För­säk­rings­av­talslag (2005:104)

För­säk­rings­av­talsla­gen regle­rar olika typer av för­säk­rings­av­tal. Det är en semi­dis­po­si­tiv lag­stift­ning, vil­ket inne­bär att vissa delar av lag­stift­ningen inte får avta­las bort till nack­del för för­säk­rings­ta­ga­ren och att för­säk­rings­vill­kor som är till nack­del för en ersätt­nings­be­rät­ti­gad tredje man är utan ver­kan. Lagen inne­bär att för­säk­rings­bo­lag inte får vägra en kon­su­ment att teckna för­säk­ring som bola­get nor­malt till­han­da­hål­ler all­män­he­ten.

SFS nr:

2005:104
Depar­te­ment/myn­dig­het: Justi­tie­de­par­te­men­tet L2
Utfär­dad: 2005-​03-10
Änd­rad: t.o.m. SFS

2022:989
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)



FÖRSTA AVDEL­NINGEN

Inle­dande bestäm­mel­ser


1 kap. Tillämp­nings­om­rå­det och den tving­ande regle­ringen

Lagens tillämp­nings­om­råde

1 §   Bestäm­mel­serna i 2-9 kap. i denna lag tilläm­pas på indi­vi­du­ell för­säk­ring mot eko­no­misk för­lust genom sak­skada, ersätt­nings­skyl­dig­het eller ren för­mö­gen­hets­skada i övrigt (ska­de­för­säk­ring) som teck­nas hos ett för­säk­rings­bo­lag. I 2-7 kap. regle­ras kon­su­ment­för­säk­ring, i 8 kap. före­tags­för­säk­ring och i 9 kap. vissa gemen­samma frå­gor om ska­de­för­säk­ring.

Bestäm­mel­ser om grupp­s­ka­de­för­säk­ring finns i 17 kap. och bestäm­mel­ser om kol­lek­tivav­tals­grun­dad ska­de­för­säk­ring i 18 kap.

2 §   Bestäm­mel­serna i 10-16 kap. tilläm­pas på indi­vi­du­ell liv­för­säk­ring, sjuk­för­säk­ring och olycks­falls­för­säk­ring (per­son­för­säk­ring) som teck­nas hos ett för­säk­rings­bo­lag.

En per­son­för­säk­ring kan teck­nas på för­säk­rings­ta­ga­rens eller någon annans liv eller hälsa. Som per­son­för­säk­ring räk­nas inte sådan avbrotts­för­säk­ring för näringsid­kare där för­säk­rings­er­sätt­ningen helt eller till över­vä­gande delen skall beräk­nas efter verk­liga utgif­ter eller för­lus­ter.
Pre­mie­be­fri­el­se­för­säk­ring räk­nas som sjuk­för­säk­ring, även om den ingår i ett liv- eller olycks­falls­för­säk­rings­av­tal.

Bestäm­mel­ser om grup­per­son­för­säk­ring finns i 19 kap. och bestäm­mel­ser om kol­lek­tivav­tals­grun­dad per­son­för­säk­ring i 20 kap.

3 §   Denna lag tilläm­pas inte på tra­fik­för­säk­ringar eller pati­ent­för­säk­ringar till den del sådana för­säk­ringar regle­ras av tra­fikska­de­la­gen (1975:1410) respek­tive pati­entska­de­la­gen (1996:799).

Lagen gäl­ler inte för åter­för­säk­ring.

Defi­ni­tio­ner

4 §   I denna lag bety­der

för­säk­rings­ta­gare: den som har ingått avtal om för­säk­ring med ett för­säk­rings­bo­lag,
för­säk­rad: vid ska­de­för­säk­ring den vars intresse är för­säk­rat mot ska­dan och vid per­son­för­säk­ring den på vars liv eller hälsa en för­säk­ring gäl­ler,
för­månsta­gare: den som på grund av ett för­månsta­gar­för­ord­nande enligt 14 kap. har rätt att få för­säk­ringen eller ersätt­ning som utfal­ler från den,
kon­su­ment­för­säk­ring: indi­vi­du­ell ska­de­för­säk­ring som en fysisk per­son eller ett dödsbo teck­nar huvud­sak­li­gen för ända­mål som fal­ler utan­för närings­verk­sam­het,
före­tags­för­säk­ring: indi­vi­du­ell ska­de­för­säk­ring som avser närings­verk­sam­het eller offent­lig verk­sam­het och annan indi­vi­du­ell ska­de­för­säk­ring som inte är kon­su­ment­för­säk­ring,
grup­pav­tal: avtal som sluts med ett för­säk­rings­bo­lag för en bestämd grupp per­so­ner och som anger vill­kor för avtal om grupp­för­säk­ring,
grupp­s­ka­de­för­säk­ring: ska­de­för­säk­ring som med­de­las enligt ett grup­pav­tal och som gäl­ler under för­ut­sätt­ning att den för­säk­rade eller någon annan med sär­skild anknyt­ning till denne till­hör grup­pen,
grup­per­son­för­säk­ring: per­son­för­säk­ring som med­de­las enligt ett grup­pav­tal och som gäl­ler under för­ut­sätt­ning att den för­säk­rade eller någon annan med sär­skild anknyt­ning till denne till­hör grup­pen.

Det som sägs om för­säk­rings­ta­ga­ren tilläm­pas också på den som vid per­son­för­säk­ring har för­vär­vat för­säk­rings­ta­ga­rens rätt.

Det som sägs om för­säk­rings­bo­lag gäl­ler också i fråga om andra före­tag som med­de­lar för­säk­ring. Det som sägs om näringsid­kare gäl­ler också andra som teck­nar eller vill teckna en före­tags­för­säk­ring.

Per­son­för­säk­ring som teck­nas av en arbets­gi­vare till för­mån för en anställd

5 §   När en arbets­gi­vare teck­nar en indi­vi­du­ell per­son­för­säk­ring till för­mån för en anställd på den­nes liv eller hälsa, anses den anställde som för­säk­rings­ta­gare vid tillämp­ning av bestäm­mel­serna i 10 kap. om infor­ma­tion till för­säk­rings­ta­ga­ren när ett för­säk­rings­av­tal har träf­fats, vid tillämp­ning av 14 och 15 kap. samt i fråga om rät­ten till för­säk­rings­er­sätt­ning i övrigt. En sådan anställd anses som kon­su­ment vid tillämp­ningen av 10 kap. 10 §.

Första styc­ket gäl­ler inte om för­säk­rings­av­ta­let före­skri­ver något annat.

Tving­ande bestäm­mel­ser

6 §   För­säk­rings­vill­kor som i jäm­fö­relse med bestäm­mel­serna i denna lag är till nack­del för för­säk­rings­ta­ga­ren eller den­nes rätts­in­ne­ha­vare eller för den för­säk­rade är utan ver­kan mot någon av dem, om inte annat anges i lagen.

För­säk­rings­vill­kor som avvi­ker från 9 kap. till nack­del för en ersätt­nings­be­rät­ti­gad tredje man i andra fall än där anges är utan ver­kan mot denne. Det­samma gäl­ler för­säk­rings­vill­kor vid ansvars­för­säk­ring som till nack­del för den ska­de­li­dande avvi­ker från 4 kap. 9 § andra styc­ket eller 7 kap. 1-4 §§.

7 §   Det som sägs i 6 § första styc­ket om tving­ande bestäm­mel­ser gäl­ler inte
   1. sådan sjö­för­säk­ring, annan trans­port­för­säk­ring eller för­säk­ring av luft­far­tyg som inte är kon­su­ment­för­säk­ring,
   2. kre­dit­för­säk­ring,
   3. grupp­s­ka­de­för­säk­ring som med­de­las för en grupp näringsid­kare,
   4. kol­lek­tivav­tals­grun­dad för­säk­ring, om för­säk­ringen föl­jer en över­ens­kom­melse mel­lan en arbets­gi­var­or­ga­ni­sa­tion och en cen­tral arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion, och
   5. sådan grupp­s­ka­de­för­säk­ring för fysiska per­so­ner som har med­de­lats huvud­sak­li­gen för ända­mål som fal­ler utan­för närings­verk­sam­het och grupp­per­son­för­säk­ring för näringsid­kare, stu­de­rande eller andra som i fråga om utform­ning och funk­tion kan jäm­stäl­las med kol­lek­tivav­tals­grun­dad för­säk­ring, om vill­ko­ren har god­känts av rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer.

En per­son­för­säk­ring som ingår i en ska­de­för­säk­ring

8 §   Ingår en per­son­för­säk­ring som en del i en ska­de­för­säk­ring, gäl­ler bestäm­mel­serna om ska­de­för­säk­ring även för per­son­för­säk­ringen, om inte annat anges. Vidare tilläm­pas 14 och 15 kap. beträf­fande per­son­för­säk­ringen.


ANDRA AVDEL­NINGEN

Indi­vi­du­ell ska­de­för­säk­ring

Kon­su­ment­för­säk­ring


2 kap. Infor­ma­tion

För­säk­rings­bo­la­gets skyl­dig­het att lämna infor­ma­tion

1 §   För­säk­rings­bo­la­get är skyl­digt att lämna infor­ma­tion enligt detta kapi­tel. Infor­ma­tio­nen skall, i den mån det är möj­ligt, läm­nas i en hand­ling eller i någon annan läs­bar och var­ak­tig form som är till­gäng­lig för mot­ta­ga­ren. Infor­ma­tio­nen skall vara klar och tyd­lig och avfat­tad på svenska. Den får läm­nas på ett annat språk om mot­ta­ga­ren begär det.

Detta kapi­tel är inte tillämp­ligt på sådana ömse­si­diga lokala bolag som bedri­ver annan för­säk­ring än brand­för­säk­ring.

Infor­ma­tion innan en för­säk­ring med­de­las

2 §   Innan en kon­su­ment­för­säk­ring med­de­las skall för­säk­rings­bo­la­get lämna infor­ma­tion som under­lät­tar kun­dens bedöm­ning av för­säk­rings­be­ho­vet och val av för­säk­ring.
Infor­ma­tio­nen skall på ett enkelt sätt återge det huvud­sak­liga inne­hål­let i de för­säk­rings­vill­kor som kun­den behö­ver ha kän­ne­dom om för att kunna bedöma kost­na­den för och omfatt­ningen av för­säk­ringen. Vik­tiga begräns­ningar av för­säk­rings­skyd­det skall tyd­ligt framgå. Det­samma gäl­ler om för­säk­rings­bo­la­gets ansvar inträ­der först när pre­mien beta­las.

För­säk­rings­bo­la­get skall också lämna infor­ma­tion om för­säk­rings­ta­ga­rens möj­lig­he­ter att för­nya för­säk­ringen.

3 §   Infor­ma­tion enligt 2 § behö­ver inte läm­nas i den mån kun­den avstår från den eller det möter hin­der med hän­syn till för­hål­lan­dena då för­säk­rings­av­ta­let ingås.

Infor­ma­tion när avtal har träf­fats

4 §   Sna­rast efter avtals­slu­tet skall för­säk­rings­bo­la­get till­ställa för­säk­rings­ta­ga­ren en skrift­lig bekräf­telse på avta­let. För­säk­rings­bo­la­get skall också, om det inte skett tidi­gare, upp­lysa om för­säk­rings­vill­ko­rens inne­håll och sär­skilt fram­hålla
   1. vill­kor som med hän­syn till för­säk­ring­ens beteck­ning eller övriga omstän­dig­he­ter utgör en ovän­tad och väsent­lig begräns­ning av för­säk­rings­skyd­det,
   2. för­be­håll enligt 3 kap. 2 § tredje styc­ket om att för­säk­rings­bo­la­gets ansvar inte inträ­der för­rän pre­mien beta­las,
   3. vill­kor enligt 4 kap. 3 § om skyl­dig­het att anmäla änd­ring av ris­ken och följ­derna av en för­sum­mad anmä­lan, samt
   4. vik­tiga säker­hets­fö­re­skrif­ter och följ­derna av att de inte efter­levs.

Infor­ma­tion under för­säk­rings­ti­den och i sam­band med för­ny­else

5 §   Under för­säk­rings­ti­den och i sam­band med att för­säk­ringen för­nyas skall för­säk­rings­bo­la­get i skä­lig omfatt­ning infor­mera för­säk­rings­ta­ga­ren om sådana för­hål­lan­den rörande för­säk­ringen som det är av bety­delse för denne att känna till.

För­säk­rings­bo­la­get skall på för­säk­rings­ta­ga­rens begä­ran också i övrigt lämna infor­ma­tion om pre­mien och andra vill­kor för för­säk­ringen.

Infor­ma­tion om vill­kor­sänd­ring

6 §   Om för­säk­rings­bo­la­get änd­rar för­säk­ringen enligt 3 kap., skall det sam­ti­digt till­ställa för­säk­rings­ta­ga­ren den infor­ma­tion om änd­ring­arna som denne kan behöva. Nya vill­kor som avses i 4 § skall sär­skilt fram­hål­las.

Infor­ma­tion om änd­ringar i för­säk­ringen skall läm­nas sam­ti­digt med pre­mi­ekra­vet för den period då de nya vill­ko­ren skall börja gälla.

Infor­ma­tion om möj­lig­he­ter till över­pröv­ning m.m.

7 §   I sam­band med att ett anspråk på för­säk­rings­er­sätt­ning regle­ras skall för­säk­rings­bo­la­get, om det inte med hän­syn till omstän­dig­he­terna är obe­höv­ligt, upp­lysa den som har fram­ställt ansprå­ket om vilka möj­lig­he­ter som finns att få en tvist om ersätt­ningen prö­vad. Finns det en risk för att rät­ten till för­säk­rings­er­sätt­ning skall gå för­lo­rad på grund av pre­skrip­tion, skall bola­get också erinra om detta.

Första styc­ket första meningen gäl­ler även när en för­säk­ring upp­hör i för­tid eller änd­ras under för­säk­rings­ti­den, om inte för­säk­rings­ta­ga­ren har begärt åtgär­den.

Under­lå­ten­het att lämna infor­ma­tion

8 §   Om ett vill­kor av sådant slag som anges i 4 § inte har sär­skilt fram­hål­lits av för­säk­rings­bo­la­get vare sig före eller efter avtals­slu­tet, får det inte åbe­ro­pas av bola­get. Det­samma gäl­ler vill­kor som inte har sär­skilt fram­hål­lits enligt 6 §.
Det sagda gäl­ler inte en sådan begräns­ning av för­säk­rings­skyd­det som fram­går av lag.

9 §   Om ett för­säk­rings­bo­lag inte läm­nar infor­ma­tion enligt detta kapi­tel ska mark­nads­fö­rings­la­gen (2008:486) tilläm­pas, med undan­tag av bestäm­mel­serna i 29-36 §§ om mark­nads­stör­nings­av­gift. Sådan infor­ma­tion ska anses vara väsent­lig enligt 10 § tredje styc­ket mark­nads­fö­rings­la­gen.
Lag (2008:509).


3 kap. För­säk­rings­av­ta­let

Rät­ten till för­säk­ring

1 §   Ett för­säk­rings­bo­lag får inte vägra en kon­su­ment att teckna en sådan för­säk­ring som bola­get nor­malt till­han­da­hål­ler all­män­he­ten när det har fått de upp­gif­ter som behövs, om det inte finns sär­skilda skäl för väg­ran med hän­syn till ris­ken för fram­tida för­säk­rings­fall, den befa­rade ska­dans omfatt­ning, den avsedda för­säk­ring­ens art eller någon annan omstän­dig­het. Ett avslag får inte grun­das på att ett för­säk­rings­fall har inträf­fat efter det att en ansö­kan har avsänts eller läm­nats till för­säk­rings­bo­la­get.

För­säk­rings­tid och ansvars­tid

2 §   För­säk­rings­ti­den får inte över­stiga ett år, om det inte finns sär­skilda skäl för en längre för­säk­rings­tid.

Om inte annat har avta­lats eller fram­går av omstän­dig­he­terna, inträ­der för­säk­rings­bo­la­gets ansvar enligt för­säk­rings­av­ta­let dagen efter den dag då för­säk­rings­ta­ga­ren ansökte om för­säk­ringen eller antog ett anbud från bola­get. Ansva­ret gäl­ler till och med för­säk­rings­ti­dens sista dag.

Om för­säk­ringen skall teck­nas genom att för­säk­rings­ta­ga­ren beta­lar pre­mien, inträ­der för­säk­rings­bo­la­gets ansvar dagen efter den dag då pre­mien beta­la­des. Det gäl­ler också om för­säk­ringen i annat fall är gil­tig bara om pre­mien beta­las innan för­säk­rings­ti­den bör­jar.

Upp­säg­ning till för­säk­rings­ti­dens utgång

3 §   För­säk­rings­ta­ga­ren får när som helst säga upp för­säk­ringen att upp­höra vid för­säk­rings­ti­dens utgång.

För­säk­rings­bo­la­get får säga upp för­säk­ringen att upp­höra vid för­säk­rings­ti­dens utgång. Upp­säg­ningen skall göras skrift­li­gen och sän­das till för­säk­rings­ta­ga­ren senast en månad innan för­säk­rings­ti­den går ut. Den skall för att få ver­kan inne­hålla en för­frå­gan om för­säk­rings­ta­ga­ren vill ha för­säk­ringen för­nyad. Begär för­säk­rings­ta­ga­ren att för­säk­ringen för­nyas, gäl­ler upp­säg­ningen bara om det finns sär­skilda skäl att vägra för­säk­ring med hän­syn till sådana omstän­dig­he­ter som anges i 1 §.

För­ny­else av för­säk­ringen

4 §   Har inte en gil­tig upp­säg­ning skett enligt 3 §, för­nyas för­säk­ringen för den van­li­gen tilläm­pade för­säk­rings­tid som när­mast sva­rar mot den senast gäl­lande för­säk­rings­ti­den och på de vill­kor i övrigt som har gällt under denna tid, om inte för­säk­rings­ta­ga­ren då har teck­nat en mot­sva­rande för­säk­ring hos ett annat för­säk­rings­bo­lag. Detta gäl­ler dock inte om annat har avta­lats eller fram­går av omstän­dig­he­terna.

För­säk­rings­bo­la­gets rätt att ändra för­säk­ringen i sam­band med för­ny­else

5 §   Vill för­säk­rings­bo­la­get ändra för­säk­ringen i sam­band med en för­ny­else enligt 4 §, skall bola­get skrift­li­gen ange änd­ringen senast sam­ti­digt med kra­vet på pre­mie för den för­ny­ade för­säk­ringen. Den för­ny­ade för­säk­ringen gäl­ler då för den tid och på de vill­kor som för­säk­rings­bo­la­get har angett.

I 2 kap. 6 § finns bestäm­mel­ser om infor­ma­tion i sam­band med en änd­ring enligt första styc­ket.

För­säk­rings­ta­ga­rens rätt att säga upp för­säk­ringen i för­tid

6 §   För­säk­rings­ta­ga­ren får säga upp för­säk­ringen att upp­höra före för­säk­rings­ti­dens utgång, om
   1. för­säk­rings­bo­la­get väsent­ligt åsi­do­sät­ter sina skyl­dig­he­ter enligt denna lag eller enligt för­säk­rings­av­ta­let,
   2. för­säk­rings­be­ho­vet fal­ler bort eller det inträf­far någon annan lik­nande omstän­dig­het,
   3. för­säk­rings­bo­la­get har änd­rat för­säk­rings­vill­ko­ren med stöd av 8 §,
   4. för­säk­ringen har för­ny­ats enligt 4 § och för­säk­rings­ta­ga­ren ännu inte har beta­lat pre­mie för den nya pre­mie­pe­ri­o­den, eller
   5. det i annat fall före­lig­ger en ny omstän­dig­het av väsent­lig bety­delse för för­säk­rings­för­hål­lan­det.

Om inte annat anges, får upp­säg­ningen ver­kan dagen efter den dag då den kom fram till för­säk­rings­bo­la­get. För­säk­ringen kan också sägas upp med ver­kan från och med en viss dag i fram­ti­den.

Om för­säk­rings­ta­ga­ren efter för­ny­else enligt 4 § teck­nar en mot­sva­rande för­säk­ring hos ett annat för­säk­rings­bo­lag utan att betala pre­mie för den för­ny­ade för­säk­ringen, anses denna upp­sagd med ome­del­bar ver­kan.

För­säk­rings­bo­la­gets rätt att säga upp för­säk­ringen i för­tid

7 §   För­säk­rings­bo­la­get får säga upp för­säk­ringen att upp­höra före för­säk­rings­ti­dens utgång, bara om för­säk­rings­ta­ga­ren eller den för­säk­rade grovt har åsi­do­satt sina för­plik­tel­ser mot bola­get eller om det annars finns syn­ner­liga skäl.

Upp­säg­ningen skall göras skrift­li­gen och med fjor­ton dagars upp­säg­nings­tid, räk­nat från det att för­säk­rings­bo­la­get avsände den. Upp­säg­ningen skall ske utan oskä­ligt dröjs­mål från det att för­säk­rings­bo­la­get fick kän­ne­dom om det för­hål­lande som den grun­das på. Annars för­lo­rar för­säk­rings­bo­la­get rät­ten att säga upp för­säk­ringen på grund av för­hål­lan­det, om inte för­säk­rings­ta­ga­ren eller den för­säk­rade har för­fa­rit svik­ligt eller i strid mot tro och heder.

I 5 kap. 2 § finns bestäm­mel­ser om upp­säg­ning på grund av pre­mi­edröjs­mål.

För­säk­rings­bo­la­gets rätt att ändra för­säk­ringen i för­tid

8 §   Om för­säk­rings­ta­ga­ren eller den för­säk­rade grovt har åsi­do­satt sina för­plik­tel­ser mot för­säk­rings­bo­la­get eller det annars finns syn­ner­liga skäl, får bola­get ändra för­säk­rings­vill­ko­ren under för­säk­rings­ti­den. Om en sådan änd­ring gäl­ler det som sägs om upp­säg­ning i 7 § andra styc­ket.

I 2 kap. 6 § finns bestäm­mel­ser om infor­ma­tion i sam­band med en änd­ring enligt första styc­ket.

För­säk­ring­ens upp­hö­rande på grund av för­säk­rings­bo­la­gets kon­kurs, m.m.

9 §   Om för­säk­rings­bo­la­get för­sätts i kon­kurs, har för­säk­rings­ta­ga­ren rätt att säga upp för­säk­ringen att upp­höra ome­del­bart. Kon­kurs­boet har rätt att säga upp för­säk­ringen med fjor­ton dagars upp­säg­nings­tid.

Upp­hör för­säk­ringen att gälla enligt första styc­ket, har för­säk­rings­ta­ga­ren och andra som lider skada på grund av detta rätt till ska­de­stånd.

10 §   För­säk­rings­ta­ga­ren har också rätt att säga upp för­säk­ringen att upp­höra ome­del­bart, om
   1. för­säk­rings­bo­la­get vid en utmät­ning sak­nar till­gångar till full betal­ning av utmät­nings­ford­ringen, för­kla­rar sig ställa in sina betal­ningar eller annars kom­mer på obe­stånd, eller
   2. för­säk­rings­bo­la­gets rätt upp­hör att bedriva mark­nads­fö­ring och att ingå nya för­säk­rings­av­tal om ris­ker som är belägna i Sve­rige eller att alls driva för­säk­rings­rö­relse.

Första styc­ket gäl­ler inte om för­säk­rings­bo­la­get genast efter anma­ning stäl­ler betryg­gande säker­het för avta­lets full­gö­rande.

Upp­hör för­säk­ringen att gälla enligt första styc­ket, har för­säk­rings­ta­ga­ren och andra som lider skada på grund av detta rätt till ska­de­stånd.

11 §   Om för­säk­rings­bo­la­get har trätt i lik­vi­da­tion, tilläm­pas 9 §. För­säk­ringen upp­hör att gälla ett år efter lik­vi­da­tio­nens bör­jan, om inte för­säk­rings­ta­ga­ren har sagt upp den dess­förin­nan.


4 kap. Begräns­ningar av för­säk­rings­bo­la­gets ansvar

Upp­lys­nings­plik­ten

1 §   Den som vill teckna en kon­su­ment­för­säk­ring är skyl­dig att på för­säk­rings­bo­la­gets begä­ran lämna upp­lys­ningar som kan ha bety­delse för frå­gan om för­säk­ringen skall med­de­las. Det­samma gäl­ler om för­säk­rings­ta­ga­ren begär att få för­säk­ringen utvid­gad eller för­nyad. För­säk­rings­ta­ga­ren skall ge rik­tiga och full­stän­diga svar på för­säk­rings­bo­la­gets frå­gor.

En för­säk­rings­ta­gare som inser att för­säk­rings­bo­la­get tidi­gare har fått orik­tiga eller ofull­stän­diga upp­gif­ter om för­hål­lan­den av uppen­bar bety­delse för risk­be­döm­ningen är skyl­dig att utan oskä­ligt dröjs­mål rätta upp­gif­terna.

2 §   Om för­säk­rings­ta­ga­ren vid full­gö­rande av sin upp­lys­nings­plikt enligt 1 § har för­fa­rit svik­ligt eller i strid mot tro och heder, är avta­let ogil­tigt enligt vad som sägs i lagen (1915:218) om avtal och andra rätts­hand­lingar på för­mö­gen­hets­rät­tens område och för­säk­rings­bo­la­get fritt från ansvar för för­säk­rings­fall som inträf­far där­ef­ter. I fråga om betald pre­mie tilläm­pas 5 kap. 6 §.

Har för­säk­rings­ta­ga­ren annars upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het efter­satt sin upp­lys­nings­plikt enligt 1 §, kan ersätt­ningen sät­tas ned i fråga om varje för­säk­rad efter vad som är skä­ligt med hän­syn till den bety­delse för­hål­lan­det skulle ha haft för för­säk­rings­bo­la­gets bedöm­ning av ris­ken, det upp­såt eller den oakt­sam­het som har före­kom­mit och övriga omstän­dig­he­ter.

Riskök­ning

3 §   För­säk­rings­bo­la­get får före­skriva i avtals­vill­ko­ren att för­säk­rings­ta­ga­ren utan oskä­ligt dröjs­mål skall anmäla till bola­get om ett för­hål­lande som har angetts i avta­let och som är av väsent­lig bety­delse för ris­ken änd­ras. Om för­säk­rings­ta­ga­ren för­sum­mar att göra en sådan anmä­lan, kan ersätt­ningen från för­säk­ringen sät­tas ned i fråga om varje för­säk­rad enligt vad som sägs i 2 § andra styc­ket.

Av 2 kap. 8 § fram­går att ett vill­kor om anmäl­nings­skyl­dig­het enligt första styc­ket i vissa fall inte får åbe­ro­pas av för­säk­rings­bo­la­get om det inte sär­skilt har fram­hål­lits för för­säk­rings­ta­ga­ren.

När ersätt­ningen inte får sät­tas ned

4 §   Ersätt­ningen får inte sät­tas ned enligt 2 § andra styc­ket eller enligt 3 § första styc­ket, om för­säk­rings­bo­la­get när upp­lys­nings­plik­ten efter­sat­tes insåg eller borde ha insett att läm­nade upp­gif­ter var orik­tiga eller ofull­stän­diga. Det­samma gäl­ler om de orik­tiga eller ofull­stän­diga upp­lys­ning­arna sak­nade eller senare har upp­hört att ha bety­delse för avta­lets inne­håll.

Fram­kal­lande av för­säk­rings­fall

5 §   Om den för­säk­rade upp­såt­li­gen har fram­kal­lat ett för­säk­rings­fall, läm­nas inte ersätt­ning från för­säk­ringen såvitt angår honom. Det­samma gäl­ler i den mån den för­säk­rade upp­såt­li­gen har för­vär­rat följ­derna av ett för­säk­rings­fall.

Har den för­säk­rade genom grov vårds­lös­het fram­kal­lat ett för­säk­rings­fall eller för­vär­rat dess följ­der, kan ersätt­ningen sät­tas ned såvitt angår honom efter vad som är skä­ligt med hän­syn till hans för­hål­lan­den och omstän­dig­he­terna i övrigt.
Det­samma gäl­ler om den för­säk­rade annars måste antas ha hand­lat eller under­lå­tit att handla i vet­skap om att detta inne­bar en bety­dande risk för att ska­dan skulle inträffa.

Om det finns sär­skilda skäl på grund av för­säk­ring­ens art, får för­säk­rings­bo­la­get göra för­be­håll i vill­ko­ren om att ersätt­ningen får sät­tas ned enligt andra styc­ket även vid sådan vårds­lös­het som inte är grov.

Säker­hets­fö­re­skrif­ter

6 §   Om den för­säk­rade vid för­säk­rings­fal­let har för­sum­mat att följa en säker­hets­fö­re­skrift som fram­går av för­säk­rings­vill­ko­ren eller av en för­fatt­ning som vill­ko­ren hän­vi­sar till, kan ersätt­ningen från för­säk­ringen sät­tas ned såvitt angår honom efter vad som är skä­ligt med hän­syn till för­hål­lan­dets sam­band med den inträf­fade ska­dan, det upp­såt eller den vårds­lös­het som har före­kom­mit och omstän­dig­he­terna i övrigt.

Med säker­hets­fö­re­skrift avses en före­skrift om vissa bestämda hand­lings­sätt eller anord­ningar som är ägnade att före­bygga eller begränsa skada eller om vissa bestämda kva­li­fi­ka­tio­ner hos den för­säk­rade eller den­nes anställda eller andra med­hjäl­pare.

Av 2 kap. 8 § fram­går att vik­tiga säker­hets­fö­re­skrif­ter inte kan åbe­ro­pas om de inte sär­skilt fram­hål­lits för för­säk­rings­ta­ga­ren.

Den för­säk­ra­des rädd­nings­plikt

7 §   När ett för­säk­rings­fall inträf­far eller kan befa­ras vara ome­del­bart före­stå­ende, skall den för­säk­rade efter för­måga vidta åtgär­der för att hindra eller minska ska­dan och, om någon annan är ersätt­nings­skyl­dig, för att bevara den rätt för­säk­rings­bo­la­get kan ha mot denne.

Har den för­säk­rade upp­såt­li­gen åsi­do­satt sina skyl­dig­he­ter enligt första styc­ket, kan ersätt­ningen sät­tas ned såvitt angår honom efter vad som är skä­ligt med hän­syn till hans för­hål­lan­den och omstän­dig­he­terna i övrigt. Det­samma gäl­ler om den för­säk­rade har åsi­do­satt sina skyl­dig­he­ter med vet­skap om att det inne­bar en bety­dande risk för att ska­dan skulle inträffa eller annars genom grov vårds­lös­het.

Iden­ti­fi­ka­tion med den för­säk­rade

8 §   Om det anges i för­säk­rings­vill­ko­ren, skall i fall som avses i 5-7 §§ med den för­säk­ra­des hand­lande lik­stäl­las hand­lande av
   1. den som med den för­säk­ra­des sam­tycke har till­syn över den för­säk­rade egen­do­men, och
   2. den för­säk­ra­des make, sambo och annan famil­je­med­lem, när den för­säk­rade egen­do­men utgör gemen­sam bostad eller bohag i en sådan bostad.

Första styc­ket tilläm­pas inte om det finns syn­ner­liga skäl mot detta.

Undan­tag från bestäm­mel­serna om begräns­ning av för­säk­rings­bo­la­gets ansvar

9 §   Ersätt­ning får inte sät­tas ned enligt detta kapi­tel på grund av
   1. ringa oakt­sam­het,
   2. hand­lande av någon som var all­var­ligt psy­kiskt störd eller som var under tolv år, eller
   3. hand­lande som avsåg att före­bygga skada på per­son eller egen­dom i sådant nöd­läge att hand­lan­det var för­svar­ligt.

Vid för­säk­ring mot ska­de­stånds­an­svar som kan upp­komma för den för­säk­rade (ansvars­för­säk­ring) tilläm­pas inte bestäm­mel­serna om ned­sätt­ning av ersätt­ning i 5 § andra styc­ket och 6 och 7 §§ i för­hål­lande till den ska­de­li­dande. Om den för­säk­rade inte enligt någon för­fatt­ning är skyl­dig att ha ansvars­för­säk­ring som omfat­tar ska­dan, är för­säk­rings­bo­la­get skyl­digt att lämna ersätt­ning bara i den utsträck­ning denna inte kan utges av den för­säk­rade.

Med­de­lande om att ansvars­be­gräns­ning åbe­ro­pas

10 §   När för­säk­rings­bo­la­get får kän­ne­dom om ett för­hål­lande som vid för­säk­rings­fall kan för­an­leda ansvars­be­gräns­ning enligt detta kapi­tel, skall bola­get, om det vill göra gäl­lande att dess ansvar skall begrän­sas, utan oskä­ligt dröjs­mål lämna ett skrift­ligt med­de­lande om detta till för­säk­rings­ta­ga­ren och till den som annars kan göra anspråk på ersätt­ning. Annars för­lo­rar bola­get rät­ten att åbe­ropa för­hål­lan­det mot den som skulle ha fått med­de­lan­det, om inte för­säk­rings­ta­ga­ren eller den för­säk­rade har för­fa­rit svik­ligt eller i strid mot tro och heder.

Vissa fall av s.k. omfatt­nings­vill­kor

11 §   Bestäm­mel­serna i detta kapi­tel tilläm­pas också om en för­säk­ring inne­hål­ler för­säk­rings­vill­kor som enligt sin lydelse begrän­sar för­säk­ring­ens omfatt­ning, när begräns­ningen beror av om någon på den för­säk­ra­des sida på för­hand har känt till de för­hål­lan­den som har orsa­kat för­säk­rings­fal­let eller upp­såt­li­gen eller genom vårds­lös­het har med­ver­kat till detta eller på annat sätt åsi­do­satt sina skyl­dig­he­ter enligt kapit­let.

En per­son­för­säk­ring som ingår i en kon­su­ment­för­säk­ring

12 §   Om en per­son­för­säk­ring ingår som del i en kon­su­ment­för­säk­ring, tilläm­pas 12 kap. i stäl­let för detta kapi­tel i fråga om per­son­för­säk­ringen.


5 kap. Pre­mien

När pre­mien behö­ver beta­las

1 §   Den första pre­mien för en kon­su­ment­för­säk­ring behö­ver inte beta­las tidi­gare än fjor­ton dagar från den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände ett krav på pre­mien till för­säk­rings­ta­ga­ren. Detta gäl­ler dock inte om för­säk­ringen skall teck­nas genom att för­säk­rings­ta­ga­ren beta­lar pre­mien eller om för­säk­ringen annars är gil­tig bara under för­ut­sätt­ning att pre­mien beta­las innan för­säk­rings­ti­den bör­jar.

Pre­mien för en senare pre­mie­pe­riod behö­ver inte beta­las tidi­gare än en månad från den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände krav på pre­mien till för­säk­rings­ta­ga­ren. Om pre­mie­pe­ri­o­den är högst en månad, skall pre­mien dock beta­las på peri­o­dens första dag.

Andra styc­ket gäl­ler också betal­ning av pre­mien när en tids­be­grän­sad för­säk­ring för­nyas på grund av ute­bli­ven upp­säg­ning.

Upp­säg­ning på grund av dröjs­mål med pre­mien

2 §   Beta­las inte pre­mien i rätt tid, får för­säk­rings­bo­la­get säga upp för­säk­ringen, om inte dröjs­må­let är av ringa bety­delse. Upp­säg­ningen skall sän­das till för­säk­rings­ta­ga­ren.

Upp­säg­ningen får ver­kan fjor­ton dagar efter den dag då den avsän­des, om inte pre­mien beta­las inom denna frist.
Upp­säg­ningen skall inne­hålla en upp­gift om detta. Sak­nas denna upp­gift, får upp­säg­ningen ingen ver­kan.

Om för­säk­rings­ta­ga­ren inte har kun­nat betala pre­mien inom den i andra styc­ket angivna fris­ten på grund av svår sjuk­dom, fri­hets­be­rö­vande, ute­bli­ven pen­sion eller ute­bli­ven lön från sin huvud­sak­liga anställ­ning eller lik­nande hin­der, får upp­säg­ningen ver­kan tidi­gast en vecka efter det att hind­ret fal­lit bort, dock senast tre måna­der efter fris­tens utgång.

Pre­mie­be­tal­ning som begä­ran om en ny för­säk­ring

3 §   Om för­säk­rings­ta­ga­ren beta­lar en pre­mie efter det att för­säk­ringen har upp­hört enligt 2 §, skall detta anses som en begä­ran om en ny för­säk­ring på samma vill­kor från och med dagen efter den då pre­mien beta­la­des. Vill för­säk­rings­bo­la­get inte med­dela för­säk­ring enligt för­säk­rings­ta­ga­rens begä­ran, skall en under­rät­telse om detta avsän­das till för­säk­rings­ta­ga­ren inom fjor­ton dagar från den dag då pre­mien beta­la­des. Annars anses en ny för­säk­ring ha teck­nats i enlig­het med för­säk­rings­ta­ga­rens begä­ran.

Tilläggs­pre­mie

4 §   Höjs den avta­lade pre­mien under för­säk­rings­ti­den, behö­ver tilläggs­pre­mien inte beta­las tidi­gare än fjor­ton dagar från den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände ett krav på tilläggs­pre­mien till för­säk­rings­ta­ga­ren.

Om en tilläggs­pre­mie inte beta­las i rätt tid, får för­säk­rings­bo­la­get räkna om för­säk­rings­ti­den för den änd­rade för­säk­ringen med hän­syn till den pre­mie som har beta­lats. En sådan änd­ring får ver­kan tidi­gast fjor­ton dagar efter det att en under­rät­telse om omräk­ningen har avsänts till för­säk­rings­ta­ga­ren.

Betal­ning genom betal­nings­för­med­lare

5 §   För­säk­rings­ta­ga­ren anses ha beta­lat pre­mien när han läm­nat ett betal­nings­upp­drag avse­ende pre­mien till en bank eller någon annan lik­nande betal­nings­för­med­lare.

Åter­be­tal­ning av pre­mie

6 §   Upp­hör för­säk­ringen i för­tid, har för­säk­rings­bo­la­get rätt bara till den pre­mie som skulle ha beta­lats om avtal hade slu­tits för den tid under vil­ken bola­get har varit ansva­rigt.
Har högre pre­mie beta­lats, skall för­säk­rings­bo­la­get betala till­baka det över­skju­tande belop­pet.

Är för­säk­rings­av­ta­let ogil­tigt enligt 4 kap. 2 § första styc­ket, får för­säk­rings­bo­la­get ändå behålla betald pre­mie för för­flu­ten tid.

Pre­skrip­tion av rätt till pre­mie

7 §   För­säk­rings­bo­la­get för­lo­rar rät­ten till en obe­tald pre­mie när sex måna­der har för­flu­tit från det att pre­mien skulle ha beta­lats, om för­säk­ringen inte dess­förin­nan har sagts upp av bola­get eller av någon annan anled­ning har upp­hört att gälla.


6 kap. För­säk­rings­er­sätt­ningen

All­mänt om ersätt­ningen

1 §   Ersätt­ning kan beta­las för varje lag­ligt intresse som omfat­tas av för­säk­ringen.

Om inte annat fram­går av för­säk­rings­av­ta­let, beta­las vid för­säk­ring av viss egen­dom ersätt­ning bara för att själva vär­det av egen­do­men har mins­kats eller gått för­lo­rat.

2 §   Avser för­säk­ringen vär­det av egen­dom, skall vär­det anses mot­svara åter­an­skaff­nings­pri­set ome­del­bart före för­säk­rings­fal­let med avdrag för ålder och bruk samt, när ska­dan inte avser en bygg­nad, för ned­satt använd­bar­het och annan omstän­dig­het. Om åter­an­skaff­ning inte kan ske, skall vär­det i stäl­let anses mot­svara vad det skulle ha kostat att ome­del­bart före för­säk­rings­fal­let anskaffa lik­vär­dig egen­dom.
Kan egen­do­men repa­re­ras på ett god­tag­bart sätt, gäl­ler det som sägs i första meningen om åter­an­skaff­nings­pri­set i stäl­let om repa­ra­tions­kost­na­den.

Första styc­ket gäl­ler inte om annat fram­går av för­säk­rings­av­ta­let.

Under­för­säk­ring

3 §   Skall för­säk­rings­be­lop­pet enligt för­säk­rings­vill­ko­ren mot­svara vär­det av för­säk­rad egen­dom eller annat för­säk­rat intresse och under­sti­ger för­säk­rings­be­lop­pet i bety­dande mån detta värde, kan ersätt­ning från för­säk­ringen sät­tas ned i för­hål­lande till under­för­säk­ringen.

Dub­bel­för­säk­ring

4 §   Om samma intresse har för­säk­rats mot samma risk hos flera för­säk­rings­bo­lag, är varje för­säk­rings­bo­lag ansva­rigt mot den för­säk­rade som om det bola­get ensamt hade med­de­lat för­säk­ring.
Den för­säk­rade har dock inte rätt till högre ersätt­ning sam­man­lagt från bola­gen än som sva­rar mot ska­dan. Över­sti­ger sum­man av ansvars­be­lop­pen ska­dan, för­de­las ansva­rig­he­ten mel­lan för­säk­rings­bo­la­gen efter för­hål­lan­det mel­lan ansvars­be­lop­pen.

Ersätt­ning för rädd­nings­kost­na­der

5 §   Även om ett avta­lat för­säk­rings­be­lopp över­skrids, ansva­rar för­säk­rings­bo­la­get för en kost­nad som den för­säk­rade har till följd av åtgär­der som avses i 4 kap. 7 §, i den mån dessa kan anses för­svar­liga.


7 kap. Regle­ringen av för­säk­rings­fall, m.m.

Tiden för utbe­tal­ning av för­säk­rings­er­sätt­ning

1 §   Ett för­säk­rings­bo­lag som har fått under­rät­telse om ett för­säk­rings­fall skall utan upp­skov vidta de åtgär­der som behövs för att ska­dan skall kunna regle­ras. Ska­de­re­gle­ringen skall ske skynd­samt och med beak­tande av den för­säk­ra­des och annan ska­de­li­dan­des behö­riga intres­sen.

För­säk­rings­er­sätt­ning som inte avser peri­o­diska utbe­tal­ningar skall beta­las senast en månad efter det att den ersätt­nings­be­rät­ti­gade har anmält för­säk­rings­fal­let och lagt fram den utred­ning som skä­li­gen kan begä­ras för att fast­ställa betal­nings­skyl­dig­he­ten. Detta gäl­ler dock inte när 9 kap. 9 § är tillämp­lig och inte hel­ler i den mån rät­ten till ersätt­ning är bero­ende av att egen­dom repa­re­ras eller åter­anskaf­fas, att en myn­dig­het med­de­lar ett visst beslut eller att någon annan lik­nande hän­delse inträf­far. För­säk­rings­bo­la­get skall betala ränta enligt 6 § rän­te­la­gen (1975:635), om inte betal­ning sker i tid.

Om den som gör anspråk på för­säk­rings­er­sätt­ning uppen­bar­li­gen har rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta genast beta­las ut i avräk­ning på den slut­liga ersätt­ningen.

Sam­tycke till att inhämta häl­so­upp­gif­ter

1 a §   Om det behövs för regle­ringen av för­säk­rings­fal­let, får för­säk­rings­bo­la­get begära sam­tycke till att inhämta upp­gif­ter om en enskild per­sons häl­so­till­stånd.

Sam­tyc­ket ska läm­nas på en av för­säk­rings­bo­la­get sär­skilt upp­rät­tad hand­ling. Det ska framgå av hand­lingen att sam­tyc­ket är begrän­sat till att gälla under regle­ringen av för­säk­rings­fal­let.

För­säk­rings­bo­la­get ska i sam­band med att sam­tycke begärs infor­mera om inne­bör­den av att sam­tycke ges. Lag (2011:12).

För­sum­melse att anmäla för­säk­rings­fall, m.m.

2 §   Om den ersätt­nings­be­rät­ti­gade har för­sum­mat att följa för­säk­rings­vill­kor om skyl­dig­het att anmäla för­säk­rings­fall till för­säk­rings­bo­la­get inom viss tid eller vill­kor eller anvis­ningar enligt dessa om skyl­dig­het att med­verka till utred­ningen av för­säk­rings­fal­let eller av bola­gets ansvar, och för­sum­mel­sen har med­fört skada för bola­get, kan den ersätt­ning som annars skulle ha beta­lats till honom sät­tas ned efter vad som är skä­ligt med hän­syn till omstän­dig­he­terna. Om den för­säk­rade vid ansvars­för­säk­ring har gjort sig skyl­dig till sådan för­sum­melse som sägs i första meningen, har för­säk­rings­bo­la­get i stäl­let rätt att från den för­säk­rade åter­kräva en skä­lig del av vad bola­get har utgett till den ska­de­li­dande.

Första styc­ket tilläm­pas inte om oakt­sam­he­ten har varit ringa.

3 §   Om den för­säk­rade eller någon annan som begär ersätt­ning av för­säk­rings­bo­la­get efter ett för­säk­rings­fall upp­såt­li­gen eller av grov vårds­lös­het orik­tigt har upp­gett eller för­ti­git eller dolt något av bety­delse för bedöm­ningen av rät­ten till ersätt­ning från för­säk­ringen, kan den ersätt­ning som annars skulle ha beta­lats till honom sät­tas ned efter vad som är skä­ligt med hän­syn till omstän­dig­he­terna.

Pre­skrip­tion av rätt till för­säk­rings­skydd

4 §   Den som vill ha för­säk­rings­er­sätt­ning eller annat för­säk­rings­skydd måste väcka talan inom tio år från tid­punk­ten när det för­hål­lande som enligt för­säk­rings­av­ta­let berät­ti­gar till sådant skydd inträdde.

Om den som vill ha för­säk­rings­skydd har fram­ställt ansprå­ket till för­säk­rings­bo­la­get inom den tid som anges i första styc­ket, är fris­ten att väcka talan all­tid minst sex måna­der från det att bola­get har för­kla­rat att det har tagit slut­lig ställ­ning till ansprå­ket.

Vid åter­krav mel­lan för­säk­rings­bo­lag är fris­ten att väcka talan all­tid minst ett år från den betal­ning som grun­dar åter­kra­vet.

Om talan inte väcks enligt denna para­graf, går rät­ten till för­säk­rings­skydd för­lo­rad.

I för­hål­lan­den mel­lan för­säk­rings­bo­lag får annat avta­las om pre­skrip­tion än vad som föl­jer av denna para­graf.
Lag (2013:1092).

Ris­ken för vissa med­de­lan­den

5 §   Gör för­säk­rings­ta­ga­ren san­no­likt att en upp­säg­ning från för­säk­rings­bo­la­gets sida eller ett med­de­lande som avses i 3 kap. 8 § eller 7 kap. 6 § andra styc­ket har för­se­nats eller inte kom­mit fram på grund av omstän­dig­he­ter som han inte har kun­nat råda över, får upp­säg­ningen eller med­de­lan­det ver­kan tidi­gast en vecka efter den dag då upp­säg­ningen eller med­de­lan­det kom fram. En upp­säg­ning på grund av dröjs­mål med pre­mien får dock ver­kan senast tre måna­der efter den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände den.

Tvist om rät­ten att teckna eller behålla en för­säk­ring

6 §   Har ett för­säk­rings­bo­lag i strid mot 3 kap. 1 eller 3 § väg­rat någon att teckna eller för­nya en för­säk­ring, skall dom­stol på yrkande av denne för­klara att han har rätt att teckna eller för­nya för­säk­ringen.

Talan om för­kla­ring enligt första styc­ket skall väc­kas inom sex måna­der från det att för­säk­rings­bo­la­get till sökan­den har avsänt med­de­lande om sitt beslut, upp­gift om skä­len för detta och upp­lys­ning om vad sökan­den skall göra för att få beslu­tet prö­vat. Väcks inte talan inom denna tid, är rät­ten att föra talan för­lo­rad.

Dom­sto­len får bestämma att för­säk­rings­ti­den skall räk­nas från den tid­punkt som skulle ha gällt om för­säk­rings­bo­la­get hade bifal­lit ansö­kan.

7 §   Har ett för­säk­rings­bo­lag sagt upp en för­säk­ring i för­tid i strid mot denna lag eller mot för­säk­rings­av­ta­let, skall dom­stol på yrkande av för­säk­rings­ta­ga­ren för­klara att upp­säg­ningen är ogil­tig.

Talan om för­kla­ring enligt första styc­ket skall väc­kas inom sex måna­der från det att för­säk­rings­bo­la­get till för­säk­rings­ta­ga­ren har avsänt upp­säg­ningen, upp­gift om skä­len för denna och upp­lys­ning om vad för­säk­rings­ta­ga­ren skall göra för att få beslu­tet prö­vat. Talan behö­ver dock ald­rig väc­kas före den tid­punkt när upp­säg­ningen skulle få ver­kan. Väcks inte talan inom denna tid, är rät­ten att föra talan för­lo­rad.

8 §   Dom­sto­len kan på yrkande med­dela för­kla­ring som avses i 6 eller 7 § att gälla för tiden intill dess att det före­lig­ger ett avgö­rande som har vun­nit laga kraft. En sådan för­kla­ring får inte med­de­las utan att för­säk­rings­bo­la­get har beretts till­fälle att yttra sig över yrkan­det.

Regress­rätt

9 §   För­säk­rings­bo­la­get inträ­der i den för­säk­ra­des rätt till ska­de­stånd med anled­ning av ska­dan, i den mån denna omfat­tas av för­säk­ringen och har ersatts av bola­get.

En per­son­för­säk­ring som ingår i en kon­su­ment­för­säk­ring

10 §   Om en per­son­för­säk­ring ingår som del i en kon­su­ment­för­säk­ring, tilläm­pas 16 kap. i stäl­let för detta kapi­tel i fråga om per­son­för­säk­ringen.

Före­tags­för­säk­ring


8 kap. Före­tags­för­säk­ring

Infor­ma­tion

1 §   Det som sägs i 2 kap. 1-7 §§ om infor­ma­tion tilläm­pas också vid före­tags­för­säk­ring, om det inte kan antas att kun­den sak­nar behov av infor­ma­tio­nen.

2 §   Om ett för­säk­rings­bo­lag inte läm­nar infor­ma­tion enligt 1 §, får det åläg­gas att lämna infor­ma­tio­nen.

3 §   En talan om åläg­gande enligt 2 § väcks vid Patent-​ och mark­nads­dom­sto­len.

En sådan talan får väc­kas
   1. i fråga om infor­ma­tion som avses i 2 kap. 2 §, av näringsid­kare som berörs av mark­nads­fö­ringen, och
   2. i fråga om infor­ma­tion som avses i 2 kap. 4-7 §§, av den näringsid­kare som har ingått avtal om för­säk­ring med för­säk­rings­bo­la­get.

Talan får också väc­kas av en sam­man­slut­ning av näringsid­kare.

I mål om åläg­gande enligt 2 § gäl­ler i övrigt de bestäm­mel­ser i mark­nads­fö­rings­la­gen (2008:486) som regle­rar för­fa­ran­det i mål om åläg­gande att lämna infor­ma­tion enligt 24 § den lagen.
Lag (2016:218).

Ansvars­tid

4 §   För­säk­rings­bo­la­gets ansvar enligt för­säk­rings­av­ta­let inträ­der när avta­let ingås. Sak­nas utred­ning om vil­ken tid på dyg­net som avta­let har ingåtts, skall det anses ha skett kloc­kan tolv på dagen. Ansva­ret gäl­ler till och med för­säk­rings­ti­dens sista dag.

Om för­säk­ringen skall teck­nas genom att för­säk­rings­ta­ga­ren beta­lar pre­mien, inträ­der för­säk­rings­bo­la­gets ansvar dagen efter den dag då pre­mien beta­la­des. Det gäl­ler också om för­säk­ringen i annat fall är gil­tig bara om pre­mien beta­las innan för­säk­rings­ti­den bör­jar.

Första och andra styc­kena gäl­ler inte om annat har avta­lats eller fram­går av omstän­dig­he­terna.

För­säk­rings­ta­ga­rens rätt att säga upp för­säk­ringen i för­tid

5 §   Har inte annat avta­lats, får för­säk­rings­ta­ga­ren säga upp för­säk­ringen att upp­höra före för­säk­rings­ti­dens utgång, om
   1. för­säk­rings­bo­la­get väsent­ligt åsi­do­sät­ter sina skyl­dig­he­ter enligt denna lag eller enligt för­säk­rings­av­ta­let,
   2. för­säk­rings­be­ho­vet fal­ler bort eller det inträf­far någon annan lik­nande omstän­dig­het av väsent­lig bety­delse för för­säk­rings­för­hål­lan­det, eller
   3. för­säk­rings­bo­la­get har änd­rat för­säk­rings­vill­ko­ren med stöd av 6 § tredje styc­ket.

För­säk­rings­bo­la­gets rätt att säga upp för­säk­ringen i för­tid

6 §   För­säk­rings­bo­la­get får säga upp för­säk­ringen att upp­höra före för­säk­rings­ti­dens utgång, bara om
   1. för­säk­rings­ta­ga­ren eller den för­säk­rade har väsent­ligt åsi­do­satt sina för­plik­tel­ser mot bola­get, eller
   2. ett i vill­ko­ren angi­vet för­hål­lande av väsent­lig bety­delse för ris­ken har änd­rats på ett sätt som bola­get inte kan antas ha tagit i beräk­ning.

Upp­säg­ningen skall göras skrift­li­gen och med fjor­ton dagars upp­säg­nings­tid, räk­nat från det att för­säk­rings­bo­la­get avsände den. Upp­säg­ningen skall ske utan oskä­ligt dröjs­mål från det att för­säk­rings­bo­la­get fick kän­ne­dom om det för­hål­lande som den grun­das på. Annars för­lo­rar för­säk­rings­bo­la­get rät­ten att säga upp för­säk­ringen på grund av för­hål­lan­det, om inte för­säk­rings­ta­ga­ren eller den för­säk­rade har för­fa­rit svik­ligt eller i strid mot tro och heder.

I fall som avses i första styc­ket får för­säk­rings­bo­la­get i stäl­let ändra för­säk­rings­vill­ko­ren under för­säk­rings­ti­den. Om en sådan änd­ring gäl­ler det som sägs om upp­säg­ning i andra styc­ket.

I 17 § finns bestäm­mel­ser om upp­säg­ning på grund av pre­mi­edröjs­mål.

För­säk­ring­ens upp­hö­rande på grund av för­säk­rings­bo­la­gets kon­kurs, m.m.

7 §   Det som sägs i 3 kap. 9-11 §§ om kon­kurs m.m. tilläm­pas också vid före­tags­för­säk­ring.

Upp­lys­nings­plik­ten

8 §   Den som vill teckna en före­tags­för­säk­ring är skyl­dig att på för­säk­rings­bo­la­gets begä­ran lämna upp­lys­ningar som kan ha bety­delse för frå­gan om för­säk­ringen skall med­de­las. Det­samma gäl­ler om för­säk­rings­ta­ga­ren begär att få för­säk­ringen utvid­gad eller för­nyad. För­säk­rings­ta­ga­ren skall ge rik­tiga och full­stän­diga svar på för­säk­rings­bo­la­gets frå­gor. Även utan för­frå­gan skall för­säk­rings­ta­ga­ren lämna upp­gift om för­hål­lan­den av uppen­bar bety­delse för risk­be­döm­ningen.

Under för­säk­rings­ti­den skall för­säk­rings­ta­ga­ren på begä­ran ge för­säk­rings­bo­la­get upp­lys­ningar om för­hål­lan­den som anges i första styc­ket.

En för­säk­rings­ta­gare som inser att för­säk­rings­bo­la­get tidi­gare har fått orik­tiga eller ofull­stän­diga upp­gif­ter om för­hål­lan­den av uppen­bar bety­delse för risk­be­döm­ningen är skyl­dig att utan oskä­ligt dröjs­mål rätta upp­gif­terna.

9 §   Om för­säk­rings­ta­ga­ren vid full­gö­rande av sin upp­lys­nings­plikt enligt 8 § har för­fa­rit svik­ligt eller i strid mot tro och heder, är avta­let ogil­tigt enligt vad som sägs i lagen (1915:218) om avtal och andra rätts­hand­lingar på för­mö­gen­hets­rät­tens område och för­säk­rings­bo­la­get fritt från ansvar för för­säk­rings­fall som inträf­far där­ef­ter. I 17 § finns bestäm­mel­ser om betald pre­mie.

Har för­säk­rings­ta­ga­ren annars upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het efter­satt sin upp­lys­nings­plikt enligt 8 § och kan för­säk­rings­bo­la­get visa att det inte skulle ha med­de­lat för­säk­ring om upp­lys­nings­plik­ten hade full­gjorts, är bola­get fritt från ansvar för inträf­fade för­säk­rings­fall. Kan för­säk­rings­bo­la­get visa att det skulle ha med­de­lat för­säk­ring mot högre pre­mie eller i övrigt på andra vill­kor än som avta­lats, är dess ansvar begrän­sat till vad som sva­rar mot den pre­mie och de vill­kor i övrigt som har avta­lats. Har för­säk­rings­bo­la­get inte tagit åter­för­säk­ring som annars skulle ha teck­nats, skall ansva­ret anpas­sas efter detta. I för­säk­rings­vill­ko­ren kan före­skri­vas att för­säk­rings­bo­la­get i stäl­let för vad som sägs i andra och tredje mening­arna ansva­rar bara i den utsträck­ning som det visas att det orik­tigt upp­givna för­hål­lan­det varit utan bety­delse för för­säk­rings­fal­lets inträf­fande eller för ska­dans omfatt­ning.

Ansva­ret kan inte falla bort eller begrän­sas enligt andra styc­ket, om för­säk­rings­bo­la­get när upp­lys­nings­plik­ten efter­sat­tes insåg eller borde ha insett att läm­nade upp­gif­ter var orik­tiga eller ofull­stän­diga. Det­samma gäl­ler om de orik­tiga eller ofull­stän­diga upp­lys­ning­arna sak­nade eller senare har upp­hört att ha bety­delse för avta­lets inne­håll.

Riskök­ning

10 §   Har ris­ken för för­säk­rings­fall ökat genom änd­ring av ett sådant för­hål­lande som angetts i för­säk­rings­av­ta­let eller som för­säk­rings­ta­ga­ren upp­gett för för­säk­rings­bo­la­get i sam­band med avtals­slu­tet och har den för­säk­rade vid­ta­git eller sam­tyckt till den åtgärd som med­fört riskök­ningen, är bola­get helt eller del­vis fritt från ansvar enligt vad som sägs i 9 § andra och tredje styc­kena. Det­samma gäl­ler om annars en sådan riskök­ning har före­kom­mit och för­säk­rings­ta­ga­ren har för­sum­mat att anmäla detta enligt vad som före­skrivs i avta­let.

Fram­kal­lande av för­säk­rings­fall

11 §   För­säk­rings­bo­la­get är fritt från ansvar mot en för­säk­rad som har fram­kal­lat ett för­säk­rings­fall upp­såt­li­gen eller genom grov vårds­lös­het. Det­samma gäl­ler om den för­säk­rade annars måste antas ha hand­lat eller under­lå­tit att handla i vet­skap om att detta inne­bar en bety­dande risk för att ska­dan skulle inträffa.

Har en för­säk­rad för­vär­rat följ­derna av ett för­säk­rings­fall på sätt som sägs i första styc­ket, är för­säk­rings­bo­la­get fritt från ansvar mot den för­säk­rade i den utsträck­ning för­hål­lan­det har påver­kat ska­dan.

I för­säk­rings­av­ta­let får före­skri­vas att första och andra styc­kena skall tilläm­pas också vid annan vårds­lös­het än som anges där.

Säker­hets­fö­re­skrif­ter

12 §   Om den för­säk­rade vid för­säk­rings­fal­let har för­sum­mat att följa en säker­hets­fö­re­skrift som fram­går av för­säk­rings­vill­ko­ren eller av en för­fatt­ning som vill­ko­ren hän­vi­sar till, beta­las ersätt­ning från för­säk­ringen endast i den utsträck­ning ska­dan får antas ha inträf­fat även om före­skrif­ten hade iakt­ta­gits. Med den för­säk­rade lik­ställs annan som har haft att tillse att före­skrif­ten följ­des.

Vad som avses med säker­hets­fö­re­skrift anges i 4 kap. 6 § andra styc­ket.

Den för­säk­ra­des rädd­nings­plikt

13 §   Det som sägs i 4 kap. 7 § om rädd­nings­plikt tilläm­pas också vid före­tags­för­säk­ring.

Iden­ti­fi­ka­tion med den för­säk­rade

14 §   Om inte annat har avta­lats, skall i fall som avses i 11 och 13 §§ med den för­säk­ra­des hand­lande lik­stäl­las hand­lande av den för­säk­ra­des anställda i ledande ställ­ning inom före­ta­get eller på plat­sen.

Undan­tag från bestäm­mel­serna om begräns­ning av för­säk­rings­bo­la­gets ansvar

15 §   För­säk­rings­bo­la­gets ansvar begrän­sas inte enligt 11-14 §§ på grund av
   1. hand­lande av någon som var all­var­ligt psy­kiskt störd eller som var under fem­ton år, eller
   2. hand­lande som avsåg att före­bygga skada på per­son eller egen­dom i sådant nöd­läge att hand­lan­det var för­svar­ligt.

Första styc­ket gäl­ler inte om annat har avta­lats.

Med­de­lande om att ansvars­be­gräns­ning åbe­ro­pas, m.m.

16 §   Om för­säk­rings­bo­la­get får kän­ne­dom om ett för­hål­lande som vid för­säk­rings­fall kan för­an­leda ansvars­be­gräns­ning enligt 9-12 §§, tilläm­pas 4 kap. 10 §.

Det som sägs i 4 kap. 11 § om omfatt­nings­vill­kor tilläm­pas också i fråga om ansvars­be­gräns­ning enligt 9-13 §§.
Lag (2013:1092).

Pre­mien

17 §   Beta­las inte pre­mien i rätt tid enligt avta­let, får för­säk­rings­bo­la­get säga upp för­säk­ringen, om inte dröjs­må­let är av ringa bety­delse. Upp­säg­ningen skall sän­das till för­säk­rings­ta­ga­ren och får ver­kan tre dagar efter den dag då den avsän­des. Vid dröjs­mål att betala pre­mie för en senare pre­mie­pe­riod än den första upp­hör dock för­säk­ringen att gälla först sju dagar efter det att för­säk­rings­bo­la­get har avsänt en påmin­nelse om pre­mi­ens för­fal­lo­dag till för­säk­rings­ta­ga­ren.

Det som sägs i 5 kap. 5 § om betal­ning genom betal­nings­för­med­lare tilläm­pas också vid före­tags­för­säk­ring.
Om inte annat har avta­lats, tilläm­pas det som sägs i 5 kap. 6 § om åter­be­tal­ning av pre­mie.

För­säk­rings­er­sätt­ningen

18 §   Det som sägs i 6 kap. 1 och 2 §§ om för­säk­rings­er­sätt­ningen tilläm­pas också vid före­tags­för­säk­ring.

Skall för­säk­rings­be­lop­pet enligt för­säk­rings­vill­ko­ren mot­svara vär­det av för­säk­rad egen­dom eller annat för­säk­rat intresse och under­sti­ger belop­pet detta värde, kan ersätt­ning från för­säk­ringen sät­tas ned i för­hål­lande till under­för­säk­ringen, om inte annat har avta­lats.

Vid dub­bel­för­säk­ring tilläm­pas 6 kap. 4 §. I fråga om ersätt­ning för rädd­nings­kost­na­der gäl­ler 6 kap. 5 §, om inte annat har avta­lats.

Regle­ringen av för­säk­rings­fall, m.m.

19 §   Det som sägs i 7 kap. 1 § om tiden för utbe­tal­ning av för­säk­rings­er­sätt­ning och i 7 kap. 9 § om regress­rätt tilläm­pas också vid före­tags­för­säk­ring. Det som sägs i 7 kap. 5 § om ris­ken för vissa med­de­lan­den tilläm­pas vid före­tags­för­säk­ring när det gäl­ler med­de­lan­den enligt 8 kap. 6 och 17 §§.

Vid före­tags­för­säk­ring tilläm­pas också 7 kap. 1 a § om sam­tycke till att inhämta häl­so­upp­gif­ter, 7 kap. 2 § första styc­ket och 3 § om för­sum­melse att anmäla för­säk­rings­fall m.m. samt 7 kap. 7 och 8 §§ om talan om ogil­tig­för­kla­ring av upp­säg­ning.

Första styc­ket gäl­ler inte om annat har avta­lats.
Lag (2013:1092).

20 §   Det som sägs i 7 kap. 4 § om pre­skrip­tion av rätt till för­säk­rings­er­sätt­ning och annat för­säk­rings­skydd tilläm­pas också vid före­tags­för­säk­ring.

För­säk­rings­bo­la­get får skrift­li­gen före­lägga den för­säk­rade att väcka talan inom en kor­tare tid än vad som föl­jer av hän­vis­ningen i första styc­ket. Fris­ten får inte vara kor­tare än ett år från det att den för­säk­rade har fått del av före­läg­gan­det.

I för­säk­rings­av­ta­let får före­skri­vas att den som gör gäl­lande anspråk på för­säk­rings­er­sätt­ning eller annat för­säk­rings­skydd måste anmäla detta inom viss tid. Fris­ten får inte vara kor­tare än ett år från tid­punk­ten när det för­hål­lande som enligt för­säk­rings­av­ta­let berät­ti­gar till för­säk­rings­skyd­det inträdde.

Andra och tredje styc­kena påver­kar inte en ska­de­li­dan­des rätt att rikta direkt­krav mot för­säk­rings­bo­la­get enligt 9 kap. 7 § första styc­ket 1. Lag (2013:1092).

En per­son­för­säk­ring som ingår i en före­tags­för­säk­ring

21 §   Om en per­son­för­säk­ring ingår som del i en före­tags­för­säk­ring, tilläm­pas 12 kap. i stäl­let för 8-16 §§ och 16 kap. i stäl­let för 19 och 20 §§ i fråga om per­son­för­säk­ringen.

Tredje mans rätt


9 kap. Tredje mans rätt enligt för­säk­rings­av­ta­let

För­säk­ring av tredje mans intresse

1 §   En för­säk­ring som avser vär­det av en fas­tig­het eller vär­det av en fast eller lös sak gäl­ler till för­mån för
   1. för­säk­rings­ta­ga­ren,
   2. någon annan som har en mot för­säk­rings­ta­ga­rens bor­ge­nä­rer skyd­dad ägan­de­rätt, tomträtt eller säker­hets­rätt till egen­do­men, dock inte sjö­panträtt eller luft­panträtt, och
   3. den som annars bär ris­ken för egen­do­men i sam­band med dess över­lå­telse.

Första styc­ket gäl­ler inte om annat har före­skri­vits i för­säk­rings­av­ta­let. Oav­sett vad som avta­lats gäl­ler dock för­säk­ringen till för­mån för den som har för­måns­rätt i fast egen­dom eller tomträtt.

2 §   Om det före­skrivs i för­säk­rings­av­ta­let att en för­säk­ring som avses i 1 § skall upp­höra i hän­delse ägan­de­rät­ten över­går till någon annan, gäl­ler för­säk­ringen ändå under sju dagar efter ris­kens över­gång till för­mån för en fysisk per­son som har för­vär­vat egen­do­men huvud­sak­li­gen för ända­mål som fal­ler utan­för närings­verk­sam­het, i den mån den­nes skada inte omfat­tas av någon annan för­säk­ring på egen­do­men. Har för­säk­ringen sagts upp av någon annan anled­ning än över­lå­tel­sen, är dock upp­säg­ningen gil­tig också mot den nye äga­ren.

3 §   Gäl­ler för­säk­ringen till för­mån för en bor­ge­när med för­måns­rätt i fast egen­dom eller tomträtt, kan för­säk­rings­bo­la­get inte åbe­ropa mot bor­ge­nä­ren att bola­get enligt 4 kap. 1-3 §§ eller 8 kap. 8-10 §§ är helt eller del­vis fritt från ansvar på grund av att någon annan efter­satt sin upp­lys­nings­plikt eller anmäl­nings­plikt. I den mån för­säk­rings­bo­la­get är fritt från ansvar mot för­säk­rings­ta­ga­ren, kan det åter­kräva utgi­ven ersätt­ning av denne med samma rätt som bor­ge­nä­ren haft.

Om bor­ge­nä­rens namn och adress har anmälts hos för­säk­rings­bo­la­get, skall första styc­ket gälla också bola­gets rätt till ansvars­fri­het på grund av dröjs­mål med pre­mien, dock bara under fjor­ton dagar från det att bola­get avsände ett med­de­lande om dröjs­må­let till bor­ge­nä­ren. Det­samma gäl­ler andra som anges i 1 § första styc­ket 2.

4 §   För­säk­rings­bo­la­get kan med ver­kan mot en för­säk­rad avtala med för­säk­rings­ta­ga­ren om änd­ring eller upp­säg­ning av för­säk­rings­av­ta­let och till­ställa denne en upp­säg­ning eller något annat med­de­lande om för­säk­ringen. Gäl­ler för­säk­ringen till för­mån för bor­ge­när med för­måns­rätt i fast egen­dom eller tomträtt och har en sådan anmä­lan gjorts hos för­säk­rings­bo­la­get som avses i 3 § andra styc­ket, får dock ett avtal eller en åtgärd som är av väsent­lig bety­delse för bor­ge­nä­rens säker­het ver­kan mot bor­ge­nä­ren först en månad efter det att bola­get har avsänt ett med­de­lande om detta till denne.
Första styc­ket första meningen gäl­ler inte om annat föl­jer av avtal eller sär­skilt rätts­för­hål­lande mel­lan för­säk­rings­ta­ga­ren och den för­säk­rade och för­säk­rings­bo­la­get har insett eller bort inse detta.

5 §   Gäl­ler en för­säk­ring till för­mån för flera enligt 1 §, är en bor­ge­när med för­måns­rätt i fast egen­dom eller tomträtt fram­för andra berät­ti­gad att av för­säk­rings­bo­la­get få ut för­säk­rings­er­sätt­ning mot­sva­rande den ford­ran säker­hets­rät­ten avser, även om ford­ringen inte är för­fal­len till betal­ning. Om bor­ge­nä­rens säker­het inte väsent­ligt mins­kar genom för­säk­rings­fal­let, har dock egen­do­mens ägare rätt att fram­för bor­ge­nä­ren få ersätt­ningen, när inte annat har avta­lats.
När­mare bestäm­mel­ser om detta finns i lagen (2005:105) om säker­hets­rätt i för­säk­rings­er­sätt­ning.

Första styc­ket gäl­ler också bor­ge­när som avses i 1 § första styc­ket 2, om inte annat har före­skri­vits i för­säk­rings­av­ta­let.

Gör flera bor­ge­nä­rer med rätt enligt 1 § första styc­ket 2 anspråk på att få ut ersätt­ning, gäl­ler om deras inbör­des före­träde det som sägs i för­måns­rättsla­gen (1970:979).

6 §   Sedan ett för­säk­rings­fall inträf­fat har varje för­säk­rad rätt att av för­säk­rings­bo­la­get få för­säk­rings­er­sätt­ning enligt vad som sägs i 1-5 §§ eller enligt för­säk­rings­av­ta­let.
För­säk­rings­bo­la­get får dock till för­säk­rings­ta­ga­ren betala ett för­säk­rings­be­lopp som någon annan kan ha rätt till, om det inte fram­går av för­säk­rings­av­ta­let vem detta är och den berät­ti­gade inte hel­ler hos bola­get har anmält att han själv vill bevaka sin rätt.

Direkt­krav vid ansvars­för­säk­ring

7 §   Vid ansvars­för­säk­ring får den ska­de­li­dande rikta krav direkt mot för­säk­rings­bo­la­get på ersätt­ning enligt för­säk­rings­av­ta­let, om
   1. den för­säk­rade enligt lag eller annan för­fatt­ning är skyl­dig att ha ansvars­för­säk­ring som omfat­tar ska­dan,
   2. kon­kurs har beslu­tats eller en rekon­struk­tions­plan enligt lagen (2022:964) om före­tags­re­kon­struk­tion har fast­ställts för den för­säk­rade, eller
   3. den för­säk­rade är en juri­disk per­son som numera är upp­löst.

I fall som avses i 4 kap. 9 § andra styc­ket andra meningen får den ska­de­li­dande rikta krav mot för­säk­rings­bo­la­get i den utsträck­ning ersätt­ning inte kan beta­las av den för­säk­rade.

Fram­ställs krav enligt första styc­ket, ska för­säk­rings­bo­la­get om möj­ligt sna­rast med­dela den för­säk­rade om kra­vet. En dom mot för­säk­rings­bo­la­get eller en över­ens­kom­melse med bola­get inver­kar inte på ska­de­stånds­skyl­dig­het som inte omfat­tas av för­säk­rings­av­ta­let.

Den för­säk­rade och för­säk­rings­bo­la­get är skyl­diga att på den ska­de­li­dan­des begä­ran lämna honom eller henne upp­lys­ning om för­säk­ringen. Lag (2022:989).

8 §   Har för­säk­rings­bo­la­get vid en ansvars­för­säk­ring beta­lat ut för­säk­rings­er­sätt­ningen till den för­säk­rade och kan sedan den ska­de­li­dande inte av denne få ut det ska­de­stånd som han har rätt till, är bola­get skyl­digt att ersätta den ska­de­li­dande för vad som fat­tas, dock inte med högre belopp än bola­get beta­lat till den för­säk­rade.

Otill­räck­ligt för­säk­rings­be­lopp vid ansvars­för­säk­ring

9 §   Om flera ska­de­li­dande har rätt till ska­de­stånd för en skada som omfat­tas av en ansvars­för­säk­ring men för­säk­rings­be­lop­pet inte är till­räck­ligt för att till­go­dose allas ska­de­stånds­an­språk, skall för­säk­rings­er­sätt­ningen beräk­nas i för­hål­lande till varje ska­de­li­dan­des berät­ti­gade anspråk.

Finns sär­skild anled­ning att anta att flera ska­de­stånds­an­språk som omfat­tas av samma för­säk­rings­be­lopp är att vänta, behö­ver för­säk­rings­bo­la­get inte betala ut högre ersätt­ning än vad som föl­jer av första styc­ket. Detta gäl­ler dock inte om det sak­nas anled­ning att befara att någon ska­de­li­dande själv måste svara för sin skada eller om det har gått två år sedan det första ansprå­ket anmäl­des.

I den mån för­säk­rings­bo­la­get har beta­lat mer än som ålåg bola­get, ansva­rar det för senare anmälda ska­dor upp till det belopp som föl­jer av första styc­ket. Vad för­säk­rings­bo­la­get utger utö­ver för­säk­rings­be­lop­pet får det kräva till­baka av den för­säk­rade.


TREDJE AVDEL­NINGEN

Indi­vi­du­ell per­son­för­säk­ring


10 kap. Infor­ma­tion

För­säk­rings­bo­la­gets skyl­dig­het att lämna infor­ma­tion

1 §   För­säk­rings­bo­la­get är skyl­digt att lämna infor­ma­tion enligt detta kapi­tel. Infor­ma­tio­nen ska, i den mån det är möj­ligt, läm­nas i en hand­ling eller i någon annan läs­bar och var­ak­tig form som är till­gäng­lig för mot­ta­ga­ren. Infor­ma­tio­nen ska vara klar och tyd­lig och avfat­tad på svenska. Den får läm­nas på ett annat språk om mot­ta­ga­ren begär det.

Detta kapi­tel gäl­ler inte i fråga om per­son­för­säk­ring som teck­nas av en näringsid­kare till för­mån för sitt före­tag, om det kan antas att näringsid­ka­ren sak­nar behov av infor­ma­tio­nen. Kapit­let är inte hel­ler tillämp­ligt på sådana för­säk­rings­för­e­ningar som har med­getts undan­tag enligt 1 kap. 19, 19 b eller 19 d § eller 20 § 1 för­säk­rings­rö­rel­se­la­gen (2010:2043). Lag (2020:659).

Infor­ma­tion innan en för­säk­ring med­de­las

2 §   Innan en per­son­för­säk­ring med­de­las skall för­säk­rings­bo­la­get lämna infor­ma­tion som under­lät­tar kun­dens bedöm­ning av för­säk­rings­be­ho­vet och val av för­säk­ring. Infor­ma­tio­nen skall på ett enkelt sätt återge det huvud­sak­liga inne­hål­let i de för­säk­rings­vill­kor som kun­den behö­ver ha kän­ne­dom om för att kunna bedöma kost­na­den för och omfatt­ningen av för­säk­ringen.
Vik­tiga begräns­ningar av för­säk­rings­skyd­det skall tyd­ligt framgå. Det­samma gäl­ler om för­säk­rings­bo­la­gets ansvar inträ­der först när pre­mien beta­las.

Vid tids­be­grän­sad för­säk­ring skall för­säk­rings­bo­la­get också lämna infor­ma­tion om för­säk­rings­ta­ga­rens möj­lig­he­ter att för­nya för­säk­ringen.

3 §   Infor­ma­tion enligt 2 § behö­ver inte läm­nas i den mån kun­den avstår från den eller det möter hin­der med hän­syn till för­hål­lan­dena då för­säk­rings­av­ta­let ingås.

Infor­ma­tion när avtal har träf­fats

4 §   Sna­rast efter avtals­slu­tet skall för­säk­rings­bo­la­get till­ställa för­säk­rings­ta­ga­ren en skrift­lig bekräf­telse på avta­let. För­säk­rings­bo­la­get skall också, om det inte skett tidi­gare, upp­lysa om för­säk­rings­vill­ko­rens inne­håll och sär­skilt fram­hålla
   1. vill­kor som med hän­syn till för­säk­ring­ens beteck­ning eller övriga omstän­dig­he­ter utgör en ovän­tad och väsent­lig begräns­ning av för­säk­rings­skyd­det,
   2. för­be­håll enligt 11 kap. 2 § andra styc­ket om att för­säk­rings­bo­la­gets ansvar inte inträ­der för­rän pre­mien beta­las,
   3. för­säk­rings­bo­la­gets rätt att säga upp för­säk­ringen att upp­höra i för­tid eller att ändra den under för­säk­rings­ti­den, om bola­get har för­be­hål­lit sig en sådan rätt,
   4. vill­kor enligt 12 kap. 7 § om skyl­dig­het att anmäla änd­ring av ris­ken och följ­derna av en för­sum­mad anmä­lan, samt
   5. utfal­lande för­säk­rings­be­lopp eller de huvud­sak­liga prin­ci­perna för hur belop­pet beräk­nas.

Infor­ma­tion under för­säk­rings­ti­den och i sam­band med för­ny­else

5 §   Årli­gen under för­säk­rings­ti­den och i sam­band med att för­säk­ringen för­nyas skall för­säk­rings­bo­la­get i skä­lig omfatt­ning infor­mera för­säk­rings­ta­ga­ren om sådana för­hål­lan­den rörande för­säk­ringen som det är av bety­delse för denne att känna till.

För­säk­rings­bo­la­get skall på för­säk­rings­ta­ga­rens begä­ran också i övrigt lämna infor­ma­tion om pre­mien och andra vill­kor för för­säk­ringen.

Infor­ma­tion om vill­kor­sänd­ring

6 §   Om för­säk­rings­bo­la­get änd­rar för­säk­ringen enligt 11 kap., skall det sam­ti­digt till­ställa för­säk­rings­ta­ga­ren den infor­ma­tion om änd­ring­arna som denne kan behöva. Nya begräns­ningar av för­säk­rings­skyd­det skall sär­skilt fram­hål­las.

Infor­ma­tion om änd­ringar i för­säk­ringen skall läm­nas sam­ti­digt med pre­mi­ekra­vet för den period då de nya vill­ko­ren skall börja gälla.

Infor­ma­tion vid för­säk­rings­fall

7 §   När ett för­säk­rings­fall har inträf­fat, ska för­säk­rings­bo­la­get i skä­lig omfatt­ning infor­mera för­säk­rings­ta­ga­ren och andra som har anspråk mot bola­get om sådana för­hål­lan­den rörande för­säk­ringen som det är av bety­delse för dem att känna till.

För­säk­rings­bo­la­get ska på ett ända­måls­en­ligt sätt kon­trol­lera om det inträf­far döds­fall som utgör för­säk­rings­fall. Om bola­get får kän­ne­dom om ett sådant för­säk­rings­fall, ska bola­get genast under­rätta döds­boet och kända för­månsta­gare.

Om för­säk­rings­bo­la­get för­sum­mar vad som före­skrivs i andra styc­ket och detta med­för att döds­boet eller en för­månsta­gare inte inom den tid som anges i 16 kap. 5 § fram­stäl­ler anspråk till för­säk­rings­bo­la­get på grund av för­säk­ringen, får talan väc­kas upp till tret­tio år efter döds­fal­let.

Om för­säk­rings­ta­ga­ren har för­e­nat ett för­månsta­gar­för­ord­nande med vill­kor om att för­säk­rings­be­lop­pet eller för­säk­ringen ska vara mot­ta­ga­rens enskilda egen­dom, ska för­säk­rings­bo­la­get under­rätta för­månsta­ga­ren om det när ett för­säk­rings­be­lopp första gången beta­las ut. Lag (2013:1092).

Infor­ma­tion om möj­lig­he­ter till över­pröv­ning m.m.

8 §   I sam­band med att ett anspråk på för­säk­rings­er­sätt­ning regle­ras skall för­säk­rings­bo­la­get, om det inte med hän­syn till omstän­dig­he­terna är obe­höv­ligt, upp­lysa den som har fram­ställt ansprå­ket om vilka möj­lig­he­ter som finns att få en tvist om ersätt­ningen prö­vad. Finns det en risk för att rät­ten till för­säk­rings­er­sätt­ning skall gå för­lo­rad på grund av pre­skrip­tion, skall bola­get också erinra om detta.

Första styc­ket första meningen gäl­ler även när en för­säk­ring upp­hör i för­tid eller änd­ras under för­säk­rings­ti­den, om inte för­säk­rings­ta­ga­ren har begärt åtgär­den.

Under­lå­ten­het att lämna infor­ma­tion

9 §   Om ett vill­kor av sådant slag som anges i 4 § 1-4 inte har sär­skilt fram­hål­lits av för­säk­rings­bo­la­get vare sig före eller efter avtals­slu­tet, får det inte åbe­ro­pas av bola­get. Det­samma gäl­ler vill­kor som inte har sär­skilt fram­hål­lits enligt 6 §.
Det sagda gäl­ler inte en sådan begräns­ning av för­säk­rings­skyd­det som fram­går av lag.

10 §   Om ett för­säk­rings­bo­lag vid för­säk­ring som teck­nas av en kon­su­ment eller ett dödsbo inte läm­nar infor­ma­tion enligt detta kapi­tel ska mark­nads­fö­rings­la­gen (2008:486) tilläm­pas, med undan­tag av bestäm­mel­serna i 29-36 §§ om mark­nads­stör­nings­av­gift. Sådan infor­ma­tion ska anses vara väsent­lig enligt 10 § tredje styc­ket mark­nads­fö­rings­la­gen.
Lag (2008:509).

11 §   Om ett för­säk­rings­bo­lag i fråga om annan för­säk­ring än som avses i 10 § inte läm­nar infor­ma­tion enligt detta kapi­tel, får det åläg­gas att lämna infor­ma­tio­nen.

12 §   En talan om åläg­gande enligt 11 § väcks vid Patent-​ och mark­nads­dom­sto­len.

En sådan talan får väc­kas
   1. i fråga om infor­ma­tion som avses i 2 §, av näringsid­kare som berörs av mark­nads­fö­ringen, och
   2. i fråga om infor­ma­tion som avses i 4-8 §§, av den näringsid­kare som har ingått avtal om för­säk­ring med för­säk­rings­bo­la­get.

Talan får också väc­kas av en sam­man­slut­ning av näringsid­kare.

I mål om åläg­gande enligt 11 § gäl­ler i övrigt de bestäm­mel­ser i mark­nads­fö­rings­la­gen (2008:486) som regle­rar för­fa­ran­det i mål om åläg­gande att lämna infor­ma­tion enligt 24 § den lagen. Lag (2016:218).


11 kap. För­säk­rings­av­ta­let

Rät­ten till för­säk­ring

1 §   Ett för­säk­rings­bo­lag får inte vägra någon att teckna en sådan per­son­för­säk­ring som bola­get nor­malt till­han­da­hål­ler all­män­he­ten när det har fått de upp­gif­ter som behövs, om det inte finns sär­skilda skäl för väg­ran med hän­syn till ris­ken för fram­tida för­säk­rings­fall, den avsedda för­säk­ring­ens art eller någon annan omstän­dig­het. Ett avslag får inte grun­das på att ett för­säk­rings­fall har inträf­fat eller den för­säk­ra­des häl­so­till­stånd har för­säm­rats efter det att en ansö­kan har avsänts eller läm­nats till för­säk­rings­bo­la­get. Sådana för­säk­rings­vill­kor som beror av den för­säk­ra­des häl­so­till­stånd skall bestäm­mas på grund­val av häl­so­till­stån­det vid ansö­kan.

Första styc­ket gäl­ler inte i fråga om en för­säk­ring som någon teck­nar i egen­skap av näringsid­kare till för­mån för sitt före­tag.

Sam­tycke till att inhämta häl­so­upp­gif­ter

1 a §   Ett för­säk­rings­bo­lag får begära sam­tycke till att inhämta upp­gif­ter om en enskild per­sons häl­so­till­stånd endast om det är nöd­vän­digt för pröv­ningen av för­säk­rings­an­sö­kan.

Sam­tyc­ket ska läm­nas på en av för­säk­rings­bo­la­get sär­skilt upp­rät­tad hand­ling. Det ska framgå av hand­lingen att sam­tyc­ket är begrän­sat till att gälla under pröv­ningen av ansö­kan.

För­säk­rings­bo­la­get ska i sam­band med att sam­tycke begärs infor­mera om inne­bör­den och bety­del­sen för pröv­ningen av att sam­tycke ges. Lag (2011:12).

För­säk­rings­tid och ansvars­tid

2 §   En för­säk­ring får avta­las på bestämd tid eller på den för­säk­ra­des livs­tid. Har ingen tid angetts, är för­säk­rings­ti­den ett år.

Om en för­säk­ring med­de­las på nor­mala vill­kor eller på sådana sär­skilda vill­kor som har angetts i ansö­kan om för­säk­ringen, inträ­der för­säk­rings­bo­la­gets ansvar dagen efter den dag då för­säk­rings­ta­ga­ren ansökte om för­säk­ringen eller antog ett anbud från bola­get. Detta gäl­ler dock inte om för­säk­rings­ta­ga­ren har begärt att för­säk­ringen skall träda i kraft först senare. För­säk­rings­bo­la­get får också för­be­hålla sig att ansva­ret inte skall inträda för­rän dagen efter den dag då för­säk­rings­ta­ga­ren beta­lar pre­mie för för­säk­ringen. Skall åter­för­säk­ring ske, får för­säk­rings­bo­la­get för­be­hålla sig att ansva­ret i den delen skall inträda först när åter­för­säk­ringen bör­jar gälla.

Ansva­ret gäl­ler till och med för­säk­rings­ti­dens sista dag.

Upp­säg­ning av en tids­be­grän­sad för­säk­ring till för­säk­rings­ti­dens utgång

3 §   För­säk­rings­ta­ga­ren får när som helst säga upp en tids­be­grän­sad för­säk­ring att upp­höra vid för­säk­rings­ti­dens utgång.

För­säk­rings­bo­la­get får säga upp en tids­be­grän­sad för­säk­ring till för­säk­rings­ti­dens utgång. Upp­säg­ningen ska göras skrift­li­gen och sän­das till för­säk­rings­ta­ga­ren tidi­gast sex måna­der och senast en månad innan för­säk­rings­ti­den går ut. Den ska för att få ver­kan inne­hålla en för­frå­gan om för­säk­rings­ta­ga­ren vill ha för­säk­ringen för­nyad. Begär för­säk­rings­ta­ga­ren att för­säk­ringen för­nyas, gäl­ler upp­säg­ningen bara om det finns sär­skilda skäl att vägra för­säk­ring med hän­syn till sådana omstän­dig­he­ter som anges i 1 § första styc­ket. Bestäm­mel­serna i 1 a § gäl­ler även vid för­ny­else av för­säk­ring. Lag (2011:12).

För­ny­else av för­säk­ringen

4 §   Har inte en gil­tig upp­säg­ning skett enligt 3 §, för­nyas en tids­be­grän­sad för­säk­ring för en tid av ett år, om inte annat har avta­lats. För­säk­rings­bo­la­get får ändra vill­ko­ren i den utsträck­ning som föl­jer av 1 och 3 §§.

För­säk­rings­ta­ga­rens rätt att säga upp eller ändra för­säk­ringen i för­tid

5 §   För­säk­rings­ta­ga­ren får när som helst säga upp för­säk­ringen att upp­höra ome­del­bart eller vid viss fram­tida tid­punkt. Om inte annat anges, får upp­säg­ningen ver­kan dagen efter den dag då den kom fram till för­säk­rings­bo­la­get.

Om inte annat föl­jer av för­säk­ring­ens art, har för­säk­rings­ta­ga­ren rätt att i sam­band med upp­säg­ningen få för­säk­ringen änd­rad till pre­mi­e­fri för­säk­ring (fri­brev) eller på sätt som när­mare anges i för­säk­rings­vill­ko­ren få den åter­köpt av för­säk­rings­bo­la­get eller för­säk­ring­ens hela värde över­fört till en annan för­säk­ring, i den mån inte rätt till åter­köp eller över­fö­ring sak­nas enligt inkomst­skat­te­la­gen (1999:1229). För en för­säk­ring som omfat­tas av 2 § lagen (1990:661) om avkast­nings­skatt på pen­sions­me­del gäl­ler dock att åter­köp eller över­fö­ring tidi­gast får ske efter ett år.

I 13 kap. 3 § finns bestäm­mel­ser om åter­uppliv­ning av en för­säk­ring som bli­vit pre­mi­e­fri. Lag (2007:123).

För­säk­rings­ta­ga­rens rätt till fort­satt för­säk­ring efter åter­köp

6 §   Om för­säk­rings­bo­la­get har åter­köpt en liv­för­säk­ring med spar­mo­ment, har för­säk­rings­ta­ga­ren rätt att utan ny häl­so­pröv­ning fort­sätta för­säk­ringen som ren risk­för­säk­ring.
Detta gäl­ler dock inte om annat har avta­lats.

För­säk­rings­bo­la­get skall senast när åter­köps­be­lop­pet beta­lats ut avsända en under­rät­telse till för­säk­rings­ta­ga­ren om rät­ten till fort­satt för­säk­ring enligt första styc­ket. För­sum­mar för­säk­rings­bo­la­get detta, ansva­rar bola­get under sex måna­der från utbe­tal­ningen som om en sådan för­säk­ring hade begärts. Om för­säk­rings­bo­la­get under denna tid avsän­der en under­rät­telse, upp­hör dock ansva­ret när under­rät­tel­sen avsänds.

Begä­ran om fort­satt för­säk­ring skall fram­stäl­las inom sex måna­der från det att för­säk­rings­bo­la­get har avsänt en under­rät­telse enligt andra styc­ket, dock senast inom ett år från det att åter­köps­be­lop­pet beta­la­des ut.

För­säk­rings­bo­la­gets rätt att säga upp eller ändra för­säk­ringen i för­tid

7 §   För­säk­rings­bo­la­get får göra för­be­håll om rätt att säga upp eller ändra en sjuk- eller olycks­falls­för­säk­ring vid slu­tet av en pre­mie­pe­riod, om för­be­hål­let behövs på grund av för­säk­ring­ens art eller någon annan sär­skild omstän­dig­het.
Under samma för­ut­sätt­ning får bola­get göra för­be­håll om rätt att ändra en liv­för­säk­ring vid slu­tet av en pre­mie­pe­riod.

Ett för­be­håll enligt första styc­ket får inte inne­bära att för­säk­ringen får sägas upp eller änd­ras där­för att ett för­säk­rings­fall har inträf­fat eller den för­säk­ra­des hälsa har för­säm­rats. En upp­säg­ning eller ett med­de­lande om änd­ring med stöd av för­be­hål­let får ver­kan en månad efter det att för­säk­rings­bo­la­get avsände upp­säg­ningen eller med­de­lan­det.

Första och andra styc­kena tilläm­pas också på för­be­håll om att för­säk­ringen utan upp­säg­ning eller annan åtgärd från för­säk­rings­bo­la­gets sida skall upp­höra eller änd­ras vid slu­tet av en pre­mie­pe­riod om en viss hän­delse inträf­far. En för­ut­sätt­ning för att ett sådant för­be­håll skall få ver­kan är att bola­get i sam­band med krav på pre­mien har påmint för­säk­rings­ta­ga­ren om för­be­hål­let.

Ytter­li­gare bestäm­mel­ser om upp­säg­ning av en för­säk­ring i för­tid finns i 12 kap. 3 § och 13 kap. 2 §.

För­säk­ring­ens upp­hö­rande på grund av för­säk­rings­bo­la­gets kon­kurs, m.m.

8 §   Om för­säk­rings­bo­la­get för­sätts i kon­kurs, har kon­kurs­boet rätt att säga upp en sjuk- eller olycks­falls­för­säk­ring med fjor­ton dagars upp­säg­nings­tid. Av 5 § fram­går att för­säk­rings­ta­ga­ren all­tid har rätt att säga upp en per­son­för­säk­ring att upp­höra ome­del­bart.

Upp­hör en per­son­för­säk­ring att gälla på grund av kon­kurs, har för­säk­rings­ta­ga­ren och andra som lider skada på grund av detta rätt till ska­de­stånd.

9 §   För­säk­rings­ta­ga­ren och andra som lider skada har rätt till ska­de­stånd om en per­son­för­säk­ring upp­hör att gälla på grund av att
   1. för­säk­rings­bo­la­get vid en utmät­ning sak­nar till­gångar till full betal­ning av utmät­nings­ford­ringen, för­kla­rar sig ställa in sina betal­ningar eller annars kom­mer på obe­stånd, eller
   2. för­säk­rings­bo­la­gets rätt upp­hör att bedriva mark­nads­fö­ring och att ingå nya för­säk­rings­av­tal om ris­ker som är belägna i Sve­rige eller att alls driva för­säk­rings­rö­relse.

10 §   Om för­säk­rings­bo­la­get har trätt i lik­vi­da­tion, tilläm­pas 8 §. En sjuk- eller olycks­falls­för­säk­ring upp­hör att gälla ett år efter lik­vi­da­tio­nens bör­jan, om inte för­säk­rings­ta­ga­ren har sagt upp den dess­förin­nan.

Rät­ten till för­säk­ring­ens värde när för­säk­ringen upp­hör att gälla, m.m.

11 §   När en per­son­för­säk­ring upp­hör att gälla, skall för­säk­rings­bo­la­get ställa för­säk­ring­ens värde till för­säk­rings­ta­ga­rens för­fo­gande, även om bola­get i övrigt är fritt från ansvar. Om för­säk­rings­bo­la­get i annat fall, på grund av dröjs­mål med pre­mie­be­tal­ningen, har varit helt eller del­vis fritt från ansvar under någon del av för­säk­rings­ti­den, skall pre­mien eller åter­bä­ringen anpas­sas efter detta.


12 kap. Begräns­ningar av för­säk­rings­bo­la­gets ansvar

Upp­lys­nings­plik­ten

1 §   För­säk­rings­ta­ga­ren och den för­säk­rade är skyl­diga att på för­säk­rings­bo­la­gets begä­ran lämna upp­lys­ningar som kan ha bety­delse för frå­gan om en per­son­för­säk­ring skall med­de­las, utvid­gas eller för­nyas. För­säk­rings­bo­la­get får också under för­säk­rings­ti­den begära sådana upp­lys­ningar om den för­säk­ra­des eko­no­miska för­hål­lan­den som är av bety­delse för för­säk­ring­ens utform­ning. För­säk­rings­ta­ga­ren och den för­säk­rade skall ge rik­tiga och full­stän­diga svar på för­säk­rings­bo­la­gets frå­gor.

Om begräns­ningar i för­säk­rings­bo­la­gets rätt att efter­forska eller använda gene­tisk infor­ma­tion finns bestäm­mel­ser i lagen (2006:351) om gene­tisk integri­tet m.m. Lag (2006:357).

2 §   Om för­säk­rings­ta­ga­ren vid full­gö­rande av sin upp­lys­nings­plikt enligt 1 § har för­fa­rit svik­ligt eller i strid mot tro och heder, är avta­let ogil­tigt enligt vad som sägs i lagen (1915:218) om avtal och andra rätts­hand­lingar på för­mö­gen­hets­rät­tens område och för­säk­rings­bo­la­get fritt från ansvar för för­säk­rings­fall som inträf­far där­ef­ter. I fråga om betald risk­pre­mie tilläm­pas 13 kap. 6 §.

Har för­säk­rings­ta­ga­ren eller den för­säk­rade annars upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het som inte är ringa läm­nat orik­tiga eller ofull­stän­diga upp­gif­ter av bety­delse för risk­be­döm­ningen och kan för­säk­rings­bo­la­get visa att det inte skulle ha med­de­lat för­säk­ring om upp­lys­nings­plik­ten hade full­gjorts, är bola­get fritt från ansvar för inträf­fade för­säk­rings­fall. Kan för­säk­rings­bo­la­get visa att det skulle ha med­de­lat för­säk­ring mot högre pre­mie eller i övrigt på andra vill­kor än som avta­lats, är dess ansvar begrän­sat till vad som sva­rar mot den pre­mie och de vill­kor i övrigt som har avta­lats. Har för­säk­rings­bo­la­get inte tagit åter­för­säk­ring som annars skulle ha teck­nats, skall ansva­ret anpas­sas efter detta.

Andra styc­ket får inte tilläm­pas i den mån detta skulle leda till resul­tat som är oskä­ligt mot för­säk­rings­ta­ga­ren eller hans rätts­in­ne­ha­vare.

3 §   Om för­säk­rings­bo­la­get under för­säk­rings­ti­den får kän­ne­dom om att upp­lys­nings­plik­ten har åsi­do­satts på det sätt som sägs i 2 § andra styc­ket, får bola­get säga upp för­säk­ringen för upp­hö­rande eller änd­ring. Upp­säg­ningen skall göras skrift­li­gen och med tre måna­ders upp­säg­nings­tid, räk­nat från det att för­säk­rings­bo­la­get avsände den.

Skulle för­säk­rings­bo­la­get, om upp­lys­nings­plik­ten hade full­gjorts, ha med­de­lat för­säk­ring mot högre pre­mie eller i övrigt på andra vill­kor än som avta­lats, har för­säk­rings­ta­ga­ren rätt till fort­satt för­säk­ring med det för­säk­rings­be­lopp som sva­rar mot den pre­mie och de vill­kor i övrigt som avta­lats.
Begä­ran om fort­satt för­säk­ring skall fram­stäl­las före upp­säg­nings­ti­dens utgång.

I upp­säg­ningen skall anges under vilka för­ut­sätt­ningar en för­säk­rings­ta­gare enligt andra styc­ket har rätt till fort­satt för­säk­ring. Sak­nas denna upp­gift, får upp­säg­ningen ingen ver­kan.

4 §   För­säk­rings­bo­la­get får inte åbe­ropa att upp­lys­nings­plik­ten har åsi­do­satts, om det då insåg eller borde ha insett att upp­lys­ning­arna var orik­tiga eller ofull­stän­diga. Det­samma gäl­ler om upp­lys­ning­arna sak­nade eller senare har upp­hört att ha bety­delse för avta­lets inne­håll.

Vid liv­för­säk­ring för döds­fall får för­säk­rings­bo­la­get åbe­ropa att upp­lys­nings­plik­ten har åsi­do­satts, bara om döds­fal­let har inträf­fat inom fem år från det att upp­lys­ning­arna läm­na­des eller om för­säk­rings­bo­la­get har läm­nat med­de­lande enligt 11 § inom samma tid.

Första styc­ket första meningen och andra styc­ket gäl­ler inte om den för­säk­rade har för­fa­rit svik­ligt eller i strid mot tro och heder.

Sym­tom­klau­su­ler

5 §   Gäl­ler för­säk­ringen för följ­der av sjuk­dom eller kropps­fel, får för­säk­rings­bo­la­get göra sär­skilt undan­tag för sådana sjuk­do­mar och kropps­fel som den för­säk­rade hade när avta­let ingicks, bara om undan­ta­get
   1. grun­dar sig på upp­lys­ningar om den för­säk­rade som bola­get har inhäm­tat, eller
   2. behövs på grund av för­säk­ring­ens art eller någon annan sär­skild omstän­dig­het.

Om en tids­be­grän­sad för­säk­ring för­nyas, får ett undan­tag enligt första styc­ket 2 bara avse en sjuk­dom eller ett kropps­fel som den för­säk­rade hade när det första avta­let ingicks. Om för­säk­rings­skyd­det utvid­gas, gäl­ler dock första styc­ket i denna del.

Riskök­ning

6 §   Om för­säk­rings­bo­la­get har för­be­hål­lit sig ansvars­fri­het när den för­säk­rade del­tar i sär­skilt angivna verk­sam­he­ter eller är utsatt för sär­skilt angivna ris­ker, ansva­rar det ändå för för­säk­rings­fall som inträf­far under sådana omstän­dig­he­ter men som inte sam­man­hänger med den sär­skilda verk­sam­he­ten eller ris­ken.

7 §   För­säk­rings­bo­la­get får göra för­säk­ring­ens gil­tig­het och utform­ning bero­ende av den för­säk­ra­des lev­nads­för­hål­lan­den, såsom hans yrkes­verk­sam­het, bostads­ort eller lik­nande, under de för­ut­sätt­ningar som anges i 11 kap. 7 § och ålägga för­säk­rings­ta­ga­ren att anmäla änd­ringar i sådana för­hål­lan­den till bola­get. Under­lå­ter för­säk­rings­ta­ga­ren upp­såt­li­gen eller av oakt­sam­het som inte är ringa att göra en sådan anmä­lan senast vid första pre­mie­be­tal­ningen efter änd­ringen, är bola­gets ansvar vid för­säk­rings­fall begrän­sat enligt vad som sägs i 2 § andra och tredje styc­kena. En för­ut­sätt­ning är dock att bola­get i sam­band med krav på pre­mien har upp­lyst för­säk­rings­ta­ga­ren om hans anmäl­nings­skyl­dig­het och om följ­derna av att denna inte full­görs.

För­säk­rings­bo­la­get får inte göra sitt ansvar bero­ende av att den för­säk­ra­des häl­so­till­stånd inte för­säm­ras.

Fram­kal­lande av för­säk­rings­fall

8 §   Om den för­säk­rade upp­såt­li­gen har fram­kal­lat ett för­säk­rings­fall, är för­säk­rings­bo­la­get fritt från ansvar.

Har den för­säk­rade begått själv­mord, ansva­rar för­säk­rings­bo­la­get dock vid liv­för­säk­ring, om det har gått mer än ett år från det att för­säk­rings­av­ta­let ingicks eller, vid kor­tare tid, om det måste antas att för­säk­ringen teck­na­des utan tanke på själv­mor­det. Om en tids­be­grän­sad för­säk­ring som endast avser döds­fall har för­ny­ats, räk­nas ettårs­ti­den från dagen för det första avta­let.

Vid sjuk­för­säk­ring gäl­ler inte första styc­ket om den för­säk­rade var under fem­ton år eller all­var­ligt psy­kiskt störd.

9 §   Har den för­säk­rade vid sjuk- eller olycks­falls­för­säk­ring genom grov vårds­lös­het fram­kal­lat ett för­säk­rings­fall eller för­vär­rat dess följ­der, kan ersätt­ningen sät­tas ned såvitt angår honom efter vad som är skä­ligt med hän­syn till hans för­hål­lan­den och omstän­dig­he­terna i övrigt. Det­samma gäl­ler om den för­säk­rade annars måste antas ha hand­lat eller under­lå­tit att handla i vet­skap om att detta inne­bar en bety­dande risk för att ska­dan skulle inträffa.

Första styc­ket gäl­ler inte om den för­säk­rade var under fem­ton år eller all­var­ligt psy­kiskt störd.

Undan­tag från bestäm­mel­serna om begräns­ning av för­säk­rings­bo­la­gets ansvar

10 §   För­säk­rings­bo­la­get kan inte åbe­ropa ett sådant för­be­håll som avses i 6 § eller bestäm­mel­serna i 8 eller 9 §, om den för­säk­rade hand­lade för att före­bygga skada på per­son eller egen­dom under sådana omstän­dig­he­ter att hand­lingen kan anses för­svar­lig.

Med­de­lande om att ansvars­be­gräns­ning åbe­ro­pas

11 §   När för­säk­rings­bo­la­get får kän­ne­dom om ett för­hål­lande som enligt detta kapi­tel kan med­föra ansvars­fri­het vid för­säk­rings­fall eller upp­säg­nings­rätt, skall bola­get, om det vill göra gäl­lande att dess ansvar skall begrän­sas eller att det har rätt till upp­säg­ning, utan oskä­ligt dröjs­mål lämna ett skrift­ligt med­de­lande om detta till för­säk­rings­ta­ga­ren.

Med­de­lande enligt första styc­ket skall läm­nas också till den för­säk­rade och till den som har fått för­säk­ringen i pant eller är för­månsta­gare enligt ett oåter­kal­le­ligt för­månsta­gar­för­ord­nande, om hans rätt är känd för för­säk­rings­bo­la­get.

För­sum­mar för­säk­rings­bo­la­get att lämna ett med­de­lande enligt första eller andra styc­ket, får det inte åbe­ropa för­hål­lan­det mot den som skulle ha fått med­de­lan­det, om inte för­säk­rings­ta­ga­ren eller den för­säk­rade har för­fa­rit svik­ligt eller i strid mot tro och heder.

Vissa fall av s.k. omfatt­nings­vill­kor

12 §   Bestäm­mel­serna i 1-4 §§ och 8-11 §§ tilläm­pas också om en för­säk­ring inne­hål­ler för­säk­rings­vill­kor som enligt sin lydelse begrän­sar för­säk­ring­ens omfatt­ning, när begräns­ningen beror av om någon på den för­säk­ra­des sida på för­hand har känt till de för­hål­lan­den som har orsa­kat för­säk­rings­fal­let eller upp­såt­li­gen eller genom vårds­lös­het har med­ver­kat till detta eller på annat sätt åsi­do­satt sina skyl­dig­he­ter enligt dessa bestäm­mel­ser.


13 kap. Pre­mien

När pre­mien behö­ver beta­las

1 §   Den första pre­mien för en per­son­för­säk­ring behö­ver inte beta­las tidi­gare än fjor­ton dagar från den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände ett krav på pre­mien till för­säk­rings­ta­ga­ren. Detta gäl­ler dock inte om för­säk­ringen skall teck­nas genom att för­säk­rings­ta­ga­ren beta­lar pre­mien eller om för­säk­ringen annars är gil­tig bara under för­ut­sätt­ning att pre­mien beta­las innan för­säk­rings­ti­den bör­jar.

Pre­mien för en senare pre­mie­pe­riod behö­ver inte beta­las tidi­gare än en månad från den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände krav på pre­mien till för­säk­rings­ta­ga­ren. Om pre­mie­pe­ri­o­den är högst en månad, skall pre­mien dock beta­las på peri­o­dens första dag. Om sär­skilda pre­mie­pe­ri­o­der inte har avta­lats, skall senare pre­mie för för­säk­ringen beta­las inom en månad från den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände krav på pre­mien till för­säk­rings­ta­ga­ren.

Andra styc­ket gäl­ler också betal­ning av pre­mien när en tids­be­grän­sad för­säk­ring för­nyas på grund av ute­bli­ven upp­säg­ning.

Upp­säg­ning på grund av dröjs­mål med pre­mien

2 §   Beta­las inte pre­mien i rätt tid och är dröjs­må­let inte av ringa bety­delse, får för­säk­rings­bo­la­get säga upp för­säk­ringen för upp­hö­rande eller begräns­ning av ansva­ret enligt vad vill­ko­ren när­mare före­skri­ver. Upp­säg­ningen skall sän­das till för­säk­rings­ta­ga­ren.

Upp­säg­ningen får ver­kan fjor­ton dagar efter den dag då den avsän­des, om inte pre­mien beta­las inom denna frist.
Upp­säg­ningen skall inne­hålla upp­gift om detta och om möj­lig­he­ten att få för­säk­ringen åter­uppli­vad enligt 3 §. Sak­nas någon av dessa upp­gif­ter, får upp­säg­ningen ingen ver­kan.

Om för­säk­rings­ta­ga­ren inte har kun­nat betala pre­mien inom den i andra styc­ket angivna fris­ten på grund av svår sjuk­dom, fri­hets­be­rö­vande, ute­bli­ven pen­sion eller ute­bli­ven lön från sin huvud­sak­liga anställ­ning eller lik­nande hin­der, får upp­säg­ningen ver­kan tidi­gast en vecka efter det att hind­ret har fal­lit bort, dock senast tre måna­der efter fris­tens utgång.

Åter­uppliv­ning

3 §   Har en upp­säg­ning enligt 2 § fått ver­kan och avser dröjs­må­let inte första pre­mien för för­säk­ringen, åter­uppli­vas för­säk­ringen till sin tidi­gare omfatt­ning, om ute­stå­ende pre­mie­be­lopp beta­las inom tre måna­der från utgången av den frist som anges i 2 § andra styc­ket.

En för­säk­ring som har änd­rats till pre­mi­e­fri för­säk­ring (fri­brev) eller till en för­säk­ring mot lägre pre­mie, utan att en upp­säg­ning enligt 2 § dess­förin­nan fått ver­kan, åter­uppli­vas till sin tidi­gare omfatt­ning, om för­säk­rings­ta­ga­ren inom tre måna­der från den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände ett med­de­lande om änd­ringen till honom beta­lar det pre­mie­be­lopp som skulle ha beta­lats om för­säk­ringen inte hade änd­rats.
Med­de­lan­det skall inne­hålla en upp­gift om rät­ten att få för­säk­ringen åter­uppli­vad.

Åter­uppli­vas för­säk­ringen, ansva­rar för­säk­rings­bo­la­get från och med dagen efter den dag då pre­mie­be­lop­pet beta­las.

Under­rät­telse till annan om dröjs­mål med pre­mien

4 §   Om det har begärts skall för­säk­rings­bo­la­get sända ett med­de­lande om upp­säg­ning enligt 2 § också till den för­säk­rade och till den som har fått för­säk­ringen i pant eller är för­månsta­gare enligt ett oåter­kal­le­ligt för­månsta­gar­för­ord­nande, när per­so­nen i fråga är känd. Så länge för­säk­rings­bo­la­get inte har sänt med­de­lande till en sådan per­son, får bola­get inte mot honom åbe­ropa att pre­mien inte har beta­lats.

Betal­ning genom betal­nings­för­med­lare

5 §   För­säk­rings­ta­ga­ren anses ha beta­lat pre­mien när han läm­nat ett betal­nings­upp­drag avse­ende pre­mien till en bank eller någon annan lik­nande betal­nings­för­med­lare.

Risk­pre­mie vid ansvars­fri­het

6 §   Är för­säk­rings­av­ta­let ogil­tigt enligt 12 kap. 2 § första styc­ket, får för­säk­rings­bo­la­get ändå behålla betald risk­pre­mie för för­flu­ten tid.

Pre­skrip­tion av rätt till pre­mie

7 §   För­säk­rings­bo­la­get för­lo­rar rät­ten till en obe­tald pre­mie när ett år har för­flu­tit från det att pre­mien skulle ha beta­lats, om för­säk­ringen inte dess­förin­nan har sagts upp av bola­get eller av någon annan anled­ning har upp­hört att gälla.


14 kap. För­fo­gande över för­säk­ringen

Rät­ten att göra, ändra och åter­kalla ett för­månsta­gar­för­ord­nande

1 §   För­säk­rings­ta­ga­ren har rätt att själv för­foga över en per­son­för­säk­ring genom för­månsta­gar­för­ord­nande.

Det som sägs i 9 kap. 1 § och 13 kap. 2 och 3 §§ ärv­da­bal­ken om rätt att göra tes­ta­mente och om tes­ta­men­tes ogil­tig­het gäl­ler också i fråga om för­månsta­gar­för­ord­nande.

För för­månsta­gar­för­ord­nande till den som inte är född eller avlad när för­ord­nan­det skall tilläm­pas första gången gäl­ler lagen (1930:106) om vissa rätts­hand­lingar till för­mån för ofödda.

2 §   För­säk­rings­ta­ga­ren kan, innan för­säk­rings­er­sätt­ningen skall beta­las, ändra eller åter­kalla ett för­månsta­gar­för­ord­nande.
Detta gäl­ler dock inte om han gente­mot för­månsta­ga­ren har utlo­vat att för­ord­nan­det skall stå fast (oåter­kal­le­ligt för­månsta­gar­för­ord­nande).

Form­krav för ett för­månsta­gar­för­ord­nande

3 §   Ett för­månsta­gar­för­ord­nande och en åter­kal­lelse eller änd­ring av ett sådant för­ord­nande skall för att vara gäl­lande göras genom ett egen­hän­digt under­teck­nat med­de­lande till för­säk­rings­bo­la­get.

Ett för­månsta­gar­för­ord­nande kan också göras genom att det tas in i för­säk­rings­vill­ko­ren. Ett sådant för­ord­nande för­lo­rar sin ver­kan om ett nytt för­ord­nande görs enligt första styc­ket.

Första och andra styc­kena gäl­ler också ett vill­kor enligt 7 kap. 2 § 5 äkten­skaps­bal­ken om att ett för­säk­rings­be­lopp eller en för­säk­ring skall vara för­månsta­ga­rens enskilda egen­dom och en åter­kal­lelse eller änd­ring av sådant vill­kor.

Tolk­ning av ett för­månsta­gar­för­ord­nande

4 §   Vid tolk­ningen av ett för­månsta­gar­för­ord­nande gäl­ler det som sägs i 5 och 6 §§, om inte annat med hän­syn till omstän­dig­he­terna får anses framgå av för­ord­nan­det.

5 §   Vid för­säk­ring på för­säk­rings­ta­ga­rens liv eller hälsa gäl­ler ett för­månsta­gar­för­ord­nande bara för för­säk­rings­ta­ga­rens död.

Om vid för­säk­ring på annans liv för­säk­rings­ta­ga­ren avli­der före för­säk­rings­fal­let, över­går för­säk­rings­ta­ga­rens rätt till för­säk­ringen genast till för­månsta­ga­ren. Det­samma gäl­ler när annars för­säk­rings­be­lop­pets utbe­ta­lande enligt vill­ko­ren beror av annat än för­säk­rings­ta­ga­rens död.

Kan ett för­månsta­gar­för­ord­nande inte verk­stäl­las såvitt angår en viss för­månsta­gare, gäl­ler för­ord­nan­det till för­mån för hans avkom­lingar, om de i fråga om arv efter för­säk­rings­ta­ga­ren eller den för­säk­rade hade haft rätt att träda i för­månsta­ga­rens ställe. Om sådana avkom­lingar sak­nas men det finns andra för­månsta­gare, till­fal­ler hela för­säk­ringen dem.

Tredje styc­ket gäl­ler inte vid en sådan pen­sions­för­säk­ring som avses i 58 kap. 2 § första styc­ket inkomst­skat­te­la­gen (1999:1229). Kan ett för­månsta­gar­för­ord­nande i ett sådant fall inte verk­stäl­las såvitt angår en för­månsta­gare men det finns andra för­månsta­gare, till­fal­ler hela för­säk­ringen dem.

6 §   Har för­säk­rings­ta­ga­ren till en för­säk­ring som gäl­ler på hans liv eller hälsa utan att namnge för­månsta­ga­ren använt någon av nedan angivna beteck­ningar, anses detta inne­bära föl­jande:

make: den som är gift med för­säk­rings­ta­ga­ren när för­ord­nan­det tilläm­pas; om det pågår mål om äkten­skaps­skill­nad mel­lan makarna, gäl­ler inte för­ord­nan­det,
regi­stre­rad part­ner: den som är regi­stre­rad part­ner med för­säk­rings­ta­ga­ren när för­ord­nan­det tilläm­pas; om det pågår mål om upp­lös­ning av part­ner­ska­pet, gäl­ler inte för­ord­nan­det,
sambo: den som är sambo med för­säk­rings­ta­ga­ren när för­ord­nan­det tilläm­pas,
barn: för­säk­rings­ta­ga­rens bröstar­vingar, med för­del­ning av för­säk­ringen efter vad som gäl­ler i fråga om arvs­rätt efter för­säk­rings­ta­ga­ren,
make och barn: för­säk­rings­ta­ga­rens make är för­månsta­gare till halva för­säk­ringen och hans bröstar­vingar till åter­sto­den; om för­säk­rings­ta­ga­ren efter­läm­nar bara make eller bara bröstar­vingar, till­fal­ler hela för­säk­ringen maken eller bröstar­ving­arna,
arvingar: de som har arvs­rätt efter för­säk­rings­ta­ga­ren, med för­del­ning av för­säk­ringen efter vad som gäl­ler för arvs­rät­ten.

För­månsta­gar­för­ord­nan­des ver­kan mot döds­bo­de­lä­gare

7 §   Är för­månsta­gare insatt, skall för­säk­rings­be­lopp som utfal­ler efter för­säk­rings­ta­ga­rens död inte ingå i den­nes kvar­lå­ten­skap.

Om tillämp­ningen av ett för­månsta­gar­för­ord­nande som gäl­ler för för­säk­rings­ta­ga­rens död skulle leda till ett resul­tat som är oskä­ligt mot en make eller bröstar­vinge efter för­säk­rings­ta­ga­ren, kan för­ord­nan­det jäm­kas så att för­säk­ringen helt eller del­vis till­fal­ler maken eller bröstar­vingen. Vid pröv­ningen skall sär­skilt beak­tas skä­len för för­ord­nan­det samt för­månsta­ga­rens och makens eller bröstar­ving­ens eko­no­miska för­hål­lan­den.

Har döds­fal­let inträf­fat sedan det har dömts till äkten­skaps­skill­nad mel­lan för­säk­rings­ta­ga­ren och hans make eller sedan talan om äkten­skaps­skill­nad väckts men innan bodel­ning har för­rät­tats, gäl­ler i stäl­let för det som sägs i andra styc­ket att, om maken inte vid bodel­ningen kan få ut sin andel där­för att för­säk­ringen till­fal­ler någon annan som för­månsta­gare, denne är skyl­dig att avstå vad som fat­tas.

Den som vill begära jämk­ning enligt andra eller tredje styc­ket skall väcka talan mot för­månsta­ga­ren inom ett år från det att boupp­teck­ning efter för­säk­rings­ta­ga­ren avslu­ta­des eller döds­bo­an­mä­lan gjor­des. Väcks inte talan inom denna tid, är rät­ten till jämk­ning för­lo­rad.

Angå­ende för­ord­nan­dets ver­kan mot för­säk­rings­ta­ga­rens bor­ge­nä­rer finns bestäm­mel­ser i 15 kap. Lag (2006:464).

För­månsta­ga­rens för­fo­gan­de­rätt

8 §   Innan för­månsta­ga­rens rätt har inträtt får han inte genom över­lå­telse, pant­sätt­ning eller på annat sätt för­foga över den rätt som för­ord­nan­det med­för.

För­säk­rings­ta­ga­rens rätt att för­foga över för­säk­ringen på annat sätt än genom för­månsta­gar­för­ord­nande

9 §   För­säk­rings­ta­ga­ren har rätt att för­foga över för­säk­ringen genom över­lå­telse, pant­sätt­ning eller annars på annat sätt än genom för­månsta­gar­för­ord­nande. För­säk­rings­bo­la­get får dock i för­säk­rings­vill­ko­ren före­skriva att ett för­fo­gande som avser enbart för­säk­ring­ens risk­del eller enbart för­säk­ring­ens spar­del är utan ver­kan mot bola­get.

Om ett oåter­kal­le­ligt för­månsta­gar­för­ord­nande gäl­ler för för­säk­ringen, skall för­säk­rings­ta­ga­ren anses ha utfäst sig att inte utan för­månsta­ga­rens sam­tycke för­foga över för­säk­ringen på ett sätt som inskrän­ker den­nes rätt.

Ver­kan av för­fo­gande till för­mån för flera

10 §   För­fo­gar för­säk­rings­ta­ga­ren genom över­lå­telse, pant­sätt­ning eller oåter­kal­le­ligt för­månsta­gar­för­ord­nande över för­säk­ringen till för­mån för flera, gäl­ler ett tidi­gare för­fo­gande fram­för ett senare. Ett senare för­fo­gande gäl­ler dock fram­för ett tidi­gare, om med­de­lande om det senare för­fo­gan­det kom­mer in till för­säk­rings­bo­la­get först och den till vars för­mån för­fo­gan­det skett då är i god tro. Avser för­fo­gan­det ett för­säk­rings­brev som inne­ha­va­ren måste förete för att få ut för­säk­rings­er­sätt­ning, gäl­ler det senare för­fo­gan­det fram­för ett tidi­gare, om den till vars för­mån för­fo­gan­det sker i god tro har fått för­säk­rings­bre­vet i sin besitt­ning.

11 §   I fråga om för­säk­rings­brev som måste före­tes för att inne­ha­va­ren skall få för­säk­rings­er­sätt­ning gäl­ler föl­jande. Om någon begär utbe­tal­ning av ett för­säk­rings­be­lopp eller åter­köp av en för­säk­ring eller vill träffa över­ens­kom­melse om änd­ring av för­säk­rings­av­ta­let, skall för­säk­rings­bo­la­get göra anteck­ning på för­säk­rings­bre­vet om den åtgärd som vid­tas. Annars är åtgär­den utan ver­kan mot inne­ha­vare av för­säk­rings­bre­vet som i god tro för­vär­vat rätt till för­säk­ringen och fått för­säk­rings­bre­vet i sin besitt­ning.

När ett för­månsta­gar­för­ord­nande för­fal­ler vid över­lå­telse

12 §   Över­låts för­säk­ringen, för­fal­ler ett tidi­gare för­månsta­gar­för­ord­nande som inte är oåter­kal­le­ligt, om inte annat har avta­lats eller får anses för­ut­satt vid över­lå­tel­sen.

En pant­sätt­ning av för­säk­ringen med­för inte att ett för­månsta­gar­för­ord­nande för­fal­ler.

Pant­ha­va­rens rätt

13 §   Pant­sätt­ning av för­säk­ringen med­för rätt för pant­ha­va­ren att få så myc­ket av utfal­lande för­säk­rings­er­sätt­ning, inbe­gri­pet åter­bä­ring, som sva­rar mot pant­ford­ringen. Detta gäl­ler även om pant­ford­ringen inte är för­fal­len till betal­ning.

Om för­säk­ringen är för­e­nad med åter­köps­rätt, får pant­ha­va­ren också kräva åter­köp av för­säk­ringen. Åter­köp får dock ske bara om pant­ha­va­ren har under­rät­tat för­säk­rings­ta­ga­ren och denne inte inom två måna­der har åter­löst pan­ten genom att betala det belopp som pant­ha­va­ren kan få ut från för­säk­rings­bo­la­get.

Ett för­be­håll om rätt att göra panträt­ten gäl­lande på annat sätt än som sägs i första och andra styc­kena är ogil­tigt mot för­säk­rings­ta­ga­ren.

För­fo­gan­den som är utan ver­kan

14 §   Ett för­fo­gande över för­säk­ringen är utan ver­kan om för­fo­gan­det är för­bju­det enligt ett för­säk­rings­vill­kor som enligt inkomst­skat­te­la­gen (1999:1229) ska tas in i för­säk­rings­av­ta­let. Ett för­bud mot över­lå­telse hind­rar dock inte utmät­ning eller över­lå­telse vid ackord eller i en under före­tags­re­kon­struk­tion fast­ställd rekon­struk­tions­plan eller i kon­kurs i vidare utsträck­ning än detta föl­jer av vad som annars före­skrivs i lag eller annan för­fatt­ning. Lag (2022:989).

För­lust av rät­ten till för­säk­ring

15 §   Om någon genom brott som avses i 15 kap. ärv­da­bal­ken har dödat för­säk­rings­ta­ga­ren, den för­säk­rade eller en för­månsta­gare, eller med­ver­kat till sådant brott, gäl­ler det som där sägs om för­lust av rätt att ta arv eller tes­ta­mente beträf­fande rät­ten till för­säk­ringen eller för­säk­rings­er­sätt­ningen.


15 kap. För­hål­lan­det till bor­ge­nä­rerna

Inle­dande bestäm­melse

1 §   En för­säk­ring och ersätt­ning som utfal­ler från den får tas i anspråk för för­säk­rings­ta­ga­rens och någon annan berät­ti­gads skul­der i enlig­het med detta kapi­tel och lag­stift­ningen i övrigt.

Ver­kan av för­månsta­gar­för­ord­nande m.m.

2 §   En för­säk­ring eller ett för­säk­rings­be­lopp, som till­fal­ler en för­månsta­gare till följd av ett för­ord­nande som har kun­nat åter­kal­las, får tas i anspråk för för­säk­rings­ta­ga­rens skul­der, om ford­ringen har upp­kom­mit före för­säk­rings­fal­let och inte kan beta­las ur för­säk­rings­ta­ga­rens för­mö­gen­het eller kvar­lå­ten­skap.

En för­säk­ring eller ett för­säk­rings­be­lopp, som till­fal­ler en för­vär­vare eller pant­ha­vare eller en för­månsta­gare till följd av ett oåter­kal­le­ligt för­ord­nande, får inte tas i anspråk för för­säk­rings­ta­ga­rens skul­der efter det att ett med­de­lande om för­fo­gan­det har kom­mit in till för­säk­rings­bo­la­get. Om för­fo­gan­det avser ett för­säk­rings­brev som inne­ha­va­ren måste förete för att få ut för­säk­rings­er­sätt­ning, blir för­fo­gan­det gäl­lande mot för­säk­rings­ta­ga­rens bor­ge­nä­rer när den till vars för­mån för­fo­gan­det äger rum får för­säk­rings­bre­vet i sin besitt­ning.

En för­säk­ring eller ett för­säk­rings­be­lopp som till­fal­ler en för­månsta­gare får ald­rig utmä­tas för för­säk­rings­ta­ga­rens skul­der, om ansö­kan görs mer än tre år från det att för­månsta­ga­rens rätt inträdde. Lag (2013:1092).

Utmät­ning av liv­för­säk­ring för för­säk­rings­ta­ga­rens skul­der

3 §   Innan något för­säk­rings­fall har inträf­fat får en liv­för­säk­ring som gäl­ler på för­säk­rings­ta­ga­rens eller för­säk­rings­ta­ga­rens makes liv utmä­tas för för­säk­rings­ta­ga­rens skul­der bara i den mån det under något av de senaste tio åren har beta­lats pre­mie för för­säk­ringen med belopp som över­sti­ger
   1. för tids­be­grän­sad för­säk­ring som endast avser döds­fall: fem gånger den pre­mie som beräk­nas belöpa på det året,
   2. för liv­för­säk­ring där för­säk­rings­bo­la­gets betal­nings­skyl­dig­het efter för­säk­rings­fall inte längre är bero­ende av att en viss per­son lever, om den inte omfat­tas av 1: dubbla genom­snit­tet av de pre­mier som beta­lats under peri­o­den eller den kor­tare tid under vil­ken för­säk­ringen gällt,
   3. för för­säk­ring med peri­o­disk utbe­tal­ning där för­säk­rings­bo­la­gets betal­nings­skyl­dig­het är bero­ende av att en eller flera per­so­ner lever, om den inte omfat­tas av 1: fem­ton pro­cent av den pre­mie som skulle ha beta­lats om för­säk­ringen hade teck­nats mot engångs­pre­mie vid bör­jan av det året.

I fråga om fond­för­säk­ring ska all­tid gälla det som sägs i första styc­ket 2.

Om pris­bas­belop­pet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken änd­rats efter pre­mie­be­tal­ningen, änd­ras det belopp som får utmä­tas i pro­por­tion till änd­ringen av pris­bas­belop­pet. Lag (2010:1292).

4 §   Om vär­det av en för­säk­ring, som enligt 3 § inte får utmä­tas, förs över till en annan för­säk­ring på sätt som anges i 58 kap. 18 § tredje styc­ket inkomst­skat­te­la­gen (1999:1229), anses den nya för­säk­ringen som samma för­säk­ring vid tillämp­ningen av 3 §.

5 §   Sedan ett för­säk­rings­fall har inträf­fat får en liv­för­säk­ring och ersätt­ning som utfal­ler från den inte utmä­tas för för­säk­rings­ta­ga­rens skul­der i den mån ersätt­ningen till­fal­ler någon som själv behö­ver den för sin för­sörj­ning eller för en under­hålls­skyl­dig­het. Om ersätt­ningen till­fal­ler någon annan än den för­säk­rade, gäl­ler dock detta för­bud bara om den för­säk­rade har för­sörjt eller varit skyl­dig att för­sörja den berät­ti­gade.
När ersätt­ningen beta­las i form av liv­ränta, gäl­ler för­bu­det bara rät­ten till liv­rän­tan.

Från vad som efter den för­säk­ra­des död på grund av för­månsta­gar­för­ord­nande till­fal­ler den för­säk­ra­des make eller den för­säk­ra­des eller makens barn som vid döds­fal­let inte fyllt 25 år ska för varje berät­ti­gad all­tid undan­tas från utmät­ning ett sam­man­lagt för­säk­rings­be­lopp som mot­sva­rar sex gånger det pris­bas­belopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ soci­al­för­säk­rings­bal­ken som gäl­ler för döds­å­ret.
Lag (2010:1292).

6 §   Det som sägs i 3 § om make gäl­ler också sambo samt tidi­gare make och tidi­gare sambo. Det som sägs i 5 § om make gäl­ler också sambo.

7 §   Om en för­säk­ring som en arbets­gi­vare har teck­nat på en anställds liv inte gäl­ler till för­mån för arbets­gi­va­ren själv, får för­säk­ringen och ersätt­ning som utfal­ler från den inte tas i anspråk för arbets­gi­va­rens skul­der på något annat sätt än som sägs i 8 §. Detta gäl­ler också om den för­säk­rade inte är anställd hos arbets­gi­va­ren men har någon annan anknyt­ning till den­nes verk­sam­het eller är med­för­säk­rad som när­stå­ende till någon annan för­säk­rad.

Åter­krav vid för­säk­rings­ta­ga­rens kon­kurs, m.m.

8 §   Om för­säk­rings­ta­ga­ren eller döds­boet efter honom eller henne för­sätts i kon­kurs och för­säk­rings­ta­ga­ren senare än tre år före den frist­dag som anges i 4 kap. 2 § kon­kursla­gen (1987:672) har beta­lat pre­mie för en liv­för­säk­ring med belopp som vid betal­nings­till­fäl­let inte stod i skä­ligt för­hål­lande till hans eller hen­nes vill­kor, får kon­kurs­boet av till­go­do­ha­van­det hos för­säk­rings­bo­la­get kräva åter vad han eller hon har beta­lat för myc­ket. Om för­säk­rings­ta­ga­ren eller en pant­ha­vare inte har läm­nat sitt sam­tycke till åter­be­tal­ningen, ska kon­kurs­boet för pröv­ning av dess rätt väcka talan mot honom eller henne. Vid en sådan talan tilläm­pas 4 kap. 19 och 20 §§ kon­kursla­gen.

Om för­säk­rings­be­lop­pet har beta­lats ut, är den som har tagit emot belop­pet skyl­dig att till kon­kurs­boet betala till­baka det belopp som kon­kurs­boet annars hade kun­nat kräva åter av för­säk­rings­bo­la­get. Har belop­pet tagits emot av en för­månsta­gare, gäl­ler detta dock bara om utbe­tal­ningen har skett senare än sex måna­der före frist­da­gen. Åter­be­tal­nings­skyl­dig­he­ten får jäm­kas om det finns syn­ner­liga skäl. Vid en talan mot den som har tagit emot för­säk­rings­be­lop­pet tilläm­pas 4 kap. 19 och 20 §§ kon­kursla­gen.

Första och andra styc­kena tilläm­pas också i fråga om före­tags­re­kon­struk­tion. Vid en talan med anled­ning av plan­för­hand­ling tilläm­pas 5 kap. 2 och 3 §§ lagen (2022:964) om före­tags­re­kon­struk­tion.

Vid sådan för­säk­ring som avses i 7 § får krav enligt denna para­graf göras gäl­lande bara om den för­säk­rade eller den till vars för­mån för­säk­ringen annars gäl­ler är när­stå­ende till arbets­gi­va­ren på det sätt som anges i 4 kap. 3 § kon­kursla­gen.

Krav enligt denna para­graf får inte göras gäl­lande till nack­del för för­månsta­gare med oåter­kal­le­ligt för­ord­nande.
Lag (2022:989).

Utmät­ning av en liv­för­säk­ring för den berät­ti­ga­des skul­der

9 §   Sedan ett för­säk­rings­fall har inträf­fat får en liv­för­säk­ring och ersätt­ning som utfal­ler från den inte utmä­tas för den berät­ti­ga­des skul­der utom i fall som fram­går av 5 §.

Trots det som sägs i 5 § får ett ersätt­nings­be­lopp som inte hålls avskilt efter utbe­tal­ningen utmä­tas för den berät­ti­ga­des skul­der. När två år har gått från det att belop­pet skulle beta­las, får också det som hålls avskilt utmä­tas till den del belop­pet inte behövs för den berät­ti­ga­des för­sörj­ning eller för att full­göra under­hålls­skyl­dig­het som åvi­lar honom.

Utmät­ning av en sjuk- eller olycks­falls­för­säk­ring

10 §   Om ersätt­ningen från en sjuk- eller olycks­falls­för­säk­ring skall till­falla den för­säk­rade, får för­säk­ringen och ersätt­ning som utfal­ler från den inte utmä­tas för för­säk­rings­ta­ga­rens eller den för­säk­ra­des skul­der. När ersätt­ning beta­las i form av liv­ränta, gäl­ler för­bu­det mot utmät­ning för den berät­ti­ga­des skul­der bara rät­ten till liv­rän­tan.

Trots det som sägs i första styc­ket får ett ersätt­nings­be­lopp som har till­fal­lit den för­säk­rade och som inte hålls avskilt efter utbe­tal­ningen utmä­tas för den för­säk­ra­des skul­der. När två år har gått sedan belop­pet skulle beta­las, får också det som hålls avskilt utmä­tas till den del belop­pet inte behövs för den för­säk­ra­des för­sörj­ning eller för att full­göra under­hålls­skyl­dig­het som åvi­lar honom.

Om ersätt­ning skall till­falla någon annan än den för­säk­rade, tilläm­pas vad som gäl­ler enligt 3-7 och 9 §§ om utmät­ning av tids­be­grän­sad liv­för­säk­ring som bara avser döds­fall och av ersätt­ning som utfal­ler från liv­för­säk­ring.


16 kap. Regle­ringen av för­säk­rings­fall, m.m.

Tiden för utbe­tal­ning av för­säk­rings­er­sätt­ning

1 §   Ett för­säk­rings­bo­lag som har fått under­rät­telse om ett för­säk­rings­fall skall utan upp­skov vidta de åtgär­der som behövs för att för­säk­rings­fal­let skall kunna regle­ras. Regle­ringen skall ske skynd­samt och med beak­tande av den ersätt­nings­be­rät­ti­ga­des behö­riga intres­sen.

För­säk­rings­er­sätt­ning som inte avser peri­o­diska utbe­tal­ningar skall beta­las senast en månad efter det att rät­ten till ersätt­ningen inträtt och sådan utred­ning som skä­li­gen kan begä­ras för att fast­ställa betal­nings­skyl­dig­he­ten och mot vem denna skall full­gö­ras har lagts fram för för­säk­rings­bo­la­get.
För­säk­rings­bo­la­get skall betala ränta enligt 6 § rän­te­la­gen (1975:635), om inte betal­ning sker i tid.

Om den som gör anspråk på för­säk­rings­er­sätt­ning uppen­bar­li­gen har rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta genast beta­las ut i avräk­ning på den slut­liga ersätt­ningen.

Sam­tycke till att inhämta häl­so­upp­gif­ter

1 a §   Om det behövs för regle­ringen av för­säk­rings­fal­let, får för­säk­rings­bo­la­get begära sam­tycke till att inhämta upp­gif­ter om en enskild per­sons häl­so­till­stånd.

Ett sam­tycke som är begrän­sat till att gälla under en ska­de­re­gle­ring i anled­ning av den för­säk­ra­des död får begä­ras redan innan för­säk­rings­fal­let har inträf­fat.

Sam­tyc­ket ska läm­nas på en av för­säk­rings­bo­la­get sär­skilt upp­rät­tad hand­ling. Det ska framgå av hand­lingen att sam­tyc­ket är begrän­sat till att gälla under regle­ringen av för­säk­rings­fal­let.

För­säk­rings­bo­la­get ska i sam­band med att sam­tycke begärs infor­mera om inne­bör­den av att sam­tycke ges. Lag (2011:12).

Utbe­tal­ning till annan än rätt för­månsta­gare

2 §   Har för­säk­rings­bo­la­get beta­lat ut för­säk­rings­er­sätt­ning till någon annan än den som i egen­skap av för­månsta­gare har rätt till ersätt­ningen och där­vid iakt­ta­git skä­lig akt­sam­het, är bola­get befriat från sin skuld. Detta gäl­ler dock inte om utbe­tal­ningen grun­dats på en hand­ling som är för­fals­kad eller som är ogil­tig på grund av att den har till­kom­mit under tvång som avses i 28 § lagen (1915:218) om avtal och andra rätts­hand­lingar på för­mö­gen­hets­rät­tens område eller som har utfär­dats under sådana omstän­dig­he­ter som anges i 17 § andra styc­ket lagen (1936:81) om skul­debrev.

För­sum­melse att anmäla för­säk­rings­fall, m.m.

3 §   Om den ersätt­nings­be­rät­ti­gade har för­sum­mat att följa för­säk­rings­vill­kor om skyl­dig­het att anmäla för­säk­rings­fall till för­säk­rings­bo­la­get inom viss tid eller vill­kor eller anvis­ningar enligt dessa om skyl­dig­het att med­verka till utred­ningen av för­säk­rings­fal­let eller av bola­gets ansvar, och för­sum­mel­sen har med­fört skada för bola­get, kan den ersätt­ning som annars skulle ha beta­lats till honom sät­tas ned efter vad som är skä­ligt med hän­syn till omstän­dig­he­terna.

Första styc­ket tilläm­pas inte om oakt­sam­he­ten har varit ringa.

4 §   Om den för­säk­rade eller någon annan som begär ersätt­ning av för­säk­rings­bo­la­get efter ett för­säk­rings­fall upp­såt­li­gen eller av grov vårds­lös­het orik­tigt har upp­gett eller för­ti­git eller dolt något av bety­delse för bedöm­ningen av rät­ten till ersätt­ning från för­säk­ringen, kan den ersätt­ning som annars skulle ha beta­lats till honom sät­tas ned efter vad som är skä­ligt med hän­syn till omstän­dig­he­terna.

Pre­skrip­tion av rätt till för­säk­rings­skydd

5 §   Den som vill ha för­säk­rings­er­sätt­ning eller annat för­säk­rings­skydd måste väcka talan inom tio år från tid­punk­ten när det för­hål­lande som enligt för­säk­rings­av­ta­let berät­ti­gar till sådant skydd inträdde.

Om den som vill ha för­säk­rings­skydd har fram­ställt ansprå­ket till för­säk­rings­bo­la­get inom den tid som anges i första styc­ket, är fris­ten att väcka talan all­tid minst sex måna­der från det att bola­get har för­kla­rat att det har tagit slut­lig ställ­ning till ansprå­ket.

Vid åter­krav mel­lan för­säk­rings­bo­lag är fris­ten att väcka talan all­tid minst ett år från den betal­ning som grun­dar åter­kra­vet.

Om talan inte väcks enligt denna para­graf, går rät­ten till för­säk­rings­skydd för­lo­rad.

I för­hål­lan­den mel­lan för­säk­rings­bo­lag får annat avta­las om pre­skrip­tion än vad som föl­jer av denna para­graf.
Lag (2013:1092).

Ris­ken för vissa med­de­lan­den

6 §   Gör för­säk­rings­ta­ga­ren san­no­likt att en upp­säg­ning från för­säk­rings­bo­la­gets sida eller ett med­de­lande som avses i 11 kap. 7 § eller 16 kap. 7 § andra styc­ket har för­se­nats eller inte kom­mit fram på grund av omstän­dig­he­ter som han inte har kun­nat råda över, får upp­säg­ningen eller med­de­lan­det ver­kan tidi­gast en vecka efter den dag då upp­säg­ningen eller med­de­lan­det kom fram. En upp­säg­ning på grund av dröjs­mål med pre­mien får dock ver­kan senast tre måna­der efter den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände den.

Tvist om rät­ten att teckna eller behålla en för­säk­ring

7 §   Har ett för­säk­rings­bo­lag i strid mot 11 kap. 1 eller 3 § väg­rat någon att teckna eller för­nya en för­säk­ring, skall dom­stol på yrkande av denne för­klara att han har rätt att teckna eller för­nya för­säk­ringen.

Talan om för­kla­ring enligt första styc­ket skall väc­kas inom sex måna­der från det att för­säk­rings­bo­la­get till sökan­den har avsänt med­de­lande om sitt beslut, upp­gift om skä­len för detta och upp­lys­ning om vad sökan­den skall göra för att få beslu­tet prö­vat. Väcks inte talan inom denna tid, är rät­ten att föra talan för­lo­rad.

Dom­sto­len får bestämma att för­säk­rings­ti­den skall räk­nas från den tid­punkt som skulle ha gällt om för­säk­rings­bo­la­get hade bifal­lit ansö­kan.

8 §   Har ett för­säk­rings­bo­lag sagt upp en för­säk­ring i för­tid i strid mot denna lag eller mot för­säk­rings­av­ta­let, skall dom­stol på yrkande av för­säk­rings­ta­ga­ren för­klara att upp­säg­ningen är ogil­tig.

Talan om för­kla­ring enligt första styc­ket skall väc­kas inom sex måna­der från det att för­säk­rings­bo­la­get till för­säk­rings­ta­ga­ren har avsänt upp­säg­ningen, upp­gift om skä­len för denna och upp­lys­ning om vad för­säk­rings­ta­ga­ren skall göra för att få beslu­tet prö­vat. Talan behö­ver dock ald­rig väc­kas före den tid­punkt när upp­säg­ningen skulle få ver­kan. Väcks inte talan inom denna tid, är rät­ten att föra talan för­lo­rad.

9 §   Dom­sto­len kan på yrkande med­dela för­kla­ring som avses i 7 eller 8 § att gälla för tiden intill dess att det före­lig­ger ett avgö­rande som har vun­nit laga kraft. En sådan för­kla­ring får inte med­de­las utan att för­säk­rings­bo­la­get har beretts till­fälle att yttra sig över yrkan­det.

Regress­rätt

10 §   För­säk­rings­bo­la­get inträ­der i den för­säk­ra­des rätt till ska­de­stånd i fråga om ersätt­ning för sjuk­vårds­kost­na­der och andra utgif­ter och för­lus­ter som bola­get har ersatt enligt för­säk­rings­av­ta­let. För­säk­rings­vill­kor som ger bola­get större rätt till åter­krav är utan ver­kan mot den ska­de­stånds­skyl­dige.


FJÄRDE AVDEL­NINGEN

Kol­lek­tiv för­säk­ring

Kol­lek­tiv ska­de­för­säk­ring


17 kap. Grupp­s­ka­de­för­säk­ring

Defi­ni­tio­ner och tillämp­nings­om­råde

1 §   I detta kapi­tel bety­der

fri­vil­lig grupp­s­ka­de­för­säk­ring: grupp­s­ka­de­för­säk­ring som grupp­med­lem­marna anslu­ter sig till genom egen anmä­lan eller genom att inte avböja för­säk­ringen,
obli­ga­to­risk grupp­s­ka­de­för­säk­ring: grupp­s­ka­de­för­säk­ring som varje med­lem i grup­pen är direkt anslu­ten till på grund av grup­pav­ta­let.

Bestäm­mel­serna tilläm­pas också om flera för­säk­rings­bo­lag med­de­lar grupp­för­säk­ring för olika med­lem­mar i samma grupp.
Varje för­säk­rings­bo­lag har då de skyl­dig­he­ter och rät­tig­he­ter som bestäm­mel­serna anger i för­hål­lande till dem som bola­get med­de­lar för­säk­ring för.

Om för­säk­rings­bo­la­get avta­lar med en grupp­med­lem om en sär­skild utform­ning av med­lem­mens för­säk­rings­skydd, anses avta­let som en del av grupp­för­säk­ringen för med­lem­men.

2 §   Bestäm­mel­serna i 6, 7, 11-14 §§, 19 § andra och tredje styc­kena samt 20 § tilläm­pas inte på en för­säk­ring som gäl­ler under högst en månad.

Par­terna i avta­let

3 §   Avtal om fri­vil­lig grupp­s­ka­de­för­säk­ring anses ingånget mel­lan för­säk­rings­bo­la­get och grupp­med­lem­men på grund­val av grup­pav­ta­let. Ett sådant avtal kan ingås också genom att grupp­med­lem­men låter bli att avböja för­säk­ringen inom viss tid, om detta före­skrivs i grup­pav­ta­let.

Avtal om obli­ga­to­risk grupp­s­ka­de­för­säk­ring anses ingånget mel­lan för­säk­rings­bo­la­get och före­trä­dare för grup­pen genom grup­pav­ta­let. Genom ett sådant avtal upp­kom­mer ingen betal­nings­skyl­dig­het för grupp­med­lem­men mot för­säk­rings­bo­la­get.

Den som enligt första eller andra styc­ket anses ingå avtal om grupp­s­ka­de­för­säk­ring med för­säk­rings­bo­la­get är för­säk­rings­ta­gare. Om en per­son­för­säk­ring ingår som en del i en ska­de­för­säk­ring, tilläm­pas dock i stäl­let 19 kap. 3 § tredje styc­ket i fråga om per­son­för­säk­ringen.

4 §   Om för­säk­rings­bo­la­get ger en före­trä­dare för grup­pen i upp­drag att full­göra en skyl­dig­het mot grupp­med­lem­marna som före­skrivs i detta kapi­tel, ansva­rar bola­get mot dem för före­trä­da­rens utfö­rande av upp­dra­get, där inte annat sär­skilt anges i kapit­let.

Infor­ma­tion

5 §   Innan ett grup­pav­tal ingås skall för­säk­rings­bo­la­get lämna grup­pen infor­ma­tion som är utfor­mad så att den under­lät­tar bedöm­ningen av grupp­med­lem­mar­nas för­säk­rings­be­hov och valet av för­säk­ring. Infor­ma­tio­nen skall på ett enkelt sätt återge det huvud­sak­liga inne­hål­let i de för­säk­rings­vill­kor som grup­pen behö­ver ha kän­ne­dom om för att kunna bedöma kost­na­den för och omfatt­ningen av för­säk­ringen. Vik­tiga begräns­ningar av för­säk­rings­skyd­det skall tyd­ligt framgå. Det­samma gäl­ler om för­säk­rings­bo­la­gets ansvar inträ­der först när pre­mien beta­las.

Innan ett avtal om fri­vil­lig grupp­s­ka­de­för­säk­ring ingås skall för­säk­rings­bo­la­get också på ett ända­måls­en­ligt sätt ge grupp­med­lem­marna infor­ma­tion för bedöm­ning av frå­gan om de bör ansluta sig till för­säk­ringen.

Inne­bär ett grup­pav­tal om fri­vil­lig grupp­s­ka­de­för­säk­ring att grupp­med­lem­marna kan bli anslutna genom att inte avböja för­säk­ringen, skall för­säk­rings­bo­la­get sända med­de­lande till dem om detta för­hål­lande och om deras möj­lig­het att enligt 12 § säga upp för­säk­ringen för ome­del­bart upp­hö­rande.

6 §   När en för­säk­ring har med­de­lats skall för­säk­rings­bo­la­get sna­rast på ett ända­måls­en­ligt sätt avsända för­säk­rings­be­sked för de för­säk­ra­des kän­ne­dom. Beske­den skall inne­hålla upp­lys­ningar om de väsent­liga rät­tig­he­ter och skyl­dig­he­ter som föl­jer av för­säk­ringen samt om vik­tiga begräns­ningar av för­säk­rings­skyd­det. Det­samma gäl­ler när för­säk­ringen har änd­rats eller för­ny­ats, om de nya för­säk­rings­vill­ko­ren inne­bär en begräns­ning av för­säk­rings­skyd­det eller en väsent­lig änd­ring av för­säk­ringen.

Om en upp­gift i ett för­säk­rings­be­sked avvi­ker från för­säk­rings­av­ta­let och avvi­kel­sen inte är till nack­del för den som beske­det är rik­tat till, gäl­ler upp­gif­ten i för­säk­rings­be­ske­det. Upp­gif­ten kan dock inte åbe­ro­pas om den som för­säk­rings­be­ske­det är rik­tat till har insett eller bort inse att upp­gif­ten är orik­tig eller inte längre är gil­tig.

7 §   Under för­säk­rings­ti­den och i sam­band med att för­säk­ringen för­nyas skall för­säk­rings­bo­la­get i skä­lig omfatt­ning infor­mera de för­säk­rade om sådana för­hål­lan­den rörande för­säk­ringen som det är av bety­delse för dem att känna till. Efter ett för­säk­rings­fall gäl­ler infor­ma­tions­skyl­dig­he­ten också mot andra som har anspråk mot för­säk­rings­bo­la­get. Det som sägs i 2 kap. 7 § om infor­ma­tion om möj­lig­he­ter till över­pröv­ning m.m.
tilläm­pas också vid grupp­s­ka­de­för­säk­ring.

8 §   Om ett för­säk­rings­bo­lag inte läm­nar infor­ma­tion enligt 5-7 §§, tilläm­pas 2 kap. 9 § vid grupp­s­ka­de­för­säk­ring som teck­nas av en kon­su­ment eller ett dödsbo och 8 kap. 2 och 3 §§ vid annan grupp­s­ka­de­för­säk­ring.

Tiden för för­säk­rings­bo­la­gets ansvar, m.m.

9 §   När ett grup­pav­tal om fri­vil­lig grupp­s­ka­de­för­säk­ring har ingåtts, räk­nas tiden för för­säk­rings­bo­la­gets ansvar från den tid­punkt som anges i grup­pav­ta­let. Ansva­ret omfat­tar alla grupp­med­lem­mar som då upp­fyl­ler anslut­nings­kra­ven enligt avta­let och som har anslu­tit sig till för­säk­ringen samt dem som har anslu­tits till­sam­mans med en grupp­med­lem. Anslu­ter sig en grupp­med­lem senare, räk­nas ansva­ret från och med dagen efter anslut­ningen, om inte annat anges i grup­pav­ta­let.

Anslut­ning enligt första styc­ket anses ske när med­lem­men gör anmä­lan till för­säk­rings­bo­la­get eller till någon som tar emot anmäl­ningar för dess räk­ning. Om med­lem­men anslu­ter sig genom att inte avböja för­säk­ringen, anses anslut­ning ske när tiden för avbö­jande går ut.

Om ingen annan tid­punkt har avta­lats, räk­nas vid obli­ga­to­risk grupp­s­ka­de­för­säk­ring tiden för för­säk­rings­bo­la­gets ansvar mot med­lem­marna från och med dagen efter den då grup­pav­ta­let ingicks eller, om någon inträ­der i grup­pen senare, från och med dagen efter inträ­det. Lag (2013:1092).

10 §   Om ett för­säk­rings­fall inträf­far efter det att för­säk­rings­bo­la­gets ansvar inträtt men innan avtal träf­fats enligt 1 § tredje styc­ket om utform­ningen av en grupp­med­lems för­säk­rings­skydd, bestäms ansva­ret efter vad som är skä­ligt med hän­syn till med­lem­mens för­hål­lan­den och de vill­kor som gäl­ler för grup­pen i övrigt.

För­ny­else av för­säk­ringen och upp­säg­ning till för­säk­rings­ti­dens utgång

11 §   Ett avtal om grupp­s­ka­de­för­säk­ring för­nyas för en tid av ett år, om det inte har sagts upp för att upp­höra vid för­säk­rings­ti­dens slut. I 6 och 7 §§ finns bestäm­mel­ser om infor­ma­tion i sam­band med för­ny­else.

Om för­säk­rings­bo­la­get säger upp för­säk­ringen till för­säk­rings­ti­dens utgång, skall det skrift­ligt med­dela den som har ingått grup­pav­ta­let och berörda grupp­med­lem­mar om upp­säg­ningen. Upp­säg­ningen får ver­kan en månad efter det att med­de­lan­dena avsän­des.

Första styc­ket första meningen gäl­ler inte om annat fram­går av avta­let eller omstän­dig­he­terna i övrigt.

En grupp­med­lems rätt att säga upp eller avstå från för­säk­ringen

12 §   Vid fri­vil­lig för­säk­ring har en för­säk­rad grupp­med­lem rätt att när som helst säga upp för­säk­ringen att genast upp­höra.

Vid obli­ga­to­risk för­säk­ring kan en med­lem i grup­pen när som helst genom anmä­lan för­klara sig avstå från för­säk­ringen. Sådan anmä­lan kan även ske hos grupp­fö­re­trä­da­ren.

Ver­kan av att en med­lem läm­nar grup­pen

13 §   Om en för­säk­rad grupp­med­lem utträ­der ur grup­pen av någon annan anled­ning än att han uppnår en viss ålder, upp­hör för­säk­rings­bo­la­gets ansvar en månad efter utträ­det (efter­skydd).

Det som sägs i första styc­ket om efter­skydd gäl­ler inte om den för­säk­rade på något annat sätt har fått eller uppen­bar­li­gen kan få skydd av samma slag som tidi­gare. Behövs det på grund av för­säk­ring­ens art, får för­säk­rings­bo­la­get göra för­be­håll om att första styc­ket inte hel­ler annars skall tilläm­pas.

Ver­kan av att grup­pav­ta­let upp­hör på grund av upp­säg­ning från grup­pens sida

14 §   Om grup­pav­ta­let upp­hör på grund av upp­säg­ning från grup­pens sida, upp­hör för­säk­ringen för samt­liga för­säk­rade vid den tid­punkt som anges i upp­säg­ningen, dock tidi­gast en månad efter det att upp­säg­ningen kom till för­säk­rings­bo­la­get. När för­säk­rings­bo­la­get har tagit emot en upp­säg­ning, skall det genast sända ett med­de­lande om denna till de för­säk­rade grupp­med­lem­marna.

För­säk­rings­bo­la­gets rätt att ändra för­säk­ringen eller säga upp den i för­tid

15 §   Utom i de fall som anges i lagen får för­säk­rings­bo­la­get säga upp en för­säk­ring att upp­höra i för­tid eller änd­ras under för­säk­rings­ti­den bara i fråga om en grupp­med­lem eller någon annan för­säk­rad som grovt åsi­do­satt sina för­plik­tel­ser mot för­säk­rings­bo­la­get. Om upp­säg­ningen gäl­ler 3 kap. 7 § andra styc­ket.

För­säk­ring­ens upp­hö­rande på grund av för­säk­rings­bo­la­gets kon­kurs, m.m.

16 §   Det som sägs i 3 kap. 9-11 §§ om kon­kurs m.m. tilläm­pas också vid grupp­s­ka­de­för­säk­ring.

Begräns­ningar av för­säk­rings­bo­la­gets ansvar

17 §   Det som sägs i 4 kap. om begräns­ningar av för­säk­rings­bo­la­gets ansvar tilläm­pas också vid grupp­s­ka­de­för­säk­ring som teck­nas av en kon­su­ment eller ett dödsbo. Vid annan grupp­s­ka­de­för­säk­ring tilläm­pas 8 kap. 8-16 §§.

För­säk­rings­bo­la­get får inte mot en grupp­med­lem åbe­ropa att någon annan än denne själv eller någon som är för­säk­rad till­sam­mans med honom har efter­satt sina skyl­dig­he­ter enligt 4 kap. 1-3 §§ eller 8 kap. 8-10 §§ eller haft vet­skap om detta.

Pre­mien

18 §   Den första pre­mien skall beta­las inom fjor­ton dagar från den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände ett krav på pre­mien till den som enligt för­säk­rings­av­ta­let skall betala denna till bola­get. Detta gäl­ler dock inte om för­säk­ringen skall teck­nas genom att för­säk­rings­ta­ga­ren beta­lar pre­mien eller om för­säk­ringen annars är gil­tig bara under för­ut­sätt­ning att pre­mien beta­las innan för­säk­rings­ti­den bör­jar. I fall som avses i 5 § tredje styc­ket får pre­mi­ekra­vet ver­kan först fjor­ton dagar efter det att för­säk­rings­bo­la­get avsänt före­skri­vet med­de­lande till grupp­med­lem­men.

Pre­mien för en senare pre­mie­pe­riod och första pre­mien för en för­säk­ring som har för­ny­ats enligt 11 § skall beta­las senast på peri­o­dens första dag. En pre­mie som avser längre tid än en månad behö­ver dock inte beta­las tidi­gare än en månad från den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände ett krav på pre­mien till den som enligt för­säk­rings­av­ta­let skall betala denna till bola­get.

Det som sägs i 5 kap. 5-7 §§ tilläm­pas också vid grupp­s­ka­de­för­säk­ring.

19 §   Beta­las inte pre­mien i rätt tid, får för­säk­rings­bo­la­get säga upp för­säk­ringen, om inte dröjs­må­let är av ringa bety­delse.

Ett med­de­lande om upp­säg­ningen skall vid fri­vil­lig för­säk­ring sän­das till grupp­med­lem som inte har beta­lat i tid samt till grupp­fö­re­trä­da­ren, om denne skulle ha för­med­lat pre­mie­be­tal­ningen. Vid obli­ga­to­risk för­säk­ring skall med­de­lande om upp­säg­ningen sän­das till den som skulle ha beta­lat pre­mien och till alla för­säk­rade grupp­med­lem­mar.

Upp­säg­ningen får ver­kan fjor­ton dagar efter det att med­de­lan­dena avsän­des, om inte pre­mien beta­las inom denna tid.
Med­de­lan­dena skall inne­hålla upp­gift om detta. Sak­nas denna upp­gift, får upp­säg­ningen ingen ver­kan.

20 §   Har pre­mien för en fri­vil­lig grupp­s­ka­de­för­säk­ring inte kun­nat beta­las inom den frist som anges i 19 § tredje styc­ket där­för att den för­säk­rade grupp­med­lem­men bli­vit svårt sjuk eller berö­vats fri­he­ten eller inte fått ut pen­sion eller lön från sin huvud­sak­liga anställ­ning, eller där­för att något lik­nande ovän­tat hin­der inträf­fat för honom, får en upp­säg­ning enligt 19 § ver­kan först en vecka efter det att hind­ret har fal­lit bort, dock senast tre måna­der efter fris­tens utgång.

Om vid fri­vil­lig grupp­s­ka­de­för­säk­ring ett dröjs­mål med pre­mien beror på för­sum­melse av någon som på grund av grup­pav­ta­let för­med­lar pre­mien, får upp­säg­ningen ver­kan för den för­säk­rade grupp­med­lem­men och för­säk­rade som har anslu­tits till­sam­mans med honom först en vecka efter det att med­lem­men själv har fått kän­ne­dom om dröjs­må­let.

För­säk­rings­er­sätt­ningen

21 §   Det som sägs i 6 kap. om för­säk­rings­er­sätt­ningen tilläm­pas också vid grupp­s­ka­de­för­säk­ring.

Regle­ringen av för­säk­rings­fall, m.m.

22 §   Det som sägs i 7 kap. 1-4 och 7-9 §§ om regle­ringen av för­säk­rings­fall m.m. tilläm­pas också vid grupp­s­ka­de­för­säk­ring.
I fråga om upp­säg­ning av viss grupp­med­lem tilläm­pas 7 kap. 5 § första meningen.

Tredje mans rätt enligt för­säk­rings­av­ta­let

23 §   Det som sägs i 9 kap. om tredje mans rätt enligt för­säk­rings­av­ta­let tilläm­pas också vid grupp­s­ka­de­för­säk­ring.

Med­de­lan­den till de för­säk­rade

24 §   Skall för­säk­rings­bo­la­get enligt någon bestäm­melse i detta kapi­tel eller i grup­pav­ta­let till­ställa en för­säk­rad eller den som är för­säk­rad till­sam­mans med honom ett med­de­lande, skall bola­get, om inte annat före­skrivs, på ända­måls­en­ligt sätt sända detta för deras kän­ne­dom. Ett med­de­lande som avser bestämda grupp­med­lem­mar skall sän­das till dessa per­son­li­gen.


18 kap. Kol­lek­tivav­tals­grun­dad ska­de­för­säk­ring

Tillämp­nings­om­råde

1 §   Bestäm­mel­serna om kol­lek­tivav­tals­grun­dad ska­de­för­säk­ring tilläm­pas på ska­de­för­säk­ringar som
   1. teck­nas av arbets­gi­vare för att ge skydd åt anställda,
   2. med­de­las enligt ett i för­säk­rings­vill­ko­ren angi­vet kol­lek­tivav­tal som har slu­tits mel­lan en arbets­gi­var­or­ga­ni­sa­tion och en arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion och
   3. teck­nas hos ett för­säk­rings­bo­lag enligt kol­lek­tivav­ta­let.

En kol­lek­tivav­tals­grun­dad ska­de­för­säk­ring kan omfatta också arbets­gi­va­ren själv och andra som har anknyt­ning till arbets­gi­va­rens verk­sam­het. När­stå­ende till anställda eller andra för­säk­rade kan också omfat­tas av för­säk­ringen. Det som sägs om anställda i 3-6 och 12 §§ gäl­ler också andra som omfat­tas av för­säk­ringen.

Om för­säk­rings­skyd­det enligt ett kol­lek­tivav­tal som avses i första styc­ket skall gälla också för anställda hos sådana arbets­gi­vare som inte har teck­nat för­säk­ring trots att de har varit skyl­diga att göra det, skall utbe­ta­lad ersätt­ning anses som ersätt­ning från en kol­lek­tivav­tals­grun­dad för­säk­ring.

Bestäm­mel­serna tilläm­pas också om flera för­säk­rings­bo­lag med­de­lar kol­lek­tivav­tals­grun­dad för­säk­ring för olika anställda hos samma arbets­gi­vare. Varje för­säk­rings­bo­lag har då de skyl­dig­he­ter och rät­tig­he­ter som bestäm­mel­serna anger i för­hål­lande till dem som bola­get med­de­lar för­säk­ring för.

Om en för­säk­rad enligt kol­lek­tivav­ta­let får över­ens­komma med för­säk­rings­bo­la­get om en sär­skild utform­ning av för­säk­rings­skyd­det, anses en sådan över­ens­kom­melse som en del av den kol­lek­tivav­tals­grun­dade för­säk­ringen.

För­säk­rings­ta­gare och för­säk­rad

2 §   En arbets­gi­vare som ingår avtal om kol­lek­tivav­tals­grun­dad ska­de­för­säk­ring med för­säk­rings­bo­la­get är för­säk­rings­ta­gare.
Ingår en per­son­för­säk­ring som del i för­säk­ringen, tilläm­pas dock i stäl­let 20 kap. 2 § andra meningen i fråga om per­son­för­säk­ringen.

En anställd eller annan som för­säk­ringen avser att skydda anses som för­säk­rad, även när för­säk­ringen gäl­ler ersätt­nings­skyl­dig­het för arbets­gi­va­ren.

Infor­ma­tion

3 §   När en över­ens­kom­melse som med­för skyl­dig­het för en arbets­gi­vare att teckna en kol­lek­tivav­tals­grun­dad ska­de­för­säk­ring har ingåtts, skall för­säk­rings­bo­la­get och de arbets­mark­nads­par­ter som har slu­tit det kol­lek­tivav­tal som för­säk­rings­vill­ko­ren anger på lämp­ligt sätt infor­mera de arbets­gi­vare och anställda som berörs av över­ens­kom­mel­sen.
Infor­ma­tio­nen skall avse arbets­gi­va­rens skyl­dig­het att teckna för­säk­ring, kost­na­derna för för­säk­ringen och omfatt­ningen av den.

4 §   När en för­säk­ring har med­de­lats skall för­säk­rings­bo­la­get sna­rast på ett ända­måls­en­ligt sätt avsända för­säk­rings­be­sked för de anställ­das kän­ne­dom. Beske­den skall inne­hålla upp­lys­ningar om de väsent­liga rät­tig­he­ter och skyl­dig­he­ter som föl­jer av för­säk­ringen samt om vik­tiga begräns­ningar av för­säk­rings­skyd­det. Det­samma gäl­ler när för­säk­ringen har änd­rats eller för­ny­ats, om de nya för­säk­rings­vill­ko­ren inne­bär en begräns­ning av för­säk­rings­skyd­det eller en väsent­lig änd­ring av för­säk­ringen.

Om en upp­gift i ett för­säk­rings­be­sked avvi­ker från för­säk­rings­av­ta­let och avvi­kel­sen inte är till nack­del för den som beske­det är rik­tat till, gäl­ler upp­gif­ten i för­säk­rings­be­ske­det. Upp­gif­ten kan dock inte åbe­ro­pas om den som för­säk­rings­be­ske­det är rik­tat till har insett eller bort inse att upp­gif­ten är orik­tig eller inte längre är gil­tig.

5 §   Under för­säk­rings­ti­den skall för­säk­rings­bo­la­get och arbets­mark­nads­par­terna i skä­lig omfatt­ning infor­mera arbets­gi­vare, anställda och andra som omfat­tas av för­säk­ringen om sådana för­hål­lan­den rörande denna som det är av bety­delse för dem att känna till. För­säk­rings­bo­la­get har infor­ma­tions­skyl­dig­he­ten med anled­ning av för­säk­rings­fall, och skyl­dig­he­ten gäl­ler också mot andra som har anspråk mot bola­get. Det som sägs i 2 kap. 7 § om infor­ma­tion om möj­lig­he­ter till över­pröv­ning m.m. tilläm­pas också vid kol­lek­tivav­tals­grun­dad ska­de­för­säk­ring.

6 §   Om ett för­säk­rings­bo­lag inte läm­nar infor­ma­tion enligt 3-5 §§, tilläm­pas 2 kap. 9 § vid kol­lek­tivav­tals­grun­dad ska­de­för­säk­ring med en anställd som för­säk­rad och 8 kap. 2 och 3 §§ vid annan kol­lek­tivav­tals­grun­dad ska­de­för­säk­ring. En anställd som omfat­tas av för­säk­rings­skyd­det skall då anses som en kon­su­ment som teck­nat indi­vi­du­ell för­säk­ring.

Tiden för för­säk­rings­bo­la­gets ansvar

7 §   När en arbets­gi­vare teck­nar en ska­de­för­säk­ring som han enligt kol­lek­tivav­tal är skyl­dig att teckna, räk­nas tiden för för­säk­rings­bo­la­gets ansvar från och med den dag då han blev bun­den av kol­lek­tivav­ta­let eller den dag som anges i kol­lek­tivav­ta­let. I annat fall räk­nas tiden från och med dagen efter den då ansö­kan om för­säk­ring avgavs till för­säk­rings­bo­la­get, om inte annat har avta­lats eller fram­går av omstän­dig­he­terna.

Om för­säk­rings­fall inträf­far innan avtal träf­fats om en sär­skild utform­ning av för­säk­rings­skyd­det, bestäms ansva­ret efter vad som är skä­ligt med hän­syn till den för­säk­ra­des för­hål­lan­den och de vill­kor som gäl­ler för övriga för­säk­rade.

Upp­säg­ning av för­säk­ringen

8 §   För­säk­rings­vill­ko­ren får inne­hålla att för­säk­ringen inte kan upp­höra på grund av upp­säg­ning, så länge arbets­gi­va­ren enligt kol­lek­tivav­tal är skyl­dig att hålla för­säk­ringen. Om ett sådant vill­kor inte gäl­ler, tilläm­pas andra styc­ket.

En för­säk­ring som gäl­ler tills vidare kan sägas upp till utgången av måna­den efter den då upp­säg­ning sker. Om för­säk­ringen gäl­ler för viss tid, kan för­säk­rings­bo­la­get säga upp den för upp­hö­rande i för­tid bara om pre­mien inte beta­las i rätt tid och dröjs­må­let inte är av ringa bety­delse.
Upp­säg­nings­ti­den vid dröjs­mål med pre­mie för senare pre­mie­pe­riod än den första skall vara minst en månad, räk­nat från det att för­säk­rings­bo­la­get avsände upp­säg­ningen till arbets­gi­va­ren.

Änd­ring av för­säk­ringen

9 §   För­säk­rings­bo­la­get får i för­säk­rings­vill­ko­ren för­be­hålla sig rätt att ändra för­säk­ringen under för­säk­rings­ti­den. En änd­ring till de för­säk­ra­des nack­del får dock göras bara med god­kän­nande av de arbets­mark­nads­par­ter som har slu­tit det kol­lek­tivav­tal som för­säk­ringen föl­jer.

För­säk­rings­vill­kor som har utfor­mats genom en sär­skild över­ens­kom­melse mel­lan för­säk­rings­bo­la­get och den anställde får inte änd­ras till den anställ­des nack­del utan den­nes sam­tycke.

Efter­skydd

10 §   En för­säk­rad som läm­nar sin anställ­ning har rätt till efter­skydd enligt vad som före­skrivs i för­säk­rings­vill­ko­ren.
Det­samma gäl­ler när en anställd av någon annan anled­ning inte längre upp­fyl­ler kra­ven för att omfat­tas av för­säk­ringen.

För­säk­ring­ens upp­hö­rande på grund av för­säk­rings­bo­la­gets kon­kurs, m.m.

11 §   Det som sägs i 3 kap. 9-11 §§ om kon­kurs m.m. tilläm­pas också vid kol­lek­tivav­tals­grun­dad ska­de­för­säk­ring.

Begräns­ningar av för­säk­rings­bo­la­gets ansvar

12 §   Det som sägs i 4 kap. om begräns­ningar av för­säk­rings­bo­la­gets ansvar tilläm­pas också vid kol­lek­tivav­tals­grun­dad ska­de­för­säk­ring. Också den för­säk­rade har upplysnings-​ och anmäl­nings­plikt enligt 4 kap. 1-3 §§.
För­säk­rings­bo­la­get får dock inte vid tillämp­ning av dessa bestäm­mel­ser mot den som krä­ver ersätt­ning åbe­ropa att någon annan än den anställde eller någon som är för­säk­rad till­sam­mans med honom har efter­satt sin upplysnings-​ eller anmäl­nings­skyl­dig­het eller haft vet­skap om detta.

För­säk­rings­er­sätt­ningen

13 §   Det som sägs i 6 kap. om för­säk­rings­er­sätt­ningen tilläm­pas också vid kol­lek­tivav­tals­grun­dad ska­de­för­säk­ring.

Regle­ringen av för­säk­rings­fall, m.m.

14 §   Det som sägs i 7 kap. 1-4 och 9 §§ om regle­ringen av för­säk­rings­fall m.m. tilläm­pas också vid kol­lek­tivav­tals­grun­dad ska­de­för­säk­ring.

Tredje mans rätt enligt för­säk­rings­av­ta­let

15 §   Det som sägs i 9 kap. 1-3 och 5-9 §§ om tredje mans rätt enligt för­säk­rings­av­ta­let tilläm­pas också vid kol­lek­tivav­tals­grun­dad ska­de­för­säk­ring.

För­hål­lan­det till bor­ge­nä­rerna

16 §   Det som sägs i 15 kap. 10 § tilläm­pas också på ersätt­ning för per­son­skada som utgår till en anställd på grund av kol­lek­tivav­tals­grun­dad ansvars­för­säk­ring som arbets­gi­va­ren har teck­nat.

Kol­lek­tiv per­son­för­säk­ring


19 kap. Grup­per­son­för­säk­ring

Defi­ni­tio­ner och tillämp­nings­om­råde

1 §   I detta kapi­tel bety­der

fri­vil­lig grup­per­son­för­säk­ring: grup­per­son­för­säk­ring som grupp­med­lem­marna anslu­ter sig till genom egen anmä­lan eller genom att inte avböja för­säk­ringen,
obli­ga­to­risk grup­per­son­för­säk­ring: grup­per­son­för­säk­ring som varje med­lem i grup­pen är direkt anslu­ten till på grund av grup­pav­ta­let.

Bestäm­mel­serna tilläm­pas också om flera för­säk­rings­bo­lag med­de­lar grupp­för­säk­ring för olika med­lem­mar i samma grupp.
Varje för­säk­rings­bo­lag har då de skyl­dig­he­ter och rät­tig­he­ter som bestäm­mel­serna anger i för­hål­lande till dem som bola­get med­de­lar för­säk­ring för.

Om för­säk­rings­bo­la­get avta­lar med en grupp­med­lem om en sär­skild utform­ning av med­lem­mens för­säk­rings­skydd, anses avta­let som en del av grupp­för­säk­ringen för med­lem­men.

2 §   Bestäm­mel­serna i 6, 7, 11-16 §§, 21 § andra och tredje styc­kena samt 22 och 23 §§ tilläm­pas inte på en för­säk­ring som gäl­ler under högst en månad.

Par­terna i avta­let

3 §   Avtal om fri­vil­lig grup­per­son­för­säk­ring anses ingånget mel­lan för­säk­rings­bo­la­get och grupp­med­lem­men på grund­val av grup­pav­ta­let. Ett sådant avtal kan ingås också genom att grupp­med­lem­men låter bli att avböja för­säk­ringen inom viss tid, om detta före­skrivs i grup­pav­ta­let.

Avtal om obli­ga­to­risk grup­per­son­för­säk­ring anses ingånget mel­lan för­säk­rings­bo­la­get och före­trä­dare för grup­pen genom grup­pav­ta­let. Genom ett sådant avtal upp­kom­mer ingen betal­nings­skyl­dig­het för grupp­med­lem­men mot för­säk­rings­bo­la­get.

Den som enligt första eller andra styc­ket anses ingå avtal om grup­per­son­för­säk­ring med för­säk­rings­bo­la­get är för­säk­rings­ta­gare. Vid tillämp­ning av 14 och 15 kap. och i fråga om rät­ten till för­säk­rings­er­sätt­ning i övrigt anses dock varje för­säk­rad som för­säk­rings­ta­gare, om för­säk­ringen gäl­ler på hans liv eller hälsa till för­mån för honom själv eller hans rätts­in­ne­ha­vare. Om en grupp­med­lem är för­säk­rings­ta­gare utan att själv vara för­säk­rad, gäl­ler för honom det som sägs om för­säk­rad grupp­med­lem.

4 §   Om för­säk­rings­bo­la­get ger en före­trä­dare för grup­pen i upp­drag att full­göra en skyl­dig­het mot grupp­med­lem­marna som före­skrivs i detta kapi­tel, ansva­rar bola­get mot dem för före­trä­da­rens utfö­rande av upp­dra­get, där inte annat sär­skilt anges i kapit­let.

Infor­ma­tion

5 §   Innan ett grup­pav­tal ingås skall för­säk­rings­bo­la­get lämna grup­pen infor­ma­tion som är utfor­mad så att den under­lät­tar bedöm­ningen av grupp­med­lem­mar­nas för­säk­rings­be­hov och valet av för­säk­ring. Infor­ma­tio­nen skall på ett enkelt sätt återge det huvud­sak­liga inne­hål­let i de för­säk­rings­vill­kor som grup­pen behö­ver ha kän­ne­dom om för att kunna bedöma kost­na­den för och omfatt­ningen av för­säk­ringen. Vik­tiga begräns­ningar av för­säk­rings­skyd­det skall tyd­ligt framgå. Det­samma gäl­ler om för­säk­rings­bo­la­gets ansvar inträ­der först när pre­mien beta­las.

Innan ett avtal om fri­vil­lig grup­per­son­för­säk­ring ingås skall för­säk­rings­bo­la­get också på ett ända­måls­en­ligt sätt ge grupp­med­lem­marna infor­ma­tion för bedöm­ning av frå­gan om de bör ansluta sig till för­säk­ringen.

Inne­bär ett grup­pav­tal om fri­vil­lig grup­per­son­för­säk­ring att grupp­med­lem­marna kan bli anslutna genom att inte avböja för­säk­ringen, skall för­säk­rings­bo­la­get sända ett med­de­lande till dem om detta för­hål­lande och om deras möj­lig­het att enligt 12 § säga upp för­säk­ringen för ome­del­bart upp­hö­rande.

6 §   När en för­säk­ring har med­de­lats skall för­säk­rings­bo­la­get sna­rast på ett ända­måls­en­ligt sätt avsända för­säk­rings­be­sked för de för­säk­ra­des kän­ne­dom. Beske­den skall inne­hålla upp­lys­ningar om de väsent­liga rät­tig­he­ter och skyl­dig­he­ter som föl­jer av för­säk­ringen samt om vik­tiga begräns­ningar av för­säk­rings­skyd­det. Det­samma gäl­ler när för­säk­ringen har änd­rats eller för­ny­ats, om de nya för­säk­rings­vill­ko­ren inne­bär en begräns­ning av för­säk­rings­skyd­det eller en väsent­lig änd­ring av för­säk­ringen.

Om en upp­gift i ett för­säk­rings­be­sked avvi­ker från för­säk­rings­av­ta­let och avvi­kel­sen inte är till nack­del för den som beske­det är rik­tat till, gäl­ler upp­gif­ten i för­säk­rings­be­ske­det. Upp­gif­ten kan dock inte åbe­ro­pas om den som för­säk­rings­be­ske­det är rik­tat till har insett eller bort inse att upp­gif­ten är orik­tig eller inte längre är gil­tig.

7 §   Under för­säk­rings­ti­den och i sam­band med att för­säk­ringen för­nyas ska för­säk­rings­bo­la­get i skä­lig omfatt­ning infor­mera de för­säk­rade om sådana för­hål­lan­den rörande för­säk­ringen som det är av bety­delse för dem att känna till. Efter ett för­säk­rings­fall gäl­ler infor­ma­tions­skyl­dig­he­ten också mot andra som har anspråk mot för­säk­rings­bo­la­get. Det som sägs i 10 kap. 7 § andra-​fjärde styc­kena om infor­ma­tion vid för­säk­rings­fall och i 10 kap. 8 § om möj­lig­he­ter till över­pröv­ning m.m. tilläm­pas också vid grup­per­son­för­säk­ring.
Lag (2013:1092).

8 §   Om ett för­säk­rings­bo­lag inte läm­nar infor­ma­tion enligt 5-7 §§, tilläm­pas 10 kap. 10-12 §§.

Tiden för för­säk­rings­bo­la­gets ansvar m.m.

9 §   När ett grup­pav­tal om fri­vil­lig grup­per­son­för­säk­ring har ingåtts, räk­nas tiden för för­säk­rings­bo­la­gets ansvar från den tid­punkt som anges i grup­pav­ta­let. Ansva­ret omfat­tar alla grupp­med­lem­mar som då upp­fyl­ler anslut­nings­kra­ven enligt avta­let och som har anslu­tit sig till för­säk­ringen samt dem som har anslu­tits som med­för­säk­rade till en grupp­med­lem.
Anslu­ter sig en grupp­med­lem senare, räk­nas ansva­ret från och med dagen efter anslut­ningen, om inte annat anges i grup­pav­ta­let.

Anslut­ning enligt första styc­ket anses ske när med­lem­men gör anmä­lan till för­säk­rings­bo­la­get eller till någon som tar emot anmäl­ningar för dess räk­ning. Om med­lem­men anslu­ter sig genom att inte avböja för­säk­ringen, anses anslut­ning ske när tiden för avbö­jande går ut.

Om ingen annan tid­punkt har avta­lats, räk­nas vid obli­ga­to­risk grup­per­son­för­säk­ring tiden för för­säk­rings­bo­la­gets ansvar mot med­lem­marna från och med dagen efter den då grup­pav­ta­let ingicks eller, om någon inträ­der i grup­pen senare, från och med dagen efter inträ­det. Lag (2013:1092).

10 §   Om ett för­säk­rings­fall inträf­far efter det att för­säk­rings­bo­la­gets ansvar har inträtt men innan avtal har träf­fats enligt 1 § tredje styc­ket om utform­ningen av en grupp­med­lems för­säk­rings­skydd, bestäms ansva­ret efter vad som är skä­ligt med hän­syn till med­lem­mens för­hål­lan­den och de vill­kor som gäl­ler för grup­pen i övrigt.

Sam­tycke till att inhämta häl­so­upp­gif­ter

10 a §   Om det behövs för att pröva om upp­ställda häl­so­krav är upp­fyllda, får för­säk­rings­bo­la­get begära sam­tycke till att inhämta upp­gif­ter om en enskild per­sons häl­so­till­stånd.

Sam­tyc­ket ska läm­nas på en av för­säk­rings­bo­la­get sär­skilt upp­rät­tad hand­ling. Det ska framgå av hand­lingen att sam­tyc­ket är begrän­sat till att gälla under pröv­ningen av om häl­so­kra­ven är upp­fyllda.

För­säk­rings­bo­la­get ska i sam­band med att sam­tycke begärs infor­mera om inne­bör­den av att sam­tycke ges. Lag (2011:12).

För­ny­else av för­säk­ringen och upp­säg­ning till för­säk­rings­ti­dens utgång

11 §   Ett avtal om grup­per­son­för­säk­ring för­nyas för en tid av ett år, om det inte har sagts upp för att upp­höra vid för­säk­rings­ti­dens slut. I 6 och 7 §§ finns bestäm­mel­ser om infor­ma­tion i sam­band med för­ny­else.

Om för­säk­rings­bo­la­get säger upp för­säk­ringen till för­säk­rings­ti­dens utgång, skall det skrift­ligt med­dela den som har ingått grup­pav­ta­let och berörda grupp­med­lem­mar om upp­säg­ningen. Upp­säg­ningen får ver­kan en månad efter det att med­de­lan­dena avsän­des. Om de för­säk­rade har rätt till fort­sätt­nings­för­säk­ring enligt 15 §, skall detta anges i med­de­lan­det till grupp­med­lem­men. Sak­nas denna upp­gift, får upp­säg­ningen ingen ver­kan.

Första styc­ket första meningen gäl­ler inte om annat fram­går av avta­let eller av omstän­dig­he­terna i övrigt.

En grupp­med­lems rätt att säga upp eller avstå från för­säk­ringen

12 §   Vid fri­vil­lig för­säk­ring har en för­säk­rad grupp­med­lem rätt att när som helst säga upp för­säk­ringen att genast upp­höra.

Vid obli­ga­to­risk för­säk­ring kan en med­lem i grup­pen när som helst genom anmä­lan för­klara sig avstå från för­säk­ringen. Sådan anmä­lan kan även ske hos grupp­fö­re­trä­da­ren.

Ver­kan av att en med­lem läm­nar grup­pen

13 §   Om en för­säk­rad grupp­med­lem utträ­der ur grup­pen av någon annan anled­ning än att han uppnår en viss ålder, upp­hör för­säk­rings­bo­la­gets ansvar mot honom och hans med­för­säk­rade tre måna­der efter utträ­det (efter­skydd). Om en make är med­för­säk­rad och äkten­ska­pet upp­lö­ses, upp­hör ansva­ret mot den med­för­säk­rade tre måna­der efter äkten­ska­pets upp­lös­ning. Ansva­ret mot en med­för­säk­rad sambo upp­hör tre måna­der efter det att sam­bo­för­hål­lan­det har upp­hört.

Ver­kan av att grup­pav­ta­let upp­hör på grund av upp­säg­ning från grup­pens sida

14 §   Om grup­pav­ta­let upp­hör på grund av upp­säg­ning från grup­pens sida, upp­hör för­säk­ringen för samt­liga för­säk­rade vid den tid­punkt som anges i upp­säg­ningen, dock tidi­gast en månad efter det att upp­säg­ningen kom till för­säk­rings­bo­la­get. När för­säk­rings­bo­la­get har tagit emot en upp­säg­ning, skall det genast sända ett med­de­lande om denna till de för­säk­rade grupp­med­lem­marna. I med­de­lan­det skall det anges om de för­säk­rade har rätt till fort­sätt­nings­för­säk­ring enligt 15 §.

Rät­ten till fort­sätt­nings­för­säk­ring m.m. och till för­säk­ring­ens värde

15 §   Upp­hör för­säk­rings­bo­la­gets ansvar enligt 11 § andra styc­ket eller 14 §, har varje för­säk­rad rätt att utan häl­so­pröv­ning få ett lik­vär­digt skydd genom fort­sätt­nings­för­säk­ring, som teck­nas hos för­säk­rings­bo­la­get eller ett annat för­säk­rings­bo­lag som bola­get anvi­sar. Ansö­kan om fort­sätt­nings­för­säk­ring skall göras inom tre måna­der från det att för­säk­ringen upp­hörde.

Om efter upp­säg­ning enligt 11 § andra styc­ket eller 14 § ett nytt grup­pav­tal träf­fas om samma typ av för­säk­ring för väsent­li­gen samma grupp, har varje grupp­med­lem som har skyd­dats av den upp­sagda för­säk­ringen rätt till för­säk­ring på grund av det nya grup­pav­ta­let enligt samma vill­kor som gäl­ler för grup­pen i övrigt.

När en för­säk­ring upp­hör att gälla, skall för­säk­rings­bo­la­get ställa för­säk­ring­ens värde till för­säk­rings­ta­ga­rens för­fo­gande enligt vad som anges i för­säk­rings­vill­ko­ren.

Undan­tag från rät­ten till efter­skydd och fort­sätt­nings­för­säk­ring

16 §   Bestäm­mel­serna i 13 § om efter­skydd i tre måna­der och 15 § om rätt till fort­sätt­nings­för­säk­ring gäl­ler inte, i den utsträck­ning den för­säk­rade på annat sätt har fått eller uppen­bar­li­gen kan få skydd av samma slag som tidi­gare.
För­be­håll kan göras om att bestäm­mel­serna inte hel­ler skall tilläm­pas när den för­säk­rade varit för­säk­rad under kor­tare tid än sex måna­der.

Om det behövs på grund av för­säk­ring­ens art, får för­säk­rings­bo­la­get göra för­be­håll om att 13 eller 15 § inte hel­ler annars skall tilläm­pas.

För­säk­rings­bo­la­gets rätt att ändra för­säk­ringen eller säga upp den i för­tid

17 §   För­säk­rings­bo­la­get får inte göra för­be­håll om att en för­säk­ring skall kunna upp­höra i för­tid eller änd­ras under för­säk­rings­ti­den i andra fall än som anges i denna lag.

För­säk­ring­ens upp­hö­rande på grund av för­säk­rings­bo­la­gets kon­kurs, m.m.

18 §   Det som sägs i 11 kap. 8-10 §§ om kon­kurs m.m. tilläm­pas också vid grup­per­son­för­säk­ring. I fall som avses där har för­säk­rings­ta­ga­ren all­tid rätt att säga upp en grup­per­son­för­säk­ring att upp­höra ome­del­bart.

Begräns­ningar av för­säk­rings­bo­la­gets ansvar

19 §   Det som sägs i 12 kap. 1-4 och 6-12 §§ om begräns­ningar av för­säk­rings­bo­la­gets ansvar tilläm­pas också vid grup­per­son­för­säk­ring. För­säk­rings­bo­la­get får dock inte vid tillämp­ning av 12 kap. 1-3 §§ mot den för­säk­rade åbe­ropa att någon annan än denne själv eller en med­för­säk­rad har efter­satt sin upp­lys­nings­plikt eller haft vet­skap om detta.

Pre­mien

20 §   Den första pre­mien skall beta­las inom fjor­ton dagar från den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände ett krav på pre­mien till den som enligt för­säk­rings­av­ta­let skall betala denna till bola­get. Detta gäl­ler dock inte om för­säk­ringen skall teck­nas genom att för­säk­rings­ta­ga­ren beta­lar pre­mien eller om för­säk­ringen annars är gil­tig bara under för­ut­sätt­ning att pre­mien beta­las innan för­säk­rings­ti­den bör­jar. I fall som avses i 5 § tredje styc­ket får pre­mi­ekra­vet ver­kan först fjor­ton dagar efter det att för­säk­rings­bo­la­get har avsänt före­skri­vet med­de­lande till grupp­med­lem­men.

Pre­mien för en senare pre­mie­pe­riod och första pre­mien för en för­säk­ring som har för­ny­ats enligt 11 § skall beta­las senast på peri­o­dens första dag. En pre­mie som avser längre tid än en månad behö­ver dock inte beta­las tidi­gare än en månad från den dag då för­säk­rings­bo­la­get avsände ett krav på pre­mien till den som enligt för­säk­rings­av­ta­let skall betala denna till bola­get.

Det som sägs i 13 kap. 5-7 §§ tilläm­pas också vid grup­per­son­för­säk­ring.

21 §   Beta­las inte pre­mien i rätt tid och är inte dröjs­må­let av ringa bety­delse, får för­säk­rings­bo­la­get säga upp för­säk­ringen eller begränsa sitt ansvar enligt vad som sägs i vill­ko­ren.

Ett med­de­lande om upp­säg­ningen skall vid fri­vil­lig för­säk­ring sän­das till grupp­med­lem som inte har beta­lat i tid samt till grupp­fö­re­trä­da­ren, om denne skulle ha för­med­lat pre­mie­be­tal­ningen. Vid obli­ga­to­risk för­säk­ring skall med­de­lande om upp­säg­ningen sän­das till den som skulle ha beta­lat pre­mien och till alla för­säk­rade grupp­med­lem­mar.

Upp­säg­ningen får ver­kan fjor­ton dagar efter det att med­de­lan­dena avsän­des, om inte pre­mien beta­las inom denna tid.
Med­de­lan­dena skall inne­hålla upp­gift om detta. Om för­säk­ringen kan åter­uppli­vas enligt 23 §, skall också detta anges. Sak­nas någon av dessa upp­gif­ter, får upp­säg­ningen ingen ver­kan.

22 §   Har pre­mien för en fri­vil­lig grup­per­son­för­säk­ring inte kun­nat beta­las inom den frist som anges i 21 § tredje styc­ket där­för att den för­säk­rade grupp­med­lem­men bli­vit svårt sjuk eller berö­vats fri­he­ten eller inte fått ut pen­sion eller lön från sin huvud­sak­liga anställ­ning, eller där­för att något lik­nande ovän­tat hin­der inträf­fat för honom, får en upp­säg­ning enligt 21 § ver­kan först en vecka efter det att hind­ret har fal­lit bort, dock senast tre måna­der efter fris­tens utgång.

Om vid fri­vil­lig grup­per­son­för­säk­ring ett dröjs­mål med pre­mien beror på för­sum­melse av någon som på grund av grup­pav­ta­let för­med­lar pre­mien, får upp­säg­ningen ver­kan för den för­säk­rade grupp­med­lem­men och hans med­för­säk­rade först en vecka efter det att med­lem­men själv har fått kän­ne­dom om dröjs­må­let.

Vid obli­ga­to­risk grup­per­son­för­säk­ring har varje för­säk­rad rätt till fort­sätt­nings­för­säk­ring enligt 15 och 16 §§, om ansva­ret upp­hör enligt 21 §. Det­samma gäl­ler med­för­säk­rad vid fri­vil­lig grupp­för­säk­ring.

23 §   Har en upp­säg­ning enligt 21 § fått ver­kan och avser dröjs­må­let inte första pre­mien för för­säk­ringen, åter­uppli­vas en fri­vil­lig för­säk­ring till sin tidi­gare omfatt­ning, om det ute­stå­ende pre­mie­be­lopp som belö­per på den för­säk­rade beta­las inom tre måna­der från utgången av den frist som anges i 21 § tredje styc­ket. Åter­uppli­vas för­säk­ringen, ansva­rar för­säk­rings­bo­la­get från och med dagen efter den då pre­mie­be­lop­pet beta­la­des. Åter­uppliv­ning kan inte ske bara för med­för­säk­rade.

Första styc­ket gäl­ler också för obli­ga­to­risk för­säk­ring. En sådan för­säk­ring kan dock åter­uppli­vas bara för hela grup­pen.

För­säk­rings­bo­la­get får i för­säk­rings­vill­ko­ren göra för­be­håll om att åter­uppliv­ning inte kan ske, om för­be­hål­let behövs på grund av för­säk­ring­ens art eller någon annan sär­skild omstän­dig­het.

För­fo­gande över för­säk­ringen

24 §   Det som sägs i 14 kap. om för­fo­gande över för­säk­ringen tilläm­pas också vid grup­per­son­för­säk­ring, om inte annat sägs i andra styc­ket.

För­säk­rings­bo­la­get kan i för­säk­rings­vill­ko­ren bestämma att den för­säk­rade inte får över­låta eller pant­sätta sin rätt enligt för­säk­ringen. Ett för­fo­gande i strid mot en sådan bestäm­melse är utan ver­kan. Ett för­bud mot över­lå­telse hind­rar dock inte utmät­ning eller över­lå­telse vid ackord eller i en under före­tags­re­kon­struk­tion fast­ställd rekon­struk­tions­plan eller i kon­kurs i vidare utsträck­ning än detta föl­jer av vad som annars före­skrivs i lag eller annan för­fatt­ning. Lag (2022:989).

För­hål­lan­det till bor­ge­nä­rerna

25 §   Det som sägs i 15 kap. om för­hål­lan­det till bor­ge­nä­rerna tilläm­pas också vid grup­per­son­för­säk­ring.

Regle­ringen av för­säk­rings­fall, m.m.

26 §   Det som sägs i 16 kap. 1-5 och 8-10 §§ om regle­ring av för­säk­rings­fall m.m. tilläm­pas också vid grup­per­son­för­säk­ring.
I fråga om upp­säg­ning av viss grupp­med­lem tilläm­pas 16 kap. 6 § första meningen. Bestäm­mel­serna i 16 kap. 7 och 9 §§ tilläm­pas om för­säk­rings­bo­la­get väg­rar för­säk­ring i fall som avses i 15 § andra styc­ket.

Med­de­lan­den till de för­säk­rade

27 §   Skall för­säk­rings­bo­la­get enligt någon bestäm­melse i detta kapi­tel eller i grup­pav­ta­let till­ställa en för­säk­rad eller en med­för­säk­rad ett med­de­lande, skall bola­get, om inte annat före­skrivs, på ända­måls­en­ligt sätt sända detta för deras kän­ne­dom. Ett med­de­lande som avser bestämda grupp­med­lem­mar skall sän­das till dessa per­son­li­gen.


20 kap. Kol­lek­tivav­tals­grun­dad per­son­för­säk­ring

Tillämp­nings­om­råde

1 §   Bestäm­mel­serna om kol­lek­tivav­tals­grun­dad per­son­för­säk­ring tilläm­pas på per­son­för­säk­ringar som
   1. teck­nas av arbets­gi­vare för att ge skydd åt anställda,
   2. med­de­las enligt ett i för­säk­rings­vill­ko­ren angi­vet kol­lek­tivav­tal som har slu­tits mel­lan en arbets­gi­var­or­ga­ni­sa­tion och en arbets­ta­gar­or­ga­ni­sa­tion och
   3. teck­nas hos ett för­säk­rings­bo­lag enligt kol­lek­tivav­ta­let.

En kol­lek­tivav­tals­grun­dad per­son­för­säk­ring kan omfatta även arbets­gi­va­ren själv och andra som har anknyt­ning till arbets­gi­va­rens verk­sam­het. När­stå­ende till anställda eller till andra för­säk­rade kan också omfat­tas av för­säk­ringen. Det som sägs om anställda i 3-6 §§ gäl­ler också andra som omfat­tas av för­säk­ringen.

Om för­säk­rings­skyd­det enligt ett kol­lek­tivav­tal som avses i första styc­ket skall gälla också för anställda hos sådana arbets­gi­vare som inte har teck­nat för­säk­ring trots att de har varit skyl­diga att göra det, skall utbe­ta­lad ersätt­ning anses som ersätt­ning från en kol­lek­tivav­tals­grun­dad för­säk­ring.

Bestäm­mel­serna tilläm­pas också om flera för­säk­rings­bo­lag med­de­lar kol­lek­tivav­tals­grun­dad för­säk­ring för olika anställda hos samma arbets­gi­vare. Varje för­säk­rings­bo­lag har då de skyl­dig­he­ter och rät­tig­he­ter som bestäm­mel­serna anger i för­hål­lande till dem som bola­get med­de­lar för­säk­ring för.

Om en för­säk­rad enligt kol­lek­tivav­ta­let får över­ens­komma med för­säk­rings­bo­la­get om en sär­skild utform­ning av för­säk­rings­skyd­det, anses en sådan över­ens­kom­melse som en del av den kol­lek­tivav­tals­grun­dade för­säk­ringen.

För­säk­rings­ta­gare

2 §   En arbets­gi­vare som ingår avtal om kol­lek­tivav­tals­grun­dad för­säk­ring med för­säk­rings­bo­la­get är för­säk­rings­ta­gare. Vid tillämp­ning av 14 och 15 kap. och i fråga om rät­ten till för­säk­rings­er­sätt­ning i övrigt anses dock varje för­säk­rad som för­säk­rings­ta­gare, om för­säk­ringen gäl­ler på hans liv eller hälsa.

Infor­ma­tion

3 §   När en över­ens­kom­melse som med­för skyl­dig­het för en arbets­gi­vare att teckna en kol­lek­tivav­tals­grun­dad per­son­för­säk­ring har ingåtts, skall för­säk­rings­bo­la­get och de arbets­mark­nads­par­ter som har slu­tit det kol­lek­tivav­tal som för­säk­rings­vill­ko­ren anger på lämp­ligt sätt infor­mera de arbets­gi­vare och anställda som berörs av över­ens­kom­mel­sen.
Infor­ma­tio­nen skall avse arbets­gi­va­rens skyl­dig­het att teckna för­säk­ring, kost­na­derna för för­säk­ringen och omfatt­ningen av den.

4 §   När en för­säk­ring har med­de­lats skall för­säk­rings­bo­la­get sna­rast på ett ända­måls­en­ligt sätt avsända för­säk­rings­be­sked för de anställ­das kän­ne­dom. Beske­den skall inne­hålla upp­lys­ningar om de väsent­liga rät­tig­he­ter och skyl­dig­he­ter som föl­jer av för­säk­ringen samt om vik­tiga begräns­ningar av för­säk­rings­skyd­det. Det­samma gäl­ler när för­säk­ringen har änd­rats eller för­ny­ats, om de nya för­säk­rings­vill­ko­ren inne­bär en begräns­ning av för­säk­rings­skyd­det eller en väsent­lig änd­ring av för­säk­ringen.

Om en upp­gift i ett för­säk­rings­be­sked avvi­ker från för­säk­rings­av­ta­let och avvi­kel­sen inte är till nack­del för den som beske­det är rik­tat till, gäl­ler upp­gif­ten i för­säk­rings­be­ske­det. Upp­gif­ten kan dock inte åbe­ro­pas om den som för­säk­rings­be­ske­det är rik­tat till har insett eller bort inse att upp­gif­ten är orik­tig eller inte längre är gil­tig.

5 §   Under för­säk­rings­ti­den ska för­säk­rings­bo­la­get och arbets­mark­nads­par­terna i skä­lig omfatt­ning infor­mera arbets­gi­vare, anställda och andra som omfat­tas av för­säk­ringen om sådana för­hål­lan­den rörande denna som det är av bety­delse för dem att känna till. För­säk­rings­bo­la­get har infor­ma­tions­skyl­dig­he­ten med anled­ning av för­säk­rings­fall, och skyl­dig­he­ten gäl­ler också mot andra som har anspråk mot bola­get. Det som sägs i 10 kap. 7 § andra-​fjärde styc­kena om infor­ma­tion vid för­säk­rings­fall och i 10 kap. 8 § om möj­lig­he­ter till över­pröv­ning m.m. tilläm­pas också vid kol­lek­tivav­tals­grun­dad per­son­för­säk­ring. Lag (2013:1092).

6 §   Om ett för­säk­rings­bo­lag inte läm­nar infor­ma­tion enligt 3-5 §§, tilläm­pas 10 kap. 10-12 §§. En anställd som omfat­tas av för­säk­rings­skyd­det skall då anses som en kon­su­ment som teck­nat indi­vi­du­ell för­säk­ring.

Tiden för för­säk­rings­bo­la­gets ansvar

7 §   När en arbets­gi­vare teck­nar en per­son­för­säk­ring som han enligt kol­lek­tivav­tal är skyl­dig att teckna, räk­nas tiden för för­säk­rings­bo­la­gets ansvar från och med den dag då han blev bun­den av kol­lek­tivav­ta­let eller den dag som anges i kol­lek­tivav­ta­let. I annat fall räk­nas tiden från och med dagen efter den då ansö­kan om för­säk­ring avgavs till för­säk­rings­bo­la­get, om inte annat har avta­lats eller fram­går av omstän­dig­he­terna.

Om ett för­säk­rings­fall inträf­far innan avtal träf­fats om en sär­skild utform­ning av för­säk­rings­skyd­det, bestäms ansva­ret efter vad som är skä­ligt med hän­syn till den för­säk­ra­des för­hål­lan­den och de vill­kor som gäl­ler för övriga för­säk­rade.

Sam­tycke till att inhämta häl­so­upp­gif­ter

7 a §   Om det behövs för att pröva om upp­ställda häl­so­krav är upp­fyllda, får för­säk­rings­bo­la­get begära sam­tycke till att inhämta upp­gif­ter om en enskild per­sons häl­so­till­stånd.

Sam­tyc­ket ska läm­nas på en av för­säk­rings­bo­la­get sär­skilt upp­rät­tad hand­ling. Det ska framgå av hand­lingen att sam­tyc­ket är begrän­sat till att gälla under pröv­ningen av om häl­so­kra­ven är upp­fyllda.

För­säk­rings­bo­la­get ska i sam­band med att sam­tycke begärs infor­mera om inne­bör­den av att sam­tycke ges. Lag (2011:12).

Upp­säg­ning av för­säk­ringen

8 §   För­säk­rings­vill­ko­ren får inne­hålla att för­säk­ringen inte kan upp­höra på grund av upp­säg­ning, så länge arbets­gi­va­ren enligt kol­lek­tivav­tal är skyl­dig att hålla för­säk­ringen. Om ett sådant vill­kor inte gäl­ler, tilläm­pas andra styc­ket.

En för­säk­ring som gäl­ler tills vidare kan sägas upp till utgången av måna­den efter den då upp­säg­ning sker. Om för­säk­ringen gäl­ler för viss tid, kan för­säk­rings­bo­la­get säga upp den för upp­hö­rande i för­tid bara om pre­mien inte beta­las i rätt tid och dröjs­må­let inte är av ringa bety­delse.
Upp­säg­nings­ti­den vid dröjs­mål med pre­mie för senare pre­mie­pe­riod än den första skall vara minst en månad, räk­nat från det att för­säk­rings­bo­la­get avsände upp­säg­ningen till arbets­gi­va­ren.

Änd­ring av för­säk­ringen

9 §   För­säk­rings­bo­la­get får i för­säk­rings­vill­ko­ren för­be­hålla sig rätt att ändra för­säk­ringen under för­säk­rings­ti­den. En änd­ring till de för­säk­ra­des nack­del får dock göras bara med god­kän­nande av de arbets­mark­nads­par­ter som har slu­tit det kol­lek­tivav­tal som för­säk­ringen föl­jer.

För­säk­rings­vill­kor som har utfor­mats genom en sär­skild över­ens­kom­melse mel­lan för­säk­rings­bo­la­get och den anställde får inte änd­ras till den anställ­des nack­del utan den­nes sam­tycke.

Efter­skydd m.m.

10 §   En för­säk­rad som läm­nar sin anställ­ning har rätt till efter­skydd, pre­mi­e­fri för­säk­ring (fri­brev) eller fort­sätt­nings­för­säk­ring enligt vad som före­skrivs i för­säk­rings­vill­ko­ren. Det­samma gäl­ler när någon av annan anled­ning inte längre upp­fyl­ler kra­ven för att omfat­tas av för­säk­ringen.

Fort­sätt­nings­för­säk­ring anses som kol­lek­tivav­tals­grun­dad för­säk­ring. I stäl­let för 7-9 §§ tilläm­pas dock 11 kap. 2-7 §§ och 13 kap. vid fort­sätt­nings­för­säk­ring.
För­säk­ring­ens upp­hö­rande på grund av för­säk­rings­bo­la­gets kon­kurs, m.m.

11 §   Det som sägs i 11 kap. 8-10 §§ om kon­kurs m.m. tilläm­pas också vid kol­lek­tivav­tals­grun­dad per­son­för­säk­ring. I fall som avses där har för­säk­rings­ta­ga­ren all­tid rätt att säga upp en kol­lek­tivav­tals­grun­dad per­son­för­säk­ring att upp­höra ome­del­bart.

Begräns­ningar av för­säk­rings­bo­la­gets ansvar

12 §   Det som sägs i 12 kap. 1-4 och 6-12 §§ om begräns­ningar av för­säk­rings­bo­la­gets ansvar tilläm­pas också vid kol­lek­tivav­tals­grun­dad per­son­för­säk­ring. För­säk­rings­bo­la­get får dock inte vid tillämp­ning av 12 kap. 1-3 §§ mot den för­säk­rade åbe­ropa att någon annan än denne eller någon med­för­säk­rad har efter­satt sin upp­lys­nings­plikt eller haft vet­skap om detta.

För­fo­gande över för­säk­ringen

13 §   Det som sägs i 14 kap. om för­fo­gande över för­säk­ringen tilläm­pas också vid kol­lek­tivav­tals­grun­dad per­son­för­säk­ring, om inte annat sägs i andra styc­ket.

För­säk­rings­bo­la­get kan i för­säk­rings­vill­ko­ren bestämma att den för­säk­rade inte får över­låta eller pant­sätta sin rätt enligt för­säk­ringen. Ett för­fo­gande i strid mot en sådan bestäm­melse är utan ver­kan. Ett för­bud mot över­lå­telse hind­rar dock inte utmät­ning eller över­lå­telse vid ackord eller i en under före­tags­re­kon­struk­tion fast­ställd rekon­struk­tions­plan eller i kon­kurs i vidare utsträck­ning än detta föl­jer av vad som annars före­skrivs i lag eller annan för­fatt­ning. Lag (2022:989).

För­hål­lan­det till bor­ge­nä­rerna

14 §   Det som sägs i 15 kap. om för­hål­lan­det till bor­ge­nä­rerna tilläm­pas också vid kol­lek­tivav­tals­grun­dad per­son­för­säk­ring.

Regle­ringen av för­säk­rings­fall, m.m.

15 §   Det som sägs i 16 kap. 1-5 och 10 §§ om regle­ringen av för­säk­rings­fall m.m. tilläm­pas också vid kol­lek­tivav­tals­grun­dad per­son­för­säk­ring.


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

2005:104
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2006. Genom lagen upp­hävs lagen (1927:77) om för­säk­rings­av­tal, lagen (1927:78) angå­ende infö­rande av lagen om för­säk­rings­av­tal och kon­su­ment­för­säk­rings­la­gen (1980:38).
   2. För för­säk­rings­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det och inte för­ny­ats där­ef­ter (äldre för­säk­ringar) gäl­ler äldre bestäm­mel­ser, om inte annat föl­jer av 3--10. Har för­ny­else skett efter ikraft­trä­dan­det, gäl­ler den nya lagen.
För­ord­ning (2005:954).
   3. Bestäm­mel­serna i 10 kap. 5-8 och 10-12 §§ tilläm­pas på äldre per­son­för­säk­ringar. Det­samma gäl­ler 10 kap. 9 §, om vill­ko­ren har änd­rats efter ikraft­trä­dan­det och infor­ma­tion inte har läm­nats enligt 6 §.
   4. Bestäm­mel­serna i 12 kap. tilläm­pas på äldre per­son­för­säk­ringar, om tillämp­ning av äldre rätt skulle leda till ett resul­tat som är uppen­bart oskä­ligt mot för­säk­rings­ta­ga­ren eller den­nes rätts­in­ne­ha­vare.
   5. Bestäm­mel­serna i 13 kap. tilläm­pas på äldre per­son­för­säk­ringar när en pre­mie enligt för­säk­rings­av­ta­let skall beta­las efter ikraft­trä­dan­det. Bestäm­mel­serna i 13 kap. 4 § tilläm­pas dock bara om med­de­lande har begärts efter ikraft­trä­dan­det.
   6. Bestäm­mel­serna i 14 kap. 1-14 §§ tilläm­pas på äldre per­son­för­säk­ringar i fråga om för­fo­gan­den över för­säk­ring­arna som sker efter ikraft­trä­dan­det.

Om en hän­delse som avses i 14 kap. 15 § inträf­far efter ikraft­trä­dan­det, tilläm­pas även den bestäm­mel­sen på äldre per­son­för­säk­ringar.
   7. Bestäm­mel­serna i 15 kap. tilläm­pas på äldre per­son­för­säk­ringar, om ett beslut om utmät­ning, kon­kurs eller offent­ligt ackord med­de­las efter ikraft­trä­dan­det. En äldre liv­för­säk­ring får dock inte utmä­tas med stöd av 15 kap. 3 §, om den skulle ha undan­ta­gits från utmät­ning enligt 116 § första styc­ket lagen (1927:77) om för­säk­rings­av­tal.
   8. Bestäm­mel­serna i 16 kap. 1-4 och 10 §§ tilläm­pas på äldre per­son­för­säk­ringar, om för­säk­rings­fal­let inträf­far efter ikraft­trä­dan­det.

Bestäm­mel­serna i 16 kap. 6-9 §§ tilläm­pas på äldre per­son­för­säk­ringar, om upp­säg­ningen eller med­de­lan­det om väg­ran att teckna eller för­nya en för­säk­ring har avsänts efter ikraft­trä­dan­det eller om 11 kap. 1 eller 3 § annars är tillämp­lig.
   9. När bestäm­mel­ser i denna lag är tillämp­liga på äldre för­säk­ringar, gäl­ler också 1 kap. 6 och 7 §§.

Om en äldre per­son­för­säk­ring ingår som del i en ska­de­för­säk­ring, tilläm­pas 3-9 bara i den utsträck­ning som föl­jer av 1 kap. 8 §.
   10. Lagen tilläm­pas på äldre kol­lek­tivav­tals­grun­dade för­säk­ringar, med de undan­tag som anges i det föl­jande.

I fråga om för­fo­gan­den som har gjorts före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas äldre rätt. Det­samma gäl­ler i fråga om för­hål­lan­det till bor­ge­nä­rerna, när ett beslut om utmät­ning, kon­kurs eller offent­ligt ackord har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det. Likaså gäl­ler att en äldre liv­för­säk­ring inte får utmä­tas med stöd av 15 kap. 3 §, om den skulle ha undan­ta­gits från utmät­ning enligt 116 § första styc­ket lagen (1927:77) om för­säk­rings­av­tal.

I fråga om för­säk­rings­fall som har inträf­fat före ikraft­trä­dan­det tilläm­pas äldre rätt. För­ord­ning (2005:954).

2007:123
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2007.
   2. För för­säk­rings­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det och inte för­ny­ats där­ef­ter (äldre för­säk­ringar) gäl­ler 11 kap. 5 § i den äldre lydel­sen, om inte annat fram­går av 3.
Lag (2022:643).
   3. Bestäm­mel­serna i 11 kap. 5 § i den nya lydel­sen gäl­ler även för äldre för­säk­ringar där för­säk­rings­ta­garna eller andra ersätt­nings­be­rät­ti­gade bär pla­ce­rings­ris­ken. Lag (2022:643).

2010:2069
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2011.
   2. En under­stöds­för­e­ning som vid lagens ikraft­trä­dande inte omfat­tas av skyl­dig­he­ten att lämna infor­ma­tion får tillämpa äldre bestäm­mel­ser till utgången av år 2014 eller, om en ansö­kan om till­stånd enligt 2 kap. för­säk­rings­rö­rel­se­la­gen (2010:2043) då har getts in, till dess att ett beslut med anled­ning en sådan ansö­kan har vun­nit laga kraft.

2011:12
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2011.
   2. Ett för­säk­rings­bo­lag får efter den 31 decem­ber 2011 inte inhämta häl­so­upp­gif­ter med stöd av ett sam­tycke som har läm­nats före lagens ikraft­trä­dande och som inte upp­fyl­ler kra­ven i de nya bestäm­mel­serna.

2013:1092
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2015.
   2. Äldre bestäm­mel­ser gäl­ler för för­säk­rings­av­tal som har ingåtts före ikraft­trä­dan­det och inte för­ny­ats där­ef­ter (äldre för­säk­ringar), om inte annat föl­jer av 3 eller 4.
   3. De nya bestäm­mel­serna i 10 kap. 7 § andra styc­ket tilläm­pas även på äldre för­säk­ringar.
   4. De nya bestäm­mel­serna i 7 kap. 4 §, 10 kap. 7 § tredje styc­ket och 16 kap. 5 § tilläm­pas på äldre för­säk­ringar, om det för­hål­lande som enligt för­säk­rings­av­ta­let berät­ti­gar till för­säk­rings­er­sätt­ning eller annat för­säk­rings­skydd inträ­der efter ikraft­trä­dan­det.

2022:989
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2022.
   2. Den äldre lydel­sen av 9 kap. 7 § gäl­ler fort­fa­rande om offent­ligt ackord har fast­ställts beträf­fande den för­säk­rade enligt den upp­hävda lagen (1996:764) om före­tags­re­kon­struk­tion.
   3. Den äldre lydel­sen av 15 kap. 8 § gäl­ler fort­fa­rande i fråga om offent­ligt ackord enligt den upp­hävda lagen (1996:764) om före­tags­re­kon­struk­tion.

Vik­tiga lagar inom ersätt­nings­rät­ten

Vik­tiga lagar inom ersätt­nings­rät­ten

För­säk­rings­av­talslag (2005:104)
Ska­de­stånds­lag (1972:207)
JP Info­nets tjäns­ter inom ersätt­nings­rätt

JP Info­nets tjäns­ter inom ersätt­nings­rätt

Arbe­tar du med ersätt­nings­rätt? I JP Info­nets tjäns­ter hit­tar du det juri­diska grund­ma­te­rial du behö­ver som besluts­un­der­lag samt den senaste prax­isut­veck­lingen snabbt ana­ly­se­rad och kom­men­te­rad. Se allt inom ersätt­nings­rätt.