SFS 1976:612

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

sfs 1976:612 lag utkom från tryc­ket om änd­ring i för­äld­ra­balkcn; den 22 juli 1976 utfär­dad den 23 juni 1976. enligt riks­da­gens bes­luf före­skri­ves i fråga om förä ldra­bai­ken^ dels att i -3 kap., 4 kap. 5 och 8 §§, 6 kap., 7 kap. 2, 4, 7, 8 och 10 §§, 11 kap. 1 och 2 §§, 12 kap. i §, 15 kap. 7 §, 20 kap. , 21 kap. 12 § samt rubri kerna till 1-3 och 20 kap. skall ha nedan angivna lydelse, dels att i bal­ken skall infö­ras nya para­gra­fer, 4 kap. 9-11 §§, 7 kap. 11-14 §§, 10 kap. 9 -17 §§, 11 kap. 12-17 §§, 18 kap. 12 och 13 §§ samt 21 kap. 14 §, av nedan angivna lydelse . till följd härav kom­mer bal­ken att ha föl­jande lydelse från och med den dag då denna lag trä­der i kraft. ' prop. 1975/76: 153. 170. l u 33. rskr 397, '240 2 bal­ken o mtryckt 1974: 1038. ¬ 1 kap. om fader­ska­pet till barn 1 § är vid barns födelse modem gift, skall man­nen i ä kten­ska­pet anses som bar­nets fader, om ej annat föl­jer av 2 §. det­samma g äller, om modem är änka och bar­net födes inom sådan tid efter man­nens död att det kan vara avlat dess­förin­nan. sfs 1976:612 2 § rät­ten skall för­klara att man­nen i äkten ska­pet ej är fader till bar­net, om 1. det är utrett att modem har haft sam­lag med annan än man­nen under tid då bamet kan vara avlat och det med hän­syn till samt­liga omstän­dighe ter är san­no­likt att bamet har avlats av den andre, 2. det på grund av bamets arv­san­lag eller annan sär­skild omstän­dig­het kan hål­las för visst att man­nen ej är bamets fader, eller 3. bamet har avlats före äkten­ska­pet eller under det att makarna levde åtskilda och det ej är san­no­likt att makama ha haft sam­lag med var andra under tid då b arnet kan vara avlat. god­kän­ner man­nen i äktensk apet skrift­li­gen annan mans erkän­nande av fader­ska­pet och har i fråga om erkän­nan­det iakt­ta­gits bestäm­mel­sema i 4 §, skall där­i­ge­nom anses fast­ställt att man­nen i äktens kapet ej är bamets fader. erkän­nan­det skall dock i det ta fall all­tid var a skrift­li­gen god­känt av modem. 3 § före­lig­ger ej fall som avses i i § elle r har rät­ten med­de­lat för­kla­ring enligt 2 § första styc­ket, fast­stäl­les fader­ska­pet genom erkän­nande eller dom. 4 erkän­nande av fader­skap sker skrift­li­gen och skall bevitt­nas av två per­so­ner. erkän­nan­det skall skrift­li­gen god­kän­nas av bar­na­vårds­nämn­den och av modern eller sär­skilt för­ord­nad för­myn­dare för bamet. har bamet upp­nått myn­dig ålder, skall erkän­nan­det i stäl­let god­kän­nas av bamet självt, bama­vårds­nämn­den får lämna sitt god­kän­nande endast om det kan anta­gas att man­nen är fader till bamet. erkän­nande kan ske även före bamets födelse. visas senare att den som har läm­nat erkän­nande ej är fader till bamet, skall rät­ten för­klara att erkän­nan­det sak­nar ver­kan mot honom. 5 § skall fader­skap fast­stäl­las genom dom, skall rät­ten för­klara en man vara fader, om det är utrett att han har haft sam­lag med bamets moder un der tid då bamet kan vara avlat och det med hän­syn till samt­liga omstän dig­he­ter är san­no­likt att bamet har avlats av honom. 2 kap. om bar­na­vårds­nämnds med­ver­kan vid fast­stäl­lande av fader­skap i §" skall ej enligt 1 kap. 1 § viss man anses som bams fader, ålig­ger det bama­vårds­nämn­den att för­söka utreda vem som är fader till bamet och sörja för att fader­ska­pet fast­stäl­les, om den som har vård­na­den om bamet är kyr­ko­bok­förd i riket eller vis­tas här eller om i annat fall vårdnadshava-​​ ren begär det och bamet är svensk med­bor­gare. ' för­ut­va­rande 4 § upp­hävd genom 1969: 617, '' änd­ringen inne­bär bl. a. att andra styc­ket upp­hävs. 1241 ¬ sfs 1976:612 2 § upp­gift enligt 1 § åvi­lar bar­na­vårds­nämn­den i den kom­mun där den som har vård­na­den om bar­net är kyr­ko­bok­förd. är v ård­nads­ha­va­ren ej kyr­ko­bok­förd i rike t, åvi­lar upp­gif­ten bar­na­vårds­nämn­den i den kom­mun där han vis­tas eller, om han ej vis­tas i riket, bar­na­vårds­nämn­den i stock holm. 3 § änd­ras för­hål­lande som anges i 2 § sedan bar­na­vårds­nämn­den inlett sin utred­ning, är nämn­den ändock skyl­dig att slut­föra sin upp­gift. bar­na­vårds­nämn­den kan flytta över ären­det till bar­na­vårds­nämn­den i annan kom­mun, om det skulle avse­värt under­lätta utred­ningen. om sådant beslut skall den andra bar­na­vårds­nämn­den genast unde­rät­tas. talan mot bar­na­vårds­nämnds beslut enligt andra styc­ket föres hos läns sty­rel­sen genom besvär. mot läns­sty­rel­sens beslut föres talan hos kam mar­rät­ten genom besvär. 4 § bar­na­vårds­nämn­den skall vid sin utred­ning inhämta upp­lys­ningar från modem och andra per­so­ner som kunna lämna upp­gif­ter av bety­delse för utred­ningen. på nämn­dens begä­ran skall bar­navår dsnämn­den i annan kom­mun lä mna biträde vid utredn ingen. t;,10 (, n(iv) 5 § om fader­skaps­frå­gan kan bedö­mas med till­räck­lig säkerhe t på grund av bar­na­vårds­nämn­dens utred­ning, bör nämn­den bereda den som anta­ges vara fader till bamet till­fälle att erkänna fader­ska­pet. 6 § bar­na­vårds­nämn­den bör verka för att blo­d­un­der­sök­ning äger rum be träf­fande modem, bamet och den som kan vara fader till barn et, om denne begär det eller anled­ning finns till anta­gan de att modem haft sam­lag med mer än en man under tid då b amet kan vara avlat. 7 § bama­vårds­nämn­den får lägga ned påbö­i­jad utred­ning angå­ende fader ska­pet, om det 1. visar sig omöj­ligt att få erfor­der­liga upp­lys­ningar för bedöm­ning av fa der­skaps­frå­gan, 2. fram­står som utsikt­löst att för­söka få fader­ska­pet fast­ställt av dom stol, 3. före­lig­ger sam­tycke av modern eller sär­skilt för­ord­nad för­myn­dare enligt 4 kap. 5 § till adop­tion av b amet, eller 4. av sär­skilda skäl finns anled­ning till anta gande att fort­satt utred­ning eller rät­te­gång skulle vara till men för bamet eller utsätta modem för på fres­t­ningar som inne­bära fara för hen­nes psy­kiska hälsa. talan mot bama­vårds­nämnds beslut att lägga ned påbör­jad fader­skaps utred­ning föres hos läns­sty­rel­sen genom besvär. mot läns­sty­rel­sens beslut föres talan hos kam­mar­rät­ten genom besvär. 1242 8 § vid bam avårds­nämn­den skall föras pro­to­koll över vad som före­kom mer vid utred­ningen av bety­delse för fader­skaps­frå­gan. i pro­to­kol­let an teck­nas även sådana upp­gif­ter som kunna ha bety­delse för skyl­dig­he­ten att utge bidrag till bamets under­håll. ¬ utred­ningen bör bedri­vas skynd­samt. den skall vara slut­förd inom ett år från bar­nets födelse, om ej sär­skilda skäl för­an­leda annat. 9 § skall viss man enligt 1 kap. 1 § anses som barns fader och är vårdnads-​​ havare för bar­net kyr­ko­bok­förd i riket eller vis­tas vård­nads­ha­vare här eller är bar­net svensk med­bor­gare, skall bar­na­vårds­nämn­den, om v ård­nadsha vare eller man­nen begär det och det fin­nes lämp­ligt, utreda om annan man kan vara fader till bar­net. beträf­fande utred­ningen skola 2-6 och 8 §§ äga mot­sva­rande tillämp ning, var­vid dock vad som sägs i 2 § om vård­nads­ha­vare skall gälla mo dem, när vård­na­den om bar­net utövas gemen­samt av henne och man­nen. utred­ningen får läg­gas ned. om det före­lig­ger skäl som anges i 7 § första styc­ket 1 eller 4 eller det annars fin­nes lämp­ligt. talan mot bar­na­vårds­nämnds beslut att icke påbörja utred­ning enligt denna para­graf eller att lägga ned påbör­jad utred­ning föres hos läns­sty­rel sen genom besvär. mot läns­sty­rel­sens beslut föres talan hos kam­mar­rät­ten genom besvär. 3 kap. vissa bestäm­mel­ser om rät­te­gången i mål om fader­skap mål om för­kla­ring alt viss man ej är fader 1 § vill man som enligt 1 kap. 1 § skall anses som barns fader vinna för­kla ring enligt 1 kap. 2 § första styc­ket att han icke är fader till bar­net, skall han väcka talan härom mot bar­net eller, om bar­net har avli­dit, dess arving ar. är man­nen död och har han icke var­ak­tigt sam­man­bott med ba rnet och hel­ler icke efter bar­nets födelse erkänt bar­net som sitt, har var och en som jämte eller näst efter bar­net är berät­ti­gad till arv efter man­nen rätt att väc ka talan om att man­nen ej är fader till bar­net. efter­läm­nar den avlidne för utom maka arvingar som avses i 3 kap. 1 § ärv­da­bal­ken, har var och en av dem rätt att väcka talan under här angivna för­ut­sätt­ningar. rätt för arvinge att väcka talan före­lig­ger ej, om vid man­nens död mer än ett år har för­flu­tit från det att talan, som grun­dats på att man­nen är fader till bar­net, väckts mot honom och han fått del därav eller om mer än et t år har för­flu­tit sedan anspråk på samma grund fram­ställts mot man­nens döds bo. sfs 1976:612 2 vill barn vinna för­kla­ring enligt 1 kap. 2 § första styc­ket att viss man ej är dess fader, skall bar­net väcka talan härom mot man­nen eller, om han är död, hans arvingar. efter­läm­nar man­nen för­u­tom maka arvingar som avses i 3 k ap. 1 § ärv­daba lken, skall talan, såvitt angår dessa, rik­tas mot dem som då talan väc­kes äro när­mast till arv. 3 § talan som avses i 1 eller 2 § får väc­kas vid rät­ten i den ort där bar­net har sitt hem­vist eller, om det har avli­dit, vid den rätt som har att upp­taga tvist om arv efter bar­net. målet up pta­ges av stock­holms tings­rätt, om ej annan behö­rig dom­stol finns. 4 § är part i mål som a vses i 1 eller 2 § underå­rig, får för­myn­da­ren eller god man, om s ådan enligt 18 kap. skall för­ord­nas, föra talan för honom. modem skall höras i målet, om det kan ske. ® änd­ringen inne­bär bl. a. att andra och tredje styc­kena upp­hävs. 1243 ¬ sfs 1976:612 mål om fast­stäl­lande av fader­skap 5 § talan om fast­stäl­lande av fader­skap väc­kes av bar­net. i fall som avses i 2 kap. 1 § föres bar­nets talan av b arna­vårds­nämn­den. har modem vård­na­den om bamet, får hon all­tid föra bar­nets talan, även om hon ej har upp­nått myn­dig ålder. talan får vidare all­tid föras av sär­skilt för­ord­nad för­myn­dare för bamet. 6 § är mål om fast­stäl­lande av fader­skap anhäng­igt, kan frå­gan om fader ska­pet till bamet prö­vas endast i det målet. talan får i målet föras mot f le ra män. i avli­den mans ställe stäm­mas de arvingar till den döde som anges i 2§. i fall då bama­vårds­nämnd har att sörja för att fader­skap fast­stäl­les skall nämn­den föra talan mot den man eller de män som enligt nämn­dens utred ning eller vad som fram­kom­mit under målets hand­lägg­ning skä­li­gen kunna komma i fråga som fader till bam et. på ansö­kan av sva­rande skall rät­ten utfärda stäm­ning på man, som ej re dan är instämd i målet, och pröva om man­nen är fader till b arnet. om så dan ansö­kan gäl­ler i tillämp­liga delar vad som är före­skri­vet om stäm­nings ansö­kan. 7 § 1 fall då bama­vårds­nämnd har att sörja för att fader­skap fast­stäl­les väc­kes talan vid rät­ten i den ort dä r bama­vårds­nämn­den finns. rät­ten kan flytta över målet till annan dom­stol, om det skulle avse­värt under­lätta hand­lägg­ningen av målet. i andra fall än som avses i första styc­ket väc­kes talan om fast­stäl­lande av fader­skap vid den rätt där man­nen skall svara i tvis­te­mål i all­män­het el ler, om talan föres mot flera män, en av dem har att svara. talan mot avli den mans arvingar får väc­kas vid den rätt där döds­boet sva­rar. finns ej be hörig dom­stol enligt vad som nu h ar sagts, upp­ta­ges målet av stock­holms tings­rätt. ;|f#s tillit 1244 8 § i sam­band med att bama­vårds­nämn­den väc­ker talan skall pro­to­kol­let över nämn­dens utred­ning ges in till rätt en. väc­kes talan av annan och har bama­vårds­nämn­den gjort utred­ning i frå­gan, skall rät­ten infordra barna vårds­nämn­dens pro­to­koll. sva­rande skall del­ges pro­to­kol­let i sam­band med stäm­ningen . rät­ten kan före­lägga bama­vårds­nämn­den att full­stän­diga utred­ningen om fader­ska­pet. 9 § rät­ten skall se till att frå­gan om fader­ska­pet till bamet blir till­bör­li­gen utredd. var och en som kan föra talan på bamets väg­nar skall bere­das till fälle att yttra sig i målet. vitt­nes­för­hör får ej äga rum i syfte att styrka att vitt­net har haft sam­lag med modern under tid då bamet kan anta­gas vara a vlat. talan får ej prö­vas slut­ligt före bar­nets födelse. 10 § åter­kal­las talan mot en av flera män, får målet avskr ivas i den delen endast om alla sam­tycka. avser åter­kal­lelse den som har stämts enligt 6 § tredje styc­ket, krävs sam­tycke även från bamet. ¬ sam­ti­digt med att målet avskri­ves i viss del skall rät­ten fatta beslut om rät­te­gångs­kost­na­den i den delen. 11 § i fall då bar­na­vårds­nämnd för talan om fast­stäl­lande av fader­skap gäl la i fråga om rät­te­gångs­kost­nad andra och tredje styc­kena i stäl­let för 18 kap. 1-7 §§ rät­te­gångs­bal­ken. part skall bära sin rät­te­gångs­kost­nad. sva­rande kan dock för­plik­tas att helt eller d elvis ersätta annan part den­nes rät­te­gångs­kost­nad, om han har för­fa­rit på sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rät­te­gångs­bal­ken eller om an nars sär­skilda skäl före­ligga. har parts ställ­fö­re­trä­dare, ombud eller biträde för­fa­rit på sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rät­te­gångs­bal­ken, kan han för­plik­tas ersätta kost­nad som där­i­ge­nom vål­lats annan part. rät­ten kan besluta härom även utan yr kande. sfs 1976:612 12 § full­föl­jes talan, skall den högre rät­ten pröva fader­skaps­frå­gan i hela dess vidd. erin­ran härom skall inta­gas i före­läg­gande att inkomma med gen­mäle. fin­ner högre rätt att någon som icke är part i målet skä­li­gen kan komma i fråga som fader till bar­net, skall domen på yrkande av part undan­rö­jas och målet i dess hel­het visas åter till den dom­stol som först har dömt i må let. bestäm­mel­serna i 9 och 10 §§ äga mot­sva­rande tillämp­ning vid måle ts hand­lägg­ning i högr e rätt. i fall då bar­na­vårds­nämnd för talan äga även 8 § tredje styc­ket och 11 § mot­svar ande tillämp­ning i högre rätt . för­e­ning av mål 13 § utan hin­der av att viss man enligt 1 kap. 1 § skall anses som b arns fa der får, under för­ut­sätt­ning att talan som avses i 1 kap. 2 § fö rsta styc­ket har anhängig^orts och ännu ej prö­vats, vid samma dom­stol väc­kas talan om fast­stäl­lande av att annan man är bar­nets fader. om så sker, skola må len hand­läg­gas i en rät­tegå ng. bifal­las såväl talan om för­kla­ring enligt 1 kap. 2 § första styc­ket som ta lan om fast­stäl­lande av fader­ska­pet och full­föl­jes talan beträf­fande den först­nämnda frå­gan, skall den högre rät­ten pröva också den andra frå­gan, även om talan e j har full­följts i den delen. 4 kap. om adop­tion 1 § man eller kvinna, som fyllt tju­gu­fem år, må med rät­tens till­stånd anta ga adop­tiv­barn. rätt att antaga adop­tiv­barn till­kom­mer även den som fyllt ader­ton men ej tju­gu­fem år, om adop­tio­nen avser eget barn, makes barn el ler makes adop­tiv­barn eller om syn­ner­liga skäl eljest före­ligga. 2 § den som är för­kla­rad omyn­dig må ej utan för­myn­da­rens sam­tycke an taga adop­tiv­barn. 3 § makar må ej adop­tera annor­le­des än gemen­samt. dock må ena maken ensam antaga adop­tiv­barn, där den andre vis­tas å okänd ort eller är sin­nes sjuk eller sin­nes­slö, ävensom eljest med den andres sam­tycke adop­tera den­nes barn eller adop­tiv­barn eller ock eget barn. 1245 ¬ sfs 1976:612 4 § andra än makar må ej gemen­samt antaga adop­tiv­barn. 5 § utan eget sam­tycke må den som fyllt tolv å r ej adop­te­ras; dock må, utan hin­der av att sam­tycke ej före­lig­ger, adop­tion ske av den som är un der sex­ton år, där­est det kan anta­gas lända honom till skada att han till­frå gas. den som ej fyllt adei m år må ej adop­te­ras utan för­äld­rar­nas sam­tycke. modems sam­tycke skall hava läm­nats sedan hon hun­nit till­räck­ligt åter hämta sig efter ned­koms­ten. vid adop­tion av adop­tiv­barn skall i stäl­let in häm­tas sam­tycke av adop­tan­ten eller, om make adop­te­rat andre makens barn, av makarna. sam­tycke enligt andra styc­ket fordras ej av den som ä r sin­nes­sjuk, sin nes­slö, utan del i vård­na­den eller å okänd ort. är sådant fall för han­den be träf­fande envar av dem som enligt andra styc­ket skall sam­tycka till adop tio­nen, skall i stäl­let sam­tyc ke inhäm­tas från bar­nets för­myn­dare. den som är för­kla­rad omyn­dig må ej adop­te­ras utan för­myn­da­res sam tycke. 1246 6 § rät­ten skall pröva, huruvida adop­tio­nen lämp­li­gen må äga rum. ej m å till­stånd givas, med mindre adop­tio­nen fin­nes lända till gagn för bar­net samt sökan­den upp­fost­rat bar­net eller vill upp­fostra det eller eljest sär­skild anled­ning är till adop­tio­nen. ansök­ningen må ej bifal­las, om å någon­dera sidan veder­lag är givet eller utfäst, ej hel­ler om bidrag till bar­nets under­håll är avta­lat, med mindre frå ga är om bidrag med visst belopp en gång för alla och belop­pet inbe­talts till bar­na­vårds­nämn­den i den för­sam­ling, där adop­tan­ten är kyr­ko­bok­förd, el ler till nämn­den utfärd ats för­bin­delse å belop­pet, vil­ken bli­vit av sök anden och nämn­den god känd. för belopp, som inbe­talts till nämnd en, skall ge nom dess försorg hos riks­för­säk­rings­an­stal­ten eller svenskt för­säk­ringsbo lag inkö­pas en ef ter under­hålls­skyl­dig­he­ten läm­pad liv­ränta åt bar­net, där ej enligt avta­let hin­der möter eller nämn­den fin­ner att belop­pet må på an nat lämp­ligt sätt använ­das för bar­nets under­håll. avtal om veder­lag eller under­håll, som bort för­an­leda avslag å ansök ningen där­est avta­let varit för rät­ten kun­nigt, vare, även om ansök­ningen bifal­les, utan v erkan. 7 § såvitt angår adop­tiv­bar­nets ställ­ning till adop­tan­ten och den­nes släk tingar upp­hör all ver­kan av adop­tio­nen, om 1. adop­tiv­bar­net adop­te­ras av annan än adop­tan­tens make, eller 2. adop­tan­ten ingår äkten­skap med adop­tiv­bar­net. 8 § vid tillämp­ning av bestäm­melse i lag eller annan för­fatt­ning som tilläg ger släkt­skap eller svå­ger­lag rätts­lig bety­delse skall adop­tiv­barn anses som adop­tan­tens barn och icke som barn till sina bio­lo­giska för­äld­rar. har ma ke adop­te­rat andre makens barn eller adop­tiv­barn, skall dock bar­net anses som maka­mas gemen­samma. första styc­ket gäl­ler ej, om ann at är sär­skilt före­skri­vet eller föl­jer av rätts­för­hål­lan­dets natur. 9 § laga dom­stol i ärende om anta­gande av adop­tiv­barn är rät­ten i den ort där adop­tan­ten har sitt hem­vist. finns ej behö­rig dom­stol enligt vad som nu har sag ts, upp­ta­ges ären­det av stock­holms tings­rätt. .dlif itj.lh il fe ¬ 10 § i ärende om anta­gande av adop­tiv­barn skall rät­ten inhämta upp­lys ningar om bar­net och sökan­den samt huruvida veder­lag eller bidrag till bar­nets under­håll är givet eller utfäst. har bar­net ej fyllt ader­ton år, skall ytt­rande inhäm­tas från bar­na­vårds­nämn­den i den kom­mun d är sökan­den är kyr­ko­bok­förd och från bar­na­vårds­nämn­den i den kom­mun dä r den som har vård­na­den om bar­net är kyr­ko­bok­förd. fader eller moder, vars sam­tycke till adop­tio­nen ej erfordras, skall än dock höras, om det kan ske. vid adop­tion av adop­tiv­barn skall vad nu sagts i stäl­let gälla adop­tan­ten eller, om make adop­te­rat andre makens barn, var och en av makarna. finns sär­skild för­myn­dare vars sam­tycke ej erfordras, skall även han hör as. sfs 1976:612 11 § mot rät­tens beslut i ären de om anta­gande av adop­tiv­barn får talan full­föl­jas av sökan­den eller den som skall höras i äre ndet. 12 och 13 w 5 kap. om bar­nets namn 1 § om bar­nets namn är sär­skilt stad­gat. 2 och 3 §§^ 6 kap. om vård­na­den 1 § barn st år under vård­nad av bägge eller den ene av sina för­äld­rar eller av sär­skilt för­ord­nad för­myn­dare till des s det fyllt ader­ton år eller ingått äkten­skap. 2 § den som har vård­nad om barn skall söija för bar­nets per­son och giva det sorg­fäl­lig upp­fost­ran. vård­nads­ha­vare skall tillse att bar­net erhål­ler uppe­hälle och utbild­ning efter vad som är till­bör­ligt med hän­syn till för­äld rar­nas vill­kor och de till­gångar bar­net kan äga samt bar­nets anlag. 3 § vård­nads­ha­vare skall utöva den upp­sikt över bar­net som är erfor­der­lig med hän­syn till bar­nets å lder och övriga omstän­dig­he­ter. 4 § har vård­nads­ha­vare låtit bar­net taga tjänst eller annat arbete, varige nom bar­net bli­vit i stånd a tt för­sörja sig, får bar­net, sedan det fyllt sex­ton år, själv säga upp avta­let samt sluta avtal om annat arbete av lik­nande art. vård­nads­ha­vare har rätt att häva avtal som bar­net har slu­tit enligt första styc­ket, om det är erfor­der­ligt med hän­syn till bar­nets upp­fost­ran eller väl färd. har avta­let hävts, får bar­net ej där­ef­ter själv sluta arbets­av­tal. i fråga om ver­kan av avtal, som bar­net slu­tit utan erfor­der­ligt sam­tycke, stad­gas i 9 kap. 5 § står barn under vård­nad av bägge för­äld­rarna, skall vad som sägs i 2-4 §§ gälla för­äld­rarna i fören ing. är en av för­äld­rarna i följd av från varo, sjuk­dom eller annan orsak hind­rad att del­taga i beslut rörande vård naden, vil­ket icke utan olä­gen­het kan upp­skju­tas, utövas bestäm­man­de­rät ten av den andre. denne får dock icke ensam fatta beslut av ingri­pande be tydelse för bar­nets fram­tid, med mindre bar­nets bästa uppen­bar­li­gen krä ver det. " para­gra­ferna upp­hävda genom 1970:840. ' para­gra­ferna upp­hävda genom 1963:523. 1247 ¬ sfs 1976:612 1248 6 § bar­net står från födel­sen under vård­nad av bägge för­äld­rarna, om dessa äro gifta med varandra, och i ann at fall av modem ensam. ingå för äld­rarna senare äkten­skap med varandra, står bamet från den tid­punk­ten under vård­nad av dem bägge. första styc­ket gäl­ler ej. om annat föl­jer av 7-10 §§. 7 § stå barn under vård­nad av bägge för­äld­rama och vilja för­äld­rarna eller en av dem att vård­na­den icke längre skall till­komma dem gemen­samt, har rät­ten på ansö­kan av endera att för­ordna vem av dem som skal l ha vårdna den om bar­nen eller, om ej alla bar­nen böra stå under den enes vård­nad, hur de skola för­de­las mel­lan för­äld­rarna. äro för­äld­rama ense, skall rät­ten besluta i över­ens­stämme lse med vad de ö nska, om det ej är uppen­bart stri dande mot bar­nens bästa. 1 annat fall beslu­tar rät­ten efter vad som fin­nes skä­ligt med hän­syn till bar­nens b ästa. fin­nes med hän­syn till bar­nens bäs ta uppen­bart att ing­en­dera av för­äld­rarna bör utöva vård­na­den, skall den na anför­tros åt sär­skilt för­ord­nad för­myn­dare. dömes till äkten­skaps­skill­nad mel­lan för­äld­rama, skall rät­ten tillika för ordna angå­ende vård­na­den om bar­nen. här­vid äger första styc­ket mot­sva rande tillämp­ning. äro för­äld­rarna ense om att vård­na­den skall till­komma dem gemen­samt, skall dock rät­ten besluta i över­ens­stäm­melse där­med, om det ej är uppen­bart stri­dande mot bar­nens bästa. 8 § står bam under vård­nad av endast den ene av för­äld­rarna, skall rät­ten på ansö­kan av den andre över­föra vård­na­den till honom, om det fin­nes skä­ligt med hän­syn till bame ts bästa. äro för­äld­rama ense att vård­na­den skall över­fö­ras till den and re eller att vård­na­den skall till­komma dem ge men­samt, skall rät­ten på ansö­kan besluta i över­ens­stämm else där­med, om det ej är uppen­bart stri­dande mot bamets bästa. 9 § står bam under vård­nad av bägge för­äld­rama och gör sig en av dem skyl­dig till grovt missbmk eller grov för­sum­melse vid vård­na­dens utö­van de eller inne­bär hans del­ta­gande i vård­na­den eljest fara för bamets utveck ling, skall rät­ten på anmä­lan av bama­vårds­nämnd för­ordna att vård­na­den skall till­komma endast den andre, om det ej är uppen­bart med hän­syn till bamets bästa att vård­na­den bör anför­tros åt sär­skilt för­ord­nad för­mynda re. står bam under vård­nad av endast den ene av för­äld­rama och inträf­far i fråga om honom sådan omstän­dig­het som avses i första sty cket, skall rät ten på anmä­lan av ba mavårds­nämnd för­ordna den andre att utöva vårdna den, om det ej är uppen­bart med hän­syn till bamets bästa att vård­na­den bör anför­tros åt sär­skilt för­ord­nad för­myn­dare. 10 § står barn under vård­nad av bägge för­äld­rama och dör en av dem, till kom­mer vård­na­den den andre. står bam under vård­nad av en dast den ene av för­äld­rarna och dör han, skall rät­ten på ansö­kan av den andre eller på an mälan av bar­na­vårds­nämnd för­ordna den andre att utöva vård­na­den, om det ej är uppen­bart med hän syn till bar­net s bästa att vård­na­den bör anför­tros åt sär­skilt för­ord­nad för myn­dare. äro bägge för­äld­rama döda. utövas vård­na­den av för­mynda ren. 11 fader eller moder som är skild från vård­na­den får ej beta­gas till­fälle " för­ut­va­rande 11 s upp­hävd genom 1971: 870. iff ¬ till umgänge med bar­net, med mindre sär­skilda omstän­dig­he­ter för­an­leda det. nöjes han ej med vad som härom bestäm­mes av den som har vårdna den, skall rät­ten besluta i frå­gan. 12 fråga rörande vård­nad om barn upp­ta­ges av rät­ten i den ort där vård­nads­ha­vare har sitt hem­vist. vad nu sagts utgör dock ej hin­der att upp­taga fråga om vård­nad i sam­band med äk ten­skaps­mål. finns ej behö­rig dom­stol enligt vad som sägs i första s tyc­ket, upp­ta­ges vård­nads­frå­gan av stock­holms tings­rätt. 13 § i mål eller ärende angå­ende vård­nad om barn kan rät­ten för tiden intill dess laga kraft ägande dom eller beslut före­lig­ger för­ordna om vård­na­den efter vad som fin­nes skä­ligt. för­ord­nande enligt första styc­ket kan på yrkande med­de­las utan huvud för­hand­ling. innan för­ord­nande med­de­las, skall mot­par­ten bere­das till­fälle att yttra sig över yrkan­det. har för­ord­nande med­de­lats, prö­var rät­ten när målet eller ären­det avgö­res, om åtgär­den skall best å. för­ord­nande som nu nämnts går i verk­stäl­lig­het lika med laga kraft ägande dom men kan när som helst åter­kal­las av rät­ten. 14 § i mål eller ärende angå­ende vård­nad om barn gälla i fråga om rätte gångs­kost­nad andra och tredje styc­kena i stäl­let för 18 kap. 1-7 §§ rätte gångs­bal­ken. var­dera par­ten skall bära sin rät­te­gångs­kost­nad. part kan dock för­plik tas att helt eller del­vis ersätta mot­par­ten den­nes rät­te­gångs­kost­nad, om han har för­fa­rit på sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rät­te­gångs­bal­ken eller om annars sär­skilda skäl före­ligga. skall part enligt andra styc­ket helt eller del­vis ersätta mot­par­tens rätte gångs­kost­nad och har par­tens ställ­fö­re­trä­dare, ombud eller biträde för­fa­rit på sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rät­te­gångs­bal­ken och där­i­ge­nom vål lat kost­na­den eller del därav, kan han för­plik­tas att jämte par­ten ersätta kost­na­den. rät­ten kan besluta härom även utan yrkande. första-​​tredje styc­kena äga mot­sva­rande tillämp­ning vid målets eller ären­dets hand­lägg­ning i högre rätt . 7 kap. om under­hålls­skyl­dig­het 1 § för­äld­rarna vare skyl­diga att vid­kän­nas kost­na­den för bar­nets uppe hälle och utbild­ning, om ej bar­net har egna till­gångar. under­hålls­skyl­dig­he­ten upp­hör ej innan bar­net erhål­lit den utbild­ning som med hän­syn till för­äld­rar­nas vill­kor och bar­nets anlag må fin­nas till bör­lig och ej i något fall för­rän bar­net fyllt sex­ton år. 2 § 1 kost­na­den för bar­nets under­håll skall var och en av för­äld­rarna taga del efter sin för­måga. fader eller moder, som ej har vård­na­den om bar­net, skall betala under hålls­bi­drag. äro för­äld­rarna gifta med varandra men till­kom­mer vårdna den om bar­net endast den ene av dem och leva de ej åtskilda, gäl­ler dock 5 kap, gif­ter­måls­bal­ken. det ålig­ger bar­na­vårds­nämnd, som enligt 2 kap. 1 § skall sörja för att fa der­ska­pet till barn fast stäl­les, att tillse att bar­net till­för­säk­ras under­håll. " änd­ringen inne­bär bl. a. att tredje styc­ket upp­hävs. 79—sfs 1976 sfs 1976:612 1249 ¬ sfs 1976:612 3 § är bar­net, sedan dess rätt till under­håll enligt 1 § upp­hört, i följd av sjuk­dom eller annan dylik orsak ur stånd att själv för­sörja sig, vare för­äld rarna i mån av för­måga skyl­diga att giva bar­net skä­ligt under håll. ena­handa under­hålls­skyl­dig­het åligge bar­net emot fader eller moder, som av sjuk­dom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv för­sö­ija sig. 4 § har make under sin vård­nad barn som ej är även andra makens barn, är andra maken jämte honom skyl­dig att efter sin för­måga bidraga till bar nets under­håll, så länge äkten­ska­pet består. vad nu sagts med­för ej änd­ring i den under­hålls­skyl­dig­het som må åligga den andre av bar­nets för­äld­rar. 5 § 10 6 § betal­ning av under­hålls­bi­drag skall erläg­gas i för­skott för kalen­dermå nad, om ej på grund av sär­skilda omstän­dig­he­ter annorlunda bestäm­mes av rät­ten eller genom avtal som i 7 § andra styc­ket sägs. för­skotts­be­tal ning utö­ver vad nu sagts med­för ej befri­else från att gälda under­hålls­bi­drag för den tid sådan betal­ning avser. 7 § avtal angå­ende full­gö­rande för fram­ti­den av under­hålls­skyl­dig­het som ovan sägs utgör ej hin­der för den under­hålls­be­rät­ti­gade att göra gäl­lande rätt till högre under­hålls­bi­drag. gäl­ler avta­let under­håll enligt 1 § t ill barn vars för­äld­rar var­ken vid dess födelse voro eller där­ef­ter ha varit gifta med varandra, är det dock bin­dan de för den under hålls­be­rät­ti­gade, om avta­let slu­tits genom skrift­lig, av två per­so­ner bevitt­nad hand­ling och godk änts av bar­na­vårds­nämn­den. vård- nads­ha­vare får sluta avtal som nu h ar angetts, även om vård­nads­ha­va­ren ej har upp­nått myn­dig ålder. inne­fat­tar avta­let åta­gande att till bar­nets un der­håll utge visst belopp en gång för alla, skall belop­pet beta­las till barna vårds­nämn­den, och skall med belop­pet så för­fa­ras som i 4 kap. 6 § sägs med avse­ende på där nämnt engångs­be­lopp. avtal angå­ende under­hålls­bi­drag till barn kan slu­tas även före bar­nets födelse. 8 § utan hin­der av vad genom dom eller genom avtal, som enligt 7 § är bin­dande jäm­väl för den under­hålls­be­rät­ti­gade, bli­vit bestämt om under hålls­bi­drag äger rät­ten annorlunda för­ordna därom, när änd­rade för­hål­lan den påkalla det. under samma för­ut­sätt­ning må ock avtal om under­hållsbi drag, som enligt 7 § icke är bin­dande för den under­hålls­be­rät­ti­gade, på ta lan av den under­hålls­skyl­dige jäm­kas av rät­ten. är under­håll som avses i i § fast­ställt att utgå till dess bar­net nått viss ålder, vare det ej hin­der att göra gäl­lande rä tt till bidrag för tid där­ef­ter, ändå att fall ej är för han­den som nyss är sagt. talan som avses i första styc­ket må ej föras i fråga om avtal, vari­ge­nom under­hålls­skyl­dig, i den ord­ning som stad­gas i 7 § andra styck et, åta­git sig att till full­gö­rande av under­hålls­skyl­dig­het som d är avses utgiva visst be lopp en gång för alla. 1250 para­gra­fen upp­hävd genom 1971:870. ns bl ii ^5111 ¬ 9 § är iiv­tal, som makar med avse­ende å före­stå­ende äkten­skaps­skill­nad slu­tit om under­håll till barn, uppen­bart obil­ligt för ena maken, må avta­let på hans talan av rät­ten jäm­kas. har talan ej väckts inom ett år från det äk ten­skaps­skill­na­den med­de­la­des, är rät­ten till talan förlo rad. q 10 § talan om under­håll till barn upp­ta­ges av rät­ten i den ort där sva­ran den har sitt hem­vist. sådan fråga kan väc­kas även i sam­band med mål rö rande fast­stäl­lande av fader­ska­pet till b arn. första styc­ket utgör ej hin­der att upp­taga fråga om under­håll i sam­band med äkten­skaps­mål. finns ej behö­rig dom­stol enligt vad som sägs i första eller and ra styc­ket, upp­ta­ges målet av stock­holms tings­rätt. har rät­ten att avgöra vil­ken av flera män som är fader till bar­net, får ta lan om und erhålls­bi­drag ej prö­vas slut­ligt innan fader­skaps­frå­gan har av gjorts genom dom som vun­nit laga k raft. sfs 1976:612 11 § i mål om under­håll till barn får vård­nads­ha­vare föra talan för bar­net, även om vård­nads­ha­va­ren ej har upp­nått myn­dig ålder. är sär­skild för myn­dare för­ord­nad för bar­net, har han samma rätt att föra talan för bar­net. även bar­na­vårds­nämnd som enligt 2 § tredje styc­ket skall tillse at t bar­net till­för­säk­ras under­håll får föra sådan talan. var och en som kan föra talan för bar­net skall bere­das till­fälle att yttra sig i målet. under­hålls­bi­drag får bestäm­mas till olika belopp för sär­skilda delar av under­hålls­ti­den. under­håll till barn får ej mot den under­hålls­skyl­di­ges bestri­dande be stäm­mas för tid efter det bar­net fyllt ader­ton år, innan det kan till­för­lit­li­gen bedö­mas huruvida under­hålls­skyl­dig­het före­lig­ger där­ef­ter. 12 § i mål om under­håll till barn kan rät­ten för tiden intill dess laga kraft ägande dom el ler beslut före­lig­ger för­ordna om u nder­hål­let efter vad som fin­nes skä­ligt. skyl­dig­het att utge bidrag får dock ej åläg­gas någon, om icke san­no­lika skäl före­ligga att han är bidrags­skyl­dig. har fråga om under­håll väckts i sam­band med mål om fast­ställ ande av fader­skap till barn , får för ord­nande som nu nämnts e j med­de­las, om flera män äro instämda i målet. för­ord­nande enligt första styc­ket kan på yrkande med­de­las utan huvud för­hand­ling. innan för­ord­nande med­de­las, skall mot­par­ten bere­das till­fälle att yttra sig över yrkan­det. har för­ord­nande med­de­lats, prö­var rät­ten när målet avgö­res, om åtgär­den skall bestå. för­ord­nande som nu nämnts går i verk­stäl­lig­het lika med laga kraft ägande dom men kan när som helst åter­kal­las av rät­ten. 13 § har någon genom skrift­lig, av två per­so­ner bevitt­nad hand­ling åta­git sig att till barn för vil­ket fader­ska­pet skall fast­stäl­las utge under­hålls­bi­drag för tid intill dess resul­ta­tet av blo­d­un­der­sök­ning om fader­ska­pet före­lig­ger, gäl­ler i fråga om verk­stäl­lig­het på grund av hand­lingen vad som är före­skri vet om verk­stäl­lig­het på grund av för­bind else att utge under­håll enligt den na balk. beträf­fande åta­gande enligt första styc­ket skall i övrigt i tillämp­liga delar gälla vad som i lag eller annan för­fatt­ning är före­skri­vet för fall då rät­ten enligt 12 § har med­de­lat föro rdnande om under­hålls­bi­drag till barn. 1251 \ , 'i,'- ¬ sfs 1976:612 om rätt att i vi ssa fall få ersätt­ning av all­männa medel för utgivna under hålls­bi­drag fin­nas sär­skilda bestäm­mel­ser. 14 § har viss man enligt i k ap. 1 § an setts som barns fader och fast­stäl­les att annan man är fader till bar­net, har den först­nämnde endast om sär­skilda skäl före­ligga rätt till ersätt­ning av den andre för kost­na­der som han har haft för bar­nets för­sörj­ning. 8 kap." 9 kap. om underå­rigs omyn­dig­het 1 § den som är under ader­ton år (undcrå­rif>) är omyn­dig och äger icke själv råda över sin egen­dom eller åtaga sig för­bin­del­ser i vidare mån än som föl­jer av vad som skall gälla på grund av lag eller vill­kor vid för­värv genom gåva eller tes­ta­mente. 2 § om rätt för underå­rig att själv taga tjänst eller annat arbete stad­gas i 6 kap. 2 a § underå­rig med eget hus­håll får för den dag­liga hus­håll­ningen eller upp­fost­ran av barn, som till­hör hus­hål­let, själv ingå sådana rätts­hand­ling ar, som sed van­li­gen före­ta­gas för dessa ända­mål. rätts­hand­ling som avses i första styc­ket är dock ej bin­dande för den un- derå­rige, om den med vil­ken rätts­hand­lingen slöts insåg eller bort inse, att det som anskaf­fa­des genom rätts­hand­lingen ej var erfor­der­ligt. miss­bru­kar den underå­rige behö­rig­het, som till­kom­mer honom enligt första styc­ket, kan rät­ten på ansö­kan av för­myn­da­ren från­känna honom behö­rig­he­ten. sådant beslut kan upp­hä­vas på ansö­kan av för­myn­da­ren el ler den omyn­dige, om änd­rade för­hål­lan­den inträtt. rät­tens beslut enligt tredje styc­ket skall oför­dröj­li­gen kun­gö­ras i all­män na tid­ning­arna och tid­ning inom orten. 3 § underå­rig äge själv råda över vad han genom eget arbete för­vär­vat ef ter det han fyllt sex­ton år. det­samma gäl­ler avkast­ningen av sådan egen dom och vad som trätt i egen­do­mens ställe. för­myn­da­ren må med över­för­myn­da­rens sam­tycke omhän­der­taga egen dom, varom i för sta styc­ket sägs, såvitt det må anses erfor­der­ligt med hän syn till mynd­ling­ens upp­fost­ran eller väl­färd. innan sam­tycke med­de­las, skall över­för­myn­da­ren bereda mynd­lingen till­fälle att yttra sig. 3 a §'2 1252 4 § har genom gåva eller tes­ta­mente egen­dom till­fal­lit underå­rig under vill­kor att han må själv råda där­ö­ver, skall vad i 3 § andra styc­ket stad­gas äga mot­sva­rande tillämp­ning, dock att över­för­myn­da­rens sam­tycke er fordras blott i d et fall att den underå­rige fyllt sex­ton år. i s ådant fall skall " kapit­let upp­hävt genom 1973 :802. para­gra­fen upp­hävd genom 1974:236. ¬ över­för­myn­da­ren, innan sam­tycke gives, bereda jäm­väl fäng­es­man­nen el- sfs 1976:612 ler hans arvingar till­fälle att yttra sig, om de t kan ske utan märk­lig omgång eller tids­ut­dräkt. 5 § idkar underå­rig, som fyllt sex­ton år, näring med till­stånd varom i 15 kap. 13 § sägs. äge han ingå sådana rätts­hand­lingar, som falla inom områ det för rörel­sen. vad nu är stad­gat gälle dock ej i fråga om rätts­hand­ling som avses i 15 kap. 15 §. 6 § har underå­rig utan erfor­der­ligt sam­tycke ingått avtal, äge den, med vil­ken avta­let slöts, från­träda avta­let, så länge det ej bli­vit god­känt eller behö­ri­gen full­gjort. visste han att avta­let slöts med underå­rig, må han dock ej, med mindre han hade anled­ning antaga att den underå­rige ägde behö­rig­het att sluta avta­let, från­träda detta under den tid som vid dess in gående må hava bli­vit bestämt för god­kän­nande eller eljest skä­li­gen kunde beräk­nas åtgå där­för. ej må den, hos vil­ken underå­rig tagit t jänst eller an nat arbete, från­träda avta­let härom, så länge detta full­gö­res av den under årige. med­de­lande, vari­ge­nom avta­let från­trä­des, må ske jäm­väl till den under årige själv. 7 § var­der avtal, som und erå­rig ingått utan erfor­der­ligt sam­tycke, ej gäl lande, bäre envar åter vad han mot­tagi t eller utgive, om det ej kan ske, er sätt­ning för dess värde. dock vare den underå­rige, där ej i andra styc­ket annorlunda stad­gas, icke plik­tig att utgiva sådan ersätt­ning i vidare mån än vad han mot­ta­git använts till skä­ligt under­håll eller eljest fin­nes hava för honom med­fört nytta. har den underå­rige vid a vtals ingå­ende genom falska upp­gif­ter om sin behö­rig­het vil­se­lett den, med vil­ken avta­let slöts, vare han, om avta­let ej blir gäl­lande, plik­tig att i den omfatt­ning som prö­vas skä­lig utgiva ersätt ning för den för­lust som för­an­letts av avta­let. var för­fa­ran­det straff­bart, skall ersätt­ning gäl­das efter vad i all­män­het gäl­ler om ska­de­stå nd på grund av brott. 10 kap. om omyn­dig­het på grund av rät­tens beslut 1 § den som fyllt aderto n år skall av rät­ten för­kla­ras omyn­dig, om han på grund av psy­kisk sjuk­dom, häm­mad för­stånds­ut­veck­ling eller psy­kisk ab nor­mi­tet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egen­dom och det icke är till­räck­ligt att god man fö rord­nas för honom eller att han på annat mindre ingri­pande sätt får bistånd i v ården av sina ange­lä­gen­he­ter. 2 § före­lig­ger beträ ffande underå­rig sådant fall som avses i 1 §, må rät­ten för­klara, att han skall för­bliva omyn­dig jäm­väl efter upp­nådd myn­dig­hets ålder. 3 § har någon för­kla­rats omyn­dig enligt vad i 1 eller 2 § säg s, äge han ej råda över sin egen­dom eller åtaga sig för­bin­del­ser i vidare mån än som föl jer av vad som skall gälla på grund av lag eller vill­kor vid för­värv genom gåva eller tes­ta­mente. 1253 \ ¬ sfs 1976:612 4 § den som är för­kla­rad omyn­dig må utan hin­der därav själv sluta avtal om tjänst ell er annat arbete. dock äge rätte n, när hän­sy­nen till den omyn diges väl­färd krä­ver det, för­ordna, att sådant avtal skall för honom ingås och upp­sä­gas av för­myn­da­ren. har sådant för­ord­nande givits, äge för­myn daren jäm­väl häva avtal, som efter omyn­dig­hets­för­kla­ringen ingåtts av den omyn­dige. 5 § den omyn­dige äge själv råda över vad han genom eget arbete för­vär­vat efter omyn­dig­hets­för­kla­ringen. det­samma gäl­ler avkast­ningen av sådan egen­dom och vad som trätt i egen­do­mens ställe. i fråga om rätt för för­myn daren att omhän­der­taga egen­do­men skall 9 kap. 3 § andra styc­ket äga mot­sva­rande tillämp­ning. 6 § vad i 9 kap . 4 och 5 §§ stad­gas med avse­ende å underå­rig skall i till lämp­liga delar lända till efter­rät­telse i fråga om den som är för­kla­rad omyn dig. 7 § om ver­kan av avtal, som den omyn­dige ingått utan erfor­der­ligt sam tycke, gälle vad i 9 kap. 6 och 7 §§ sägs. 8 § omyn­dig­hets­för­kla­ring skall av rät­ten hävas, om skäl för omyn­dig hets­för­kla­ring icke längre före­lig­ger. 0h' )|te 9 § ansö­kan at t någon skall för­kla­ras omyn­dig skall, då fråga är om den som har upp­nått myn­dig ålder, upp­ta­gas av rät­ten i den ort där den so m av ses med ansök­ningen har sitt hem­vist. finns ej behö­rig dom­stol enligt vad som nu har sagt s, upp­ta­ges målet av stock­holms tings­rätt. avser ansök­ningen att underå­rig skall för­bli omyn­dig även efter upp nådd myn­dig­hets­ål­der, hör målet till den rätt där för­myn­der­ska­pet är in skri­vet eller, om inskriv­ning icke ägt rum, till den rätt dä r inskriv­ning skall ske. ansö­kan om hävande av omyn­dig­hets­för­kla­ring upp­ta­ges av den rätt där för­myn­der­ska­pet för den omyn­dige är inskri­vet. 10 § ansö­kan om omyn­dig­hets­för­kla­ring får göras, för­u­tom av den som ansök­ningen gäl­ler, av hans make och när­maste frän­der så ock av över­för myn­da­ren samt. i fal l som avses i 2 §, av för­mynd aren. hävande av omyn­dig­hets­för­kla­ring får sökas av den omyn­dige själv, hans för­myn­dare eller över­för­myn­da­ren. en 1254 11 § har ansö­kan om omyn­dig­hets­för­kla­ring gjorts av den, vars för­sät­tan de i omynd ighet det är fråga om. eller har denne med­gi­vit att omyn­dighe ts för­kla­ring med­de­las, får rät­ten utan huvud­för­hand­ling ome­del­bart före­taga målet till avgö­rande. 1 annat fall än som avses i första styc­ket skall rät­ten utfärda före­läg­gan de för den. vars för­sät­tande i omyn­dig­het det är fråga om. att svara i målet. angå­ende sådant före­läg­gande gäl­ler vad som är före­skri­vet om stäm­ning. om den. vars för­sät­tande i omyn­dig­het det är fråga om, uppen­bar­li­gen ej för­står vad saken gäl­ler eller skulle lida allva rlig skada av att få del av an sök­ningen om omyn­dig­hets­för­kla­ring, skall rät­ten för­ordna god man var- / ¬ om sägs i 18 kap. att i måle t före­träda honom och bevaka hans rätt. i fråg a om ersätt­ning till sådan god man äga bestäm­mel­serna i 13 § andra styck et om ersätt­ning till biträde mot­sva­rande tillämp­ning. 12 § ansö­kan av den som för­satts i omyn­dig­het att bli för­kla­rad myn­dig får, om den fin­nes uppen­bart ogrun­dad, avslås ome­del­bart utan huvud­för hand­ling, har ansö­kan om hävande av omyn­dig­hets­för­kla­ring gjorts eller till­styrkts av såväl för­myn­da­ren som över­för­myn­da­ren, får målet också fö reta­gas till avg örande ome­del­bart utan huvud­för­hand­ling, om för­mynda rens eller över­för­myn­da­rens instäl­lelse ej fin­nes vara behöv­lig för målets utred­ning. i annat fall än som avses i första styc­ket skall rät­ten utfärda före­läg­gan de för den som ansök­ningen gäl­ler, för­myn­da­ren och över­för­myn­da­ren att svara i målet, allt i den mån de ej ha gjort eller till­styrkt ansök­ningen. an gående sådant före­läg­gande gäl­ler vad som är före­skri­vet om stäm­ning. sfs 1976:612 13 § har ansö­kan gjorts att någon skall för­kla­ras omyn­dig och före­lig­ger ej fall som avses i 11 § tredje styc­ket, skall rät­ten för­ordna biträde att bevaka hans rätt i mål et, om det ej är uppen­bart att biträde ej erfordras. begär den som för­satts i omyn­dig­het att för­kla­ras åter myn­dig, skall rätt egångs­bi­trä de också för­ord­nas, om det ej är uppen­bart att biträde ej erfordras. den som föro rdnats till rätt egångs­bi­träde har efter rät­tens pröv­ning rätt till skä­lig ersätt­ning av all­männa medel för arbete, tids­spil­lan och utlägg som upp­dra­get krävt. ersätt­ningen skall stanna på stats­ver­ket, såvida ej mot­par­ten till den, för vil­ken rät­te­gångs­bi­träde för­ord­nats, fin­nes böra åläg­gas att gott­göra stats­ver­ket kost­na­den. 14 § kan dom i mål om omyn­dig hets­för­kla­ring ej ges ome­del­bart, får rät ten, om dröjs­mål uppen­bar­li­gen skulle med­föra fara fpr den vars för­sät­tan de i omyn­dig­het det är fråga om eller för hans egen­dom, för­ordna att han skall vara omyn­dig för tiden intill dess målet avgö­res av rät­ten. för­ord­nan de som nu n ämnts får med­de­las utan huvud­för­hand­ling. innan för­ord­nande enligt första styc­ket med­de­las, skall, om det kan ske utan märk­lig ti dsut­dräkt, den vars för­sät­tande i omyn­dig­het det är fråga om bere­das till­fälle att yttra sig. för­ord­nan­det kan när som helst åter­kal­las av rät­ten. 15 § rät­ten får ej för­klara någon omyn­dig eller för­klara någon åter myn­dig utan att läka­rin­tyg angå­ende hans sin­ne­still­stånd har före­tetts. när­mare bestäm­mel­ser om sådant intyg med­de­las av rege­ringen. 16 § har den som för­kla­rats omyn­dig bli­vit för­kla­rad åter myn­dig, får ta lan mot domen full­föl­jas av var och en som enligt 10 § är behö­rig att föra talan om hans för­sät­tande i omyn­dig­het, s å ock av för­myn­da­ren. 17 § dom vari­ge­nom någon för­kla rats omyn­dig samt för­ord­nande som av ses i 14 § skall oför­dröj­li­gen genom rät­tens försorg kun­gö­ras i post- och in rikes tid­ningar. har dom, vari­ge­nom någon för­kla­rats omyn­dig, bli­vit änd­rad i högre rätt genom dom som vun­nit laga kraft, eller har den som för­kla­rats omyn­dig 1255 ¬ sfs 1976:612 för­kla­rats åter myn­dig genom laga kraft ägande dom. eller har för­ord­nande som avses i 14 § åter­kal­lats eller i högre rätt upp­hävts, skall kun­gö­relse därom ske enligt första styc­ket. 11 kap. om för­myn­dare 1 § för barn som står under vård­nad av bägge för­äld­rarna äro för­äld­rarna för­myn­dare. dör en av för­äld­rarna eller kan någon av dem enligt 4 § icke vara för­myn­dare, eller blir någon av dem ent­le­di­gad från för­myn­der­ska­pet, är den andre bar­nets för­myn­dare. för barn som står under vård­nad av endast den ene av sina för­äld­rar är denne ensam för­myn­dare. 2 § ingår underå­rigt barn äkten­skap, skall den som vid äkten­ska­pets ingå ende var för­myn­dare för bar­net alltjämt vara bar­nets för­myn­dare. 3 § fin­nes ej någon som efter vad i 1 eller 2 § sägs skall vara för­myn­dare för underå­rig. skall rät­ten för­ordna för­myn­dare. för den som är för­kla­rad omyn­dig skall ock för­myn­dare för­ord­nas. 4 § den som själv är omyn­dig må ej vara för­myn­dare; och upp­höre där­för för­myn­da­res befatt­ning, om han var­der för­kla­rad omyn­dig. har för­myn­dare för­ord­nats enligt 3 § första styc­ket på grund av att fader eller moder är underå­rig, gäl­ler för­ord­nan­det till dess fadern eller modern har upp­nått myn­dig ålder. 5 § när för­myn­dare skall för­ord­nas, skall där­till utses en rätt­rå­dig, erfa­ren och i övri gt lämp­lig man eller kvinna. för underå­riga sys­kon bör gemen­sam för­myn­dare för­ord­nas, såvida icke sär­skilda skäl tala där­e­mot. 6 § skall efter för­äld­rar­nas död för­myn­dare för­ord­nas för upderå­rig, och hava för­äld­rarna eller en av dem givit till­känna, vem de önska till för­myn dare för den underå­rige, varde han där­till för­ord­nad, såframt han ej ^nijes olämp­lig. 7 § för omyn­dig må. när omstän­dig­he­terna sådant påkalla, flera för­myn dare för­ord­nas. prö­vas den eller de som på grund av lag skola vara för­myn­dare icke lämp­li­gen böra hand­hava för­myn­der­ska­pet allena, skall med­för­myn­dare för­ord­nas. 1256 8 § för­myn­dare äger på begä­ran bliva ent­le­di­gad från för­myn­der­ska­pet. vad nu sagts gäl­ler dock ej, om för­myn­der­ska­pet för underå­rig utövas av för­äld­rarna eller en av dem och sär­skilda skäl tala mot att för­myn­da­ren ent­le­di­gas. 9 § gör för­myn­da­ren sig skyl­dig till miss­bruk eller för­sum­melse vid ut övan­det av sin befatt­ning, eller kom­mer han på eko­no­miskt obe­stånd, och prö­vas han på grund härav vara olämp­lig såsom för­myn­dare, eller fin­nes ¬ han av annan orsak icke längre lämp­lig att inne­hava föi­myn­der­ska­pet, var de han ent­le­di­gad. 10 § dör för­myn­da­ren, och fin­nes ej någon som på grund av lag skall vara för­myn­dare, skall den som har boet i sin vård utan dröjs­mål anmäla för­hål lan­det till den rätt, hos vil­ken för­myn­der­ska­pet är eller skall vara inskri­vet. 11 § för­myn­der­skap står under till­syn av över­för­myn­da­ren och rät­ten. 12 § fråga om för­ord­nande av för­myn­dare för underå­rig upp­ta­ges av den rätt där för­myn­der­ska­pet är inskri­vet eller, om inskriv­ning av för­myn­der ska­pet icke ägt rum, av den rätt där inskriv­ning skall ske. då någon som upp­nått myn­dig ålder för­kla­ras omyn­dig, skall för­mynda re för­ord­nas av den rätt där ansök­ningen om omyn­dig­hets­för­kla­ring gjor des. erfordras ny för myn­dare, skall s ådan för­ord­nas av den rätt där för myn­der­ska­pet är inskri­vet. fråga om entle digande av för­myn­dare upp­ta­ges av den rätt där för­myn der­ska­pet är inskri­vet eller skall inskri­vas. 13 § i ä rende om för­ord­nande av för­myn­dare skall rät­ten bereda över­för myn­da­ren till­fälle a tt lämna för­slag på per­son som är lämp­lig för upp­dra get. 14 § ingen får för­ord­nas till för­myn­dare eller ent­le­di­gas från sådan befatt ning utan att ha fått till­fälle att yttra sig i ärende t. 15 § kan slut­ligt beslut ej ges ome­del­bart i ärende om för­ordn ande av för myn­dare, får rät­ten, om ome­del­bar vård erfordras om den omyn­di­ges an gelä­gen­he­ter, för­ordna för­myn­dare för tiden intill dess ä ren­det avgö­res av rät­ten. har i mål om omyn­dig­hets­för­kla­ring rät­ten med­de­lat beslut enligt 10 kap, 14 § om att den, vars för­sät­tande i omyn­dig­het det ä r fråga om, skall vara omyn­dig för tiden intill dess målet avgö­res, skall rät­ten i där angi­ven ord­ning för­ordna för­myn­dare för honom för nämnda tid. 16 § upp­kom­mer fråga om för­myn­da­res ent­le­di­gande av orsak som anges i 9 § och kan slut­ligt beslut ej ges ome­delba rt, får rät­ten, om dröjs­mål skul le med­föra fara för den omyn­di­ges rätt och b ästa, för­ordna om för­mynda rens skil­jande från utöv­ningen av för­myn­der­ska­pet för tiden intill dess ären­det avgö­res av rät­ten. innan beslut fat­tas om för­myn­da­rens skil­jande från utöv­ningen av för myn­der­ska­pet, skall, om det kan ske utan märk­lig tids­ut­dräkt, för­mynda ren bere­das till­fälle att yttra sig. 17 § ansö­kan om för­myn­da­res för­ord­nande eller ent­le­di­gande får göras, för­u­tom av över­för­myn­da­ren och för­myn­dare, av den omyn­dige själv, om han fyllt sex­ton år, samt av hans make och när­maste frän­der. för­myn­dare, som gjort sig skyl­dig till för­sum­melse i vård­na­den om underå­rig. får entle digas även på ansö­kan av bar­na­vårds­nämnd. fråga som avses i denna pa ragraf skall rät­ten också taga upp själv­mant, när anled­ning före­kom­mer där­till. sfs 1976:612 1257 v v.. ¬ sfs 1976:612 i ärende som avses i första styc­ket skall rät­ten, när det rör omyn­dig som fyllt sex­ton år, bereda denne till­fälle att yttra sig. om det kan ske. mot rät­tens beslut i ärende som avses i första styc­ket får talan föras, för utom av den som beslu­tet sär­skilt rör. av var och en som har rätt att göra ansö­kan. 12 kap. om inskriv­ning av för­myn­der­skap 1 § för­myn­der­skap för underå­rig skall inskri­vas, då 1. sär­skild för­myn­dare för­ord­nas för den underå­rige. 2. den underå­rige annor­le­des än genom upp­ta­gande av lån har för­vär­vat egen­dom, som skall stå under för­myn­da­rens för­valt­ning och som till sitt värde över­sti­ger ett belopp mot­sva­rande två gånger gäl­lande bas­belopp en ligt lagen (196 2: 381) om all­män för­säk­ring, 3. rät­ten av annan sär­skild anled­ning fin­ner att inskriv­ning bör ske. inskriv­ningen skall ske hos rät­ten i den ort, dä r den som utö­var förmyn-​​ der­ska­pet har hem­vist inom riket eller, om inskriv­ningen för­an­le­des av att fader eller moder som ensam utö­vat för­myn­der­ska­pet avli­dit, där denne senast haft sådant hem­vist. utöva för­äld­rar för­myn­der­ska­pet gemen­samt och ha de skilda hem­vist, skall inskriv­ningen ske där fadern har hem­vist el ler, om den för­an­le­des av fråga om modems ent­le­di­gande från för­myn­der ska­pet, där hon har hem­vist. finns ej dom­stol som enligt vad nu har sagts är behö­rig a tt verk­ställa inskriv­ningen, skall denna ske vid stock­holms tings­rätt. jill® 2 § då någon som upp­nått myn­dig ålder för­kla­ras omyn­dig, varde för­myn der­ska­pet inskri­vet vid den rätt. där ansök­ningen om omyn­dig­hets­för­kla ring gjor­des. 3 § fin­ner rät­ten, där för­myn­der­skap är inskri­vet, med hän­syn till den omyn­di­ges eller hans för­äld­rars bonings­ort eller av annan orsak, att tillsy nen över för­myn­der­ska­pet lämp­li­gen bör över­flyt­tas till annan rätt. äge den rätt. där för­myn­der­ska­pet är inskri­vet, besluta därom. under­rät­telse om beslu­tet skall oför­dröj­li­gen givas den rätt. till vil­ken till­sy­nen sålunda över­flyt­tas, och varde för­myn­der­ska­pet där inskri­vet. 'i ft,-) öb c! 4 § när för­myn­der­skap inskri­ves. skall rät­ten, där så erfordras, angiva, vil­ken över­för­myn­dare det till­kom­mer att utöva till­syn över för­myn­der ska­pet. 1 fråga om över­flytt­ning av till­sy­nen över för­myn­der­skap från en över för­myn­dare till en annan inom samma dom­saga, skall vad i 3 § sägs äga mot­sva­rande tillämp­ning. 5 § rät­ten till­ser, att för­myn­der­skap inskri­ves och för­myn­dare var­der för ord­nad. då det skall ske. 1258 6 § då rät­ten med­de­lat beslut om inskriv­ning av för­myn­der skap. skall an teck­ning därom ske i för­myn­der­skapsb ok. som föres vid rä tten. ¬ 7 § fin­ner rät­ten sedan för­myn­der­skap inskri­vits att grund för inskriv­ning sfs 1976:612 icke längre före­lig­ger, kan rät­ten besluta att inskriv­ningen skall upp­höra. 13 kap. all­männa bestäm­mel­ser om för­myn­da­res plik­ter 1 § för­myn­da­ren har att sörja för mynd­ling­ens per­son samt att för­valta mynd­ling­ens för­mö­gen­het och före­träda honom i ange­lä­gen­he­ter som röra denna. vad i första sty cket sagts om för­myn­da­rens befatt­ning med mynd­ling­ens för­mö­gen­het gäl­ler ej, om annat före­skri­ves i lag, och ej hel­ler i den mån fråga är om egen­dom som för­vär­vats genom gåva, tes­ta­mente eller för- mån­sta­ga­re­för­ord­nande angå­ende för­säk­ring och det som vill­kor för för vär­vet före­skri­vits att egen­do­men skall stå under sär­skild för­valt­ning av annan än för­myn­da­ren, utan med­be­stäm­man­de­rätt för denne, samt det till lika angi­vits av vem för­valt­ningen skall utövas. är sådan sär­skild för­valt ning anord nad, skall för­val­ta­ren årli­gen till för­mynd aren lämna redo­vis ning över den för­val­tade egen­do­men. i fråga om vårdna den om underå­rig fin­nas bestäm­mel­ser i 6 kap. 2 § upp­står fråga om rätts­hand­ling mel­lan mynd­lingen och för­myn­da­ren eller hans make eller någon som han före­trä­der, äge för­myn­da­ren ej den rätt a tt före­träda mynd­lingen, varom i 1 § sägs. hava sys­kon gemen­sam för­myn­dare, äge denne dock före­träda mynd­ling­arna vid arv­skifte dem emel­lan, såframt de ej hava inbör­des stri­dande intres­sen. har för­myn­da­ren slu­tit avtal, vartill han, enligt vad i första styc­ket sägs, sak­nat behö­rig­het, skall angå­ende skyl­dig­he­ten att åter­bära vad jäm­likt av talet må vara upp­bu­ret, eller att utgiva ersätt­ning där­för, vad i 9 kap. 7 § första styc­ket är stad­gat äga mot­sva­rande tillämp­ning. 3 § •' 4 § för­myn­da­ren skall med omsorg och nit vårda mynd­ling­ens rätt och främja hans bästa. här­vid skall för­myn­da­ren se till att mynd­ling­ens medel i skä­lig omfatt­ning använ­das till nytta för mynd­lingen. 5 § har mynd­lingen fyllt sex­ton år, bör för­myn­da­ren, om det lämp­li­gen kan ske, höra mynd­lingen rörande hans mening i ange­läge nhe­ter av vikt. är mynd­lingen gift, skall jäm­väl mak ens mening inhäm­tas. 6 § för­myn­da­ren skall rörande allt vad till förm ynder­ska­pet hörer giva över­för­myn­da­ren ävensom rät­ten de upp­lys­ningar som infordras. 7 § för den omyn­di­ges egen­dom skall för­myn­da­ren, såframt rät­ten prö­var skäl där­till vara för han­den, lämna pant eller annan säker­het till visst av rät­ten bestämt belopp. säker­he­ten skall, på sätt rät­ten bestäm­mer, förva ras och för­val­tas av över­för­myn­da­ren eller i annan lämp­lig ord­ning. " para­gra­fen upp­hävd genom 1974: 1038. 1259 ¬ sfs 1976:612 8 § har omyn­dig flera för­myn­dare, skola de, såvill rörer egen­do­men, hand­hava för­myn­der­ska­pet gemen­samt; dock må rät­len för­ordna, att till gång­arna skola för för­valt­ning på visst sätt dem emel­lan för­de­las, eller att, med bibe­hål­lande i övr igt av gemen­sam för­valt­ning, vissa till­gångar skola för­val­tas av en för­myn­dare ensam. den som skall ensam råda över vissa till­gångar må ock ikläda den omyn­dige sådana för­bin­del­ser som falla inom områ­det för dessa till­gång­ars för­valt­ning. till­kom­mer ej vård­na­den om underå­rig för­äld­rarna eller en av dem, skall vård­na­den, om flera för­myn­dare för­ord­nas, utövas av den bland för myn­darna som rät­ten utser där­till. denne må, om det fin­nes lämp­ligt, av rät­ten befrias från skyl­dig­he­ten att del­taga i hand­ha­van­det av den omyndi ges övriga ange­lä­gen­he­ter. har den som är för­kla­rad omyn­dig flera för myn­dare, för­ordne rät­ten en av dem att hava den omsorg om mynd­ling­ens per­son, varom i 1 § säg s. kunna, där den omyn­dige har flera för­myn­dare, dessa ej enas i ärende, '1^®! vari avgö­ran­det till­kom­mer dem, gälle den mening som över­för­myn­da­ren fin­ner sig kunna biträda. är fråga om åtgärd, vartill över­för­myn­da­rens sam­tycke erfordras, må sam­tycke till åtgär­den givas utan hin­der av me- nings­skilj­ak­tig­het mel­lan för­myn­darna. innan i de ssa fall beslut med­de­las, skall över­för­myn­da­ren bereda med­för­myn­dare till­fälle att yttra sig. riia 9 § för­myn­dare vare plik­tig att ersätta skada som han upp­såt­li­gen eller av vårds­lös­het till­skyn­dat den omyn­dige. äro flera för­myn­dare ansva­riga för skada som de till­skyn­dat den omyn dige, svare de för ersätt­ningen en för alla och alla för en. ersätt­nings­be­lop pet varde för­myn­darna emel­lan slut­li­gen för­de­lat efter den större eller mindre skuld som prö­vas ligga envar av dem till last. fin­nes någon sakna till­gång till gäl­dande av vad på honom belö­per, skall de övri­gas ansva­rig­het för bris­ten bestäm­mas efter ena­handa grun­der. 10 § vill den omyn­dige, sedan han bli­vit myn­dig, eller ny för­myn­dare göra anspråk på ersätt­ning efter vad i 9§ stad­gas, skall han, såframt de hand­ling ar, varom i 16 kap. 12 § för­mä­les, över­läm­nats till honom efter vad där sägs, inom ett år där­ef­ter väcka talan om ansprå­ket, eller vare sin talan för- lus­tig. vad sålunda stad­gats skall ej äga tillämp­ning, om den avgå­ende för myn­da­ren gjort sig skyl­dig till b rotts­ligt för­fa­rande. 14 kap. om vård av omyn­digs rätt i oskif­tat bo 1 § har omyn­dig del i osk iftat bo, skall för­myn­da­ren, med iakt­ta­gande av vad nedan stad­gas, vårda den omyn­di­ges rätt i b oet. 2 § för­myn­dare, som för omyn­dig delä­gare i oskif­tat dödsbo del­ta­ger i rätts­hand­ling vid för­valt­ningen av den dödes egen­dom, vare plik­tig att till rätts­hand­lingen inhämta över­för­myn­da­rens sam­tycke, såframt sådant sam­tycke erfordras för gil­tig­he­ten av dylik rätts­hand­ling vid för­valt­ningen av omyn­digs egen­dom. mot bor­ge­när i dödsb oet eller annan, vars rätt är bero­ende av utred­ning en, står för­myn­da­ren, såvitt angår skada genom hans åtgärd eller försum-​​ 1260 melse, i a nsvar efter vad i ärv dabal­ken stad­gas. ¬ 3 § för­myn­dare må ej för omyn­dig delä­gare i dödsbo sluta avtal om sam- sfs 1976:612 man­lev­nad i oskif­tat bo utan över­för­myn­da­rens sam­tycke. visar det sig att den omyn­di­ges bästa skulle genom avta­lets fort­satta be stånd även­ty­ras, äge rät­ten häva avta­let, ändå att den tid, för vil­ken avta­let slu­tits, ej tillän­da­gått. innan beslut fat­tas i fråga som av ses i andra sty cket skall rät­ten bereda övriga delä­gare i boet till­fälle att ytt ra sig i ärend et. 4 § slu­tes ej för omyn­dig delä­gare i dödsbo avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat bo, skall för­myn­da­ren tillse, att bodel­ning och skifte för­rät­tas så snart ske kan. samma lag vare, om dylikt avtal upp­hört att gälla. har efter levande make, som del­ta­git i av talet, trätt i nytt gifte, skall för­myn­da­ren upp­säga avta­let. 5 § för­myn­dare, som för omyn­dig delä­gare i dödsbo del tager i bodel­ning eller skifte, vare plik­tig att inhämta över­för­myn­da­rens sam­tycke till egen domens för­del­ning, såvitt denna ej sker genom lott­ning. avtal, vari­ge­nom delä­gare i boet mot veder­lag, som gives eller utfäs­tes. över­ta­ger den omyn­di­ges lott i boet , äge för­myn­da­ren ej ingå utan över­för myn­da­rens sam­tycke. 6 § vad i 4 och 5 §§ är stad­gat om för­myn­da­res skyl­dig­het i fråga om bo del­ning i anled­ning av döds­fall skall äga mot­sva­rande tillämp­ning, då för omyn­dig bodel­ning eljest skall ske. 7 § inhäm­tas ej över­för­myn­da­rens sam­tycke, då detta enligt 2, 3, 5 eller 6 § bort sk e, skall vad f ör sådant fall är stad­gat beträf­fande för­valt­ning av omyn­digs egen­dom äga mot­sva­rande tillämp­ning. 8 § skall av annan anled­ning än döds­fall bodel­ning ske för omyn­dig, vare för­myn­da­ren plik­tig att tillse, att boupp­teck­ning för­rät­tas så snart ske kan, samt att där­ef­ter oför­dröj­li­gen ingiva avskrift av boupp­teck­ningen till över för­myn­da­ren. är boupp­teck­ningen av vid­lyf­tig b eskaf­fen­het, må avskrift läm­nas endast i erfor­der­liga delar. 9 § var­der dödsbo, däri omyn­dig äger del, ej skif­tat inom sex måna­der från det boupp­teck­ning för­rät­ta­des, skall för­myn­da­ren, där ej avtal träf­fats om sam­man­lev­nad i oskif­tat bo, inom nämnda tid till över­för­myn­da­ren av giva redo­gö­relse för det hin­der som mött för skifte, och vare för­myn­da­ren plik­tig att där­ef­ter, intill dess skifte sker eller avtal, varom ovan sägs, slu tes, avgiva sådan redo­gö­relse var sjätte månad, där ej över­för­myn­da­ren bestäm­mer annan tid. slu­tes för omyn­dig delä­gare i död sbo avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat bo, vare för­myn­da­ren plik­tig att före den 15 feb­ru­ari varje år till över för myn­da­ren avlämna års­upp­gift angå­ende boet, upp­ta­gande den behållna in koms­ten under före­gå­ende år samt en över­sikt av boets till­gångar och skul der vid årets slut. möter till följd av boets stor­lek eller av annan orsak hin der att inom nämnda tid avlämna års­upp­gift, skall inom samma tid anmä­lan om hind­ret g öras till över­för­myn­da­ren; och utsätte denne ny tid. inom vil ken för­myn­da­ren har att ingiva hand­lingen. 1261 \ ¬ sfs 1976:612 hava underå­riga sys­kon samma för­myn­dare, må för dem gemen­sam re dogö­relse eller års­upp­gift avläm­nas. 10 § för­sum­mar för­myn­da­ren att i rätt tid ingiva boupp­teck­ning, redogö relse eller års­upp­gift efter vad i 8 och 9 §§ sägs, anmäle över­för­myn­dare n för­sum­mel­sen hos rät­ten, och äge rät­ten att genom vite till­hålla för­mynda ren att full­göra sitt ålig­gande. innan anmä­lan göres efter vad nyss är sagt, skall över­för­myn­da­ren, där det lämp­li­gen kan ske, erinra för­myn­da­ren om hans skyl­dig­het. 11 § för­myn­da­ren äge för vård av omyn­digs rätt i oskif­tat dödsbo åtnjuta skä­ligt arvode. träf­fas avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat bo, skall arvo­det utgå årli­gen. arvo­det bestäm­mes av över­för­myn­da­ren och skall för­skju­tas av boet. fader eller moder, som på grund av lag är för­myn­dare, äge ej upp­bära arvode efter vad i första sty cket sägs, med mindre överfö rmyn­da­ren med hän­syn till sär­skilda omstän­dig­he­ter läm­nar till­stånd där­till. r-® 12 § är omyn­dig ende delä­ga­ren i dödsbo eller äro underå­riga sys­kon, som hava gemen­sam för­myn­dare, ensamma delä­gare i oski ftat bo, skall, om boet för­val­tas av för­myn­da­ren, å för­valt­ningen tilläm­pas vad i 15 och 16 kap. stad­gas. 15 kap. om för­myn­da­res för­valt­ning av omyn­digs egen­dom 1 § för­myn­da­ren vare plik­tig att tillse, att den omyn­di­ges till­gångar äro anbragta sålunda att erfor­der­lig trygg­het fin­nes för deras bestånd och skä lig avkast­ning erhål­les. 2 § lösö­ren, som icke böra behål­las till nytta för den omyn­dige, skola av ytt­ras. före­mål, som hava sär­skilt värde för den omyn­dige eller hans fa milj, må dock behål­las , såframt icke för­ytt­ring är påkal­lad med hän­syn til l den omyn­di­ges för­mö­gen­hets­för­hål­lan­den. 3 § aktier och andra vär­de­pap­per böra, om de icke kunna med trygg­het till den omyn­di­ges för­del behål­las, av för­myn­da­ren för­säl­jas, när det lämpli gen kan ske . ford­ringar, som icke kunna med trygg­het till den omyn­di­ges för­del för bliva ute­stå­ende, böra av för­myn­da­ren så snart ske kan indri­vas. har ford ran till­kom­mit där­i­ge­nom att delä­gare i oskif­tat bo me d över­för­myn­da­rens sam­tycke över­ta­git den omyn­di­ges lott i boet, må den för­bliva ute­stå ende, så länge den omyn­di­ges bästa ej där­i­ge­nom även­ty­ras. 4 § den omyn­di­ges pen­ning­me­del skola göras rän­te­bä­rande, och äge för myn­da­ren för sådant ända­mål inköpa obli­ga­tio­ner eller f örvärva ford­ran, som inskri­ves eller inskri­vits i sta tsskuld­bo­ken, eller utlåna med­len mot säker­het av panträtt i fast egen­dom eller ock i mynd­ling­ens namn insätta j dem hos bank eller låta dem kvar­stå hos för­säk­rings­bo­lag efter därom med 1262 bola­get träf­fad över­ens­kom­melse. när­mare bestäm­mel­ser om de obligatio-​​ ''' ¬ ner som må inkö­pas, om beskaf­fen­he­ten av den säker­het, vare­mot utlå­ning sfs 1976:612 må sk e, samt om de räk­ningar, å vilka medel må insät­tas hos bank eller kvar­stå hos för­säk­rings­bo­lag, med­de­las av rege­ringen. 5 § vill för­myn­da­ren göra den omyn­di­ges pen­ning­me­del rän­te­bä­rande på annat sätt än i 4 § avses, eller vill han använda dem till inköp av aktier eller där­med jäm­för­liga vär­de­pap­per eller eljest göra dem frukt­bä­rande, tage han där­till över­för­myn­da­rens sam­tycke. 6 § böra den omyn­dige till­hö­riga pen­ning­me­del hål­las till­gäng­liga för be stri­dande av utgif­ter för hans under­håll eller för vår­den av hans egen­dom, och kunna av sådan anled­ning med­len icke anbringas under vill­kor som av ses i 4 §, skola med­len lik­väl, i den mån det lämp­li­gen kan ske, i den omyn diges namn insät­tas hos bank å en för ända­må­let läm­pad räk­ning. 7 § pen­ningar eller vär­de­pap­per, som av för­myn­da­ren inne­ha­vas för den omyn­di­ges räk­ning, skola av honom så för­va­ras, att de ej sam­man­blan­das med pen­ningar eller vär­de­pap­per, som till­hör för­myn­da­ren själv eller eljest inne­ha­vas av honom. har den omyn­dige aktier eller andra där­med jäm­för­liga vär­de­pap­per, över vilka enligt lag bok eller för­teck­ning föres, skall för­myn­da­ren tillse, att den omyn­dige, så snart ske kan, där upp­ta­ges som ägare. i fråga om ak tier i avstä mnings­bo­lag eller sådant bolag på vil­ket lagen (1970:596) om för­enklad akti­e­han­te­ring är tillämp­lig skall för­myn­da­ren där­jämte göra an mälan till för­teck­ning enligt 3 kap. 12 § aktie­bo­lags­la­gen (1975: 1385) re spek­tive 12 § lage n om för­enklad akti­e­han­te­ring. andra styc­ket äger ej tillämp­ning i fråga om aktier som har förvaltarregi-​​ stre­rats enligt 3 kap. 10 § andra styc­ket första punk­ten aktie­bo­lags­la­gen el ler 16 § första styc­ket lagen om för­enklad akti­e­han­te­ring. 8 § aktier, obli­ga­tio­ner, pant­brev, skul­debrev och andra sådana värde hand­lingar skola, såframt sam­man­lagda vär­det över­sti­ger ett belopp mot sva­rande två gånger gäl­lande bas­belopp enligt lagen (196 2: 381) om all­män för­säk­ring, i den omyn­di­ges namn ned­sät­tas i öppet för­var hos riks­ban­ken eller annan bank. vill för­myn­da­ren uttaga ned­satt vär­de­hand­ling, söke han över­för­myn­darens till­stånd. sådant till­stånd erfordras ej, där vär­de­hand lingen alle­nast skall genom ban­kens försorg över­fö­ras till annan bank för att där ned­sät­tas i öppef för var. de ne dsatta vär­de­hand­ling­arna skola un der över­för­myn­da­rens till­syn vår­das i enlig­het med vad om dylik vård av omyn­digs vär­de­hand­lingar sär­skilt stad­gas. vad sålun da om ned­sätt­ning av omyn­digs vär­de­hand­lingar före­skri­vits skall ej äga tillämp­ning med a vse­ende å bevis eller mot­bok rörande till godo­ha­vande å räk­ning hos bank, ej hel­ler med avse­ende å bevis, som ut fär­dats om inskriv­ning i stats­skuld­bo­ken eller sve­ri­ges all­männa hypoteks-​​ banks skuld­bok eller skuld­bok hos annan inrätt­ning, som rege­ringen be stäm­mer, såframt å bevi­set fin­nes anteck­nat, att inskriv­ningen skett med för­be­håll att kapi­tal­be­lopp å inskri­ven ford­ran eller därå utställd obli­ga­tion eller ock inskri­ven obli­ga­tion eller å sådan obli­ga­tion belöpa nde kapi­talbe lopp ej må lyf­tas utan över­för­myn­da­rens till­stånd. pre­mi­e­ob­li­ga­tio­ner, vilka utfär­dats av sta­ten, skola, såframt ej obligatio-​​ 1263 > ¬ sfs 1976:612 nema äro ned­satta i öp pet för­var hos bank eller övei­för­myn­da­ren medgi ver undan­tag, inskri­vas i stats­skuld­bo­ken med för­be­håll, varom i andra styc­ket sägs. utö­var en för­myn­dare för­myn­der­skap för flera omyn­diga, skola vid till- lämp­ning av det i första styc­ket givna stad­gan­det de omyn­di­gas värde hand­lingar sam­man­räk­nas. fin­nas omyn­digs vär­de­hand­lingar, som skola för­val­tas av för­myn­da­ren, i öpp et för­var hos bank utan att hava ned­satts enligt bestäm­melse i d etta kapi­tel, skall å dem tilläm­pas vad i den na balk är stad­gat om ned­satta vär dehand­lingar. 9 § omyn­digs medel, som inne­stå hos bank eller enligt 4 § kvar­stå hos för säk­rings­bo­lag. må ej utta­gas utan över­för­myn­da­rens till­stånd efter vad därom sär­skilt är stad­gat. vad nu sagts gäl­ler ej ränta, som inne­stått korta-​​ re tid än ett år. över­för­myn­da­rens till­stånd vare ej hel­ler erfor­der­ligt, där medel som inne­stå hos bank alle­nast skola genom ban­kens försorg överfö-​​ ras till annan bank eller där medel som kvar­stå hos för­säk­rings­bo­lag skola genom bola­gets försorg över­fö­ras till bank. medel, som böra hål­las till­gäng­liga för ända­mål, varom i 6 § s ägs. må in sät­tas med för­be­håll att med­len må utta­gas utan över­för­myn­da­rens till stånd. när skäl äro där­till, äger över­för­myn­da­ren för­ordna, att för­be­håll, var om i and ra styc­ket sägs. ej skall gälla. 10 § ej må för­myn­da­ren utan över­för­myn­da­rens till­stånd över­låta eller pant­sätta omyn­digs vär­de­hand­ling, medan den är ned­satt. betal­ning av ka pital­be­lopp å omyn­digs vär­de­hand­ling må. medan den är ned­satt, upp­bä­ras alle­nast av ban­ken. ej hel­ler må utan över­för­myn­da­rens till­stånd över­lå­telse eller pant­sätt ning ske av bevis angå­ende inskriv­ning i sk uld­bok. varom i 8 § för­mä­les. såframt å bevi­set fin­nes anteck­nat för­be­håll som där sägs. eller av bevis el ler mot­bok rörande till­go­do­ha­vande å räk­ning hos bank. såframt 9 § första styc­ket är tillämp­ligt å till­go­do­ha­van­det. 11 § för­sum­mar för­myn­da­ren att ned­sätta vär­de­hand­ling eller inskriva obli­ga­tion enligt vad i 8 § är stad­gat, anmäle över­för­myn­da­ren för­sum­mel sen hos rät­ten, och äge rät­ten att genom vite till­hålla för­myn­da­ren att full göra sitt ålig­gande. innan anmä­lan göres efter vad nyss är sagt, bör över för­myn­da­ren. där det lämp­li­gen kan ske. erinra för­myn­da­ren om hans skyl­dig­het. 12 § för­vär­var omyn­dig vär­de­hand­ling som avses i 8 §. eller äger omyn­dig eljest att av annan utfå sådan vär­de­hand­ling, må den som skall utgiva hand­lingen full­göra sin för­plik­telse genom att i den omyn­di­ges namn ned- tr^;; sätta hand­lingen i öp pet för­var hos bank, såvida ej den omyn­dige äger att själv för­valta hand­lingen. för­plik­telse att utgiva pen­ning­be­lopp må ock t,,!, full­gö­ras hos bank, ändå att den ej grun­das å ned­satt vär­de­hand­ling; och skola med­len av ban­ken insät­tas för den omyn­di­ges räk­ning enligt vad om betal­ning, som upp­bä­res å ned­satt vär­de­hand­ling, är sär­skilt stad­gat. 1264 äger omyn­dig att av dödsbo utfå vär­de­hand­ling eller pen­ningar på grund ¬ av gif­to­rätt, arv eller tes­ta­mente eller såsom under­håll enligt 8 kap. ärvda-​​ sfs 1976:612 bal­ken, vare bout­red­nings­man eller tes­ta­mentsex­e­kutör plik­tig att, såframt ej vär­det är ringa eller över­för­myn­da­ren eljest med­gi­ver undan­tag, ned­sät ta vär­de­hand­lingen eller inbe­tala med­len hos bank enligt vad i första styc ket stad­gas. vad nu sagts om skyl­dig­het att inbe­tala pen­ning­me­del hos bank skall ock gälla, där någon, som här i riket dri ver för­säk­rings­rö­relse, skall utgiva för­säk­rings­be­lopp, som till­kom­mer omyn­dig, och fråga ej är om förs äkrings­be­lopp, som den omyn­dige äger att själv för­valta. i fråga om pen­sion, liv­ränta eller annan på grund av för­säk­ring utgå­ende peri­o­disk för­mån gäl­ler att inbe­tal­ning hos bank skall ske i den mån för­må­nen för ka len­derår över­sti­ger ett belopp mot­sva­rande två gånger det bas­belopp enligt lagen (1962; 381) om all­män för­säk­ring som gällt vid årets bör­jan. i and ra fall än som avses i an dra styc­ket äge över­för­myn­da­ren genom med­de­lande till den som skall utgiva vär­de­hand­ling eller pen­ningar för­ord na, att ned­sätt­ning eller inbe­tal­ning skall ske hos bank. den som ned­sät­ter vär­de­hand­ling eller inbe­ta­lar pen­ningar hos bank en ligt vad i denna para­graf är stad­gat vare plik­tig att oför­dröj­li­gen under­rätta för­myn­da­ren därom. 13 § ej må för­myn­da­ren låta den omyn­dige driva näring, med mindre den ne fyllt sex­ton år. utan över­för­myn­da­rens sam­tycke må ej för­myn­da­ren låta den omyndi ge idka han­del eller annan näring, som efter vad därom är stad­gat ej må dri vas utan till­stånd av offent­lig myn­dig­het eller sär­skild anmä­lan, ej hel­ler själv å den omyn­di­ges väg­nar driva sådan näring. ej må ansö­kan om över för­myn­da­rens sam­tycke av honom bifal­las, med mindre den omyn­dige äger nödiga medel för rörel­sens dri­vande. av för­myn­da­ren till den omyn­dige givet till­stånd att driva näring må han åter­kalla, om det må anses erfor­der­ligt med hän­syn till den omyn­di­ges upp­fost­ran eller väl­färd; tage dock, där den omyn­dige fyllt ader­ton år, över­för­myn­da­rens sam­tycke. över­för­myn­da­ren må ock åter­kalla sitt sam tycke till idkande av näring som av ses i andra st ycket, om skäl äro där­till. till­fälle att avgiva ytt­rande skall, innan över­för­myn­da­ren läm­nar för­myn daren med­gi­vande till åter­kal­lelse, bere­das den omyn­dige samt, innan el jest beslut av över­för­myn­da­ren med­de­las om åter­kal­lelse, för­myn­da­ren så ock den omyn­dige, om han dri­ver rörel­sen. 14 § utan över­för­myn­da­rens sam­tycke må ej för­myn­da­ren å den omyndi ges väg­nar upp­taga lån, ingå väx­el­för­bin­delse eller låta åter­köpa liv­för­säk ring. vad sålunda är stad­gat äge d ock ej tillämp­ning, om åtgär­den fal­ler inom områ­det för rörelse som av för­myn­da­ren med över­för­myn­da­rens sam­tycke dri­ves för den omyn­di­ges räk­ning. över­för­myn­da­rens sam­tycke vare ej hel­ler erfor­der­ligt i fråga om sådant stat­ligt lån som upp­ta­ges för att bereda omyn­dig hjälp till utbild­ning eller bosätt ning. för­myn­da­ren äge ej hel­ler utan över­för­myn­da­rens sam­tycke å den omyn­di­ges väg­nar ingå bor­gen eller ställa den omyn­di­ges gods såsom sä ker­het för annans för­bin­delse. till sådan rätts­hand­ling må sam­tycke ej gi vas, med mindre sär­skilda skäl äro där­till. ej må för­myn­da­ren bort­giva den omyn­dige till­hö­rig egen­dom, såvitt ej fråga är om sed­van­liga skän­ker, vil­kas värde ej står i miss­för­hål­lande till 1265 80—sfs 1976 \ ¬ sfs 1976:612 mynd­ling­ens vill­kor. dock äge för­myn­da­ren, med sam­tycke av över­för myn­da­ren, av den omyn­di­ges inkoms­ter giva under­stöd åt anhö­riga eller andra den omyn­dige när­stå­ende per­so­ner, då detta på grund av omstän­dig heterna må anses till­bör­ligt. 15 § för­myn­da­ren må ej utan över­för­myn­da­rens sam­tycke över­låta eller låta inteckna den omyn­di­ges fasta egen­dom eller tomträtt eller upp­låta nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft i sådan egen­dom. utan sådant sam­tycke äger för­myn­da­ren dock upp­låta rätt att för egen­do­mens behov avverka skog eller upp­låta annan nytt­jan­de­rätt, om den avser viss tid, längst fem år. före besluts fat­tande skall över­för­myn­da­ren, såframt det utan märk­lig omgång eller tids­ut­dräkt kan ske, bereda den omyn­dige, om han fyllt sex ton år, ävensom hans make och när­maste frän­der till­fälle att yttra sig. bestäm­mel­serna i första styc­ket om ser­vi­tut äga ej tillämp­ning i fråga om ser­vi­tut som bil­das vid fas­tig­hets­bild­nings­för­rätt­ning. till­stånd att över­låta eller låta inteckna fast egen­dom eller tomträtt gäl ler under sex måna­der från det till­stån­det med­de­la­des. erin­ran härom skall göras i beslu­tet. 16 §'^ 17 § har för­myn­da­ren i fall, då enligt vad ovan i detta kapi­tel är stad­gat över­för­myn­da­rens sam­tycke bort inhäm­tas, å den omyn­di­ges väg­nar ingått avtal utan så dant sam­tycke, må den, med vil­ken avta­let s löts, där ej annat för­be­håll gjorts, icke från­träda avta­let, såframt för­myn­da­ren söker god kän­nande inom en månad från det avta­let slöts. var­der ansö­kan avsla­gen av över­för­myn­da­ren, äge den. med vil­ken avta­let s löts, här­ef­ter från­träda avta­let, såframt ej annan över­ens­kom­melse träf­fats. 18 § var­der avtal som avses i 17 § ej gäl­lande efter vad där sägs, skall an gående skyl­dig­he­ten att åter­bära vad jäm­likt avta­let må vara upp­bu­ret eller att utgiva ersätt­ning där­för vad i 9 kap. 7 § första styc­ket är stad­gat äga mot­sva­rande tillämp­ning. 19 § för­myn­da­ren äge årli­gen upp­bära skä­ligt arvode för för­valt­ningen av den omyn­di­ges egen­dom och arbe­tet med den per­son­liga omvård­na­den om mynd­lingen. arvo­det bestäm­mes av över­för­myn­da­ren med led­ning av grun­der som fast­stäl­las för vaije över­för­myn­dar­di­strikt av veder­bö­rande kom­mun. för­myn­da­ren har även rätt till ersätt­ning för de utgif­ter som varit skäli-​​ gen påkal­lade för upp­dra­gets behö­riga full­gö­rande. beslut härom fat­tas av över­för­myn­da­ren. arvode och ersätt­ning för utgif­ter skola efter över­för­myn­da­rens bestäm-​​ ijj mande utgå av den omyn­di­ges medel i den mån hans beräk­nade inkomst det år för­myn­darupp­dra­get avser över­sti­ger ett belopp mot­sva­rande två gånger det bas­belopp enligt lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring som 1266 para­gra­fen upp­hävd genom 1974:1038. ¬ gällt under årets sista må nad eller, om ej sär skilda skäl för­an­leda annat, i sfs 1976: 612 den mån den omyn­dige har till­gångar till ett värde över­sti­gande fyra gånger nämnda bas­belopp. i övrigt skola arvode och ersätt­ning för utgif­ter utgi­vas av kom­mu­nen. arvode, varom nu är sagt, till­komme ej fader eller moder, som på grund av lag är förmy ndare, med mindre över­för­myn­da­ren med hän­syn till sär­skilda omstän­dig­he­ter läm­nar till­stånd där­till. sådan för­myn­dare har rätt till ersätt­ning för utgif­ter endast om dessa hän­föra sig till för­valt­ningen av den omyn­di­ges egen­dom. arvode och ersätt­ning som nu nämnts skola utgå av den omyn­di­ges medel. 16 kap. om för­myn­da­res redo­vis­nings­skyl­dig­het 1 § för­myn­da­ren vare plik­tig att över sin för­valt­ning av den omyn­di­ges egen­dom föra räken­ska­per på sådant sätt att där­i­ge­nom för varje år en nog­grann redo­vis­ning läm­nas för den omyn­di­ges till­gångar och skul­der samt för för­valt­ning­ens gång. 2 § när egen­dom, som skall stå under för­myn­da­rens för­valt­ning, första gången till­fal­ler underå­rig, skall för­myn­da­ren inom en månad där­ef­ter till över­för­myn­da­ren ingiva för­teck­ning över egen­do­men. var­der den som upp­nått myn­dig ålder för­kla­rad omyn­dig, skall för­myn­da­ren, inom tre må nader från det för­myn­der­ska­pet inskrevs, till över­för­myn­da­ren ingiva för teck­ning över den omyn­di­ges egen­dom vid tiden för omyn­dig­hets­för­kla ringen. har den omyn­dige efter den tid som a vses i första styc­ket erhål­lit egen dom som skall stå under för­myn­da­rens för­valt­ning, skall för­teck­ning över denna egen­dom ingi­vas till över­för myn­da­ren inom en månad där­ef­ter. är det andel i oskif­tat bo som till­fal­lit omyn­dig, skall för­teck­ning, varom ovan stad­gas, ingi­vas först inom en månad efter det bodel­ning eller skifte skett. 3 § å för­teck­ning som avses i 2 § skall förm ynda­ren teckna för­säk­ran un der edlig för­plik­telse, att hans upp­gif­ter äro i allo rik­tiga och att ej något är med vilja och vet­skap ute­läm­nat. rät­ten äge vid vite före­lägga honom att bestyrka detta med ed, såframt yrkande därom fram­stäl­les av över­för­myn daren eller det eljest fin­nes påkal­lat. har annan tagit befatt­ning med den omyn­di­ges egen­dom, må ock edgång åläg­gas honom, om skäl äro där­till. 4 § sak­nar omyn­dig till­gångar, då för­myn­der­skap för honom inskri­ves, skall för­myn­da­ren göra anmä­lan därom till över­för­myn­da­ren inom tre må nader från det inskriv­ningen ägde rum. vad i 3 § sta dgas skall i tillämp­liga delar gälla anmä­lan, varom i första styc­ket sägs. 5 § före den 15 feb­ru­ari varje år avgive för­myn­da­ren till över­för­myn­da­ren års­räk­ning, inne­fat­tande redo­gö­relse för för­valt­ningen under före­gå­ende år eller den del av året, varun­der för­myn­da­ren inne­haft sin befatt­ning. då för myn­da­rens befatt­ning upp­hör, skall för­myn­da­ren oför­dröj­li­gen till överför-​​ 1267 ¬ sfs 1976:612 myn­da­ren avgiva slut­räk­ning, avse­ende för­valt­ningen under det löpande året intill bef att­ning­ens upp­hö­rande. 1 års­räk­ning och slut­räk­ning skola upp­ta­gas till­gångar och skul­der vid bör­jan av den tid räk­ningen avser, en sam­man­ställ­ning av inkoms­ter och utgif­ter under nämnda tid samt till­gångar och s kul­der vid samma tids ut gång. 6 § har för­myn­da­ren till över­för­myn­da­ren ingi­vit anmä­lan eller annan hand­ling, enligt vil­ken den omyn­dige sak­nar till­gångar eller icke har andra till­gångar än lösö­ren, som ej lämna inkomst, vare för­myn­da­ren fri från skyl­dig­het att avgiva räk­ning, intill dess genom för­ytt­ring av sådana lösö- ren eller eljest till­gångar av anna n beskaf­fen­het till­falla den omyn­dige. ci! över­för­myn­da­ren må i annat fall fö r visst år eller tills vidare befria för myn­dare från att avgiva räk­ning eller med­giva att sådan upp­rät­tas i för enklad form, där det med hän­syn till till­gång­a­mas ringa värde eller beskaf fen­het fin­nes kunna ske utan fara för den omyn­dige. 8 § inne­hål­ler för­teck­ning över omyn­digs egen­dom upp­gift å till­gångar som på gmnd av gif­to­rätt, arv, tes­ta­mente eller gåva till­fal­lit den omyndi ge. eller upp­ta­ger års­räk­ning eller slut­räk­ning sådana till­gångar, om vilka upp­gift förut ej läm­nats, skall vid för­teck­ningen eller räk­ningen fogas be san­nad avskrift av bodelnings-​​ eller skif­tes­hand­ling, tes­ta­mente eller gåvo brev, om sådant fin­nes, så ock av boupp­teck­ning, där den ej fömt ingi­vits till över­för­myn­da­ren. är hand­ling, varom nu sagts, av vid­lyf­tig beskaf­fen het, må avskrif­ten läm­nas alle­nast i erfor­der­liga delar. upp­ta­ger för­teck­ning, års­räk­ning eller slut­räk­ning vär­de­hand­lingar som ej äro ned­satta hos riks­ban­ken eller annan bank efter vad i 1 5 kap. stad­gas, skall vid för­teck­ningen eller räk­ningen fogas inty g av två per­so­ner, att vär dehand­ling­arna fin­nas i för­myn­da­rens för­var. inne­stå medel hos bank, skall genom bevis från ban­ken styr­kas hur myc­ket som inne­står, så ock i vad mån för­be­håll gjorts att med­len må utta­gas utan över­för­myn­da­rens 1268 sam­tycke. belop­pet av medel, som inne­stå enligt mot­bok, må ock styr­kas av två per­so­ner. 7 § i för­teck­ning över omyn­digs egen­dom så ock i års­räk­ning och slut­räk ning skola till­gångar och skul­der full­stän­digt angi­vas med upp­gift å de sär- skilda till­gång­a­mas värde. fin­nes hos den omyn­dige pant­brev som avser honom till­hö­rig fas­tig­het eller tomträtt, skall detta sär­skilt angi­vas. äro riqcr medel insatta hos bank eller kvar­stå medel hos för­säk­rings­bo­lag, skall upp- gift läm­nas om den räk­ning, varå med­len inne­stå. i fråga om vär­de­pap­per, ek som ej äro ned­satta hos bank efter vad i 15 kap. stad­gas, skall num­mer el- ler annan beteck­ning anmär­kas. fin­nas till­gångar som stå under den omyn- jpj diges eller annans sär­skilda för­valt­ning, skall för­myn­da­ren jäm­väl lämna upp­gift därom, så ock om dessa till­gång­ars v ärde, såframt det är honom kun­nigt. skola i års­räk ning eller slut­räk­ning upp­ta­gas till­gångar eller skul- der, för vil­kas full­stän­diga angi­vande erfordras utför­lig upp­räk­ning, må be- rita träf­fande dem hän­vis­ning göras till förut avgi­ven för­teck­ning eller årsräk-​​ ; ning, där det lämp­li­gen kan ske . för­teck­ning och räk­ning skola inne­hålla full­stän­dig upp­gif t å förmynda-​​ rens och den omyn­di­ges namn och hem­vist samt för­myn­da­rens post- adress. itu. ¬ 9 § möter till följd a v för­myn­der­ska­pets vid­lyf­tiga beskaf­fen­het eller av sfs 1976:612 annan orsak hin­der att inom tid, som är för vaije sär­skilt fall bestäm d, av lämna för­teck­ning, års­räk­ning eller slut­räk­ning, skall inom sam ma tid an mälan om hind­ret göras till öve rför­myn­da­ren; och utsätte denne ny tid, inom vil­ken för­myn­da­ren har att ingiva hand­lingen. 10 § för­sum­mar för­myn­da­ren att i rätt tid avgiva för­teck­nin g, års­räk­ning eller slut­räk­ning eller anmä­lan, varom i 4 § sägs, anmäle över­för­myn­da­ren för­sum­mel­sen hos rät­ten, och äge rät­ten att genom vite till­hålla för­mynda ren att full­göra sitt ålig­gande. innan anmä­lan göres efter vad nyss är sagt, skall över­för­myn­da­ren, där det lämp­li­gen kan ske, erinra för­myn­da­ren om hans skyl­dig­het. 11 § då för­myn­da­rens befatt­ning upp­hör, vare för­myn­da­ren plik­tig att till mynd­lingen, om han bli­vit myn­dig, eller, om för­myn­der­ska­pet över­gått å annan, till den ne oför­dröj­li­gen utgiva de till­gångar som för­myn­da­ren för mynd­ling­ens räk­ning har om hän­der. 12 § sedan av för­myn­da­ren avgi­ven slut­räk­ning bli­vit grans­kad, skall över­för­myn­da­ren till den som äger mot­taga redo­vis­ning för för­myn­da­rens för­valt­ning över­lämna, för­u­tom slut­räk­ningen, hos över­för­myn­da­ren för varad för­teck­ning över den omyn­di­ges till­gångar och skul­der, så ock samt liga de räk­ningar som avgi­vits under hela den tid omyn­dig­hets­till­stån­det varat. var för­myn­da­ren, då hans befatt­ning upp­hörde, fri från skyl­dig­het att avgiva slut­räk­ning, skola de hand­lingar, varom ovan sägs, av över­för myn­da­ren till­stäl­las den som äger mot­taga redo­vis­ning, endast såframt denne eller den avgå­ende för­myn­da­ren fram­stäl­ler begä­ran därom eller ock över­för­myn­da­ren, på sätt i 17 kap. 4 § sägs, å sådan hand­ling gjort an teck­ning om anmärk­ning, utan att anmärk­ningen för­an­lett ansö­kan till rät ten. hava de hand­lingar som avses i första styc­ket till­ställts ny för­myn­dare, ålig­ger det denne att inom två måna­der där­ef­ter till över­för­myn­da­ren åter ställa hand­ling­arna. över­för­myn­da­ren skall vid hand­ling­ar­nas över­läm nande skrift­li­gen erinra för­myn­da­ren härom. för­sum­mar för­myn­da­ren att åter­ställa hand­ling­arna, skall vad i 10 § stad­gas om påföljd av för­sum­mel se, varom där sägs, äga mot­sva­rande tillämp­ning. skall åtgärd, varom i första styc­ket sägs, vid­ta­gas av över­för­myn­da­ren, och var­der den avgå­ende för­myn­da­rens för­valt­ning god­känd av mynd­ling en eller ny för­myn­dare, innan hand­ling­arna till­ställts honom, vare god­kän nan­det utan ver­kan. 13 § när för­myn­da­rens befatt­ning upp­hört, skola de rörande för­myn­der ska­pet förda räken­ska­per samt de betal­nings­be­vis och andra hand­lingar, som fin­nas för­va­rade till styr­kande av sär­skilda pos­ter i räken ska­perna, av för­myn­da­ren hål­las för gransk­ning till­gäng­liga å tid och ort som i hän­delse av tvist bestäm­mas av över­för­myn­da­ren. sedan tiden för väc­kande av ta lan om ersätt­ning mot för­myn­da­ren gått till ända eller, där sådan talan väckts, målet bli­vit avgjort genom laga kraft ägande dom. skola nämnda räken­ska­per och hand­lingar utgi­vas till den som äger mot­taga redo­vis­ning för för­myn­da­rens för­valt­ning. 1269 \ ¬ sfs 1976:612 i4 § vad i 5- 13 §§ stad­gas om för­myn­dare skall, om för­myn­da­ren är död, äga mot­sva­rande tillämp­ning ä hans dödsbo eller, där­est hans kvarlåten-​​ skap är avträdd till kon­kurs, kon­kurs­för­valt­ningen. 17 kap. om till­syn över för­myn­da­res för­valt­ning 1 § för­myn­da­rens för­valt­ning av den omyn­di­ges egen­dom skall med led ning av ingi­ven för­teck­ning samt års- och slut­räk­ningar grans­kas av över för­myn­da­ren. vid gransk­ningen skall sär­skilt till­ses, att omyn­digs till­gång ar ha i skäli g omfatt­ning använts till hans nytta och att till­gång­arna i övrigt äro anbragta sålunda, att eifor­der­lig trygg­het fin­nes för­de­ras bestånd och skä­lig avkast­ning erhål­les. 2 § över­för­myn­da­ren äge själv eller genom någon, som av honom utses där­till, genomgå de av för­myn­da­ren förda räken­ska­perna ävensom de be tal­nings­be­vis och andra hand­lingar som fin­nas för­va­rade till s tyr­kande av sär­skilda pos­ter i rä ken­ska­perna så ock hos för­myn­da­ren för­va­rade värde hand­lingar. dessa räken­ska­per och hand­lingar skola av för­myn­da­ren hål las till­gäng­liga å tid och ort som bestäm­mas av över­för­myn­da­ren. är för­myn­da­ren icke bosatt i det distrikt, där till­sy­nen utövas, vare över­fö­i­myn­da­ren i det distrikt, där för­myn­da­ren bor, plik­tig att. på anmo dan av den över­för­myn­dare som det till­kom­mer att utöva till­sy­nen, verk ställa den gransk­ning som avses i för sta styc­ket. 3 § fin­ner över­för­myn­da­ren vid gransk­ningen eller eljest anled­ning till an märk­ning mot för­myn­da­rens för­valt­ning, skall över­för­myn­da­ren bereda för­myn­da­ren till­fälle att för­klara sig. inkom­mer ej för­myn­da­ren inom före lagd tid med för­kla­ring, eller fin­ner över­för­myn­da­ren avgi­ven för­kla­ring otill­freds­stäl­lande, vare över­för­myn­da­ren, såframt den omyn­di­ges rätt och bästa krä­ver att åtgärd mot för­myn­da­ren utan dröjs­mål vid­ta­ges av rät­ten, plik­tig att hos rät­ten göra ansö­kan därom. 4 § angå­ende verk­ställd gransk­ning skall å för­teck­ning, års­räk­ning eller slut­räk­ning teck­nas bevis. har över­för­myn­da­ren fun­nit anled­ning till an märk­ning som icke efter ingi­ven för­kla­ring för­fal­lit, skall jäm­väl därom an teck­ning göras å hand­lingen. under­rät­telse om sådan anteck­ning skall med­de­las för­myn­da­ren, där­vid sär­skilt skall angi­vas huruvida anmärk­ning en för­an­lett ansö­kan till rät­ten eller ej. har. på sätt i fö rsta styc­ket sägs. anteck­ning skett om anmärk­ning, äge för­myn­da­ren, såframt anmärk­ningen inne­bär att ersätt­nings­skyl­dig­het i för­hål­lande till den omyn­dige skulle åvila för­myn­da­ren, väcka talan mot den omyn­dige om fri­het från sådan ersätt­nings­skyl­dig­het. 5 § äger den omyn­dige del i os kif­tat bo, skall över­för­myn­da­ren med led ning av boupp­teck­ningen och avgivna års­upp­gif­ter tillse, att för­myn­da­ren väl vår­dar den omyn­di­ges rätt i boet, fin­ner över­för­myn­da­ren anled­ning till anmärk­ning, skall vad i 3 och 4 §§ stad­gas äga mot­sva­rande tillämp-​​ 1270 "'"8- ¬ 6 § den omyn­dige må, om han fyllt sex­ton år, taga del av de räk­ningar och sfs 1976:612 andra hand­lingar rörande för­myn­der­ska­pet som för­va­ras hos över­för­myn daren. ena­handa rätt till­kom­mer den omyn­di­ges make och när­maste frän- der. 7 18 kap. om god man 1 § ar för­myn­da­ren för sjuk­dom eller annan orsak ur stånd att utöva för myn­der­ska­pet, eller var­der han enligt 20 kap. 27 § skild från utöv­ningen därav, skall god man av rät­ten för­ord­nas att i för­myn darens ställe vårda den omyn­di­ges ange­lä­gen­he­ter. 2 § hava för­myn­da­ren eller hans make och den omyn­dige del i oskif­tat dödsbo, skall god man av rät­ten för­ord­nas att vårda den omyn­di­ges rätt i boet vid b out­red­ningen så ock vid bodel­ning och skifte eller ingå­ende av avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat bo. god man skall ock för­ord­nas för den omyn­dige, om eljest å hans väg­nar rätts­hand­ling skall före­ta­gas, vid vil­ken för­myn­da­ren, efter vad i 13 kap. 2 § stad­gas, ej äger före­träda den omyndi ge, eller fråga upp­står om rät­te­gång mel­lan den omyn­dige och för­mynda ren eller hans make eller någon som för­myn­da­ren före­trä­der. före­kom­mer i annat fall än i f örsta styc­ket sägs ange­lä­gen­het, däri för myn­da­ren eller hans make kan hava ett intresse stri­dande mot mynd­ling ens. för­ordne ock rät­ten god man för den omyn­dige, om för­myn­da­ren det begär eller det eljest fin­nes lämp­ligt. 3 § om någon på grund av sjuk­dom, häm­mad för­stånds­ut­veck­ling, för­sva gat häl­so­till­stånd eller lik­nande för­hål­lande behö­ver bistånd med att beva ka sin rätt, för­valta sin egen­dom eller sörja för sin per­son, skall rät­ten, där så erfordras, för­ordna god man fö r honom. för­ord­nande som nu nämnts må ej givas utan sam­tycke från den för vil­ken god man skall utses, med mindre hans till­stånd med­för hin­der mot inhäm­tande av sam­tycke eller el jest sär­skilda skäl före­ligga. 4 § rät­ten skall ock, när anmä­lan sker eller beho­vet eljest var­der kun­nigt, för­ordna god man; 1. om vid döds­fall till nam­net känd arvinge är å okänd ort eller fjär­ran och förty ej kan bevaka sin rätt i boet och för­valta sin lott däri; 2. om vid döds­fall ej kan utrö­nas, huruvida den döde efter­läm­nat arvinge som före all­männa arvs­fon­den eller före eller jämte annan känd arvinge är berät­ti­gad till a rvet, eller ock kän­ne­dom fin­nes om arvinge efter den döde men kun­skap sak­nas såväl om arving­ens namn som om hans vis­tel­se­ort, samt det på grund av sådan omstän­dig­het fordras, att okänd arvinges rätt beva­kas och hans lott i boet förv altas; 3. om tes­ta­ment­s­ta­gare vis­tas å okänd eller fjär­ran ort eller är okänd och hans rätt där­för behö­ver iakt­ta­gas på sätt förut om arvinge är sagt; para­gra­fen upp­hävd genom 1974: 1038. 1271 ¬ sfs 1976:612 4. om det eljest tar­vas, att bor­to­va­ran­des rätt beva­kas eller hans egen dom för­val­tas; 5. om jäm­likt för­ord­nande i tes­ta­mente eller annan rätts­hand­ling av fram­tida hän­delse beror, vem egen­dom skall till­falla, eller egen­dom först fram­de­les skall med ägan­de­rätt till­trä­das, och det erfordras, att bli­vande äga­res rätt beva­kas eller att egen­do­men för­val­tas för hans räk­ning; eller 6. om egen­dom, enligt vad sär­skilt stad­gas, skall stäl­las under vård och för­valt­ning av god man som avses i de tta kapi­tel. tar­vas god man för den som äger rätt i dö dsbo, skall det hos rät­ten an mälas av den som har boet i sin vård. rätts­hand­ling, som god man före­ta­git med stöd av för­ord­nande enligt denna para­graf, gälle. ändå att den egen­dom för­ord­nan­det avsåg till­fal­ler någon som han ej var satt att före­träda. 5 § till god man skall utses en rätt­rå­dig, erfa­ren och i öv rigt lämp­lig man eller kvinna. skall god man för­ord­nas att bevaka omyn­digs eller bor­tova ran­des rätt i d ödsbo, och har den avlidne nämnt, vem han öns­kar till god man. varde denne där­till för­ord­nad, såframt han ej fin­nes olämp­lig. när omstän­dig­he­terna sådant påkalla, må flera gode män för­ord­nas. vad i 11 k ap. 4. 8, 9 och 10 §§ s tad­gas om hin­der att vara för­myn­dare, för­myn­da­res ent­le­di­gande och skyl­dig­het att anmäla för­myn­da­res död skall äga mot­sva­rande tillämp­ning i fråg a om god man eller god­man­skap. 6 § god­man­skap står under till­syn av över­för­myn­da­ren och rät­ten. 7 § god­man­skap varde genast inskri­vet hos den rätt som med­de­lat för­ord nan­det. anteck­ning om inskriv­ningen skall ske i för myn­der­skaps­bo­ken. vad i 12 ka p. 3 och 4 §§ stad­gas om över­flytt­ning av till­sy­nen å förmyn-​​ der­skap och om rät­tens skyl­dig­het att angiva, vil­ken över­för­myn­dare det till­kom­mer att utöva till­syn över för­myn­der­skap, skall äga mot­sva­rande tillämp­ning i fråga om god­man­skap. över­flytt­ning av god­man­skap som av ses i i ell er 2 § må, om jäm­väl för­myn­der­ska­pet är inskri­vet, ej ske annat än i sam band med över­flytt­ning av för­myn­der­ska­pet. 8 § vad i 9 och 10 sam t 13-17 kap. stad­gas i fråga om för­myn­dare och omyn­digs egen­dom skall i till ämp­liga delar gälla med avse­ende å god man och egen­dom som skall för­val­tas av god man. med iakt­ta­gande dock av vad här nedan i 9 - 11 §§ före­skri­ves. 9 § god man som för­ord­nats att för­valta egen­dom vare. såframt för­valt ningen ej avser andel i os kif­tat bo. plik­tig att. inom en månad från det in skriv­ning av god­man­ska­pet ägde rum. till över­för­myn­da­ren ingiva för­teck ning över egen­do­men. för­teck­ning, som avgi­ves av god man varom stad­gas i 1 §. ska ll upp­taga den lösa egen­dom som omhän­der­ta­ges av honom. upp­hör god­man­ska­pet innan tid för avgi­vande av års­räk­ning eller slut­räk­ning rörande för­myn­der ska­pet för den omyn­dige inträf­far, må slut­räk­ning rörande god­man­ska­pet upp­taga redo­gö­relse alle­nast för de åtgär­der som vid­ta­gits av gode man nen. och skall i övrigt redo­gö­relse för för­valt­ningen av den omyn­di­ges 1272 egen­dom jäm­väl under den tid god­man­ska­pet varat, avgi­vas av förmynda-​​ ¬ ren. vad i 16 kap. 3 § är stad­gat om för­teck­ning, som avgi­ves av för­mynda re, skall även gälla med avse­ende å för­teck­ning, som avgi­ves av god man. har egen­dom i dödsbo, vil­ken för­val­tats av god man som avs es i 4 § e f ter pre­skrip­tion av rätt att taga arv eller tes­ta­mente eller ock eljest till­fal­lit all­männa arvs­fon­den, gälle i fråga om egen domens för­sälj­ning vad i lagen om all­männa arvs­fon­den är stad­gat. 10 § ar behov av god man ej längre för han­den, skall han av rät­ten ent­ledi gas. har god man för­ord­nats enligt 4 § 1 -5, skall han en tle­di­gas, så snart den, för vil­ken han för­ord­nats, begär det. då god man slut­fört sitt upp­drag, skall det av honom oför­dröj­li­gen an mälas hos rät­ten. 11 § god man vare berät­ti­gad att efter upp­dra­gets slut­fö­rande eller, om upp­dra­get varar längre tid än ett år, årli­gen erhålla skä­ligt ar vode för upp dra­get så ock ersätt­ning för de utgif­ter som varit skä­li­gen påkal­lade för upp­dra­gets behö­riga full­gö­rande. beslut om arvode och ersätt­ning för utgif­ter fat­tas av över­för­myn­da­ren. över­för­myn­da­ren bestäm­mer dess­utom i vad mån arv ode och ersätt­ning för utgif­ter skola utgå av medel som till­komma den för vil­ken den gode man­nen har för­ord­nats. arvode och ersätt­ning som ej skola beta­las enligt vad nu har sa gts skola utgi­vas av kom­mu­nen. sfs 1976:612 12 § fråga om för­ord­nande eller ent­le­di­gande av god man som avses i 1 el ler 2 § upp­tag es av den rätt där för­myn­der­ska­pet för den omyn­dige är in skri­vet eller skall inskri­vas. skall för­myn­der­ska­pet ej vara inskri­vet, avgö- res frå­gan om behö­rig dom­stol med mot­svara nde tillämp­ning av 12 kap. 1 § andra styc­ket. upp­kom­mer vid utred­ning av dödsbo fråga om för­ord­nande av god man enligt 4 §, hö r ären­det till den rätt varun­der boet lyder. skall god man eljest för­ord­nas enligt nämnda lag­rum eller enligt 3 §, ankom­mer det på rät­ten i den ort där den för vil­ken god man för­ord nas har egen­dom eller el jest behov av god man har yppat sig. erfordras ny god man eller upp­står fråga om ent­le­di­gan de av god man , upp­ta­ges ären­det av den rätt där god- man­ska­pet är inskri­vet. 13 § bestäm­mel­serna i 11 kap. 1 4-17 s§ om för­myn­dare gälla i tilläm pliga delar i fråga om god man. här­vid skola bestäm­mel­serna i 11 kap. 17 § om omyn­dig, hans make och när­maste frän­der, då fråga är om god­man­skap som avses i 3 eller 4 §, gälla den, för vil­ken god man föro rdnats, samt den nes make och när­maste frän­der. då fråga är om god­man­skap för omyn­dig, har även för­myn­da­ren sådan behö­rig­het som anges i 11 kap. 17 §. i fall som avses i 2 § första styc­ket får dock för­myn­da­ren ej föra talan mot rät tens beslut. 19 kap. om över­för­myn­dare 1 § över­för­myn­dare väl­jas en för varje kom­mun, där ej annat föl­jer av vad nedan stad­gas. 1273 ¬ sfs 1976:612 2 § kom­mun kan bestämma att det i st ället för över­för­myn­dare skall fin nas en över­för­myn­dar­nämnd. vad som annor­stä­des än i detta kapi­tel är fö reskri­vet om över­för­myn­dare skall äga mot­sva­rande tillämp­ning på sådan nämnd. 3 och 4 §§"= 5 § över­för­myn­dare väl­jes av kom­mun­full­mäk­tige. för över­för­myn­dare väl­jes en ersät­tare. leda­mö­ter och ersät­tare i öv erför­myn­dar­nämnd väl­jas av kom­mun­full mäk­tige till det antal full­mäk­tige bestämma. anta­let leda­mö­ter får dock ej under­stiga tre. val av leda­mö­ter och ersät­tare i ö ver­för­myn­dar­nämnd skall vara pro por­tio­nellt, om det begä­res av minst så många väl­jande, som mot­svara det tal, vil­ket erhål­les. om samt­liga väl­jan­des antal delas med det antal perso ner valet avser, ökat med i. om för­fa­ran­det vid sådant pro­por­tio­nellt val fin­nas sär­skilda bestäm­mel­ser. sker ej val av ersät­tare i öv erför­myn­damämnd pro­por­tio­nellt, skall tilli-​​ ka bestäm­mas den ord­ning i vil­ken ersät­tarna skola inkal­las till tjänstgö-​​ ring. ® då val av över­för­myn­dare, leda­mot av över­för­myn­dar­nämnd eller ersät tare för­rät­tats, skall det genast anmä­las till rät­ten. har val ej skett i behöri g tid, skall rät­ten göra anmä­lan därom hos läns­sty­rel­sen, som till­ser att valet hål­les så snart ske kan. 6 7 § över­för­myn­dare, leda­mot i öv erför­myn­damämnd och ersät­tare väl­jas för tre år, räk­nade från och med den i janu ari året efter det, då val i hela ri ket av kom­mun­full­mäk­tige ägt rum. avgår sådan leda­mot i öve rför­myn­dar­nämnd som har utsetts vid pro­por tio­nellt val under den för honom bestämda tjänst­gö­rings­ti­den, inkal­las till leda­mot den ersät­tare som enligt den mel­lan ersät­tarna bestämda ord­ning en bör inträda. den ersät­tare som sålunda har inkal­lats tjänst­gör under den tid som åter­stått för den avgångne. avgår över­för­myn­dare, ersät­tare för över­för­myn­dare eller leda­mot som ej har utsetts vid pro­por­tio­nellt val, anstäl­les fyll­nads­val för den åter­stå­ende delen av tjänst­gö­rings­ti­den, 8 § över­för­myn­dare, leda­mot i ö ver­för­myn­damämnd och ersät­tare skola vara myn­diga svenska med­bor­gare och kyr­ko­bok­förda i ko mmu­nen och få ej vara i ko nkurs­till­stånd. lag­fa­ren tjäns­te­man vid tings­rätt får ej vara över­för­myn­dare, leda­mot i över­för­myn­damämnd eller ersät­tare inom dom­sa­gan, om ej rege­ringen för sär­skilt fall med­de­lat till­stånd där­till. ej må annan avsäga sig upp­drag att vara över­för­myn­dare, leda­mot i över­för­myn­dar­nämnd eller ersät­tare än den som under de tre senast för- para­gra­ferna upp­hävda genom 1974: 1038. 1274 " para­gra­fen upp­hävd genom 1974: 1038. ¬ flutna åren full­gjort sådant upp­drag, den som upp­nått sex­tio års ålder eller sfs 1976:612 den som eljest upp­gi­ver för­hin­der, vil­ket god­kän­nes av kom­mun­full­mäkti ge. 9 § över­för­myn­dare, leda­mot i över­förm yndamämnd eller ersät­tare kan av rät­ten ent­le­di­gas, om han fin­nes icke vara lämp­lig. 10 § äro såväl över­för­myn­dare som hans ersät­tare för­hind­rade att full­göra sitt upp­drag, äge rät­ten för­ordna till­fäl­lig vika­rie. 11 § bland led amö­terna i överfö rmyn­damämnd utse kom­mun­full­mäk­tige en ord­fö­rande och en vice ord­fö­rande att tjänst­göra under den tid för vil ken de bli­vit valda som leda­mö­ter. äro både ord­fö­ran­den och vice ord­fö­ran­den hind­rade att inställa sig til l sam­man­träde med över­för­myn­dar­nämn­den. skall nämn­den utse annan le damot att för till­fäl­let föra or det. 12 § utan hin­der av 2 § 2 för­valt­nings­la­gen (1971:290) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämp­ning i samtl iga ären­den hos över­för­myn­dare eller över för­myn­damämnd. 13 § vid omröst­ning i över­för­myn­damämnd i ärende enligt denna balk gäl la i tilläm pliga delar bestäm­mel­serna i 16 kap. rätt egångs­bal­ken. om leda mot eller före­dra­gande har skilj­ak­tig mening, skall d enna anteck­nas i pro tokoll eller annan hand­ling. i fråga om varje beslut av över­för­myn­dare eller över­för­myn­damämnd i ärende enligt denna balk skall fin­nas hand­ling av vil­ken fram­går vem som har fat­tat beslu­tet, vem som har va rit före­dra­gande samt beslu­tets dag och dess inne­håll. före­skrif­ter om i vil­ken utsträck­ning beslut skall inne­hålla de skäl som bestämt utgången fin­nas i 17 § för­valt­nings­la­gen (1971:290). pro­to­koll hos över­för­myn­dare eller över­för­myn­damämnd i annat ärende än enligt d enna balk behö­ver ej upp­taga annat än för­teck­ning över dem som har del­ta­git i hand­lägg ningen samt beslu­tet i ären­det. 14 § om kom­mun­full­mäk­tige bestämma det, får över­för­myn­damämnd upp­draga åt leda­mot, ersät­tare som har inkal­lats till tjänst­gö­ring eller tjäns teman hos kom­mu­nen att på nämn­dens väg­nar avgöra vissa grup­per av ären­den, vil­kas beskaf­fen­het skall angi­vas i full­mäk­ti­ges beslut. fram­ställ ning eller ytt­rande till kom­mun­full­mäk­tige får dock ej beslu­tas annor­le­des än av nämn­den sam­fällt. fin­ner den som erhål­lit upp­drag som avses i första styc­ket, att sam­tyc ke. till­stånd e ller för­ord­nande i visst fall ej bör med­de­las, eller anser han frå­gan tvek­sam, skall ären­det hän­skju­tas till nämnde n. beslut i ärende en ligt denna balk vil­ket har fat­tats på grund av upp­drag som avses i första styc­ket behö­ver ej anmä­las inför nämn­den. 15 § i fråga om ersätt­ning till över­för­myn­dare, leda­mot i överfö rmyndar-​​ nämnd och ersät­tare äger vad som före­skri­ves i 2 8 § i och 2 mom. kommu nal­la­gen (1953:753) om ersätt­ning till kom­mun­full­mäk­tig mot­sva rande till- lämp­ning. i stock­holms kom­mun tilläm­pas dock vad som före­skri­ves i 1275 29 § 1 och 2 mom. kom­mu­nal­la­gen (1957; 50) för stock­holm. ¬ sfs 1976:612 16 § vad som före­skri­ves i ko mmu­nal­la­gen 753) om nämnd som av ses i 44 § andra styc­ket kom­mu­nal­la­gen gäl­ler, med de avvi­kel­ser som följa av detta kapi­tel, i fråga om över­för­myn­damämnd och i tillämpl iga delar be träf­fande över­för­myn­dare. i st ock­holms kom­mun tilläm­pas dock, med de avvi­kel­ser som nu angi­vits, vad som före­skri­ves i kom­mu­nal­la­gen (1957; 50) för stock­holm om nämnd som avses i 49 s andra styc­ket nämnda lag. 17 § över­för­myn­dare och över­för­myn­damämnd äro skyl­diga att föra bok angå­ende de för­myn­der­skap och god­man­skap som inskri­vits och stå under deras till­syn. över ären­den rörande för­myn­der­skap, vilka ej inskri­vits, skall sär­skild för­teck­ning föras. 18 § rät­ten skall vaka över att över­för­myn­dare och över­för­myn­damämnd full­göra sina ålig­gan­den enligt denna balk. 20 kap. vissa gemen­samma bestäm­mel­ser om rät­te­gången 1 § i mål om fader­skap, vård­nad, umgäng­es­rätt. under­håll och omyn­dig hets­för­kla­ring eller dess hävande äga 15 kap. 29. 30 och 30 a §§ giftermåls-​​ bal­ken mot­sva­rande tillämp­ning. 2 § vis­tas den. mot vil­ken talan enligt denna balk rik­tas, pä okänd ort, skall hans rätt i sake n beva­kas av god man enligt 18 kap. det­samma gäl­ler, om han vis­tas på känd ort utom riket men stäm­ningen eller andra hand­ling ar i m ålet ej kunna del­ges honom eller han under­lå­ter att ställa ombud för sig och sär­skilda skäl före­ligga att för­ordna god man. gode man­nen skall sam­råda med part för vil­ken han har för­ord­nats, i den mån det kan ske. i frå ga om ersätt­ning till god man som avses i fö rsta styc­ket gäl­ler vad som före­skri­ves i 10 k ap. 13 § om ersätt­ning åt rät­te­gångs­bi­träde. rät­te­gångs­bal­kens bestäm­mel­ser om hämt­ning av part äga mot­sva­rande tillämp­ning på den som i annan egen­skap än vittne eller sak­kun­nig skall hö ras i mål e ller ärende som avses i den na balk. då fråga är om omyn­dig­hets­för­kla­ring, bör iakt­ta­gas att för­ord­nande om skyl­dig­het att inställa sig per­son­li­gen ej ges beträf­fande den som avses med ansök­ningen, om instäl­lel­sen skulle kunna med­föra men eller fara för ho nom. 3 §"* ansö­kan om annan rät­tens åtgärd med avse­ende på för­myn­der­skap än för­myn­da­res för­ord­nande eller ent­le­di­gande får. såvida fråga ej är om ärende enligt 9 kap. 2 a §. göras, för­u­tom av över­för­myn­da­ren och för­myn dare. av den omyn­dige själv, om han fyllt se.xton år, samt av hans make och när­maste frän­der. fråga som avses i denna para­graf skall rät­ten också taga upp själv­mant, när anled­ning före­kom­mer där­till. i ärende som avses i fö rsta styc­ket skall rät­ten, när det rör omyn­dig som fyllt sex­ton år. bereda denne till­fälle att yttra sig, om det kan ske. mot rät­tens beslut i ären de som avses i för sta styc­ket får talan föras, för- 1276 för­ut­va­rande } upp­hävd genom 1969:617. ifit.,. 's«u\ ¬ utom av den som beslu­tet sär­skilt rör, av var och en som har rätt att göra ansö­kan. mot beslut, vari­ge­nom det före­lagts för­myn­dare att vid vite full­göra visst ålig­gande, får talan föras endast i sam­band med kla­gan över rät­tens beslut om utdöm ande av vitet. sfs 1976:612 4 över­för­myn­da­rens till­stånd till åtgärd beträf­fande omyn­digs egen dom får sökas endast av för­myn­da­ren. mot över­för­myn­da­rens beslut i så dant ärende och mot över­för­myn­da­rens för­ord­nande, att för­be­håll enligt 15 kap. 9 § andra styc­ket ej skall gälla, får talan föras endast av för­mynda ren samt, såvida ären­det angår omhän­der­ta­gande av egen­dom, varö­ver den omyn­dige råder, eller åter­kal­lelse av för­myn­da­rens eller över­för­myn darens till­stånd för omyn­dig att driva näring, av den omyn­dige själv, om han fyllt sex­ton år. mot över­för­myn­da­rens beslut i fall som avses i 13 kap. 8 § tredje styc­ket får talan ej föras. 5 § bestäm­mel­serna i 3 och 4 §§ om för­myn­dare och för­myn­der­skap gälla i tillämp­liga delar beträf­fande god man och god­man­skap. här­vid skola be stäm­mel­serna om omyn­dig, hans make och när­maste frän­der, då fråga är om god­mansk ap som avses i 18 kap. 3 eller 4 §, gälla den, för vil­ken god man för­ord­nats, samt den­nes make och när­maste frän­der. då fråga är om god­man­skap för omyn­dig, har i ärende som avses i 3 § även för­myn­da­ren sådan behö­rig­het som anges där. 6 §^'' talan mot över­för­myn­da­rens beslut i ärende enligt denn a balk föres skrift­li­gen h os rät­ten inom två vec­kor från den dag kla­gan­den fick del av beslu­tet. 7 §2' i mål eller ärende, där över­för­myn­da­ren fört talan, får rät­ten, när skäl före­ligga, vid målets eller ären­dets avgö­rande tiller­känna över­för­myn daren ersätt­ning av all­männa medel för det arbete han ned­lagt på målets el ler ären­dets utfö­rande samt för nödiga utgif­ter. rät­ten prö­var också huru vida ersätt­ningen skall åter­gäl­das av över­för­myn­da­rens mot­part eller stan na på stats­ver­ket. över­för­myn­da­ren får anlita ombud i mål eller ärende där han för talan. 8 § beslut eller dom, som i mål om omyn­dig­hets­för­kla­ring eller i ärende om för­myn­der­skap eller god­man­skap enligt denna balk med­de­las av över­för myn­da­ren eller rät­ten, län­der till efter­rät­telse utan hin­der av att talan föres där­e­mot. vad som nu har sagts gäl­ler e j rät­tens avgö­rande, vari­ge­nom av tal om sam­man­lev­nad i oskif­tat bo häves eller för­myn­dare eller god man domes till utgi­vande av fö rsut­tet vite. 9 i fråga om mål eller ärende , där bar­na­vårds­nämnd eller över­för­myn dare har rätt att föra talan, skall 20 § lagen (1946: 804) om infö­rande av nya rät­te­gångs­bal­ken äga mot­sva­rande tillämp­ning. för­ut­va­rande 4 s upp­hävd genom 1969:617. änd­ringen inne­bär bl. a. att andra styc­ket upp­hävs. för­ut­va­rande 7 § upp­hävd genom 1970:840. " änd­ringen inne­bär bi. a. att tredje styc­ket upp­hävs. 1277 ¬ sfs 1976:61? första styc­ket gäl­ler ej mål om fast­stäl­lande av fader­skap eller under­håll till b arn. 10 1 mål e ller ärende som avses i den na balk kan rät­ten, när det fin­nes lämp­ligt, för­ordna att för­hand­ling skall ske inom stängda dör­rar. 11 §2^ mot beslut som under­rätt har med­de­lat under rät­te­gången i f råga, som avses i 6 k ap. 13 §. 7 kap. 12 §, 10 kap. 14 §. 11 kap . 15 eller 16 § eller 18 kap. 13 §. skall talan föras sär­skilt. 12 §" mot hov­rät­tens beslut i fråga som avses i 11 8 får talan ej föras. det samma gäl­ler ärende som först har hand­lagts av över­för­myn­da­ren. 13-41 §8"'' 21 kap. om verk­stäl­lig­het av dom eller beslut rörande vård­nad m. m. verk­stäl­lif^het av dom idler beslut 1 § verk­stäl­lig­het av vad all­män dom­stol i d om eller beslut bestämt om vård­nad eller umgäng­es­rätt eller om över­läm­nande av barn sokes hos läns rät­ten. har domen eller beslu­tet icke vun­nit laga kraft och är ej sär­skilt medgi vet att verk­stäl­lig­het ändå får ske, får läns­rät­ten icke vid­taga åtgärd enligt 2 eller 3 8. 2 § innan läns­rät­ten för­ord­nar om verk­stäl­lig­het, äger den upp­draga åt le damot eller sup­ple­ant i bar­na­vårds­nämn­den eller tjäns­te­man inom barna vår­den att verka för att den som har hand om bar­net fri­vil­ligt skall full­göra vad som ålig­ger honom. sådant upp­drag får även läm­nas åt annan lämp­lig per­son. den som fått upp­drag enligt första styc­ket skall inom tid som läns­rät­ten bestäm­mer lämna denna en redo­gö­relse för de åtgär­der som vid­ta­gits och vad som före­kom­mit vid upp­dra­gets utfö­rande. tiden får ej utan syn­nerli ga skäl sät­tas längre än två vec­kor. 3 § för­ord­nar läns­rät­ten om verk­stäl­lig­het, äger den före­lägga vite eller, om det anses nöd­vän­digt, besluta att bar­net skall häm­tas genom polis­myn dig­hets försorg. läns­rät­ten kan även i sa mband med för­ord­nan­det lämna upp­drag enligt 2 § , om sådant ej före­kom­mit tidi­gare. om sär­skilda skäl före­ligga, får läns­rät­ten för att under­lätta bar­nets över­flytt­ning före­skriva, att bar­net till­fäl­ligt skall omhän­der­ta­gas på lämp ligt sätt. läns­rät­ten äger utdöma före­lagt vite. a il! iplii 1278 änd­ringen inne­bär bl. a. att andra och tredje styc­kena upp­hävs. änd­ringen inne­bär bl. a. att andra och tredje styc­kena upp­hävs. änd­ringen inne­bär bl, a. att andra styc­ket upp­hävs. ^ para­gra­ferna upp­hävda genom denna lag. ¬ -j i, 4 § har bar­net fyllt fem­lon år. får verk­stäl­lig­het icke ske mot dess vilja. sfs 1976:612 utan att läns­rät­ten fin­ner del nöd­vän­digt av hän­syn till bar­nets bästa. det samma gäl­ler, om bar­net ännu ej fyllt fem­ton år men nått sådan mog­nad att dess vilja bör beak­tas på mot­sva­rande sätt. 5 § ar det uppen­bart att för­hål­lan­dena änd­rats väsent­ligt sedan all­män dom­stols dom eller beslut med­de­la­des, kan läns­rät­ten vägra verk­stäl­lig­het, om det av hän­syn till bar­nets bästa är påkal­lat att fråga om ändi­ing beträf fande vård­nad eller umgäng­es­rätt prö­vas av all­män dom­stol. sådan fråga upp­ta­ges av all­män dom­stol på ansö­kan av den som varit part i ären det hos läns­rät­ten eller av bar­na­vårds­nämnd. läns­rät­ten får även i an nat fall vägra verk­stäl­lig­het, om risk, som ej är ringa, före­lig­ger för skada på bar­nets kropps­liga eller själs­liga hälsa. överj­lytt­nin^i av barn i andra fall 6 § även om dom eller beslut som avses i 1 § ej före­lig­ger, äger den som har vård­na­den att, när bar­net vis­tas hos annan, påkalla läns­rät­tens åtgärd för att bar­net skall över­flyt­tas till honom. före­ligga sär­skilda skäl att fråga om änd­ring beträf­fande vård­na­den prö vas av all­män dom­stol, kan läns­rät­ten vägra att vid­taga den sökta åtgär den. i öv rigt äga 2-5 §§ tillämp­ning. 7 § bestäm­mel­serna i 6 § äga mot­sva­rande tillämp­ning, när för­äld­rar eller adop­tiv­för­äld­rar gemen­samt ha vård­na­den och en av dem utan beaktans-​​ värt skäl egen­mäk­tigt bort­fört eller kvar­hål­ler bar­net samt den andre begär rät­telse. gemen­samma bestäm­mel­ser 8 § hämt­ning och annan åtgärd beträf­fande bar­net skall utfö­ras på ett för bar­net så skon­samt sätt som möj­ligt. vid hämt­ning skola leda­mot eller sup­ple­ant i bar­na­vårds­nämnd eller tjäns­te­man inom bar­na­vår­den och, om möj­ligt, läkare när­vara. om bar­net på grund av sjuk­dom ej bör flyt­tas eller annat sär­skilt hin­der möter, skall hämt­ningen upp­skju­tas. 9 § före­lig­ger i ärende som avses i detta kapi­tel fara att bar­net föres ur lan­det eller är ären­det av annan anled­ning bråds­kande, kan läns­rät­ten ome­del­bart för­ordna, att bar­net skall omhän­der­ta­gas på sätt läns­rät­ten fin ner lämp­ligt. kan beslut enligt första styc­ket ej avvak­tas, får polis­myn­dig­het vid­taga sådan ome­del­bar åtgärd som kan ske utan skada för bar­net. när sådan åt gärd vid­ta­ges, skola om möj­ligt leda­mot eller sup­ple­ant i "bar­na­vårds­nämn den eller tjäns­te­man inom bar­na­vår­den och läkare när­vara. åtgär­den skall genast anmä­las till läns­rät­ten, som utan dröjs­mål prö­var om den skall be stå. 10 § i ärende enligt detta kapi­tel kan läns­rät­ten för­ordna, att bar­net skall under­sö­kas av läkare. 1279 ¬ sfs 1976:612 i kal­lelse till läkar­un­der­sök­ning äger läns­rät­ten före­lägga vite. läns­rät ten äger utdöma före­lagt vite. 11 § beträf­fande parts skyl­dig­het att ersätta mot­parts kost­na­der i är ende enligt detta kapi­tel äga utsök­nings­la­gens bestäm­mel­ser om kost­na­der i ut- sök­nings­mål hos över­ex­e­ku­tor mot­sva­rande tillämp­ning. kost­nad för utfö­rande av upp­drag enligt 2 § första styc­ket andra punk ten. hämt­ning eller omhän­der­ta­gande av barn och läkar­un­der­sök­ning beta las av all­männa medel. fråga om ersätt­ning för sådan kost­nad prö­vas av läns­rät­ten. <2 § läns­rät­ten kan för­ordna att beslut enligt detta kapi­tel som ej avser ut dömande av vite eller ersätt­ning för parts kost­nad skall lända till o medel-​​ nar efter­rät­telse. 13 § beslut enligt detta kapi­tel angå­ende över­flytt­ning utgör ej hin­der att den där­vid avgjorda frå­gan prö­vas på nytt, när änd­rade för­hål­lan­den eller annat sär­skilt skäl för­an­le­der det. 14 vid hand­lägg­ning i kam­mar­rätt av mål enligt detta kapi­tel skola nämn­de­män ingå i rä tten. denna lag^" trä­der i kra ft den i jan uari 1976. äldre bestäm­mel­ser i fråga om arvode och annan ersätt­ning till för­myn­dare och gode män gäl­ler dock fort­fa­rande, om upp­dra­get som för­myn­dare respek­tive god man upp­hört före den 1 jan uari 1976. skall någon som omyn­dig­för­kla­rats före den i janu ari 1976 åter för­kla­ras myn­dig, gäl­ler bestäm­mel­sen i 20 kap. 21 § om före­te­ende av läka­rin­tyg endast om grun­den för omyn­dig­hets­för­kla­ringen varit sin­nes­sjuk­dom, sin- nes­slö­het eller annan rubb­ning av själs­verk­sam­he­ten. val a v över­för­myn­dare och leda­mö­ter i ö ver­för­myn­dar­nämnd samt er sät­tare för dessa skall med tillämp­ning av denna lag äga rum första gången före utgången av år 1975. valet skall avse tiden intill utgången av år 1976. 1 f råga om de över­för­myn­dare och leda­mö­ter i över­för­myn­dar­nämnd samt ersät­tare för dessa som valts enligt äldre bestäm­mel­ser upp­hör löpan de tjänst­gö­rings­ti­der vid utgången av år 1975. 1. denna lag^® t räder i kraft den i janu­ari 1977. då lagen (1969:618) om fast­stäl­lande av fader­ska­pet till barn utom äkten­skap skall upp­höra att gälla. 2. talan som avses i 3 k ap. i § får icke väc­kas, om rät­ten till mot­sva­ran de talan på grund av äldre bestäm­mel­ser har gått för­lo­rad före ikraft­trä­dan det av denna lag. 3. har arvinge till man s om enligt äldre bestäm­mel­ser skall anses som fa- 1280 " för­ut­va­rande 14 § u pphävd genom 197 4:1038. ^ 1974:1038. 2» 1976:612. ¬ der till visst barn vä ckt tala n angå­ende bar­nets äkten­skap­liga börd och ä r sfs 1976:612 målet anhäng­igt vid ikraft­trä­dan­det av denna lag, skall talan slut­ligt prö­vas utan hin­der av att mot­sva­rande rätt att föra talan ej före­lig­ger enligt de nya bestäm­mel­serna. i fråga om föi­ut­sätt­ning­ama för bifall till talan gäl­ler 1 kap. 2 § första styc­ket i dess nya lydelse. 4. i fråga o m barn som har fötts före utgången av år 19 69 gäl­ler beträf­fan de bar­na­vårds­nämn­dens skyl­dig­het att sörja för att fader­ska­pet fast­stäl­les vad som före utgången av år 1969 var före­skri­vet om bar­na­vårds­mans skyl dig­het i sådant avse­ende. den nya bestäm­mel­sen i 3 kap. 6 § andra styc­ket äger dock tillämp­ning även i sådant fall. 5. i mål om fast­stäl­lande av fader­skap till barn kan talan om bar­nets egen­skap av tro­lov­nings­bam enligt äldre rätt upp­ta­gas till pröv­ning, om bar­net är fött före utgången av år 1969 eller den upp­givne fadern har avli­dit dess­förin­nan. 6. bestäm­mel­sen i 7 kap. 8 § i dess nya lydelse tilläm­pas även på dom som medd elats före ikraft­trä­dan­det och på avtal som s lutits före nämnda tid­punkt. mål som vid ikraft­trä­dan­det är anhäng­igt vid dom­stol prö­vas dock enligt 7 kap . 8 § i dess äld re lydelse. 7. bestäm­mel­serna i 7 kap. k) ii i dess äldre lydelse om skyl­dig­het förfa der till barn utom äkten­skap att bidraga till under­håll av bar­nets moder äger fort­fa­rande tillämp­ning, om bar­net har fötts före ikraft­trä­dan­det av denna lag. 8. har någon, före ikraft­trä­dan­det av denna lag, enligt 20 § lagen (1969:618) om fast­stäl­lande av fader­ska­pet till barn utom äkten­skap skrift ligen åta­git sig att utge under­hålls­bi­drag till moder till barn utom ä kten skap, gäl­ler äldre bestäm­mel­ser i fråga om verk­stäl­lig­het på grund av hand lingen. i övrigt gäl­ler i fråga om sådant åta­gande i tilläm pliga delar vad som i lag eller annan för­fatt­ning är före­skri­vet för­fall då rät­ten enligt 7 kap. 12 § för­äld­ra­bal­ken i dess nya lydelse h ar med­de­lat för­ord­nande om under­hålls bidrag till barn. på rege­ring­ens väg­nar eric hol­mqvist staf­fan mag­nus­son (justi­tie­de­par­te­men­tet) ¬