Fas­tig­hets­tax­e­rings­lag (1979:1152)

Enligt fas­tig­hets­tax­e­rings­la­gen är fas­tig­he­ter som huvud­re­gel skatte-​ eller avgifts­plik­tiga. Det inne­bär att den som äger en fas­tig­het ska betala avgif­ter eller skatt för fas­tig­he­ten. En fas­tig­het ska utgöra en tax­e­rings­en­het om inget annat före­skrivs, men en fas­tig­het kan även delas in i tax­e­rings­en­he­ter som ska taxe­ras för sig. För varje skatte-​ eller avgifts­plik­tig tax­e­rings­en­het ska ett tax­e­rings­värde bestäm­mas, mot­sva­rande 75 % av tax­e­rings­en­he­tens mark­nads­värde. Tax­e­rings­vär­det används för att räkna ut hur myc­ket skatt eller avgift som ska tas ut för en fas­tig­het ett visst år.

SFS nr:

1979:1152
Depar­te­ment/myn­dig­het: Finans­de­par­te­men­tet S1
Utfär­dad: 1979-​12-20
Änd­rad: t.o.m. SFS

2020:950
Övrig text: Rät­tel­se­blad 2009:105 har iakt­ta­gits.
Änd­rings­re­gis­ter: SFSR (Rege­rings­kans­liet)
Källa: Full­text (Rege­rings­kans­liet)


Avd. 1. Bestäm­mel­ser om tax­e­ring av fas­tig­het


1 kap. Inle­dande bestäm­mel­ser

1 §   Fas­tig­hets­tax­e­ring sker vid all­män, för­enklad och sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring.

Vid fas­tig­hets­tax­e­ring ska beslut fat­tas om fas­tig­he­ter­nas skatte-​ och avgifts­plikts­för­hål­lan­den och indel­ning i tax­e­rings­en­he­ter. Vidare ska typ av tax­e­rings­en­het och tax­e­rings­värde bestäm­mas för varje tax­e­rings­en­het.
Tax­e­rings­värde ska dock inte bestäm­mas för fas­tig­het som enligt 3 kap. ska undan­tas från skatte-​ och avgifts­plikt.

Det som sägs om avgifts­plikt och avgifts­fri­het i denna lag avser kom­mu­nal fas­tig­hets­av­gift enligt lagen (2007:1398) om kom­mu­nal fas­tig­hets­av­gift. Lag (2007:1416).

2 §   Vid fas­tig­hets­tax­e­ring skall iakt­tas att tax­e­ring­arna blir över­ens­stäm­mande med före­skrif­terna om fas­tig­hets­tax­e­ring samt lik­for­miga och rätt­visa.

3 §   Med tax­e­ringsår menas i denna lag det kalen­derår för vil­ket fas­tig­hets­tax­e­ring bestäms.

Beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring som fat­tas vid all­män eller för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring eller genom ny tax­e­ring vid sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring skall gälla från ingången av det tax­e­ringsår då sådan tax­e­ring sker till ingången av det tax­e­ringsår då beslut fat­tas nästa gång.

Med löpande tax­e­rings­pe­riod avses tiden från ingången av det tax­e­ringsår då all­män eller för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring sker av en tax­e­rings­en­het till ingången av det tax­e­ringsår då all­män eller för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring av tax­e­rings­en­he­ten sker nästa gång. Lag (2001:1218).

4 §   Bestäm­mel­serna i denna lag om fas­tig­het skall tilläm­pas även i fråga om bygg­nad som är lös egen­dom.

Till sådan bygg­nad skall räk­nas egen­dom, som avses i 2 kap. 2 och 3 §§ jor­da­bal­ken, i den mån den till­hör bygg­na­dens ägare.

4 a §   I denna lag bety­der
   1. tre­di­men­sio­nell fas­tig­het: en fas­tig­het som i sin hel­het är avgrän­sad både hori­son­tellt och ver­ti­kalt,
   2. tre­di­men­sio­nellt fas­tig­hets­ut­rymme: ett utrymme som ingår i en annan fas­tig­het än en tre­di­men­sio­nell fas­tig­het och som är avgrän­sat både hori­son­tellt och ver­ti­kalt.

Vad som sägs i denna lag om mark gäl­ler också annat utrymme som ingår i en fas­tig­het eller är sam­fällt för flera fas­tig­he­ter.
Lag (2003:1201).

5 §   Som ägare av fas­tig­het ska i fall som avses nedan anses
      a) den som inne­har fas­tig­het med fide­i­kom­miss­rätt eller i annat fall utan veder­lag besit­ter fas­tig­het på grund av tes­ta­men­ta­riskt för­ord­nande;
      b) den som inne­har fas­tig­het med åbo­rätt, tomträtt eller vat­ten­falls­rätt samt den som annars inne­har fas­tig­het med stän­dig eller ärft­lig besitt­nings­rätt;
      c) inne­ha­vare av skogs­om­råde som bli­vit av sta­ten upp­lå­tet till kanal­bo­lag eller till kom­mun eller annan menig­het;
      d) inne­ha­vare av publikt boställe eller på lön ansla­gen jord;
      e) juri­disk per­son, som för­val­tar sam­fäl­lig­het och som enligt 6 kap. 6 § första styc­ket inkomst­skat­te­la­gen (1999:1229) är skatt­skyl­dig för sam­fäl­lig­he­tens inkoms­ter; samt
      f) nytt­jan­de­rätts­ha­vare till täkt­mark som avses i 2 kap. 4 §, om nytt­jan­de­rät­ten har för­vär­vats mot engångs­ve­der­lag.

Såsom inne­ha­vare av publikt boställe eller på lön ansla­gen jord ska anses den tjäns­te­in­ne­ha­vare eller annan som för­fatt­nings­en­ligt har rätt att nyttja fas­tig­he­ten eller få dess avkast­ning.

Ska avkast­ning utö­ver hus­be­ho­vet av skog på fas­tig­het, som avses under b eller d, för­fatt­nings­en­ligt helt eller del­vis till­komma all­män fond eller inrätt­ning, är denna att anse såsom fas­tig­he­tens inne­ha­vare, såvitt angår fas­tig­he­tens värde av pro­duk­tiv skogs­mark med väx­ande skog och mar­kan­lägg­ningar som används eller behövs för skogs­bruk.
Lag (2009:1407).

6 §   Fas­tig­hets­tax­e­ring skall ske på grund­val av fas­tig­hets använd­ning och beskaf­fen­het vid tax­e­rings­å­rets ingång.
Lag (2001:1218).

All­män och för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring

7 §   All­män fas­tig­hets­tax­e­ring ska ske vartan­nat år enligt bestäm­mel­serna i 2-15 kap. och i föl­jande ord­ning.År 2003 och där­ef­ter vart sjätte år taxe­ras små­hu­sen­he­ter, år 2005 och där­ef­ter vart sjätte år lant­bruks­en­he­ter, år 2007 och där­ef­ter vart sjätte år hyres­hu­sen­he­ter, indu­stri­en­he­ter, elpro­duk­tions­en­he­ter och spe­ci­a­len­he­ter samt år 2013 och där­ef­ter vart sjätte år ägar­lä­gen­het­sen­he­ter. Lag (2009:105).

7 a §   För­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring ska ske för hyres­hu­sen­he­ter, små­hu­sen­he­ter, ägar­lä­gen­het­sen­he­ter och lant­bruks­en­he­ter. Sådan tax­e­ring sker enligt bestäm­mel­serna i 2-10 och 12-14 kap. och i föl­jande ord­ning.

År 2004 och där­ef­ter vart sjätte år taxe­ras hyres­hu­sen­he­ter,
år 2006 och där­ef­ter vart sjätte år små­hu­sen­he­ter,
år 2008 och där­ef­ter vart sjätte år lant­bruks­en­he­ter samt

år 2010 och där­ef­ter vart sjätte år ägar­lä­gen­het­sen­he­ter.
Lag (2009:105).

7 b §   Bestäm­mel­ser om för­fa­ran­det vid all­män och för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring finns i 17-24 kap. Lag (2001:1218).

Sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring

8 §   Sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring skall verk­stäl­las varje år enligt bestäm­mel­serna i 16 kap. Sådan tax­e­ring skall dock ej ske av tax­e­rings­en­het som taxe­ras genom all­män eller för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring samma år.

Bestäm­mel­ser om för­fa­ran­det vid sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring finns i 25 - 32 kap. Lag (2001:1218).

9 §   Har upp­hävts genom lag (2001:1218).


2 kap. Indel­ning av bygg­na­der och mark

1 §   Bygg­na­der skall inde­las i bygg­nads­ty­per och mark i ägo­slag på sätt som anges i 2 - 4 §§. Indel­ning får inte ske på grund­val av till­fäl­lig använd­ning.

2 §   Bygg­na­der ska inde­las i de bygg­nads­ty­per som anges i det föl­jande.

Småhus        Byggnad som är inrättad till bostad åt en eller 
        två familjer. Till sådan byggnad ska höra 
        komplementhus såsom garage, förråd och annan 
        mindre byggnad.        
        Byggnad som är inrättad till bostad åt minst 
        tre och högst tio familjer ska tillhöra 
        byggnadstypen småhus, om byggnaden ligger på 
        fastighet med åkermark, betesmark, produktiv 
        skogsmark med avverkningsrestriktioner, 
        produktiv skogsmark utan 
        avverkningsrestriktioner eller skogligt 
        impediment.    
        Byggnad som hör till en tredimensionell 
        fastighet eller ett tredimensionellt 
        fastighetsutrymme kan inte utgöra småhus.
Ägarlägenhet    Byggnad som hör till en tredimensionell fastighet 
        och som är inrättad till bostad åt en enda familj.
Hyreshus    Byggnad som är inrättad till bostad åt minst tre 
        familjer eller till kontor, butik, hotell, 
        restaurang och liknande. Byggnad med 
        förrådsutrymme, som ligger i anslutning 
        till hyreshus och som behövs för verksamheten, 
        ska utgöra hyreshus.        
        Byggnad som är inrättad till bostad och som hör
        till en tredimensionell fastighet ska utgöra 
        hyreshus om den är inrättad till bostad åt fler 
        än en enda familj. Byggnad som är inrättad till 
        bostad och som hör till ett tredimensionellt 
        fastighetsutrymme ska utgöra hyreshus.
        Till hyreshus ska dock inte räknas byggnad som 
        är inrättad till bostad åt minst tre och högst 
        tio familjer, om den ingår i lantbruksenhet.
Ekonomibyggnad    Byggnad som är inrättad för jordbruk eller 
        skogsbruk och som inte är inrättad för 
        bostadsändamål, såsom djurstall, loge, lada, 
        maskinhall, lagerhus, magasin och växthus.
        Växthus, djurstall och ridhus som inte har 
        anknytning till jordbruk eller skogsbruk.
Kraftverks-​
byggnad        Byggnad som är inrättad för kommersiell 
        produktion av elektrisk starkström. Även byggnad 
        för vattenreglering, för lagring av bränsle och 
        annan byggnad för produktionen utgör 
        kraftverksbyggnad.    
Industribyggnad    Byggnad som är inrättad för industriell 
        verksamhet och som inte utgör 
        kraftverksbyggnad.
Specialbyggnad    Med specialbyggnad avses        
        Försvarsbyggnad    Byggnad som används för 
                försvarsändamål eller 
                ekonomisk försvarsberedskap, 
                om byggnaden inte är en 
                fristående industriell 
                anläggning. Även mässbyggnad 
                ska utgöra försvarsbyggnad.
        Kommunikations-    
        byggnad        Garage, hangar, lokstall, 
                terminal, stationsbyggnad, 
                expeditionsbyggnad, vänthall, 
                godsmagasin, reparationsverkstad 
                och liknande, om byggnaden 
                används för allmänna 
                kommunikationsändamål.
                Byggnad som används i Statens 
                järnvägars, Luftfartsverkets, 
                Trafikverkets, Teracom 
                Aktiebolags, Sveriges Radio 
                Aktiebolags, Sveriges Television 
                Aktiebolags och Sveriges 
                Utbildningsradio Aktiebolags 
                verksamhet.
        Distributions-
        byggnad        Byggnad som ingår i överförings- 
                eller distributionsnätet för gas, 
                värme, elektricitet eller vatten 
                samt gasturbin och annan byggnad 
                som används för att upprätthålla 
                balansen i elsystemet.
        Värmecentral    Byggnad för produktion och 
                distribution av varmvatten för 
                uppvärmning, dock inte sådan 
                anläggning som även är inrättad 
                för produktion av elektrisk 
                starkström för yrkesmässig 
                distribution.        
        Renings-
        anläggning    Vattenverk, avloppsreningsverk, 
                anläggning för förvaring av 
                radioaktivt avfall, sopstation 
                och liknande samt pumpstation som 
                hör till sådan anläggning. Som 
                reningsanläggning avses inte 
                anläggning där verksamheten i allt 
                väsentligt utgör ett led i en 
                industriell process.
        Vårdbyggnad    Byggnad som används för sjukvård, 
                missbrukarvård, omsorger om barn 
                och ungdom, kriminalvård, 
                åldringsvård eller omsorger om 
                psykiskt utvecklingsstörda. 
                Annan byggnad än som nu har 
                nämnts ska utgöra vårdbyggnad, om 
                den används som hem åt personer 
                som behöver institutionell vård 
                eller tillsyn.
        Bad-, sport- 
        och idrotts-
        anläggning    Byggnad som används för bad, sport, 
                idrott och liknande, om allmänheten 
                har tillträde till anläggningen.        
        Skolbyggnad    Byggnad som används för undervisning 
                eller forskning vid
                    skola som anordnas av staten
                    skola som anordnas med 
                    statsbidrag och
                    skola vars undervisning står 
                    under statlig tillsyn.        
                Byggnad som används som elevhem eller 
                skolhem för elever vid sådana skolor.
        Kulturbyggnad    Byggnad som används för kulturellt 
                ändamål såsom teater, biograf, museum 
                och liknande.
        Ecklesiastik-
        byggnad        Kyrka eller annan byggnad som används 
                för religiös verksamhet. 
                Krematorium och annan byggnad som 
                används för begravningsverksamhet.        
        Allmän byggnad    Byggnad som tillhör staten, kommun 
                eller annan menighet och som används 
                för allmän styrelse, förvaltning, 
                rättsvård, ordning eller säkerhet samt 
                fritidsgård och byggnad med likartad 
                användning. Som allmän byggnad ska inte 
                anses byggnad som används för statens 
                affärsdrivande verksamhet.
Övrig byggnad    Byggnad som inte ska utgöra någon av de tidigare nämnda 
        byggnadstyperna.
Lag (2020:950).

3 §   Bygg­nads­ty­pen skall bestäm­mas med hän­syn till det ända­mål som bygg­nad till över­vä­gande del är inrät­tad för och det sätt som bygg­nad till över­vä­gande del används på.

Bygg­nad, som kan inde­las både som små­hus, hyres­hus, kraft­verks­bygg­nad, indu­stri­bygg­nad eller övrig bygg­nad och som spe­ci­al­bygg­nad, skall inde­las som spe­ci­al­bygg­nad.

Bygg­nad, som kan inde­las både som spe­ci­al­bygg­nad och eko­no­mi­bygg­nad, skall inde­las som eko­no­mi­bygg­nad.
Lag (1999:630).

4 §   Mark ska inde­las i de ägo­slag som anges i det föl­jande.
Mark som är vat­ten­täckt ska inde­las endast om den är täkt­mark. Indel­ningen får inte påver­kas av före­koms­ten av bygg­nad som ska rivas (sane­rings­bygg­nad) eller av bygg­nad eller bygg­na­der vars sam­man­lagda tax­e­rings­värde inte skulle uppgå till 50 000 kro­nor.

Tomtmark        Mark som upptas av småhus, ägarlägenheter,
                hyreshus, kraftverksbyggnad, industribyggnad,
                specialbyggnad eller övrig byggnad samt
                trädgård, parkeringsplats, upplagsplats,
                kommunikationsutrymme m.m., som ligger i
                anslutning till en sådan byggnad.
                Mark till fastighet, som är bebyggd med småhus,
                hyreshus, kraftverksbyggnad, industribyggnad,
                specialbyggnad eller övrig byggnad, ska i sin
                helhet utgöra tomtmark, om fastigheten ligger i
                ett ägoskifte och har en total areal som inte
                överstiger två hektar. Detta ska dock inte
                gälla om fastighetens mark till någon del ska
                taxeras tillsammans med annan egendom enligt
                reglerna i 4 kap.
                Vad nu har sagts om tomtmark ska också gälla
                mark till obebyggd fastighet, som har bildats
                för byggnadsändamål under de senaste två åren.
                Har fastigheten bildats längre tillbaka i tiden
                ska marken utgöra tomtmark endast om det är
                uppenbart att den får bebyggas. I övriga fall
                ska obebyggd mark anses som tomtmark endast om
                marken enligt detaljplan utgör kvartersmark för
                enskilt bebyggande och det inte är uppenbart
                att bebyggelsen inte ska genomföras. Detsamma
                gäller om det finns giltigt bygglov eller
                tillstånd enligt ett förhandsbesked enligt
                plan- och bygglagen (2010:900), avseende sådan
                byggnad som anges i andra stycket.
Täktmark        Mark för vilken täkttillstånd enligt 9 kap.
                miljöbalken, förordningen (1998:899) om
                miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd eller
                lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om
                vattenverksamhet gäller. Med täkttillstånd ska
                jämställas pågående täkt. Byggnad på täktområde
                för täktens utnyttjande hindrar inte att marken
                indelas som täktmark.
Åkermark        Mark som används eller lämpligen kan användas
                till växtodling eller bete och som är lämplig
                att plöjas.
Betesmark       Mark som används eller lämpligen kan användas
                till bete och som inte är lämplig att plöjas.
Pro­duk­tiv skogs­mark med avverknings-​
restriktioner   Produktiv skogsmark som omfattas av
                avverkningsrestriktioner.
                Med produktiv skogsmark avses detsamma som i
                2 § skogsvårdslagen (1979:429). Med
                avverkningsrestriktioner avses
                avverkningsförbud, krav på överhållning,
                maximering av hyggesstorlek eller virkesuttag
                eller barrskogsförbud enligt bestämmelser om
                naturreservat eller biotopskyddsområden.
Pro­duk­tiv skogs­mark utan avverknings-​
restriktioner   Produktiv skogsmark som inte omfattas av
                avverkningsrestriktioner.
                Med produktiv skogsmark och
                avverkningsrestriktioner avses detsamma som
                i definitionen av produktiv skogsmark med
                avverkningsrestriktioner.
Skog­ligt
impediment      Improduktiv skogsmark samt träd- och
                buskmark.
                Med improduktiv skogsmark avses skogsmark
                som inte är produktiv skogsmark. Med
                skogsmark samt träd- och buskmark avses
                detsamma som i 2 och 2 a §§ skogsvårdslagen.
Övrig mark      Mark som inte ska utgöra något av de tidigare
                nämnda ägoslagen.
Lag (2015:60).


3 kap. Skatte-​ och avgifts­plikt

1 §   Fas­tig­het är skatte-​ eller avgifts­plik­tig, om inte annat anges i 2-4 §§. Lag (2007:1416).

2 §   Från skatte-​ och avgifts­plikt ska undan­tas spe­ci­al­bygg­nad, sådan bygg­nad under upp­fö­rande samt tomt­mark och övrig mark som hör till bygg­na­den. Från skatte-​ och avgifts­plikt ska också undan­tas mar­kan­lägg­ning som hör till fas­tig­he­ten.

Från skatte-​ och avgifts­plikt undan­tas även natio­nal­par­ker.
Lag (2007:1416).

3 §   Från skatte-​ och avgifts­plikt ska undan­tas eko­no­mi­bygg­nad, åker-​mark, betes­mark, pro­duk­tiv skogs­mark med avverk­nings­re­strik­tio­ner, pro­duk­tiv skogs­mark utan avverk­nings­re­strik­tio­ner, skog­ligt impe­di­ment och övrig mark samt mar­kan­lägg­ning som hör till fas­tig­he­ten, om denna till över­vä­gande del används för
   1. sådan vård eller omsorgs­verk­sam­het som bedrivs i vård­bygg­nad
   2. under­vis­ning eller forsk­ning som bedrivs vid sådan skola som nämns i defi­ni­tio­nen av skol­bygg­nad i 2 kap. 2 §.
Lag (2015:60).

4 §   Bygg­nad samt tomt­mark och övrig mark som hör till bygg­na­den samt mar­kan­lägg­ning som hör till fas­tig­he­ten ska undan­tas från skatte-​ och avgifts­plikt om fas­tig­he­ten ägs av någon av föl­jande insti­tu­tio­ner och om den till över­vä­gande del används i deras verk­sam­het såsom sådana:
   1. Kyr­kor samt barm­här­tig­hets­in­rätt­ningar som avses i 7 kap. 15 § inkomst­skat­te­la­gen (1999:1229) samt sådana sär­skilda rätts­sub­jekt som avses i 10 § första styc­ket lagen (1998:1592) om infö­rande av lagen (1998:1591) om Svenska kyr­kan.
   2. Stif­tel­ser som upp­fyl­ler kra­ven i 7 kap. 4-6 §§ samt ide­ella för­e­ningar och regi­stre­rade tros­sam­fund som upp­fyl­ler kra­ven i 7 kap. 4-6 och 10 §§ inkomst­skat­te­la­gen.
   3. Aka­de­mier, Nobelstif­tel­sen, stif­tel­sen Dag Ham­marskjölds Min­nes­fond och stif­tel­sen Sve­ri­ges sjö­mans­hus.
   4. Sådana stu­dent­kå­rer, natio­ner och sam­ar­bets­or­gan som avses i 7 kap. 16 § inkomst­skat­te­la­gen.
   5. Utländska sta­ters beskick­ningar.

Skatte-​ och avgifts­fri­he­ten ska endast avse egen­dom, som enligt 4 kap. 5 § utgör annan typ av tax­e­rings­en­het än lant­bruks­en­het. Lag (2013:1104).


4 kap. Tax­e­rings­en­het och beskatt­nings­na­tur

1 §   Tax­e­rings­en­het är vad som skall taxe­ras för sig. Fas­tig­het skall utgöra tax­e­rings­en­het, om inte annat före­skrivs.

2 §   Har skilda delar av en fas­tig­het olika ägare skall fas­tig­he­ten upp­de­las i tax­e­rings­en­he­ter enligt ägar­för­hål­lan­dena.

3 §   För bildande av tax­e­rings­en­he­ter skall fas­tig­he­ter och fas­tig­hets­de­lar med samma ägare inom samma kom­mun föras sam­man. Den sam­man­förda egen­do­men skall utgöra en tax­e­rings­en­het, om inte annat sägs i 4 - 9 §§.

4 §   Tax­e­rings­en­het ska omfatta antingen skatte-​ och avgifts­plik­tig eller skatte-​ och avgifts­fri egen­dom.
Lag (2007:1416).

Tax­e­rings­en­het

5 §   Tax­e­rings­en­het ska omfatta bygg­nads­ty­per och ägo­slag enligt en av föl­jande kom­bi­na­tio­ner, om inte annat sägs i andra och tredje styc­kena, och ha en av föl­jande beteck­ningar för typ av tax­e­rings­en­het
   1. små­hus och tomt­mark för sådan bygg­nad (små­hu­sen­het)
   2. ägar­lä­gen­het och tomt­mark för sådan bygg­nad (ägar­lä­gen­het­sen­het)
   3. hyres­hus och tomt­mark för sådan bygg­nad (hyres­hu­sen­het)
   4. indu­stri­bygg­nad, övrig bygg­nad, tomt­mark för sådana bygg­na­der, vat­ten­verk på annans grund samt sådan fis­ke­fas­tig­het som avses i 10 § lagen (1970:995) om infö­rande av nya jor­da­bal­ken (indu­stri­en­het)
   5. täkt­mark samt indu­stri­bygg­nad och övrig bygg­nad på sådan mark (indu­stri­en­het)
   6. spe­ci­al­bygg­nad och tomt­mark för sådan bygg­nad (spe­ci­a­len­het)
   7. eko­no­mi­bygg­nad, åker­mark, betes­mark, pro­duk­tiv skogs­mark med avverk­nings­re­strik­tio­ner, pro­duk­tiv skogs­mark utan avverk­nings­re­strik­tio­ner och skog­ligt impe­di­ment (lant­bruks­en­het)
   8. kraft­verks­bygg­nad, tomt­mark till kraft­verks­bygg­nad och fall­rätt samt tax­e­rings­en­het vars värde till över­vä­gande del utgörs av rätt till andels-​ eller ersätt­nings­kraft (elpro­duk­tions­en­het).

Små­hus och tomt­mark för sådan bygg­nad som lig­ger på fas­tig­het med åker­mark, betes­mark, pro­duk­tiv skogs­mark med avverk­nings­re­strik­tio­ner, pro­duk­tiv skogs­mark utan avverk­nings­re­strik­tio­ner eller skog­ligt impe­di­ment, ska ingå i den lant­bruks­en­het som omfat­tar mar­ken.

Sane­rings­bygg­nad och övrig mark kan ingå i samt­liga tax­e­rings­en­he­ter under punk­terna 1-8 i första styc­ket. Övrig mark ska i regel ingå i lant­bruks­en­het. I annat fall ska övrig mark taxe­ras till­sam­mans med den tomt­mark eller täkt­mark som lig­ger när­mast. Har övrig mark stor omfatt­ning och sak­nar den sam­band med annan mark, som har samma ägare, ska den dock bilda en tax­e­rings­en­het. Tax­e­rings­en­het, som består av endast övrig mark, beteck­nas indu­stri­en­het, om den lig­ger till över­vä­gande del inom tätort, och lant­bruks­en­het, om den lig­ger till över­vä­gande del utan­för sådan ort.
Lag (2015:60).

6 §   I små­hu­sen­het, ägar­lä­gen­het­sen­het, hyres­hu­sen­het, spe­ci­a­len­het och indu­stri­en­het ska endast ingå egen­dom som lig­ger sam­lad och som utgör en eko­no­misk enhet.

Växt­hus, djurstall och rid­hus som inte har anknyt­ning till jord­bruk eller skogs­bruk ska bilda egen lant­bruks­en­het.
Lag (2020:950).

7 §   Består täkt­mark av skilda mark­om­rå­den skall varje sådant område utgöra en tax­e­rings­en­het. Omfat­tas områ­den av samma täkt­plan enligt mil­jö­bal­ken eller mot­sva­rande äldre bestäm­mel­ser skall de dock utgöra en tax­e­rings­en­het. Lag (1998:815).

8 §   Tax­e­rings­en­het ska omfatta eko­no­mi­bygg­nad, åker­mark, betes­mark, pro­duk­tiv skogs­mark med avverk­nings­re­strik­tio­ner, pro­duk­tiv skogs­mark utan avverk­nings­re­strik­tio­ner, skog­ligt impe­di­ment eller övrig mark som ingår i en bruk­nings­en­het.
Lag (2015:60).

9 §   Fas­tig­het, som till­hör sta­ten och som för­val­tas av skilda myn­dig­he­ter, får upp­de­las i tax­e­rings­en­he­ter efter de olika myn­dig­he­ter­nas för­valt­nings­om­rå­den.

10 §   Mark­sam­fäl­lig­het eller anlägg­nings­sam­fäl­lig­het ska utgöra en tax­e­rings­en­het, om den för­val­tas av juri­disk per­son. Detta gäl­ler dock inte om fas­tig­he­terna, som har del i sam­fäl­lig­he­ten, ute­slu­tande eller så gott som ute­slu­tande är små­hus­fas­tig­he­ter eller ägar­lä­gen­hets­fas­tig­he­ter. Detta gäl­ler inte hel­ler sam­fäl­lig­het, som avser enskild väg eller dike eller som har ett ringa eko­no­miskt värde.

I en elpro­duk­tions­en­het får inte kraft­verks­bygg­nad, mark eller mar­kan­lägg­ning ingå som till­hör mer än ett av föl­jande slag av kraft­verk: vat­ten­kraft­verk, kärn­kraft­verk, kraft­vär­me­verk, kon­dens­kraft­verk eller vind­kraft­verk.

Regle­rings­an­lägg­ning huvud­sak­li­gen avsedd för vat­ten­kraft­s­än­da­mål ska inte utgöra en tax­e­rings­en­het utan beak­tas vid tax­e­ringen av de vat­ten­kraft­verk som har nytta av anlägg­ningen. Lag (2012:89).

11 §   har upp­hävts genom lag (1990:1382).


5 kap. Bestäm­mande av tax­e­rings­värde

Grun­der för tax­e­ringen m.m.

1 §   Tax­e­rings­värde ska bestäm­mas för varje skatte-​ och avgifts­plik­tig tax­e­rings­en­het. Lag (2007:1416).

2 §   Tax­e­rings­värde skall bestäm­mas till det belopp som mot­sva­rar 75 pro­cent av tax­e­rings­en­he­tens mark­nads­värde.
Lag (2001:1218).

3 §   Med mark­nads­vär­det för en tax­e­rings­en­het avses det pris som den san­no­likt betingar vid en för­sälj­ning på den all­männa mark­na­den.

Vid vär­de­ringen skall inte beak­tas andra pri­vaträtts­liga för­plik­tel­ser än sådana som gäl­ler enligt ser­vi­tut och lik­nande eller som enligt tomträtts­kon­trakt gäl­ler om mar­kens utnytt­jande.

Vär­de­ringen skall grun­das på de belå­nings­för­hål­lan­den som nor­malt gäl­ler för likar­tade fas­tig­he­ter.

Om två eller flera fas­tig­he­ter i olika kom­mu­ner skulle ha utgjort en tax­e­rings­en­het om de hade legat i samma kom­mun, skall deras mark­nads­värde bestäm­mas, som om detta hade varit för­hål­lan­det.

4 §   Mark­nads­vär­det skall bestäm­mas med hän­syn till det genom­snitt­liga prislä­get under andra året (nivåå­ret) före det år då all­män eller för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring av tax­e­rings­en­he­ten sker.

Köpeskil­ling för fas­tig­hets­för­sälj­ningar från år före nivåå­ret som används för att bestämma mark­nads­vär­det skall kor­ri­ge­ras med hän­syn till pris­ut­veck­lingen till och med nivåå­ret.
Lag (2001:1218).

5 §   Mark­nads­vär­det skall i första hand bestäm­mas med led­ning av fas­tig­hets­för­sälj­ningar i orten (orts­pris­me­to­den). Här­vid skall inte beak­tas sådana för­sälj­ningar om vilka man kan anta att ovid­kom­mande omstän­dig­he­ter har inver­kat på pri­set.

Då fas­tig­hets­för­sälj­ningar inte ger den led­ning som behövs kan mark­nads­vär­det bestäm­mas med led­ning av en avkast­nings­be­räk­ning. Ger inte hel­ler en avkast­nings­be­räk­ning den led­ning som behövs kan mark­nads­vär­det upp­skat­tas med utgångs­punkt i det tek­niska nuvär­det (pro­duk­tions­kost­nads­be­räk­ning). Även i dessa fall skall dock hän­syn tas till fas­tig­hets­för­sälj­ningar i orten när det är möj­ligt. Lag (2001:546).

5 a §   Om inga fas­tig­he­ter har sålts inom ett vär­de­om­råde, eller för få för att vär­de­ni­vån inom områ­det med säker­het skall kunna bestäm­mas, får led­ning häm­tas från för­sälj­ningar inom andra vär­de­om­rå­den, där för­ut­sätt­ning­arna för pris­bild­ningen kan antas vara likar­tade. Lag (2001:546).

6 §   Det tek­niska nuvär­det skall bestäm­mas genom att åter­an­skaff­nings­kost­na­den för bygg­nad eller mar­kan­lägg­ning mul­ti­pli­ce­ras med en ned­räk­nings­fak­tor. Denna fak­tor skall bestäm­mas så att man där­i­ge­nom beak­tar den vär­de­minsk­ning som har upp­kom­mit mel­lan det år då anlägg­ningen kunde tas i bruk (nybygg­nads­å­ret) och andra året före tax­e­rings­å­ret. Den ned­räk­nings­fak­tor som bestäms för bygg­na­der som kun­nat tas i anspråk under det sist­nämnda året skall tilläm­pas även för bygg­na­der som tas i anspråk senare under den löpande tax­e­rings­pe­ri­o­den.

Med åter­an­skaff­nings­kost­nad för bygg­nad avses kost­na­den för att under andra året före tax­e­rings­å­ret upp­föra en mot­sva­rande anlägg­ning.
Kost­na­den kan bestäm­mas antingen genom en beräk­ning grun­dad på erfa­ren­he­ter om bygg­nads­kost­na­der­nas stor­lek detta år, eller genom en omräk­ning av den fak­tiska bygg­nads­kost­na­den med en omräk­nings­fak­tor.
Denna fak­tor skall bestäm­mas så att man där­i­ge­nom beak­tar änd­ringen i bygg­nads­kost­nad mel­lan nybygg­nads­å­ret och andra året före tax­e­rings­å­ret.
Lag (1992:1666).

Del­vär­den m.m.

7 §   Vid tax­e­ringen ska föl­jande del­vär­den bestäm­mas.

För småhus-​, ägarlägenhets-​, hyreshus-​, industri-​ och elpro­duk­tions­en­het:
   1. Bygg­nads­värde

Bygg­nads­värde är vär­det av de bygg­na­der som hör till tax­e­rings­en­he­ten.
   2. Mark­värde SFS 2009:105 Mark­värde är vär­det av tax­e­rings­en­he­tens tomt­mark, täkt­mark, fall­rätt

och mar­kan­lägg­ningar. För lant­bruks­en­het:
   1. Bostads­bygg­nads­värde

Bostads­bygg­nads­värde är vär­det av de små­hus som hör till tax­e­rings­en­he­ten.
   2. Eko­no­mi­bygg­nads­värde

Eko­no­mi­bygg­nads­värde är vär­det av de eko­no­mi­bygg­na­der som hör till tax­e­rings­en­he­ten.
   3. Tomt­marks­värde

Tomt­marks­värde är vär­det av tax­e­rings­en­he­tens tomt­mark.
   4. Jord­bruks­värde

Jord­bruks­värde är vär­det av tax­e­rings­en­he­tens åker­mark, betes­mark och mar­kan­lägg­ningar, som används eller behövs för växt­od­ling.
   5. Skogs­bruks­värde

Skogs­bruks­värde är vär­det av tax­e­rings­en­he­tens pro­duk­tiva skogs­mark med väx­ande skog och mar­kan­lägg­ningar, som används eller behövs för skogs­bruk.
   6. Skogs­im­pe­di­ments­värde

Skogs­im­pe­di­ments­värde är vär­det av de skog­liga impe­di­ment som hör till tax­e­rings­en­he­ten.
Lag (2009:1407).

8 §   Varje del­värde skall bestäm­mas för sig med tillämp­ning av i 2 - 5 a §§ angivna grun­der.

Vid bestäm­mande av del­värde för lant­bruks­en­het får dock avvi­kelse ske från 2 § vid stor­lekskor­rek­tion enligt 7 kap. 4 a §.

Sum­man av del­vär­dena utgör tax­e­rings­en­he­tens tax­e­rings­värde.
Lag (2001:1218).


6 kap. Vär­de­rings­en­het

1 §   Vär­de­rings­en­het är den egen­dom som skall vär­de­ras för sig. En vär­de­rings­en­het skall endast omfatta egen­dom som ingår i en enda tax­e­rings­en­het.

2 §   Varje små­hus, ägar­lä­gen­het, hyres­hus, kraft­verks­bygg­nad, indu­stri­bygg­nad och övrig bygg­nad med värde av minst 50 000 kro­nor ska utgöra en vär­de­rings­en­het, om inte annat anges i 3 eller 5 §.

Kom­ple­ment­hus på små­hu­sen­he­ten ska i regel ingå i samma vär­de­rings­en­het som det mest vär­de­fulla små­hu­set på tax­e­rings­en­he­ten.

Små­hus, hyres­hus, indu­stri­bygg­na­der och övriga bygg­na­der vil­kas värde inte upp­går till 50 000 kro­nor, ska ingå i samma vär­de­rings­en­het som den mest vär­de­fulla bygg­na­den inom samma tomt. Upp­går den mest vär­de­fulla bygg­na­dens värde inte till 50 000 kro­nor ska samt­liga bygg­na­der inom tom­ten utgöra en vär­de­rings­en­het. Lag (2012:89).

3 §   Är ett hyres­hus inrät­tat för både bostä­der och loka­ler skall bostads­de­len och lokal­de­len utgöra skilda vär­de­rings­en­he­ter. Bygg­na­der eller delar av olika bygg­na­der som åsatts samma klas­si­fi­ce­rings­data beträf­fande vär­de­fak­to­rerna lägen­hets­typ och ålder får sam­man­fö­ras till en vär­de­rings­en­het.

Är en indu­stri­bygg­nad som vär­de­rats med led­ning av en avkast­nings­be­räk­ning inrät­tad för mer än en lokal­typ skall delar som hän­förs till olika lokal­ty­per utgöra skilda vär­de­rings­en­he­ter. Sär­skild vär­de­rings­en­het behö­ver dock inte bil­das för en lokal­typ som omfat­tar mindre än tio pro­cent av bygg­na­dens totala yta och mindre än 250 kvadrat­me­ter. Bygg­na­der eller delar av olika bygg­na­der som åsatts samma klas­si­fi­ce­rings­data beträf­fande vär­de­fak­to­rerna lokal­typ, stan­dard och ålder får sam­man­fö­ras till en vär­de­rings­en­het.

Indel­ning av hyres­hus och indu­stri­bygg­nad i två eller flera vär­de­rings­en­he­ter får även ske om det under­lät­tar vär­de­ringen.
Lag (2001:546).

4 §   Varje modern eko­no­mi­bygg­nad och annan eko­no­mi­bygg­nad av större värde skall utgöra en vär­de­rings­en­het. Andra eko­no­mi­bygg­na­der skall i regel sam­man­fö­ras till en vär­de­rings­en­het. Sådan bygg­nad får dock utgöra en vär­de­rings­en­het om det väsent­ligt under­lät­tar vär­de­ringen.

5 §   Är ett små­hus eller en eko­no­mi­bygg­nad inrät­tad för väsent­ligt olika ända­mål får bygg­na­den inde­las i två eller flera vär­de­rings­en­he­ter om det under­lät­tar vär­de­ringen. Lag (1992:1666).

6 §   Har upp­hävts genom lag (1992:1666).

7 §   Varje tomt skall utgöra en vär­de­rings­en­het, om inte annat anges i andra - fjärde styc­kena.

Före­lig­ger bygg­rätt till två eller flera små­hus på en tomt får varje del av tom­ten, som omfat­tas av en bygg­rätt, utgöra en vär­de­rings­en­het.

Tomt som är bebyggd med hyres­hus skall inde­las i vär­de­rings­en­he­ter med led­ning av det sätt på vil­ket hyres­hu­sen har inde­lats i vär­de­rings­en­he­ter och med beak­tande av hur mar­kens bygg­rätt har tagits i anspråk eller skall tas i anspråk enligt plan.

Obe­byggd tomt­mark för hyres­hus skall inde­las i vär­de­rings­en­he­ter så att tomt­mark med bygg­rätt för bostä­der och för loka­ler utgör skilda vär­de­rings­en­he­ter. Lag (1992:1666).

8 §   Har upp­hävts genom lag (1994:1909).

9 §   All täkt­mark som avser samma slags fyn­dig­het inom en tax­e­rings­en­het skall utgöra en vär­de­rings­en­het.

10 §   Vart och ett av ägo­sla­gen åker­mark, betes­mark, pro­duk­tiv skogs­mark med avverk­nings­re­strik­tio­ner, pro­duk­tiv skogs­mark utan avverk­nings­re­strik­tio­ner och skog­ligt impe­di­ment inom en tax­e­rings­en­het ska utgöra en vär­de­rings­en­het. Är are­a­len åker­mark inom en tax­e­rings­en­het av större omfatt­ning får åker­mar­ken dock upp­de­las i två eller flera vär­de­rings­en­he­ter, om det väsent­ligt under­lät­tar vär­de­ringen. Lag (2015:60).

11 §   Mar­kan­lägg­ning skall ingå i samma vär­de­rings­en­het som den mark den hör till. Mar­kan­lägg­ning skall dock utgöra en vär­de­rings­en­het om det väsent­ligt under­lät­tar vär­de­ringen.

12 §   Fas­tig­hets ande­lar i sam­fäl­lig­he­ter som skall vär­de­ras för sig skall utgöra en vär­de­rings­en­het för varje bygg­nads­typ och ägo­slag.
Upp­del­ning får dock ske i två eller flera vär­de­rings­en­he­ter, om det väsent­ligt under­lät­tar vär­de­ringen.

13 §   Ett vat­ten­kraft­verk skall utgöra en vär­de­rings­en­het. I en sådan vär­de­rings­en­het skall de ande­lar i regle­rings­an­lägg­ningar som hör till kraft­ver­ket ingå.

Mark som hör till ett vat­ten­kraft­verk skall utgöra en vär­de­rings­en­het till­sam­mans med mark som tas upp av de mar­kan­lägg­ningar som hör till kraft­ver­ket. I en sådan vär­de­rings­en­het skall där­ut­ö­ver fall­rätt som hör till kraft­ver­ket ingå. I vär­de­rings­en­he­ten skall också ingå ande­lar i de regle­rings­an­lägg­ningar som hör till kraft­ver­ket till den del de avser mar­kan­lägg­ning. Lag (1999:630).

14 §   För kärn­kraft­verk, kraft­vär­me­verk, kon­dens­kraft­verk och vind­kraft­verk (vär­me­kraft­verk) ska det för varje aggre­gat för pro­duk­tion av elkraft bil­das en vär­de­rings­en­het som avser bygg­nad och en vär­de­rings­en­het som avser mark.
Lag (2012:89).


7 kap. All­männa vär­de­rings­reg­ler

Vär­de­fak­to­rer

1 §   Vär­de­ringen skall ske med utgångs­punkt i vär­de­fak­to­rer. Med vär­de­fak­to­rer avses egen­ska­per som är knutna till fas­tig­he­ten och som har bety­delse för mark­nads­vär­det.

Vär­de­om­rå­den

2 §   Riket skall inde­las i vär­de­om­rå­den för bygg­na­der och ägo­slag, som skall vär­de­ras med led­ning av rikt­vär­den.

Vär­de­för­hål­lan­dena inom ett vär­de­om­råde skall i allt väsent­ligt vara enhet­liga. Vär­de­om­råde skall där­för bestäm­mas så att inver­kan av de vär­de­fak­to­rer, som sär­skilt beak­tas vid rikt­vär­dets bestäm­mande, skall kunna bedö­mas enligt enhet­liga reg­ler.

Rikt­vär­den m.m.

3 §   För bygg­na­der och ägo­slag som avses i 8-15 kap. ska tax­e­rings­värde bestäm­mas med utgångs­punkt i rikt­vär­den. Dessa ska för varje vär­de­rings­en­het bestäm­mas för kom­bi­na­tio­ner av vär­de­fak­to­rer, som i någon utsträck­ning vari­e­rar inom vär­de­om­rå­det och som har sär­skild bety­delse för mark­nads­vär­det.

För övriga vär­de­fak­to­rer ska rikt­vär­det bestäm­mas med utgångs­punkt i för­hål­lan­den som i genom­snitt eller i huvud­sak råder inom vär­de­om­rå­det.

Vär­de­fak­to­rer, som sär­skilt ska beak­tas vid rikt­vär­dets bestäm­mande, ska, utom såvitt avser de under punk­terna 1-6 angivna vär­de­fak­to­rerna, inde­las i klas­ser.
   1. Stor­lek för små­hus, indu­stri­bygg­nad och övrig bygg­nad vär­de­rad med led­ning av en avkast­nings­be­räk­ning, tomt­mark, åker­mark, betes­mark, pro­duk­tiv skogs­mark med avverk­nings­re­strik­tio­ner, pro­duk­tiv skogs­mark utan avverk­nings­re­strik­tio­ner och skog­ligt impe­di­ment.
   2. Hyra för hyres­hus och ägar­lä­gen­het.
   3. Åter­an­skaff­nings­kost­nad för indu­stri­bygg­nad och övrig bygg­nad på indu­stri­en­het vär­de­rad med led­ning av en pro­duk­tions­kost­nads­be­räk­ning.
   4. Årligt uttag av täkt­mark.
   5. Nor­malårs­pro­duk­tion, utnytt­jan­de­tid, flerårs­re­gle­ring och ålder för vat­ten­kraft­verk samt effekt för vär­me­kraft­verk.
   6. Vir­kes­för­råd för löv- och barr­träd.

De upp­gif­ter om vär­de­ni­vån m.m. (rikt­vär­de­an­gi­velse) som inom varje vär­de­om­råde behövs för att bestämma rikt­vär­det ska redo­vi­sas på karta, i tabell eller på annat sätt.

Resul­ta­tet av klass­in­del­ningen kal­las klass­in­del­nings­data.
Lag (2015:60).

4 §   Rikt­värde skall bestäm­mas så att det leder till tax­e­rings­värde som efter juste­ring som avses i 5 § står i över­ens­stäm­melse med bestäm­mel­serna i 5 kap. 2-5 a §§.

Avvi­kelse får dock före­komma, om den för­an­leds av klass­in­del­ning av vär­de­fak­to­rer eller anpass­ning till fast­ställda tabell-​ eller vär­de­se­rier. Lag (2001:1218).

4 a §   Rikt­vär­dena för vär­de­rings­en­he­ter som ingår i en lant­bruks­en­het ska, utom när det gäl­ler vär­de­rings­en­he­ter för små­hus och tomt­mark för sådan bygg­nad, bestäm­mas med hän­syn till de vär­de­för­hål­lan­den som gäl­ler för medel­stora lant­bruks­en­he­ter. Vid bedöm­ning av vär­det för medel­stora lant­bruks­en­he­ter ska värde av små­hus och tomt­mark för sådan bygg­nad inte räk­nas med. Lant­bruks­en­he­tens sam­man­lagda rikt­värde med undan­tag för rikt­värde för små­hus och tomt­mark för sådan bygg­nad ska kor­ri­ge­ras med hän­syn till stor­lek­sin­ver­kan och sär­skilda vär­de­för­hål­lan­den, om det behövs på grund av pris­bild­ningen. Detta benämns stor­lekskor­rek­tion.

Det belopp med vil­ket kor­ri­ge­ring sker ska för­de­las och redo­vi­sas på samt­liga vär­de­rings­en­he­ter som ingår i lant­bruks­en­he­ten, med undan­tag för små­hus och tomt­mark för sådan bygg­nad, i för­hål­lande till vär­de­rings­en­he­ter­nas rikt­vär­den före kor­ri­ge­ring. Lag (2015:60).

5 §   Före­lig­ger vär­de­fak­to­rer, som inte sär­skilt har beak­tats vid rikt­vär­des bestäm­mande och som påtag­ligt inver­kar på mark­nads­vär­det, skall ett med led­ning av rikt­vär­den bestämt värde juste­ras. Detta benämns juste­ring för säregna för­hål­lan­den. Juste­ringen görs av tax­e­rings­en­he­tens sam­man­lagda rikt­värde, beräk­nat enligt 4 § och utan beak­tande av en stor­lekskor­rek­tion enligt 4 a §.

Juste­ring­ens stor­lek skall mot­svara 75 pro­cent av den skill­nad i mark­nads­värde tax­e­rings­en­he­ten skulle ha med säregna för­hål­lan­den och vär­det utan säregna för­hål­lan­den.

Påtag­lig inver­kan på mark­nads­vär­det skall anses före­ligga när säregna för­hål­lan­den för­an­le­der att det med led­ning av rikt­vär­den bestämda vär­det höjs eller sänks med minst tre pro­cent, dock minst 25 000 kro­nor. Lag (2001:546).

6 §   Vid vär­de­ring av bygg­na­der och ägo­slag för vilka rikt­vär­den bestäms ska först fast­stäl­las klass­in­del­nings­data och där­e­mot sva­rande rikt­vär­den. I fråga om pro­duk­tiv skogs­mark, som lig­ger inom skilda kom­mu­ner och som annars skulle ha ingått i samma tax­e­rings­en­het, får de genom­snitt­liga för­hål­lan­dena för denna skogs­mark läg­gas till grund vid klass­in­del­ning av vär­de­fak­to­rer för tax­e­rings­en­he­terna om de lig­ger inom samma vär­de­om­råde.

Vid rikt­vär­dets bestäm­mande får inter­po­la­tion mel­lan vär­den i vär­de­ta­bell eller vär­de­se­rie inte ske.

Sedan tax­e­rings­en­he­tens sam­man­lagda rikt­värde har bestämts enligt 4 § ska, efter en even­tu­ell stor­lekskor­rek­tion enligt 4 a § och en even­tu­ell juste­ring för säregna för­hål­lan­den, det där­e­mot sva­rande tax­e­rings­vär­det fast­stäl­las.
Lag (2009:1407).

7 §   Rege­ringen eller myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer skall besluta om när­mare före­skrif­ter om indel­ning i vär­de­om­rå­den, klass­in­del­ning av vär­de­fak­to­rer, klass­in­del­nings­grun­der, tabel­ler för stor­lekskor­rek­tion enligt 4 a §, vär­de­se­rier och vär­de­ta­bel­ler för de bygg­nads­ty­per och ägo­slag som anges i 8 - 15 kap. Mot sådant beslut får talan ej föras. Lag (1997:451).

Bygg­nads­värde

8 §   Bygg­nads­värde är det mer­värde som tax­e­rings­en­he­ten har på grund av att den är bebyggd. Värde av bygg­nad som är lös egen­dom skall bestäm­mas som om bygg­na­dens ägare ägde mar­ken.

Mark­värde

9 §   Mark­värde, tomt­marks­värde, jord­bruks­värde, skogs­bruks­värde och skogs­im­pe­di­ments­värde skall bestäm­mas som om tax­e­rings­en­he­ten var obe­byggd, såvida inte sane­rings­bygg­nad finns på tax­e­rings­en­he­ten.

10 §   Vid vär­de­ring av tomt­mark skall bebyg­gel­se­möj­lig­he­ten bestäm­mas med utgångs­punkt i den pågående mar­kan­vänd­ningen, såvida inte annan mar­kan­vänd­ning är tillå­ten enligt en detalj­plan och mar­ken där­i­ge­nom får väsent­ligt högre värde. Lag (1987:146).

11 §   Är tomt­mar­ken obe­byggd skall före­skrif­ter angå­ende mar­kens bebyg­gande eller använd­ning beak­tas vid vär­de­ringen.

Finns på tomt­mar­ken bygg­nad som har åsatts värde skall nybygg­nad anses möj­lig i den utsträck­ning bebyg­gelse har skett. Vidare skall vid bedöm­ning av tomt­mar­kens del­bar­het hän­syn tas till om bygg­na­dens pla­ce­ring på tom­ten omöj­lig­gör att denna delas. Lag (1987:146).

Bygg­nad under upp­fö­rande och sane­rings­bygg­nad

12 §   Värde av bygg­nad under upp­fö­rande skall bestäm­mas till hälf­ten av ned­lagd kost­nad. Kost­na­den skall omräk­nas till det genom­snitt­liga kost­nads­läge som gällde under andra året före tax­e­rings­å­ret.

13 §   Har upp­hävts genom lag (2001:546).

14 §   Finns sane­rings­bygg­nad skall vär­det av mar­ken sät­tas ned med hän­syn till kost­na­den i sam­band med riv­ning av bygg­na­den.

Elpro­duk­tions­en­het

15 §   I fråga om elpro­duk­tions­en­he­ter gäl­ler bestäm­mel­serna i 15 kap. i stäl­let för vad som sägs i 8 - 11 §§.
Lag (1999:630).

Egen­dom för vil­ken värde inte bestäms

16 §   Något värde ska inte bestäm­mas för föl­jande egen­dom:
   1. Bygg­nad eller bygg­na­der inom samma tomt, om bygg­nads­be­stån­dets sam­man­lagda tax­e­rings­värde inte skulle uppgå till 50 000 kro­nor.
   2. Övrig mark och vat­ten­täckt område som inte är täkt­mark.
   3. Mar­kan­lägg­ning som används för sådant ända­mål som avses i 3 kap.
   4. Egen­dom som avses i 2 kap. 3 § jor­da­bal­ken.
   5. Kon­dens­kraft­verk.
   6. Out­byggd fall­rätt för vil­ken det inte finns till­stånd till utbygg­nad. Lag (2012:89).


8 kap. Rikt­värde för små­hus

1 §   Rikt­värde för små­hus skall utgöra vär­det av ett små­hus med till­hö­rande garage, för­råd och lik­nande bygg­na­der.

2 §   Vid all­män och för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring får endast vär­den i en fast­ställd vär­de­se­rie anges som rikt­värde för ett små­hus som har upp­förts under det sjut­tonde året före det år då all­män fas­tig­hets­tax­e­ring sker, som är av nor­mal stor­lek och stan­dard, fri­lig­gande och det enda små­hu­set på en tomt som utgör själv­stän­dig fas­tig­het och som inte varit före­mål för om- eller till­bygg­nad.

Med tomt som utgör själv­stän­dig fas­tig­het jäm­ställs tomt på vil­ken det finns små­hus som utgör bruk­nings­cent­rum för lant­bruks­en­het. Lag (2001:1218).

3 §   Inom varje vär­de­om­råde skall rikt­vär­den bestäm­mas för skilda för­hål­lan­den för en eller flera av föl­jande vär­de­fak­to­rer.

Storlek                 Storleken bestäms med hänsyn till ytan av småhusets
                        boutrymmen och biutrymmen.
Ålder                   Åldern ger uttryck för småhusets sannolika
                        återstående livslängd. Denna bestäms med hänsyn till
                        småhusets nybyggnadsår, omfattningen av tillbyggnader
                        och sådana ombyggnader som innebär en utökning av
                        boutrymme samt tidpunkten för dessa.
                        Åldersklassen för småhus med en ålder motsvarande
                        högst 20 år får inte göras större än att den
                        motsvarar 5 år.
Standard                Standarden bestäms med hänsyn till småhusets
                        byggnadsmaterial och utrustning.
                        För ett nybyggt småhus skall finnas minst femton
                        standardklasser.
Byggnadskategori        Byggnadskategorin bestäms med hänsyn till om småhuset
                        utgör friliggande småhus, kedjehus eller radhus.
Fas­tig­hets­rätts­liga
förhållanden            Fastighetsrättsliga förhållanden bestäms med hänsyn
                        till om den värderingsenhet för tomtmark på vilken
                        småhuset ligger utgör självständig fastighet eller
                        inte.
                        Utgör värderingsenheten inte självständig fastighet
                        skall hänsyn även tas till möjligheten att tomtmarken
                        kan bilda egen fastighet. Detta gäller dock inte om
                        värderingsenheten är belägen inom ett område med
                        byggnader av likartad karaktär som ligger i en grupp
                        och som har uppförts samtidigt eller under en
                        begränsad tidsperiod (grupphusområde).
                        Småhus som utgör brukningscentrum för lantbruksenhet
                        skall jämställas med småhus som ligger på tomtmark
                        som utgör självständig fastighet. Om det på en
                        lantbruksenhet finns endast ett småhus, anses det
                        utgöra brukningscentrum. Om det finns flera småhus
                        på en lantbruksenhet, utgör det värdefullaste
                        småhuset brukningscentrum, såvida inte annat visas.
Värdeordning            Med värdeordning avses husets ordningsnummer i
                        värdehänseende inom tomten.
Lag (2001:546).

4 §   Vär­de­fak­torn stan­dard anges genom anta­let stan­dard­po­äng för små­hu­set.

Till grund för stan­dard­po­ängen skall ligga en poäng­be­räk­ning för vart och ett av fem huvud­om­rå­den avse­ende små­hu­sets bygg­nads­ma­te­rial och utrust­ning. Huvud­om­rå­dena är exte­riör, ener­gi­hus­håll­ning, kök, sani­tet och övrig inte­riör. För varje huvud­om­råde anges en del­summa som i sär­skilda fall kan jäm­kas.
Lag (2001:546).


9 kap. Rikt­värde för hyres­hus och ägar­lä­gen­het

1 §   Rikt­vär­det för hyres­hus ska utgöra vär­det av en vär­de­rings­en­het avse­ende ett eller flera hyres­hus eller del av hyres­hus.

Vad som sägs i detta kapi­tel om hyres­hus gäl­ler även ägar­lä­gen­het. Lag (2009:105).

2 §   Vid all­män och för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring får endast vär­den i en fast­ställd vär­de­se­rie anges som rikt­värde för en vär­de­rings­en­het avse­ende ett hyres­hus upp­fört under det sjut­tonde året före det år då all­män fas­tig­hets­tax­e­ring sker och med en hyra av 100 000 kro­nor. Lag (2001:1218).

3 §   Inom varje vär­de­om­råde ska rikt­vär­den bestäm­mas för skilda för­hål­lan­den för en eller flera av föl­jande vär­de­fak­to­rer.

Lägenhetstyp    Lägenhetstyp bestäms med hänsyn till om
                värderingsenheten är inrättad för bostäder
                eller lokaler. För bostäder ska dessutom antal
                bostadslägenheter bestämmas. Med
                bostadslägenhet avses en sådan lägenhet som är
                avsedd att helt eller till en inte oväsentlig
                del användas som bostad.
Hyra            Med hyra avses bruksvärdehyra för bostäder och
                marknadsmässig hyra för lokaler. Hyran ska för
                värderingsenhet bestämmas med hänsyn till den
                genomsnittliga hyresnivån under det andra året
                före taxeringsåret.
Ålder           Åldern ger uttryck för värderingsenhetens
                sannolika återstående livslängd och anges genom
                ett värdeår och, om särskilda skäl föreligger,
                genom återstående nyttjandetid. Värdeåret
                bestäms med hänsyn till värderingsenhetens
                nybyggnadsår, omfattningen av till- och
                ombyggnader samt tidpunkten för dessa. Om en
                byggnad indelas i flera värderingsenheter ska
                samma värdeår bestämmas för dessa.
Lag (2007:1416).


10 kap. Rikt­värde för eko­no­mi­bygg­na­der

1 §   Rikt­värde för eko­no­mi­bygg­nad skall utgöra vär­det av en eller flera eko­no­mi­bygg­na­der eller del av eko­no­mi­bygg­nad.

2 §   Som rikt­värde för en vär­de­rings­en­het avse­ende en sådan maskin­hall, gårds­verk­stad och lik­nande som är av nor­mal beskaf­fen­het får endast vär­den i en fast­ställd vär­de­se­rie anges. Lag (2020:950).

3 §   Inom varje vär­de­om­råde skall rikt­vär­det bestäm­mas för skilda för­hål­lan­den för en eller flera av föl­jande vär­de­fak­to­rer.

Byggnadskategori        Byggnadskategori bestäms med hänsyn till det
                        ändamål värderingsenheten huvudsakligen är
                        inrättad för. Beträffande växthus bestäms dock
                        byggnadskategorin med hänsyn till växthusets
                        konstruktion och anordning i övrigt.
Storlek                 Storleken bestäms med hänsyn till
                        värderingsenhetens yta på marken. Beträffande
                        spannmålslager och silor bestäms dock
                        storleken med hänsyn till lagringsvolymen.
Ålder                   Åldern ger uttryck för värderingsenhetens
                        sannolika återstående livslängd. Denna bestäms
                        med hänsyn till värderingsenhetens nybyggnadsår,
                        omfattningen av till- och
                        ombyggnader samt tidpunkten för dessa.
Beskaffenhet            Beskaffenhet bestäms med hänsyn till
                        byggnadsmaterial och utrustning samt
                        värderingsenhetens skick.
Lag (1990:1382).


11 kap. Rikt­värde för indu­stri­bygg­nad och övrig bygg­nad

1 §   Indu­stri­bygg­nad skall vär­de­ras med led­ning av en avkast­nings­be­räk­ning. Bygg­na­der som har endast begrän­sad använd­bar­het för annat ända­mål än för vil­ket de utnytt­jas och lik­nande spe­ci­ella bygg­na­der, ben­sin­sta­tions­bygg­na­der, andra bygg­na­der med olämp­lig utform­ning för nor­mal indu­stri­pro­duk­tion samt bygg­nads­kon­struk­tio­ner som inte har karak­tär av hus skall dock vär­de­ras med led­ning av en pro­duk­tions­kost­nads­be­räk­ning.

Vad som sägs i detta kapi­tel om indu­stri­bygg­nad gäl­ler även övrig bygg­nad. Lag (2001:546).

2 §   Rikt­vär­det för indu­stri­bygg­nad skall utgöra vär­det av en vär­de­rings­en­het avse­ende en eller flera indu­stri­bygg­na­der eller del av indu­stri­bygg­nad. Lag (1992:1666).

Avkast­nings­be­räk­ning

3 §   Som rikt­värde för en vär­de­rings­en­het avse­ende en indu­stri­bygg­nad upp­förd under det sjut­tonde året före det år då all­män fas­tig­hets­tax­e­ring sker och som omfat­tar 1 000 kvadrat­me­ter pro­duk­tions­lo­ka­ler av nor­mal stan­dard får endast anges vär­den i en fast­ställd vär­de­se­rie. Lag (1999:630).

4 §   Inom varje vär­de­om­råde skall rikt­vär­den för vär­de­rings­en­he­ter bestäm­mas för skilda för­hål­lan­den för en eller flera av föl­jande vär­de­fak­to­rer.

Lokaltyp        Lokaltyp bestäms med hänsyn till om
                värderingsenheten är inrättad som
                produktionslokaler, industrikontor eller lager
                m. m.
Storlek         Storleken bestäms med hänsyn till
                värderingsenhetens yta.
Ålder           Åldern ger uttryck för värderingsenhetens
                sannolika återstående livslängd och anges genom
                ett värdeår och, om särskilda skäl föreligger,
                genom återstående nyttjandetid. Värdeåret bestäms
                med hänsyn till värderingsenhetens nybyggnadsår,
                omfattningen av till- och ombyggnader samt
                tidpunkten för dessa. Om en byggnad indelas i
                flera värderingsenheter skall samma värdeår
                bestämmas för dessa.
Standard        Standarden för en värderingsenhet bestäms med
                hänsyn till lokalytans utförande och utrustning.
                För värdefaktorn standard skall finnas minst
                tre klasser.
Lag (1992:1666).

5 §   Har upp­hävts genom lag (1992:1666).

6 §   Har upp­hävts genom lag (1992:1666).

7 §   Som rikt­värde för en vär­de­rings­en­het avse­ende en indu­stri­bygg­nad upp­förd under andra året före tax­e­rings­å­ret och belä­gen inom den orts­typ som med­för högst värde skall anges 75 pro­cent av bygg­na­dens tek­niska nuvärde detta år. Lag (1992:1666).

8 §   Rikt­vär­den skall bestäm­mas för skilda för­hål­lan­den för en eller flera av föl­jande vär­de­fak­to­rer.

Återanskaff-    Återanskaffningskostnaden enligt 5 kap. 6 §
ningskostnad    andra stycket.
Ålder           Åldern bestäms enligt 4 §.
Byggnads-       Med byggnadskategori avses värderingsenhetens
kategori        karaktär och konstruktion.
                För värdefaktorn byggnadskategori skall finnas
                minst tre klasser.
Ortstyp         Ortstypen bestäms med hänsyn till
                värderingsenhetens läge i förhållande till
                tätort.
Lag (1992:1666).


12 kap. Rikt­värde för tomt­mark och täkt­mark

Tomt­mark

1 §   Rikt­vär­det för tomt­mark för små­hus skall utgöra vär­det av en vär­de­rings­en­het avse­ende tomt­mark eller, om det finns sär­skilda skäl, vär­det av en kvadrat­me­ter tomt­mark.
Rikt­vär­det för tomt­mark för hyres­hus, indu­stri­bygg­nad eller övrig bygg­nad skall utgöra vär­det av en vär­de­rings­en­het avse­ende tomt­mark.

Vär­det av en kvadrat­me­ter bygg­rätt avse­ende tomt­mark för hyres­hus och vär­det av en kvadrat­me­ter tomt­mark eller bygg­rätt avse­ende tomt­mark för indu­stri­bygg­nad eller övrig bygg­nad, får anges endast med vär­den i en fast­ställd vär­de­se­rie.

För vär­de­ring av tomt­mark på en elpro­duk­tions­en­het gäl­ler bestäm­mel­serna i 15 kap. Lag (2003:1201).

2 §   Rikt­vär­det skall bestäm­mas med utgångs­punkt i att tomt­mar­ken kan bebyg­gas ome­del­bart. Lag (1988:544).

3 §   Rikt­vär­den för tomt­mark för små­hus skall inom varje vär­de­om­råde bestäm­mas för skilda för­hål­lan­den för en eller flera av vär­de­fak­to­rerna stor­lek, vat­ten och avlopp, fas­tig­hets­rätts­liga för­hål­lan­den samt, om sär­skilda skäl före­lig­ger, typ av bebyg­gelse och när­het till strand.

Med de olika vär­de­fak­to­rerna för­stås:

Storlek                 Med storlek avses tomtmarkens areal.
Vatten och avlopp       Med vatten och avlopp avses i vilken utsträckning
                        och på vad sätt tomtmarken har tillgång till
                        vatten och avlopp.
Fas­tig­hets­rätts­liga
förhållanden            Fastighetsrättsliga förhållanden bestäms med
                        hänsyn till om värderingsenheten för tomtmarken
                        utgör självständig fastighet eller inte.
                        Utgör värderingsenheten inte självständig fastighet
                        skall hänsyn även tas till möjligheten att
                        värderingsenheten kan bilda egen fastighet. Detta
                        gäller dock inte om värderingsenheten är belägen
                        inom ett område med byggnader av likartad karaktär
                        som ligger i en grupp och som har uppförts samtidigt
                        eller under en begränsad tidsperiod (grupphusområde).
                        Med värderingsenhet som utgör självständig fastighet
                        skall jämställas värderingsenhet på vilken det finns
                        småhus som utgör brukningscentrum för lantbruksenhet.

Typ av bebyggelse       Med typ av bebyggelse avses om värderingsenheten för
                        tomtmarken är bebyggd med eller avsedd att bebyggas
                        med friliggande småhus, kedjehus eller radhus.
                        Värderingsenhet för tomtmark som ingår i
                        lantbruksenhet och på vilken dess brukningscentrum
                        är beläget skall anses vara bebyggd med friliggande
                        småhus.
Närhet till strand      Med närhet till strand avses tomtmarkens läge i
                        förhållande till strand. Värdefaktorn skall indelas
                        i minst tre och högst sju klasser varav en klass
                        skall utgöra strand, en eller flera klasser strandnära
                        och en klass inte strand eller strandnära.
Lag (2001:546).

4 §   Rikt­vär­den för tomt­mark för hyres­hus och ägar­lä­gen­het ska inom varje vär­de­om­råde bestäm­mas för skilda för­hål­lan­den för föl­jande vär­de­fak­to­rer.

Storlek         Med storlek avses värderingsenhetens byggrätt i
                kvadratmeter.
Typ av
bebyggelse      Med typ av bebyggelse avses det ändamål bebyggelsen
                på värderingsenheten är avsedd för, antingen
                bostäder eller lokaler.
Lag (2009:105).

5 §   Rikt­vär­den för tomt­mark för indu­stri­bygg­nad eller övrig bygg­nad skall inom varje vär­de­om­råde bestäm­mas för skilda för­hål­lan­den för vär­de­fak­torn stor­lek. Med stor­lek avses vär­de­rings­en­he­tens tomt­mark­sa­real. Om sär­skilda skäl före­lig­ger skall dock avses den bygg­rätt i kvadrat­me­ter som vär­de­rings­en­he­ten utnytt­jas för eller är avsedd för.

För vär­de­rings­en­het som består av utrymme till indu­stri­bygg­nad eller övrig bygg­nad inom en tre­di­men­sio­nell fas­tig­het eller inom ett tre­di­men­sio­nellt fas­tig­hets­ut­rymme avses med stor­lek all­tid den bygg­rätt i kvadrat­me­ter som vär­de­rings­en­he­ten utnytt­jas för eller är avsedd för. Lag (2003:1201).

6 §   Har upp­hävts genom lag (1994:1909).

7 §   Har upp­hävts genom lag (1994:1909).

Täkt­mark

8 §   Rikt­vär­det för täkt­mark skall utgöra vär­det av en vär­de­rings­en­het täkt­mark.

Vär­det per kubik­me­ter bryt­värd fyn­dig­het av olika slag, såsom sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordar­ter skall bestäm­mas till mark­nads­mäs­sigt arren­de­pris vid ome­del­bar bryt­ning. Vär­det per kubik­me­ter får endast bestäm­mas till vär­den i en fast­ställd vär­de­se­rie.
Lag (1992:1666).

9 §   Inom varje vär­de­om­råde skall rikt­vär­den avse­ende täkt­mark bestäm­mas för skilda för­hål­lan­den för föl­jande vär­de­fak­to­rer.

Årligt uttag    Med årligt uttag avses den mängd material som i
                genomsnitt per år under brytningstiden kan antas bli
                utbruten från värderingsenheten. Uttaget anges i
                kubikmeter fast mått.
Väntetid        Med väntetid avses tiden innan brytningen på
                värderingsenheten kan beräknas börja. Väntetiden anges i
                hela antal år.
Brytningstid    Med brytningstid avses tiden under vilken brytningen
                på värderingsenheten kan beräknas  pågå. Brytningstiden
                anges i hela antal år.
Lag (1992:1666).


13 kap. Rikt­värde för åker­mark och betes­mark

Åker­mark

1 §   Rikt­värde för åker­mark skall utgöra vär­det per vär­de­rings­en­het åker­mark. Lag (1990:1382).

2 §   Som värde per hek­tar åker­mark som är till­freds­stäl­lande drä­ne­rad och är av genom­snitt­lig beskaf­fen­het får endast anges vär­den i en fast­ställd vär­de­se­rie. Lag (2020:950).

3 §   Inom varje vär­de­om­råde ska rikt­vär­den för åker bestäm­mas för skilda för­hål­lan­den för en eller flera av föl­jande vär­de­fak­to­rer.

Storlek                 Med storlek avses åkermarkens areal.
Beskaffenhet        Med beskaffenhet avses åkermarkens 
            produktionsförmåga och 
            brukningsförhållanden.
            För värdefaktorn beskaffenhet ska det 
            finnas tre eller fem klasser, där 
            mittklassen svarar mot genomsnittlig 
            beskaffenhet inom värdeområdet. 
Dränering        Med dränering avses åkermarkens 
            dräneringsförhållanden.
            För värdefaktorn dränering ska det 
            finnas två klasser.
Lag (2020:950).

Betes­mark

4 §   Rikt­värde för betes­mark skall utgöra vär­det per vär­de­rings­en­het betes­mark och anges för varje vär­de­om­råde för åker­mark. Lag (1990:1382).

5 §   Inom varje vär­de­om­råde skall rikt­vär­den för betes­mark bestäm­mas för skilda för­hål­lan­den för föl­jande vär­de­fak­to­rer.

Storlek                 Med storlek avses betesmarkens areal.
Beskaffenhet            Med beskaffenhet avses främst betesmarkens
                        produktionsförmåga samt dess bruknings- och
                        torrläggningsförhållanden.
                        För värdefaktorn beskaffenhet får finnas högst
                        fem klasser.
Lag (1990:1382).


14 kap. Rikt­värde för pro­duk­tiv skogs­mark utan avverk­nings­re­strik­tio­ner med väx­ande skog, pro­duk­tiv skogs­mark med avverk­nings­re­strik­tio­ner med väx­ande skog samt skog­ligt impe­di­ment

Pro­duk­tiv skogs­mark utan avverk­nings­re­strik­tio­ner med väx­ande skog

1 §   Rikt­värde för pro­duk­tiv skogs­mark utan avverk­nings­re­strik­tio­ner med väx­ande skog ska utgöra vär­det per vär­de­rings­en­het pro­duk­tiv skogs­mark utan avverk­nings­re­strik­tio­ner. Lag (2015:60).

2 §   Som värde per hek­tar pro­duk­tiv skogs­mark utan avverk­nings­re­strik­tio­ner med väx­ande skog av genom­snitt­lig beskaf­fen­het inom ett eller flera vär­de­om­rå­den får endast vär­den i en fast­ställd vär­de­se­rie anges. Lag (2015:60).

3 §   Inom varje vär­de­om­råde ska rikt­vär­den för pro­duk­tiv skogs­mark utan avverk­nings­re­strik­tio­ner med väx­ande skog bestäm­mas för skilda för­hål­lan­den för en eller flera av föl­jande vär­de­fak­to­rer, om inte annat fram­går av andra styc­ket.

Storlek                 Med storlek avses den produktiva
                        skogsmarkens areal.
Bonitet                 Med bonitet avses den produktiva
                        skogsmarkens virkesproducerande förmåga.
Virkesförråd barrträd   Med virkesförråd barrträd avses
                        virkesförrådet av barrträd per hektar
                        uttryckt i skogskubikmeter.
Virkesförråd lövträd    Med virkesförråd lövträd avses
                        virkesförrådet av lövträd per hektar
                        uttryckt i skogskubikmeter.
För tax­e­rings­en­het vars areal av pro­duk­tiv skogs­mark utan avverk­nings­re­strik­tio­ner under­sti­ger 30 hek­tar ska dock rikt­vär­dena bestäm­mas för skilda för­hål­lan­den för föl­jande vär­de­fak­to­rer.

Storlek                 Med storlek avses den produktiva
                        skogsmarkens areal.
Virkesförråd            Med virkesförråd avses summan av
                        virkesförråden av barrträd och lövträd
                        per hektar uttryckt i skogskubikmeter.
                        För värdefaktorn virkesförråd ska det
                        finnas högst nio klasser.
Lag (2015:60).

Pro­duk­tiv skogs­mark med avverk­nings­re­strik­tio­ner med väx­ande skog

3 a §   Rikt­värde för pro­duk­tiv skogs­mark med avverk­nings­re­strik­tio­ner med väx­ande skog ska utgöra vär­det per vär­de­rings­en­het pro­duk­tiv skogs­mark med avverk­nings­re­strik­tio­ner och anges för varje vär­de­om­råde för skog. Lag (2015:60).

3 b §   Inom varje vär­de­om­råde ska rikt­vär­det för pro­duk­tiv skogs­mark med avverk­nings­re­strik­tio­ner med väx­ande skog bestäm­mas för skilda för­hål­lan­den för vär­de­fak­torn stor­lek.
Med stor­lek avses are­a­len på den pro­duk­tiva skogs­mar­ken med avverk­nings­re­strik­tio­ner. Lag (2015:60).

Skog­ligt impe­di­ment

4 §   Rikt­värde för skog­ligt impe­di­ment ska utgöra vär­det per vär­de­rings­en­het skog­ligt impe­di­ment och anges för varje vär­de­om­råde för skog. Lag (2009:1407).

5 §   Inom varje vär­de­om­råde ska rikt­vär­det för skog­ligt impe­di­ment bestäm­mas för skilda för­hål­lan­den för vär­de­fak­torn stor­lek. Med stor­lek avses de skog­liga impe­di­men­tens areal.
Lag (2009:1407).


15 kap. Rikt­värde för kraft­verks­bygg­nad och till­hö­rande mark

All­mänt

1 §   Till ett vat­ten­kraft­verk hän­förs kraft­verks­bygg­nad och mark för elpro­duk­tion med vat­ten­kraft.

Till ett vär­me­kraft­verk hän­förs kraft­verks­bygg­nad och mark för elpro­duk­tion med kärn­kraft, kraft­värme, kon­dens­kraft och vind­kraft.

Med mark avses i detta kapi­tel tomt­mark, övrig mark, fall­rätt och mar­kan­lägg­ning som ingår i elpro­duk­tions­en­het.

Av 1 kap. 4 a § andra styc­ket föl­jer att vad som sägs om mark i denna lag gäl­ler också annat utrymme som ingår i en fas­tig­het eller är sam­fällt för flera fas­tig­he­ter.
Lag (2012:89).

Vat­ten­kraft­verk

2 §   Rikt­vär­det för ett vat­ten­kraft­verk skall utgöra vär­det av en vär­de­rings­en­het som avser sådan egen­dom.

Rikt­vär­det för mark som hör till ett vat­ten­kraft­verk skall utgöra vär­det av en vär­de­rings­en­het som avser sådan egen­dom.

Rikt­vär­det för kraft­verks­bygg­na­der som hör till ett vat­ten­kraft­verk utgörs av skill­na­den mel­lan rikt­vär­dena för vat­ten­kraft­ver­ket och för mark som hör till ver­ket.

Rikt­vär­den skall bestäm­mas utan beak­tande av andels-​ och ersätt­nings­kraft. Lag (1999:630).

3 §   I en rikt­vär­de­an­gi­velse enligt 7 kap. 3 § ska vär­den per kilo­wat­timme anges för ett norm­kraft­verk och för mark till ett sådant verk. Med ett norm­kraft­verk avses ett kraft­verk som har tagits i drift under år 1955, som har en nor­malårs­pro­duk­tion på 500 mil­jo­ner kilo­wat­tim­mar, som har en genom­snitt­lig utnytt­jan­de­tid på 4 500 tim­mar per år och som sak­nar möj­lig­het till flerårs­re­gle­ring samt leve­re­rar sin elpro­duk­tion till stam­nä­tet i inmat­nings­punkt Forsse-​Hjälta. Vär­dena i en rikt­vär­de­an­gi­velse får endast bestäm­mas till belopp i en fast­ställd vär­de­se­rie. Lag (2012:89).

4 §   Rikt­vär­det för ett vat­ten­kraft­verk bestäms för skilda för­hål­lan­den för en eller flera av föl­jande vär­de­fak­to­rer.

Normalårs-​
produktion      Med normalårsproduktion avses den i genomsnitt per år
                tillgängliga produktionen vid kraftverket.
                Normalårsproduktionen anges i kilowattimmar.
Utnytt­jan­de­tid Utnytt­jan­de­ti­den ger uttryck för möj­lig­he­ten att anpassa
                elproduktionen till tidsperioder med hög efterfrågan.
                Utnyttjandetiden bestäms som kvoten mellan
                normalårsproduktionen och den installerade effekten i
                kilowatt.
Flerårs-​
reglering       Med flerårsreglering avses möjligheten att genom
                reglering fördela produktionen mellan åren.
                Regleringsmöjligheten bestäms av regleringsmagasinens
                volym, tillrinningen till magasinen och medelvattenföringen
                vid kraftverken.
Belägenhet      Belägenheten ger uttryck för kostnader för inmatning av
                produktionen på stamnätet.
Ålder           Åldern ger uttryck för kraftverkets sannolika återstående
                livslängd. Åldern anges genom det år då kraftverket togs i
                drift.
Lag (1999:630).

5 §   Rikt­vär­det för mark som hör till ett vat­ten­kraft­verk bestäms för skilda för­hål­lan­den för de vär­de­fak­to­rer som anges i 4 § med undan­tag för vär­de­fak­torn ålder. Lag (1999:630).

6 §   För norm­kraft­ver­ket skall vär­det per kilo­wat­timme i en rikt­vär­de­an­gi­velse bestäm­mas med utgångs­punkt i elpro­duk­tio­nens lön­sam­het och med beak­tande av pri­serna vid köp av likar­tade vat­ten­kraft­verk eller delar därav.

Vär­det av mar­ken till norm­kraft­ver­ket i en rikt­vär­de­an­gi­velse skall bestäm­mas med hän­syn till hur stor del av det för norm­kraft­ver­ket angivna vär­det som med led­ning främst av kost­na­derna att upp­föra ett nytt kraft­verk kan anses belöpa på mar­ken. Lag (1999:630).

7 §   Rikt­vär­det för ett vat­ten­kraft­verk beräk­nas som pro­duk­ten av ver­kets nor­malårs­pro­duk­tion i kilo­wat­tim­mar och dess värde i kro­nor per kilo­wat­timme. Det senare vär­det bestäms genom att det i rikt­vär­de­an­gi­vel­sen för norm­kraft­ver­ket angivna vär­det per kilo­wat­timme, om det behövs, kor­ri­ge­ras för den inver­kan på vär­det per kilo­wat­timme som beror på att kraft­ver­ket avvi­ker från norm­kraft­ver­ket beträf­fande nor­malårs­pro­duk­tion, utnytt­jan­de­tid, flerårs­re­gle­ring, belä­gen­het eller ålder.

Rikt­vär­det för mark beräk­nas som pro­duk­ten av kraft­ver­kets nor­malårs­pro­duk­tion i kilo­wat­tim­mar och mar­kens värde per kilo­wat­timme. Det senare vär­det bestäms genom att det i rikt­vär­de­an­gi­vel­sen för mark angivna vär­det per kilo­wat­timme, om det behövs, kor­ri­ge­ras för den inver­kan på vär­det per kilo­wat­timme som beror på att kraft­ver­ket avvi­ker från norm­kraft­ver­ket beträf­fande nor­malårs­pro­duk­tion, utnytt­jan­de­tid, flerårs­re­gle­ring eller belä­gen­het.
Lag (1999:630).

8 §   Vär­det av andels­kraft, för vil­ken mot­ta­ga­ren helt eller i allt väsent­ligt skall betala sin andel av uttags­kost­na­derna, skall bestäm­mas till så stor del av det leve­re­rande kraft­ver­kets mark- och bygg­nads­vär­den som mot­sva­rar ande­len.

För det kraft­verk som belas­tas av andels­kraft skall mark- och bygg­nads­vär­dena mins­kas med ett belopp som är lika stort som det belopp som läggs till den mot­ta­gande tax­e­rings­en­he­ten.

Vär­det av ersätt­nings­kraft, för vil­ken mot­ta­ga­ren helt eller i allt väsent­ligt skall betala uttags­kost­na­den, skall behand­las som andels­kraft. Ersätt­nings­kraf­ten skall anges i pro­cent av det leve­re­rande kraft­ver­kets tax­e­rings­värde. Lag (2001:1218).

9 §   Andels-​ och ersätt­nings­kraft, för vilka mot­ta­ga­ren inte eller endast till begrän­sad del beta­lar uttags­kost­na­der, skall anges i det antal kilo­wat­tim­mar som i genom­snitt tas ut per år.

För den tax­e­rings­en­het som läm­nar kraft skall vär­det per kilo­wat­timme bestäm­mas efter det för kraft­ver­ket gäl­lande vär­det per kilo­wat­timme för­höjt med 40 pro­cent.

För den mot­ta­gande tax­e­rings­en­he­ten skall vär­det per kilo­wat­timme bestäm­mas uti­från det värde andels-​ eller ersätt­nings­kraf­ten har för denna tax­e­rings­en­het.

Belast­ningen av andels-​ och ersätt­nings­kraft, för vilka mot­ta­ga­ren inte beta­lar uttags­kost­na­der, skall i första hand dras av från det leve­re­rande kraft­ver­kets mark­värde och i andra hand från dess bygg­nads­värde. För­må­nen av sådan kraft skall läg­gas till mark­vär­det av den tax­e­rings­en­het till vil­ken för­må­nen hör. Lag (1999:630).

Vär­me­kraft­verk

10 §   Rikt­vär­det för mark till ett vär­me­kraft­verk skall utgöra vär­det av en vär­de­rings­en­het som avser sådan mark.

Rikt­vär­det för en kraft­verks­bygg­nad till ett vär­me­kraft­verk skall utgöra vär­det av en vär­de­rings­en­het som avser sådan bygg­nad. Lag (1999:630).

11 §   I en rikt­vär­de­an­gi­velse enligt 7 kap. 3 § skall vär­den per kilo­watt instal­le­rad effekt anges för var och en av de skilda klas­serna av vär­de­fak­torn typ av vär­me­kraft­verk som avses i 12 §. Lag (1999:630).

12 §   Total­vär­det i nybyggt skick för ett vär­me­kraft­verk bestäms för skilda för­hål­lan­den för föl­jande vär­de­fak­to­rer.

Effekt          Med effekt avses aggregatets installerade effekt
                i kilowatt.
Typ av vär­me­kraft­verk Med typ av vär­me­kraft­verk avses om elpro­duk­tio­nen
                sker med kärnkraft, kraftvärme, kondenskraft
                eller vindkraft.
Lag (2012:89).

13 §   För ett nybyggt vär­me­kraft­verk skall vär­det per kilo­watt instal­le­rad effekt i en rikt­vär­de­an­gi­velse bestäm­mas med utgångs­punkt i åter­an­skaff­nings­kost­na­den för kraft­verk som hör till de olika klas­serna av vär­de­fak­torn typ av vär­me­kraft­verk och efter jämk­ning med hän­syn till lön­sam­he­ten för den totala elpro­duk­tio­nen i lan­det.

14 §   Total­vär­det av ett nybyggt vär­me­kraft­verk bestäms som pro­duk­ten av kraft­ver­kets instal­le­rade effekt i kilo­watt och ett värde per kilo­watt instal­le­rad effekt.

15 §   Rikt­vär­det för en vär­de­rings­en­het avse­ende mark till ett vär­me­kraft­verk skall beräk­nas till 1,5 pro­cent av kraft­ver­kets värde i nybyggt skick.

Rikt­vär­det för en vär­de­rings­en­het som avser kraft­verks­bygg­nad till ett vär­me­kraft­verk beräk­nas genom att 73,5 pro­cent av kraft­ver­kets värde i nybyggt skick mul­ti­pli­ce­ras med en ned­skriv­nings­fak­tor som beak­tar den vär­de­minsk­ning som har upp­kom­mit mel­lan det år då anlägg­ningen kunde tas i bruk (nybygg­nads­å­ret) och andra året före det år då all­män fas­tig­hets­tax­e­ring sker. Lag (1999:630).


16 kap. Sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring

1 §   Vid sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring fast­ställs det före­gå­ende årets fas­tig­hets­tax­e­ring oför­änd­rad om ny tax­e­ring enligt 2-5 §§ inte ska ske och det för mot­ta­gande tax­e­rings­en­het inte ska bestäm­mas något värde av sådan andels-​ eller ersätt­nings­kraft som avses i 15 kap. 8 och 9 §§.

Om värde av andels-​ eller ersätt­nings­kraft ska bestäm­mas för mot­ta­gande tax­e­rings­en­het vid sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring, ska det före­gå­ende årets fas­tig­hets­tax­e­ring i övrigt läm­nas oför­änd­rad. Lag (2012:89).

Nytax­e­rings­grun­der

2 §   Ny tax­e­ring av fas­tig­het ska ske om under löpande tax­e­rings­pe­riod
   1. ny tax­e­rings­en­het bör bil­das eller tax­e­rings­en­het bör ombil­das
   2. typ av tax­e­rings­en­het eller tax­e­rings­en­hets skatte-​ eller avgifts­plikts­för­hål­lande bör änd­ras.

Ny tax­e­ring av fas­tig­het ska ske om fas­tig­he­ten är inde­lad som sådan tax­e­rings­en­het som ska taxe­ras vid viss all­män eller för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring och det vid tax­e­ringen visar sig att den bör inde­las i annan typ av tax­e­rings­en­het.

Ny tax­e­ring av fas­tig­het ska ske även i andra fall om det visar sig att mark bör inde­las i annat ägo­slag eller bygg­nad i annan bygg­nads­typ än som skett. Ny tax­e­ring ska dock inte ske enbart på den grun­den att mark som inde­lats som åker­mark, betes­mark, pro­duk­tiv skogs­mark med avverk­nings­re­strik­tio­ner, pro­duk­tiv skogs­mark utan avverk­nings­re­strik­tio­ner eller skog­ligt impe­di­ment bör inde­las som något annat av dessa ägo­slag. Lag (2015:60).

3 §   Ny tax­e­ring av tax­e­rings­en­het skall ske om under löpande tax­e­rings­pe­riod tax­e­rings­en­he­tens värde ökat eller mins­kat genom sådan för­änd­ring i enhe­tens fysiska beskaf­fen­het att åsatt tax­e­rings­värde på grund av för­änd­ringen bör änd­ras med minst en fem­te­del, dock minst 25 000 kro­nor. Ny tax­e­ring skall dock all­tid ske om kost­na­der som har upp­gått till minst en mil­jon kro­nor har lagts ned på tax­e­rings­en­he­ten eller, för vär­de­rings­en­het med små­hus och, i före­kom­mande fall, där­till hörande tomt­mark, om det sam­man­lagda vär­det av små­hu­set och tomt­mar­ken på grund av för­änd­ringen bör höjas eller sän­kas med minst 100 000 kro­nor.

Oav­sett vad som nu har sagts skall ny tax­e­ring ske om bebyg­gelse skett på tax­e­rings­en­het, som förut varit obe­byggd, eller bebyg­gel­sen på en förut bebyggd tax­e­rings­en­het rivits, brun­nit ned eller förts bort.

Vid bedöm­ning om ny tax­e­ring skall ske på grund av minsk­ning i en tax­e­rings­en­hets värde genom skogs­av­verk­ning eller annan för­änd­ring i fråga om skogs­be­stån­det skall hän­syn tas även till den vär­deök­ning som den åter­stå­ende sko­gen under­gått på grund av till­växt under den löpande tax­e­rings­pe­ri­o­den.
Lag (2001:1218).

4 §   Ny tax­e­ring av tax­e­rings­en­het ska ske om under löpande tax­e­rings­pe­riod tax­e­rings­en­he­tens värde ökat eller mins­kat
   1. genom beslut att anta, ändra eller upp­häva en detalj­plan eller områ­des­be­stäm­mel­ser,
   2. genom annat beslut av myn­dig­het om beslu­tet inne­bär änd­ring i rät­ten att för­foga över eller i övrigt använda enhe­ten, eller
   3. genom att avgift till all­män va-​anläggning eller all­män fjärr­vär­me­an­lägg­ning (anslut­nings­av­gift) eller ersätt­ning för gatu­kost­na­der erlagts för enhe­ten.

Ny tax­e­ring ska ske endast om tax­e­rings­en­he­tens tax­e­rings­värde på grund av för­änd­ringen bör änd­ras med minst en fem­te­del, dock minst 25 000 kro­nor. Om för­änd­ringen med­för en ökning eller minsk­ning av tax­e­rings­vär­det med mindre än 100 000 kro­nor ska ny tax­e­ring ske endast efter fram­ställ­ning av tax­e­rings­en­he­tens ägare. Lag (2012:89).

4 a §   Ny tax­e­ring av tax­e­rings­en­het skall ske om tax­e­rings­en­he­tens värde har för­änd­rats under löpande tax­e­rings­pe­riod till följd av påver­kan på den fysiska mil­jön.
Detta gäl­ler endast om tax­e­rings­en­he­tens tax­e­rings­värde på grund av för­änd­ringen bör änd­ras med minst en fem­te­del, dock minst 25 000 kro­nor. Lag (2001:1218).

5 §   Ny tax­e­ring av tax­e­rings­en­het, vars värde har bestämts under för­ut­sätt­ning att den används i för­värvs­verk­sam­het av visst slag, skall ske om verk­sam­he­ten sta­dig­va­rande helt eller i allt väsent­ligt har lagts ned under den löpande tax­e­rings­pe­ri­o­den.

Ny tax­e­ring får ske endast efter fram­ställ­ning av tax­e­rings­en­he­tens ägare och om tax­e­rings­vär­det till följd av vär­de­minsk­ning i anled­ning av ned­lägg­ningen bör sän­kas med minst hälf­ten. Lag (2001:1218).

Upp­skatt­nings­grun­der m.m.

6 §   Tax­e­ring som avses i detta kapi­tel skall ske med hän­syn till det all­männa prisläge och de upp­skatt­nings­grun­der i övrigt som tilläm­pats vid den när­mast före­gå­ende all­männa eller för­enk­lade fas­tig­hets­tax­e­ringen av samma slags tax­e­rings­en­het.
Lag (2001:1218).

7 §   Vid bedöm­ning av frå­gan om vär­det av en tax­e­rings­en­het vid ingången av visst tax­e­ringsår har för­änd­rats så myc­ket, att ny tax­e­ring skall ske under den löpande tax­e­rings­pe­ri­o­den, skall hän­syn tas till vär­deänd­ringen sedan peri­o­dens bör­jan. Har ny tax­e­ring skett vid sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring tidi­gare under peri­o­den, skall dock hän­syn där­ef­ter inte tas till vär­deänd­ring som har skett före den tid­punkt den nya tax­e­ringen avser. Lag (1981:1119).

8 §   Om en tax­e­rings­en­hets värde under löpande tax­e­rings­pe­riod änd­rats av flera sådana anled­ningar som avses i 3 § skall, vid bedöm­ningen om ny tax­e­ring skall ske, hän­syn tas till den sam­man­lagda för­änd­ringen.
Mot­sva­rande skall gälla då tax­e­rings­en­hets värde änd­rats av flera sådana anled­ningar som avses i 4 §.

Om den sam­man­lagda ökningen eller minsk­ningen av en tax­e­rings­en­hets värde av sådana anled­ningar som avses i 4 § upp­går till minst 100000 kro­nor och tax­e­rings­en­he­tens värde änd­rats även av sådan anled­ning som avses i 3 § skall, vid bedöm­ningen om ny tax­e­ring skall ske, hän­syn tas till den sam­man­lagda änd­ringen av samt­liga anled­ningar vid pröv­ningen om vär­de­för­änd­ring­arna upp­fyl­ler beloppskra­ven i nämnda para­gra­fer. Detta skall gälla även om vär­de­för­änd­ringen enligt 4 § under­sti­ger 100000 kro­nor under för­ut­sätt­ning att äga­ren gör fram­ställ­ning om detta. Lag (1981:1119).

Åtgär­der vid ny tax­e­ring

9 §   Om ny tax­e­ring sker på grund av före­skrif­terna i 2 - 8 §§ får tax­e­ringen i sin hel­het prö­vas. Indel­ningen i tax­e­rings­en­he­ter skall dock inte omprö­vas om ny tax­e­ring sker av annan anled­ning än som avses i 2 § punkt 1. Lag (1981:1119).


16 A kap. Har upp­hävts genom lag (2001:1218).

Avd. 2. För­fa­ran­det m.m. vid all­män och för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring


17 kap. Tax­e­rings­or­ga­ni­sa­tio­nen m.m.

1 §   Skat­te­ver­ket ansva­rar för det all­män­nas beskatt­nings­verk­sam­het enligt denna lag. Lag (2003:650).

Beslu­tande myn­dig­het

2 §   Beslut i tax­e­rings­ä­rende och beslut om för­se­nings­av­gift fat­tas av Skat­te­ver­ket. Lag (2016:2).

3 §   Har upp­hävts genom lag (2016:2).

3 a §   Har upp­hävts genom lag (2016:2).

3 b §   Har upp­hävts genom lag (2016:2).

3 c §   Har upp­hävts genom lag (2016:2).

3 d §   Har upp­hävts genom lag (2016:2).

3 e §   Har upp­hävts genom lag (2016:2).

3 f §   Har upp­hävts genom lag (2016:2).

3 g §   Har upp­hävts genom lag (2016:2).

Kon­su­len­ter m.m.

4 §   Skat­te­ver­ket får för­ordna det antal per­so­ner med sak­kun­skap i fråga om fas­tig­hets­vär­de­ring (kon­su­len­ter för fas­tig­hets­tax­e­ring) som behövs för att biträda vid den all­männa och för­enk­lade fas­tig­hets­tax­e­ringen. Lag (2016:2).

5 §   Kon­su­lent för fas­tig­hets­tax­e­ring skall enligt Skat­te­ver­kets bestäm­mande med­verka vid för­be­re­del­se­ar­be­tet inför den all­männa och för­enk­lade fas­tig­hets­tax­e­ringen. Han skall vid tax­e­ringen granska de dekla­ra­tio­ner och andra hand­lingar som Skat­te­ver­ket för sådant ända­mål över­läm­nar till honom samt vid behov biträda Skat­te­ver­ket vid utred­ning av tax­e­rings­frå­gor som krä­ver sär­skild sak­kun­skap.
Lag (2003:650).

6 §   Ersätt­ning för kon­su­lent eller tolk beta­las av stats­me­del med belopp som bestäms av rege­ringen eller av myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. Lag (1993:1193).

Ersätt­ning för kost­na­der för ombud, biträde eller utred­ning

7 §   I ären­den och mål om fas­tig­hets­tax­e­ring och för­se­nings­av­gift enligt denna lag gäl­ler bestäm­mel­serna om ersätt­ning för kost­na­der för ombud, biträde eller utred­ning i 43 kap., 68 kap. 2 § och 71 kap. 4 § skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244). Lag (2011:1248).

8 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

9 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

10 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

11 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

12 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

13 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

14 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

16 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

18 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

20 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

21 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

22 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

24 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

25 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).


18 kap. All­män och för­enklad fas­tig­hets­de­kla­ra­tion, m.m.

1 §   Till led­ning vid all­män och för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring ska äga­ren utan före­läg­gande lämna dekla­ra­tion (all­män respek­tive för­enklad fas­tig­hets­de­kla­ra­tion) för varje fas­tig­het. Detta gäl­ler inte sådan ägare som senast den 15 okto­ber året före det år då all­män eller för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring äger rum fått för­slag till fas­tig­hets­tax­e­ring. Dekla­ra­tion ska dock inte läm­nas för för­svars­fas­tig­het som till­hör sta­ten och som enligt 3 kap. 2 § är undan­ta­gen från skatte-​ och avgifts­plikt eller för fas­tig­het som vid före­gå­ende års tax­e­ring inte åsatts högre tax­e­rings­värde än 1 000 kro­nor.

Dekla­ra­tion ska inte hel­ler läm­nas för fas­tig­het för all­männa kom­mu­ni­ka­tions­än­da­mål eller för dis­tri­bu­tions­bygg­nad, vär­me­cen­tral eller renings­an­lägg­ning som enligt 3 kap. 2 § är undan­ta­gen från skatte-​ och avgifts­plikt eller för bygg­nad på annans mark då bygg­na­dens värde under­sti­ger 50 000 kro­nor.

Finns på sådan kom­mu­ni­ka­tions­fas­tig­het som nyss har nämnts hus­bygg­nad som används för annat än kom­mu­ni­ka­tions­än­da­mål ska dock dekla­ra­tion läm­nas.

Efter före­läg­gande är också den som inte på grund av första styc­ket har dekla­ra­tions­skyl­dig­het, skyl­dig att lämna fas­tig­hets­de­kla­ra­tion. Lag (2007:1416).

1 a §   Upp­gif­ter i all­män och för­enklad fas­tig­hets­de­kla­ra­tion samt påpe­kan­den med anled­ning av för­slag till fas­tig­hets­tax­e­ring ska under­teck­nas av fas­tig­hets­ä­gare eller behö­rig ställ­fö­re­trä­dare. Lag (2017:394).

1 b §   Upp­gif­terna enligt 1 a § får under­teck­nas av ett ombud i föl­jande fall:
   1. Ett dekla­ra­tions­om­bud enligt 2 a § får under­teckna upp­gif­ter i en dekla­ra­tion som läm­nas elektro­niskt.
   2. En döds­bo­de­lä­gare som är ombud för ett dödsbo får under­teckna upp­gif­ter i en dekla­ra­tion samt påpe­kan­den med anled­ning av för­slag till fas­tig­hets­tax­e­ring.
Lag (2017:394).

1 c §   Om en dekla­ra­tion eller någon annan upp­gift har läm­nats av en behö­rig före­trä­dare, anses upp­gif­ten ha läm­nats av den som före­träds. Lag (2017:394).

2 §   Om en dekla­ra­tion eller någon annan upp­gift har läm­nats för en juri­disk per­son, anses upp­gif­ten ha läm­nats av den juri­diska per­so­nen, om det inte är uppen­bart att upp­gifts­läm­na­ren sak­nade behö­rig­het att före­träda den juri­diska per­so­nen. Lag (2017:394).

2 a §   Skyl­dig­he­ten att lämna dekla­ra­tion eller annan upp­gift enligt denna lag får full­gö­ras genom ett dekla­ra­tions­om­bud. I fråga om dekla­ra­tions­om­bud och beslut om sådant ombud tilläm­pas bestäm­mel­serna i skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244) om
   1. behö­rig före­trä­dare i 4 kap. 1 § och dekla­ra­tions­om­bud i 6 kap. 4-8 §§,
   2. före­läg­gande i 37 kap. 3 § och 44 kap.,
   3. ompröv­ning och över­kla­gande i 66 och 67 kap., samt
   4. besluts verk­ställ­bar­het i 68 kap. 1 och 3 §§. Lag (2012:89).

3 §   All­män och för­enklad fas­tig­hets­de­kla­ra­tion och för­slag till fas­tig­hets­tax­e­ring skall avfat­tas på blan­kett enligt fast­ställt for­mu­lär. Lag (2001:1218).

3 a §   Rege­ringen eller den myn­dig­het rege­ringen bestäm­mer får före­skriva eller i enskilda fall medge att all­män och för­enklad fas­tig­hets­de­kla­ra­tion får läm­nas i form av ett elektro­niskt doku­ment.

Med ett elektro­niskt doku­ment avses en upp­tag­ning som har gjorts med hjälp av auto­ma­ti­se­rad data­be­hand­ling och vars inne­håll och utstäl­lare kan veri­fie­ras genom ett visst tek­niskt för­fa­rande. Lag (2004:279).

4 §   All­män och för­enklad fas­tig­hets­de­kla­ra­tion ska, om annat inte sägs i 5 §, inne­hålla föl­jande upp­gif­ter:
   - fas­tig­hets­ä­ga­rens namn, post­a­dress och per­son­num­mer, sam­ord­nings­num­mer eller orga­ni­sa­tions­num­mer,
   - kom­mun och distrikt där fas­tig­he­ten lig­ger,
   - fas­tig­he­tens gatu­a­dress eller annan benäm­ning,
   - fas­tig­he­tens offi­ci­ella beteck­ning,
   - fas­tig­he­tens areal av olika ägo­slag, använd­ning och bygg­na­der,
   - hyror och där­med jäm­för­lig avkast­ning av fas­tig­he­ten,
   - sär­skilda för­må­ner och för­plik­tel­ser som hör till fas­tig­he­ten,
   - sådana för­hål­lan­den som i övrigt behövs för att bestämma de vär­de­fak­to­rer som tax­e­ringen enligt bland annat 8-15 kap. ska grunda sig på,
   - om fas­tig­he­ten har olika ägare till skilda delar av mar­ken, och
   - om fas­tig­he­ten inne­has med tomträtt.

För­slag till fas­tig­hets­tax­e­ring ska grun­das på av Skat­te­ver­ket kända upp­gif­ter. För­sla­get ska inne­hålla upp­gif­ter som är nöd­vän­diga för fas­tig­hets­tax­e­ringen.

För­sla­get till skogs­bruks­värde ska i första hand grun­das på det vir­kes­för­råd som enligt Skogs­sty­rel­sens skog­liga grund­data finns på tax­e­rings­en­he­ten och i andra hand på de upp­gif­ter som bestämts vid när­mast före­gå­ende fas­tig­hets­tax­e­ring. Vir­kes­för­rå­det ska juste­ras med områ­des­vis fast­lagda volym­till­växt­pro­cen­ter och kända upp­gif­ter om avverk­ningar efter den senast verk­ställda lasers­kan­ningen från skog­liga grund­data eller tax­e­ringen. Lag (2020:950).

5 §   All­män fas­tig­hets­de­kla­ra­tion i för­enklad form får där så är lämp­ligt läm­nas för sådan skatte-​ och avgifts­fri fas­tig­het som bestäms av rege­ringen eller myn­dig­het som rege­ringen för­ord­nar.
Dekla­ra­tio­nen ska inne­hålla upp­gif­ter enligt 4 § i den omfatt­ning som före­skrivs på nyss angi­vet sätt.
Lag (2007:1416).

6 §   Fas­tig­hets­ä­gare bör utö­ver upp­gif­ter enligt 4 § lämna de upp­lys­ningar som är av bety­delse för tax­e­ring av fas­tig­he­ten.

Efter före­läg­gande är en fas­tig­hets­ä­gare skyl­dig att till led­ning vid fas­tig­he­tens tax­e­ring lämna upp­lys­ningar också om andra för­hål­lan­den än dem som anges i dekla­ra­tions­for­mu­lä­ret eller i för­sla­get till fas­tig­hets­tax­e­ring. Upp­lys­ningar skall läm­nas skrift­li­gen om annat inte har sagts i före­läg­gan­det.
Lag (1994:1909).

7 §   Den som är dekla­ra­tions­skyl­dig skall efter före­läg­gande visa alla hand­lingar som behövs för kon­troll av egen fas­tig­hets­de­kla­ra­tion, såsom skogs­bruks­plan eller annan upp­skatt­nings­hand­ling som avser skog på fas­tig­he­ten, bygg­nads­rit­ningar eller köpe­av­tal.
Lag (1993:1193).

8 §   Besikt­ning av fas­tig­het får göras vid för­fa­rande enligt 19 kap. 3 § och vid tax­e­ring, om Skat­te­ver­ket kom­mer över­ens med fas­tig­hets­ä­ga­ren om sådan besikt­ning. Lag (2003:650).

9 §   All­män och för­enklad fas­tig­hets­de­kla­ra­tion, som skall läm­nas utan före­läg­gande, lik­som påpe­kan­den med anled­ning av för­slag till fas­tig­hets­tax­e­ring, skall läm­nas senast den 1 novem­ber året före det år då den all­männa eller för­enk­lade fas­tig­hets­tax­e­ringen äger rum.

Fas­tig­hets­de­kla­ra­tio­nen eller påpe­kan­dena med till­hö­rande hand­lingar skall läm­nas till Skat­te­ver­ket.

Skat­te­ver­ket får efter sam­råd med kom­mun bestämma att det inom kom­mu­nen skall fin­nas sär­skilt insam­lings­ställe för dekla­ra­tio­ner och påpe­kan­den. Lag (2003:650).

9 a §   Om någon visar att han på grund av sär­skilda omstän­dig­he­ter är för­hind­rad att lämna all­män eller för­enklad fas­tig­hets­de­kla­ra­tion eller påpe­kan­den inom före­skri­ven tid, får han efter ansö­kan bevil­jas anstånd med att lämna dekla­ra­tio­nen eller påpe­kan­dena. Anstånd får inte utan att det finns syn­ner­liga skäl med­ges längre än till utgången av feb­ru­ari månad under tax­e­rings­å­ret.

Den som i var­ak­tigt bedri­ven närings­verk­sam­het biträ­der dekla­ra­tions­skyl­diga med att upp­rätta dekla­ra­tio­ner kan efter ansö­kan få till­stånd att lämna dekla­ra­tio­nerna enligt tids­plan till och med feb­ru­ari månad under tax­e­rings­å­ret. Om ansö­kan med­ges skall den dekla­ra­tions­skyl­dige anses ha fått anstånd till den dag då dekla­ra­tio­nen senast får avläm­nas enligt tids­pla­nen.

Ansö­kan enligt första och andra styc­kena prö­vas av Skat­te­ver­ket. Lag (2003:650).

10 §   Om en fas­tig­het över­låts efter det att all­män eller för­enklad fas­tig­hets­de­kla­ra­tion har läm­nats men före tax­e­rings­å­rets ingång, är såväl den för­ut­va­rande som den nye äga­ren skyl­diga att inom tio dagar där­ef­ter göra anmä­lan om över­lå­tel­sen till Skat­te­ver­ket.

Har fas­tig­he­ten bli­vit upp­de­lad i sam­band med över­lå­tel­sen skall över­lå­tel­se­hand­lingen före­tes i huvud­skrift eller bestyrkt avskrift. Lag (2003:650).

11 §   Den eller de kom­mu­nala nämn­der som full­gör upp­gif­ter inom plan- och bygg­nads­vä­sen­det ska i behöv­lig omfatt­ning, enligt när­mare före­skrif­ter av rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer, lämna Skat­te­ver­ket upp­gift om arten och omfatt­ningen av den bygg­nads­verk­sam­het som avses med bygg­lov, riv­nings­lov, marklov, anmä­lan eller till­stånd enligt för­hands­be­sked enligt plan- och bygg­la­gen (2010:900).

Upp­gift ska läm­nas för varje fas­tig­het för sig senast två vec­kor efter utgången av varje kvar­tal och omfatta de lov och till­stånd som läm­nats samt de anmäl­ningar som kom­mit in under kvar­ta­let.

Läns­sty­rel­sen ska, enligt före­skrif­ter av rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer, lämna Skat­te­ver­ket upp­gift om sådana beslut av läns­sty­rel­sen som är av bety­delse för fas­tig­hets­tax­e­ringen. Lag (2010:907).

12 §   Brand­för­säk­rings­an­stalt är efter före­läg­gande skyl­dig att till led­ning vid all­män och för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring lämna upp­gift om för­säk­rings­vär­det på bygg­na­der, som är hos anstal­ten för­säk­rade mot brand­skada. Lag (2001:1218).

13 §   Har upp­hävts genom lag (2011:1248).

14 §   En upp­gifts­plik­tig per­son, som inte har läm­nat in all­män eller för­enklad fas­tig­hets­de­kla­ra­tion eller annan upp­gift inom före­skri­ven tid, får före­läg­gas att lämna sådan dekla­ra­tion eller upp­gift.

Om dekla­ra­tio­nen eller upp­gif­ten inte är upp­rät­tad i enlig­het med denna lag, får den upp­gifts­plik­tige före­läg­gas att avhjälpa bris­ten. Lag (2001:1218).

15 §   All­män och för­enklad fas­tig­hets­de­kla­ra­tion och annan upp­gift eller upp­lys­ning till led­ning vid egen tax­e­ring, som skall avges på grund av före­läg­gande, skall läm­nas inom den tid, som anges i före­läg­gan­det. Upp­gifts­läm­na­ren är dock inte skyl­dig att på grund av före­läg­gan­det lämna dekla­ra­tion eller upp­gift på tidi­gare dag än hand­lingen skulle ha läm­nats utan före­läg­gande. Lag (2001:1218).

16 §   Har upp­hävts genom lag (2011:1248).

17 §   Har upp­hävts genom lag (1980:1087).

18 §   Har upp­hävts genom lag (1980:1087).

19 §   Har upp­hävts genom lag (1980:1087).

20 §   Har upp­hävts genom lag (1980:1087).

21 §   Har upp­hävts genom lag (1980:1087).

22 §   Före­läg­gande får utfär­das av Skat­te­ver­ket eller en kon­su­lent för fas­tig­hets­tax­e­ring. En kon­su­lent för fas­tig­hets­tax­e­ring får dock inte före­lägga någon att lämna all­män eller för­enklad fas­tig­hets­de­kla­ra­tion. Lag (2003:650).

23 §   Fas­tig­hets­de­kla­ra­tion eller annan upp­gift skall efter före­läg­gande läm­nas till den som utfär­dat före­läg­gan­det, inom viss efter omstän­dig­he­terna läm­pad tid, minst fem dagar efter mot­ta­gan­det.
Före­läg­gan­det skall inne­hålla upp­gift om post­a­dress för den som utfär­dat före­läg­gan­det.

Upp­gift som läm­nas till kon­su­lent som biträ­der Skat­te­ver­ket vid fas­tig­hets­tax­e­ringen anses vid tillämp­ningen av skat­te­brottsla­gen (1971:69) läm­nad till myn­dig­het. Lag (2003:650).

24 §   Ett före­läg­gande som utfär­das av Skat­te­ver­ket får för­e­nas med vite utom i fall som sägs i 7 §. Lag (2003:650).

25 §   Fin­ner man, beträf­fande före­läg­gande eller annan i denna lag avsedd hand­ling, att det är bety­del­se­fullt att få bevis för att hand­lingen kom­mer den dekla­ra­tions­skyl­dige eller annan till handa, skall hand­lingen del­ges honom, om det inte är känt att han inte kan anträf­fas. Lag (1993:1193).

26 §   Om ett före­läg­gande har för­e­nats med vite, skall före­läg­gan­det del­ges den som avses med detta. Lag (1993:1193).

27 §   Vite får inte före­läg­gas sta­ten, kom­mun eller tjäns­te­man i tjäns­ten. Lag (1990:379).

28 §   Fråga om utdö­mande av vite prö­vas av den för­valt­nings­rätt som är behö­rig att pröva ett över­kla­gande av beslut enligt denna lag. Lag (2012:271).

29 §   Skat­te­ver­ket får besik­tiga en fas­tig­het även i annat fall än som avses i 8 §, om upp­gift som behövs för att tax­era en fas­tig­het sak­nas eller det finns grun­dad anled­ning anta att upp­gift som fas­tig­hets­ä­ga­ren läm­nat är fel­ak­tig eller ofull­stän­dig.
Besikt­ning får dock ske endast om till­för­lit­lig upp­gift inte utan avse­värd olä­gen­het kan fås på annat sätt och upp­gif­ten är av väsent­lig bety­delse för att åsätta en rik­tig tax­e­ring. I fråga om besikt­ning enligt denna para­graf gäl­ler 30 - 40 §§. Lag (2003:650).

30 §   Den för­valt­nings­rätt inom vars dom­krets fas­tig­he­ten är belä­gen beslu­tar om besikt­ning på fram­ställ­ning av Skat­te­ver­ket. Lag (2009:793).

31 §   I beslut om besikt­ning skall redo­vi­sas vad denna skall avse. Om det fin­nes påkal­lat får även tid för besikt­ningen bestäm­mas.

Beslu­tet skall senast vid för­rätt­ning för verk­stäl­lig­het mot bevis läm­nas till fas­tig­hets­ä­ga­ren och annan, hos vil­ken verk­stäl­lig­het sker.
Kan beslu­tet inte över­läm­nas vid för­rätt­ningen skall det sna­rast där­ef­ter del­ges genom försorg av den som verk­ställt besikt­ningen. Lag (1981:280).

32 §   Om Skat­te­ver­ket har gjort fram­ställ­ning om besikt­ning och åtgär­den inte längre behövs skall Skat­te­ver­ket genast anmäla detta till för­valt­nings­rät­ten. Lag (2009:793).

33 §   För­valt­nings­rät­ten skall ome­del­bart upp­häva beslut om besikt­ning när anmä­lan enligt 32 § har skett. Lag (2009:793).

34 §   Innan beslut om besikt­ning verk­ställs skall fas­tig­hets­ä­ga­ren bere­das till­fälle att inställa sig till för­rätt­ningen. Det­samma gäl­ler nytt­jan­de­rätts­ha­vare som berörs av åtgär­den.

Kan den som avses i första styc­ket inte utan nämn­värt upp­skov kal­las till för­rätt­ningen eller inställa sig vid denna, får verk­stäl­lig­het ändå ske under för­ut­sätt­ning att sär­skilt till­kal­lat vittne är när­va­rande. Är den, hos vil­ken besikt­ning av bostads­ut­rymme skall ske, inte när­va­rande, får dock för­rätt­ningen genom­fö­ras endast om det kan antas att fas­tig­hets­ä­ga­ren eller annan söker för­hala besikt­ningen eller att den av annat skäl kom­mer att för­se­nas. Lag (1981:280).

35 §   Fas­tig­hets­ä­ga­ren och annan hos vil­ken verk­stäl­ligh sker har rätt att till­kalla vittne. För­rätt­ningen får dock inte i onö­dan uppe­hål­las i vän­tan på att vittne skall inställa sig. Lag (1981:280).

36 §   Besikt­ning skall verk­stäl­las så att den inne­bär minsta möj­liga olä­gen­het för den som berörs av besikt­ningen. Skada får inte för­or­sa­kas på egen­dom. Lås och annan stäng­nings­an­ord­ning får dock bry­tas. Lag (1981:280).

37 §   Verk­stäl­lig­het av besikt­ning i bostads­ut­rymme får inte utan med­gi­vande av den som berörs därav påbör­jas mel­lan kl. 19 och kl. 8. Lag (1981:280).

38 §   Skat­te­ver­ket eller en kon­su­lent verk­stäl­ler beslut om besikt­ning.

Åtgärd som avses i 36 § sista meningen skall verk­stäl­las av kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten. Lag (2003:650).

39 §   Vid besikt­ning är fas­tig­hets­ä­ga­ren skyl­dig att lämna de upp­lys­ningar som behöv för besikt­ning­ens verk­stäl­lande samt att lämna till­träde till fas­tig­he­ten och dess bygg­na­der. Lag (1981:280).

40 §   Angå­ende verk­stäl­lig­het av beslut om besikt­ning skall utfär­das bevis. Vad i 31 § andra styc­ket före­skrivs rörande beslut om besikt­ning skall i tillämp­liga delar gälla även bevis om verk­stäl­lig­het. Är den som skall erhålla bevis inte när­va­rande vid för­rätt­ningen, skall bevis läm­nas även till någon som kan anses före­träda honom, om sådan per­son är när­va­rande. Lag (1981:280).

41 §   Har upp­hävts genom lag (1996:668).

För­se­nings­av­gift

42 §   Om en dekla­ra­tions­skyl­dig inte har kom­mit in med all­män eller för­enklad fas­tig­hets­de­kla­ra­tion inom före­skri­ven tid eller endast har läm­nat en dekla­ra­tion med så brist­fäl­ligt inne­håll att den uppen­bar­li­gen inte är ägnad att ligga till grund för tax­e­ring, skall en sär­skild avgift (för­se­nings­av­gift) om 500 kro­nor påfö­ras honom.

Om en dekla­ra­tions­skyl­dig som utan före­läg­gande skall lämna all­män eller för­enklad fas­tig­hets­de­kla­ra­tion, inte har kom­mit in med dekla­ra­tion senast den 1 maj under tax­e­rings­å­ret eller om han dess­förin­nan endast har kom­mit in med en dekla­ra­tion med så brist­fäl­ligt inne­håll att den uppen­bar­li­gen inte är ägnad att ligga till grund för tax­e­ring, bestäms för­se­nings­av­gif­ten till 2 000 kro­nor.

Har den dekla­ra­tions­skyl­dige inom före­skri­ven tid läm­nat en dekla­ra­tions­hand­ling som inte är behö­ri­gen under­teck­nad tas för­se­nings­av­gift ut endast om hand­lingen inte under­teck­nas inom den tid som före­skrivs i ett före­läg­gande. I sådant fall beräk­nas avgif­ten enligt första styc­ket. Lag (2001:1218).

43 §   För­se­nings­av­gift skall efter­ges helt om under­lå­ten­he­ten kan antas ha ett sådant sam­band med den dekla­ra­tions­skyl­di­ges ålder, sjuk­dom, bris­tande erfa­ren­het eller lik­nande för­hål­lande att den fram­står som ursäkt­lig. Det­samma gäl­ler om under­lå­ten­he­ten fram­står som ursäkt­lig med hän­syn till sär­skilda omstän­dig­he­ter eller om det fram­står som uppen­bart oskä­ligt att ta ut för­se­nings­av­gif­ten. Lag (1993:1193).

44 §   Bestäm­mel­serna om efter­gift skall beak­tas även om något yrkande om detta inte har fram­ställts, i den mån det för­an­leds av vad som före­kom­mit i ären­det eller målet om för­se­nings­av­gift.
Lag (1993:1193).

45 §   För­se­nings­av­gift får inte påfö­ras sedan den dekla­ra­tions­skyl­dige har avli­dit. Lag (1993:1193).

46 §   Bestäm­mel­serna i denna lag om ompröv­ning och över­kla­gande av beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring gäl­ler i tillämp­liga delar för beslut om för­se­nings­av­gift.

I fråga om för­se­nings­av­gift enligt denna lag gäl­ler bestäm­mel­serna om betal­ning och åter­be­tal­ning i 61-65 kap.
skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244). Lag (2011:1248).


19 kap. För­be­re­dande åtgär­der

All­män fas­tig­hets­tax­e­ring

1 §   Senast den 1 okto­ber andra året före det år då all­män fas­tig­hets­tax­e­ring äger rum, skall rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer besluta före­skrif­ter för för­be­re­del­se­ar­be­tet.

Senast den 15 novem­ber samma år läm­nar Skat­te­ver­ket beträf­fande små­hus och tomt­mark, utom såvitt avser små­hus och tomt­mark för små­hus som ingår i lant­bruks­en­het, för­slag till sådana före­skrif­ter som avses i 7 kap. 7 § med undan­tag för före­skrif­ter om indel­ning i vär­de­om­rå­den.
Senast den 15 mars året före det år då all­män fas­tig­hets­tax­e­ring äger rum läm­nar Skat­te­ver­ket för­slag till övriga före­skrif­ter enligt 7 kap. 7 §. Lag (2003:650).

2 §   Har upp­hävts genom lag (2016:2).

3 §   Den stat­liga lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten och Skat­te­ver­ket ska under­söka och upp­rätta för­slag till
   1. vilka rikt­vär­desta­bel­ler för små­hus som inte ingår i lant­bruks­en­het, som med hän­syn till rådande prisläge bör använ­das inom olika delar av ett län, och 2. rikt­vär­des­kar­tor för tomt­mark som inte ingår i lant­bruks­en­het inom länet.

Den stat­liga lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten och Skat­te­ver­ket ska vidare pröva att en tillämp­ning av för­slag till före­skrif­ter enligt 1 § andra och tredje styc­kena leder till tax­e­rings­vär­den som sva­rar mot tax­e­rings­vär­de­nivå enligt 5 kap. 2 § (prov­vär­de­ring). Mot­sva­rande pröv­ning görs av för­slag till rikt­vär­de­kar­tor för tomt­mark och rikt­vär­de­ta­bel­ler för små­hus enligt första styc­ket.

Prov­vär­de­ring ska göras för varje vär­de­om­råde och omfatta det antal över­lå­tel­ser inom områ­det (prov­vär­de­rings­ob­jekt) som bedöms nöd­vän­digt med hän­syn till områ­dets karak­tär. Om anta­let prov­vär­de­rings­ob­jekt är för få eller sak­nas inom ett vär­de­om­råde, får prov­vär­de­ring göras för en grupp av vär­de­om­rå­den som då till­sam­mans bil­dar ett prov­vär­de­rings­om­råde.

Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer med­de­lar när­mare före­skrif­ter om indel­ningen i prov­vär­de­rings­om­rå­den. Ett sådant beslut får inte över­kla­gas.
Lag (2008:535).

4 §   Har upp­hävts genom lag (1985:820).

5 §   Skat­te­ver­ket ska, i sam­råd med den stat­liga lant­mä­te­ri­myn­dig­he­ten senast den 1 juni året före det år då all­män fas­tig­hets­tax­e­ring därom äger rum, upp­rätta för­slag till rikt­vär­de­kar­tor för tomt­mark som inte ingår i lant­bruks­en­het och rikt­vär­de­ta­bel­ler för små­hus som inte ingår i lant­bruks­en­het. På samma gång ska det föreslås änd­ringar som behövs i de för­slag till före­skrif­ter som avses i 1 § andra-​ fjärde styc­kena.

En refe­rens­grupp ska under arbe­tets gång ges möj­lig­het att lämna syn­punk­ter. Lag (2008:535).

6 §   Har upp­hävts genom lag (2009:1407).

7 §   Senast den 1 sep­tem­ber året före det år då all­män fas­tig­hets­tax­e­ring äger rum skall rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer besluta sådana före­skrif­ter som avses i 7 kap. 7 § och 19 kap. 3 §. Lag (2001:546).

8 §   Den som under andra året före tax­e­rings­å­ret äger en små­hu­sen­het, som för­vär­vats under tredje året före tax­e­rings­å­ret, är efter före­läg­gande av Skat­te­ver­ket skyl­dig att lämna de upp­gif­ter som behövs till led­ning inför all­män fas­tig­hets­tax­e­ring.

Den som under andra eller tredje året före tax­e­rings­å­ret äger en hyres­hu­sen­het, indu­stri­en­het, elpro­duk­tions­en­het eller lant­bruks­en­het är efter före­läg­gande av Skat­te­ver­ket skyl­dig att lämna de upp­gif­ter som behövs till led­ning inför all­män fas­tig­hets­tax­e­ring.

Den som under andra året före tax­e­rings­å­ret är inne­ha­vare av täk­ten­het eller annan tax­e­rings­en­het på vil­ken täkt­verk­sam­het pågår eller annars är tillå­ten, är efter före­läg­gande från Skat­te­ver­ket skyl­dig att till led­ning inför all­män fas­tig­hets­tax­e­ring lämna upp­gift om de pri­ser som under andra året före tax­e­rings­å­ret upp­bu­rits för bryt­värd fyn­dig­het.
Lag (2011:299).

För­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring

9 §   Senast den 1 decem­ber andra året före det år då för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring äger rum, beslu­tar rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer före­skrif­ter för för­be­re­del­se­ar­be­tet. Lag (2001:1218).

10 §   Bestäm­mel­serna i 2, 3 och 8 §§ tilläm­pas också vid för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring. Lag (2001:1218).


20 kap. Tax­e­ring m.m.

1 §   Beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring är grund­läg­gande beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring, ompröv­nings­be­slut och beslut om tax­e­rings­åt­gär­der efter dom­stols beslut. Lag (1993:1193).

2 §   Skat­te­ver­ket ska senast den 15 juni under tax­e­rings­å­ret med­dela grund­läg­gande beslut om tax­e­ring av fas­tig­het.

Har fas­tig­hets­ä­ga­ren, trots att han varit skyl­dig att lämna fas­tig­hets­de­kla­ra­tion, inte avgett någon sådan, eller kan fas­tig­he­tens tax­e­rings­värde inte beräk­nas till­för­lit­ligt på grund av bris­ter i eller brist­fäl­ligt under­lag för dekla­ra­tio­nen, ska tax­e­rings­vär­det upp­skat­tas till det belopp som fram­står som skä­ligt med hän­syn till vad som fram­kom­mit i ären­det (sköns­tax­e­ring).

Om upp­gift om antal bostads­lä­gen­he­ter i hyres­hus enligt 9 kap. 3 § inte har läm­nats, eller inte kan bestäm­mas till­för­lit­ligt på grund av bris­ter i eller brist­fäl­ligt under­lag för dekla­ra­tio­nen, ska anta­let upp­skat­tas till det antal som fram­står som skä­ligt med hän­syn till vad som fram­kom­mit i ären­det. Lag (2007:1416).

2 a §   Har upp­hävts genom lag (2020:950).

2 b §   Beslut om före­läg­gande som har för­e­nats med vite gäl­ler ome­del­bart. Lag (2012:271).

3 §   Ett beslut i tax­e­rings­ä­rende ska omprö­vas av en sär­skilt kva­li­fi­ce­rad besluts­fat­tare som tidi­gare inte har prö­vat frå­gan, om
   1. den som beslu­tet gäl­ler har begärt ompröv­ning eller över­kla­gat och inte är ense med Skat­te­ver­ket om utgången,
   2. de omstän­dig­he­ter och bevis som åbe­ro­pas inte redan har prö­vats vid en sådan ompröv­ning,
   3. frå­gan ska prö­vas i sak, och
   4. pröv­ningen inte är enkel.

Första styc­ket gäl­ler inte den första ompröv­ningen av ett beslut som fat­tats i enlig­het med
   1. de upp­gif­ter som läm­nats av fas­tig­hets­ä­ga­ren i en fas­tig­hets­de­kla­ra­tion, eller
   2. ett påpe­kande med anled­ning av för­slag till fas­tig­hets­tax­e­ring. Lag (2016:2).

3 a §   Skat­te­ver­ket ska se till att ären­dena blir till­räck­ligt utredda. Lag (2016:2).

4 §   I Skat­te­ver­kets beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring ska redo­vi­sas
   1. fas­tig­he­tens indel­ning i tax­e­rings­en­he­ter,
   2. typ av tax­e­rings­en­het och tax­e­rings­en­he­tens skatte-​ och avgifts­plikts­för­hål­lan­den,
   3. skatte-​ och avgifts­plik­tig enhets tax­e­rings­värde och däri ingå­ende del­värde samt värde av varje vär­de­rings­en­het,
   4. stor­le­ken av sådan vär­de­fak­tor som sär­skilt anges i 8-15 kap.,
   5. stor­le­ken av rikt­värde samt
   6. stor­lekskor­rek­tion enligt 7 kap. 4 a §, säre­get för­hål­lande enligt 7 kap. 5 § eller annat för­hål­lande som har för­an­lett änd­ring av rikt­värde.

Vär­det av en enskild vär­de­rings­en­het anges i fulla tusen­tal kro­nor. Avrund­ning sker så att över­sti­gande belopp, som inte upp­går till fullt tusen­tal kro­nor, fal­ler bort. Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer får före­skriva om de ytter­li­gare avrund­nings­reg­ler som behövs. Lag (2007:1416).

5 §   I beslu­tet skall vidare anges tax­e­rings­en­he­tens totala, enskilt inne­havda lan­da­real. För lant­bruks­en­het skall den anges i hek­tar och för övriga enhe­ter i kvadrat­me­ter.

Tota­la­re­a­len för lant­bruks­en­het skall delas upp på olika ägo­slag. Har åker­mark delats in i flera vär­de­rings­en­he­ter skall are­a­len anges för varje sådan enhet. Avrund­ning av are­a­len för ägo­slag eller vär­de­rings­en­het skall ske till hela hek­tar. Areal som under­sti­ger 0,5 hek­tar skall inte redo­vi­sas sär­skilt.

För tomt­mark som lig­ger på lant­bruks­en­het skall are­a­len anges i såväl hek­tar som kvadrat­me­ter. Lag (1997:451).

5 a §   Skat­te­ver­ket skall senast den 30 juni under tax­e­rings­å­ret under­rätta fas­tig­hets­ä­ga­ren om
   1. inne­hål­let i Skat­te­ver­kets grund­läg­gande beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring,
   2. att äga­ren kan begära ompröv­ning av beslu­tet,
   3. vad som skall iakt­tas av den som vill begära ompröv­ning av eller över­klaga beslu­tet. Lag (2003:650).

6 §   Om det i en tax­e­rings­en­het ingår flera fas­tig­he­ter eller delar av fas­tig­he­ter skall Skat­te­ver­ket efter ansö­kan ange hur stor del av tax­e­rings­vär­det och i 5 kap. 7 § nämnda del­vär­den som belö­per på fas­tig­he­ten eller fas­tig­hets­de­len.
Ansö­kan skall göras hos Skat­te­ver­ket av äga­ren eller arren­da­torn. Lag (2003:650).

7 §   Skat­te­ver­ket skall ompröva ett beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring om fas­tig­hets­ä­ga­ren begär det eller om det finns skäl för det. Att ompröv­ning skall ske när fas­tig­hets­ä­gare över­kla­gat ett beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring fram­går av 21 kap. 5 §.

Om något grund­läg­gande beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring inte har fat­tats får tax­e­ring ske genom ompröv­ning.

Skat­te­ver­ket får avstå från att på eget ini­ti­a­tiv ompröva ett beslut, om ompröv­ningen skulle avse endast ett mindre belopp.
Lag (2003:650).

8 §   En fråga som avgjorts av all­män för­valt­nings­dom­stol får inte omprö­vas av Skat­te­ver­ket enligt 7 §. Lag (2003:650).

9 §   Vill fas­tig­hets­ä­ga­ren begära ompröv­ning av ett beslut, skall han göra detta skrift­ligt. Begä­ran skall ha kom­mit in till Skat­te­ver­ket före utgången av det femte året efter tax­e­rings­å­ret.

Om fas­tig­hets­ä­ga­ren gör san­no­likt att han inte inom två måna­der före utgången av den tid som anges i första styc­ket fått kän­ne­dom om ett beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring som är till hans nack­del, får han ändå begära ompröv­ning. Begä­ran skall ha kom­mit in inom två måna­der från den dag han fick sådan kän­ne­dom.

Har fas­tig­hets­ä­ga­ren inom den tid som anges i första eller andra styc­ket läm­nat in skri­vel­sen med begä­ran om ompröv­ning till en all­män för­valt­nings­dom­stol, får ären­det ändå prö­vas.
Skri­vel­sen skall då ome­del­bart över­sän­das till Skat­te­ver­ket med upp­gift om den dag då hand­lingen kom in till dom­sto­len.
Lag (2003:650).

10 §   Om en begä­ran om ompröv­ning inte är under­teck­nad, får Skat­te­ver­ket före­lägga den som har begärt ompröv­ningen att under­teckna begä­ran. Före­läg­gan­det ska inne­hålla en upp­lys­ning om att ompröv­ning annars inte kom­mer att ske.
Lag (2017:394).

11 §   Trots bestäm­mel­sen i 8 § får en fråga som har avgjorts av för­valt­nings­rätt eller kam­mar­rätt genom beslut som vun­nit laga kraft omprö­vas, om beslu­tet avvi­ker från rätts­tillämp­ningen i ett avgö­rande av Högsta för­valt­nings­dom­sto­len som har med­de­lats där­ef­ter. Lag (2010:1443).

12 §   Omprö­var Skat­te­ver­ket själv­mant ett beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring, får ompröv­nings­be­slut som är till fas­tig­hets­ä­ga­rens för­del med­de­las före utgången av det femte året efter tax­e­rings­å­ret.

Ett sådant ompröv­nings­be­slut får med­de­las även efter utgången av det femte året efter tax­e­rings­å­ret, om det för­an­leds av Skat­te­ver­kets beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring eller all­män för­valt­nings­dom­stols beslut i mål om fas­tig­hets­tax­e­ring avse­ende ett annat tax­e­ringsår eller en annan tax­e­rings­en­het.
Lag (2003:650).

13 §   Ett ompröv­nings­be­slut som är till nack­del för fas­tig­hets­ä­ga­ren får, utom i fall som avses i andra styc­ket samt 15 och 16 §§, inte med­de­las efter utgången av året efter tax­e­rings­å­ret.

Har fas­tig­hets­ä­ga­ren inte gett in all­män eller för­enklad fas­tig­hets­de­kla­ra­tion i rätt tid, får ett ompröv­nings­be­slut som är till hans nack­del med­de­las efter utgången av den tid som anges i första styc­ket. Ett sådant ompröv­nings­be­slut får med­de­las inom ett år från den dag dekla­ra­tio­nen kom in till Skat­te­ver­ket, dock senast före utgången av det femte året efter tax­e­rings­å­ret. Lag (2003:650).

14 §   Skat­te­ver­ket får med­dela ett ompröv­nings­be­slut som är till nack­del för fas­tig­hets­ä­ga­ren efter utgången av den tid som anges i 13 § första styc­ket under de för­ut­sätt­ningar och på det sätt som anges i 15 - 20 §§ (efter­tax­e­ring). Lag (2003:650).

15 §   Efter­tax­e­ring får ske om fas­tig­hets­ä­ga­ren
   1. i fas­tig­hets­de­kla­ra­tion eller på annat sätt under för­fa­ran­det läm­nat orik­tig upp­gift till led­ning för tax­e­ringen,
   2. läm­nat orik­tig upp­gift i mål om fas­tig­hets­tax­e­ring eller
   3. under­lå­tit att lämna fas­tig­hets­de­kla­ra­tion, upp­gift eller inford­rad upp­lys­ning trots att han är dekla­ra­tions­skyl­dig eller upp­gifts­plik­tig.

Vad nu sagts gäl­ler om den orik­tiga upp­gif­ten eller under­lå­ten­he­ten med­fört att ett beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring bli­vit fel­ak­tigt eller inte fat­tats. Lag (1993:1193).

16 §   Efter­tax­e­ring får också ske
   1. vid rät­telse av fel­räk­ning, mis­skriv­ning eller annat uppen­bart för­bi­se­ende,
   2. när en änd­ring i ett beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring för­an­leds av beslut som avses i 12 § andra styc­ket. Lag (1993:1193).

17 §   Efter­tax­e­ring enligt 15 § samt 16 § 1 får ske endast om den avser belopp av någon bety­delse.

Efter­tax­e­ring får inte ske om beslu­tet med hän­syn till omstän­dig­he­terna skulle fram­stå som uppen­bart oskä­ligt eller om Skat­te­ver­ket tidi­gare fat­tat beslut om efter­tax­e­ring i samma fråga. Lag (2003:650).

18 §   Skat­te­ver­kets beslut om efter­tax­e­ring skall med­de­las före utgången av femte året efter tax­e­rings­å­ret om inte annat föl­jer av 19 eller 20 §. Lag (2003:650).

19 §   Beslut om efter­tax­e­ring enligt 16 § 2 får med­de­las även efter den tid som anges i 18 § men senast sex måna­der efter det beslut som för­an­le­der änd­ringen.

Beslut om efter­tax­e­ring på grund av orik­tig upp­gift i ompröv­nings­ä­rende eller mål om fas­tig­hets­tax­e­ring får med­de­las efter den tid som anges i 18 § men senast inom ett år från utgången av den månad då Skat­te­ver­kets eller dom­sto­lens beslut i ären­det eller målet vun­nit laga kraft. Lag (2003:650).

20 §   Skat­te­ver­ket skall sna­rast efter det att en dom­stol med­de­lat beslut i ett mål om fas­tig­hets­tax­e­ring vidta de tax­e­rings­åt­gär­der som för­an­leds av dom­sto­lens beslut.
Lag (2003:650).

21 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

22 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

23 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).


21 kap. Över­kla­gande av Skat­te­ver­kets beslut

1 §   Fas­tig­hets­ä­ga­ren och det all­männa ombu­det hos Skat­te­ver­ket får över­klaga Skat­te­ver­kets beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring hos den för­valt­nings­rätt inom vars dom­krets den tax­e­rings­en­het som över­kla­gan­det avser är belä­gen.

Fas­tig­hets­ä­ga­ren får över­klaga beslut att avvisa en begä­ran om ompröv­ning av beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring. Lag (2009:793).

2 §   Ett beslut om före­läg­gande som har för­e­nats med vite får över­kla­gas till den för­valt­nings­rätt som avses i 1 §.
Lag (2012:271).

Fas­tig­hets­ä­ga­res över­kla­gande

3 §   Fas­tig­hets­ä­ga­res över­kla­gande skall vara skrift­ligt och ha kom­mit in före utgången av det femte året efter tax­e­rings­å­ret. Om beslu­tet om fas­tig­hets­tax­e­ring har med­de­lats efter den 30 juni femte året efter det tax­e­ringsår som beslu­tet avser och fas­tig­hets­ä­ga­ren har fått del av beslu­tet efter utgången av okto­ber samma år, får över­kla­gan­det dock komma in inom två måna­der från den dag då han fick del av beslu­tet.

Fas­tig­hets­ä­gare får över­klaga ett beslut om fas­tig­hets­tax­e­ring även om det inte gått honom emot. Lag (1993:1193).

4 §   Skat­te­ver­ket skall pröva om över­kla­gan­det har kom­mit in i rätt tid. Har över­kla­gan­det kom­mit in för sent, skall ver­ket avvisa det, om inte annat föl­jer av andra eller tredje styc­ket.

Över­kla­gan­det skall inte avvi­sas, om för­se­ningen beror på att Skat­te­ver­ket har läm­nat fas­tig­hets­ä­ga­ren en fel­ak­tig under­rät­telse om hur man över­kla­gar.

Över­kla­gan­det skall inte hel­ler avvi­sas, om det inom över­kla­gan­de­ti­den kom­mit in till en all­män för­valt­nings­dom­stol.
Över­kla­gan­det skall då ome­del­bart över­sän­das till Skat­te­ver­ket med upp­gift om den dag då hand­lingen kom in till dom­sto­len.
Lag (2003:650).

5 §   Skat­te­ver­ket skall sna­rast ompröva det över­kla­gade beslu­tet.
Detta gäl­ler dock inte om över­kla­gan­det skall avvi­sas enligt 4 § eller om en ompröv­ning stri­der mot 20 kap. 8 §.

Ett över­kla­gande för­fal­ler, om Skat­te­ver­ket änd­rar beslu­tet så som fas­tig­hets­ä­ga­ren begär.

Om Skat­te­ver­ket änd­rar beslu­tet på annat sätt än fas­tig­hets­ä­ga­ren begär, skall över­kla­gan­det anses omfatta det nya beslu­tet. Finns det skäl för det, får Skat­te­ver­ket lämna fas­tig­hets­ä­ga­ren till­fälle att åter­kalla över­kla­gan­det. Lag (2003:650).

6 §   Om över­kla­gan­det inte avvi­sas enligt 4 § eller för­fal­ler enligt 5 §, skall Skat­te­ver­ket över­lämna över­kla­gan­det, sitt ompröv­nings­be­slut och övriga hand­lingar i ären­det till för­valt­nings­rät­ten. Om det finns sär­skilda skäl får över­kla­gan­det över­läm­nas till för­valt­nings­rät­ten utan före­gå­ende ompröv­ning. Lag (2009:793).

All­männa ombu­dets över­kla­gande

7 §   Det all­männa ombu­dets över­kla­gande skall vara skrift­ligt och ha kom­mit in inom den tids­frist som enligt 20 kap. gäl­ler för beslut om ompröv­ning på ini­ti­a­tiv av Skat­te­ver­ket, eller efter sådan tid, inom två måna­der från den dag då det över­kla­gade beslu­tet med­de­la­des.

Om ett ompröv­nings­be­slut som avser efter­tax­e­ring över­kla­gas och en änd­ring till fas­tig­hets­ä­ga­rens nack­del yrkas, skall över­kla­gan­det ha kom­mit in inom två måna­der från den dag beslu­tet med­de­lats. Lag (2003:650).

För­valt­nings­rät­tens sam­man­sätt­ning

8 §   Vid pröv­ning av mål om fas­tig­hets­tax­e­ring består för­valt­nings­rät­ten av en lag­fa­ren domare, en vär­de­rings­tek­nisk leda­mot och två nämn­de­män. Detta gäl­ler dock inte om annat föl­jer av 18 § lagen (1971:289) om all­männa för­valt­nings­dom­sto­lar.

Om det behövs med hän­syn till målets omfatt­ning eller någon annan sär­skild omstän­dig­het, får ytter­li­gare antingen en vär­de­rings­tek­nisk leda­mot eller en nämn­de­man ingå i rät­ten.

Inträf­far sedan hand­lägg­ningen påbör­jats för­fall för en vär­de­rings­tek­nisk leda­mot eller för en eller två av nämn­de­män­nen, är rät­ten ändå dom­för, om minst en vär­de­rings­tek­nisk leda­mot och minst en nämn­de­man fort­fa­rande ingår i rät­ten. Lag (2014:906).

9 §   En vär­de­rings­tek­nisk leda­mot i för­valt­nings­rät­ten ska vara svensk med­bor­gare och får inte vara underå­rig, i kon­kurs eller ha för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken. Leda­mo­ten ska ha sak­kun­skap i fråga om fas­tig­hets­vär­de­ring. Bland de vär­de­rings­tek­niska leda­mö­terna ska det fin­nas sådan sak­kun­skap om olika slag av fas­tig­he­ter.

Bestäm­mel­sen i 20 § andra styc­ket lagen (1971:289) om all­männa för­valt­nings­dom­sto­lar ska också tilläm­pas på en vär­de­rings­tek­nisk leda­mot. Lag (2018:417).

10 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer för­ord­nar vär­de­rings­tek­niska leda­mö­ter för varje för­valt­nings­rätt för tiden från och med den 1 juli det år då all­män fas­tig­hets­tax­e­ring äger rum av ägarlägenhets-​, hyreshus-​, industri-​, elproduktions-​ och spe­ci­a­len­he­ter till och med den 30 juni det år då sådan tax­e­ring sker nästa gång.
Om en sådan leda­mot avgår under den tid som han eller hon har bli­vit utsedd för, får en annan leda­mot för­ord­nas för den tid som åter­står.

Om det medan en vär­de­rings­tek­nisk leda­mot del­tar i behand­lingen av ett mål inträf­far en omstän­dig­het som med­för att för­ord­nan­det upp­hör att gälla, ska för­ord­nan­det ändå gälla i det pågående målet. Lag (2014:906).


22 kap. Över­kla­gande av för­valt­nings­rätts och kam­mar­rätts beslut m. m.

1 §   För­valt­nings­rätts beslut i mål om fas­tig­hets­tax­e­ring får över­kla­gas även om det inte föl­jer av 33 § för­valt­nings­pro­cess­la­gen (1971:291) om för­valt­nings­rät­ten har änd­rat fas­tig­he­tens tax­e­ring utan att kla­gan­den har yrkat en sådan änd­ring. Lag (2009:793).

2 §   Över­kla­gande får inte ske av en för­valt­nings­rätts beslut som avser
   1. frå­gor som avses i 20 kap. 6 §, eller
   2. beslut om besikt­ning enligt 18 kap. 30 §.
Lag (2013:91).

3 §   Bestäm­mel­serna i 67 kap. 11 och 28-37 §§ skat­te­för­fa­ran­de­la­gen (2011:1244) gäl­ler i tillämp­liga delar för mål enligt denna lag. Lag (2011:1248).

4 §   Vid pröv­ning av mål om all­män eller för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring ska kam­mar­rät­ten bestå av tre lag­farna leda­mö­ter och två sådana sär­skilda leda­mö­ter som anges i 5 §. Om en av leda­mö­terna får för­hin­der sedan hand­lägg­ningen har påbör­jats, är rät­ten ändå dom­för om tre av de kvar­va­rande leda­mö­terna är ense om slu­tet.

Kam­mar­rät­ten är dom­för utan sär­skilda leda­mö­ter vid pröv­ning av
   1. mål som rör en rätts­fråga som inte krä­ver tek­nisk sak­kun­skap,
   2. mål i en serie, om sär­skilda leda­mö­ter har del­ta­git när kam­mar­rät­ten har avgjort något annat mål i serien och den fråga som före­kom­mer i målet har prö­vats i det andra målet, eller
   3. mål om tax­e­ring av en fas­tig­het som utgörs av en obe­byggd tomt eller som till huvud­sak­lig del används för bostads­än­da­mål, om det inte på grund av målets art finns skäl för att sär­skilda leda­mö­ter ska delta i hand­lägg­ningen.
Lag (2018:1961).

5 §   Rege­ringen eller den myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer för­ord­nar för viss tid för varje kam­mar­rätt minst nio och högst tjugo i prak­tiskt arbete erfarna per­so­ner med god kän­ne­dom om fas­tig­hets­för­hål­lan­den i all­män­het att tjänst­göra i kam­mar­rät­ten som sär­skilda leda­mö­ter vid hand­lägg­ning av mål om all­män eller för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring. Av dessa per­so­ner ska i fråga om varje kam­mar­rätt
   1. minst tre ha kun­skap om vär­de­ring av pro­duk­tiv skogs­mark och väx­ande skog,
   2. minst två ha kun­skap om vär­de­ring av vat­ten­falls­fas­tig­he­ter,
   3. minst två ha kun­skap om vär­de­ring av lant­bruks­en­he­ter i övrigt, och
   4. minst två ha kun­skap om vär­de­ring av andra tax­e­rings­en­he­ter än lant­bruks­en­he­ter i övrigt.

Om det medan en sär­skild leda­mot del­tar i behand­lingen av ett mål inträf­far en omstän­dig­het som med­för att för­ord­nan­det upp­hör att gälla, ska för­ord­nan­det ändå gälla i det pågående målet.

Den som ska tjänst­göra som sär­skild leda­mot ska vara svensk med­bor­gare och får inte vara underå­rig eller i kon­kurs­till­stånd eller ha för­val­tare enligt 11 kap. 7 § för­äld­ra­bal­ken. Lag (2013:91).

6 §   Rege­ringen med­de­lar när­mare före­skrif­ter angå­ende inkal­lande av de sär­skilda leda­mö­terna till tjänst­gö­ring i kam­mar­rätt samt angå­ende ord­nan­det av kam­mar­rätts arbete med hand­lägg­ning av mål om all­män och för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring och där­med sam­man­häng­ande frå­gor.

Sär­skild leda­mot får för tid, under vil­ken han varit inkal­lad till tjänst­gö­ring, ersätt­ning av stats­me­del enligt bestäm­mel­ser som med­de­las av rege­ringen eller myn­dig­het som rege­ringen bestäm­mer. Lag (2001:1218).

7 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).


23 kap. Har upp­hävts genom lag (1993:1193).


24 kap. Övriga bestäm­mel­ser om ompröv­ning och över­kla­gande

1 §   Rätt att begära ompröv­ning och att över­klaga som enligt 20-22 kap. gäl­ler för ägare av fas­tig­het, har den som vid ingången av tax­e­rings­å­ret är ägare av fas­tig­het lik­som den som där­ef­ter, dock senast före ingången av femte året efter tax­e­rings­å­ret, har bli­vit ägare av fas­tig­he­ten. Denna rätt har även en arren­da­tor som enligt avtal, ingånget efter år 1928, gente­mot ägare ska ansvara för skatt eller fas­tig­hets­av­gift för fas­tig­he­ten.

En ny ägare har rätt att begära ompröv­ning eller att över­klaga endast när ärende avser senaste all­männa eller för­enk­lade fas­tig­hets­tax­e­ring eller ny tax­e­ring avse­ende tax­e­rings­en­he­ten som där­ef­ter skett genom sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring. Lag (2009:1407).

2 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

3 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

4 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

5 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

6 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

7 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

Avd. 3. För­fa­ran­det m.m. vid sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring


25 kap. Tax­e­rings­or­ga­ni­sa­tio­nen m.m.

1 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

2 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

3 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

4 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

5 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

6 §   Bestäm­mel­serna i 17 kap. 1 - 6 §§ skall i tillämp­liga delar gälla även i fråga om sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring.
Lag (1994:1909).

7 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).


26 kap. Sär­skild fas­tig­hets­de­kla­ra­tion, m.m.

1 §   Den som vid årets ingång var ägare till fas­tig­het får lämna sär­skild fas­tig­hets­de­kla­ra­tion rörande fas­tig­he­ten.

Dekla­ra­tion med till­hö­rande hand­lingar skall läm­nas till Skat­te­ver­ket senast den 15 feb­ru­ari under tax­e­rings­å­ret. Det­samma gäl­ler fram­ställ­ningar enligt 16 kap. 4 och 5 §§. Lag (2003:650).

2 §   Efter före­läg­gande är den som vid årets ingång var ägare till en fas­tig­het skyl­dig att lämna sär­skild fas­tig­hets­de­kla­ra­tion.

Dekla­ra­tio­nen med till­hö­rande hand­lingar skall läm­nas till den som har utfär­dat före­läg­gan­det eller till Skat­te­ver­ket inom den tid som anges i före­läg­gan­det. Slut­ti­den får inte bestäm­mas till tidi­gare dag än tionde dagen efter mot­ta­gan­det av före­läg­gan­det. Slut­ti­den får inte hel­ler bestäm­mas till tidi­gare dag än den 15 feb­ru­ari under tax­e­rings­å­ret.

Före­läg­gande utfär­das om det kan antas att det vid årets ingång fun­nits sådant för­hål­lande som enligt 16 kap. skall med­föra ny tax­e­ring. Före­läg­gande får också utfär­das om fram­ställ­ning enligt 16 kap. 4 eller 5 § har gjorts utan att sär­skild fas­tig­hets­de­kla­ra­tion har läm­nats. Före­läg­gande behö­ver inte utfär­das, om det är uppen­bart att någon dekla­ra­tion inte behövs för tax­e­ringen.
Lag (2003:650).

3 §   Bestäm­mel­serna i 18 kap. 1 a-9, 12, 14 och 22-40 §§ ska, om inte annat är före­skri­vet i detta kapi­tel, gälla vid sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring. I före­läg­gande att lämna fas­tig­hets­de­kla­ra­tion ska vidare läm­nas upp­gift om den grund på vil­ken före­läg­gan­det sker.

Före­läg­gande får inte för­e­nas med vite i fall som sägs i 2 §. För­nyat före­läg­gande att lämna sär­skild fas­tig­hets­de­kla­ra­tion får där­e­mot för­e­nas med vite. Lag (2017:394).

4 §   Om en dekla­ra­tions­skyl­dig som före­lagts att lämna sär­skild fas­tig­hets­de­kla­ra­tion inte har kom­mit in med dekla­ra­tio­nen inom före­skri­ven tid eller endast har läm­nat en dekla­ra­tion med så brist­fäl­ligt inne­håll att den uppen­bar­li­gen inte är ägnad att ligga till grund för tax­e­ring, skall en sär­skild avgift (för­se­nings­av­gift) om 500 kro­nor påfö­ras honom. Har någon dekla­ra­tion inte läm­nats inom före­skri­ven tid efter för­nyat före­läg­gande bestäms för­se­nings­av­gif­ten till 2 000 kro­nor.

Har den dekla­ra­tions­skyl­dige inom före­skri­ven tid läm­nat en dekla­ra­tions­hand­ling som inte är behö­ri­gen under­teck­nad, tas för­se­nings­av­gift ut endast om hand­lingen inte under­teck­nas inom den tid som före­skrivs i ett före­läg­gande. I sådant fall bestäms avgif­ten till 500 kro­nor.

Bestäm­mel­serna i 18 kap. 43 - 46 §§ gäl­ler för för­se­nings­av­gift enligt denna para­graf. Lag (1993:1193).


27 kap. Har upp­hävts genom lag (1993:1193).


28 kap. Tax­e­ring m.m.

1 §   Bestäm­mel­serna i 20 kap. 1 - 3 a §§ samt 6 - 20 §§ gäl­ler i tillämp­liga delar vid sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring. Lag (1993:1193).

2 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

3 §   Bestäm­mel­serna i 20 kap. 4 och 5 §§ om beslut gäl­ler vid sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring. I beslu­tet skall också redo­vi­sas de skäl som lig­ger till grund för verk­ställd ny tax­e­ring eller, om sär­skild fas­tig­hets­de­kla­ra­tion har läm­nats eller om fram­ställ­ning om ny tax­e­ring har gjorts, de skäl som lig­ger till grund för beslut att ny tax­e­ring inte skall ske. Lag (1993:1193).

4 §   Skat­te­ver­ket skall senast den 30 juni under tax­e­rings­å­ret under­rätta den som var ägare till fas­tig­het vid ingången av året om
   1. inne­hål­let i Skat­te­ver­kets beslut om ny tax­e­ring av fas­tig­het,
   2. att äga­ren kan begära ompröv­ning av beslu­tet,
   3. vad som skall iakt­tas av den som vill begära ompröv­ning av eller över­klaga Skat­te­ver­kets beslut.

Senast den 30 juni under tax­e­rings­å­ret skall Skat­te­ver­ket under­rätta den som har läm­nat sär­skild fas­tig­hets­de­kla­ra­tion eller som har gjort fram­ställ­ning om ny tax­e­ring i det fall Skat­te­ver­ket har beslu­tat att ny tax­e­ring inte skall ske.
Vidare skall gälla vad som sägs i första styc­ket punk­terna 2 - 3.

Under­rät­telse skall också sän­das till den som har bli­vit ägare till en fas­tig­het efter ingången av året om han hos Skat­te­ver­ket har anmält att han vill ha en sådan under­rät­telse. Lag (2003:650).

5 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

6 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

7 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

8 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

9 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

10 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

11 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

12 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).


29 kap. Över­kla­gande av Skat­te­ver­kets beslut

1 §   Bestäm­mel­serna i 21 kap. skall i tillämp­liga delar gälla även i fråga om sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring. Lag (1993:1193).

2 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

3 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).


30 kap. Över­kla­gande av för­valt­nings­rätts och kam­mar­rätts beslut

1 §   Bestäm­mel­serna i 22 kap. skall i tillämp­liga delar även gälla i fråga om sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring. Lag (1993:1193).


31 kap. Har upp­hävts genom lag (1993:1193).


32 kap. Övriga bestäm­mel­ser om ompröv­ning och över­kla­gande

1 §   Rätt att begära ompröv­ning och att över­klaga som enligt 28-30 kap. gäl­ler för ägare av fas­tig­het, har den som vid ingången av tax­e­rings­å­ret är ägare av fas­tig­het lik­som den som där­ef­ter, dock senast före ingången av det tax­e­ringsår då all­män eller för­enklad fas­tig­hets­tax­e­ring sker nästa gång, har bli­vit ägare av fas­tig­he­ten. Denna rätt har även en arren­da­tor som enligt avtal, ingånget efter år 1928, gente­mot ägare ska ansvara för skatt eller fas­tig­hets­av­gift för fas­tig­he­ten. Lag (2009:1407).

2 §   Har upp­hävts genom lag (1993:1193).

Avd. 4


33 kap. Har upp­hävts genom lag (2001:1218).


34 kap. Har upp­hävts genom lag (2001:1218).


35 kap. Har upp­hävts genom lag (2001:1218).


36 kap. Har upp­hävts genom lag (2001:1218).


37 kap. Har upp­hävts genom lag (2001:1218).


38 kap. Har upp­hävts genom lag (2001:1218).


Över­gångs­be­stäm­mel­ser

1983:664

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1984. Beträf­fande mark för vil­ken täkt­till­stånd har med­de­lats enligt vat­ten­la­gen (1918:523) tilläm­pas 2 kap. 4 § i äldre lydelse.

1985:820

Denna lag trä­der i kraft två vec­kor efter den dag då lagen enligt upp­gift på den har utkom­mit från tryc­ket i Svensk för­fatt­nings­sam­ling och tilläm­pas första gången vid all­män och sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring år 1988.

1986:258

Denna lag trä­der i kraft tre vec­kor efter den dag då lagen enligt upp­gift på den utkom från tryc­ket i Svensk för­fatt­nings­sam­ling och tilläm­pas första gången vid all­män och sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring år 1988.

1986:1300
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1987.
   2. Den nya bestäm­mel­sen i 21 kap. 1 § sjätte styc­ket tilläm­pas första gången vid 1988 års tax­e­ring.
   3. 29 kap. 2 § tilläm­pas i sin lydelse enligt lagen (1981:1119) om änd­ring i fas­tig­hets­tax­e­rings­la­gen (1979:1152) vid sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring år 1987 eller tidi­gare såvitt gäl­ler vid vil­ken tid­punkt besvär skall ha kom­mit in.
   4. Med avvi­kelse från vad annars stad­gas skall föl­jande gälla beträf­fande över­kla­gande av fas­tig­hets­tax­e­rings­nämnds beslut, som rör 1987 och tidi­gare års tax­e­ringar.

En fas­tig­hets­ä­gare eller en kom­mun skall ge in skri­vel­sen med över­kla­gan­det till läns­rät­ten. Har skri­vel­sen inom över­kla­gan­de­ti­den kom­mit in till en annan läns­rätt än den som skall pröva över­kla­gan­det eller till en fas­tig­hets­tax­e­rings­nämnd, en lokal skatte­myn­dig­het eller en läns­skatte­myn­dig­het utgör detta inte hin­der för målets pröv­ning.
Skri­vel­sen skall i sådana fall över­sän­das till den läns­rätt som har att pröva besvä­ren.

1987:391

Denna lag trä­der i kraft tre vec­kor efter den dag då lagen enligt upp­gift på den utkom från tryc­ket i Svensk för­fatt­nings­sam­ling och tilläm­pas första gången vid all­män och sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring år 1988.

1988:544

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1988 och tilläm­pas första gången vid all­män och sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring år 1990.

1989:477

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1989 och tilläm­pas första gången vid sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring år 1989 och all­män fas­tig­hets­tax­e­ring år 1990.

1990:379

Denna lag trä­der i kraft den 30 juni 1990 och tilläm­pas från och med den 1 janu­ari 1991.

1990:1382

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1991 och tilläm­pas första gången vid all­män och sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring år 1992.

Bestäm­mel­sen i 4 kap 11 § skall dock upp­höra att tilläm­pas redan vid 1991 års sär­skilda fas­tig­hets­tax­e­ring.

Den nya rubri­ken till 4 kap. och de nya bestäm­mel­serna i 1 kap. 1 §, 3 kap. 4 §, 4 kap. 5 § första styc­ket, 16 kap. 2 §, 20 kap. 12 § samt 22 kap. 5 § skall tilläm­pas redan vid 1991 års sär­skilda fas­tig­hets­tax­e­ring.

1992:1127

Denna lag trä­der i kraft dagen efter den dag då lagen enligt upp­gift på den utkom från tryc­ket i Svensk för­fatt­nings­sam­ling och tilläm­pas första gången i fråga om före­skrif­ter för 1994 års all­männa fas­tig­hets­tax­e­ring.

1992:1666
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1993 och tilläm­pas första gången vid all­män fas­tig­hets­tax­e­ring år 1994.
   2. I stäl­let för vad som före­skrivs i punkt 1 skall bestäm­mel­serna i 2 kap. 4 §, 6 kap. 2 §, 7 kap. 5 och 16 §§, 12 kap. 6 och 7 §§, 18 kap. 1 §, 20 kap. 20 § och 28 kap. 9 § såvitt avser små­hu­sen­he­ter och lant­bruks­en­he­ter tilläm­pas först vid näst­kom­mande all­männa fas­tig­hets­tax­e­ring av dessa år 1996 respek­tive 1998.

1993:1193

Denna lag trä­der i kraft den 1 decem­ber 1993 och tilläm­pas första gången vid all­män och sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring år 1994.
Bestäm­mel­serna i 18 kap. 9 a § om anstånd och i 18 kap. 42 § om för­se­nings­av­gift tilläm­pas dock först vid den all­männa fas­tig­hets­tax­e­ringen 1996.

1994:1909

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1995 och tilläm­pas första gången vid fas­tig­hets­tax­e­ring år 1996.

Den nya lydel­sen av 2 kap. 2 §, 4 kap. 5 § andra styc­ket, 8 kap. 3 § och 12 kap. 3 § tilläm­pas dock första gången vid fas­tig­hets­tax­e­ring år 1998.

1997:451

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1997 och tilläm­pas första gången vid all­män och sär­skild fas­tig­hets­tax­e­ring 1998.

1998:815

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 1999 och tilläm­pas första gången vid fas­tig­hets­tax­e­ring år 1999.

1999:300

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2000 och tilläm­pas första gången vid fas­tig­hets­tax­e­ring år 2000.

1999:630

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1999 och tilläm­pas första gången vid fas­tig­hets­tax­e­ring år 2000.

1999:635

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 1999 och tilläm­pas första gången vid fas­tig­hets­tax­e­ring år 2000.

1999:1247

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2001 och tilläm­pas första gången vid 2002 års fas­tig­hets­tax­e­ring.

2001:546

Denna lag trä­der i kraft den 1 augusti 2001 och tilläm­pas första gången vid fas­tig­hets­tax­e­ring år 2003.

2001:1218

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2002 och tilläm­pas första gången vid 2003 års fas­tig­hets­tax­e­ring. Äldre bestäm­mel­ser tilläm­pas dock för hyres­hu­sen­he­ter vid 2003 års fas­tig­hets­tax­e­ring och för lant­bruks­en­he­ter vid 2003 och 2004 års fas­tig­hets­tax­e­ringar.

2003:650
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2004.
   2. Om någon före ikraft­trä­dan­det har före­lagts enligt äldre före­skrif­ter i 18 kap. 23 § första styc­ket, 19 kap. 8 §, 20 kap. 10 § eller 26 kap. 2 § att ge in upp­gif­ter till skatte­myn­dig­het, skall efter ikraft­trä­dan­det upp­gif­terna i stäl­let ges in till Skat­te­ver­ket.
   3. Äldre före­skrif­ter i 18 kap. 23 § andra styc­ket gäl­ler fort­fa­rande för upp­gift som läm­nats före ikraft­trä­dan­det.
   4. Äldre före­skrif­ter i 18 kap. 30 § gäl­ler fort­fa­rande för fram­ställ­ning som har getts in före ikraft­trä­dan­det.
   5. Äldre före­skrif­ter i 20 kap. 9 § tredje styc­ket gäl­ler fort­fa­rande om begä­ran om ompröv­ning har läm­nats in före ikraft­trä­dan­det.
   6. Äldre före­skrif­ter i 20 kap. 12 § andra styc­ket och 19 § andra styc­ket gäl­ler fort­fa­rande för skatte­myn­dig­hets beslut.
   7. Äldre före­skrif­ter i 21 kap. 1 § första styc­ket gäl­ler fort­fa­rande för över­kla­gande av beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det. Vad som där sägs om Riks­skat­te­ver­ket skall då i stäl­let gälla det all­männa ombu­det hos Skat­te­ver­ket.
   8. Äldre före­skrif­ter i 21 kap. 4 § andra och tredje styc­kena gäl­ler fort­fa­rande för över­kla­gande som har kom­mit in före ikraft­trä­dan­det.
   9. Äldre före­skrif­ter i 28 kap. 4 § tredje styc­ket gäl­ler fort­fa­rande om fas­tig­hets­ä­ga­ren gjort anmä­lan till skatte­myn­dig­het.
   10. Äldre före­skrif­ter i 21 kap. 7 § gäl­ler fort­fa­rande för beslut som har med­de­lats av skatte­myn­dig­het. Vad som där sägs om Riks­skat­te­ver­ket skall då i stäl­let gälla det all­männa ombu­det hos Skat­te­ver­ket.
   11. Före­skrif­terna i 18 kap. 28 § första styc­ket gäl­ler inte för ansö­kan om utdö­mande av vite som getts in före ikraft­trä­dan­det.
   12. Före­skrif­terna i 20 kap. 13 § andra styc­ket gäl­ler även om fas­tig­hets­de­kla­ra­tion kom­mit in till skatte­myn­dig­het.
   13. Före­skrif­terna i 20 kap. 17 § andra styc­ket om hin­der mot efter­tax­e­ring i samma fråga gäl­ler även om det tidi­gare beslu­tet fat­tats av skatte­myn­dig­het.
   14. Före­skrif­terna i 22 kap. 2 § 1 gäl­ler även skatte­myn­dig­hets avvis­nings­be­slut.

2003:1201

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2004 och tilläm­pas första gången vid fas­tig­hets­tax­e­ring år 2005.

2004:279
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juni 2004.
   2. Den upp­hävda 18 kap. 1 a § gäl­ler dock till och med 2005 års fas­tig­hets­tax­e­ring.
   3. De nya före­skrif­terna i 7 kap. 4 a §, 10 kap. 2 § och 13 kap. 3 § tilläm­pas första gången vid 2005 års fas­tig­hets­tax­e­ring.
   4. De nya före­skrif­terna i 18 kap. 1 och 3 a §§ tilläm­pas första gången vid 2006 års fas­tig­hets­tax­e­ring.

2009:767

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2010 och tilläm­pas första gången vid 2011 års fas­tig­hets­tax­e­ring.

2009:1407
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2010 och tilläm­pas, utom såvitt avser 24 kap. 1 § och 32 kap. 1 §, första gången vid 2011 års fas­tig­hets­tax­e­ring.
   2. Vid tillämp­ning av 2 kap. 4 § ska täkt­till­stånd enligt 18 § natur­vårds­la­gen (1964:822) eller vat­ten­la­gen (1983:291) anses som täkt­till­stånd enligt mil­jö­bal­ken.

2010:97

Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2010 och tilläm­pas första gången vid 2011 års fas­tig­hets­tax­e­ring.

2010:907
   1. Denna lag trä­der i kraft den 2 maj 2011.
   2. Det som sägs om bygg­lov och till­stånd enligt för­hands­be­sked i 2 kap. 4 § ska tilläm­pas också på lov och till­stånd enligt för­hands­be­sked enligt den upp­hävda plan- och bygg­la­gen (1987:10).
   3. Det som sägs om lov, anmäl­ningar och till­stånd enligt för­hands­be­sked i 18 kap. 11 § ska tilläm­pas också på lov, byg­gan­mäl­ningar och till­stånd enligt för­hands­be­sked enligt den upp­hävda plan- och bygg­la­gen (1987:10).

2011:1248
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2012.
   2. Den nya bestäm­mel­sen i 17 kap. 7 § tilläm­pas på kost­na­der i ären­den och mål som inleds efter utgången av 2011.

2012:89
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2012.
   2. Bestäm­mel­serna i 2 kap. 2 §, 4 kap. 10 §, 6 kap. 2 och 14 §§, 7 kap. 16 §, 15 kap. 1, 3 och 12 §§ samt 16 kap. 1 och 4 §§ i sina nya lydel­ser till­läm­pas första gången vid 2013 års fas­tig­hets­tax­e­ring.

2012:271

Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2012 och tilläm­pas på vites­före­läg­gan­den som med­de­las efter den 30 juni 2012.

2013:91
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 juli 2013.
   2. Äldre före­skrif­ter gäl­ler för beslut som har med­de­lats före ikraft­trä­dan­det.

2013:951

Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2014 och tilläm­pas första gången vid 2014 års fas­tig­hets­tax­e­ring.

2015:60
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 april 2015.
   2. Lagen tilläm­pas första gången vid all­män fas­tig­hets­tax­e­ring 2017.

2020:950
   1. Denna lag trä­der i kraft den 1 janu­ari 2021.
   2. Bestäm­mel­serna i 2 kap. 2 §, 4 kap. 6 §, 10 kap. 2 §, 13 kap. 2 och 3 §§ och 18 kap. 4 § i den nya lydel­sen tilläm­pas första gången vid all­män fas­tig­hets­tax­e­ring 2023.

JP Info­nets skat­te­rätts­liga tjäns­ter

JP Info­nets skat­te­rätts­liga tjäns­ter

Arbe­tar du med skat­te­rätt? JP Info­nets tjäns­ter ger dig ett utmärkt stöd i ditt arbete. Vi ger dig stän­digt till­gång till alla nya avgö­ran­den, lagänd­ringar och ställ­nings­ta­gan­den. Du kan också ta del av refe­rat och exper­ta­na­ly­ser, som kan hjälpa dig i ditt dag­liga arbete. Se allt inom skat­te­rätt.