SFS 1995:1571 Lag om insättningsgaranti
Källa Regeringskansliets rättsdatabaser m.fl.
Lag
om insättningsgaranti;
SFS 1995:1571
Utkom från trycket
den 29 december 1995
utfärdad den 20 december 1995.
Enligt riksdagens beslut1 föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om garanti för insättningar hos
banker och vissa värdepappersföretag.
Frågor om garantin handläggs av Bankstödsnämnden.
Definitioner
2 § I denna lag betyder
1. institut: en svensk bank eller ett utländskt bankföretag eller ett svenskt
värdepappersbolag eller utländskt värdepappersföretag som har tillstånd att
ta emot kunders medel på konto,
2. insättare: den som har en insättning i ett institut,
3. insättning: nominellt bestämda tillgodohavanden som är tillgängliga
för insättaren med kort varsel,
4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Insättningar som omfattas av garantin
3 § En insättning omfattas av garantin, om insättningen finns hos ett
svenskt institut här i landet eller hos en filial i ett annat EES-land till ett
svenskt institut.
Nämnden får besluta att garantin också skall omfatta insättningar som
finns hos
1. en filial i ett land utanför EES till ett svenskt institut, eller
2. en filial här i landet till ett utländskt institut.
Beslut enligt andra stycket meddelas efter ansökan av institutet.
1
Prop. 1995/96:60, bet. 1995/96:NU7, rskr. 1995/96:83. Jfr. rådets direktiv 94/19/EG av
den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar (EGT nr L 135/5, 31.5.1994, Celex
394L0019/S).
3164
Ersättning från garantin
4 § Om en insättning omfattas av garantin, har insättaren rätt till ersättning
motsvarande dels insättningens belopp, dels upplupen ränta till den dag då
ersättningsrätt inträder, dock för varje institut med sammanlagt högst
250 000 kronor.
5 § En insättare som är en bank eller ett värdepappersbolag som har
tillstånd att ta emot kundens medel på konto, eller motsvarande utländska
företag, kan inte få ersättning enligt garantin.
6 § Om en insättning hos en filial här i landet till ett utländskt institut
också omfattas av en garanti i ett annat land, svarar den svenska garantin
bara för skillnaden mellan vad som kan betalas ut enligt den utländska
garantin, i förekommande fall före avdrag för institutets motfordringar mot
insättaren, och vad som kan betalas ut enligt den svenska garantin.
7 § I fråga om insättningar hos en filial i ett annat EES-land till ett svenskt
institut svarar den svenska garantin inte för mer än vad som kan utgå enligt
den garanti som gäller för den närmast jämförbara institutsgruppen i det
andra landet. Den svenska garantin omfattar inte heller fler slag av in-
sättningar eller andra insättare än för vilka ersättning kan utgå enligt garan-
tin i det andra landet.
Ersättningsrättens inträde
8 § Är det fråga om en insättning som omfattas av garantin enligt 3 §
första stycket eller andra stycket 1, inträder rätt till ersättning när institutet
försätts i konkurs.
Är det fråga om en insättning som omfattas av garantin enligt 3 § andra
stycket 2, inträder rätt till ersättning när en behörig myndighet i institutets
hemland förklarar att insättningar hos institutet är indisponibla.
9 § Ersättning enligt garantin betalas av nämnden.
Ersättningar skall betalas ut snarast möjligt och senast tre månader efter
dagen för konkursbeslutet eller sådan förklaring som avses i 8 § andra
stycket.
På ansökan av nämnden får allmän förvaltningsdomstol, om det finns
synnerliga skäl, förlänga tidsfristen med högst tre månader. Ytterligare
förlängning får beviljas två gånger med högst tre månader i taget.
10 § Den som har en insättning i ett svenskt institut förlorar sin rätt till
ersättning, om han inte gör anspråk på ersättningen innan han har förlorat
sin rätt till utdelning i institutets konkurs.
Information
11 § Svenska institut samt utländska institut som tar emot insättningar hos
en filial här i landet skall informera dem som har gjort eller avser att göra
en insättning om
1. den garantin som gäller för insättningar hos institutet,
2. den ersättningsnivå som gäller för garantin, och
3165
SFS 1995:1571
SFS 1995:1571
3166
3. formerna för utbetalning av ersättning från garantin.
I fråga om Underlätelse att lämna information som anges i första stycket
eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt gäller
marknadsföringslagen (1995:450).
Avgifter
12 § Varje institut som omfattas av garantin skall betala en årlig avgift till
nämnden. Avgiften för ett år grundas på institutens insättningar vid ut-
gången av närmast föregående år, till den del insättningarna omfattas av
garantin.
Institutens sammanlagda avgifter för ett år skall uppgå till ett belopp som
motsvarar 0,25 procent av insättningarna.
Om nämnden har tagit upp lån enligt 15 §, får nämnden besluta att, till
dess lånet har betalats tillbaka, de sammanlagda avgifterna för ett år skall
uppgå till ett belopp som motsvarar högst 0,3 procent av insättningarna.
Om de behållna avgiftsmedlen sammanlagt uppgår till ett större belopp
än som motsvarar 2,5 procent av insättningarna, skall de sammanlagda
avgifterna för ett år uppgå till ett belopp som motsvarar 0,1 procent av
insättningarna.
13 § Nämnden skall årligen bestämma hur stort belopp varje institut skall
betala i avgift. Nämnden bestämmer också när avgiften skall betalas.
Avgiften skall motsvara summan av institutets insättningar till den del de
omfattas av garantin, multiplicerat med lägst 60 procent och högst 140
procent av det tal som tillämpas enligt 12 § andra, tredje, eller fjärde
stycket. Avgiften skall bestämmas med hänsyn till institutets kapitaltäck-
ningsgrad, beräknad enligt 2 kap. 1 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning
och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
14 § Om garantin för ett institut börjar gälla under ett löpande kalenderår
skall avgiften för det året fastställas med hänsyn till den tid garantin gällt.
Avgiften skall grundas på summan av institutets insättningar vid årets ut-
gång och i övrigt beräknas på samma sätt som anges i 13 § andra stycket.
15 § Nämnden skall placera inbetalda avgifter på ett räntebärande konto i
Riksgäldskontoret sedan nämndens förvaltningskostnader för garantin har
räknats av.
I den utsträckning behållna avgiftsmedel inte räcker till för att betala ut
ersättningar får nämnden låna medel i Riksgäldskontoret.
Uppgiftsskyldighet
16 § Ett institut som omfattas av garantin skall lämna de uppgifter till
nämnden som den behöver för att fastställa institutets avgift och i övrigt för
sin verksamhet enligt denna lag.
17 § Har ett institut som omfattas av garantin försatts i konkurs, skall
konkursförvaltaren lämna de uppgifter till nämnden som den behöver för att
betala ut ersättning till insättarna. Konkursförvaltaren skall även i övrigt
lämna nämnden det biträde som nämnden behöver för utbetalning av
ersättning.
Återbetalning av ersättning
18 § Om rågon genom oriktiga uppgifer ellen på annat sätt har orsakat att
ersättning betalats ut obehörigt eller med för högt belopp, skall
återbetalning ske av vad som har betalats ut för mycket tillsammans med
ränta beräknad enligt 6 § räntelagen (1975:635).
Sådan återbetalning skall ske också om någon i annat fall har tagit emot
ersättning obehörigt eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett
detta. Ränta skall i sådana fall tas ut beräknad enligt 5 § räntelagen.
Beslut enligt första och andra styckena fattas av nämnden och får verk-
ställas enligt utsökningsbalken.
Om det finns särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet enligt första och
andra styckena efterges helt eller delvis.
Övertagande av fordran
19 § I fråga om utbetalade ersättningar enligt garantin inträder staten i
insättarens rätt mot institutet. Utdelning i institutets konkurs för insättning
som har ersatts enligt garantin tillfaller staten intill detta belopp.
Ingripanden m.m.
20 § Nämnden skall underrätta Finansinspektionen, om ett institut som
omfattas av garantin inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag.
21 § Om insättningar hos ett institut omfattas av garantin till följd av ett
beslut av nämnden enligt 3 § andra stycket men detta inte utgör en förut-
sättning för tillstånd enligt 1 kap. 4 § andra stycket 2 bankrörelselagen
(1987:617) eller 3 kap. 4§ femte stycket lagen (1991:981) om värde-
pappersrörelse, och institutet inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag,
får nämnden förelägga institutet att vidta rättelse.
Har institutet inte vidtagit rättelse inom ett år från föreläggandet, får
nämnden besluta att garantin inte längre skall gälla beträffande insättning-
arna. Ett sådant beslut får, när det är fråga om ett utländskt institut från ett
EES-land, meddelas endast om den behöriga myndigheten i institutets
hemland har samtyckt till beslutet. Är det fråga om ett institut från ett land
utanför EES, får beslut om att garantin inte längre skall gälla meddelas
endast om tillsynsmyndigheten i institutets hemland har underrättats i för-
väg om beslutet.
Har nämnden beslutat att garantin inte längre skall gälla beträffande in-
sättningar hos en filial i ett land utanför EES till ett svenskt institut, skall
nämnden underrätta tillsynsmyndigheten i det land där filialen finns om
beslutet.
22 § I samtliga fall då nämnden har beslutat att garantin inte längre skall
gälla skall institutet informera berörda insättare om beslutet.
23 § Ett beslut om att garantin inte längre skall gälla inverkar inte på
insättningar som omfattades av garantin vid tidpunkten för beslutet.
Motsvarande gäller när beslut har meddelats om återkallelse av oktroj,
tillstånd att driva värdepappersrörelse eller filialtillstånd.
3167
SFS 1995:1571
SFS 1995:1571
Överklagande
24 § Nämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2.1 fråga om institut som omfattas av garantin alltifrån lagens ikraftträ-
dande skall avgiften för år 1996 bestämmas med utgångspunkt i förhållan-
dena vid utgången av år 1995.
På regeringens vägnar
LENA HJELM-WALLÉN
GÖRAN PERSSON
(Finansdepartementet)
3168
