SFS 1990:1526

Källa Rege­rings­kans­li­ets rätts­da­ta­ba­ser m.fl.

sfs 1990:1526 lag utkom från tryc­ket om änd­ring i för­äld­fa­bal­ken; den 15 janu­ari 1991 omtryck utfär­dad den 13 decem­ber 1990. enligt riks­da­gens beslut' före­skrivs i fråga om foräld­ra­bal­ken^ dels att 1 kap. 2— 4 §§, 2 kap. 5 §, 3 kap. 1 och 3 §§ samt 6 kap. 4—6, 10, 15 och 18 — 20 §§ skall ha föl­jande lydelse, dels att det i 6 kap. skall info­ras en ny para­graf, 6 a §, av föl­jande lydelse. bal­ken kom­mer där­för att ha föl­jande lydelse från och med den dag då denna lag trä­der i kraf t. 1 kap. om fader­ska­pet till barn 1 § är vid barns födelse modem gift, skall man­nen i äkten­ska­pet anses som bar­nets fader, om ej annat föl­jer av 2 §. det­samma gäl­ler, om modem är änka och bar­net födes inom sådan tid efter man­nens död att det kan vara avlat dess­förin­nan. lag (1976:612). 2 § rät­ten skall för­klara att man­nen i äkten­ska­pet ej är fader till bar­net, om 1. det är utrett att modem har haft sam­lag med annan än man­nen under tid då bamet kan vara avlat och det med hän­syn till samt­liga omstän­dighe ter är san­no­likt att bamet har avlats av den andre, 2. det på gmnd av bamets arv­san­lag eller annan sär­skild omstän­dig­het kan hål­las för visst att man­nen ej är bamets fader, eller 3. bamet har avlats före äkten­ska­pet eller under det att makarna levde åtskilda och det ej är san­no­likt att makama ha haft sam­lag med varandra under tid då bamet kan vara avlat. god­kän­ner man­nen i äkten­ska­pet skrift­li­gen annan mans bekräf­telse av fader­ska­pet och har i fråga o m bekräf­tel­sen iakt­ta­gits bestäm­mel­serna i 4 §, skall där­i­ge­nom anses fast­ställt att man­nen i äkten­ska­pet ej är bamets fader. bekräf­tel­sen skall dock i detta fall all­tid vara skrift­li­gen god­kän d av modem. lag (1990:1526). 3 § före­lig­ger ej fall som avses i 1 § eller har rät­ten med­de­lat för­kla­ring enligt 2 § första styc­ket, fast­ställs fader­ska­pet genom bekräf­telse eller dom. lag (1990:1526). 4 § bekräf­telse av fader­skap sker skrift­li­gen och skall bevitt­nas av två per­so­ner. bekräf­tel­sen skall skrift­li­gen god­kän­nas av soci­al­nämn­den och av modem eller sär­skilt för­ord­nad för­myn­dare for bamet. har bamet upp­nått myn­dig ålder, skall bekräf­tel­sen i stäl­let god­kän­nas av bamet självt. soci­al­nämn­den får lämna sitt god­kän­nande endast om det kan anta­gas att man­nen är fader till bamet. bekräf­telse kan ske även före bamets födelse. •tt 2764 ' prop. 1990/91:8, lu13, rskr.53. ^ bal­ken omtryckt 1983:485. ¬ ' visas senare att, den som har läm­nat bekräf­telse ej är fader till b arnet, sfs 1990:1526 skall rät­ten för­klara att bekräf­tel­sen sak­nar ver­kan mot honom. lag (1990:1526). 5 § skall fader­skap fast­stäl­las genom dom, skall rät­ten förl­dara en man vara fader, om det är utrett att han har haft sam­lag med bar­nets moder under tid då bar­net kan vara avlat och det med hän­syn till samt­liga omstän­dig­he­ter är san­no­likt att bar­net har avlats av honom. lag (1976:612). 6 § har inse­mi­na­tion utförts på modem med sam­tycke av hen­nes make eller av annan man som bodde till­sam­mans med henne under äktenskaps-​​ lik­nande för­hål­lan­den och är det med hän­syn till samt­liga omstän­dig­he­ter san­no­likt att bar­net har avlats genom inse­mi­na­tio­nen, skall vid tillämp ning av 2 -5 §§ den som har läm­nat sam­tyc­ket anses som bar­nets fader. lag (1984:1139). 7 § har befrukt­ning av modems ägg utfö rts utan­för hen­nes kropp med sam­tycke av hen­nes make eller sambo och är det med hän­syn till samt­liga omstän­dig­he­ter san­no­likt att bar­net har avlats genom bef­mkt­ningen, skall vid tillämp­ning av 2 —5§§ den som har läm­nat sam­tyc­ket anses som bar­nets fader. lag (1988:712). 2 kap. om soci­al­nämnds med­ver­kan vid fast­stäl­lande av fader­skap 1 § skall inte enligt 1 kap. 1 § en viss man anses som far till ett barn som står under någons vå rdnad, är soci­al­nämn­den skyl­dig att för­söka utreda vem som är far till bar­net och se till att fader­ska­pet fast­ställs, om bamet har hem­vist i sve­rige. lag (1985:368). 2 § upp­gif­tema enligt 1 § ålig­ger soci­al­nämn­den i den kom­mun där bamet är kyr­ko­bok­fört. lag (1985:368). 3 § änd­ras för­hål­lande som anges i 2 § sedan soci­al­nämn­den inlett sin utred­ning, är nämn­den ändock skyl­dig att slut­föra sin upp­gift. soci­al­nämn­den kan flytta över ären­det till soci­al­nämn­den i annan kom mun, om det skulle avse­värt under­lätta utred­ningen. om sådant beslut skall den andra soci­al­nämn­den genast under­rät­tas. talan mot soci­al­nämnds beslut enligt andra styc­ket föres hos länsstyrel-​​ sen genom besvär. mot läns­sty­rel­sens beslut föres talan hos kam­mar­rät­ten genom besvär. lag (1981:26). /ii/1/15'' ^ § soci­al­nämn­den skall vid sin utred­ning inhämta upp­lys­ningar från ''^odem och and ra per­so­ner som kunna lämna upp­gif­ter av bety­delse för utred­ningen. på n ämn­dens begä­ran skall soci­al­nämn­den i annan kom­mun lämna biträde vid utred­ningen. lag (1981:26). 2765 k ¬ sfs 1990:1526 5 § om fader­skaps­frå­gan kan bedö­mas med till­räck­lig säker­het på grund av soci­al­nämn­dens utred­ning, bör nämn­den bereda den som antas vara fader till bar­net till­fälle att bekräfta fader­ska­pet. lag (1990:1526). 6 § soci­al­nämn­den bör verka för att blo­d­un­der­sök­ning äger rum beträf fande modem, bar­net och den som kan vara fader till bar­net, om denne begär det eller anled­ning finns till anta­gande att modem haft sam­lag med mer än en man under tid då bar­net kan vara avlat. lag (1981:26). 7 § soci­al­nämn­den får lägga ned påbör­jad utred­ning angå­ende faderska pet, om det 1. visar sig omöj­ligt att få erfor­der­liga upp­lys­ningar for bedöm­ning av fader­skaps­frå­gan, 2. fram­står som utsikts­löst att for­söka få fader­ska­pet fast­ställt av dom stol, 3. fore­lig­ger sam­tycke av modem eller sär­skilt for­ord­nad för­myn­dare enligt 4 kap. 5 § till adop­tion av bamet, eller 4. av sär­skilda skäl finns anled­ning till anta­gande att fort­satt utred­ning eller rät­te­gång skulle vara till men for bamet eller utsätta modem for påfrest­ningar som inne­bära fara för hen­nes psy­kiska hälsa. talan mot soci­al­nämnds beslut att lägga ned påbö­i­jad fader­skaps­ut­red ning föres hos läns­sty­rel­sen genom besvär. mot läns­sty­rel­sens beslut föres talan hos kam­mar­rät­ten genom besvär. lag (1981:26). 8 § vid soci­al­nämn­den skall föras pro­to­koll över vad som före­kom­mer vid utred­ningen av bety­delse för fader­skaps­frå­gan. 1 pro­to­kol­let anteck­nas även sådana upp­gif­ter som kunna ha bety­delse för skyl­dig­he­ten att utge bidrag till bar­nets under­håll. utred­ningen bör bedri­vas skynd­samt. den skall vara slut­förd inom ett år från bar­nets födelse, om ej sär­skilda skäl för­an­leda annat. lag (1981:26). 9 § skall en viss man enligt 1 kap. 1 § anses som far till ett bam som står under någons vård­nad och har bamet hem­vist i sve­rige, skall soci­al­nämn den, om vård­nads­ha­va­ren eller någon av vård­nads­ha­vama eller man­nen begär det och det är lämp­ligt, utreda om någon annan man kan vara far till bamet. i fråga om utred­ningen tilläm­pas 2-6 och 8 §§. utred­ningen får läg­gas ned, om det före­lig­ger skäl som anges i 7 § första styc­ket 1 eller 4 eller om det annars är lämp­ligt. talan mot en soci­al­nämnds beslut att inte påbö­ija utred­ning enligt denna para­graf eller att lägga ned en påbör­jad utred­ning förs hos läns­sty rel­sen genom besvär. mot läns­sty­rel­sens beslut fors talan hos kam­mar­rät ten genom besvär. lag (1985:368). 2766 ¬ \ ). 3 kap. vissa bestäm­mel­ser om rät­te­gången i mål om fader­skap sfs 1990:1526 mål om hävande av fader­skap i §' vill man som enligt 1 kap. 1 § skall a nses som barns fader vinna för­kla­ring enligt 1 kap. 2 § första styc­ket att han icke är fader till b arnet, skall han väcka talan härom mot bar­net eller, om bar­net har avli­dit, dess arvingar. är man­nen död och har han inte var­ak­tigt sam­man­bott med bar­net och inte hel­ler efter bar­nets födelse bekräf­tat att bar­net är hans, har den avlid­nes maka och var och en som jämte eller näst efter bar­net är berätti gad till arv efter man­nen rätt att väcka talan om att man­nen ej är fader till bar­net. efter­läm­nar den avlidne för­u­tom maka sådana arvingar som avses 1 3 kap. 2 § ärv­da­bal­ken, har var och en av dem rätt att väcka talan under här angivna för­ut­sätt­ningar. rätt att väcka talan före­lig­ger ej, om vid man­nens död mer än ett år har för­flu­tit från det att talan, som grun­dats på att man­nen är fader till bar­net, väckts mot honom och han fått del därav eller om mer än ett år har för­flu­tit sedan anspråk på samma grund fram­ställts mot man­nens dödsbo. lag (1990:1526). 2 § vill barn vinna för­kla­ring enligt 1 kap. 2 § första styc­ket att viss man inte är dess fader, skall bar­net väcka talan härom mot man­nen eller, om han är dö d, hans arvingar. efter­läm­nar man­nen för­u­tom maka sådana arvingar som avses i 3 kap. 2 § ärv­da­bal­ken, skall talan, såvitt angår dessa, rik­tas mot den eller dem som har den bästa arvs­rät­ten efter man­nen när talan väcks. lag (1987: 790). 3 §" talan som avses i 1 eller 2 § får väc­kas vid rät­ten i den ort där bar­net har sitt hem­vist eller, om det har avli­dit, vid den rätt som har att ta upp tvist om arv efter bar­net. finns det inte någon annan behö­rig dom­stol, skall målet tas upp av stock­holms tings­rätt. det­samma gäl­ler talan enligt 1 kap. 4 § tredje styc­ket om att en fader skaps­be­kräf­telse sak­nar ver­kan mot den som har läm­nat den. lag (1990:1526). 4 § är part i mål som avses i 1 eller 2 § underå­rig, får för­myn­da­ren eller god man, om sådan enligt 11 ka p. skall för­ord­nas, föra talan för honom. modem skall höras i måle t, om det kan ske. lag (1988:1251). mål om fast­stäl­lande av fader­skap 5 § talan om f ast­stäl­lande av fader­skap väc­kes av bar­net. i fall som avses i 2 ka p. 1 § föres bar­nets talan av soci­al­nämn­den. har modern vård­na­den om bar­net, får ho n all­tid föra bar­nets talan, äve n om hon ej har upp­nått myn­dig ålder. talan får vidare all­tid föras av sär­skilt för­ord­nad för­myn­dare för bar­net. lag (1981:26). 6 § är mål om fast­stäl­lande av fader­skap anhäng­igt, kan frå­gan om fader­ska­pet till bar­net prö­vas endast i det målet. talan får i målet föras mot flera män. i avli­den mans ställe stäm­mas de arvingar till den döde som anges i 2 §. 'senaste lydelse 1987:790. ."senaste lydelse! 985:368. 2767 ¬ sfs ]195'0:1526 i fall då soci­al­nämnd har att sörja för att fader­skap fast­stäl­les skall nämn­den föra talan mot den man eller de män som enligt nämn­dens utred­ning eller vad som fram­kom­mit under målets hand­lägg­ning skä­li­gen kunna komma i fråga som fader till bar­net. på ansö­kan av sva­rande skall rät­ten utfärda stäm­ning på man, som ej redan är instämd i m ålet, och pröva om man­nen är fader till bar­net. om sådan ansö­kan gäl­ler i tillä mpliga delar vad som är före­skri­vet om stäm nings­an­sö­kan. lag (1981:26). 7 § i fall då soci­al­nämnd har att söija för att fader­skap fast­stäl­les väc­kes talan vid r ätten i den o rt där soci­al­nämn­den finns. rät­ten kan flytta över målet till annan dom­stol, om det skulle avse­värt under­lätta hand­lägg­ning en av målet. i andra fall än som avses i första styc­ket väc­kes talan om fast­stäl­lande av fader­skap vid den rätt där man­nen skall svara i tvis­te­mål i all­män­het eller, om talan föres mot flera män, en av dem har att svara. talan mot avli­den mans arvingar får väc­kas vid den rätt där döds­boet sva­rar. finns ej behö­rig dom­stol enligt vad som nu har sagts, upp­ta­ges målet av stock holms tings­rätt. lag (1981:26). 8 § i sam­band med att soci­al­nämn­den väc­ker talan skall pro­to­kol­let över nämn­dens utred­ning ges in till rät­ten. väc­kes talan av annan och har soci­al­nämn­den gjort utred­ning i frå­gan, skall rät­ten infordra soci­al­nämn dens pro­to­koll. sva­rande skall del­ges pro­to­kol­let i sam­band med stäm­ningen. rät­ten kan före­lägga soci­al­nämn­den att full­stän­diga utred­ningen om fader­ska­pet. lag (1981:26). 9 § rät­ten skall se till att frå­gan om fader­ska­pet till bar­net blir tillbör-​​ ligen utredd. var och en som kan föra talan på bar­nets väg­nar skall bere­das till­fälle att yttra sig i målet. vitt­nes­för­hör får ej äga rum i syfte att styrka att vitt­net har haft sam­lag med modem under tid då bar­net kan anta­gas vara avlat. talan får ej prö­vas slut­ligt före bar­nets födelse. lag (1976:612). 10 § åter­kal­las talan mot en av flera män, får målet avskri­vas i den delen endast om alla sam­tycka. avser åter­kal­lelse den som har stämts enligt 6 § tredje styc­ket, krävs sam­tycke även från bar­net. sam­ti­digt med att målet avskri­ves i viss del skall rät­ten fatta beslut om rät­te­gångs­kost­na­den i den delen. lag (1976:612). 11 § 1 fall då soci­al­nämnd för talan om fast­stäl­lande av fader­skap galla i . fråga om rät­te­gångs­kost­nad andra och tredje styc­kena i stäl­let för 18 leap, i 1 — 7 §§ rät­te­gångs­bal­ken. part skall bära sin rät­te­gångs­kost­nad. sva­rande kan dock för­plik­tas a tt , helt eller del­vis ersätta annan part den­nes rät­te­gångs­kost­nad, om han har för­fa­rit på sätt som avses i 18 ka p. 3 eller 6 § rät­te­gångs­bal­ken eller o m annars sär­skilda skäl före­ligga. har parts ställ­fö­re­trä­dare, ombud eller biträde för­fa­rit på sätt som avses, 2768 i 18 kap. 3 eller 6 § rät­te­gångs­bal­ken, kan han för­plik­tas ersätta kost­nål|)^^''® "pn ¬ • som där­i­ge­nom vål­lats annan part. rät­ten kan besluta härom även utan sfs 1990; 1526 yrkande. lag (1981:26). 12 § fullf­bl­jes talan, skall den högre rät­ten pröva fader­skaps­frå­gan i hela dess vidd. erin­ran härom skall inta­gas i före­läg­gande att inkomma med gen­mäle. fin­ner högre rätt att någon som icke är part i målet skä­li­gen kan komma i fråga som fad er till bar­net, skall domen på yrkande av part undan­rö­jas och målet i dess hel­het visas åter till den dom­stol som först har dömt i målet. bestäm­mel­serna i 9 och 10 §§ äg a mot­sva­rande tillämp­ning vid målets hand­lägg­ning i högre rätt. i fall då soci­al­nämnd för talan äga även 8 § tredje styc­ket och 11 § mot­sva­rande tillämp­ning i högre rätt. lag (1981:26). för­e­ning av mål 13 § utan hin­der av att viss man enligt 1 kap. i § skall anses som barns fader får, under för­ut­sätt­ning att talan som avses i 1 kap. 2 § första styc­ket har anhäng­ig­gjorts och ännu ej prö­vats, vid samma dom­stol väc­kas talan om fast­stäl­lande av att annan man är bar­nets fader. om så sker, skola målen hand­läg­gas i en rät­te­gång. bifal­les såväl talan om förl­da­ring enligt 1 k ap. 2 § första styc­ket som talan om fast­stäl­lande av fader­ska­pet och full­föl­jes talan beträf­fande den först­nämnda frå­gan, skall den högre rät­ten pröva också den andra frå­gan, även om talan ej har full­följts i den delen. lag (1976:612). ^ kap. om adop­tion 1 § man eller kvinna, som fyllt tju­gu­fem år, må med rät­tens till­stånd antaga adop­tiv­barn. rätt att antaga adop­tiv­barn till­kom­mer även den som fyllt ader­ton m en ej t jugu­fem år, om adop­tio­nen avser eget barn, makes bam eller makes adop­tiv­barn eller om syn­ner­liga skäl eljest före­ligga. lag (1974:236). 2 § har upp­hävts genom lag (1988:1251). list 3 § makar må ej adop­tera annor­le­des än gemen­samt. dock må ena maken ensam antaga adop­tiv­barn, där den andre vis­tas å okänd ort eller är sin­nes­sjuk eller sin­nes­slö, ävensom eljest med den andres sam­tycke adofv tera den­nes bam eller adop­tiv­barn eller ock eget ba m. lag (1970:840). 4 § andra än makar må ej gemen­samt antaga adop­tiv­barn. lag (1970:840). .j s g den som har fyllt tolv år får inte adop­te­ras utan eget sam­tycke. ^1 sådant sam­tycke behövs dock inte, om den som skall adop­te­ras , j 1. är under sex­ton år och det skulle skada honom eller henne att bli till­frå­gad, eller ,,''- 2. är var­ak­tigt för­hind­rad att lämna sam­tycke på grund av psy­kisk ' ij^juk­dom, häm mad för­stånds­ut­veck­ling eller psy­kisk abnor­mi­tet av annat 2769 ^ g eller på gmnd av något annat lik­nande för­hål­lande. laj? ('z 95/.-iöjj. ¬ sfs 1990:1526 5 a § den som inte har fyllt arton år fär ej adop­te­ras utan för­äld­rar­nas sam­tycke. moderns sam­tycke skall ha läm­nats sedan hon har åter­häm­tat sig till­räcl­digt efter ned­koms­ten. vid adop­tion av någon annans adop­tiv barn skall i stäl­let sam tycke inhäm­tas från bar­nets adop­tiv­för­äld­rar eller, om en adop­tiv­för­äl­der är gift med någon av bar­nets för­äld­rar, från båda dessa makar. sam­tycke enligt första styc­ket behövs ej av den som är sin­nes­sjuk, sin­nes­slö, utan del i vård­na­den eller på okänd ort. är detta fal­let beträf­fan de var och en av dem som enligt första styc­ket skall sa mtycka till adop­tio nen, skall i stäl­let sam­tycke inhäm­tas från bar­nets för­myn­dare. lag (1988:1251). 6 § rät­ten skall pröva om det är lämp­ligt att adop­tio­nen äger rum. till­stånd fär ges endast om adop­tio­nen är til! för­del för bar­net samt sökan­den har upp­fost­rat bar­net eller vill upp­fostra det eller det annars med hän­syn till det per­son­liga för­hål­lan­det mel­lan sökan­den och bar­net finns sär­skild anled­ning till adop­tio­nen. ansök­ningen får inte bifal­las, om det från någon sida har getts eller utlo­vats ersätt­ning eller om det har avta­lats om bidrag till bar­nets under håll. under­hålls­bi­drag i for m av engångs­be­lopp är dock inte hin­der för till­stånd till adop­tio­nen, om belop­pet har inbe­talts till soci­al­nämn­den i den för­sam­ling där adop­tan­ten är kyr­ko­bok­förd eller om det till nämn­den har utfär­dats en för­bin­delse på belop­pet, vil­ken har god­känts av sökan­den och nämn­den. för det belopp som har inbe­talts till nämn­den skall genom dess försorg hos ett svenskt för­säk­rings­bo­lag inkö­pas en efter under­hålls skyl­dig­he­ten anpas­sad liv­ränta åt bar­net, om inte avta­let hind­rar det eller nämn­den fin­ner att belop­pet kan använ­das på något annat lämp­ligt sätt för bar­nets under­håll. ett avtal om ersätt­ning eller under­håll, som borde ha med­fört att ansök ningen avslogs om rät­ten hade känt till avta­let, är utan ver­kan även om ansök­ningen bifalls. lag (1983:397). 7 § såvitt angår adop­tiv­bar­nets ställ­ning til! adop­tan­ten och den­nes släk­tingar upp­hör all ver­kan av a dop­tio­nen, om 1. adop­tiv­bar­net adop­te­ras av annan än adop­tan­tens make, eller 2. adop­tan­ten ingår äkten­skap med adop­tiv­bar­net. lag (1970:840). 8 § vid tillämp­ning av bestäm­melse i lag eller annan för­fatt­ning som tilläg­ger släkt­skap eller svå­ger­lag rätts­lig bety­delse skall adop­tiv­barn anses som adop­tan­tens barn och icke som barn till sina bio­lo­giska för­äld­rar. har make adop­te­rat andre makens barn eller adop­tiv­barn, skall dock bar­net anses som makar­nas gemen­samma. första styc­ket gäl­ler ej, om annat är sär­skilt före­skri­vet eller föl­jer av rätts­för­hål­lan­dets natur. lag (1976:612). 9 § laga dom­stol i ä rende om anta­gande av adop­tiv­barn är rät­ten i den ort där adop­tan­ten har sitt hem­vist. finns ej behö­rig dom­stol enligt vad som nu har sagts, upp­la­ges ären­det av stock­holms tings­rätt. lag tt-u, (1976:612). , <4 2770 ¬ 10 § i ärende om anta­gande av adop­tiv­barn skall rät­ten inhämta upplys-​​ sfs 1990:1526 nih­gar om bar­net och sökan den samt huruvida veder lag eller bidrag till bar­nets under­håll är givet eller utfäst. har bar­net ej fyllt ader­ton år, skall ytt­rande inhäm­tas' från social nämn­den i den kom­mun där sökan­den är kyr­ko­bok­förd och från soci­al­nämn­den i den kom­mun där .den som har vård­na­den om bar­net är kyr­ko­bok­förd. fader ell er moder, vars sam­tycke till adop­tio­nen ej erfordras, skall ändock höras, om det kan ske . vid adop­tion av adop­tiv­barn skall vad nu sagts i stä llet gälla adop tan­ten eller, om make adop terat andre makens barn, var och en av makarna. finns sär­skild för­myn­dare vars sam­tycke ej erfordras, skall även han höras. lag (1981:26). 11 § mot rät­tens beslut i ä rende om anta­gande av adop­tiv­barn får talan full­föl­jas av sökan­den eller den som skall höras i ären­det. lag (1976:612). 12 § har upp­hävts genom lag (1970:840). 13 § har upp­hävts genom lag (1970:840). 5 kap. om bar­nets namn 1 § om bar­nets namn är sär­skilt stad­gat. lag (1963:523). 2 § har upp­hävts genom lag (1963:523). 3 § har upp­hävts genom lag (1963:523). 6 kap. om vård­nad och umgänge inle­dande bestäm­mel­ser 1 § barn har rätt till omvård­nad, trygg­het och en god fost­ran. barn skall behand­las med akt­ning för sin per­son och egen­art och får inte utsät­tas för kropps­lig bestraff­ning eller annan krän­kande behand­ling. lag (1983:47). 2 § barn står under vård­nad av båda för­äld­rarna ell er en av dem, om inte rät ten har anför­trott vård­na­den åt en eller två sär­ski lt för­ord­nade för­myn­dare. vård­na­den om ett barn best år till dess att bar­net fy ller arton år eller dess­förin­nan ingår äkten­skap. den som har vård­na­den om ett barn har ett ansvar för bar­nets per­sonli ga för­hål­lan­den och sk all se till att bar­nets behov enligt i § bl ir till­godo sedda. bar­nets vård­nads­ha­vare sva­rar även för att bar­net får den tills yn som behövs med hän­syn till dess ålder, utveck­ling och övriga omstän­dig heter samt skal l bevaka att bar­net får till­freds­stäl­lande för­sö­ij­ning och utbild­ning. om ansva­ret i frå­gor som gäl­ler bar­nets eko­no­miska för­hål­lan­den finns bestäm­mel­ser i 9-16 kap. lag (1983:47). vård­nads­ha­vare 3 § bar­net står från födel­sen under vård­nad av båda för­äld­rarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modem ensam. ingår 2771 ¬ sfs 1990:1526 2112 för­äld­rarna senare äkten­skap med varandra, står bar­net från den tid­punk ten under vård­nad av dem båda, om inte rät­ten dess­förin­nan har anför trott vård­na­den åt en eller två sär­skilt för­ord­nade för­myn­dare. om det döms till äkten­skaps­skill­nad mel­lan för­äld­rarna står bar­net även där­ef­ter under båda för­äld­rar­nas vård­nad, om inte den gemen­samma vård­na­den upp­lö­ses enligt 5, 7 eller 8 §. skall bar­net även efte r domen på äkten­skaps­skill­nad stå under båda för­äld­rar­nas vård­nad, skall rät­ten i domen erinra om att vård­na­den alltjämt är gemen­sam. lag (1983:47). 4 § står bar­net under vård­nad av endast en av för­äld­rarna och vill för­äld­rarna gemen­samt utöva vård­na­den, skall rät­ten på talan av dera båda för­ordna i enlig­het med deras begä­ran, om inte gemen­sam vård­nad är uppen­bart ofören­lig med bar­nets bästa. för­äld­rarna kan fä gemen­sam vård­nad också genom regi­stre­ring hos pas­tor­säm­be­tet efter anmä­lan av dem båda 1. till s oci­al­nämn­den i s amband med att nämn­den skall god­känna en fader­skaps­be­kräf­telse, eller 2. till pas­tor­säm­be­tet u nder för­ut­sätt­ning att för­ord­nande om vårdna den inte har med­de­lats tidi­gare och att för­äld­rarna och bar­net är svenska med­bor­gare. lag (1990:1526). 6 § står bar­net under vård­nad av endast en av för­äld­rarna och vill någon av dem fä änd­ring i vård­na­den, skall rät­ten efter vad som är bäst för bamet anför­tro vård­na­den åt den andra för­äl­dern, om denne vill att vård­na­den skall flyt­tas över till honom eller henne, eller, om en av för­äld­rarna begär gemen­sam vård­nad och den andra inte mot­sät­ter sig det, för­ordna att för­äld­rarna i fort­sätt­ninge n skall utöva vård­na­den gemen­samt. frå­gor om änd­ring i vård­na­den enligt första styc­ket prö­vas på talan av en av för­äld­rarna eller båda. lag (1990:1526). ri ct 5 § står bamet under vård­nad av båda för­äld­rarna och vill någon av dem att vård­na­den inte längre skall vara gemen­sam, skall rät­ten efter vad som är bäst för bamet anför­tro vård­na­den åt en av för­äld­rama eller, om den för­äl­der som har begärt upp­lös­ning av den gemen­samma vård­na­den inte mot­sät­ter sig fort­satt gemen­sam vård­nad, låta den gemen­samma vård­na­den bestå. frå­gor om änd­ring i vård­na­den enligt första styc­ket prö­vas på talan av en av för­äld­rama eller båda. i mål o m äkten­skaps­skill­nad får rät­ten uta n yrkande anför­tro vård­na­den om bamet åt en av för­äld­rama, om gemen sam vård­nad är uppen­bart ofören­lig med bamets bästa. lag (1990:1526). in •i-. •xt. ^ t ij il; •:ia' • 6 a § vid bedöm­ningen av vad som är bäst för bamet skall rät­ten fasta avse­ende sär­skilt vid bamets behov av en nära och god kon­takt med båda för­äld­rama. lag (1990:1526). 7 § om en för­äl­der vid utö­van­det av vård­na­den om ett barn gör sig^ skyl­dig till miss­bruk eller för­sum­melse eller i övrigt bris­ter i oms orgen bar­net på ett sätt som med­för bestå­ende fara för bar­nets hälsa eller utveck-​​ ling, skall rät­ten besluta om änd­ring i vård­na­den. • står bamet under båda för­äld­rar­nas vård­nad och gal­ler vad som sägst ^ ¬ första styc­ket en av dem, skall rät­ten anför­tro vård­na­den åt den andra sfs 1990:1526 för­äl­dern ensam. bris­ter också denne i omsor­gen om bar­net på det sätt som sägs i första styc­ket, skall r ätten flytta över vård­na­den till en eller två sär­skilt för­ord­nade för­myn­dare enligt 13 kap. 8 §. står bar­net under endast en för­äl­ders vård­nad, skall rät­ten i fall som avses i första styc­ket flytta över vård­na­den till den andra för­äl­dern eller, om det är lämp­li­gare, till en eller två sär­skilt för­ord­nade för­myn­dare enligt 13kap.8§. frå­gor om änd­ring i vård­na­den enligt denna para­graf prö­vas på talan av soci­al­nämn­den eller, utan sär­skilt yrkande, i mål om äkten­skaps­skill­nad mel­lan för­äld­rarna eller i annat mål som avses i 5 ell er 6 §. lag (1983:47). 8 § har ett barn sta­dig­va­rande vår­dats och f ostrats i ann at enskilt hem än för­äld­ra­hem­met och ä r det uppen­bart bäst för bar­net att det rådande för­hål­lan­det för bestå och att vård­na­den flyt­tas över till den eller dem som har tagit emot bar­net eller någon av dem, skall rät­ten utse denne eller dessa att såsom sär­skilt för­ord­nade för­myn­dare utöva vård­na­den om bar­net. frå­gor om över­flytt­ning av vård­na­den enligt första styc­ket prö­vas på talan av soci­al­nämn­den. lag (1983:47). 9 § står bar­net under vård­nad av båda för­äld­rarna och dör en av dem, till­kom­mer vård­na­den den andre ensam. står bar­net under vård­nad av endast en av för­äld­rarna och dör denne, skall rät­ten på ansö­kan av den andre eller på anmä­lan av soci­al­nämn­den anför­tro vård­na­den åt den andra för­äl­dern eller, om det är lämp­li­gare, åt en eller två sär­skilt för­ord­nade för­myn­dare enligt 13 kap. 8 §. är båda för­äld­rarna döda, utövas vård­na­den av bar­nets för­myn­dare. ug (1983:47). 10 § står bar­net under vård­nad av en eller två sär­skilt för­ord­nade för myn­dare och vill någon av bar­nets för­äld­rar eller båda få vård­na­den över­flyt­tad till sig, skall rät­ten besluta efter vad som är bäst för bar­net. rät­ten får dock inte flytta över vård­na­den till för­äld­rarna gemen­samt, om någon av dem mo tsät­ter sig gemen­sam vård­nad. frå­gor om över­flytt­ning av vård­na­den enligt första styc­ket prö­vas på talan av båda för­äld­rarna eller en av dem eller på talan av soci­al­nämn­den. lag (1990:1526). vård­na­dens utö­vande 11 § vård­nads­ha­va­ren har rätt och skyl­dig­het att bestämma i frå­gor som rör bar­nets per­son­liga ange­lä­gen­he­ter. vård­nads­ha­va­ren skall där­vid i takt med bar­nets sti­gande ålder och utveck­ling ta allt större hän­syn till bar­nets syn­punk­ter och öns­ke­mål. lag (1983:47). 12 § bar­net ingår självt avtal om anställ­ning eller annat arbete, men endast om vård­nads­ha­va­ren sam­tyc­ker till avta­let. bar­net får självt säga upp avta­let och, om bar­net har fyllt sex­ton år, utan nytt sam­tycke avtala om annat arbete av lik­nande art. . j bar­net eller vård­nads­ha­va­ren får säga up p avta­let med ome­del­bar ver- om det behövs med hän­syn till bar­nets hälsa, utveck­ling eller skol gång, har vård­nads­ha­va­ren sagt upp avta­let av detta skäl, får bar­net inte ^ där­ef­ter träffa nytt avtal utan vård­nads­ha­va­rens sam­tycke. 2773 ; hälsa ¬ sfs 1990:1526 2774 om ver­kan av att bar­net ensamt har träf­fat avtal om arbete utan att ha rätt till det finns bestäm­mel­ser i 9 ka p. 6 och 7 §§. lag (1983:47). 13 § står bar­net under vård­nad av två vård­nads­ha­vare, skall vad som sägs i 1 1 eller 12 § gälla dem till­sam­mans. är en av vård­nads­ha­vama till följd av från­varo, sjuk­dom eller annan orsak för­hind­rad att ta del i sådana beslut rörande vår dna­den som inte utan olä­gen­het kan upp­skju­tas, bestäm­mer den andre ensam. denne får dock inte ensam fatta beslut av ingri­pande bety­delse för bar­nets fram­tid, om inte bar­nets bästa uppen­bar­li­gen krä­ver det. lag (1983:47). 14 § om rät­ten för barn och vård­nads­ha­vare att få stö d och hjälp hos soci­al­nämn­den finns bestäm­mel­ser i soci­al­tjänst­lag en (1980:620). social nämn­den för­med­lar kon­tak­ter med med­lare och andra råd­gi­vande sam hälls­or­gan. lag (1983:47). umgänge 15 § bar­nets vård­nads­ha­vare har ett ansvar för att bar­nets behov av umgänge med en för­äl­der som inte är vård­nads­ha­vare eller med någon annan som står bar­net sär­skilt nära så långt möj­ligt till­go­do­ses. vårdnads-​​ hava­ren skall, om inte sär­skilda skäl talar mot det, lämna sådana upp­lys ningar rörande bar­net som kan främja umgänget. mot­sät­ter sig bar­nets vård­nads­ha­vare det umgänge som begärs av en för­äl­der som inte är vård­nads­ha­vare, beslu­tar rät­ten på talan av denna för­äl­der i frå­gan om umgänge efter vad som är bäst för bar­net. mot­sät­ter sig bar­nets vård­nads­ha­vare det umgänge som begärs av någon annan än en för­äl­der, beslu­tar rät­ten på talan av soci­al­nämn­den i frå­gan om umgänge efter vad som är bäst för bar­net. lag (1990:1526). för­fa­ran­det i mål och ären­den om vård­nad eller umgänge 16 § anmä­lan enligt 4 § andra styc­ket om gemen­sam vård­nad för för­äld rar som i nte är gifta med varandra görs hos pas­tor­säm­be­tet i den för­sam ling där bar­net är kyr­ko­bok­fört. anmä­lan skall göras skrift­li­gen av båda för­äld­rarna. beslut av pas­tor­säm­be­tet får över­kla­gas hos dom­ka­pit­let genom besvär. dom­ka­pit­lets beslut får över­kla­gas hos kam­mar­rät­ten. lag (1983:47). 17 § frå­gor om vård­nad eller umgänge tas upp av rät­ten i den ort där vård­nads­ha­va­ren eller någon av vård­nads­ha­vama har sitt hem­vist. sådana frå­gor kan tas upp även i sam­band med äkten­skaps­mål. om det inte finns någon behö­rig dom­stol, tas frå­gorna upp av stock­holms tings­rätt. frå­gor om vård­nad som avses i 4 - 8 och 10 §§ samt frå­gor om umgänge , som avses i 15 § hand­läggs i d en ord­ning som är före­skri­ven för tvis­te­mål. står bar­net under vård­nad av båda för­äld­rarna eller en av dem och är för­äld­rarna över­ens i saken, kan de dock anhäng­ig­göra saken genom ansö- kan. 1 mål om vård­nad kan under­hålls­bi­drag för bar­net yrkas utan stäm­ning, ii dom i mål om vård­nad eller um gänge får med­de­las utan huvudförhand-​​iiitj ung, om par­terna är över­ens i saken. lag (1983:47). ¬ v . ' is § i mål om vård­nad eller umgänge får rät­ten upp­dra åt socialnämn-​​ sfs 1990; 1526 den eller något annat organ att i bar­nets intresse anordna sam­tal i syfte att nå enig­het mel­lan förä ldrarna (sam­ar­bets­sam­tal). om rät­ten läm­nar upp­drag enligt första styc­ket, kan den för­klara att målet ska ll vila under en viss tid. det­samma gäl­ler om sam­ar­bets­sam­tal redan har in letts och fort­satta sam­tal kan antas vara till nytta. om det finns sär­skilda skäl, kan rät­ten för­länga den utsatta tiden. lag (1990:1526). 19 § rät­ten skall se till att frå­gor om vård­nad och umgänge blir till­bör ligt utredda. innan rät­ten avgör ett mål eller ärende om vård­nad eller umgänge skall soci­al­nämn­den ges till­fälle att lämna upp­lys­ningar. har nämn­den till­gång till upp­lys­ningar som kan vara av bety­delse för frå­gans bedöm­ning är nämn­den skyl­dig att lämna rät­ten sådana upp­lys­ningar. om det behövs ytter­li­gare utred­ning får rät­ten upp­dra åt soci­al­nämn­den eller något annat organ att utse någon att verk­ställa sådan. rät­ten får fast­ställa rikt­lin­jer för utred­ningen och bestämm a en viss tid inom vil­ken utred­ningen skall vara slut­förd. om det behövs, får rät­ten för­länga denna tid. rät­ten skall se till att utred­ningen bedrivs skynd­samt. bar­net får höras inför rät­ten, om sär­skilda skäl talar för det och det är uppen­bart att bar­net inte kan ta skada av att höras. lag (1990:1526). 20 §' i mål eller ären­den o m vård­nad eller umgänge får rät­ten, för tiden till dess att frå­gan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vun­nit laga kraft, besluta om vård­nad eller umgänge. står bar­net under vård­nad av båda för­äld­rarna får rät­ten i stäl­let besluta vem bar­net skall bo till­sam­mans med. rät­ten skall besluta efter vad som är bäst för bar­net. beslut enligt första styc­ket får med­de­las utan huvud­för­hand­ling. innan beslu­tet med­de­las skall mot­par­ten få till­fälle att yttra sig i frå­gan . rät­ten kan inhämta upp­lys­ningar från soci­al­nämn­den i frå­gan. har rät­ten medde lat ett beslut, skall den omp röva det när målet eller ären­det avgörs. ett beslut enligt denna para­graf får verk­stäl­las på samma sätt som en dom som har vunni t laga kraft. beslu­tet får dock när som helst änd­ras av rät­ten. lag (1990:1526). 21 § i mål om vård­nad eller umgänge kan rät­ten, i sam­band med att den med­de­lar dom eller beslut i saken och om det finns sär­skilda skäl, på yrkande av part före­lägga mot­par­ten vid vite att lämna ifrån sig bar­net. har vite före­lagts i sa mband med beslut som avses i 20 § första styc­ket, kan rät­ten för­ordna att före­läg­gan­det skall gälla ome­del­bart. talan mot beslut om före­läg­gande enligt första styc­ket får föras endast i sairi­band med talan mot domen eller beslu­tet om vård­nad eller umgänge. \ frå­gor om ut dömande av före­lagt vite prö­vas av läns­rät­ten på ansö­kan ' ,^| a v den pa rt som har begärt före­läg­gan­det. lag (1983:485). •! & i'" . 22 § i mål eller ären­den om vård­nad eller umgänge gäl­ler i fråga om rät­te­gångs­kost­na­der andra och tredje styc­kena i stäl­let för 18 kap. 1 — 7 §§ rät­te­gångs­bal­ken. var­dera par­ten skall bära sin rät­te­gångs­kost­nad. en part kan dock ^senaste lydelse 1987:790. 2775 ¬ sfs 1990:1526 för­plik­tas att helt eller del­vis ersätta mot­par­ten den­nes rät­te­gångs­kost­nad, om han eller hon har för­fa­rit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rät­te­gångs­bal­ken eller om det annars finns sär­skilda skäl. skall en part enligt andra styc­ket helt eller del­vis ersätta mot­par­tens rät­te­gångs­kost­nad och har par­tens ställ­fö­re­trä­dare, ombud eller biträde för­fa­rit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rät­te­gångs­bal­ken och där­i­ge­nom vål­lat kost­na­den helt eller del­vis, kan han eller hon för­plik tas att till­sam­mans med par­ten ersätta kost­na­den. rät­ten kan besluta om detta även om någon par t inte yrkar det. denna para­graf tilläm­pas också när målet eller ären­det hand­läggs i högre rätt. lag (1983:484). 7 kap. om under­hålls­skyl­dig­het 1 § för­äld­rarna skall svara för under­håll åt bar­net efter vad som är skä­ligt med hän­syn till bar­nets behov och för­äld­rar­nas sam­lade eko­no­mis ka för­måga. när för­äld­rar­nas under­hålls­skyl­dig­het bestäms skall hän­syn tas till bar­nets egna inkoms­ter och till­gångar samt till bar­nets soci­ala för­må­ner under beak­tande av vad som föl­jer av före­skrif­terna om dessa. under­hålls­skyl­dig­he­ten upp­hör när bar­net fyl­ler arton år. går bar­net i sko­lan vid denna tid­punkt eller åter­upp­tas skol­gången innan bar­net fyl­ler nit­ton år, är för­äld­rarna dock intill dess bar­net fyl­ler tju­go­ett år under hålls­skyl­diga så länge skol­gången pågår. till skol­gång räk­nas stu­dier i grund­sko­lan eller gym­na­sie­sko­lan och annan jäm­för­lig grund­ut­bild­ning. 1 kost­na­derna för bar­nets under­håll skall för­äld­rarna sinse­mel­lan ta del var och en efter sin för­måga. lag (1978:853). 2 § för­äl­der skall full­göra sin under­hålls­skyl­dig­het genom att betala under­hålls­bi­drag till bar­net, om för­äl­dern 1. inte har vård­na­den om bar­net och inte hel­ler var­ak­tig t bor till­sam mans med bar­net, eller 2. har vård­na­den om bar­net gemen­samt med den andra för­äl­dern men bar­net var­ak­tigt bor till­sam­mans med endast den andra för­äl­dern. under­hålls­bi­drag fast­ställs genom dom eller avtal. vård­nads­ha­va­ren får före­träda bar­net i frå­gor om under­hålls­bi­drag, även om vård­nads­ha­va­ren inte har upp­nått myn­dig ålder. också sär­skilt för­ord­nad för­myn­dare har rätt att före­träda bar­net. avtal om under­hålls bidrag kan slu­tas även före bar­nets födelse. lag (1978:853). 3 § när under­hålls­bi­drag bestäms enligt 2 § får den bidrags­skyl­dige för behålla sig ett belopp för eget eller annans under­håll enligt andra-​​fjärde styc­kena. för­be­hålls­be­lopp för den bidrags­skyl­di­ges eget under­håll inne­fat­tar alla van­liga lev­nads­kost­na­der. bostads­kost­na­den beräk­nas för sig efter vad som är skä­ligt. de andra lev­nads­kost­na­derna beräk­nas med led­ning av ett nor­mal­be­lopp. för år räk­nat utgör nor­mal­be­lop­pet 120 pro­cent av gäl­lan de bas­belopp enligt lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring. om det finns sär­skilda skäl får ett belopp för­be­hål­las för under­håll ät make som den bidrags­skyl­dige var­ak­tigt bor tillsa mmans med. med make jäm­ställs annan som den bidrags­skyl­dige var­ak­tigt bor till­sam­mans med, 2776 om de har barn gemen­samt. för­be­hålls­be­lop­pet bestäms enligt andra styc­ket. nor­mal­be­lop­pet utgör dock 60 pro­cent av bas­belop­pet. ¬ i obe­ro­ende av vad som annars gäl­ler om en för­äl­ders underhållsskyldig-​​ sfs 1990:1526 ' het mot två eller flera barn får den bidrags­skyl­dige för under­håll åt vaije ' hem­ma­va­rande barn för­be­hålla sig ett be lopp som, till­sam­mans med vad som utges till bar­net av den andra för­äl­dern eller för den­nas räk­ning, för år utgör 40 pro­cent av gäl­lande bas­belopp. rät­ten kan dock bestämma ett annat for­be­hålls­be­lopp om det för­an­leds av omstän­dig­he­terna i det sär­skil da falle t. lag (1978:853). 4 § har för­äl­der som enligt 2 § skall betala u nder­hålls­bi­drag haft bar­net hos sig under en sam­man­häng­ande tid av minst fem hela dygn, fär föräl dern vid full­gö­rande av sin bidrags­skyl­dig­het till­go­do­räkna sig ett avdrag för vaije helt dygn av bar­nets vis­telse med 1/40 av det under­hålls­bi­drag som räk­nat för kalen­der­må­nad gäl­ler under tiden för vis­tel­sen. sådant avdrag får dock inte göras på under­hålls­bi­drag som belö­per på senare tid än sex måna­der från utgången av den kalen­der­må­nad då vis­tel­sen upp­hör de. det sam­man­lagda avdrags­be­lopp som till­go­do­räk­nas för­äl­dern vid ett till­fälle skall, om det slu­tar på öre­stal, avrun­das till när­mast lägre kron­tal. före­lig­ger sär­skilda skäl kan rät­ten för­ordna om andra vill­kor för av drags­rät­ten än som anges i första styc­ket. mot parts bestri­dande får sådant för­ord­nande dock inte med­de­las för tiden innan talan har väckts. rätt till avdrag före­lig­ger ej i fall då under­hålls­bi­dra­get har fast­ställts med beak­tande av att den bidrags­skyl­diga för­äl­dern i väsent­lig mån full­gör sin under­hålls­skyl­dig­het genom att ha bar­net hos sig. lag (1979:1066). 5 § den som var­ak­tigt bor till­sam­mans med annans barn och med för­äl­der som h ar vård­na­den om bar­net är under­hålls­skyl­dig mot bar­net, om han eller hon är gift med för­äl­dern eller har eget barn till­sam­mans med för­äl­dern. om det finns sär­skilda skäl, kvar­står under­hålls­skyl­dig­he­ten även sedan bar­net har flyt­tat hem­i­från. under­hålls­skyl­dig­he­ten bestäms på samma sätt som för för­äl­der enligt 1 § men gäl­ler ej till den del bar­net kan få under­håll från den för­äl­der som den under­hålls­skyl­dige ej bor till­sam­mans med. lag (1978:853). 6 § om annan än den som enligt 2 § har att betala under­hålls­bi­drag för­sum­mar sin und erhålls­skyl­dig­het, kan rät­ten ålägga den för­sum­lige att betala under­hålls­bi­drag till bar­net. lag (1978:853). 7 § under­hålls­bi­drag beta­las i för­skott för kalen­der­må­nad. avtal om att under­hålls­bi­drag för fram­ti­den skal! beta­las med ett engångs­be­lopp eller för längre peri­o­der än tre måna­der är gil­tigt endast om avta­let är skrift­ligt och bevitt­nat av två per­so­ner. är bar­net under arton år skall av talet dess­utom vara god­känt av soci­al­nämn­den i kom­mun där bar­net eller dess vård­nads­ha­vare är var­ak­tigt bosatt eller, om ingen av dem är var­ak­tigt bosatt i riket, av soci­al­nämn­den i stocl­di­olm. rät­ten får bestämma annat betal­nings­sätt än som anges i första styc­ket, om det finns sär­skilda skäl. under­hålls­bi­drag i form av ett engångs­be­lopp skall beta­las till social nämn­den om bar­net är under arton år. i fråga om sådan betal­ning tilläm pas 4 kap. 6 § andra styc­ket tredje meningen. betal­ning i strid m ot denna para­graf med för inte befri­else från skyld ig heten att betala under­hålls­bi­drag på före­skriv et sätt. lag (1983:397). ull ¬ sfs i9910:1526 8 § talan om att under­hålls­bi­drag skall fast­stäl­las får inte bifal­las for längre tid till­baka än tre år fore den dag då talan väck­tes, om inte den bidrags­skyl­dige med­ger det. lag (1978:853). 9 § rät­ten att kräva ut fast­ställt under­hålls­bi­drag går för­lo­rad tre år efter den ursprung­li­gen gäl­lande fbr­fal­lo­da­gen, om inte annat föl­jer av andra eller tredje styc­ket. har utmät­ning for under­hålls­bi­dra­get skett före den tid­punkt som anges i första styc­ket eller har den bidrags­skyl­dige bli­vit för­satt i kon­kurs på grund av ansö­kan som har gjorts före denna tid­punkt, får betal­ning for ford­ringen tas ut ur den utmätta egen­do­men eller erhål­las i kon­kur­sen även där­ef­ter. har före den tid­punkt som anges i första styc­ket ansö­kan gjorts om för­ord­nande av god man enligt ackords­la­gen (1970:847), får under­hållsbi dra­get krä­vas ut inom tre måna­der från det att ver­kan av godmansförord-​​ nan­det för­föll eller, när för­hand­ling om offent­ligt ackord har följt, ac kords­frå­gan avgjor­des. kom­mer ackord till stånd, får ford­ringen krä­vas ut inom tre måna­der från det att ackor­det skulle ha full­gjorts. har utmät­ning för under­hålls­bi­dra­get eller kon­kur­san­sö­kan gjorts inom tid som nu har angetts, gäl­ler vad som före­skrivs i andra styc­ket. avtal i strid mot denna para­graf är ogil­tigt. lag (1978:853). 10 § dom eller avtal om under­håll kan jäm­kas av rät­ten, om änd­ring i för­hål­lan­dena för­an­le­der det. för tiden innan talan har väckts får jämk ning dock mot parts bestri­dande göras endast på så sätt att obe­talda bidrag sätts ned eller tas bort. avtal om under­håll kan också jäm­kas av rät­ten, om avta­let är oskä­ligt med hän­syn till omstän­dig­he­terna vid dess till­komst och för­hål­lan­dena i övrigt. beslut om att erhållna bidrag skall beta­las till­baka får dock medde las endast om det finns sär­skilda skäl. har fast­ställt under­hålls­bi­drag, som utges fort­lö­pande, under en tid av sex år inte änd­rats till belop­pet på annat sätt än som avses i i § lagen (1966:680) om änd­ring av vissa under­hålls­bi­drag, kan rät­ten för tiden efter det att talgn har väckts ompröva vad som har bestämts om under­hål let, utan att anled­ning till jämk­ning enligt första eller andra styc­ket behö ver åbe­ro­pas. dom eller avtal om under­hålls­bi­drag för tid intill dess bar­net har nått en viss ålder utgör inte hin­der att pröva frå­gan om bidrag for tiden där­ef­ter. lag (1978:853). 11 § soci­al­nämnd, som enligt 2 kap. i § sk all söija för att fader­ska­pet till barn fast­ställs, skall se till att bar­net till­för­säk­ras under­håll. lag (1981:26). 12 § talan om under­håll till barn upp­tas av rät­ten i den ort där sva­ran den har sitt hem­vist. sådan fråga kan väc­kas även i sam­band med mål om fast­stäl­lande av fader­ska­pet till barn, äkten­skaps­mål eller mål om vårdna den om barn. finns ej behö­rig dom­stol enligt första styc ket, upp­tas målet av stock holms tings­rätt. lag (1978:853). 2778 / ¬ 13 § två eller flera mål om skyl­dig­het för någon att utge underhållsbi-​​ sfs 1990:1526 drag till barn får hand­läg­gas i en rät­te­gång, om det är till nytta för utred­ningen eller prö vningen. i sådant fall får dom­stol som enligt 12 § är behö­rig att uppta ett av målen utan hin­der av nämnda para­graf uppta även det eller de andra, om talan i målen väcks vid dom­sto­len och det är lämp­ligt att målen hand­läggs där. rät­ten kan besluta att åter sär­skilja mål som har för­e­nats enligt första styc­ket. har rät­ten att avgöra vil­ken av flera män som är far till ett barn, får talan om under­hålls­bi­drag ej prö­vas slut­ligt innan fader­skaps­frå­gan har avgjorts genom dom som vun­nit laga kraft. lag (1978:853). 14 § 1 m ål om under­håll till barn har soci­al­nämnd som enligt 11 § skall tillse att bar­net till­för­säk­ras under­håll rätt att föra talan för bar­net. var och en som kan föra talan för bar­net skall bere­das till­fälle att yttra sig i målet. under­hålls­bi­drag får bestäm­mas till olika belopp för sär­skilda delar av under­hålls­ti­den. under­håll till barn får ej mot den under­hålls­skyl­di­ges bestri­dande be stäm­mas för tid efter det bar­net fyllt arton år, innan det kan till­för­lit­ligt bedö­mas om under­hålls­skyl­dig­het före­lig­ger där­ef­ter. lag (1981:26). 15 § i mål om under­håll till barn får rät­ten, för tiden till dess att frå­gan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vun­nit laga kraft, besluta om und erhål­let efter vad som är skä­ligt. skyl­dig­het att utge bidrag får dock åläg­gas någon endast om det finns san­no­lika skäl för att bidrags skyl­dig­het före­lig­ger. ha r fråga om under­håll väckts i sam­band med mål om fast­stäl­lande av fader­skap till barn, får beslut om skyl­dig­het att utge bidrag inte med­de­las, om flera män är instämda i målet. beslut enligt första styc­ket kan med­de­las utan huvud­för­hand­ling. innan beslu­tet med­de­las, skall mot­par­ten få till­fälle att yttra sig i frå­gan. har rät­ten med­de­lat ett beslut, skall den ompröva det när målet avgörs. ett beslut enligt d enna para­graf får verk­stäl­las på samma sätt som en dom som har vun nit laga kraft. beslu­tet får dock när som helst änd­ras av féx­i­try. lag (1987:790). 16 § har någon genom skrift­lig, av två per­so­ner bevitt­nad hand­ling åta­git sig att till barn för vil­ket fader­ska­pet skall fast­stäl­las utge under­hålls bidrag för tid intill dess resul­ta­tet av blo­d­un­der­sök­ning om fader­ska­pet före­lig­ger, gäl­ler i fråga om verk­stäl­lig­het på grund av hand­lingen vad som är före­skri­vet om verk­stäl­lig­het på grund av för­bin­delse att utge under­håll enligt denna balk. beträf­fande åta­gande enligt första styc­ket skall i övrigt i tillämp­liga d elar gälla vad som i lag eller annan för­fatt­ning är före­skri­vet för fall då rät­ten enligt 15 § ha r med­de­lat för­ord­nande om under­hålls­bi­drag till barn. lag (1979:339). 17 § om rätt för den som har betalt under­hålls­bi­drag att få ersätt­ning av all­männa medel finns bestäm­mel­ser i lagen (1969:620) om ersätt­ning i vissa fall för utgivna under­hålls­bi­drag. lag (1979:339). 2779 ¬ sfs 1990:1526 ig § har en man haft kost­na­der för ett bams för­sö­ij­ning där­för att han har varit att anse som eller anta­gits vara bar­nets far, men fast­ställs att en annan man är far till bar­net, har den först­nämnde endast om det finns sär­skilda skäl rätt till ersätt­ning av den andre för kost­na­derna. lag (1979:339). 19 § i mål om under­håll till barn gäl­ler föl­jande avvi­kel­ser f rån 18 kap. rät­te­gångs­bal­ken, om bar­net för­lo­rar målet. om det finns sär­skilda skäl, får för­ord­nas att var­dera par­ten skall bära sin rät­te­gångs­kost­nad. finns det inte sådana skäl och har bar­net i rätte gången före­trätts av en för­äl­der som var­ak­tigt bor till­sam­mans med bar net, skall för­äl­dern i stäl­let för bar­net ålä ggas att ersätta mot­par­ten den­nes rät­te­gångs­kost­nad. lag (1985:358). 8 kap. har upp­hävts genom tag (1973:802). 9 kap. om underå­rigs omyn­dig­het 1 § den som är under ader­ton år (underå­rig) är omyn­dig och äger icke själv råda öv er sin egen­dom eller åtaga sig för­bin­del­ser i vidare mån än som föl­jer av vad som skall gälla på gru nd av lag eller vill­kor vid för­värv genom gåva eller tes­ta­mente. lag (1974:236). 2 § om rätt för underå­rig att själv taga tjänst eller annat arbete stad­gas i 6 kap. lag (1974:236). 2 a § underå­rig med eget hus­håll får för den dag­liga hus­håll­ningen eller upp­fost­ran av barn, som till­hör hus­hål­let, själv ingå sådana rätts­hand­ling ar, som sed­van­li­gen före­ta­gas för dessa ända­mål. rätts­hand­ling som avses i första styc­ket är dock ej bin­dande för den underå­rige, om den med vil­ken rätts­hand­lingen slöts insåg eller bort inse, att det som anskaf­fa­des genom rätts­hand­lingen ej var erfor­der­ligt. miss­bru­kar den underå­rige behö­rig­het, som till­kom­mer honom enligt första styc­ket, kan rät­ten på ansö­kan av för­myn­da­ren från­känna honom behö­rig­he­ten. sådant beslut kan upp­hä­vas på ansö­kan av för­myn­da­ren eller den omyn­dige, om änd­rade för­hål­lan­den inträtt. rät­tens beslut enligt tredje styc­ket skall oför­dröj­li­gen kun­gö­ras i post- och inri­kes tid­ningar och orts­tid­ning. lag (1977:658). 3 § underå­rig äge själv råda över vad han genom eget arbete för­vär­vat efter det han fyllt sex­ton år. det­samma gäl­ler avkast­ningen av sådan egen­dom och vad som trätt i egen­do­mens ställe. för­myn­da­ren må med över­för­myn­da­rens sam­tycke omhän­der­taga egen dom, varom i första styc­ket sägs, såvitt det må anses erfor­der­ligt med hän­syn till mynd­ling­ens upp­fost­ran eller väl­färd. innan sam­tycke medde las, skall över­för­myn­da­ren bereda mynd­lingen till­fälle att yttra sig. 3 a § har upp­hävts genom lag (1974:236). 2780 ¬ v 4 § har genom gåva eller tes­ta­mente egen­dom till­fal­lit underå­rig under sfs 1990:1526 vill­kor att han må själv råda där­ö­ver, skall vad i 3 § andra styc­ket stad­gas <4 äga mot­sva­rande tillämp­ning, dock att över­för­myn­da­rens sam­tycke er fordras blott i d et fall att den underå­rige fyllt sex­ton år. i sådant fall skall över­för­myn­da­ren, innan sam­tycke gives, bereda jäm­väl fång­es­man­nen eller hans arvingar till­fälle att yttra sig, om det kan ske utan märk­lig omgång eller tids­ut­dräkt, 5 § idkar underå­rig, som fyllt sex­ton år, näring med till­stånd varom i 15 kap. 13 § sägs, äge han ingå sådana rätts­hand­lingar, som falla inom områ det för rörel­sen. vad nu är stad­gat gälle dock ej i fråga om rätts­hand­ling som avses i 15 kap. 15 §. lag (1974:103 8). 6 § har underå­rig utan erfor­der­ligt sam­tycke ingått avtal, äge den, med vil­ken avta­let slö ts, från­träda avta­let, så länge det ej bli­vit god­känt eller behö­ri­gen full­gjort. visste han att avta­let slöts med underå­rig, må han dock ej, med mindre han hade anled­ning antaga att den underå­rige ägde behö­rig­het att sluta avta­let, från­träda detta under den tid som vid dess ingå­ende må hava bli­vit bestämd för god­kän­nande eller eljest skä­li­gen kunde beräk­nas åtgå där­för. ej må den, hos vil­ken underå­rig tagit tjänst eller annat arbete, från­träda avta­let härom, så länge detta full­gö­res av den underå­rige. med­de­lande, vari­ge­nom avta­let från­trä­des, må ske jäm­väl till den underå­rige själv. 7 § var­der avtal, som underå­rig ingått utan erfor­der­ligt sam­tycke, ej gäl­lande, bäre envar åter vad han mot­ta­git eller utgive, om det ej kan ske, ersätt­ning för dess värde. dock vare den underå­rige, där ej i andra styc­ket annorlunda stad­gas, icke plik­tig att utgiva sådan ersätt­ning i v idare mån än vad han mot­ta­git använts till skä­ligt under­håll eller eljest fin­nes hava for honom med­fört nytta. har den underå­rige vid avtals ingå­ende genom falska upp­gif­ter om sin behö­rig­het vil­se­lett d en, med vil­ken avta­let slöts, vare han, om avta­let ej blir gäl­lande, plik­tig att i den omfatt­ning som prö­vas skä­lig utgiva ersätt ning för den för­lust som för­an­letts av avta­let. var för­fa­ran­det straff­bart, skall ersätt­ning gäl­das efter vad i all­män­het gäl­ler om ska­de­stånd på grund av brott. 10 kap. om för­myn­dare 1 § den som är underå­rig eller som har för­val­tare får inte vara för­myn dare. lag (1988:1251). 2 § för barn som står under vård­nad av bägge för­äld­rarna är dessa för­myn­dare. om någon av för­äld­rarna inte får vara för­myn­dare enligt 1 § eller blir ent­le­di­gad från för­myn­der­ska­pet, är den andre bar­nets för­mynda re. för barn som står under vård­nad av endast den ene av sina för­äld­rar är denne ensam för­myn­dare. lag (1988:1251). 2781 ¬ sfs 1990; 1526 3 § ingår underå­rigt barn äkten­skap, skall den som vid äkten­ska­pets ingå­ende var för­myn­dare för bar­net alltjämt vara bar­nets för­myn­dare. lag (1988:1251). 4 § har en underå­rig inte någon för­myn­dare, skall rät­ten för­ordna så dan. lag (1988:1251). 5 § har för­myn­dare för­ord­nats enligt 4 § på grund av att fadern eller modem är underå­rig, gäl­ler för­ord­nan­det till dess fadern eller modem har upp­nått myn­dig ålder. lag (1988:1251). 6 § till för­myn­dare skall utses en rätt­rå­dig, erfa­ren och i övrigt lämp­lig man eller kvinna. för underå­rig a sys­kon bör gemen­sam för­myn­dare för­ord­nas, om inte sär­skilda skäl talar emot det. lag (1988:1251). 7 § skall efter för­äld­ra­mas död för­myn­dare för­ord­nas för en underå­rig och har för­äld­rama eller en av dem gett till­känna vem de öns­kar till för­myn­dare, skall denna per­son för­ord­nas, om han eller hon inte är olämp lig. lag (1988:1251). 8 § när omstän­dig­he­tema påkal­lar det, får flera för­myn­dare för­ord­nas för den underå­rige. kan den eller de som på grund av lag skall vara för­myn­dare inte lämp­li­gen handha för­myn­der­ska­pet allena, skall med­för­myn­dare för­ord nas. lag (1988:1251). 9 § en för­myn­dare har rätt att på begä­ran bli ent­le­di­gad från för­myn­der ska­pet. detta gäl­ler dock ej, om för­myn­der­ska­pet utövas av för­äld­rama eller en av dem och sär­skilda skäl talar mot att för­myn­da­ren ent­le­di­gas. har två sär­skilt för­ord­nade för­myn­dare utsetts att gemen­samt utöva vård­na­den om ett bam och vill någon av för­myn­dama att vård­na­den inte längre skall vara gemen­sam, skall rät­ten på talan av en av dem eller båda anför­tro vård­na­den om bamet åt en av dem efter vad som är bäst för bar­net. lag (1988:1251). 10 § en för­myn­dare skall ent­le­di­gas, om för­myn­da­ren vid utö­van­det av för­myn­der­ska­pet gör sig skyl­dig till missbmk eller för­sum­melse, om för myn­da­ren kom­mer på eko­no­miskt obe­stånd och på gmnd därav är olämp lig att vara för­myn­dare eller om för­myn­da­ren av någon annan orsak inte längre är lämp­lig som för­myn­dare. lag (1988:1251). 11 § dör för­myn­da­ren och finns det inte någon som på grund av lag skall vara för­myn­dare, skall den som har boet i sin vård utan dröjs­mål anmäla för­hål­lan­det till den tings­rätt hos vil­ken för­myn­der­ska­pet är eller skall vara inskri­vet. lag (1988:1251). 12 § för­myn­der­skap står under till­syn av över­för­myn­da­ren och tings­rät ten. lag f/955./25/j. 2782 ¬ 13 § fråga om för­ord­nande av för­myn­dare tas upp av den tings­rätt där sfs 1990; 1526 for­myn­der­ska­pet är inskri­vet eller, om inskriv­ning av for­myn­der­ska­pet inte har ägt rum, av den tings­rätt där inskriv­ning skall ske. fråga om ent­le­di­gande av för­myn­dare tas upp av den tings­rätt där för­myn­der­ska­pét är eller skall vara inskri­vet. lag (1988:1251): 14 § i ärende om för­ord­nande av för­myn­dare skall rät ten bereda över för­myn­da­ren till­fälle att. lämna för­slag på per­son som är lämp­lig för upp dra­get. lag (1988:1251). 15 § ingen får för­ord­nas till för­myn­dare eller ent­le­di­gas från ett förmyn-​​ der­skap utan att ha fått till­fälle att yttra sig. lag (1988:1251). 16 § kan slut­ligt beslut ej ges ome­del­bart i ärende om för­ord­nande av för­myn­dare, får rät­ten, om den omyn­di­ges ange­lä­gen­he­ter krä­ver ome­del bar vård, för­ordna för­myn­dare för tiden till dess ären­det avgörs. lag (1988:1251). 17 § upp­kom­mer fråga om att enligt 10 § ent­le­diga en för­myn­dare och kan slut­ligt beslut ej ges ome­del­bart, får rät­ten, om dröjs­mål skulle medfö ra fara för den underå­rige, besluta att för­myn­da­ren skall skil­jas från sitt upp­drag för tiden till dess ären­det avgörs. innan rät­ten med­de­lar beslut enligt första styc­ket, skall för­myn­da­ren bere­das till­fälle att yttra sig, om det inte är fara i dröjs­mål. lag (1988:1251). 18 § ansö­kan om för­ord­nande eller ent­le­di­gande av en för­myn­dare får göras, för­u­tom av över­för­myn­da­ren och för­myn­dare, av den underå­rige själv, om den ne har fyllt sex­ton år, samt av hans eller hen­nes make och när­maste släk­tingar. en f örmyn­dare som inte längre är lämp­lig att utöva vård­na­den får ent­le­di­gas även på ansö­kan av soci­al­nämn­den. frå­gor som avses i denna para­graf skall rät­ten också ta upp själv­mant, när anled­ning före­kom­mer till det. i ärende som avses i fö rsta styc­ket skall rät­ten, när det rör en underå­rig som fyllt sex­ton år, bereda denne till­fälle att yttra sig, om det kan ske. rät­tens beslut i ärende som avses i första styc­ket får över­kla­gas, för­u­tom av den som beslu­tet sär­skilt rör, av var och en som har rätt att göra ansö­kan. lag (1988:1251). 11 kap. om god man och för­val­tare om god man 1 § kan en för­myn­dare på grund av sjuk­dom eller av annan orsak inte utöva för­mynde rska­pet eller blir för­myn­da­ren enligt 10 kap. 17 § skild från utöv­ningen av det, skall rät­ten för­ordna god man att i för­myn­da­rens ställe vårda den underå­ri­ges ange­lä­gen­he­ter. lag (1988:1251). 2 § har en för­myn­dare eller för­myn­da­rens make och den underå­rige del i oskif­tat dödsbo, skall rät­ten för­ordna god man att vårda den underå­ri­ges rätt i boet vid bout­red­ningen lik­som vid bodel­ning och skifte eller ingåen-​​ 2783 de av avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat bo. ¬ sfs 1990:1526 god man skall även för­ord­nas när den som har en för­myn­dare, god man eller för­val­tare skall företa en rätts­hand­ling eller vara part i en rät­te­gäng och behö­ver biträde men enligt 13 kap. 2 § inte kan före­trä­das av för­myn daren, den gode man­nen eller för­val­ta­ren. god man skall också i annat fall än som avses i första eller andra styc­ket för­ord­nas för den som har för­myn­dare, god man eller för­val­tare, om det före­kom­mer en ange­lä­gen­het i vil­ken han eller ho n har ett intresse som stri­der mot sådan före­trä­da­res eller denn es makes intresse. rät­ten skall med­dela sådant för­ord­nande om för­myn­da­ren, den gode man­nen eller för­val­ta­ren eller den som denne i sådan egen­skap före­trä­der begär det eller det annars är lämp­ligt. lag (1988:1251). 3 § rät­ten skall för­ordna god man, 1. om det vid ett döds­fall finns en till nam­net känd arvinge som vis­tas på okänd eller avläg­sen ort och där­för inte kan bevaka sin rätt i boet och för­valta sin lott i det, 2. om det vid ett döds­fall inte kan utre­das, huruvida den döde har efter­läm­nat någon arvinge som är arvs­be­rät­ti­gad före all­männa arvs­fon den eller före eller till­sam­mans med någon annan känd arvinge, eller också kän­ne­dom finns om arvinge efter den döde men kun­skap sak­nas såväl om arving­ens namn som om hans vis­tel­se­ort, och det på grund av sådan omstän­dig­het krävs att okänd arvinges rätt beval­cas och hans eller hen­nes lott i boet för­val­tas, 3. om en tes­ta­ment­s­ta­gare vis­tas på okänd eller avläg­sen ort eller är okänd och hans eller hen­nes rätt där­för behö­ver iakt­tas enligt vad som före­skrivs om arvinge, 4. om det i övrigt krävs att en borta­va­ran­des rätt beva­kas eller en borta­va­ran­des egen­dom för­val­tas, 5. om det enligt för­ord­nande i tes­ta­mente eller annan rätts­hand­ling beror av en fram­tida hän­delse, vem egen­dom skall till­falla, eller egend om först fram­de­les skall till­trä­das med ägan­de­rätt, och det krävs att den bli­vande äga­rens rätt beva­kas eller att egen­do­men för­val­tas för den bli­van de äga­rens räk­ning, eller 6. om egen­dom, enligt vad som sär­skilt före­skrivs, skall stäl­las under vård och för­valt­ning av god man som avses i detta kapi­tel. för­ord­nande enligt första styc­ket sker efter anmä­lan eller när beho­vet blir känt på annat sätt. krävs en god man för den som har rätt i ett dödsbo, skall det anmä­las hos tings­rät­ten av den som har boet i sin vård. rätts­hand­lingar som en god man har före­ta­git med stöd av ett för­ord nande enligt denna para­graf gälle r, även om den egen­dom som för­ord­nan det avsåg till­fal­ler någon som den gode man­nen inte var för­ord­nad att före­träda. lag (1988:1251). 4 § om någon på grund av sjuk­dom, häm­mad för­stånds­ut­veck­ling, för sva­gat häl­so­till­stånd eller lik­nande för­hål­lande behö­ver hjälp med att bevaka sin rätt, för­valta sin egen­dom eller sörja för sin per­son, skall rät­ten, om det behövs, för­ordna god man för honom eller henne. för­ord­nande får inte med­de­las utan sam­tycke av den för vil­ken god man skall utses, om inte den enskil­des till­stånd hind­rar att hans eller hen­nes mening inhäm­tas. 2784 lag (1988:1251). ¬ 5 § en rätts­hand­ling som en god man har före­ta­git utan­för sitt förord-​​ sfs 1990:1526 nande är inte bin­dande för den som för­ord­nan­det avser. en rätts­hand­ling som utan den­nes sam­tycke före­ta­gits inom ramen för för­ord­nan­det är inte hel­ler bi ndande för den som för­ord­nan­det avser, såvida inte denne på grund av sitt till­stånd varit ur stånd att ge uttryck för sin mening eller denna av annan orsak inte har kun­nat inhäm­tas. har den gode man­nen inom ramen för för­ord­nan­det ingått en rätts­hand ling som sed­van­li­gen före­tas för den dag­liga hus­håll­ningen, skall sam­tycke från den som han före­trä­der anses före­ligga, om denne inte före rätts­hand lingen har gett uttryck för annat till den mot vil­ken rätts­hand­lingen rik­tade sig. lag (1988:1251). 6 § om en rätts­hand­ling som en god man har före­ta­git inte blir bin­dande enligt 5 § , är den gode man­nen skyl­dig att ersätta god­tro­ende tredje man skada som denne har till­fo­gats. detta gäl­ler dock inte, om rätts­hand­lingen sak­nar bin­dande ver­kan mot den för vars räk­ning den har före­ta­gits till följd av någon sär­skild omstän­dig­het, som den gode man­nen inte kände till och som tredje man inte med fog ku nde för­ut­sätta att den gode man­nen skulle känna till. lag (1988:1251). om för­val­tare 7 § om någon be träf­fande vil­ken det före­lig­ger en sådan situ­a­tion som anges i 4 § är ur stånd att vårda sig eller sin egen­dom, får rät­ten för­ordna för­val­tare för honom eller henne. för­val­tare får dock inte för­ord­nas, om det är till­räck­ligt a tt god man för­ord­nas eller att den enskilde på något annat mindre ingri­pande sätt får hjälp. för­val­tarupp­dra­get skall a npas­sas till den enskil­des behov i vaije sär skilt fall och får begrän­sas till att avse viss egen­dom eller ange­lä­gen­het eller egen­dom över­sti­gande ett visst värde. rät­ten får över­låta åt över­för­myn­da­ren att när­mare bestämma upp­dra gets omfatt­ning. lag (1988:1251). 8 § utan hin­der av för­val­tar­för­ord­nande enligt 7 § har den som avses med för­ord­nan­det rätt att själv 1. sluta avtal om tjänst eller annat arbete, 2. för­foga över vad han eller hon genom eget a rbete har för­vär­vat efter det att för­val­tare har för­ord­nats, lik­som avkast­ningen av sådan egen­dom och vad som har trätt i egen­do­mens ställe samt 3. för­foga över vad han eller hon efter det att för­val­tare har för­ord­nats erhål­ler genom gåva eller tes­ta­mente under vill­kor att egen­do­men inte slcall omfat­tas av för­val­ta­rens rådig­het. om sär­skilda skäl för­an­le­der det, får dock rät­ten före­skriva att för­val­tar upp­dra­get skall o mfatta även för­hål­lande som avses i första styc­ket. lag (1988:1251). 9 § för­val­ta­ren har inom ramen för för­val­tarupp­dra­get ensam rådig­het över den enskil­des egen­dom och före­trä­der denne i alla ange­lä­gen­he­ter bom omfat­tas av upp­dra­get. den som har för­val­tare är inte behö­rig att företa rätts­hand­lingar för annans räk­ning. lag (1988:1251). 2785 ¬ sfs 1990:1526 10 § med för­val­ta­rens sam­tycke får den enskilde själv företa rätts­hand lingar även i en ange­lä­gen­het som omfat­tas av for­val­tarupp­dra­get. om ver­kan av avtal som den enskilde har ingått utan sam­tycke gäl­ler vad som före­skrivs i 9 kap . 6 och 7 §§ för underå­riga. lag (i98s: 1251). 11 § den enskilde är inte bun­den av en rätts­hand­ling som en för­val­tare har fore­ta­git utan­för sitt för­ord­nande. för­val­ta­ren är i sådant fall skyl dig att ersätta god­tro­ende tredje man skada som denne har till­fo­gats. lag (1988:1251). gemen­samma bestäm­mel­ser 12 § till god man eller för­val­tare skall utses en rätt­rå­dig, erfa­ren och i övrigt lämp­lig man eller kvinna. skall en god man foro rdnas att bevaka en underå­rigs eller borta­va­ran­des rätt i dödsbo och har den avlidne gett till­känna vem den avlidne öns­kar till god man, skall denna per­son forord nas, om han eller hon inte är olämp­lig. den som är underå­rig eller som själv har för­val­tare får in te vara god man eller för­val­tare. lag (1988:1251). 13 § när omstän­dig­he­terna påkal­lar det, kan flera gode män eller för­val tare för­ord­nas för den enskilde. är flera gode män eller för­val­tare ansva­riga for skada som har ti llfo­gats tredje man, sva­rar de soli­da­riskt för ersätt­ningen. ersätt­nings­an­sva­ret skall slut­ligt för­de­las mel­lan de ansva­riga efter d en grad av vål­lande som åvi­lar dem. om någon sak­nar til lgångar att betala sin andel med, skall de övri­gas ansva­rig­het för bris­ten bestäm­mas enligt samma grun­der. lag (1988:1251). 14 § god­man­skap och för­val­tar­skap står under till­syn av över­för­mynda ren och tings­rät­ten. lag (1988:1251). 15 § ansö­kan om för­ord­nande av god man eller för­val­tare får göras av över­för­myn­da­ren, för­myn­dare, den som ansök­ningen avser, om han eller hon har fyllt sex­ton år, samt av hans eller hen­nes make och när­maste släk­tingar. ansö­kan om för­ord­nande av för­val­tare får också göras av god man som avses i 4 § . frå­gor om för­ord­nande av god ma n eller för­val­tare skall rät­ten också ta upp själv­mant, när anled­ning före­kom­mer till det. lag (1988:1251). 16 § 1 ärende om för­ord­nande av god man eller för­val­tare för någon som har fyllt sex­ton år skall rät­ten bereda denne till­fälle att yttra sig, om det kan ske. 1 ärende om för­ord­nande av god man enligt 4 § eller för­val­tare skall, om det inte är obe­höv­ligt, rät­ten också inhämta ytt­rande från make och när­maste släk­tingar, över­för­myn­da­ren, vård­in­rätt­ning, omsorgs­nämnd och soci­al­nämnd. den som ansök­ningen avser skall höras munt­li­gen, om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppen­bart att han eller hon inte för­står vad saken gäl­ler. rät­ten kan dock under­låta att 2786 höra den enskilde munt­li­gen om denne själv har gjort ansö­kan eller m edgi vit det ifrå­ga­satta för­ord­nan­det eller det annars finns sär­skilda skäl. ¬ myn­dig­he­ter och inrätt­ningar som anges i andra styc­ket är skyl­diga att sfs 1990:1526 lämna rät­ten sådana upp­gif­ter som kan vara av bety­delse i äre ndet. lag (1988:1251). 17 § innan rät­ten för­ord­nar för­val­tare skall den inhämta läka­rin­tyg eller annan lik­vär­dig utred­ning om den enskil­des häl­so­till­stånd. detta gäl­ler även i ärende om för­ord­nande av god man enligt 4 §, när den enskilde inte har läm­nat sitt sam­tycke. rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får med­dela när­mare före­skrif­ter om sådan utred­ning som avses i första styc ket. lag (1988:1251). 18 § kan slut­ligt beslut ej ges ome­del­bart i äre nde om för­ord­nande av god man eller för­val­tare, får rät­ten, om den enskil­des ange­lä­gen­he­ter krä­ver ome­del­bar vård eller ett dröjs­mål uppen­bar­li­gen skulle med­föra fara för den enskilde eller hans egen­dom, för­ordna god man eller för­val­tare för tiden till dess ären­det slut­ligt avgörs. sådant för­ord­nande kan beträf fande god man som avses i 4 § eller för­val­tare med­de­las även för den som är underå­rig att gälla från och med den dag då han eller hon fyl­ler arton år. innan beslut enligt första styc­ket med­de­las skall den som ansök­ningen avser ha fått till­fälle att yttra sig, om det kan ske utan större tids­för­lust och utan skada för honom eller henne. beslut enligt första styc­ket får när som helst änd­ras av rät­ten. lag (1988:1251). 19 § om en god man eller för­val­tare inte längre behövs, skall rät­ten besluta att god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet skall upp­höra. har god man for­ord­nats enligt 3 § 1 — 5, skall den gode man­nen ent­le­di­gas så snart den som för­ordn andet avser begär det. när en god man eller för­val­tare har slut­fört sitt upp­drag, skall han genast anmäla det till rät­ten. en god man eller för­val­tar e har rätt att på begä­ran bli ent­le­di­gad från sitt upp­drag. skall god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet fort­sätta, är han dock skyl­dig att kvar­stå till dess en ny god man eller för­val­tare har utsetts. lag (1988:1251). 20 § en god man eller för­val­tare som gör sig skyl­dig till miss­bruk eller för­sum­melse vid utö­van­det av sitt upp­drag eller som kom­mer på ekono miskt obe­stånd och på grund därav är olämp­lig för upp­dra­get eller som av någon annan orsak inte längre är lämp­lig att inneha detta, skall ent­le­di­gas från upp­dra­get. upp­kom­mer fråga om att enligt första styc­ket ent­le­diga en god man eller för­val­tare och kan slut­ligt beslut inte ges ome­del­bart, får rät­ten, om dröjs­mål skulle med­föra fara fö r den som god­man­ska­pet eller för­val­tarska pet avser, besluta att den gode man­nen eller för­val­ta­ren skal l skil­jas från sitt upp­drag för tiden till dess ären­det avgörs. lag (19 88:1251). 21 § ansö­kan om ent­le­di­gande av en god man eller för­val­tare och om upp­hö­rande av god­man­skap eller för­val­tar­skap får göras av någon av dem ^ som avses i 15 § första styc­ket eller av den gode man­nen eller för­val­ta­ren. rät­ten får också själv­mant ta upp frå­gor som avses i första s tyc­ket. 2787 ¬ sfs 1990; 1526 i ä rende enligt denna para­graf skall rät­ten bereda den enskilde till­fd­lle att yttra sig, om det kan ske. lag (1988:1251). 22 § dör en god man eller för­val­tare, skall den som har boet i sin vård utan dröjs­mål anmäla för­hål­lan­det till den tings­rätt där god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet är eller skall vara inskr ivet. lag (1988:1251). 23 § rät­ten är skyl­dig att på ansö­kan av någon av dem som anges i 15 § första styc­ket eller av den gode man­nen eller för­val­ta­ren pröva om ett god­man­skaps eller för­val­tar­skaps omfatt­ning bör jäm­kas. rät­ten kan ock så utan ansö­kan göra en sådan pröv­ning. innan rät­ten med­de­lar beslut enligt första styc­ket, skall den gode man­nen eller för­val­ta­ren samt över­för­myn­da­ren och den enskilde bere­das till­fälle att yttra sig. kan slut­ligt beslut inte ges ome­del­bart, får rät ten, om dröjs­mål skulle med­föra fara för den enskilde, med­dela beslut i frå­gan för t iden till dess ären­det avgörs. 1 frå ga om sådant beslut tilläm­pas bestäm­mel­serna i 18 § andra och tredje styc­kena. lag (1988:1251). 24 § innan rät­ten för­ord­nar någon till god man eller för­val­tare eller ent­le­di­gar någon från ett sådant upp­drag , skall han eller hon ges till­fälle att yttra sig. är det fråga om beslut enligt 20 § andra sty cket, skall den gode man­nen eller för­val­ta­ren bere­das till­fälle att yttra sig, om det inte är fara i dröjs­mål. lag (1988:1251). 25 § frå­gor om för­ord­nande eller ent­le­di­gande av god man enligt 1 eller 2 § tas upp av den tings­rätt där för­myn­der­ska­pet, god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet är eller skall vara inskri­vet. är det fråga om förmynder-​​ skap som inte skall vara inskri­vet, avgörs frå­gan om behö­rig dom­stol med tillämp­ning av 12 kap. 1 § andra styc­ket. upp­kom­mer vid utred­ning av ett dödsbo fråga om för­ord­nande av god man enligt 3 §, hör ären­det till den tings­rätt varun­der boet lyder. skall god man annars för­ord­nas enligt 3 §, tas ären­det upp av tings­rät­ten i den ort där den för vil­ken god man skall för­ord­nas har egen­dom eller där annars behov av god man ha r yppat sig. andra frå­gor som gäl­ler god­man­skap enligt 1 —3 §§ tas upp av den tings­rätt där god­man­ska­pet är inskri­vet. lag (1988:1251). 26 § ansö­kan om för­ord­nande av god man enligt 4 § eller av för­val­tare tas upp av tings­rät­ten i den ort där den som avses med ansök­ningen har sitt hem­vist eller, om han eller hon inte har hem­vist i riket, av stock­holms tings­rätt. andra frå­gor som gäl­ler god­man­skap enligt 4 § eller för­val­tar­skap tas upp av den tings­rätt där god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet är inskri­vet. lag (1988:1251). 27 § rät­tens beslut i frå­gor som gäl­ler god­man­skap eller för­val­tar­skap får över­kla­gas, för­u­tom av den som beslu­tet rör, av var och en som har r ätt att göra ansö­kan i frå­gan. den i vars ställe god man för­ord­nats enligt 2 § 2783 första och andra styc­kena får dock inte över­klaga beslut om sådant för­ord nande. lag (1988:1251). ¬ 28 § rät­ten skall genast kun­göra beslut o m anord­nande eller upphöran-​​ sfs 1990:1526 de av för­val­tar­skap i post- och inri­kes tid­ningar. sådan kun­gö­relse skall också ske av beslut om jämk­ning av for­val­tar­skaps omfatt­ning enligt 23 §. lag (1988:1251). 12 kap. om inskriv­ning av för­myn­der­skap, god­man­skap och för­val­tar­skap 1 § för­myn­der­skap för underå­rig skall inskri­vas, då 1. sär­skild för­myn­dare för­ord­nas för den underå­rige, 2. den underå­rige annor­le­des än genom upp­ta­gande av lån har för­vär­vat egen­dom, som skall stå under för­myn­da­rens för­valt­ning och som till sitt värde över­sti­ger ett belopp mot­sva­rande två gånger gäl­lande bas­belopp enligt lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring, 3. rät­ten av annan sär­skild anled­ning fin­ner att inskriv­ning bör ske. inskriv­ningen skall ske hos rät­ten i den ort , där den som utö­var förmyn-​​ der­ska­pet har hem­vist inom riket eller, om inskriv­ningen för­an­le­des av att fader eller moder som ensam utö­vat för­myn­der­ska­pet avli­dit, där denne senast haft sådant hem­vist. utöva för­äld­rar för­myn­der­ska­pet gemen­samt och ha de skilda h emvist, skall inskriv­ningen ske där fadern har hem vist eller, om den för­an­le­des av fråga om modems ent­le­di­gande från för­myn der­ska­pet, där hon har hem­vist. finns ej dom­stol som enligt vad nu har sagts är behö­rig att verk­ställa inskriv­ningen, skall d enna ske vid stock holms tings­rätt. lag (1976:612). 2 § god­man­skap och för­val­tar­skap skall skri­vas in vid den tings­rätt där ansö­kan om anord­nande av god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet gjor­des. lag (1988:1251). 3 § fin­ner den tings­rätt där ett för­myn­der­skap är inskri­vet, med hän­syn till den omyn­di­ges eller hans för­äld­rars bonings­ort eller av annan orsak, att till­sy­nen över för­myn­der­ska­pet lämp­li­gen bör flyt­tas över till en annan tings­rätt, få r den tings­rätt där för­myn­der­ska­pet är inskri­vet besluta om över­flytt­ning. under­rät­telse om beslu­tet skall utan dröjs­mål ges till den tings­rätt dit till­sy­nen flyt­tas, och för­myn­der­ska­pet skall skri­vas in där. första styc­ket tilläm­pas även i fråga om god­man­skap enligt 11 kap. 1 - 3 §§, över­flytt­ning av god­man­skap som avses i 11 kap. 1 eller 2 § får dock, om även för­myn­der­ska­pet, god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet är inskri vet, inte ske annat än i sam­band med över­flytt­ning av detta. om den tings­rätt där ett god­man­skap enligt 11 kap. 4 § eller ett för­val tar­skap är inskri­vet får kän­ne­dom om att den som god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet avser har fått sitt hem­vist på en ort som hör under en annan tings­rätt, skall den först­nämnda tings­rät­ten flytta över till­sy­nen dit. under­rät­telse om beslu­tet skall utan dröjs­mål ges till den tings­rätt dit till­sy­nen har flyt­tats, och god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet skall skri­vas ^ mdär. lag (1988:1251). 4 § när för­myn­der­skap, god­man­skap eller för­val­tar­skap skrivs in, skall tings­rät­ten, om det behövs, ange vil­ken över­för­myn­dare som skall utöva till­sy­nen. i fråga om över­flyttn ing av till­sy­nen över för­myn­der­skap, god­man­skap 2789 t:".' ¬ sfs 1990:1526 eller forva ltar­skap från en överf­br­myn­dare till en annan inom samma dom­saga tilläm­pas 3 §. lag (1988:1251). > s § tings­rät­ten skall se till att fbr­myn­der­skap skrivs in och för­myn­dare för­ord­nas, då det skall ske. lag (1988:1251). 6 § då rät­ten har m edde­lat beslut om inskriv­ning av fbr­myn­der­skap, god­man­skap eller för­val­tar­skap, skall an teck­ning därom ske i förmynder-​​ skaps­bok som förs hos tings­rät­ten. lag (1988:1251). 7 § fin­ner rät­ten sedan fbr­myn­der­skap inskri­vits att grund för inskriv ning icke längre före­lig­ger, kan rät­ten besluta att inskriv­ningen skall upp höra. lag (1974:1038). 13 kap. all­männa bestäm­mel­ser om för­myn­da­res, god mans och för­val­ta­res plik­ter 1 § för­myn­da­ren har att söija för mynd­ling­ens per­son samt att för­valta mynd­ling­ens för­mö­gen­het och före­träda honom i ange­lä­gen­he­ter som röra denna. vad i första styc­ket sagts om för­myn­da­rens befatt­ning med mynd­ling­ens för­mö­gen­het gäl­ler ej, om annat före­skri­ves i lag, och e j hel­ler i den mån fråga ä r om egen­dom som för­vär­vats genom gåva, tes­ta­mente eller för- mån­sta­ga­ref­br­ord­nande angå­ende för­säk­ring och det som vill­kor for för­vär­vet före­skri­vits att egen­do­men skall stå under sär­skild för­valt­ning av annan än för­myn­da­ren, utan med­be­stäm­man­de­rätt för denne, samt det tillika angi­vits av vem för­valt­ningen skall utövas. är sådan sär­skild för valt­ning anord­nad, skall för­val­ta­ren årli­gen till för­myn­da­ren lämna redo vis­ning över den för­val­tade egen­do­men. 1 fråga om vård­na­den om underå­rig fin­nas bestäm­mel­ser i 6 kap. lag (1974:1038). 2 § upp­står fråga om rätts­hand­ling eller rät­te­gång mel­lan en mynd­ling i och för­myn­da­ren eller hans make eller någon som han före­trä­der, har för­myn­da­ren inte rätt att före­träda mynd­lingen enligt 1 §. har sys­kon gemen­sam för­myn­dare, får denne dock före­träda mynd­ling­arna vid arv- skifte dem emel­lan, om de inte har inbör­des stri­dande intres­sen. -äy en god man eller för­val­tare har inte rätt att före­träda den för vil­ken han har för­ord­nats, om det upp­står fråga om rätts­hand­ling eller rät­te­gång mel­lan denne, å ena sidan, och den gode man­nen eller för­val­ta­ren, den­nes make eller någon som den gode man­nen eller för­val­ta­ren före­trä­der, å andra sidan. har en för­myn­dare, god man eller för­val­tare slu­tit avtal i strid med första eller andra styc­ket, tilläm­pas 9 kap. 7 § första styc­ket i fråga oro , återbärings-​​ och ersätt­nings­skyl­dig­het. lag (1988:1251). il 3 § för­myn­dare skall med omsorg och nit vårda mynd­ling­ens rätt och främja hans bästa. här­vid skall för­myn­da­ren se till att mynd­ling­ens medel fl. i skä­lig omfatt­ning används till nytta för mynd­lingen. lag (1988:1251). 2790 ¬ m ' ' .4 § vad som sägs i 3 § gäll er också för en god ma n och en för­val­tare i sfs 1990; 1526 för­hål­lande till den som god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet avser. lag (1988:1251). 5 § har en mynd­ling fyllt sex­ton år, bör för­myn­da­ren, om det lämp­li­gen kan ske, höra mynd­lingen rörande hans mening i ange­lä­gen­he­ter av vikt. är mynd­lingen gift, skall även makens mening inhäm­tas. mot­sva­rande skyl­dig­het åvi­lar en god m an och en för­val­tare gente­mot den som god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet avser och den­nes make. om bety­del­sen av sam­tycke i vissa fall finns bestäm­mel­ser i 11 kap, 5 §. lag (1988:1251). 6 § för­myn­dare, gode män och för­val­tare skall rörande allt som hör till för­myn­der­ska­pet, god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet ge över­för­myn­da­ren och rät­ten de upp­lys­ningar som infordras. lag (1988:1251). 7 § för en omyn­digs egen­dom skall för­myn­da­ren, om rät­ten fin­ner skäl till det, lämna pant eller annan säker­het till visst av rät­ten bestämt belopp. mot­sva­rande skyl­dig­het att ställa säker­het åvi­lar gode män och för­val­tare. säker­he­ten skall, enligt vad rät­ten bestäm­mer, för­va­ras och för­val­tas av över­för­myn­da­ren eller i annan lämp­lig ordn ing. lag (1988:1251). 8 § har en omyn­dig flera för­myn­dare, skall de, såvitt rör egen­do­men, ha hand om för­myn­der­ska­pet gemen­samt. rät­ten kan dock för­ordna att till­gång­arna skall för för­valt­ning för­de­las på visst sätt mel­lan dem eller att vissa till­gångar skall för­val­tas av en för­myn­dare ensam. den som ensam råder över vissa till­gångar får också ikläda den omyn­dige sådana för­bin­del ser som fal­ler inom områ­det för dessa till­gång­ars för­valt­ning. står en underå­rig inte under vård­nad av någon för­äl­der och har flera för­myn­dare för­ord­nats, skall vård­na­den utövas av den bland för­myn­darna som rät­ten utser där­till. rät­ten kan också utse två för­myn­dare att gemen samt utöva vård naden, om de är gifta med varandra eller bor till­sam­mans under äkten­skaps­lik­nande för­hål­lan­den. den eller de som har anför­trotts i vård­na­den kan, om det är lämp­ligt, av rät­ten befrias från skyl­dig­he­ten att ^ delta i hand­ha­van­det av den omyn­di­ges övriga ange­lä­gen­he­ter. ' har en omyn­dig flera för­myn­dare och kan dessa ej enas i ett ärende som rör den omyn­di­ges egen­dom och som de skall besluta i, gäl­ler den mening som över­förm ynda­ren biträ­der. är det fråga om en åtgärd som krä­ver över­för­myn­da­rens sam­tycke, kan sam­tycke ges till å tgär­den även om för- '' myn­darna har olika mening. i sådana fall skall över­för­myn­da­ren dock ' bereda med­för­myn­dare till­fälle att yttra sig innan över­för­myn­da­ren beslu-​​ ^ tar i saken. i; första och tredje styc­kena tilläm­pas även när någon har flera gode män eller för­val­tare. lag (1988:1251). 9 § för­myn­dare, gode män och för­val­tare är skyl­diga att ersätta skada som de upp­såt­li­gen eller av vårds­lös­het har orsa­kat den omyn­dige eller den god­man­ska­pet eller för­val­tar­ska­pet avser. är flera för­myn­dare, gode män eller för­val­tare ansva­riga för skada som 'fle­har orsa­kat den omyn­dige eller den som god­man­ska­pet eller förvaltar-​​ 2791 ¬ sfs 1990:1526 skå­pet avser, sva­rar de soli­da­riskt för ersätt­ningen. ersätt­nings­an­sva­ret skajl slut­ligt för­de­las mel­lan de ansva­riga efter den grad av vål­lande som åvi­lar dem. om någon sak­nar till­gångar att betala sin andel med, skall de övri­gas ansva­rig­het for bris­ten bestäm­mas enligt samma grun­der. lag (1988:1251). 10 § vill en omyn­dig, sedan han bli­vit myn­dig, eller en ny för­myn­dare göra anspråk på ersätt­ning enligt 9 §, skall han, om de hand­lingar som anges i 16 kap. 12 § har över­läm­nats till honom, inom ett år där­ef­ter väcka talan om ansprå­ket. 1 annat fall har han för­lo­rat sin rätt till talan. vad som nu har sagts gäl­ler inte om den avgå­ende för­myn­da­ren har gjort sig skyl­dig till brotts­ligt för­fa­rande. första styc­ket tilläm­pas även i fråga om talan mot god man eller för­val tare. lag (1988:1251). 14 kap. om vård av rätt i oskif­tat bo vid for­myn­der­skap, god­man­skap och för­val­tar­skap 1 § har en omyn­dig de! i oskif­tat bo, skall för­myn­da­ren, med iakt­ta­gan de av vad nedan stad­gas, vårda den omyn­di­ges rätt i boet. vad som före­skrivs i detta kapi­tel i fråga om för­myn­dare gäl­ler också i fråga om gode män och för­val­tare s om har att för­valta del i oskif­tat bo. vad som före­skrivs beträf­fande omyn­dig skall där­vid gälla den som har god man eller för­val­tare. lag (1988:1251). 1 § för­myn­dare, som for omyn­dig delä­gare i oskif­tat dödsbo del­ta­ger i rätts­hand­ling vid för­valt­ningen av den dödes egen­dom, vare plik­tig att till rätts­hand­lingen inhämta över­för­myn­da­rens sam­tycke, såframt sådant sam­tycke erfordras för gil­tig­he­ten av dylik rätts­hand­ling vid för­valt­ningen av omyn­digs egen­dom. mot bor­ge­när i döds­boet eller annan, vars rätt är bero­ende av utred­ning en, står för­myn­da­ren, såvitt angår skada genom hans åtgärd eller för­sum melse, i ansvar efter vad i ärv dabal­ken stad­gas. lag (1974:1038). 3 § för­myn­dare må ej for omyn­dig delä­gare i dödsbo sluta avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat bo utan över­för­myn­da­rens sam­tycke. visar det sig att den omyn­di­ges bästa skulle genom avta­lets fort­satta bestånd även­ty­ras, äge rät­ten häva avta­let, ändå att den tid, for vil­ken avta­let slu­tits, ej tillän­da­gått. innan beslut fat­tas i fråga som avses i and ra styc­ket skall rät­ten bereda övriga delä­gare i boet till­fälle att yttra sig i ärend et. 4 § slu­tes ej för omyn­dig delä­gare i dö dsbo avtal om sam­man­lev­nad i • oskif­tat bo, skall förmy nda­ren tillse, att bodel­ning och skifte för­rät­tas snart ske kan, samma lag vare, om dylikt avtal upp­hört att gälla. har j ' efter­le­vande make, som del­ta­git i avta­let, tr ätt i nytt gifte, ska ll fdrmynda-​​ ren upp­säga avta­let. 5 § för­myn­dare, som för omyn­dig delä­gare i dö dsbo del­ta­ger i böd el- 2792 ning eller skifte, vare plik­tig att inhämta över­för­myn­da­rens sam­tycke till,/^ egen­do­mens för­del­ning, såvitt denna ej sker genom lott­ning. ¬ avtal, vari­ge­nom delä­gare i boet mot ve der­lag, som gives eller utfäs­tes, sfs 1990:1526 över­ta­ger den omyn­di­ges lott i boet, äge för­myn­da­ren ej ingå utan över­för myn­da­rens sam­tycke. 6 § vad i 4 och 5 §§ är stad gat om för­myn dares skyl­dig­het i fråg a om bodel­ning i anled ning av döds­fall skall äga mot­sva­rande tillämp­ning, då för omyn­dig bodel­ning eljest skall ske. 6 a § en fö rmyn­dare få r fo r den omyn­di­ges räk­ning avstå från arv på det sätt so m anges i 3 kap. 9 § ärv­da­bal­ken, om över­för­myn­da­ren sam­tyc­ker till åtgär­den. lag (1987:790). 7 § inhäm­tas ej över­för myn­da­rens sam­tycke, då detta en ligt 2, 3, 5, 6 eller 6 a § bort ske, skall va d för sådant fall är stad­gat beträf­fande för­valt ning av omyn­digs egen­dom äga mot­sva­rande tillämp­ning. lag (1987:790). 8 § skall av annan anle dning än döds­fall bodel­ning ske för omynd ig, vare fö rmyn­da­ren plik tig att tillse, att boupp­teck­ning för­rät­tas så snart ske kan, samt att där­ef­ter oför­dröj­li­gen ingiva avskrift av boupp­teck­ningen till över­för­myn­da­ren. är boup pteck­ningen av vid­lyf­tig beskaf­fen­het, må av skrift läm­nas endast i erfor­der­liga delar. lag (1974:1038). 9 § var­der dödsbo, däri omyn­dig äger del, ej skif­tat inom s ex mån ader från det boupp­teck­ning för­rät­ta­des, skall för­myn­da­ren, där ej avtal träf­fats om sam­man­lev­nad i oskifta t bo, inom nämnd a tid till överfö rmyn­da­ren avgiva redo­gö­relse för det hin­der som mött för skifte, och vare för­mynda ren plik­tig att där­ef­ter, intill dess skifte sker eller avtal, varom ovan sägs, slu­tes, avgiva sådan redo­gö­relse var sjätte månad, där ej över­för­myn­da­ren bestäm­mer annan tid. slu­tes för omyn­dig delä­gare i dödsbo avtal om sam­man­lev­nad i o skif­tat bo, vare för­myn­da­ren plik­tig att före den 1 m ars varje år till över­för­myn daren avlämna årsup pgift angå­ende boet, upp­ta­gande den behållna in koms­ten under före­gå­ende år samt en över­sikt av boets till­gångar och skul­der vid årets slut. möter till följd av boets stor­lek eller av annan orsak hin­der att inom nämnda tid avlämna års­upp­gift, skall inom samma tid anmä­lan om hind­ret göras till över­för­myn­da­ren; och utsätte denne ny tid, inom vil­ken för­myn­da­ren har att ingiva hand­lingen. hava und erå­riga sysko n samma för­myn­dare, må för dem gemen­sam redo­gö­relse eller års­upp­gift avläm­nas. lag (1985:941). 10 § för­sum­mar för­myn­da­ren att i rätt tid ingiv a boupp­teck­ning, redo görelse eller års­upp­gift efter vad i 8 och 9 §§ sägs, anmäle över­för­myn­da­ren för­sum­mel­sen hos rät­ten, och äge rät­ten att genom vite till­hålla för­mynda ren att full­göra sitt ålig­gande. innan anmä­lan göres efter vad ny ss är sagt, skall över­för­myn­da­ren, där det lämp­li­gen kan ske, erinra för­myn­da­ren om hans skyl­dig­het. 11 § för­myn­da­ren äge för vård av omyn­digs rätt i oskif­tat dödsbo ätnjuta skä­ligt arvode. träf­fas avtal om sam­man­lev­nad i os kif­tat bo, skall awo­det utgå årli gen. arvo­det bestäm­mes av överfö rmyn­da­ren och skall 2793 för­skju­tas av boet. 89-​sfs 1990 ¬ sfs 1990:1526 fader eller moder, som på grund av lag är för­myn­dare, äge ej upp­bära arvode efter vad i första styc­ket sägs, med mindre över­för­myn­da­ren med hän­syn till sär­skilda omstän­dig­he­ter läm­nar till­stånd där­till. lag (1974:1038). 12 § är omyn­dig ende delä­ga­ren i dö dsbo eller äro underå­riga sys­kon, som hava gemen­sam för­myn­dare, ensamma delä­gare i oskif tat bo, skall, om boet för­val­tas a v för­myn­da­ren, å för­valt­ningen tilläm­pas vad i 15 oc h 16 kap. stad­gas. 15 kap. om för­myn­da­res, gode mäns och för­val­ta­res egen­doms­for­valt­ning 1 § för­myn­da­ren vare plik­tig att tillse, att den omyn­di­ges till­gångar äro anbragta sålunda att erfor­der­lig trygg­het fin­nes för deras bestånd och skä­lig avkast­ning erhål­les. bestäm­mel­serna i detta kapi­tel om rät­tig­he­ter som repre­sen­te­ras av vär­de­pap­per och vär­de­hand­lingar tilläm­pas, om inte annat anges, även i fråga om rät­tig­he­ter som regi­stre­ras enligt akti­e­kon­to­la­gen (1989:827). lag (1989:839). 2 § lösö­ren, som icke böra behål­las till nytta för den omyn­dige, skola avytt­ras. före­mål, som hava sär­skilt värde för den omyn­dige eller hans familj, må dock behål­las, såframt icke för­ytt­ring är påkal­lad med hän­syn till den omyn­di­ges för­mö­gen­hets­för­hål­lan­den. 3 § aktier och andra vär­de­pap­per böra, om de icke kunna med trygg­het till den omyn­di­ges för­del behål­las, av för­myn­da­ren för­säl­jas, när det lämp­li­gen kan ske. ford­ringar, som icke kunna med trygg­het till den omyn­di­ges för­del för­bliva ute­stå­ende, böra av för­myn­da­ren så snart ske kan indri­vas. har ford­ran till­kom­mit där­i­ge­nom att delä­gare i oskif­tat bo med över­för­myn darens sam­tycke över­ta­git den omyn­di­ges lott i boet, må den för­bliva ute­stå­ende, så länge den omyn­di­ges bästa ej där­i­ge­nom även­ty­ras. 4 § den omyn­di­ges pen­ning­me­del skall göras rän­te­bä­rande. för­myn­da­ren får för sådant ända­mål 1. inköpa obli­ga­tio­ner, 2. för­värva sådana skuld­för­bin­del­ser i övrigt med en löp­tid på mer än ett år som har utfär­dats av sve­ri­ges all­männa hypo­teks­bank. konung­a­ri­ket sve­ri­ges stads­hy­po­teks­kassa eller av kre­di­tak­tie­bo­lag, med undan­tag för för­lags­be­vis eller andra skuld­för­bin­del­ser som med­för rätt till betal­ning först efter utfär­da­rens övriga ford­rings­ä­gare, '-"irn 3. för­värva ford­ran som skrivs in eller har skri­vits in i stats­skuld­boke n, 4. låna ut med­len mot säker­het av panträtt i fast egen­dom, 5. i den omyn­di­ges namn sätta in med­len hos bank, eller "'iui;!' 6. låta med­len stå kvar hos för­säk­rings­bo­lag efter över­ens­kom­melse med bola­get. rege­ringen med­de­lar när­mare bestäm­mel­ser om de obli­ga­tio­ner som f3r för­vär­vas, om beskaf­fen­he­ten av den säker­het mot vil­ken den omyn­di­ges 2794 medel får lånas ut samt om de räk­ningar på vilka med­len får sät­tas in pö bank eller stå kvar hos för­säk­rings­bo­lag. lag (1982: 1259). if ¬ $ § vill för­myn­da­ren göra den omyn­di­ges pen­ning­me­del rän­te­bä­rande sfs 1990:1526 pä annat sätt än i 4 § avses, el ler vill han använd a dem till inköp av aktier eller där­med jäm­för­liga vär­de­pap­per eller eljest göra dem frukt­bä­rande, tage han där­till över­för­myn­da­rens sam­tycke. lag (1974:1038). 6 § böra den omyn­dige till­hö­riga pen­ning­me­del hål­las till­gäng­liga för bestri­dande av utgif­ter för ha ns under­håll eller för vår­den av hans egen dom, och kunna av sådan anled­ning med­len icke anbringas under vill­kor som avses i 4 §, skola med­len lik­väl, i den mån det lämp­li­gen kan ske, i den omyn­di­ges namn insät­tas hos bank å en för ända­må­let läm­pad räk­ning. 7 § pen­ningar eller vär­de­pap­per, som av för­myn­da­ren inne­ha­vas för den omyn­di­ges räk­ning, skola av honom så för­va­ras, att de ej sam­man­blan­das med pen­ningar eller vär­de­pap­per, som till­höra för­myn­da­ren själv eller eljest inneha vas av honom. har den omyn­dige aktier eller andra där­med jäm­för­liga vär­de­pap­per, över vilka enligt lag bok eller för­teck­ning förs, skall för­myn­da­ren se till, att den omyn­dige, så snart det kan ske, tas upp där som ägare. i fråga om aktier i avstäm­nings­bo­lag skall fö rmyn­da­ren dess­utom göra anmä­lan till för­teck­ning enligt 3 kap. 12 § aktie­bo­lags­la­gen (1975:1385), 3 kap. 12 § för­säk­rings­rö­rel­se­la­gen (1982:713) respek­tive 3 kap. 13 § bank­ak­tiebo lags­la­gen (1987:618). andra styc­ket äger inte tilläm pning i fråga om aktier som har förvaltar-​​ regi­stre­rats enligt 3 kap . 10 § andra styc­ket första meningen aktie­bo­lagsla gen, 3 kap. 10 § andra styc­ket första meningen för­säk­rings­rö­rel­se­la­gen eller 3 kap. 11 § första styc­ket bank­ak­tie­bo­lags­la­gen. lag (198 7:631). 8 § aktier, obli­ga­tio­ner, pant­brev, före­tags­hy­po­teks­brev, skul­debrev och andra sådana vär­de­hand­lingar skall, om sam­man­lagda vär­det över­sti ger ett belopp mot­sva­rande två gånger gäl­lande bas­belopp enligt lagen (1962:381) om all­män för­säk­ring, i den omyn­di­ges namn ned­sät­tas i öppet för­var hos bank. vill för­myn­da­ren ta ut ned­satt vär­de­hand­ling, skall han söka över­för­myn­da­rens till­stånd. sådant till­stånd erfordras ej, där värde hand­lingen endast skall genom ban­kens försorg över­fö­ras till annan bank för att där ned­sät­tas i öppet för­var. de ned­satta vär­de­hand­ling­arna skall under över­för­myn­da­rens till­syn vår­das i enlig­het med vad som före­skrivs om vård av omyn­digs vär­de­hand­lingar. vad sålunda om ned­sätt­ning av omyn­digs vär­de­hand­lingar före­skri­vits skall ej äga tillämp­ning med avse­ende å bevis eller mot­bok rörande tillgo doha­vande å räk­ning hos bank, ej hel­ler med avse­ende å bevis, som utfär­dats om ins kriv­ning i stats­sku ldbo­ken eller sve­ri­ges all­männa hypo- teks­banks skuld­bok eller skuld­bok hos annan inrätt­ning, som rege­ringen bestäm­mer, såframt å bevi­set fin­nes anteck­nat, att inskriv­ningen skett med för­be­håll att kapi­tal­be­lopp å inskri­ven ford­ran eller därå utställd obli­ga­tion eller ock inskri­ven obli­ga­tion eller å sådan obli­ga­tion belö­pande kapi­tal­be­lopp ej må lyf­tas utan över­för­myn­da­rens till­stånd. pre­mi­e­ob­li­ga­tio­ner, vilka utfär­dats av sta­ten, skola, såframt ej obli­ga­tio nerna äro ned­satta i öp pet för­var hos bank eller över­för­myn­da­ren med giver undan­tag, inskri­vas i stats­skuldb oken med för­be­håll, varom i andra .styc­ket sägs. 2795 ¬ sfs 1990:1526 utö­var en för­myn­dare för­myn­der­skap för flera omyn­diga, skola vid tillämp­ning av det i första styc­ket givna stad­gan­det de omyn­di­gas värde hand­lingar sam­man­räk­nas. fin­nas omyn­digs vär­de­hand­lingar, som skola för­val­tas av för­myn­da­ren, i öppet för­var hos bank utan att hava ned­satts enligt bestäm­melse i detta kapi­tel, skall å dem tilläm­pas vad i denna balk är stad­gat om ned­satta vär­de­hand­lingar. i fråga om rät­tig­he­ter som regi­stre­ras enligt akti­e­kon­to­la­gen (1989:827) gäl­ler i fall som avses i denna para­graf, i stäl­let för ned­sätt­ning i öppet för­var eller anteck­ning om för­be­håll på bevis, att för­myn­da­ren på konto i avstäm­nings­re­gis­ter skall låta regi­strera eller, om rät­tig­he­ten för­val­tas av en auk­to­ri­se­rad för­val­tare, till de nne skall anmäla att för­myn­da­ren endast med över­för­myn­da­rens till­stånd får över­låta eller pant­sätta rät­tig­he­ten eller upp­bära på rät­tig­he­ten belö­pande kapi­tal­be­lopp. lag (1989:839). 9 § omyn­digs medel, som inne­stå hos bank eller enligt 4 § kvar­stå hos för­säk­rings­bo­lag, må ej utta­gas utan över­för­myn­da­rens till­stånd efter vad därom sär­skilt är stad­gat. vad nu sagts gäl­ler ej ränta, som inne­stått kor­tare tid än ett år. över­för­myn­da­rens till­stånd vare ej hel­ler erfor­der­ligt, där medel som inne­stå hos bank alle­nast skola genom ban­kens försorg över­fö­ras till annan bank eller där medel som kvar­stå hos för­säk­rings­bo­lag skola genom bola­gets försorg över­fö­ras till bank. medel, som böra hål­las till­gäng­liga för ända­mål, varom i 6 § sägs, må insät­tas med för­be­håll att med­len må utta­gas utan över­för­myn­da­rens till­stånd. när skäl äro där­till, äger över­för­myn daren för­ordna, att för­be­håll, var om i andra styc­ket sägs , ej skall gälla. la g (1974:1038). 10 § ej må för­myn­da­ren utan över­för­myn­da­rens till­stånd över­låta eller pant­sätta omyn­digs vär­de­hand­ling, medan den är ned­satt. betal­ning av kapi­tal­be­lopp å omyn­digs vär­de­hand­ling må, medan den är ned­satt, upp bäras alle­nast av ban­ken. ej hål­ler må utan över­för­myn­da­rens till­stånd över­lå­telse eller pant­sätt ning ske av bevis angå­ende inskriv­ning i skuld­bok, varom i 8 § för­mä­les, såframt å bevi­set fin­nes anteck­nat för­be­håll som där sägs, eller av bevis eller mot­bok rörande till­go­do­ha­vande å räk­ning hos bank, såframt 9 § första styc­ket är tillämp­ligt å till­go­do­ha­van­det. 11 § för­sum­mar för­myn­da­ren att ned­sätta vär­de­hand­ling eller inskriva obli­ga­tion eller låta registr era eller anmäla för­hål­lande enligt vad i 8 § är stad­gat, anmäle över­för­myn­da­ren för­sum­mel­sen hos rät­len och äge rät­ten att genom vite till­hålla för­myn­da­ren att full­göra sitt ålig­gande. innan anmä­lan göres efter vad nyss är sagt, bör över­för­myn­da­ren, där det lämpli gen kan sk e, erinra för­myn­da­ren om hans skyl­dig­het. lag (1989:839). 12 § för­vär­var omyn­dig vär­de­hand­ling som avses i 8 §, eder äger omyn dig eljest att av annan utfå sådan vär­de­hand­ling, må den som skall utgiva hand­lingen full­göra sin för­plik­telse genom att i den omyn­di­ges namn ned­sätta hand­lingen i öppet för­var hos bank, såvida ej den omyn­dige äger 2796 att själv för­valta hand­lingen. för­plik­telse att utgiva pen­ning­be­lopp må ock ¬ full­gö­ras hos bank, ändå att den ej grun­das ä ned­satt vär­de­hand­ling; och sfs 1990:1526 skola med­len av ban­ken insät­tas för den omyn­di­ges räk­ning enligt vad om betal­ning, som upp­bä­res å ned­satt vär­de­hand­ling, är sär­skilt stad­gat. äger omyn­dig att av dödsbo utfå vär­de­hand­ling eller pen­ningar på grund av bodel­ning, arv eller tes­ta­mente, vare bout­red­nings­man eller tes­ta­ments exe­kutör plik­tig att, såframt ej vär­det är ringa eller över­för­myn­da­ren eljest med­gi­ver undan­tag, ned­sätta vär­de­hand­lingen eller inbe­tala med­len hos bank enligt vad i första styc­ket stad­gas. vad nu sagts om skyl­dig­het a tt inbe­tala pen­ning­me­del hos bank skall ock gälla, där någon, som här i riket dri­ver för­säk­rings­rö­relse, skall utgiva för­säk­rings­be­lopp, som till­kom­mer omyn­dig, och fråga ej är om för­säk­rings­be­lopp, som den omyn­dige äger att själv för­valta. i fråga om pen­sion, liv­ränta eller annan på grund av för­säk ring utgå­ende peri­o­disk för­mån gäl­ler att inbe­tal­ning hos bank skall ske i den mån för­må­nen för kalen­derår över­sti­ger ett belopp mot­sva­rande två gånger det bas­belopp enligt lagen (19 62:381) om all­män för­säk­ring som gäl­ler för det året. i andra fall än som avses i an dra styc­ket äge över­för­myn­da­ren genom med­de­lande till den som skall utgiva vär­de­hand­ling eller pen­ningar för ordna, att ned­sätt­ning eller inbe­tal­ning skall ske hos bank. den som ned­sät­ter vär­de­hand­ling eller inbe­ta­lar pen­ningar hos bank enligt vad i denna para­graf är stadga t vare plik­tig att oför­dröj­li­gen under rätta för­myn­da­ren därom. lag (1987: 790). 13 § ej må för­myn­da­ren låta den omyn­dige driva näring, med mindre denne fyllt sex­ton år. utan över­för­myn­da­rens sam­tycke må ej för­myn­da­ren låta den omyndi ge idka han­del eller annan näring, som efter vad därom är stad­gat ej må dri­vas utan till­stånd av offent­lig myn­dig­het eller sär­skild anmä­lan, ej hel­ler själv å den omyn­di­ges väg­nar driva sådan näring. ej må ansö­kan om över­för­myn­da­rens sam­tycke av honom bifal­las, med mindre den omyndi ge äger nödiga medel för rörel­sens dri­vande. av för­myn­da­ren till den omyn­dige givet till­stånd att driva näring må han åter­kalla, om det må anses erfor­der­ligt med hän­syn till den omyn­di­ges upp­fost­ran eller väl­färd; tage dock, där den omyn­dige fyllt ader­ton år, över­för­myn­da­rens sam­tycke. över­för­myn­da­ren må ock åter­kalla sitt sam tycke till idkande av näring som avses i andra styc­ket, om skäl äro där­till. till­fälle att avgiva ytt­rande skall, innan över­för­myn­da­ren läm­nar för­myn daren med­gi­vande till åter­kal­lelse, bere­das den omyn­dige samt, innan eljest bes lut av över­för­myn­da­ren med­de­las om åter­kal­lelse, för­myn­da­ren så ock den omyn­dige, om han dri­ver rörel­sen. 14 § utan över­för­myn­da­rens sam­tycke må ej för­myn­da­ren å den omyn diges väg­nar upp­taga lån, ingå väx­el­för­bin­delse eller låta åter­köpa livför-​​ ii! säk­ring. vad sålunda är stad­gat äge dock ej tillämp­ning, om åtgär­den fal­ler inom områ­det för rörelse som av för­myn­da­ren med över­för­myn­da­rens sam­tycke dri­ves för den omyn­di­ges räk­ning. över­för­myn­da­rens sam­tycke slii vare ej hel­ler erfor­der­ligt i fråga om sådant stat­ligt lån som upp­ta­ges för att jis5i bereda omyn­dig hjälp till utb ild­ning eller bosätt­ning, itit för­myn­da­ren äge ej hel­ler utan över­för­myn­da­rens sam­tycke å den jffjs' om yndi­ges väg­nar ingå bor­gen eller ställa den omyn­di­ges gods såsom 2797 i ¬ sfs 1990:1526 säker­het for annans för­bin­delse. till sådan rätts­hand­ling må sam­tycke ej givas, med mindre sär­skilda skäl äro där­till. ej m å för­myn­da­ren bort­giva den omyn­dige till­hö­rig egen­dom, såvitt ej fråga är om sed­van­liga skän­ker, vil­kas värde ej står i miss­för­hål­lande till mynd­ling­ens vill­kor. dock äge för­myn­da­ren, med sam­tycke av över­för myn­da­ren, av den omyn­di­ges inkoms­ter giva under­stöd åt anhö­riga e ller andra den omyn­dige när­stå­ende per­so­ner, då detta på grund av omstän­dig heterna må anses till­bör­ligt. lag (1974:1038). 15 § för­myn­da­ren må ej utan över­för­myn­da­rens sam­tycke över­låta eller låta inteckna den omyn­di­ges fasta egen­dom eller tomträtt eller upp­låta nytt­jan­de­rätt, ser­vi­tut eller rätt till elekt­risk kraft i sådan egen­dom. utan sådant sam­tycke äger för­myn­da­ren dock upp­låta rätt att för egen­do­mens behov avverka skog eller upp­låta annan nytt­jan­de­rätt, om den avser viss tid, längst fem år. före besluts fat­tande skall över­för­myn­da­ren, såframt det utan märk­lig omgång eller tids­ut­dräkt kan ske, bereda den omyn­dige, om han fyllt sex­ton år, ävensom hans make och när­maste frän­der till­fälle att yttra sig. bestäm­mel­serna i första styc­ket om ser­vi­tut äga ej tillämp­ning i fråga om ser­vi­tut som bil­das vid fas­tig­hets­bild­nings­för­rätt­ning. till­stånd att över­låta eller låta inteckna fast egen­dom eller tomträtt gäl­ler under sex måna­der från det till­stån det med­de­la­des. erin­ran härom skall göras i beslu­tet . lag (1974:1038). 16 § har upp­hävts genom lag (1974:1038). 17 § har för­myn­da­ren i fall, då enligt vad o van i detta kapi­tel är stad­gat över­för­myn­da­rens sam­tycke bort inhäm­tas, å den omyn­di­ges väg­nar in gått avtal utan sådant sam­tycke, må den, med vil­ken avta­let slöts, där ej annat för­be­håll gjorts, icke från­träda avta­let, såframt för­myn­da­ren söker god­kän­nande inom en månad från det avta­let slöts. var­der ansö­kan avsla gen av över­förm ynda­ren, äge den, med vil­ken avta­let slöts, här­ef­ter från träda avta­let, såframt ej annan över­ens­kom­melse träf­fats. lag (1974:1038). 18 § var­der avtal som avses i 17 § ej gäl­lande efter vad där sägs, skall angå­ende skyl­dig­he­ten att åter­bära vad jäm likt avta­let må vara upp­bu­ret eller att utgiva ersätt­ning där­för vad i 9 kap. 7 § första styc­ket är stad­gat äga mot­sva­rande tillämp­ning. 19 § för­myn­da­ren äge årli­gen upp­bära skä­ligt arvode för för­valt­ningen av den omyn­di­ges egen­dom och arbe­tet med den per­son­liga omvård­na­den om mynd­lingen. arvo­det bestä mmes av över­för­myn­da­ren med led­ning av grun­der som fast­stäl­las för vaije över­för­myn­dar­di­strikt av veder­bö­rande kom­mun. tin för­myn­da­ren har även rätt till ersätt­ning för de utgif­ter som vant skä­li­gen påkal­lade för upp­dra­gets behö­riga full­gö­rande. beslut härom fat- tas av över­för­myn­da­ren. arvode och ersätt­ning för utgif­ter skola efter över­för­myn­da­rens bestäm-​​ 279g mande utgå av den omyn­di­ges medel i den mån den­nes beräk­nade inkomst "t ¬ det år fön­nyn­daru ppdra­get avser över­sti­ger ett belopp mot­sva­rande två sfs 1990:1526 gånger det bas­belo pp enligt lagen (1962:3 81) om allm än för­säk­ring som gäl­ler för det året eller, om ej sär­skilda skäl för­an­leda annat, i den mån den omyn­dige har till­gångar till ett värde över­sti­gande tre gånger nämnda bas­belopp. i övrigt skola arvode och ersätt­ning för utgif­ter utgi­vas av kom­mu­nen. arvode, varom nu är sagt, till­komme ej fader eller moder, som på grund av la g är för­myn­dare, med mindre över­för­myn­da­ren med hän­syn till sär­skilda omstän­dig­he­ter läm­nar till­stånd där­till. så dan för­myn­dare har rätt till ersätt­ning för utgif­ter endast om dessa hän­föra sig till för­valt­ningen av den omyn­di­ges egen­dom. arvode och ersätt­ning som n u nämnts skola utgå av den omyn­di­ges medel. lag (1981:1190). 20 § vad som före­skrivs i 1 -18 §§ om för­myn­da­res förv alt­ning skall gälla också i fråga om god­man­skap och för­val­tar­skap. lag (1988:1251). 21 § gode män och för­val­tare är berät­ti­gade att efter upp­dra­gets slutfö rande eller, om upp­dra­get varar längre tid än ett år, årli­gen erhålla skä­ligt arvode för upp­dra­get samt ersätt­ning för de utgif­ter som varit skä­li­gen påkal­lade för upp­dra­gets full­gö­rande. beslut om arvode och ersätt­ning för utgif­ter fat­tas av över­för­myn­da­ren. denne bestäm­mer dess­utom i va d mån arvod e och ersätt­ning för utgif­ter skall utgå av medel som till­hör den som go dman­ska­pet eller förvaltarska-​​ pet avser. arvode och ersätt­ning som ej sk all utgå a v sådana medel skall beta­las av kom­mu­nen. lag (1988:1251). 22 § har egen­dom i dödsbo, vil­ken har för­val­tats av en go d man som avses i 11 kap. 3 §, efter pre­skrip­tion av rätt att ta arv eller tes­ta­mente eller annars till­fal­lit all­männa arvs­fon­den, gäl­ler i fråga om egen­do­mens för­sälj ning lagen (1928:281) om all­männa arvs­fon­den. lag (1988:1251). 16 kap. om för­myn­da­res, gode mäns och för­val­ta­res redo­vis­nings­skyl­dig­het 1 § för­myn­da­ren vare plik­tig att över sin för­valt­ning av den omyn­di­ges egen­dom föra räken­ska­per på sådant sätt att där­i­ge­nom för varje år en nog­grann redo­vis­ning läm­nas för den omyn­di­ges till­gångar och skul­der samt för för­valt­ning­ens gång. 2 § när egen­dom, som skall stå under för­myn­da­rens för­valt­ning, första gången till­fal­ler en underå­rig, skall för­myn­da­ren inom en må nad där­ef­ter till över­för­myn­da­ren ge in en för­teck­ning över egen­do­men. gode män och för­val­tare som har för­ord­nats att för­valta egen­dom skall inom två måna­der från det att inskriv­ning ägt rum ge in en för­teck­ning till över­för­myn­da­ren över den egen­dom som omfat­tas av för­ord­nan­det. den na skyl­dig­het gäl­ler inte, om för­valt­ningen avser andel i oskif­tat dödsbo. för­teck­ning som avges av en god man som har för­ord­nats enligt 11 kap. ^ 1 § behö­ver endast uppta den lösa egen dom som den god e man­nen har ^ tagit hand om. har de n omyn­dige eller den som godm anska­pet eller för­val­tar­ska­pet '"^^ j^vser efter den tid som a vses i f örsta eller andra styc­ket erhål­lit egen­dom 2799 ¬ sfs 1990:1526 som skall s tå under för­valt­ning av för­myn­dare, god man eller för­val­tare, skall för­teck­ning över denna egen­dom ges in till över­för­myn­da­ren inom en månad där­ef­ter. är det andel i oskif­tat bo som har till­fal­lit en omyn­dig eller någon för vil­ken har för­ord­nats god man eller för­val­tare, skall för­teck­ning ges in först inom en månad efter det bodel­ning eller skifte har skett. har rät­ten beslu­tat utvidga omfatt­ningen av en god m ans eller för­valta res upp­drag när det gäl­ler annan egen­doms­för­valt­ning än sådan som avser andel i oskif­tat bo, skall den gode man­nen eller för­val­ta­ren inom en månad från beslu­tet till över­för­myn­da­ren ge in en för­teck­ning över den egen­dom som omfat­tas av det utvid­gade upp­dra­get. lag (1988:1251). 3 § å för­teck­ning som avses i 2 § skall för­myn­da­ren teckna för­säk­ran under edlig för­plik­telse, att hans upp­gif­ter äro i allo rik­tiga och att ej något är med vilja och vet­skap ute­läm­nat. rät­ten äge vid vite före­lägga honom att bestyrka detta med ed, såframt yrkande därom fram­stäl­les av över­för myn­da­ren eller det eljest fin­nes påkal­lat. har annan tagit befatt­ning med den omyn­di­ges egen­dom, må ock edgång åläg­gas honom, om skäl äro där­till. 4 § sak­nar omyn­dig till­gångar, då för­myn­der­skap för honom inskri­ves, skall för­myn­da­ren göra anmä­lan därom till över­för­myn­da­ren inom tre måna­der från det inskriv­ningen ägde rum. vad i 3 § stad­gas skall i tillämp­liga delar gälla anmä­lan, varom i första styc­ket sägs. 5 § före den 1 mars vaije år skall för­myn­da­ren till över­för­myn­da­ren avge års­räk­ning, inne­fat­tande redo­gö­relse för för­valt­ningen under föregå ende år eller den del av året varun­der för­myn­da­ren inne­haft sin befatt­ning. då för­myn­da­rens befatt­ning upp­hör, skall för­myn­da­ren oför­dröj­li­gen till över­för­myn­da­ren avge slut­räk­ning, avse­ende för­valt­ningen under det lö pande året intill befatt­ning­ens upp­hö­rande. i års­räk­ning och slut­räk­ning skall upp­tas till­gångar och skul­der vid böl­jan av den tid räk­ningen avser, en sam­man­ställ­ning av inkoms­ter och utgif­ter under nämnda tid samt till­gångar och skul­der vid samma tids utgång. första och andra styc­kena gäl­ler i tillämp­liga delar även god man och för­val­tare. ;:r har rät­ten inskränkt omfatt­ningen av en god mans eller för­val­ta­res upp­drag, gäl­ler reg­lerna om slut­räk­ning i fråga om den egen­dom som inte längre omfat­tas av upp­dra­get. upp­hör ett god­man­skap enligt 11 kap. 1 § innan tid för avgi­vande av års­räk­ning eller slut­räk­ning rörande för­myn­der­ska­pet för den omyn­dige inträf­far, får slut­räk­ning rörande god­man­ska­pet begrän­sas till att avse en , redo­gö­relse endast för de åtgär­der som har vid­ta­gits av den gode man­nen. 1 övrigt skall redo­gö­relse för för­valt­ningen avges av för­myn­da­ren även den tid som god­man­ska­pet har varat. lag (1988:1251). 6 § har för­myn­da­ren till över­för­myn­da­ren ingi­vit anmä­lan eller annan 2800 hand­ling, enligt vil­ken den omyn­dige sak­nar till­gångar eller icke har andrg ¬ till­gångar än lösö­ren, som ej lämna inkomst, vare för­myn­da­ren fri från sfs 1990:1526 skyl­dig­het att avgiva räk­ning, intill dess genom för­ytt­ring av sådana lös ören eller eljest till­gångar av annan beskaf­fen­het till­falla den omyn­dige . över­för­myn­da­ren må i annat fall för visst år eller tills vidare befria för­myn­dare från att avgiva räk­ning eller med­giva att sådan upp­rät­tas i för­enklad form, där det med hän­syn till till­gång­a­mas ringa värde eller beskaf­fen­het fin­nes kunna ske utan fara för den omyn­dige. lag (1974:1038). 7 § i för­teck­ning över omyn­digs egen­dom så ock i årsr äkning och slut- räk­ning skola till­gångar och skul­der full­stän­digt angi­vas med upp­gift å de sär­skilda till­gång­a­mas värde. fin­nes hos den omyn­dige pant­brev som avser honom till­hö­rig fas­tig­het eller tomträtt, skall detta sär­skilt angi­vas. äro medel insatta hos bank eller kvar­stå medel hos för­säk­rings­bo­lag, skall upp­gift läm­nas om den räk­ning, varå med­len inne­stå. i fråga om vär­de­pap per, som ej äro ned­satta hos bank efter vad i 15 kap. stad­gas, skall num­mer eller annan beteck­ning anmär­kas. fin­nas till­gångar som stå under den omyn­di­ges eller annans sär­skilda för­valt­ning, skall för­myn­da­ren jäm­väl lämna upp­gift därom, så ock o m dessa till­gång­ars värde, såframt det är honom kun­nigt. skola i års­räk­ning eller slut­räk­ning upp­ta­gas till­gångar eller skul­der, för vil­kas full­stän­diga angi­vande erfordras utför­lig upp­räk ning, må beträf­fande dem hän­vis­ning göras till förut avgi­ven för­teck­ning eller års­räk­ning, där det lämp­li­gen kan ske. för­teck­ning och räk­ning skola inne­hålla full­stän­dig upp­gift å för­mynda rens och den omyn­di­ges namn och hem­vist samt för­myn­da­rens post­a­dress. lag (1974:1038). 8 § inne­hål­ler för­teck­ning över omyn­digs egen­dom upp­gift å till­gångar som på grund av bodel­ning, arv, tes­ta­mente eller gåva till­fal­lit den omyn dige, eller upp­ta­ger års­räk­ning eller slut­räk­ning sådana till­gångar, om vilka upp­gift förut ej läm­nats, skall vid för­teck­ningen eller räk­ningen fogas besan­nad avskrift av bodelnings-​​ eller skif­tes­hand­ling, tes­ta­mente eller gåvobrev, om sådant fin­nes, så ock av boupp­teck­ning, där den ej förut ingi­vits till över­för­myn­da­ren. är hand­ling, varom nu sagts, av vid­lyf­tig beskaf­fen­het, må avskrif­ten läm­nas alle­nast i erfor­der­liga dela r. upp­ta­ger för­teck­ning, års­räk­ning eller slut­räk­ning vär­de­hand­lingar som ej äro ned­satta hos riks­ban­ken eller annan bank efter vad i 15 kap. stad­gas, skall vid för­teck­ningen eller räk­ningen fogas intyg av två per­so­ner, att . vär­de­hand­ling­arna fin­nas i för­myn­da­rens för­var. inne­stå medel hos bank, ^ skall genom bevis från ban ken styr­kas hur myc­ket som inne­står, så ock i vad män för­be­håll gjorts att med­len må utta­gas uta n över­för­myn­da­rens sam­tycke. lag (1987:790). vt) 9 § möter till följd av för­myn­der­ska­pets vid­lyf­tiga beskaf­fen­het eller av annan orsak hin­der att inom tid, som är för vaije sär­skilt fall bestämd, avlämna för­teck­ning, års­räk­ning eller slut­räk­ning, skall ino m samma tid anmä­lan om hin dret göras till över­för­myn­da­ren; och utsätte denne ny tid inom vil­ken för­myn­da­ren har att ingiva hand­lingen. •4, ri*^ 2801 ¬ sfs 1990; 1526 lo § för­sum­mar för­myn­da­ren att i rätt tid avgiva för­teck­ning, årsräk-​​ ning eller slut­räk­ning eller anmä­lan, varom i 4 § sägs, anmäle över­för­myn daren för­sum­mel­sen hos rät­ten, och äge rät­ten att genom vite till­hålla för­myn­da­ren att full­göra sitt ålig­gande. innan anmä­lan göres efter vad nyss ä r sagt, skall över­för­myn­da­ren, där det lämp­li­gen kan ske, erinra för­myn­da­ren om hans skyl­dig­het. 11 § då för­myn­da­rens befatt­ning upp­hör, vare för­myn­da­ren plik­tig att till mynd­lingen, om han bli­vit myn­dig, eller, om för­myn­der­ska­pet över­gått å annan, till denne oför­dröj­li­gen utgiva de till­gångar som för­myn­da­ren för mynd­ling­ens räk­ning har om hän­der. 12 § sedan av för­myn­da­ren avgi­ven slut­räk­ning bli­vit grans­kad, skall över­för­myn­da­ren till den som äger mot­taga redo­vis­ning för för­myn­da­rens för­valt­ning över­lämna, för­u­tom slut­räk­ningen, hos över­för­myn­da­ren för varad för­teck­ning över den omyn­di­ges till­gångar och skul­der, så ock samt liga de r äkningar som avgi­vits under hela den tid omyn­dig­hets­till­stån­det varat. var för­myn­da­ren, då hans befatt­ning upp­hörde, fri från skyl­dig­het att avgiva slut­räk­ning, skola de hand­lingar, varom ovan sägs, av över­för myn­da­ren till­stäl­las den som äger mot­taga redo­vis­ning, endast såframt denne eller den avgå­ende för­myn­da­ren fram­stäl­ler begä­ran därom eller ock över­för­myn­da­ren, på sätt i 17 kap. 4 § sägs, å sådan hand­ling gjort anteck­ning om anmärk­ning, utan att anmärk­ningen för­an­lett ansö­kan till rät­ten. hava de hand­lingar som avses i första styc­ket till­ställts ny för­myn­dare, ålig­ger det denne att inom två måna­der där­ef­ter till över­för­myn­da­ren åter­ställa hand­ling­arna. över­för­myn­da­ren skall vid hand­ling­a­mas över läm­nande skrift­li­gen e rinra för­myn­da­ren härom. för­sum­mar för­mynda ren att åter­ställa hand­ling­arna, skall vad i 10 § stad­gas om påföljd av för­sum­melse, varom där sägs, äga mot­sva­rande tillämp­ning. skall åtgärd, varom i första styc­ket sägs, vid­ta­gas av över­för­myn­da­ren, och var­der den avgå­ende för­myn­da­rens för­valt­ning god­känd av mynd­ling en eller ny för­myn­dare, innan hand­ling­arna till­ställts honom, vare god­kän nan­det utan ver­kan. 13 § när för­myn­da­rens befatt­ning upp­hört, skola de rörande för­myn der­ska­pet förda räken­ska­per samt de betal­nings­be­vis och andra hand­lingar som fin­nas för­va­rade till styr­kande av sär­skilda pos­ter i räken­ska­perna, av för­myn­da­ren hål­las för gransk­ning till­gäng­liga å tid och ort som i hän­delse av tvist bestäm­mas av över­för­myn­da­ren. sedan tiden för väc­kande av talan om ersätt­ning mot för­myn­da­ren gått till ända eller, där sådan talan väckts, målet bli­vit avgjort genom laga kraft ägande dom, skola nämnda räken­ska­per och hand­lingar utgi­vas till den som äger mot­taga redo­vis­ning för för­myn­da­rens för­valt­ning. 14 § vad i 5— 13 §§ stad­gas om för­myn­dare skall, om för­myn­da­ren är död, äga mot­sva­rande tillämp­ning å hans dödsbo eller, där­est hans kvarlå-​​ ten­skap är avträdd till kon­kurs, kon­kurs­för­valt­ningen. 2802 ¬ 15 § bestäm­mel­serna i 1, 3, 4 och 6 -14 §§ om för­myn­dare och förmyn-​​ sfs 1990:1526 dares för­valt­ning gäl­ler även i fråga om god­man­skap och för­val­tar­skap. lag (1988:1251). 17 kap. om till­syn över för­valt­ning som utövas av för­myn­dare, gode män och för­val­tare 1 § för­myn­da­rens för­valt­ning av den omyn­di­ges egen­dom skall med led­ning av ingi­ven för­teck­ning samt års- och slut­räk­ningar grans­kas av över­för­myn­da­ren. vid gransk­ningen skall sär­skilt till­ses, att omyn­digs till­gångar ha i skä­lig omfatttn ing använts till hans nytta och att till­gångar na i övrig t äro anbragta sålunda, att erfor­der­lig trygg­het fin­nes för deras bestånd och skä­lig avkast­ning erhål­les. lag (1974:1038). 2 § över­för­myn­da­ren äge själv eller genom någon, som av honom utses där­till, genomgå de av för­myn­da­ren förda räken­ska­perna ävensom de betal­nings­be­vis och an dra hand­lingar som fin­nas för­va­rade till styr­kande av sär­skilda pos­ter i räken­ska­perna så ock hos för­myn­da­ren för­va­rade vär­de­hand­lingar. dessa räken­ska­per och hand­lingar skola av för­myn­da­ren hål­las till­gäng­liga å tid och ort som bestäm­mas av över­för­myn­da­ren. är för­myn­da­ren icke bosatt i det distrikt, där till­sy­nen utövas, vare över­för­myn­da­ren i det distrikt, där för­myn­da­ren bor, plik­tig att, på anmo dan av den över­för­myn­dare som det till­kom­mer att utöva till­sy­nen, verk ställa den gransk­ning som avses i första styc­ket. lag (1974:1038). 3 § fin­ner över­för­myn­da­ren vid gransk­ningen eller eljest anled­ning till anmärk­ning mot för­myn­da­rens för­valt­ning, skall över­för­myn­da­ren bereda för­myn­da­ren till­fälle att för­klara sig. inkom­mer ej för­myn­da­ren inom före­lagd tid med för­kla­ring, eller fin­ner över­för­myn­da­ren avgi­ven för­kla ring otill­freds­stäl­lande, vare över­för­myn­da­ren, såframt den omyn­di­ges rätt och bästa krä­ver att åtgärd mot för­myn­da­ren utan dröjs­mål vid­ta­ges av rät­ten, plik­tig att hos rät­ten göra ansö­kan därom. 4 § angå­ende verk­ställd gransk­ning skall å för­teck­ning, års­räk­ning eller slut­räk­ning teck­nas bevis. har över­för­myn­da­ren fun­nit anled­ning till an märk­ning som icke efter ingi­ven för­kla­ring för­fal­lit, skall jäm­väl därom anteck­ning göras å hand­lingen. under­rät­telse om sådan anteck­ning skall med­de­las för­myn­da­ren, där­vid sär­skilt skall angi­vas huruvida anmärk ningen för­an­lett ansö­kan till rät­ten eller ej. har, på sätt i första styc­ket sägs, anteck­ning skett om anmärk­ning, äge för­myn­da­ren, såframt anmärk­ningen inne­bär att ersätt­nings­skyl­dig­het i för­hål­lande till den omyn­dige skulle åvila för­myn­da­ren, väcka talan mot den omyn­dige om fri­het från sådan ersätt­nings­skyl­dig­het. 5 § äger den omyn­dige del i oskif­tat bo, skall över­för­myn­da­ren med led­ning av boupp­teck­ningen och avgivna års­upp­gif­ter tillse, att för­mynda ren väl vår­dar den omyn­di­ges rätt i boet. fin­ner över­för­myn­da­ren anled ning till anmärk­ning, skall vad i 3 och 4 §§ stad­gas äga mot­sva­rande tillämp­ning. 2803 k' ¬ sfs 1990:1526 6 § den omyn­dige må, om han fyllt sex­ton år, taga del av de räk­ningar och andra hand­lingar rörande för­myn­der­ska­pet som för­va­ras hos över­för myn­da­ren. ena­handa rätt till­kom­mer den omyn­di­ges make och när­maste frän­der. 7 § bestäm­mel­serna i detta kapi­tel tilläm­pas också i fråga om godman-​​ skap och för­val­tar­skap. lag (1988:1251). 18 kap. har upp­hävts genom lag (1988:1251). 19 kap. om över­för­myn­dare 1 § över­för­myn­dare väl­jas en fö r varje kom­mun, där ej annat föl­jer av vad nedan stad­gas. 2 § kom­mun kan bestämma att det i stäl­let för över­för­myn­dare skall fin­nas en över­för­myn­damämnd. vad som annor­stä­des än i detta kapi­tel är före­skri­vet om över­för­myn­dare skall äga mot­sva­rande tillämp­ning på sådan nämnd. lag (1974:1038). 3 § har upp­hävts genom lag (1974:1038). 4 § har upp­hävts genom lag (1974:1038). 5 § över­för­myn­dare väl­jes av kom­mun­full­mäk­tige. för över­för­mynda re väl­jes en ersät­tare. leda­mö­ter och ersät­tare i över­för myn­damämnd väl­jas av kom­mun­full mäk­tige till det antal full­mäk­tige bestämma. anta­let leda­mö­ter får dock ej under­stiga tre. val av leda­mö­ter och ersät­tare i öv erför­myn­damämnd skall vara pro por­tio­nellt, om det begä­res av minst så många väl­jande, som mot­svara det tal, vil­ket erhål­les, om samt­liga väl­jan­des antal delas med det antal perso ner valet avser, ökat med 1. om för­fa­ran­det vid sådant pro­por­tio­nellt val fin­nas sär­skilda bestäm­mel­ser. sker ej val av ersät­tare i över­för­myn­damämnd pro­por­tio­nellt, skall tillika bestäm­mas den ord­ning i vil­ken ersät­tama skola inkal­las till tjänst göring. då val av över­för­myn­dare, leda­mot av över­för­myn­damämnd eller er sät­tare för­rät­tats, skall det genast anmä­las till rät­ten. har val ej skett i behö­rig tid, skall rät­ten gör a anmä­lan därom hos läns­sty­rel­sen, som till­ser att valet hålle s så sn art ske kan . lag (1974:1038). 6§ har upp­hävts genom lag (1974:1038). 7 § över­för­myn­dare, leda­mot i över­för­myn­damämnd och ersät­tare väl­jas för tre år, räk­nade från och med den 1 janu­ari året efter det, då val i i. hela riket av kom­mun­full­mäk­tige ägt mm. avgår sådan leda­mot i över­för­myn­damämnd som har utsetts vid pro- m por­tio­nellt val unde r den för honom bestämda tjänst­gö­rings­ti­den, inkal­las ® 2804 till leda­mot den ersät­tare som enligt den mel­lan ersät­tarna bestantda^^^^ ¬ ord­ningen bör inträda. den ersät­tare som sålunda har inkal­lats tjänst­gör sfs 1990:1526 under den tid som åter­stått för den avgångne. avgår över­för­myn­dare, ersät­tare för över­för­myn­dare eller leda­mot som ej har uts etts vid pro­por tio­nellt val, anstäl­les fyll­nads­val för den åter­stå­ende delen av tjänstgö rings­ti­den. lag (1974: w38). 8 § över­för­myn­dare, leda­mot i över­för­myn­damämnd och ersät­tare skall ha röst­rätt vid val av kom­mun­full­mäk­tige och vara kyr­ko­bok­förda i kom­mu­nen och får inte vara i kon­kurs eller ha för­val­tare. lag­fa­ren tjäns­te­man vid tings­rätt får ej vara över­för­myn­dare, leda­mot i över­för­myn­damämnd eller ersät­tare inom dom­sa­gan, om ej rege­ringen för sär­skilt fall med­de­lat t ill­stånd där­till. ej må annan avsäga sig upp­drag att vara över­för­myn­dare, leda­mot i över­för­myn­damämnd eller ersät­tare än den som under de tre senast för flutna åren full­gjort sådant upp­drag, den som upp­nått sex­tio års ålder eller den som eljest upp­gi­ver för­hin­der, vil­ket god­kän­nas av kom­mun­full­mäkti ge. lag 725/;. 9 § över­för­myn­dare, leda­mot i över­för­myn­damämnd eller ersät­tare kan av rät­ten ent­le­di­gas, om han fin­nes icke vara lämp­lig. lag (1974:1038). 10 § äro såväl över­för­myn­dare som hans ersät­tare för­hind­rade att full göra sitt upp­drag, äge rät­ten för­ordna till­fäl­lig vi karie. lag (1974:1038). 11 § bland leda möterna i över­för­myn­damämnd utse kom­mun­full­mäk tige en ord­fö­rande och en vice ord­fö­rande att tjänst­göra under den tid för vil­ken de bli­vit valda som leda­mö­ter. äro både ord­fö­ran­den och vice ord­fö­ran­den hind­rade att inställa sig till sam­man­träde med över­för­myn­damämn­den, skall nämn­den utse annan leda­mot att för till­fal­let föra or det. lag (1974:1038). 12 § har upp­hävts genom lag (1986:1143). 13 § om det fram­kom­mer skilj­ak­tiga meningar i en överförmyndar-​​ nämnd i ett ärende enligt denna balk, tilläm­pas före­skrif­terna i 16 kap. rät­te­gångs­bal­ken om omröst­ning i tvis­te­mål. i 19 § för­valt­nings­la­gen (1986:223) finns bestäm­mel­ser om rätt att få en skilj­ak­tig mening anteck nad. för vaije beslut av en över­för­myn­dare eller en över­för­myn­damämnd i ett ärende enligt denna balk skall fin­nas en hand­ling av vil­ken fram­går vem som har fat­tat beslu­tet, vem som har varit före­dra­gande samt beslu­tets dag och dess inne­håll. pro­to­koll hos ö ver­för­myn­dare eller över­för­myn­damämnd i annat ären de än enligt denna balk behö­ver ej upp­taga annat än för­teck­ning över dem som har del­ta­git i hand­lägg­ningen samt beslu­tet i ären­det. lag (1986:1143). 14 § om kom­mun­full­mäk­tige bestämma det, får över­för­myn­damämnd aipp­draga åt leda­mot, ersät­tare som har inkal­lats till tjänst­gö­ring eller uistfi'' ''''''^r^jäns­te­man hos kom munen att på nämn­dens väg­nar avgöra vissa grup­per 2805 11713 ^ ¬ sfs 1990:1526 av ären­den, vil­kas beskaf­fen­het skall angi­vas i full­mäk­ti­ges beslut. fram ställ­ning eller ytt­rande till kom­mun­full­mäk­tige får dock ej beslu­tas annor-​​ ledes än av nämn­den sam­fällt. fin­ner den som erhål­lit upp­drag som avses i första styc­ket, att sam­tycke, till­stånd eller för­ord­nande i visst fall ej bör med­de­las, eller anser han frå­gan tvek­sam, skall ären­det hän­skju­tas till nämn­den. beslut i ärende enligt denna balk vil­ket har fat­tats på gr und av upp­drag som avses i första styc­ket behö­ver ej anmä­las infor nämn­den. lag (1974:1038). 15 § 1 frå ga om ersätt­ning, arvode, pen­sion och andra ek ono­miska för måner till över­för­myn­dare, leda­mot i över­för­myn­dar­nämnd och ersät­tare äger vad som före­skri­ves i 2 kap. 29 § kom­mu­nal­la­gen (1977:179) mot­sva rande tillämp­ning. lag (1977:202). 16 § vad som före­skri­ves i kom­mun alla­gen (1977:179) om nämnd som avses i 3 kap. 13 § andra styc­ket nämnda lag gäl­ler, med de avvi­kel­ser som följa av detta kapi­tel, i fråga om över­för­myn­dar­nämnd och i tillämpl iga delar beträf­fande över­för­myn­dare. lag (1977:202). 17 § över­för­myn­dare och över­för­myn­dar­nämnd är skyl­diga att föra bok angå­ende de för­myn­der­skap, god­man­skap och för­val­tar­skap som har in- skri­vits och står under deras till­syn. över ären­den rörande de för­myn­der skap, som ej inskri­vits, skall sär­skild för­teck­ning föras. lag (1988:1251). 18 § rät­ten skall vaka över att över­för­myn­dare och över­för­myn­dar nämnd full­göra sina ålig­gan­den enligt denna balk. lag (1974:1038). 20 kap. vissa gemen­samma bestäm­mel­ser om rät­te­gången 1 § i mål om fader­skap, vård­nad, umgänge och under­håll tilläm­pas 14 kap. 17 och 18 § § äkten­skaps­bal­ken. lag (1988:1251). 2 § vis­tas den, mot vil­ken talan enligt denna balk rik­tas, på okänd ort, skall hans rätt i saken beva­kas av god man enligt 11 kap. dets amma gäl­ler, om han vis­tas på känd ort utom riket men stäm­ningen eller andra hand- •®r. lingar i m ålet ej kan del­ges honom eller han under­lå­ter att ställa ombud for sig och sär­skilda skäl före­lig­ger att för­ordna god man. ; i ett ärende om för­ord­nande av för­val­tare eller utvidg­ning av ett förval-​​ tar­skaps omfatt­ning, där den enskilde uppen­bar­li­gen inte för­står vad saken gäl­ler eller skulle lida skada av att få del av hand­ling­arna i ären­det, skall rät­ten för­ordna en god man enligt 11 kap. att före­träda den enskilde i ären­det och bevaka hans eller hen nes rätt. en god man som avses i första eller andra styc­ket skal! sam­råda med den för vil­ken han har för­ord­nats, i den mån det kan ske. lag (1988:1251). 2 a § 1 ett ärende om för­ord­nande av för­val­tare eller utvidg­ning av ett för­val­tar­skaps omfatt­ning, där det inte före­lig­ger fall som avses i 2 § andra 'd styc­ket, skall rät­ten för­ordna ett biträde att bevaka den enskil­des rätt i 2806 ären­det. ett rät­te­gångs­bi­träde skall också för­ord­nas, om den som har ¬ för­val­tare begär att for­val­tar­ska­pet skall upp­höra eller att dess omfatt­ning sfs 1990:1526 skall inskrän­kas. rät­te­gångs­bi­träde skall inte for­ord­nas, om det är uppen­bart att ett biträde inte behövs. lag (1988:1251). 2 b § den som har for­ord­nats till god man enligt 2 § eller rät­te­gångsbi träde enligt 2 a § har efter rät­tens pröv­ning rätt till skä­lig ersätt­ning av all­männa medel for arbete, tids­spil­lan och utlägg som upp­dra­get har krävt. kost­na­den skall stanna på sta­ten, såvida inte mot­par­ten till den, for vil­ken god man eller rät­te­gångs­bi­träde har for­ord­nats, skä­li­gen bör åläg­gas att ersätta sta­ten kost naden. lag (1988:1251). 2 c § rät­te­gångs­bal­kens bestäm­mel­ser om hämt­ning av part tilläm­pas också på den som i annan egen­skap än vittne eller sak­kun­nig skall höras i mål eller ärende som avses i den na balk. lag (1988:1251). 3 § ansö­kan om a nnan rät­tens åtgärd med avse­ende på for­myn­der­skap än för­myn­da­res för­ord nande eller ent­le­di­gande får, såvida fråga ej är om ärende enligt 9 kap. 2 a §, göras, för­u­tom av över­för­myn­da­ren och för­myn dare, av den omyn­dige själv, om han fyllt sex­ton år, samt av hans make och när­maste frän­der. fråga som avses i denna para­graf skall rät­ten också taga upp själv­mant, när anled­ning före­kom­mer där­till. i ärende som avses i första styc­ket skall rä tten, när det rör omyn­dig som fyllt sex­ton år, bereda denne till­fälle att yttra sig, om det kan ske. mot rät­tens beslut i ärende som avses i första styc­ket får talan föras, för­u­tom av den som beslu­tet sär­skilt rör, av var och en som har rätt att göra ansö­kan. mot beslut, vari­ge­nom det före­lagts för­myn­dare att vid vite full­göra visst ålig­gand e, får talan föras endast i sam­band med kla­gan över rät­tens beslut om utdö­mande av vitet. lag (1976:612). 4 § över­för­myn­da­rens till­stånd till åtgärd beträf­fande omyn­digs egen dom får sökas endast av för­myn­da­ren. mot över­för­myn­da­rens beslut i sådant ärende och mot över­för­myn­da­rens för­ord­nande, att för­be­håll enligt 15 kap. 9 § andra styc­ket ej skall gälla, får talan föras endast av för­mynda ren samt, såvida ären­det angår omhän­der­ta­gande av egen­dom, varö­ver den omyn­dige råder, eller åter­kal­lelse av för­myn­da­rens eller över­för­myn darens till­stånd för omyn­dig att driva näring, av den omyn­dige själv, om han fyllt sex­ton år. mot över­för­myn­da­rens beslut i fall som avses i 13 kap. 8 § tredje styc­ket får talan ej föras. lag (1976:612). 5 § bestäm­mel­serna i 3 och 4 §§ om för­myn­dare och för­myn­der­skap gäl­ler i tillämp­liga delar beträf­fande god man och god­man­skap samt för- val­tare och för­val­tar­skap. här­vid skall bestäm­mel­serna om omyn­dig, den nes make och när­maste anhö­riga, när det är fråga om god­man­skap som avses i 11 kap. 3 eller 4 §, gä lla den för vil­ken god man har för­ord­nats och den­nes make och när­maste släk­tingar samt i fråga om för­val­tar­skap den för vil­ken för­val­tare har för­ord­nats och den­nes make och när­maste släk- , ijtiis(|tingar. ar det fråga om god­man­skap för en omyn­dig, har i ärende som 2807 ¬ sfs 1990:1526 avses i 3 § även för­myn­da­ren sådan behö­rig­het som anges där. l/xg (1988:1251). 6 § talan mot över­för­myn­da­rens beslut i ärende enligt denna balk fores skrift­li­gen hos rät­ten inom två vec­kor från den dag kla­gan­den fick del av beslu­tet. lag (1976:612). 7 § i mål eller ärende, där över­för­myn­da­ren fört talan, får rät­ten, när skäl före­ligga, vid målets eller ären­dets avgö­rande tiller­känna över­för­myn daren ersätt­ning av all­männa medel for det arbete han ned­lagt på målets eller ären­dets utfö­rande samt for nödiga utgif­ter. rät­ten prö­var också huruvida ersätt­ningen skall åter­gäl­das av över­för­myn­da­rens mot­part eller stanna på stats­ver­ket. över­för­myn­da­ren får anlita ombud i mål eller är ende där han for talan. lag (1976:612). 8 § beslut som i ärende om för­myn­der­skap, g odman­skap eller förval-​​ tar­skap enligt denna balk med­de­las av över­för­myn­da­ren eller rät­ten län­der till efter­rät­telse utan hin­der av att beslu­tet över­kla­gas. vad som nu har sagts gäl­ler ej rät­tens avgö­rande, vari­ge­nom avtal om sam­man­lev­nad i oskif­tat bo hävs eller för­myn­dare, god man eller för­val­tare döms till utgi­vande av för­sut­tet vite. lag (1988:1251). 9 § har upp­hävts genom lag (1990:444). 10 § har upp­hävts genom lag (1980:159). 11 § beslut som tings­rät­ten har med­de­lat under rät­te­gången i frå­gor som avses i 6 kap. 20 §, 7 kap. 15 §,10 kap. 16 eller 17 § eller 11 kap. 18 §, 20 § andra styc­ket eller 23 § tredje styc­ket skall över­kla­gas sär­skilt. lag (1988:1251). 12 § hov­rät­tens dom eller slut­liga beslut i mål om under­håll enligt 7 kap. får inte över­kla­gas. hov­rät­ten får dock tillåta att domen eller beslu­tet över­kla­gas, om det finns sär­skilda skäl for en pröv­ning om till­stånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första styc­ket 1 rät­te­gångs­bal­ken. första styc­ket första meningen gäl­ler inte, om någon annan del av domen över­kla­gas. hov­rät­tens beslut i frå­gor som avses i 11 § får ald­rig över­kla­gas. det samma gäl­ler ären­den som först har hand­lagts av öv erför­myn­da­ren. lag (1989:354). 13—41 §§ h ar upp­hävts genom lag (1976:612). 21 kap. om verk­stäl­lig­het av domar ejjer beslut om vård­nad eller umgänge m.m. verk­stäl­lig­het av domar eller beslut 1 § verk­stäl­lig­het av vad all­män dom­stol har bestämt i do m eller beslut 2808 om vård­nad, umgänge eller över­läm­nande av barn söks hos läns­rät­ten. ¬ ' här domen eller beslu­tet inte vun­nit laga kraft och är det inte sär­skilt sfs 1990:11526 med­gi­vet att verk­stäl­lig­het ändå får ske, får läns­rät­ten inte vidta åtgär­der enligt 2-4 §§. lag (1983:485). 2 § innan läns­rät­ten för­ord­nar om verk­stäl­lig­het, får den upp­dra åt leda­mot eller sup­ple­ant i soci­al­nämn­den eller tjäns­te­man inom soci­al­tjäns ten att verka for att den som har hand om bar­net fri­vil­ligt skall full­göra vad som ålig­ger honom eller henne. sådant upp­drag får även läm­nas åt någon annan lämp­lig per­son. den som har fått ett upp­drag enligt första styc­ket skall inom den tid som läns­rät­ten bestäm­mer lämna denna en redo­gö­relse for de åtgär­der som har vid­ta­gits och vad som i övrigt har kom­mit fram. tiden får inte sät­tas längre än två vec­kor. läns­rät­ten får dock for­länga ti den, om det finns för­ut­sätt­ningar för att nå en fri­vil­lig full­gö­relse. lag (1983:485). 3 § för­ord­nar läns­rät­ten om verk­stäl­lig­het, får den före­lägga vite eller besluta att bar­net skall h ämtas genom polis­myn­dig­he­tens forsorg. häm t ning får dock beslu­tas endast i de fall och under de forut­sätt­ningar som anges i andra och tredje styc­kena. ar det fråga o m dom eller beslut om vård­nad eller över­läm­nande av barn, får läns­rät­ten besluta om hämt­ning av bar­net, om verk­stäl­lig­het annars inte kan ske eller om hämt­ning är nöd­vän­dig for att und­vika att bar­net lider all­var­lig skada. ar det fråga om dom eller beslut om umgänge mel­lan bar­net och en för­äl­der som inte är vård­nads­ha­vare, får läns­rät­ten besluta om hämt­ning av bar­net, om verk­stäl­lig­het annars inte kan ske och bar­net har ett sär­skilt starkt behov av umgänge med för­äl­dern. frå­gor om utdö­mande av fore­lagt vit e prö­vas av läns­rät­ten på ansö­kan av den par t som har begärt verk­stäl­lig­he­ten. lag (1983:485). 4 § för­ord­nar läns­rät­ten om verk­stäl­lig­het, kan den även lämna upp drag enligt 2 §. har rät­ten beslu­tat att bar­net skall häm­tas genom polis myn­dig­he­tens forsorg, skall sådant upp­drag läm­nas, om inte sär­skilda skäl talar mot det. om det finns sär­skilda skäl, får läns­rät­ten för att under­lätta att bar­net över­flyt­tas före­skriva att bar­net till­fäl­ligt skall tas om hand på lämp­ligt sätt. för­ord­nar läns­rät­ten om verk­stäl­lig­het av en dom eller ett beslut om umgänge som har vun­nit laga kraft, kan rät­ten, när det påkal­las av for­hål lan­den som har inträf­fat efter domen eller beslu­tet, jämka vad som har bestämts om vill­kor eller tid­punkt for umgänget. lag (1983:485). 5 § har bar­net fyllt tolv år, får verk­stäl­lig­het inte ske mot dess vilja utom då läns­rät­ten fin­ner det nöd­vän­digt av hän­syn till bar­nets bästa. det­sam ma gäl ler, om bar­net ännu inte har fyllt t olv år men har nått en sådan mog­nad att dess vilja bör beak­tas på mot­sva­rande sätt. lag (1983:485). 6 § läns­rät­ten kan vägra verk­stäl­lig­het, om det är uppen­bart att för­hål lan­dena har änd­rats sedan den all­männa dom­sto­lens dom eller beslut med­de­la­des och det av hän­syn till bar­nets bästa är påkal­lat att frå­gan om 2809 ¬ sfs 1990:1526 vård­nad eller umgänge prö­vas på nytt. sådan fråga tas upp av all­män dom­stol på ansö­kan av den som har varit part i målet hos läns­rät­ten ellei^ på ansö­kan av soci­al­nämn­den. läns­rät­ten får även i annat fall vägra verk­stäl­lig­het, o m det finns risk som inte är ringa för att bar­nets kropps­liga eller själs­liga hälsa ska­das. lag (1983:485). över­flytt­ning av barn i andra fal! 7 § även om dom eller beslut som avses i 1 § inte före­lig­ger, kan bar­nets vård­nads­ha­vare, när bar­net vis­tas hos någon annan, begära att läns­rät­ten beslu­tar om åtgärd för att bar­net skall över­flyt­tas till vård­nads­ha­va­ren. läns­rät­ten kan vägra att vidta den begärda åtgär­den, om det av hän­syn till bar­nets bästa är påkal­lat att frå­gan om vård­na­den prö­vas av all­män dom­stol. en åtgärd enligt första styc­ket får inte beslu­tas, om ett flytt­nings­för­bud enligt lagen (1990:52) med sär­skilda be stäm­mel­ser om vård av unga före lig­ger beträf­fande bar­net. i övri gt gäl­ler 2 —6 §§ . lag (1990:54). 8 § bestäm­mel­serna i 7 § gäl­ler också när för­äld­rar, adop­tiv­för­äld­rar eller sär­skilt för­ord­nade för­myn­dare gemen­samt har vård­na­den och en av dem utan beak­tans­värt skäl egen­mäk­tigt bort­fört eller kvar­hål­ler barn et samt den andre beg är rät­telse. lag (1983:485). gemen­samma bestäm­mel­ser 9 § hämt­ning och annan åtgärd som rör bar­net skall utfö­ras på ett sätt som är så skon­samt som möj­ligt för bar­net. vid hämt­ning skall någon som kan vara till stöd för bar­net när­vara. finns det en sådan kon­takt­perso n för bar­net som avses i soci­al­tjänst­la­gen (1980:620) bör denne anli­tas. om möj­ligt skall också en barn­lä­kare, barn- psy­ki­a­ter eller barnpsy­ko­log med verka. om bar­net på gr und av sjuk­dom inte bör flyt­tas eller om det möter något annat sär­skilt hin­der, skall hämt­ningen upp­skju­tas. lag (1983:485). 10 § före­lig­ger i mål enligt detta kapi­tel fara för att bar­net förs ur lan­det eller är saken av a nnan anled­ning bråds­kande, kan läns­rät­ten ome­del­bart för­ordna att bar­net skall tas om hand på det sätt som läns­rät­ten fin­ner lämp­ligt. kan ett beslut enligt första styc­ket i nte avvak­tas, får polis­myn­dig­he­ten, oav­sett om något mål är anhäng­igt, vidta sådana ome­del­bara åtgär­der som kan ske utan skada för bar­net. när en sådan åtgärd vid­tas skall om möj­ligt när­vara en läkare samt före­trä­dare för soci­al­tjäns­ten eller i före­kom­mande fall en sådan kon­takt­per­son för bar­net som avses i soci­al­tjänst­la­gen (1980:620). åtgär­den skall genast anmä­las till läns­rät­ten, som utan dröjs mål prö­var om den skall be stå. lag (1983:485). 11 § 1 mål enligt detta kapi­tel kan läns­rät­ten för­ordna att bar­net skall under­sö­kas av läkare. i kal lelse till läkar­un­der­sök­ning får läns­rät­ten före­lägga vite. läns­rät­ten 2810 prö­var frå­gor om utdö­mande av före­lagt vite. lag (1983:485). ¬ 12 § i mål enligt detta kapi­tel skall läns­rät­ten hålla munt­lig för­hand­ling, sfs 1990:1526 om det inte är uppen­bart obe­höv­ligt. om munt­lig för­hand­ling i kam mar rät­ten och rege­rings­rät­ten finns bestäm­mel­ser i 9 § förvaltningsprocess-​​ lagen (1971:291). vid munt­lig för­hand­ling får bar­net höras inför rät­ten, om sär­skilda skäl talar för det och det är uppen­bart att bar­net inte kan ta skada av att höras. ute­blir en part från en för­hand­ling till vil­ken han eller hon har kal­lats vid vite att inställa sig per­son­li­gen, får rät­ten för­ordna att par­ten skall häm­tas till rät­ten antingen ome­del­bart eller till en senare dag. lag (1983:485). 13 § läns­rät­ten får, enligt vad som är skä­ligt, för­ordna att den ena par­ten skall ersätta mot­par­tens kost­na­der i ett mål enligt detta kapi­tel. kost­na­der för utfö­rande av upp­drag enligt 2 § första styc­ket andra meningen, för hämt­ning av en part till för­hand­ling, för hämt­ning eller omhän­der­ta­gande av barn och för läkar­un­der­sök­ning beta­las av all­männa medel. rät­ten får efter vad som är skä­ligt besluta att en part som har för­an­lett kost­nad för hämt­ning skall helt eller del­vis betala kost­na­den till stats­ver­ket. den som har hand om bar­net får tiller­kän­nas ersätt­ning och för­skott med anled­ning av kost­na­der för resa och uppe­hälle i sam­band med instäl lelse vid läkar­un­der­sök­ning enligt 11 §. här­vid gäl­ler 15 § förvaltningspro-​​ cess­la­gen (1971:291). frå­gor om ersätt­ning enligt andra och tredje styc­kena prö­vas av läns­rät ten. lag (1983:485). 14 § läns­rät­ten kan för­ordna att beslut enligt detta kapi­tel som ej avser utdö­mande av vite, ersätt­ning för parts kost­na­der eller parts skyld ighet att betala kost­na­der till stats­ver­ket skall gälla ome­del­bart. lag (1983:485). 15 § beslut enligt detta kapi­tel om över­flytt­ning av barn hind­rar inte att den fråga som har avgjorts prö­vas på nytt, när änd­rade för­hål­lan­den eller något annat sär­skilt skäl för­an­le­der det. lag (1983:485). 16 § vid hand­lägg­ning i kam­mar­rät­ten av mål enligt detta kapi­tel skall nämn­de­män ingå i rät­ten. lag (1983:485). 1. denna lag' trä­der i kraft den 1 janu­ari 1977, då lagen (1969:618) om fast­stäl­lande av fader­ska­pet till barn utom äkten­skap skall upp­höra att gälla. 2. talan som avses i 3 kap. 1 § får icke väc­kas, om rät­ten till mot­sva­ran de talan på grund av äldre bestäm­mel­ser har gått för­lo­rad före ikraft­trä dan­det av denna lag. 5. i mål om fast­stäl­lande av fader­skap till barn kan talan om bar­nets egen­skap av tro­lov­nings­barn enligt äldre rätt upp­ta­gas till pröv­ning, om ^ bar­net är fött före utgången av år 1969 eller den upp­givne fadern har " avli­dit dess­förin­nan. '1976:612. 281 1 ¬ sfs 1990:1526 7. bestäm­mel­serna i 7 kap. 10 § i dess ä ldre lydelse om skyl­dig­het för fader till barn utom äkten­skap att bidraga till under­håll av bar­nets moder äger fort­fa­rande tillämp­ning, om bar­net har fötts före ikraft­trä­dan­det av denna lag. 1, denna lag' trä­der i kraft, såvitt avser 6 kap. 7 — 9, 10a och 12 §§ samt 20 kap. 9 § den i ja nuari 1979, såvitt avser 7 kap. 4 § den ! janu­ari 1980, och i övrigt den 1 juli 1979. 5. bidrags­skyl­dig­het som har bestämts enligt äldre bestäm­mel­ser skall bestå enligt vad som föl­jer av domen eller avta­let. 6. bidrags­skyl­dig­het som har bestäms enligt äldre bestäm­mel­ser skall full­gö­ras enligt de nya bestäm­mel­serna. 7. för bidrags­skyl­dig­het som har bestämts enligt äldre bestäm­mel­ser gäl­ler i fråga om jämk­ning och ompröv­ning de nya bestäm­mel­serna. har någon enligt 7 kap . 7 § andra styc­ket i dess äldre lydelse slu­tit avtal om att betala engångs­be­lopp till bar­net, lår talan om jämk­ning enligt 7 kap. 10 § första styc­ket i dess nya lydelse dock inte föras i fråga om avta­let. 8. bestäm­mel­serna i 15 kap. 12 § andra styc­ket i äldre lydelse tilläm­pas fort­fa­rande om arv­lå­ta­ren har avli­dit före ikraft­trä­dan­det. 9. före­kom­mer i lag eller annan för­fatt­ning hän­vis­ning till före­skrift som har ersatts genom bestäm­melse i den nya lagen, tilläm­pas i stäl­let den nya bestäm­mel­sen. denna lag® trä­der i kraft den 1 juli 1983. före­kom­mer i lag eller annan för­fatt­ning hän­vis­ning till före­skrif­ter som har ersatts av bestäm­mel­ser i denna lag, tilläm­pas i stä llet de nya bestäm mel­serna. denna lag^ trä­der i kraft den 1 mars 1985. lagen skall dock inte gälla i fråga om inse­mi­na­tio­ner som har utförts före ikraft­trä­dan­det. har inse­mi­na­tion utförts före lagens ikraft­trä­dande på en kvinna med : sam­tycke av hen­nes make eller av annan man som bodde till­sam­mans med •- henne under äkten­skaps­lik­nande för­hål­lan­den och är det med hän­syn til l 5^ | samt­liga omstän­dig­he­ter san­no­likt att bar­net har avlats genom insemina-​​ tio­nen, får efter utgången av feb­ru­ari månad år 1986 talan int e väc­kas om för­kla­ring enligt 1 kap. 2 § första styc­ket om att man­nen inte är far till bar­net eller enligt 1 kap. 4 § tredje styc­ket om att ett erkän­nande av fader­ska­pet som man­nen har läm­nat sak­nar ver­kan mot honom. denna lag'" trä­der i kraft den 1 juli 1985. äldre bestäm­mel­ser gäl­ler alltjämt i fråga om mål, vari talan väckts före ikraft­trä­dan­det. ' 1978:853. " 1983 :47. "1984:11 39. 2812 '"1985:358. ¬ i. u' 1. denna lag" trä­der i kraft den 1 janu­ari 1988. sfs 1990:1526 ' 2. har man­nen avli­dit före ikraft­trä­dan­det, skall 3 kap. 1 och 2 §§ i deras äldre lydelse fort­fa­rande tilläm­pas. 3. har talan väckts före ikraft­trä­dan­det, skall 6 kap. 20 § och 7 kap. 15 § i deras äldre lydelse fort­fa­rande tilläm­pas. denna lag" trä­der i kraft den 1 janu­ari 1989. lagen skall dock inte gälla i fråga om be frukt­ning utan­för krop­pen som har utförts före ikraft­trä­dan det. har befrukt­ning av modems ägg utan­för hen­nes kropp utförts före lagens ikraft­trä­dande med sam­tycke av hen­nes make eller sambo och är det med hän­syn till samt­liga omstän­dig­he­ter san­no­likt att bar­net har avlats genom befrukt­ningen, får efter utgången av år 1989 talan inte väc­kas om för­kla­ring enligt 1 k ap. 2 § första styc­ket om att man­nen inte är far till bar­net eller enligt 1 kap. 4 § tredje styc­ket om att ett erkän­nande av fader­ska­pet som man­nen har läm­nat sak­nar ver­kan mot honom. 1. denna lag" trä­der i kra ft den 1 janu­ari 1989. 2. den som vid ikraft­trä­dan­det är omyn­dig­för­kla­rad enligt äldre be stäm­mel­ser skall tills vidare anses ha för­val­tare enligt 11 kap. 7 § i dess nya lydelse. här­vid skall för­myn­da­ren anses vara för­val­tare med upp­drag att vårda den enskil­des ange­lä­gen­he­ter utan begräns­ning av upp­dra­get. 3. för­ord­nande av god man som har skett enligt äldre bestäm­mel­ser skall anses ha med­de­lats enligt mot­sva­rande nya bestäm­mel­ser i 11 kap. 4. om det vid ik raft­trä­dan­det pågår ett mål om omyn­dig­för­kla­ring eller hävande av såd an förl­da­ring, skall hand­lägg­ningen fort­sätt­nings­vis anses avse ett ärende angå­ende för­val­tar­skap. 5. före­kom­mer i lag eller annan för­fatt­ning någon hän­vis­ning till en före­skrift som h ar ersatts genom en bestäm­melse i denna lag, tilläm pas i stäl­let den bestämm elsen. denna lag" trä­der i kraft den 1 juli 1989. äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas dock i fråg a om avgö­ran­den av hov­rätt som har med­de­lats före ikraft­trä dan­det. denna lag" trä­der i kraft den 1 mars 1991. på rege­ring­ens väg­nar laila frei valds seve­rin blomstrand (justi­tie­de­par­te­men­tet) " 1987:790, 1988:712, " 1988:1251. " 1989:354, " 1990:1526. 2813 ¬