Lag (1965:723) om erkän­nande och verk­stäl­lig­het av vissa utländska domar och beslut angå­ende under­håll till barn

1 §   Bestäm­mel­serna i denna lag äga, enligt för­ord­nande av Konungen, tillämp­ning i för­hål­lande till stat som är anslu­ten till den i Haag den 15 april 1958 dag­teck­nade kon­ven­tio­nen om erkän­nande och verk­stäl­lig­het av avgö­ran­den om under­håll till barn.

Med avgö­rande avses i denna lag dom och dom­stols eller annan myn­dig­hets slut­liga beslut.

2 §   Laga­kraft­vun­net avgö­rande som med­de­lats i den främ­mande sta­ten och som åläg­ger någon att utgiva bidrag till barns under­håll gäl­ler även här i riket, om annat ej föl­jer av 3 och 4 §§.

3 §   Avgö­rande som avses i 2 § är ej gäl­lande här i riket i fråga om under­håll för tid då den som bidra­get avser är gift eller efter det han fyllt tju­go­ett år.

Avgö­ran­det gäl­ler ej hel­ler,
om den myn­dig­het som med­de­lat avgö­ran­det ej var behö­rig enligt 4 §,
om samma sak var anhängig här i riket när avgö­ran­det med­de­la­des i den främ­mande sta­ten,
om dom med­de­lats här i riket i samma sak,
om den som ålagts under­hålls­skyl­dig­het ej bli­vit kal­lad till eller varit före­trädd inför myn­dig­he­ten enligt före­skrif­terna i den stat myn­dig­he­ten till­hör,
om de före­skrif­ter som nämnts ovan iakt­ta­gits men den som ålagts under­hålls­skyl­dig­het lik­väl icke erhål­lit kän­ne­dom om för­fa­ran­det eller haft möj­lig­het att bemöta ansprå­ket och sådant för­hål­lande ej beror av för­sum­melse från hans sida, eller

om avgö­ran­det är uppen­bart ofören­ligt med grun­derna för rätts­ord­ningen här i riket.

4 §   Avgö­ran­det anses vara med­de­lat av behö­rig myn­dig­het i främ­mande stat,
om den som ålagts under­hålls­skyl­dig­het hade sitt hem­vist i den sta­ten, när saken anhäng­ig­gjor­des,
om den under­hålls­be­rät­ti­gade hade sitt hem­vist i den sta­ten, när saken anhäng­ig­gjor­des, eller

om den som ålagts under­hålls­skyl­dig­het uttryck­li­gen god­ta­git att saken prö­vas av myn­dig­he­ten eller utan invänd­ning angå­ende myn­dig­he­tens behö­rig­het ingått i sva­ro­mål i saken.

Om främ­mande stat vid anslut­ning till kon­ven­tio­nen för­be­hål­lit sig att icke erkänna avgö­rande av myn­dig­het, vars behö­rig­het beting­ats av den under­hålls­be­rät­ti­ga­des hem­vist, må Konungen för­ordna att myn­dig­het i den sta­ten ej skall anses behö­rig, om myn­dig­he­ten grun­dat sin behö­rig­het på det för­hål­lan­det att den under­hålls­be­rät­ti­gade hade sitt hem­vist där.

5 §   Ett avgö­rande som enligt 1-4 §§ gäl­ler i Sve­rige ska efter en ansö­kan för­kla­ras verk­ställ­bart. Lag (2014:916).

6 §   Även en dom om under­håll till barn som får verk­stäl­las i den stat där domen med­de­lats trots att den inte fått laga kraft ska efter en ansö­kan för­kla­ras verk­ställ­bar under för­ut­sätt­ning att domen med­de­lats i en stat som avses i 1 § och att en dom av detta slag hade kun­nat med­de­las av en svensk dom­stol i ett mot­sva­rande fall. Det­samma gäl­ler i fråga om en dom­stols beslut om under­håll till barn som med­de­lats för tiden till dess frå­gan avgjorts genom en dom eller ett beslut som har fått laga kraft. Om avgö­ran­det enligt 3 eller 4 § inte skulle gälla i Sve­rige, får det inte för­kla­ras verk­ställ­bart. Lag (2014:916).

7 §   En ansö­kan om att ett avgö­rande ska för­kla­ras verk­ställ­bart görs till den tings­rätt som rege­ringen före­skri­ver.

Sökan­den ska till­sam­mans med ansö­kan ge in
   1. avgö­ran­det i ori­gi­nal eller en kopia av avgö­ran­det som har bestyrkts av en myn­dig­het,
   2. bevis om att avgö­ran­det får verk­stäl­las i den stat där det har med­de­lats,
   3. om den som har ålagts under­hålls­skyl­dig­het har ute­bli­vit eller annars inte besva­rat ett krav på under­håll, stäm­nings­an­sö­kan eller mot­sva­rande hand­ling i bestyrkt kopia och bevis om att ansö­kan eller hand­lingen har del­getts före avgö­ran­det, och
   4. en bestyrkt över­sätt­ning till svenska av hand­ling­arna i ären­det. Lag (2014:916).

8 §   Om ett avgö­rande för­kla­ras verk­ställ­bart, verk­ställs avgö­ran­det på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. En före­skrift om tvångs­me­del i avgö­ran­det ska dock inte tilläm­pas. Lag (2014:916).

9 §   Vid hand­lägg­ning i dom­stol av ett ärende om verk­ställ­bar­hets­för­kla­ring tilläm­pas i övrigt lagen (1996:242) om dom­stol­sä­ren­den. Lag (2014:916).

10 §   Före­skrif­terna i denna lag gälla ej i för­hål­lande till Dan­mark, Fin­land, Island och Norge i den mån sär­skilda bestäm­mel­ser äga tillämp­ning.

Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2014:916
   1. Denna lag trä­der i kraft den 10 janu­ari 2015.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler för hand­lägg­ningen i Svea hov­rätt och Högsta dom­sto­len av ären­den som har inletts i hov­rät­ten före ikraft­trä­dan­det.