­pet ingicks. I annat fall gäl­ler äkten­skaps­för­or­det först från och med den dag då det ges in till Skat­te­ver­ket. Lag (2019:235).

4 §   Med makars gemen­samma bostad avses i denna balk
   1. fast egen­dom som makarna eller någon av dem äger eller inne­har med tomträtt, om det finns en bygg­nad inom egen­do­men som är avsedd som makar­nas gemen­samma hem och egen­do­men inne­has huvud­sak­li­gen för detta ända­mål,
   2. fast egen­dom som makarna eller någon av dem inne­har med nytt­jan­de­rätt i för­e­ning med bygg­nad på egen­do­men som makarna eller någon av dem äger, om bygg­na­den är avsedd som makar­nas gemen­samma hem och egen­do­men inne­has huvud­sak­li­gen för detta ända­mål,
   3. bygg­nad eller del av bygg­nad som makarna eller någon av dem inne­har med hyres­rätt, bostads­rätt eller annan lik­nande rätt, om bygg­na­den eller bygg­nads­de­len är avsedd som makar­nas gemen­samma hem och inne­has huvud­sak­li­gen för detta ända­mål,
   4. bygg­nad eller del av bygg­nad som makarna eller någon av dem har rätt att fram­de­les för­värva med bostads­rätt enligt för­hands­av­tal som sägs i 5 kap. bostads­rättsla­gen (1991:614), om rät­ten gäl­ler en lägen­het som när avta­let träf­fa­des var avsedd att bli makar­nas gemen­samma hem och att inne­has huvud­sak­li­gen för detta ända­mål.

Med makars gemen­samma bohag avses i denna balk möb­ler, hus­hålls­ma­ski­ner och annat inre lösöre som är avsett för det gemen­samma hem­met.

Till gemen­samt bohag räk­nas inte sådant bohag som används ute­slu­tande för den ena makens bruk.

Till makars gemen­samma bostad och bohag räk­nas inte egen­dom som används huvud­sak­li­gen för fri­tidsän­da­mål. Lag (2009:181).

5 §   En make får inte utan den andra makens sam­tycke
   1. avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nytt­jan­de­rätt upp­låta fast egen­dom som utgör makar­nas gemen­samma bostad,
   2. avhända sig, pant­sätta, hyra ut eller på annat sätt med nytt­jan­de­rätt upp­låta annan egen­dom som utgör makar­nas gemen­samma bostad, eller
   3. avhända sig eller pant­sätta makar­nas gemen­samma bohag.

Första styc­ket gäl­ler inte bostad eller bohag som är den ena makens enskilda egen­dom enligt 2 § första styc­ket 2-4.

En make får inte hel­ler utan den andra makens sam­tycke avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nytt­jan­de­rätt upp­låta fast egen­dom som inte utgör makar­nas gemen­samma bostad, om egen­do­men är gif­to­rätts­gods. Detta gäl­ler dock ej, om mål om äkten­skaps­skill­nad pågår och maken har för­vär­vat egen­do­men efter det att talan om äkten­skaps­skill­nad väck­tes.

Sam­tycke till avhän­delse av eller inteck­ning i fast egen­dom skall läm­nas skrift­li­gen.

Bestäm­mel­serna i denna para­graf om fast egen­dom och rät­tig­het i denna tilläm­pas också i fråga om tomträtt.

6 §   Bestäm­mel­serna i 5 § om sam­tycke av en make till en åtgärd av den andra maken tilläm­pas också när döds­boet efter en avli­den make vid­tar en sådan åtgärd.

7 §   Sam­tycke enligt 5 eller 6 § behövs inte, om maken inte kan lämna gil­tigt sam­tycke eller om den­nes sam­tycke inte kan inhäm­tas inom rim­lig tid. Sam­tycke enligt 5 § behövs inte hel­ler sedan bodel­ning med anled­ning av äkten­skaps­skill­nad har skett.

8 §   Sak­nas sam­tycke som krävs för en åtgärd enligt 5 eller 6 §, får dom­sto­len tillåta åtgär­den på ansö­kan av den som vill företa den.

9 §   Om en make eller döds­boet efter en avli­den make utan erfor­der­ligt sam­tycke eller till­stånd har avhänt sig eller till nack­del för den andra maken upp­lå­tit nytt­jan­de­rätt till egen­dom, skall dom­sto­len på talan av denne för­klara att rätts­hand­lingen är ogil­tig och att egen­do­men skall återgå. Det­samma gäl­ler om en make eller döds­boet efter en avli­den make utan erfor­der­ligt sam­tycke eller till­stånd har pant­satt makar­nas gemen­samma bohag. Över­lå­telse eller pant­sätt­ning av bohag skall dock inte för­kla­ras ogil­tig, om den nya inne­ha­va­ren har fått egen­do­men i sin besitt­ning i god tro.

Talan enligt första styc­ket skall väc­kas hos dom­sto­len inom tre måna­der från det att den andra maken fick kän­ne­dom om för­fo­gan­det över egen­do­men.
När det gäl­ler bohag räk­nas dock tiden från det att maken fick kän­ne­dom om över­läm­nan­det. Har lag­fart eller inskriv­ning bevil­jats med anled­ning av över­lå­telse av fast egen­dom eller tomträtt, får talan inte väc­kas.

Förs talan om avhys­ning, får dom­sto­len medge skä­ligt anstånd med flytt­ningen.


8 kap. Gåvor mel­lan makar

1 §   En gåva mel­lan makar är gäl­lande mel­lan dem, om vad som gäl­ler för full­bor­dande av gåva i all­män­het har iakt­ta­gits eller om gåvan har regi­stre­rats enligt 16 kap.

Gåvan blir gäl­lande mot giva­rens bor­ge­nä­rer när den har regi­stre­rats enligt 16 kap. Är gåvan en per­son­lig pre­sent vars värde inte står i miss­för­hål­lande till giva­rens eko­no­miska vill­kor, är den dock gäl­lande mot giva­rens bor­ge­nä­rer utan regi­stre­ring, om den är gäl­lande mel­lan makarna.

Om det för visst slag av egen­dom finns sär­skilda bestäm­mel­ser som inne­bär att en gåva blir gäl­lande mot giva­rens bor­ge­nä­rer först efter inskriv­ning eller annan sär­skild regi­stre­ring, krävs även dessa åtgär­der för att en sådan gåva mel­lan makar skall bli gäl­lande mot giva­rens bor­ge­nä­rer.

2 §   En utfäs­telse av den ena maken att under äkten­ska­pet ge den andra maken en gåva är utan ver­kan.

3 §   Om en make som har gett den andra maken en gåva inte kan betala en skuld för vil­ken giva­ren sva­rade när gåvan blev gäl­lande mot giva­rens bor­ge­nä­rer eller om det av någon annan anled­ning kan antas att giva­ren är på obe­stånd, sva­rar den andra maken för bris­ten upp till vär­det av gåvan.

Detta gäl­ler dock inte i fråga om per­son­liga pre­sen­ter vil­kas värde inte står i miss­för­hål­lande till giva­rens eko­no­miska vill­kor. Det gäl­ler inte hel­ler om giva­ren, när gåvan blev gäl­lande mot bor­ge­nä­rerna, hade kvar utmät­nings­bar egen­dom som uppen­bar­li­gen mot­sva­rade de skul­der för vilka giva­ren då sva­rade.

Om gåvan utan mot­ta­ga­rens vål­lande har gått för­lo­rad helt eller del­vis, är mot­ta­ga­ren i mot­sva­rande utsträck­ning fri från ansvar.

En makes ansvar enligt denna para­graf får inte göras gäl­lande så länge ett mål pågår om åter­vin­ning av gåvan enligt kon­kursla­gen (1987:672) eller lagen (2022:964) om före­tags­re­kon­struk­tion. Lag (2022:968).


9 kap. All­männa bestäm­mel­ser om bodel­ning

1 §   När ett äkten­skap upp­lö­ses, ska makar­nas egen­dom för­de­las mel­lan dem genom bodel­ning. Bodel­ning behövs dock inte, om makarna har endast enskild egen­dom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag från den andra maken.

Är makarna ense, får de efter skrift­lig anmä­lan till Skat­te­ver­ket för­dela sin egen­dom genom bodel­ning under äkten­ska­pet utan att något mål om äkten­skaps­skill­nad pågår.
Anmä­lan ska regi­stre­ras av Skat­te­ver­ket. Lag (2011:891).

2 §   Bodel­ning skall göras med utgångs­punkt i egen­doms­för­hål­lan­dena den dag då talan om äkten­skaps­skill­nad väck­tes eller, om äkten­ska­pet har upp­lösts genom den ena makens död utan att ett mål om äkten­skaps­skill­nad pågick, den dag då döds­fal­let inträf­fade.

Bodel­ning under äkten­ska­pet utan att något mål om äkten­skaps­skill­nad pågår skall göras med utgångs­punkt i egen­doms­för­hål­lan­dena den dag då anmä­lan om bodel­ningen gjor­des enligt 1 § andra styc­ket.

3 §   Varje make är skyl­dig att tills bodel­ningen för­rät­tas redo­visa för sin egen­dom och för sådan egen­dom som maken har haft hand om men som till­hör den andra maken. Makarna är även i övrigt skyl­diga att lämna de upp­gif­ter som kan vara av bety­delse vid bodel­ningen.

4 §   Bodel­ning med anled­ning av äkten­skaps­skill­nad skall för­rät­tas när äkten­ska­pet har upp­lösts. Om någon av makarna begär bodel­ning när ett mål om äkten­skaps­skill­nad pågår, skall bodel­ningen dock för­rät­tas genast.

5 §   Bodel­ning för­rät­tas av makarna till­sam­mans. Över bodel­ningen skall upp­rät­tas en hand­ling som skrivs under av dem båda. Är den ena maken död, för­rät­tas bodel­ningen av den andra maken samt den dödes arvingar och uni­ver­sella tes­ta­ment­s­ta­gare. För arvingar och uni­ver­sella tes­ta­ment­s­ta­gare gäl­ler i så fall, om inget annat sägs, vad som är före­skri­vet om make.

6 §   Bodel­ning mel­lan den ena maken och den andra makens arvingar och uni­ver­sella tes­ta­ment­s­ta­gare får inte mot någon döds­bo­de­lä­ga­res bestri­dande för­rät­tas innan alla kända skul­der för vilka den döde sva­rade har betalts eller medel till deras betal­ning har satts under sär­skild vård eller upp­gö­relse har träf­fats som inne­bär att delä­ga­ren inte sva­rar för skul­derna. Har den dödes egen­dom avträtts till kon­kurs, får bodel­ning dock för­rät­tas även om någon delä­gare bestri­der det.

7 §   När talan om äkten­skaps­skill­nad har väckts skall, i den omfatt­ning det behövs, varje makes till­gångar och skul­der upp­teck­nas sådana de var när talan väck­tes. Om det behövs för att få boupp­teck­ningen till stånd, får bodel­nings­för­rät­tare för­ord­nas.

8 §   Om det, när talan om äkten­skaps­skill­nad har väckts, behövs för att skydda den ena makens rätt vid bodel­ning, skall dom­sto­len på begä­ran sätta den andra makens egen­dom eller del därav under sär­skild för­valt­ning. Mot en makes bestri­dande får dock en sådan åtgärd inte vid­tas, om god­tag­bar säker­het ställs.

Beslu­tet om sär­skild för­valt­ning gäl­ler tills vidare intill dess att bodel­ning för­rät­tas eller frå­gan om äkten­skaps­skill­nad fal­ler enligt 5 kap. 3 §, avvi­sas eller avskrivs.

9 §   En makes egen­dom får utmä­tas för den makens skuld även om bodel­ning skall för­rät­tas. Har egen­do­men satts under sär­skild för­valt­ning, får den dock utmä­tas för den makens skuld endast om också den andra maken sva­rar för skul­den eller utmät­nings­ford­ringen är för­e­nad med sär­skild för­måns­rätt i egen­do­men.

10 §   För­sätts en make i kon­kurs innan bodel­ning har ägt rum eller har en bodel­ning åter­gått med anled­ning av en makes kon­kurs, skall den makens gif­to­rätts­gods stå under kon­kurs­bo­ets för­valt­ning till dess att det har bli­vit bestämt genom bodel­ning vad som skall till­falla den maken.
Kon­kurs­boet får sälja egen­do­men om det behövs.

Beslut om sär­skild för­valt­ning enligt 8 § fal­ler vid kon­kurs.

11 §   Om en make dör när ett mål om äkten­skaps­skill­nad pågår, skall de bestäm­mel­ser som avser bodel­ning med anled­ning av äkten­skaps­skill­nad tilläm­pas. Bestäm­mel­serna i 10 kap. 3 § andra styc­ket gäl­ler dock i stäl­let för bestäm­mel­serna i tredje styc­ket i den para­gra­fen. Lag (1998:619).

12 §   Med den tid då ett mål om äkten­skaps­skill­nad pågår för­stås i denna balk tiden från det att talan väcks till dess att domen på äkten­skaps­skill­nad vin­ner laga kraft eller, om dom­sto­len avvi­sar eller avskri­ver frå­gan om äkten­skaps­skill­nad, till dess att beslut om detta vin­ner laga kraft eller frå­gan om äkten­skaps­skill­nad dess­förin­nan har fal­lit enligt 5 kap. 3 §.

13 §   Makar får inför en ome­del­bart före­stå­ende äkten­skaps­skill­nad avtala om den kom­mande bodel­ningen eller om annat som har sam­band med denna (för­av­tal). Över avta­let skall upp­rät­tas en hand­ling som under­teck­nas av makarna.

Avtal som makar i annat fall har ingått om kom­mande bodel­ning är utan ver­kan, om det inte utgör äkten­skaps­för­ord.


10 kap. Vad som skall ingå i bodel­ning

1 §   I bodel­ning skall makar­nas gif­to­rätts­gods ingå.

2 §   Varje make får från bodel­ningen i skä­lig omfatt­ning ta undan klä­der och andra före­mål som maken har ute­slu­tande till sitt per­son­liga bruk, lik­som per­son­liga pre­sen­ter. Om den ena maken är död, gäl­ler denna rätt endast för den efter­le­vande maken.

2 a §   Varje make får från bodel­ningen ta undan egen­dom som maken har fått i ersätt­ning för per­son­skada och kränk­ning samt avkast­ning av egen­do­men. Ersätt­ning för inkomst­för­lust eller för kost­na­der får dock tas undan endast i den mån ersätt­ningen avser tiden efter det att talan om äkten­skaps­skill­nad väck­tes, anmä­lan enligt 9 kap. 1 § andra styc­ket gjor­des eller döds­fal­let inträf­fade. Rät­ten att ta undan egen­dom gäl­ler också vad som har trätt i stäl­let för sådan egen­dom som anges i första meningen.

Om den ena maken är död, gäl­ler rät­ten att ta undan egen­dom enligt första styc­ket endast för den efter­le­vande maken.
Lag (2007:184).

3 §   Rät­tig­he­ter som inte kan över­lå­tas eller som i annat fall är av per­son­lig art ska inte ingå i bodel­ning om det skulle strida mot vad som gäl­ler för rät­tig­he­ten. Dess­utom ska pen­sions­rät­tig­he­ter, även om de inte är av sådant slag som avses i första meningen, undan­tas från bodel­ning enligt vad som sägs i andra och tredje styc­kena.

Vid bodel­ning med anled­ning av en makes död ska en rätt till pen­sion som den efter­le­vande maken har på grund av pen­sions­sparav­tal enligt lagen (1993:931) om indi­vi­du­ellt pen­sions­spa­rande eller ett spa­rande i en sådan PEPP-​produkt som avses i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2019/1238 inte ingå i bodel­ningen. Det­samma gäl­ler en rätt till pen­sion som den efter­le­vande maken har på grund av en för­säk­ring, om det belopp som ska beta­las ut ska beskat­tas som inkomst. Om pen­sions­spar­kon­tot, spa­ran­det i en PEPP-​produkt eller för­säk­ringen ägdes av den avlidna maken, tilläm­pas i stäl­let bestäm­mel­serna i lagen om indi­vi­du­ellt pen­sions­spa­rande, lagen (2022:1746) med kom­plet­te­rande bestäm­mel­ser till EU:s för­ord­ning om en paneu­ro­pe­isk pri­vat pen­sions­pro­dukt (PEPP-​produkt) eller för­säk­rings­av­talsla­gen (2005:104).

Vid bodel­ning med anled­ning av äkten­skaps­skill­nad ska en rätt till pen­sion som någon av makarna har på grund av pen­sions­sparav­tal enligt lagen om indi­vi­du­ellt pen­sions­spa­rande eller spa­rande i en PEPP-​produkt helt eller del­vis undan­tas från bodel­ningen, om det med hän­syn till makar­nas eko­no­miska för­hål­lan­den och omstän­dig­he­terna i övrigt skulle vara oskä­ligt att hela pen­sions­rät­ten ingick. Det­samma gäl­ler rätt till pen­sion på grund av en för­säk­ring, om det belopp som ska beta­las ut ska beskat­tas som inkomst och för­säk­ringen gäl­ler rätt till
   1. ålderspen­sion eller sjuk­pen­sion, eller
   2. efter­le­van­de­pen­sion om det finns en rätt till utbe­tal­ning av pen­sio­nen vid bodel­ningen. Lag (2022:1749).

4 §   Egen­dom som har gjorts till enskild genom äkten­skaps­för­ord, lik­som vad som har trätt i stäl­let för sådan egen­dom samt avkast­ning av denna som är enskild egen­dom, ska ingå i bodel­ning om makarna kom­mer över­ens om det vid bodel­ningen. Det­samma gäl­ler sådan rätt till pen­sion på grund av för­säk­ring, pen­sions­sparav­tal eller spa­rande i en PEPP- pro­dukt som avses i 3 § andra styc­ket.

Har makarna kom­mit över­ens om att enskild egen­dom ska ingå i bodel­ningen, ska sådan egen­dom vid bodel­ningen anses utgöra gif­to­rätts­gods.

En sådan rätt till pen­sion på grund av för­säk­ring, pen­sions­sparav­tal eller spa­rande i en PEPP-​produkt som avses i 3 § tredje styc­ket ska inte ingå i bodel­ning, om makarna kom­mer över­ens om det vid bodel­ningen. Lag (2022:1749).

5 §   Bestäm­mel­ser om för­säk­ring eller för­säk­rings­be­lopp som vid för­säk­rings­ta­ga­rens död till­fal­ler en för­månsta­gare finns i för­säk­rings­av­talsla­gen (2005:104).

Bestäm­mel­ser om för­månsta­ga­res rätt enligt pen­sions­sparav­tal finns i lagen (1993:931) om indi­vi­du­ellt pen­sions­spa­rande.

Bestäm­mel­ser om för­månsta­ga­res rätt enligt ett avtal om spa­rande i en PEPP-​produkt finns i lagen (2022:1746) med kom­plet­te­rande bestäm­mel­ser till EU:s för­ord­ning om en paneu­ro­pe­isk pri­vat pen­sions­pro­dukt (PEPP-​produkt).
Lag (2022:1749).


11 kap. Ande­lar och lot­ter

Makar­nas ande­lar i boet

1 §   Vid bodel­ning skall först makar­nas ande­lar i boet beräk­nas.

2 §   Vid beräk­ningen av makar­nas ande­lar i boet skall så myc­ket avräk­nas från en makes gif­to­rätts­gods att det täc­ker de skul­der som den maken hade när talan om äkten­skaps­skill­nad väck­tes, anmä­lan enligt 9 kap. 1 § andra styc­ket gjor­des eller döds­fal­let inträf­fade.

För sådana ford­ringar mot en make som är för­e­nade med sär­skild för­måns­rätt i makens enskilda egen­dom skall maken få täck­ning ur sitt gif­to­rätts­gods endast i den mån betal­ning inte kan erhål­las ur den enskilda egen­do­men.
Det­samma gäl­ler skul­der som maken har ådra­git sig för under­håll eller för­bätt­ring av den enskilda egen­do­men eller som på annat sätt är att hän­föra till denna.

Vad som sägs i andra styc­ket om enskild egen­dom skall även gälla sådan rät­tig­het som enligt 10 kap. 3 § inte skall ingå i bodel­ning.

3 §   Vad som åter­står av makar­nas gif­to­rätts­gods, sedan avdrag har gjorts för att skul­derna skall täc­kas, skall läg­gas sam­man. Vär­det därav skall där­ef­ter delas lika mel­lan makarna.

4 §   Om den ena maken utan den andra makens sam­tycke inom tre år innan talan om äkten­skaps­skill­nad väck­tes i inte obe­tyd­lig omfatt­ning genom gåva har mins­kat sitt gif­to­rätts­gods eller använt sitt gif­to­rätts­gods till att öka vär­det av sin enskilda egen­dom, ska den andra makens andel vid bodel­ning med anled­ning av äkten­skaps­skill­nad beräk­nas som om gåvans värde eller vär­det av det använda gif­to­rätts­god­set alltjämt hade ingått i den först­nämnda makens gif­to­rätts­gods. Den­nes del i det sam­man­lagda gif­to­rätts­god­set ska mins­kas i mot­sva­rande mån.

Det som anges i första styc­ket om enskild egen­dom ska även gälla sådana rät­tig­he­ter som enligt 10 kap. 3 § inte ska ingå i bodel­ning. Där­vid ska med ökning av vär­det av en sådan rät­tig­het jäm­stäl­las för­värv av rät­tig­he­ten. Vidare ska, om en makes använd­ning av sitt gif­to­rätts­gods har med­fört att vär­det av egen pen­sions­för­säk­ring, eget pen­sions­spar­konto eller eget spa­rande i en sådan PEPP-​produkt som avses i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2019/1238 ökat eller att maken för­vär­vat för­mån på grund av sådan för­säk­ring, på grund av pen­sions­sparav­tal eller på grund av spa­rande i en PEPP-​produkt, bestäm­mel­serna i första styc­ket tilläm­pas även om den andra maken har sam­tyckt till åtgär­den.
Lag (2022:1749).

4 a §   Om en skuld som upp­kom­mit genom brott har räk­nats av från den ena makens gif­to­rätts­gods enligt 2 § eller om ena maken har använt sitt gif­to­rätts­gods till att betala en sådan skuld, skall den andra makens andel vid bodel­ningen beräk­nas som om skul­den inte hade räk­nats av eller betal­ningen inte hade skett.
Den först­nämnda makens del i det sam­man­lagda gif­to­rätts­god­set skall mins­kas i mot­sva­rande mån.

Första styc­ket gäl­ler endast skul­der som har upp­kom­mit inom tre år innan talan om äkten­skaps­skill­nad väck­tes, anmä­lan enligt 9 kap. 1 § andra styc­ket gjor­des eller döds­fal­let inträf­fade.
Lag (2007:184).

5 §   Skall vid bodel­ning med anled­ning av en makes död för­skott på arv som har getts ur någon makes gif­to­rätts­gods avräk­nas på arvet efter den döde, skall på den lott som vid bodel­ningen till­kom­mer den dödes arvingar avräk­ning ske för för­skot­tet eller, om det inte kan avräk­nas helt på arvet, för vad som kan avräk­nas av för­skot­tet. Sedan avdrag har gjorts för att skul­derna skall täc­kas, skall för­skotts­gi­va­rens gif­to­rätts­gods före sam­man­lägg­ningen med den andra makens gif­to­rätts­gods ökas med ett belopp som mot­sva­rar vad som skall avräk­nas vid bodel­ningen.

6 §   Sum­man av det gif­to­rätts­gods som den ena maken skall få för täck­ning av skul­der och vid del­ning av åter­stå­ende gif­to­rätts­gods utgör den makens andel i boet. Ett under­hålls­bi­drag som har för­fal­lit till betal­ning och som en make enligt 6 kap. 8 § skall betala med ett engångs­be­lopp till den andra maken skall vid bodel­ningen dock tas från vad den bidrags­skyl­diga maken har rätt till utö­ver egen­dom till täck­ning av skuld. Den bidrags­skyl­diga makens andel skall mins­kas och den andra makens andel ökas med de belopp som detta för­an­le­der.

Egen­do­mens för­del­ning på lot­ter

7 §   Med led­ning av de ande­lar som har beräk­nats för makarna skall gif­to­rätts­god­set för­de­las på lot­ter. Varje make har rätt att på sin lott i första hand få sin egen­dom eller den del av denna som den maken öns­kar.

8 §   Den make som bäst behö­ver makar­nas gemen­samma bostad eller bohag har rätt att få denna egen­dom i avräk­ning på sin lott eller, om vär­det är ringa, utan avräk­ning. Denna rätt gäl­ler dock inte om egen­do­men är den andra makens enskilda enligt 7 kap. 2 § första styc­ket 2--4. En för­ut­sätt­ning för att en make skall få överta en bostad eller bohag som till­hör den andra maken är vidare att ett sådant över­ta­gande även med hän­syn till omstän­dig­he­terna i övrigt kan anses skä­ligt.

Sva­rar egen­do­men för ford­ran som är för­e­nad med sär­skild för­måns­rätt i egen­do­men, är en ytter­li­gare för­ut­sätt­ning för ett över­ta­gande att den andra maken befrias från ansvar för ford­ringen eller att medel till att betala denna har satts under sär­skild vård.

När den ena maken är död, gäl­ler första styc­ket endast till för­mån för den efter­le­vande maken.

9 §   En make, vars gif­to­rätts­gods i värde över­sti­ger den makens andel, har rätt att i stäl­let för att lämna egen­dom till den andra maken betala mot­sva­rande belopp i pengar. Om god­tag­bar säker­het ställs för betal­ningen, kan maken få skä­ligt anstånd med denna. Läm­nas inte någon betal­ning, har den andra maken rätt att så långt det är möj­ligt få sådan egen­dom som inte är uppen­bart olämp­lig för den maken.

Vid bodel­ning med anled­ning av den ena makens död gäl­ler första styc­ket endast till för­mån för den efter­le­vande maken.

10 §   Om en make över­tar makar­nas gemen­samma bostad eller bohag mot avräk­ning och inte till­go­do­ser den andra maken med egen­dom ur gif­to­rätts­god­set, skall den över­ta­gande maken betala mot­sva­rande belopp i pengar. Om god­tag­bar säker­het ställs för betal­ningen, kan maken få skä­ligt anstånd med denna.

11 §   En make, som vid för­del­ningen på lot­ter inte har kun­nat få ut hela sin andel, har en ford­ran på den andra maken för bris­ten.


12 kap. Jämk­ning vid bodel­ning

1 §   I den mån det med hän­syn sär­skilt till äkten­ska­pets längd men även till makar­nas eko­no­miska för­hål­lan­den och omstän­dig­he­terna i övrigt är oskä­ligt att en make vid bodel­ning skall lämna egen­dom till den andra maken i den omfatt­ning som föl­jer av 11 kap., skall bodel­ningen i stäl­let göras så att den först­nämnda maken får behålla mer av sitt gif­to­rätts­gods.
Är en make för­satt i kon­kurs när bodel­ningen skall för­rät­tas eller finns det andra sär­skilda skäl att inte dela makar­nas gif­to­rätts­gods, skall varje make behålla sitt gif­to­rätts­gods som sin andel.

Första styc­ket gäl­ler inte vid bodel­ning med anled­ning av en makes död.

2 §   Vid bodel­ning med anled­ning av en makes död skall, om den efter­le­vande maken begär det, var­dera sidan som sin andel behålla sitt gif­to­rätts­gods.
Om den efter­le­vande maken begrän­sar sin begä­ran till att avse endast en del av sitt gif­to­rätts­gods, skall den andra sidan behålla mot­sva­rande kvot­del av den avlidna makens gif­to­rätts­gods, var­ef­ter åter­sto­den för­de­las enligt 11 kap.

Bestäm­mel­serna i 15 kap. 1 och 3 §§ ärv­da­bal­ken om för­lust av rätt till arv skall också gälla i fråga om rät­ten för den efter­le­vande maken att vid bodel­ning få del i den avlid­nes gif­to­rätts­gods lik­som beträf­fande rät­ten för den efter­le­vande maken att få behålla sitt gif­to­rätts­gods.

3 §   Om ett vill­kor i ett äkten­skaps­för­ord är oskä­ligt med hän­syn till för­or­dets inne­håll, omstän­dig­he­terna vid för­or­dets till­komst, senare inträf­fade för­hål­lan­den och omstän­dig­he­terna i övrigt, får det jäm­kas eller läm­nas utan avse­ende vid bodel­ningen.

Vad som sägs i första styc­ket om vill­kor i äkten­skaps­för­ord skall gälla även vill­kor i för­av­tal.


13 kap. Ver­kan av bodel­ning

1 §   En make får inte vid bodel­ning till skada för sina bor­ge­nä­rer låta enskild egen­dom ingå i bodel­ningen eller, på annat sätt än som anges i denna balk, avstå egen­dom som ska ingå i bodel­ningen.

En make får inte hel­ler vid för­del­ning på lot­ter till skada för sina bor­ge­nä­rer avstå utmät­nings­bar egen­dom i utbyte mot sådan egen­dom som inte får utmä­tas. Detta gäl­ler dock inte om den egen­dom som avstås eller för­vär­vas utgör makar­nas gemen­samma bostad eller bohag och över­tas med stöd av 11 kap. 8 §.

Om den ena maken till följd av en sådan åtgärd som avses i första eller andra styc­ket inte kan betala en skuld som har upp­kom­mit före bodel­ningen eller om det av annan anled­ning kan antas att maken är på obe­stånd, sva­rar den andra maken för bris­ten upp till vär­det av vad den först­nämnda makens utmät­nings­bara egen­dom har mins­kat genom åtgär­den. Detta gäl­ler dock inte om den först­nämnda maken efter bodel­ningen hade kvar utmät­nings­bar egen­dom som uppen­bar­li­gen mot­sva­rade skul­derna.

En makes ansvar enligt denna para­graf får inte göras gäl­lande så länge ett mål pågår om åter­vin­ning av bodel­ningen enligt kon­kursla­gen (1987:672) eller lagen (2022:964) om före­tags­re­kon­struk­tion. Lag (2022:968).

2 §   Om ansva­ret för en avli­den makes skul­der gäl­ler sär­skilda bestäm­mel­ser i ärv­da­bal­ken i stäl­let för vad som sägs i 1 §.

Har bodel­ning för­rät­tats mel­lan en make och den andra makens arvingar eller uni­ver­sella tes­ta­ment­s­ta­gare och har den efter­le­vande maken vid­ta­git en sådan åtgärd som avses 1 §, sva­rar arving­arna och tes­ta­ment­s­ta­garna soli­da­riskt för betal­nings­skyl­dig­het enligt 1 §.

3 §   Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § första styc­ket beräk­nats som om vär­det av en gåva hade ingått bland till­gång­arna och kan maken vid bodel­ningen inte få ut sin andel, gäl­ler föl­jande. Om den som fick gåvan insåg eller borde ha insett att gåvan var till skada för maken, skall gåvo­ta­ga­ren åter­bära så stor del av gåvan eller dess värde som fordras för att makens rätt skall till­go­do­ses. Talan om detta skall väc­kas inom fem år från det att gåvan full­bor­da­des.

Om gåvan inte var full­bor­dad vid tiden för bodel­ningen, får den inte göras gäl­lande i den mån den skulle hindra att maken får ut sin andel.

4 §   Om en makes andel enligt 11 kap. 4 § andra styc­ket har beräk­nats som om värde av en pen­sions­för­säk­ring hade ingått bland till­gång­arna och maken vid bodel­ningen inte kan få ut sin andel, är för­säk­rings­gi­va­ren skyl­dig att av för­säk­rings­ta­ga­rens till­go­do­ha­vande betala till­baka vad som fat­tas. Åter­be­tal­ningen får göras direkt till för­säk­rings­ta­ga­rens make. Vad som nu angetts ska tilläm­pas på mot­sva­rande sätt i fråga om till­gångar på pen­sions­spar­konto eller ett till­go­do­ha­vande vid spa­rande i en sådan PEPP-​produkt som avses i Euro­pa­par­la­men­tets och rådets för­ord­ning (EU) 2019/1238. Lag (2022:1749).

5 §   Om en bodel­ning har lett till att en fas­tig­het har delats så, att makarna har fått skilda ande­lar utan att vill­kor om utbryt­ning har ställts upp i bodel­nings­hand­lingen, inne­har makarna fas­tig­he­ten med samä­gan­de­rätt.

I den mån bodel­ningen i andra fall inne­bär att en del av en fas­tig­het kom­mer i en sär­skild äga­res hand är bodel­ningen utan ver­kan.

6 §   När bodel­ning har för­rät­tats, får makarna eller en av dem ge in bodel­nings­hand­lingen till Skat­te­ver­ket för regi­stre­ring.
Lag (2011:891).

Fjärde avdel­ningen

Rät­te­gångs­be­stäm­mel­ser


14 kap. Äkten­skaps­mål och mål om under­håll

Äkten­skaps­mål

1 §   Äkten­skaps­mål är mål om äkten­skaps­skill­nad och mål där talan förs om fast­stäl­lelse av att ett äkten­skap består eller inte består.

2 §   Talan om fast­stäl­lelse av att ett äkten­skap består eller inte består kan föras endast i en tvist mel­lan makarna.

Frå­gan huruvida ett äkten­skap består kan i övrigt prö­vas i tvis­ter där någons rätt är bero­ende av det. Lag (2009:253).

3 §   Äkten­skaps­mål tas upp av tings­rät­ten i den ort där en av makarna har sin hem­vist.

Om det kan antas att sek­re­tess gäl­ler för de upp­gif­ter som behövs för att avgöra makar­nas hem­vist, får målet tas upp även av Stock­holms tings­rätt. Det­samma gäl­ler om det kan antas att sek­re­tess gäl­ler för de upp­gif­ter som behövs för att avgöra en makes hem­vist och den andra maken sak­nar hem­vist i lan­det.

Om ingen av makarna har sin hem­vist i lan­det, tas målet upp av Stock­holms tings­rätt. Lag (2021:529).

4 §   Vill båda makarna ha äkten­skaps­skill­nad, får de gemen­samt ansöka om detta. I andra fall skall talan i äkten­skaps­mål väc­kas genom ansö­kan om stäm­ning.

5 §   I mål om äkten­skaps­skill­nad får dom­sto­len pröva frå­gor om under­hålls­bi­drag, vård­nad om barn, barns boende, umgänge med barn, rätt att bo kvar i makar­nas gemen­samma bostad till dess att bodel­ning sker och för­bud att besöka varandra. Yrkan­den i sådana frå­gor fram­ställs i den ansö­kan genom vil­ken talan om äkten­skaps­skill­nad väcks. Om en sådan talan redan har väckts, får yrkan­dena fram­stäl­las munt­li­gen inför dom­sto­len eller skrift­li­gen utan sär­skild stäm­ning.

I målet får även prö­vas frå­gan om för­ord­nande av bodel­nings­för­rät­tare.

I 6 kap. 17 c § för­äld­ra­bal­ken finns bestäm­mel­ser om att dom­sto­len i vissa fall inte får ta upp en för­äl­ders yrkande om vård­nad om barn, barns boende eller umgänge med barn till pröv­ning om för­äl­dern inte har del­ta­git i infor­ma­tions­sam­tal.
Lag (2021:529).

6 §   Sedan talan om äkten­skaps­skill­nad har väckts, skall dom­sto­len pröva om dom på äkten­skaps­skill­nad kan med­de­las genast. Behövs betän­ke­tid, skall dom­sto­len under­rätta par­terna om att betän­ke­tid löper och ge besked om målets fort­satta hand­lägg­ning.

7 §   I mål om äkten­skaps­skill­nad får dom­sto­len, för tiden till dess att frå­gan har avgjorts genom dom som har vun­nit laga kraft, på yrkande av någon av makarna
   1. bestämma vem av makarna som ska ha rätt att bo kvar i makar­nas gemen­samma bostad, dock längst för tiden till dess att bodel­ning har skett,
   2. för­ordna om skyl­dig­het för den ena maken att utge bidrag till den andra makens under­håll.

I sådant mål får dom­sto­len också, för tiden till dess att skill­nads­frå­gan har avgjorts genom dom som har vun­nit laga kraft, på yrkande av någon av makarna för­bjuda makarna att besöka varandra.

Ett beslut enligt första styc­ket får verk­stäl­las på samma sätt som en dom som har vun­nit laga kraft. Ett beslut enligt andra styc­ket gäl­ler på samma sätt som en dom som har vun­nit laga kraft. Beslut enligt första eller andra styc­ket får dock när som helst änd­ras av dom­sto­len.

Över­trä­der någon ett för­bud enligt andra styc­ket, tilläm­pas 24 § lagen (1988:688) om kon­takt­för­bud.

I mål om äkten­skaps­skill­nad får dom­sto­len dess­utom, med tillämp­ning av bestäm­mel­serna i för­äld­ra­bal­ken, för­ordna om vad som ska gälla i fråga om vård­nad, boende, umgänge och bidrag till barns under­håll för tiden till dess att en sådan fråga har avgjorts genom en dom som har vun­nit laga kraft eller för­äld­rarna har träf­fat ett avtal om frå­gan och, i de fall det krävs för att avta­let ska gälla, avta­let har god­känts av soci­al­nämn­den. Lag (2011:484).

8 §   Den make som dom­sto­len har berät­ti­gat att bo kvar i makar­nas gemen­samma bostad har rätt att använda även den andra makens bohag som finns i bosta­den. Dom­sto­len får dock beträf­fande viss egen­dom bestämma annat. Avtal som den sist­nämnda maken där­ef­ter ingår med tredje man inskrän­ker inte nytt­jan­de­rät­ten till bosta­den eller boha­get.

Har den ena maken berät­ti­gats att bo kvar i bosta­den, är den andra maken skyl­dig att genast flytta där­i­från.

9 §   Innan rät­ten med­de­lar ett beslut enligt 7 §, skall den andra maken få till­fälle att yttra sig över yrkan­det.
Lag (2000:173).

10 §   Sär­skilt yrkande om dom på äkten­skaps­skill­nad efter betän­ke­tid skall fram­stäl­las munt­li­gen inför dom­sto­len eller skrift­li­gen. Har yrkan­det fram­ställts av endast en av makarna, skall dom­sto­len bereda den andra maken till­fälle att yttra sig över yrkan­det.

11 §   Om en make åter­kal­lar ett yrkande om äkten­skaps­skill­nad sedan gemen­sam ansö­kan om äkten­skaps­skill­nad har getts in till dom­sto­len eller sedan den makens yrkande om äkten­skaps­skill­nad har del­getts den andra maken, skall yrkan­det ändå prö­vas om den andra maken yrkar det. Den andra maken skall under­rät­tas om detta när åter­kal­lel­sen skic­kas till honom eller henne.

Om käran­den ute­blir från en för­hand­ling i ett mål om äkten­skaps­skill­nad, skall yrkan­det om äkten­skaps­skill­nad ändå prö­vas om sva­ran­den begär det. Rät­ten skall under­rätta käran­den om detta i kal­lel­sen till för­hand­lingen. Lag (2000:173).

12 §   När makarna eller en av dem yrkar äkten­skaps­skill­nad får yrkan­det prö­vas utan huvud­för­hand­ling. Andra frå­gor i målet kan avgö­ras utan huvud­för­hand­ling enligt bestäm­mel­serna i rät­te­gångs­bal­ken. Lag (2000:173).

13 §   Dömer dom­sto­len till äkten­skaps­skill­nad, skall den sam­ti­digt ompröva beslut som har med­de­lats enligt 7 § första styc­ket 1 eller andra styc­ket. När dom­sto­len dömer i fråga om skyl­dig­het för den ena maken att utge bidrag till den andra makens under­håll, skall den ompröva beslut som har med­de­lats enligt 7 § första styc­ket 2.

14 §   Har frå­gan om äkten­skaps­skill­nad fal­lit enligt 5 kap. 3 §, skall målet avskri­vas. Par­terna sva­rar då för sina egna rät­te­gångs­kost­na­der.

Mål om under­håll

15 §   Vad som sägs i 7, 9 och 13 §§ beträf­fande för­ord­nande om under­hålls­bi­drag för tiden till dess att frå­gan har avgjorts genom dom som har vun­nit laga kraft gäl­ler även när
   1. en make utan sam­band med ett mål om äkten­skaps­skill­nad har yrkat att den andra maken skall utge under­hålls­bi­drag enligt 6 kap. 5 § eller 6 § första styc­ket,
   2. frå­gor om under­håll enligt 6 kap. 7 § hand­läggs sedan dom på äkten­skaps­skill­nad har med­de­lats, eller
   3. talan om jämk­ning av dom eller avtal om under­håll förs enligt 6 kap. 11 §.

16 §   I fall som avses i 6 kap. 6 § andra styc­ket får dom­sto­len på yrkande av en av makarna besluta i frå­gan om nytt­jan­de­rätt för tiden till dess att frå­gan har avgjorts genom dom som har vun­nit laga kraft. Innan rät­ten med­de­lar beslut, skall den andra maken få till­fälle att yttra sig över yrkan­det. Beslu­tet får verk­stäl­las på samma sätt som en dom som har vun­nit laga kraft men får när som helst änd­ras av dom­sto­len.
Lag (2000:173).

Dom­stols sam­man­sätt­ning m.m.

17 §   Vid huvud­för­hand­ling i äkten­skaps­mål och mål om under­håll ska tings­rät­ten bestå av en lag­fa­ren domare och tre nämn­de­män. Tings­rät­ten är vid huvud­för­hand­lingen dock dom­för med en lag­fa­ren domare, om rät­ten anser att det är till­räck­ligt att en domare sit­ter i rät­ten och par­terna sam­tyc­ker till det eller målet är av enkel beskaf­fen­het. När huvud­för­hand­lingen hålls i för­enklad form ska tings­rät­ten bestå av en lag­fa­ren domare. Dessa reg­ler gäl­ler även för andra mål som hand­läggs i samma rät­te­gång.

Om en av nämn­de­män­nen får för­hin­der sedan huvud­för­hand­lingen har påbör­jats, är rät­ten dom­för med en lag­fa­ren domare och två nämn­de­män.

Om det finns skäl för det, får anta­let lag­farna domare utö­kas med en utö­ver det som föl­jer av första styc­ket första meningen. Det­samma gäl­ler i fråga om anta­let nämn­de­män. Om någon eller några av leda­mö­terna får för­hin­der sedan huvud­för­hand­lingen har påbör­jats, gäl­ler andra styc­ket i fråga om dom­för­het.

När nämn­de­män ingår i tings­rät­ten, ska ord­fö­ran­den vid över­lägg­ning redo­göra för omstän­dig­he­terna i målet och inne­hål­let i gäl­lande rätt. Vid omröst­ning ska först ord­fö­ran­den och där­ef­ter nämn­de­män­nen säga sin mening. I övrigt gäl­ler bestäm­mel­serna i rät­te­gångs­bal­ken om över­lägg­ning och omröst­ning i tvis­te­mål. Lag (2016:245).

18 §   I äkten­skaps­mål och mål om under­håll är hov­rät­ten dom­för med tre lag­farna domare och två nämn­de­män. Om en av de lag­farna domarna eller en av nämn­de­män­nen får för­hin­der sedan huvud­för­hand­ling har påbör­jats, är rät­ten ändå dom­för. Fler än fyra lag­farna domare och tre nämn­de­män får inte delta. Vid hand­lägg­ning som inte sker vid huvud­för­hand­ling, lik­som när målet i tings­rät­ten har avgjorts utan nämn­de­män, är hov­rät­ten dom­för även med enbart lag­farna domare enligt 2 kap. 4 § första styc­ket rät­te­gångs­bal­ken. Hov­rät­ten är i övrigt dom­för enligt 2 kap. 4 § tredje-​femte styc­kena rät­te­gångs­bal­ken.

Tar nämn­de­män del i målets avgö­rande, ska vid över­lägg­ning ord­fö­ran­den eller, om målet har beretts av en annan lag­fa­ren domare, denne redo­göra för omstän­dig­he­terna i målet och inne­hål­let i gäl­lande rätt. Vid omröst­ning ska nämn­de­män­nen säga sin mening sist. I övrigt gäl­ler bestäm­mel­serna i rät­te­gångs­bal­ken om över­lägg­ning och omröst­ning i tvis­te­mål.
Lag (2008:645).


15 kap. Ären­den om äkten­skaps ingå­ende

1 §   En ansö­kan om till­stånd till äkten­skap enligt 2 kap. 3 § prö­vas av läns­sty­rel­sen i ett län där en sökande är folk­bok­förd. Om det sak­nas en sådan behö­rig läns­sty­relse, prö­vas ansö­kan av Läns­sty­rel­sen i Stock­holms län.

I ären­den som rör halv­sys­kon ska läns­sty­rel­sen inhämta ett ytt­rande från Soci­al­sty­rel­sen. Lag (2014:376).

2 §   Skat­te­ver­kets beslut i fråga om hin­der­s­pröv­ning får över­kla­gas hos en för­valt­nings­rätt inom vars dom­krets någon av dem som begärt hin­der­s­pröv­ningen är folk­bok­förd. Finns ingen sådan behö­rig för­valt­nings­rätt, över­kla­gas beslu­tet hos För­valt­nings­rät­ten i Stock­holm.

Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (2010:8).

3 §   Beslut av sär­skilt för­ord­nade vig­sel­för­rät­tare om för­rät­tande av vig­sel får över­kla­gas hos läns­sty­rel­sen.
Lag (2009:253).

4 §   Läns­sty­rel­sens beslut om till­stånd till äkten­skap eller om för­rät­tande av vig­sel får över­kla­gas hos all­män för­valt­nings­dom­stol.
Pröv­nings­till­stånd krävs vid över­kla­gande till kam­mar­rät­ten.
Lag (1995:1681).

5 §   Läns­sty­rel­sens beslut att inte för­ordna någon som vig­sel­för­rät­tare får inte över­kla­gas. Lag (2009:253).


16 kap. Regi­stre­rings­ä­ren­den

1 §   För hela lan­det gemen­samt ska Skat­te­ver­ket föra ett äkten­skaps­re­gis­ter för inskriv­ning av de upp­gif­ter som ska regi­stre­ras enligt denna balk eller som ska tas in i regist­ret enligt andra bestäm­mel­ser. Lag (2015:900).

2 §   Ansö­kan om regi­stre­ring görs hos Skat­te­ver­ket.

Till ansö­kan ska fogas den hand­ling som ska regi­stre­ras.
Begärs regi­stre­ring av en gåva som inte har skett skrift­li­gen, ska upp­gift om gåvan läm­nas i en hand­ling som har under­teck­nats av båda makarna.

Beträf­fande anmä­lan om bodel­ning finns bestäm­mel­ser i 9 kap. 1 § andra styc­ket. Lag (2011:891).

3 §   Begärs regi­stre­ring av en gåva, ska Skat­te­ver­ket kun­göra detta i Post- och Inri­kes Tid­ningar. Det­samma gäl­ler om makar gör en anmä­lan om bodel­ning enligt 9 kap. 1 § andra styc­ket eller om makarna eller en av dem ger in en bodel­nings­hand­ling för regi­stre­ring. Lag (2011:891).

4 §   Om ansö­kan bifalls, anses regi­stre­ring ha skett den dag hand­lingen kom in till Skat­te­ver­ket. Lag (2011:891).

5 §   Skat­te­ver­kets beslut i fråga om regi­stre­ring får över­kla­gas till den tings­rätt där någon av sökan­dena ska svara i tvis­te­mål i all­män­het.

Vid ett över­kla­gande gäl­ler lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den. Lag (2011:891).


17 kap. Bodel­nings­för­rät­tare

1 §   Om makarna inte kan enas om en bodel­ning, skall dom­sto­len på ansö­kan av make för­ordna någon att vara bodel­nings­för­rät­tare. Om det behövs får flera bodel­nings­för­rät­tare för­ord­nas.

Om boet efter den ena makens död ställs under för­valt­ning av en bout­red­nings­man, är denne utan sär­skilt för­ord­nande bodel­nings­för­rät­tare.
Detta gäl­ler dock ej, om någon annan redan har för­ord­nats eller om bout­red­nings­man­nen är delä­gare i boet.

2 §   Ansö­kan om för­ord­nande av bodel­nings­för­rät­tare skall, om mål om äkten­skaps­skill­nad pågår, göras i målet. I annat fall skall ansö­kan ges in till en tings­rätt som är behö­rig att pröva tvis­ter om bodel­ning mel­lan makarna.

3 §   Skall ansö­kan prö­vas i mål om äkten­skaps­skill­nad, gäl­ler vad som sägs i 14 kap. 9 § också för­ord­nande av bodel­nings­för­rät­tare. Även i annat fall skall dom­sto­len, innan den avgör frå­gan, bereda den andra maken till­fälle att yttra sig.

4 §   Till bodel­nings­för­rät­tare får endast för­ord­nas den som har sam­tyckt till det. Bodel­nings­för­rät­ta­ren skall ent­le­di­gas om det finns skäl för det. Innan beslut fat­tas om ent­le­di­gande skall bodel­nings­för­rät­ta­ren få till­fälle att yttra sig.

För­ord­nan­den som med­de­las i mål om äkten­skaps­skill­nad upp­hör att gälla, om talan för­fal­ler eller om målet avskrivs av annan anled­ning än den ena makens död.

5 §   Bodel­nings­för­rät­ta­ren skall vid behov se till att boupp­teck­ning för­rät­tas. Varje make skall uppge sina till­gångar och skul­der. Om en make under­lå­ter att lämna upp­gif­ter till boupp­teck­ningen, får dom­sto­len på ansö­kan av bodel­nings­för­rät­ta­ren före­lägga och döma ut vite.

En make är skyl­dig att bekräfta rik­tig­he­ten av en upp­rät­tad boupp­teck­ning med ed inför dom­sto­len, om den andra maken begär det. I ett sådant fall får dom­sto­len inte avsluta målet för­rän eden har avlagts. Dom­sto­len får för detta ända­mål före­lägga och döma ut vite.

6 §   Bodel­nings­för­rät­ta­ren skall bestämma tid och plats för bodel­ning samt kalla makarna till för­rätt­ningen.

Kan makarna inte komma över­ens, skall bodel­nings­för­rät­ta­ren pröva sådana tvis­tiga frå­gor som är av bety­delse för bodel­ningen och inte är före­mål för rät­te­gång. I sådant fall skall han i en av honom under­skri­ven hand­ling själv bestämma om bodel­ning i enlig­het med denna balk. Finns det inget att dela, skall detta anges i bodel­nings­hand­lingen.

7 §   Bodel­nings­för­rät­ta­ren har rätt att få arvode och ersätt­ning för sina utgif­ter.

Kost­na­derna skall beta­las av makarna med hälf­ten var­dera.
Bodel­nings­för­rät­ta­ren kan dock vid bodel­ningen bestämma en annan för­del­ning, om den ena maken genom vårds­lös­het eller för­sum­melse har orsa­kat ökade kost­na­der eller om makar­nas eko­no­miska för­hål­lan­den ger sär­skild anled­ning till det.

I för­hål­lande till bodel­nings­för­rät­ta­ren sva­rar makarna soli­da­riskt för den­nes ersätt­ning.

7 a §   Om det är skä­ligt med hän­syn till en makes eko­no­miska och per­son­liga för­hål­lan­den samt omstän­dig­he­terna i övrigt, kan dom­stol på ansö­kan av denne besluta att ersätt­ning till bodel­nings­för­rät­tare för högst fem tim­mars arbete skall beta­las av all­männa medel på de vill­kor som anges i andra styc­ket (ersätt­nings­ga­ranti). I fråga om sådan ersätt­ning tilläm­pas 27 § rätts­hjälpsla­gen (1996:1619).

Ersätt­ning enligt den beslu­tade ersätt­nings­ga­ran­tin skall beta­las ut, om den make som har utver­kat garan­tin har en andel i boet som efter avdrag för täck­ning av skul­der är värd mindre än 100 000 kr.
Ersätt­ningen skall beta­las ut till bodel­nings­för­rät­ta­ren efter ansö­kan. Utbe­talt belopp skall vid tillämp­ningen av 7 § till­go­do­räk­nas samme make.

Ansö­kan enligt första och andra styc­ket görs hos den dom­stol som avses i 2 §. Lag (1996:1622).

8 §   Den bodel­nings­hand­ling som bodel­nings­för­rät­ta­ren har upp­rät­tat skall i ori­gi­nal eller bestyrkt kopia så snart som möj­ligt del­ges båda makarna.

En make som är miss­nöjd med bodel­ningen får klandra den genom att inom fyra vec­kor efter del­giv­ningen väcka talan mot den andra maken vid den tings­rätt som har för­ord­nat bodel­nings­för­rät­ta­ren. Kland­ras inte bodel­ningen inom denna tid, har maken för­lo­rat sin talan. I bodel­nings­han­dingen skall anges vad en make i dessa avse­en­den har att iaktta.

I mål om klan­der av bodel­ning får dom­sto­len inhämta ytt­rande av bodelnings-​ för­rät­ta­ren och åter­för­visa ären­det till honom.

9 §   Bestäm­mel­serna om sär­skilda rätts­me­del i 58 och 59 kap.
rät­te­gångs­bal­ken skall tilläm­pas i fråga om bodel­ning som för­rät­tats av bodel­nings­för­rät­tare. Här­vid skall det som sägs i 58 kap. 10 a och 13 §§ och 59 kap. 5 § rät­te­gångs­bal­ken om över­kla­gande gälla klan­der av bodel­ning. Lag (1994:1035).


18 kap. Gemen­samma bestäm­mel­ser

1 §   Om den som talan enligt denna balk rik­tas mot sak­nar känt hem­vist och det inte hel­ler kan klar­läg­gas var den par­ten uppe­hål­ler sig, skall den­nes rätt i saken beva­kas av god man enligt 11 kap. för­äld­ra­bal­ken. Det­samma gäl­ler, om den som har känt hem­vist utom riket inte kan nås för del­giv­ning eller om denne under­lå­ter att utse ombud för sig och det finns sär­skilda skäl att för­ordna god man.

Gode man­nen skall sam­råda med den som han har för­ord­nats för, om det kan ske.
I fråga om ersätt­ning till gode man­nen gäl­ler 20 kap. 2 b § för­äld­ra­bal­ken.
Lag (1988:1254).

2 §   Om hand­lägg­ningen av ett mål om äkten­skaps­skill­nad har avslu­tats utan att det har bestämts vem av makarna som ska ha rätt att bo kvar i deras gemen­samma bostad till dess att bodel­ning har skett, får dom­sto­len på ansö­kan av en av makarna med­dela sådant för­ord­nande. Dom­sto­len får där­vid också för samma tid, på begä­ran av någon av makarna, för­bjuda makarna att besöka varandra. Dom­sto­len får även ändra ett tidi­gare för­ord­nande.

På begä­ran av någon av makarna får dom­sto­len besluta om vad som ska gälla enligt första styc­ket för tiden till dess att frå­gan har avgjorts genom beslut som har vun­nit laga kraft. Ett sådant inte­ri­mis­tiskt beslut får verk­stäl­las och gäl­ler på samma sätt som ett beslut som har vun­nit laga kraft. Beslu­tet får dock när som helst änd­ras av dom­sto­len och ska omprö­vas när ären­det slut­ligt avgörs.

Om någon över­trä­der ett för­bud som med­de­lats enligt första eller andra styc­ket, tilläm­pas 24 § lagen (1988:688) om kon­takt­för­bud.

Innan dom­sto­len med­de­lar ett beslut ska mot­par­ten få till­fälle att yttra sig.

En ansö­kan enligt första styc­ket ska ges in till en tings­rätt som är behö­rig att pröva tvist om bodel­ning mel­lan makarna.
Till samma tings­rätt inges ansö­kan om rät­tens till­stånd enligt 7 kap. 8 § eller om rät­tens för­ord­nande enligt 9 kap. 8 § att egen­dom ska sät­tas under sär­skild för­valt­ning. Om ett mål om äkten­skaps­skill­nad pågår, ska dock en sådan ansö­kan all­tid ges in till den tings­rätt som har tagit upp målet. Lag (2011:484).

3 §   Med­de­lar dom­sto­len under rät­te­gången beslut i frå­gor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § eller 17 kap., skall talan mot beslu­tet föras sär­skilt.

4 §   Hov­rät­tens dom eller slut­liga beslut i mål om under­håll enligt 6 kap. får inte över­kla­gas. Hov­rät­ten får dock tillåta att domen eller beslu­tet över­kla­gas, om det finns sär­skilda skäl för en pröv­ning om till­stånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första styc­ket 1 rät­te­gångs­bal­ken.

Första styc­ket första meningen gäl­ler inte, om någon annan del av domen över­kla­gas.

Hov­rät­tens beslut i frå­gor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § eller 17 kap. 7 a § får ald­rig över­kla­gas. Lag (1996:1622).

4 a §   Vid hand­lägg­ning som sker enligt lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den består tings­rät­ten av en lag­fa­ren domare. Om det finns sär­skilda skäl med hän­syn till ären­dets beskaf­fen­het, får tings­rät­ten dock bestå av en lag­fa­ren domare och tre nämn­de­män.

Rege­ringen får bestämma att även sådana anställda i en tings­rätt som inte är lag­farna domare skall få hand­lägga enkla ären­den enligt 17 kap. 1 §. Lag (1996:243).

5 §   Upp­gif­ter om ingångna och upp­lösta äkten­skap regi­stre­ras inom folkbok-​ föringen enligt sär­skilda bestäm­mel­ser. Lag (1991:495).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1988:690

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1988. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler dock i fråga om för­bud enligt 14 kap. 7 § andra styc­ket som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

1989:353

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1989. Äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas dock i fråga om avgö­ran­den av hov­rätt som med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

1989:657

Denna lag trä­der i kraft den 1 sep­tem­ber 1989. Äldre före­skrif­ter gäl­ler alltjämt vid huvud­för­hand­lingar som har påbör­jats före ikraft­trä­dan­det.

1989:925
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1990.
   2. Lig­ger den dag som avses i 9 kap. 2 § äkten­skaps­bal­ken före den 1 janu­ari 1990 tilläm­pas 10 kap. 3 § och 11 kap. 4 § i deras äldre lydelse.

1991:495
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1991.
   2. Hin­der­s­pröv­ning hos pas­tor­säm­be­tet som inte har beslu­tats före ikraft­trä­dan­det skall göras av skatte­myn­dig­he­ten.
   3. I fråga om över­kla­gande av sådant beslut av pas­tor­säm­be­tet eller av präst inom svenska kyr­kan om för­rät­tande av vig­sel som har med­de­lats före ikraft-​ trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.

1993:130
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 1993.
   2. Den nya lagen tilläm­pas endast beträf­fande vill­kor om enskild egen­dom vilka har till­kom­mit efter ikraft­trä­dan­det.

1995:1681

Denna lag trä­der i kraft den 1 maj 1996 men tilläm­pas inte i de fall där det första beslu­tet i ären­det fat­tats dess­förin­nan.

1996:765
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 sep­tem­ber 1996.
   2. Har god man för­ord­nats enligt ackords­la­gen (1970:847) före ikraft­trä­dan­det gäl­ler dock äldre bestäm­mel­ser.

1997:390
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 sep­tem­ber 1997.
   2. Om huvud­för­hand­lingen har påbör­jats före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 14 kap. 17 § i sin äldre lydelse.

1997:994

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1998 men tilläm­pas inte i de fall där det första beslu­tet i ären­det fat­tats dess­förin­nan. I mål som anhäng­ig­görs hos Rege­rings­rät­ten från och med den 1 janu­ari 1998 skall dock Riks­skat­te­ver­ket föra det all­män­nas talan.

1998:619
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1999.
   2. Lig­ger den dag som avses i 9 kap. 2 § äkten­skaps­bal­ken före den 1 janu­ari 1999, tilläm­pas 6 kap. 7 och 8 §§, 9 kap. 11 § samt 10 kap. 3 och 4 §§ i deras äldre lydelse.

2003:644

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2004. Äldre före­skrif­ter i 15 kap. 2 § gäl­ler fort­fa­rande för över­kla­gande av beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det. I dessa fall skall dock Skat­te­ver­ket föra det all­män­nas talan.

2004:142

Denna lag trä­der i kraft den 1 maj 2004. För äkten­skap som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det gäl­ler bestäm­mel­serna i 5 kap. 5 § i sin äldre lydelse.

2004:763
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2005.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler fort­fa­rande för hin­der­s­pröv­ning som har begärts före den 1 janu­ari 2005.

2006:212
   1. Denna lag trä­der i kraft den 15 april 2006.
   2. Ett för­ord­nande som vig­sel­för­rät­tare eller som regi­stre­rings­för­rät­tare enligt lagen (1994:1117) om regi­stre­rat part­ner­skap som gäl­ler vid ikraft­trä­dan­det skall där­ef­ter anses avse såväl behö­rig­het att för­rätta vig­sel som behö­rig­het att regi­strera part­ner­skap.

2007:184
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2007.
   2. Lig­ger den dag som avses i 9 kap. 2 § äkten­skaps­bal­ken före den 1 juli 2007, tilläm­pas inte 10 kap. 2 a § och 11 kap. 4 a §.

2009:253
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 maj 2009.
   2. Bestäm­mel­sen i 4 kap. 3 § första styc­ket 1 i dess äldre lydelse ska fort­sätta att gälla till utgången av april 2010.
   3. I fråga om ären­den om för­ord­nande av vig­sel­för­rät­tare som en läns­sty­relse avgjort före ikraft­trä­dan­det gäl­ler äldre bestäm­mel­ser.

2011:891
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 okto­ber 2011.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler om en ansö­kan eller anmä­lan har kom­mit in till tings­rät­ten före ikraft­trä­dan­det.

2014:376
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2014.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler för ett äkten­skap som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det eller som ingås efter ikraft­trä­dan­det med stöd av ett till­stånd som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler också om en ansö­kan om till­stånd har kom­mit in till läns­sty­rel­sen före ikraft­trä­dan­det och pröv­ningen sker efter ikraft­trä­dan­det.

2019:235
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juni 2019.
   2. För äkten­skaps­för­ord som har getts in för regi­stre­ring hos Skat­te­ver­ket före ikraft­trä­dan­det gäl­ler 7 kap. 3 § i den äldre lydel­sen, om inte något annat föl­jer av rådets för­ord­ning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genom­fö­rande av ett för­dju­pat sam­ar­bete på områ­det för dom­stols behö­rig­het, tillämp­lig lag samt erkän­nande och verk­stäl­lig­het av domar i mål om makars för­mö­gen­hets­för­hål­lan­den eller rådets för­ord­ning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om genom­fö­rande av ett för­dju­pat sam­ar­bete på områ­det för dom­stols behö­rig­het, tillämp­lig lag samt erkän­nande och verk­stäl­lig­het av domar i mål om för­mö­gen­hets­rätts­liga verk­ningar av regi­stre­rade part­ner­skap.

2021:529

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2021 i fråga om 14 kap. 3 § och i övrigt den 1 mars 2022.

2022:968
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2022.
   2. Den äldre lydel­sen av 6 kap. 10 § gäl­ler fort­fa­rande för ett ackord som kom­mer till stånd enligt den upp­hävda lagen (1996:764) om före­tags­re­kon­struk­tion.
   3. Den äldre lydel­sen av 8 kap. 3 § och 13 kap. 1 § gäl­ler fort­fa­rande om ett mål om åter­vin­ning av gåvan respek­tive bodel­ningen pågår enligt den upp­hävda lagen (1996:764) om före­tags­re­kon­struk­tion.

Vik­tiga lagar inom famil­je­rät­ten
JP Info­nets famil­je­rätts­liga tjäns­ter

JP Info­nets famil­je­rätts­liga tjäns­ter

Arbe­tar du med famil­je­rätt? I JP Info­nets tjäns­ter hit­tar du det juri­diska grund­ma­te­rial du behö­ver som besluts­un­der­lag. Vi ger dig stän­dig till­gång till rättskäl­lor, väg­le­dande doku­ment och dag­liga upp­da­te­ringar om de senaste nyhe­terna i rätts­ut­veck­lingen. Se allt inom famil­je­rätt.